Göteborgs Universitet
Filosofiska institutionen
Singers princip
- Om politiska åtgärder utifrån Peter Singers argument för att hjälpa fattiga.
Marco Tiozzo
C-uppsats i praktisk filosofi
Ht 2007
Handledare: Christian Munthe
1
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning………………………………………………………………………….1
Inledning………………………………………………………………………………………2
Del I. Singers argumentation….…….………….……………………………………………3
Singers utgångspunkter………………………………………………………………………...3
Singers argument för att hjälpa fattiga…………………………………………………………5
Är SP en rimlig utgångspunkt?. ……………………………………………………………….8
Del II. Politiska åtgärder utifrån SP……………………………………………………….11
SP tillämpad på individuell respektive statlig nivå…………………………………………...11
Genomdrivandet av politiska åtgärder utifrån SP…………………………………………….12
Är det rimligt att genomdriva politiska åtgärder utifrån SP? ………………………………...14
Människan får inte behandlas enbart som ett medel………………………………………….15
Människan har naturliga rättigheter som inte får kränkas…………………………………….18
Sammanfattning och slutsatser……………………………………………………………..23
Källförteckning……………………………………………………………………………...25
2
Inledning
Den australiensiske filosofen Peter Singer är en av de mer uppmärksammade filosoferna
under de senaste decennierna. Han har gjort sig känd genom en rad kontroversiella
ställningstaganden i etiska frågor utifrån en utilitaristisk position. I sina skrifter har han bl.a.
argumenterat för djurens frigörelse, aktiv dödshjälp och vår skyldighet att hjälpa fattiga.
Syftet med min uppsats är att studera den sistnämnda ställningstagandet närmare. Singer har
sedan länge engagerat sig i frågor som rör global etik och han uppmanar människor som lever
i överflöd att hjälpa dem som lider på grund av fattigdom. I artikeln Nöd, överflöd, moral
argumenterar han för att man bör hjälpa dem som lider, så länge det inte innebär ett
jämförbart lidande för en själv. Singer har senare utvecklat argumentationen i sin bok Praktisk
etik, där han återigen presenterar sitt argument för skyldigheten att hjälpa. Argumentet bygger
på en princip som jag kallar för ”Singers princip”. Den innebär att man om man har möjlighet
är ansvarig att hjälpa människor som lider oavsett var de befinner sig. Om principen
efterlevdes skulle många människors sätt att leva förändras på ett drastiskt sätt. Det skulle
även kunna ändra på situationen hos de fattiga i världen.
Singers slutsats har väckt uppståndelse och det finns mycket kritik mot hans argument. För att
undersöka om Singers ståndpunkt är rimlig har jag valt att diskutera argumentet närmare. I
den första delen av min uppsats sammanfattar jag kortfattat Singers utgångspunkter och
argumentet, som det förekommer i den reviderade utgåvan av Praktisk etik i kapitlet ”Rika
och fattiga”. Även om Singers både före och efter har publicerat andra texter kring
argumentet att hjälpa fattiga, har jag valt att i huvudsak hålla mig till detta kapitel för att
avgränsa mig. I anslutning till redogörelsen av Singers argument diskuterar jag frågan om
principen kan vara rimlig utifrån ett konsekventialistisk respektive ett icke-konsekventialistisk
perspektiv. I diskussionen utgår jag från utilitarismen, och Susan Wolfs artikel Moraliska
helgon som uttrycker indirekta invändningar mot Singers argument.
I den andra och längre delen av min uppsats presenterar jag min huvudfråga som gäller
huruvida det skulle vara rimligt att genomdriva politiska åtgärder utifrån SP. På detta följer en
diskussion av hur sådana politiska åtgärder skulle kunna komma till stånd, hur de skulle
kunna se ut och vilka problem som kan uppstå. Här diskuterar jag två möjliga invändningar
mot en sådan politik. Den första baserar sig på Immanuel Kants mål-medel princip och den
andra på Robert Nozicks rättighetslära.
3
Del I. Singers argumentation
Singers utgångspunkter
Singer inleder sitt kapitel om rika och fattiga i Praktisk etik med några nödvändiga
preciseringar. Utifrån statistik kring världens fattigdom introducerar han termen ”absolut
fattigdom”. Uttrycket är föreslaget av världsbankens tidigare president Robert McNamara och
är något annat än den relativa fattigdom man kan uppleva om grannarna lever i ett högre
välstånd.1 McNamara beskriver absolut fattigdom på följande sätt:
En livssituation som till den grad kännetecknas av undernäring, analfabetism, sjukdomen, eländig miljö, hög
spädbarnsdödlighet och kort förväntad livslängd att den faller utanför varje rimlig definition av mänsklig
värdighet.2
Singer konstaterar att den absoluta fattigdomen leder till elände även om den inte leder till
död, t.ex. i form av undernäring, bristsjukdomar och en miserabel livssituation. Enligt statistik
som han presenterar lever 1,2 miljarder eller 23% av jordens befolkning i absolut fattigdom.
Även om dessa siffror är inte är helt aktuella utgår jag från att förändringarna inte påverkar
utgångspunkten på något drastiskt sätt. Singer betraktar därför ”absolut fattigdom” som den
huvudsakliga orsaken till mänskligt elände idag. Vidare beskriver Singer några fakta kring
välstånd och hur världens resurser skulle kunna fördelas annorlunda. Han föreslår bland annat
att vi skulle äta mindre kött i den rikare delen av världen, för att frigöra spannmål som skulle
använts till foder. Dessa spannmål skulle sedan kunna distribueras och lindra fattigdomen i
världen. Poängen med resonemanget är att världens resurser faktiskt räcker till alla
människor, det är bara det att de är ojämnt fördelade.3
Singer myntar termen ”absolut överflöd” angående de människor som lever i överflöd enligt
varje rimlig definition. Kännetecknande för dessa människor skulle vara att de ägnar sig åt
lyxkonsumtion snarare än åt att täcka faktiska behov, som mat för dagen eller kläder på
1
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.194.
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.195.
3
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.195-196.
2
4
kroppen. Singer ger exempel på stater som lever i ”absolut överflöd”4 och påpekar att de inte
lever upp till FN:s biståndsmål på 0,7% av landets BNP.5
Ett stöd för skyldigheten att hjälpa verkar enligt Singer vara att det kan vara den moraliska
motsvarigheten till mord att låta människorna i de fattiga länderna lida och dö. Han anser att
det gäller både statsmakter och individer som har möjligheter att göra något åt situationen.
Här medger han att det finns flera väsentliga skillnader mellan att lägga pengar på lyx, i stället
för att rädda liv, och att mörda. Singer kallar dessa skillnader för extrinsikala skillnader. Med
extrinsikala skillnader menar Singer skillnader som i normala fall, men inte nödvändigtvis,
associeras med distinktionen mellan ”att döda” och ”låta dö”. Med andra ord är det vanligtvis
så att det finns en skillnad mellan de båda, men att det inte måste göra det. De extrinsikala
skillnaderna som i normala fall skiljer att döda från att låta dö förklarar varför man ofta
betraktar dödande som något värre än att låta dö, enligt Singer.6
Ett exempel på en sådan extrinsikal skillnad i denna frågan är enligt Singer motivet. Om man
avsiktligt dödar en annan människa har man ett annat motiv än om man genom
lyxkonsumtion av en ny stereo underlåter att ge bort pengar som hade kunnat rädda liv. I det
första fallet kan det röra sig om ren ondska och i det andra fallet om behovet av att lyssna på
musik. Singer hävdar dock att dessa skillnader inte rubbar slutsatsen att det inte finns någon
intrinsikal skillnad mellan ”att döda” och ”att låta dö”, dessa är extrinsikala skillnader.7
Anledningen till att Singer vill visa hur underlåtelse kan vara lika med mord är i min mening
för att ge stöd åt sitt argument. Han vill visa hur illa det kan vara om vi inte följer våra
moraliska skyldigheter. Jag tolkar det vidare som att Singer anser det vara svårt att dra en
skarp gräns mellan handling och underlåtelse, och att underlåtelse att hjälpa inte
nödvändigtvis bör räknas som att döda. I anslutning till sitt argument för att hjälpa presenterar
Singer det berömda fallet kring ”dammen” som ett exempel på en tillämpning av SP. Det går
ut på att man har möjlighet att rädda ett drunknande barn från en grund damm med följden att
man smutsar ner sina kläder och kommer för sent till jobbet. Antagligen skulle de flesta
människor hålla med om att det vore orimligt att inte rädda barnet i det fallet. Stödargumentet
vädjar därmed till våra moraliska intuitioner.
4
I texten nämns bl.a. Västeuropa, Nordamerika, Japan, Australien och de oljerika länderna i Mellanöstern.
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.196-197.
6
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.198.
7
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, sid.198.
5
5
Singers argument för att hjälpa fattiga
Att hjälpa människor i absolut fattigdom är dock inte en välgörenhetstanke enligt Singer utan
en moralisk skyldighet, precis som i fallet med ”dammen”. Singers formella utformning av
argumentet ser ut enligt följande:
Första premissen: Om vi kan hindra något ont utan att offra något av jämförbar betydelse, bör vi göra det.
Andra premissen: Absolut fattigdom är något ont.
Tredje premissen: Det finns viss absolut fattigdom som vi kan hindra utan att offra något av jämförbar
moralisk betydelse.
Slutsats: Vi bör hindra viss absolut fattigdom.8
Singer har utformat detta argument flera gånger och han använder sig ibland av olika uttryck
för att beskriva samma utsagor. I ovanstående utformning kan det tyckas märkligt att han i
första premissen använder uttrycket ”jämförbar betydelse” medan han i slutsatsen använder
sig av ”jämförbar moralisk betydelse”. Jag tolkar det som att det i båda fallen gäller
”jämförbar moralisk betydelse”. Argumentet är utformat som en slutledning, där slutsatsen
följer ur premisserna. Den logiska giltigheten innebär dock bara att argumentet är utformat i
enlighet med logikens lagar och säger inte något om de ingående premissernas giltighet. Jag
utgår här från att en slutledning kan vara logiskt giltig även om den innehåller värdesatser. I
stället kommer jag att diskutera premisserna som ingår i argumentet.
Denna första premiss som förefaller mig vara mest kontroversiell kommer jag fortsättningsvis
att kalla SP, vilket står för Singers princip. Utifrån SP i kombination med de övriga två
premisserna följer att vi bör gå väldigt långt i vår kamp mot absolut fattigdom. Enligt Singer
bör vi alltså hjälpa ända tills den punkt när vi själva står i begrepp att offra något av jämförbar
moralisk betydelse. I Nöd, överflöd, moral, den tidigare artikeln kring skyldigheten att hjälpa
fattiga, presenterar Singer två olika versioner av SP. Den första formuleringen kallar han den
långtgående versionen och den andra formuleringen den måttfulla versionen. Singer beskriver
skillnaden enligt följande:
8
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.205.
6
Den långtgående versionen, vilken krävde av oss att förhindra onda ting från att inträffa om vi inte genom att
göra det skulle offra något av jämförbar moralisk vikt, tycks kräva att vi lägger oss på marginalnyttans nivå.
Den långtgående versionen är faktiskt den som förefaller mig vara den riktiga. Jag föreslog den mer måttfulla
versionen – att vi bör förhindra onda företeelser om vi inte för att göra det måste offra något moraliskt
betydelsefullt – bara för att visa att även utifrån denna förvisso obestridliga princip krävs en stor förändring av
vårt sätt att leva.9
Eftersom Singer i texten använder sig av olika formuleringar av samma utsagor blir det här
tydligare att genomgående använda samma termer då detta är möjligt. De två olika
utformningarna av SP ser i min bearbetade formulering ut enligt följande:
I. Om vi kan hindra något ont utan att offra något av moraliskt betydelse, bör vi göra det.
(Den måttfulla versionen)
II. Om vi kan hindra något ont utan att offra något av jämförbar moralisk betydelse, bör vi
göra det.
(Den långtgående versionen)
Skillnaden mellan de båda versionerna är att den måttfulla utformningen av SP inte ställer lika
höga krav på oss, då den säger att vi bör förhindra något ont bara om vi inte måste offra något
annat moraliskt betydelsefullt. Den långtgående versionen säger att vi bör förhindra något ont
från att hända så länge vi inte offrar något av jämförbar moralisk betydelse. Det krävs mindre
av oss om vi inte skall göra avkall på det som är ”moraliskt betydelsefullt”, vilket teoretiskt
sett skulle kunna vara olika former av överflöd. Den långtgående versionen kräver istället att
man skall hjälpa så länge man inte offrar något av ”jämförbar moralisk betydelse”. Allt som
är moraliskt betydelsefullt behöver här inte vara av jämförbar moralisk betydelse.
En tänkbar följd av denna distinktion skulle kunna vara att den långtgående versionen inte
skulle tillåta restaurangbesök, terapi och semester om man kunde hjälpa de fattiga för
pengarna, medan den måttfulla versionen skulle kunna göra det ifall vi anser att de är
moraliskt betydelsefulla på något sätt. Jag tror att den måttfulla versionen ligger närmare vad
människor i allmänhet anser är rimligt att ge, i alla fall till människor som inte står i deras
närhet. Den strängare versionen är mera kontroversiell, då den kräver av oss att gå väldigt
långt i vad vi skall offra för att hjälpa andra.
9
Peter Singer, ”Nöd, överflöd, moral”, 159 i Henrik Ahlenius (red.), Vad är moralisk rätt? Thales 2004.
7
Eftersom Singer i sin artikel skriver att den långtgående versionen är den som förefaller vara
riktig, kommer jag att utgå från den långtgående versionen i fortsättningen. Den långtgående
versionen är också den som återkommer i Praktisk etik. Jag anser dock att det är något
problematiskt hur man skall mäta att något är av ”jämförbar moralisk betydelse”. Enligt
hedonismen är det lust som är det eftersträvansvärda. Man kan även tänka sig att
självförverkligande, kunskap eller frihet kan vara värden som var för sig eller tillsammans
utgjorde det som var av moralisk betydelse. För att uppnå dessa värden krävs det dock i de
flesta fall att man har mat, vatten, god hälsa och tak över huvudet. En utgångspunkt, som
Singer skulle stödja, är att utgå från de berördas olika preferenser.
Enligt preferentialismen är uppfyllandet av preferenser det man i första hand bör ta hänsyn till
vid moraliska överväganden. Exempel på sådana preferenser skulle kunna vara allt från
grundläggande preferenser som mat, vatten, tak överhuvudet och mediciner till mindre
livsviktiga preferenser som nya kläder, böcker och skivor. SP skulle dock inte kräva av oss att
vi försakade preferenser som skulle kunna räknas som av jämförbar moralisk betydelse. Här
kan man vidare kunna diskutera om man bör utgå från de preferenser folk faktiskt har eller
om man borde utgå från de preferenser folk skulle ha om de var fullständigt informerade, dvs
rationella preferenser. Även om jag anser att den senare tolkningen är rimligare blir det desto
svårare att fastställa vilka dessa preferenser skulle vara. Ett ytterligare problem rör hur man
skall vikta människors olika preferenser mot varandra.
Här bör man på något sätt ta reda på hur viktiga respektive preferenser är för berörda
personer. Metoden för detta skulle kunna vara att försöka vikta sina egna preferenser
gentemot de hjälpbehövandes preferenser utifrån ett neutralt perspektiv. Med tillräckligt
mycket inlevelseförmåga kanske man skulle kunna reda ut vilken preferens som är av störst
moralisk betydelse, och därigenom också undvika att offra något av jämförbar moralisk
betydelse. Samtidigt måste det finnas många gränsfall där det blir svårt att avgöra. Ett fullt
rationellt beslut skulle dessutom kräva en hel del information om livssituationen för de
personer man tänker jämföra sina preferenser med. Liknande svårigheter skulle man även
stöta på om man utgick från en alternativ värdeteori som t.ex. hedonismen. Med andra ord
kvarstår det stora problemen kring denna fråga, vilken värdeteori man än väljer att utgå från.
8
Är SP en rimlig utgångspunkt?
Singer anser att både konsekventialister och icke-konsekventialister borde kunna acceptera
argumentet för att hjälpa. SP skulle alltså vara oberoende av någon uttalad normativ teori. Då
uppmaningen att förhindra något ont bara gäller när inget annat av jämförbar moralisk
betydelse står på spel borde den enligt Singer inte kunna leda till sådana handlingar som ickekonsekventialisterna är emot, t.ex. kränkning av rättigheter.10 Singer verkar förutsätta att
konsekventialister skulle acceptera hans argument. Uppdelningen av normativa teorier i
konsekventialistiska och icke-konsekventialistiska är något svepande. Med
konsekventialistiska teorier avses vanligen normativa teorier som utilitarismen, där
konsekvenserna av handlingar är avgörande och där man i teorin kan tillåta vilka handlingar
som helst. Med icke-konsekventialistiska teorier avses vanligen normativa teorier som
pliktetiken och rättighetsetiken, som förordar moraliska gränser för vad vi bör och får göra,
vilka inte är beroende av handlingarnas konsekvenser.11
Stämmer det då att konsekventialister och icke-konsekventialister borde acceptera den
långtgående versionen av SP som en rimlig utgångspunkt? Om vi börjar med
konsekventialismen så skulle en förutsättning vara att efterlevandet av SP skulle leda till
bättre konsekvenser än något annat alternativ enligt en normativ teori som utilitarismen.
Utifrån utilitarismens princip om nyttomaximering kan man maximera nyttan i världen genom
att öka nyttan för nuvarande kännande varelser eller genom nya kännande varelser som i sin
tur kan öka nyttan genom sina upplevelser. Det skulle krävas en hel del för att ett liv inte
skulle vara värt att leva, vilket innebär att många upplevande varelser är bra för den totala
nyttan i världen. Med detta resonemang som utgångspunkt skulle man kunna tänka sig att
efterlevandet av SP skulle kunna bidra till nyttomaximeringen. Förutsatt att
hjälpverksamheten, i form av bistånd, utbildning och annat, förbättrar de lidandes situation i
världen borde nyttan i världen ökas. Nyttovärdet kan dock sänkas av det lidande det innebär
för människor som uppoffrar sig i hög grad enligt SP, men det borde vara marginellt i relation
till de liv man skulle förbättra och rädda bland människor som lider.
Om efterlevandet av SP skulle leda till bättre konsekvenser än något alternativt agerande
skulle detta alltså vara eftersträvansvärt utifrån en utilitaristisk position. Med bättre menar jag
10
11
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.204.
Dessa distinktioner är inspirerade av Henrik Ahlenius resonemang i förordet till Vad är moralisk rätt?
9
att den totala nyttan i världen för alla berörda skulle maximeras. Så länge som inte
efterlevandet av SP får kontraproduktiva följder som överbefolkning är det alltså en rimlig
position utifrån utilitarismen. Singer diskuterar dock själv invändningar som berör
konsekvenser av efterlevandet av SP. Han anser att den allvarligaste invändningen mot hans
argument är att hjälpen till de fattiga kommer att öka antalet människor på jorden, vilket
kommer att leda till ännu mera fattigdom på grund av överbefolkning. Han menar att detta
kan få oss att använda en ”tredelningspolicy”12 och bara hjälpa de länder där vår hjälp skulle
kunna utgöra skillnaden mellan framgång och misslyckande i balansen mellan mat och
befolkningsstorlek.13
Singer menar dock att en sådan policy måste bemötas med avsky och angriper den utifrån en
konsekventialistisk etik. Han menar att det är troligare att konsekvenserna av ett fortsatt ökat
bistånd kommer att bli att de fattiga länderna reser sig ur sin fattigdom och börjar med
familjeplanering. Däremot anser Singer att befolkningstillväxten säger oss att vi borde satsa
på åtgärder som påverkar familjeplaneringen. Ett undantag skulle vara diktaturer som skulle
göra hjälpen verkningslös. Under sådana omständigheter kan det vara berättigat att satsa på de
andra fattiga länderna istället enligt Singer.14 I slutändan anser jag att det är en öppen fråga
huruvida efterlevandet av SP leder till bättre konsekvenser än något annat alternativ. Det är
omöjligt att på förhand avgöra en sådan omfattande fråga då man inte kan förutse
konsekvenserna med säkerhet. Det skulle i alla fall kunna vara rimligt för konsekventialister
att acceptera och stödja ett efterlevande av SP, även om det finns invändningar att ta hänsyn
till.
Om vi istället övergår till icke-konsekventialismen så anser jag att man kan ifrågasätta
huruvida SP skulle accepteras utifrån normativa teorier som pliktetiken och rättighetsetiken. I
min mening är det långt från självklart att t.ex. en rättighetsetik av Nozicks slag skulle
acceptera moraliska skyldigheter i den utsträckningen Singer föreslår. En av anledningarna till
att SP kanske inte skulle accepteras av icke-konsekventialister är att den kräver för mycket av
oss.
12
Termen användes angående medicinska prioriteringar i krigstider. Man delade in de sårade i de som skulle
klara sig utan hjälp, de som måste ha hjälp för att klara sig och de som inte skulle klara trots hjälp. Enbart den
andra gruppen prioriterades för behandling.
13
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.208-10.
14
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.210-214.
10
Singer bemöter själv en liknande invändning i kapitlet ”Rika och Fattiga” i Praktisk etik. Här
hänvisar Singer till Susan Wolf, och hennes artikel Moraliska helgon, när han behandlar
frågan om efterlevandet av SP representerar ett för högt mål. Wolf hävdar, enligt Singer, att
det inte är önskvärt att vara ett s.k. ”moraliskt helgon”, då vi skulle vara tvungna att ge upp
mycket av det som gör livet intressant, och utgör det goda livet. Singer invänder här att
situationen i världen är sådan, att det skulle vara orimligt att föredra lyxkonsumtion framför
bistånd.15 Här anser jag att Singer inte riktigt gör rättvisa åt Wolfs resonemang. Med ett
moraliskt helgon verkar Wolf mena en person hos vilken varje handling är i moraliskt
avseende så god som möjligt, dvs en person som är så moraliskt hedervärd det går att vara.
Hon anser dock att en sådan moralisk perfektion inte utgör en modell för personligt
välbefinnande mot vilken det skulle varar förnuftigt eller gott att människor strävar. Wolf
påpekar i sin artikel att vi har skäl att inte eftersträva det moraliska helgonets ideal, och att
önska att våra barn inte gör det heller.16
Detta skulle kunna innebära att Singers moraliska krav i detta fallet är orimligt, då det går
utöver vad som borde krävas av oss. Wolf menar att det skulle kunna innebära att vi får det
sämre om vi försöker leva upp till liknade moraliska helgonideal. Enligt Wolf måste varje
rimlig moralteori inkorporera en föreställning om överloppsgärningar för att undvika
moralteoriernas krav på att vi skall vara moraliska helgon.17 En överloppsgärning är en
handling som är tillåten men som går utöver vad plikten kräver, dvs den är inte obligatoriskt
att utföra. Utilitarismen brukar t.ex. inte räkna med att det finns sådana överloppshandlingar.
Jag håller dock med Wolf och att moralteorier överlag blir orimliga om man inte diskuterar
var gränsen för vår moraliska plikt går. Kanske borde man därför diskutera om SP borde
omformuleras så att den inte blir lika drastisk.
Singer menar dock själv att den traditionella distinktionen mellan plikt och välgörenhet inte
kan dras där vi vanligen brukar dra den utifrån SP. Han påstår inte att det inte finns
välgörenhetshandlingar som det skulle vara gott att utföra, men inte fel att inte utföra. Singer
vill dock ifrågasätta vår nuvarande uppfattning av plikt respektive välgörenhet.18
15
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.216-217.
Susan Wolf, ”Moraliska helgon”, 375-394 i Henrik Ahlenius (red.), Vad är moralisk rätt? Thales 2004.
17
Ibid.
18
Peter Singer, ”Nöd, överflöd, moral”, 154 i Henrik Ahlenius (red.), Vad är moralisk rätt? Thales 2004.
16
11
Man skulle fortfarande kunna hävda att efterlevandet av SP verkar vara intuitivt orimligt. Det
finns ju något orimligt i att kräva så stora uppoffringar av människor. Även om efterlevandet
av SP kan verka orimligt ur ett intuitivt perspektiv, då den kräver mycket av oss, så behöver
inte våra intuitioner ha rätt. Frågan huruvida SP är en rimlig moralisk princip lämnar jag
därför öppen även ur ett icke-konsekventialistiskt perspektiv.
Del II. Politiska åtgärder utifrån SP
SP tillämpad på individuell respektive statlig nivå
Jag har diskuterat Singers argument för vår moraliska skyldighet att hjälpa och konstaterade
att det är tveksamt om SP är en princip som kan accepteras av både konsekventialister och
icke-konsekventialister. Jag utesluter dock inte att SP kan vara en rimlig princip, trots att de
höga kraven som följer verkar intuitivt orimliga. Fortsättningsvis kommer jag att utgå från att
SP är rimlig för att istället diskutera om SP kan ha någon praktiskt betydelsefull relevans. SP
kan vara betydelsefull både på individuell och statlig nivå. Singer gör redan i Nöd, överflöd,
moral en skillnad mellan hjälp på individuell respektive statlig nivå. Utifrån situationen i det
dåvarande Östpakistan kritiserar han människor på en individuell nivå för att de inte har
reagerat på något betydelsefullt sätt och stater för att det inte bidragit med tillräckligt med
ekonomiskt bistånd. Det framgår här att Singer efterlyser insatser både på en individuell och
en statlig nivå19
Även i kapitlet ”Rika och fattiga” i Praktisk etik förekommer denna distinktion. Singer skriver
följande angående huruvida skyldighet att hjälpa borde överlåtas åt staten:
Vi hör ofta att ansvaret för biståndet bör ligga på statsmakten, och inte på privata välgörenhetsorganisationer.
Om vi ger hjälp privat, hävdas det, låter vi statsmakten slippa sitt ansvar. Eftersom ett ökat statligt bistånd är det
säkraste sättet att öka det totala biståndsbeloppet på, skulle jag hålla med om att statsmakterna i de rika länderna
borde ge betydligt mer verkligt bistånd, utan förbehåll, än vad de gör idag.20
Singer förordar helt andra riktlinjer för statligt bistånd där stater borde ge betydligt mer än de
0,7% som FN har rekommenderat. Han menar dock inte att detta utgör ett skäl mot att var och
19
20
Peter Singer, ”Nöd, överflöd, moral”, 149-150 i Henrik Ahlenius (red.), Vad är moralisk rätt? Thales 2004.
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996, s.214.
12
en av oss bör hjälpa. Tvärtom anser han att bistånd på en individuell nivå skulle kunna
fungera som ett incitament för staten att öka sitt bistånd. Han skriver vidare att vi bör kämpa
för mer jämlika handelsvillkor mellan rika och fattiga länder och ett minskat inflytande för
vinststyrda multinationella företag över de fattiga ländernas ekonomier.21
Det förefaller mig vara så att människor på en individuell nivå inte hjälper fattiga i den
utsträckning som följer av SP. Världen hade antagligen sett annorlunda ut om SP redan
följdes. Dels för att människor inte skulle ägna sig åt lyxkonsumtion i den utsträckningen de
gör idag och dels för att situationen för människor i absolut fattigdom borde vara betydligt
bättre. Att människor väljer att inte hjälpa i den grad SP kräver kan i sin tur bero på att man
finner det orimligt på ett intuitivt plan. Även om det skulle kunna vara teoretiskt möjligt att
människor börjar följa SP på en individuell nivå verkar det troligt att det krävs åtgärder på en
statlig nivå för att den nuvarande situationen skall kunna förändras och för att SP skall ha
någon praktisk betydelsefull relevans. Jag anser att det därför blir intressant att diskutera
politiska åtgärder utifrån SP. Min huvudfråga kommer att gälla om det skulle vara moraliskt
rimligt att genomdriva politiska åtgärder utifrån den långtgående versionen av SP.
Genomdrivandet av politiska åtgärder utifrån SP
Här bör man för det första diskutera hur politiska åtgärder utifrån SP skulle kunna förankras
bland folket i en stat. Teoretiskt sett skulle man kunna tänka sig att en sådan politik dels
skulle kunna vara demokratiskt förankrad och dels att den skulle kunna påtvingas
medborgarna genom någon form av diktatur. I det första fallet skulle sådana politiska åtgärder
kunna genomdrivas av de folkvalda i folkets intresse och i det andra fallet skulle åtgärderna
påtvingas folket mot deras allmänna vilja. Det finns mycket som talar mot att en diktatur av
det senare slaget skulle vara rimlig. Förutom att kränka allmänt vedertagna friheter och
rättigheter borde en sådan stat skapa lidande hos medborgarna. Lidande skulle kunna följa av
hur en sådan stat skulle skapas och sedan av hur den skulle försvaras av den rådande makten.
Det skulle antagligen även vara svårt att genomdriva de politiska åtgärderna hos folket och
riskera att bli en kontraproduktiv lösning.
21
Ibid.
13
Jag anser därför att det blir mer givande att diskutera det andra alternativet, dvs politiska
åtgärder utifrån SP som är demokratiskt förankrade. Även om det skulle kunna vara svårt att
vara helt öppen med en sådan politik inför ett val, skulle de folkvalda hypotetiskt sett kunna
genomdriva den efter hand. För det fortsatta resonemanget skull kommer jag att utgå från att
en demokratisk förankring av en sådan politik skulle kunna vara möjlig i en stat. Även om
politiska åtgärder utifrån SP skulle vara demokratiskt förankrade innebär det dock inte att alla
medborgarna behöver stödja dem. Här kan man föreställa sig ett parti som med mycket knapp
majoritet blir vald och genomdriver beslut som många medborgare är emot. Detta är i och för
sig en i det närmaste oundviklig följd av det demokratiska systemet, samtidigt som det kan
innebära allvarliga problem då en minoritet kan fara illa.
Det återstår att diskutera vilka typer av politiska åtgärder det skulle kunna röra sig om.
Utifrån den långtgående versionen av SP borde en stat genomdriva åtgärder för minskad
absolut fattigdom i världen på bekostnad av relativt stora uppoffringar från medborgarnas
sida. Staten skulle kunna motivera att medborgarna i viss utsträckning skulle avstå från t.ex.
egendom, fritid och tillgång till statliga nyttigheter. Detta för att istället bidra till att minska
lidandet för andra människor i världen. En gräns för denna uppoffring skulle dock utgöras av
en situation där medborgarna blir lika lidande som de lidande man skall hjälpa. Detta skulle
vara en orimlig tolkning då detta inte följer ur SP. Ur SP följer att vi skall hjälpa om vi inte
offrar något av jämförbar moralisk betydelse. Om de politiska åtgärderna skulle kräva av
medborgarna att de blev lika fattiga som de man skulle hjälpa, så kan man därmed ha offrat
något av jämförbar moralisk betydelse.
Här kan man fråga sig hur en stat skulle kunna reglera innevånarnas rätt till innehav, fritid och
statliga nyttigheter för att få dem att i större utsträckning ägna sig åt hjälpande verksamhet.
Ett sätt skulle vara att staten ökade skatter för att få en större summa pengar att förfoga över
till biståndsarbete. Det skulle dock vara kontraproduktivt om de ökade skatterna skulle
försämra landets ekonomi till den graden att man i slutändan hade mindre pengar att
disponera för biståndsarbete. I den utsträckning det inte skulle vara kontraproduktivt skulle
staten dock kunna höja olika skatter. För att kunna följa SP skulle staten vidare behöva
omprioritera hur man använde sig av sina intäkter. Statliga institutioner som försvarsmakt,
bibliotek och idrottsanläggningar borde kunna ifrågasättas. Även om dessa institutioner skulle
kunna vara i medborgarnas intresse är det inte säkert att de är av jämförbar moralisk betydelse
med lidandet hos människor som lever i absolut fattigdom. Här skulle det kunna vara tänkbart
14
att man avvecklade dessa för att kunna använda motsvarande statliga medel för
biståndsverksamhet.
Vid sidan av ekonomiska intäkter kan man diskutera vad man skulle kunna kräva av statens
medborgare. Staten skulle kunna kräva att vi arbetade för att hjälpa de fattiga i världen som
ett led i att efterfölja SP. Man skulle kunna kräva att arbetslösa ställde upp och arbetade för de
fattiga i världen. Även om detta tvångsarbete skulle kunna vara emot dessa människors
intresse. Till exempel behöver önskan att arbeta med vad man själv väljer inte vara av
jämförbar moralisk betydelse med de fattigas intresse av mat och dryck för dagen. Staten
skulle också kunna påverka opinionen i samhället för att engagera sig i privat
biståndsverksamhet. styrdokumenten i skolan skulle i högre grad kunna präglas av en
uppmuntran till biståndsarbete. T.ex. genom att föra in mål i linje med SP i värdegrunden och
dels genom att ändra kursutbudet. Staten skulle vidare kunna investera på olika sätt i
kampanjer för att få folket att agera i linje med SP.
Är det rimligt att genomdriva politiska åtgärder utifrån SP?
Att låta SP vara vägledande för politiska beslut skulle innebära flera drastiska förändringar
gentemot hur en stat som t.ex. Sverige är utformad. Begreppet välfärdssamhälle skulle få en
ny global innebörd. Statens mål skulle inte bara vara att värna om människor i den aktuella
staten, utan även i en större utsträckning om människor utanför den aktuella staten. Man
skulle inte bara arbeta för att alla i samhället som är fattiga skulle ha det väl, utan även om att
alla människor överhuvudtaget som är fattiga skulle ha det väl. Det finns något tilltalande i
denna tanke på en global välfärd. Om en ny och annorlunda politik utifrån SP skulle kunna
åstadkomma att människor världen över inte lever i absolut fattigdom i samma utsträckning är
detta något eftersträvansvärt enligt mig. Man måste dock fråga sig vad priset är för att
åstadkomma en sådan global välfärd. Jag förutsätter här att drastiska politiska åtgärder, i linje
med de jag har diskuterat tidigare, skulle kunna ändra på de fattigas situation i världen.
Jag är dock tveksam till sådana politiska beslut då jag tror att de skulle kunna innebära
oacceptabla kränkningar av människan och hennes rättigheter. Grundtanken bakom min kritik
går ut på att politiska beslut utifrån SP skulle innebära en orimlig behandling av de människor
som skall hjälpa till från statens sida. Här finns flera viktiga aspekter att diskutera och jag har
valt att koncentrera mig på den del som jag anser vara mest problematisk i relation till SP.
15
Jag kommer nu att undersöka två olika sätt att argumentera för att en stat inte bör genomföra
politiska åtgärder utifrån SP. Enligt dessa argument skulle en sådan politik strida mot två
enligt mig viktiga restriktioner som man ofta hänvisar till inom icke-konsekventialistisk
moral:
1) Människan får inte behandlas enbart som ett medel.
2) Människan har naturliga rättigheter som inte får kränkas.
Den första tanken som brukar sammankopplas med humanismen innebär ungefär att man inte
får utnyttja människor enbart för att nå mål som inte rör dessa människors preferenser. Det
brukar ofta invändas mot konsekventialismen att den kan tillåta s.k. avskyvärda handlingar.
Man skulle teoretiskt sett kunna tänka sig att tortyr, mord och krig skulle kunna försvaras
utifrån konsekventialismen om nyttan i världen skulle maximeras. Även om målen som skulle
kunna uppnås vore eftersträvansvärda så skulle en icke-konsekventialist kunna invända att
enskilda människor inte får offras för att nå dessa mål. Den andra tanken hör hemma i ett
rättighetsteoretiskt sammanhang. Filosofer som Locke och Nozick har försvarat tanken att
människan har okränkbara moraliska rättigheter. Detta kan vara rättigheter som rätten till sitt
eget liv eller rätten till frukten av sitt arbete. Ur ett konsekventialistiskt perspektiv skulle man
kunna tänka sig att kränka sådana rättigheter om det var ett alternativ som maximerade nyttan
i världen.
Människan får inte behandlas enbart som ett medel
Kant brukar betraktas som en företrädare för en icke-konsekventialistiskt moral. Enligt Kant
måste moralen vara oberoende av antaganden kring konsekvenser. Vad som är rätt bestäms
istället av om ens avsikter lever upp till de kategoriska imperativet. I sådana fall menar kant
att vi handlar i enlighet med den goda viljan. Den ofta citerade formuleringen av det
kategoriska imperativet lyder:
Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.22
22
Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, Daidalos 1997, s.46.
16
Detta skall fungera som en formel där man kan pröva olika maximer för att se om de lever
upp till kravet som det kategoriska imperativet ställer. Vad Kant kräver är alltså att man skall
vara beredd att på ett förnuftigt sätt universalisera alla maximer som man står för. Det som
gäller för en själv gäller samtidigt för alla andra i en liknande situation. Om t.ex. ”ljug inte”
borde vara en universell normerande maxim så följer det att man inte heller borde ljuga själv.
Maximernas giltighet är oberoende av handlingarnas konsekvenser. I stället gäller att
maximerna bör vara förnuftiga och förenliga med varandra. Att vilja ha två motstridiga
maximer som allmänna lagar skulle vara motsägelsefullt. I en annan formuleringen av det
kategoriska imperativet uttrycker sig Kant så här:
Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel,
utan alltid tillika som ett ändamål.
23
Kant menar att människan som förnuftig varelse existerar som ändamål i sig själv. Han
vänder sig därmed mot att människan skulle användas som ett medel av någon vilja. Av denna
anledning blir handlingar som t.ex. självmord och mord bli förbjudna enligt Kant. I det första
fallet för att man behandlar sig själv som medel och i det andra fallet för att man behandlar
någon annan som medel.24 Här är det dock något tveksamt om Kant har rätt. Det borde finnas
situationer då man genom att avstå från att ta sitt liv eller mörda någon behandlar sig själv
respektive någon annan enbart som medel. För Kant är mål-medel principen ett krav man
måste ställa på moralen, vilket förhindrar kränkningar av människor som skulle kunna
accepteras av en konsekventialistisk morallära som utilitarismen. I modern tid har t.ex. John
Rawls hänvisat till Kants teorier för att kritisera utilitarismen på ett liknande sätt.25
Det kan vara svårt att se hur båda dessa formuleringar av morallagen skulle kunna uttrycka
samma sak. En gemensam nämnare är dock att det finns restriktioner som inte får överträdas.
Utifrån båda formuleringarna blir det svårt att tänka sig att man borde vilja att människor i
viss utsträckning avsiktligt skulle offras för att uppnå ett visst övergripande mål. Det skulle
inte vara förenligt med en maxim alla skulle vilja ha som allmän lag eller med kravet att alla
människor skall behandlas som ändamål. Mål-medel principen är dock notoriskt svårtolkad.
Det är svårt att avgöra vad som skall räknas som mål respektive medel i en given situation.
Men för att försöka tillämpa principen som ett argument mot politiska åtgärder utifrån SP,
23
Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, Daidalos 1997, s.55.
Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, Daidalos 1997, s.54 forts.
25
Om Rawls kritik av utilitarismen och kopplingar till Kant hänvisas till A Theory of Justice, t.ex. kap. IV:40.
24
17
tänker jag ta fasta på de restriktioner som kan följa av den. Jag tänker mig här att staten kan
betraktas som en agent som inte bör genomdriva åtgärder som medför att människor
behandlas enbart som medel. Detta är en egen tolkning av Kants resonemang som jag gör för
argumentets skull.
Att genomdriva politiska åtgärder motiverade utifrån SP skulle innebära att staten borde
arrangeras så att man bidrar på bästa möjliga sätt till att fattigdomen i världen minskas.
Hjälpen kan t.ex. bestå av ekonomiskt bistånd från staten i kombination med personliga
uppoffringar av medborgarna. Dessa åtgärder skulle många gånger kunna upplevas som
oönskade av medborgarna i staten. T.ex. åtgärder som att lägga ner nyttigheter som bibliotek
eller att införa tvångsarbete för arbetslösa. Här skulle man kunna se det som att staten
använder medborgarna enbart som medel för att uppnå sitt mål utifrån SP. Således borde en
sådan politik ur en synvinkel vara oacceptabel utifrån Kants mål-medel princip. Man tar inte
hänsyn till medborgarnas egna behov i första hand, utan åsidosätter dessa för att prioritera
andra mål utifrån SP. När staten tillåter att medborgarna far illa, t.ex. på grund av att man
måste avstå från ekonomiska medel eller fritid, för att uppnå politiska mål anser jag att
medborgarna behandlas enbart som medel av staten.
Å andra sidan skulle man kunna se det som att staten behandlar människor i absolut
fattigdom enbart som medel när man väljer att lägga sina resurser på andra ändamål. Genom
att staten väljer bort att avsätta resurser för bistånd, kan den istället satsa mer resurser på
sådana mål som gäller statens medborgare, t.ex. en ny idrottsanläggning eller en ny park. Jag
anser att en sådan politik från statens sida skulle kunna betraktas som att behandla fattiga som
medel för att möjliggöra andra intressen. För att behandla dem som ett mål i sig skulle krävas
att man faktiskt försökte hjälpa dem. Jag anser att detta är en minst lika rimlig tolkning av
Kants mål-medel princip. Utifrån det perspektivet behöver en stat som driver igenom politiska
åtgärder utifrån SP inte vara orimlig, även det kan tyckas som att den behandlar medborgarna
enbart som medel. Det borde i själva verket kunna vara en stat som följer morallagen som
Kant förespråkar. Så länge de politiska åtgärderna är i linje med morallagen borde de vara
rimliga. I slutändan anser jag att tillämpandet av en politik utifrån SP skulle mer kompatibel
med Kants mål-medel princip än alternativet. I alla fall är det långt ifrån en orimlighet att
kombinera SP med Kants pliktetik på detta sätt. Vilket gör invändningen utifrån mål-medel
principen något svag i min mening.
18
Människan har naturliga rättigheter som inte får kränkas
Den andra restriktionen som jag föreställer mig att man inte skulle respektera om man
försökte genomföra politiska åtgärder utifrån SP gäller människans naturliga rättigheter.
Resonemanget kring naturliga rättigheter återfinns främst inom rättighetsetiken, där t.ex.
Locke och Nozick har motiverat och formulerat sådana rättigheter. Rättighetsetiken kan
betraktas som en icke-konsekventialistisk teori då den bygger på tanken om absoluta
restriktioner i form av rättigheter. Jag anser att det är tveksamt om en stat som genomdriver
politiska åtgärder utifrån SP skulle respektera naturliga rättigheter på ett rimligt sätt. För att
förklara mig närmare skall jag reda ut vad som skulle kunna räknas som naturliga rättigheter
och vad det skulle innebära att en stat inte respekterar sådana rättigheter på ett rimligt sätt.
Med naturliga rättigheter till skillnad från juridiska rättigheter brukar man räkna sådant som
vi har rätt till för att vi är moraliska subjekt. Man kan motivera dessa rättigheter med t.ex.
Gud, förnuftet eller någon moralteori. Här diskuteras om även andra djur än människan borde
ha sådana rättigheter. Jag kommer här endast att utgå från att sådana rättigheter tillfaller
människor, utan att ta ställning till djuren. Fortsättningsvis kommer jag med uttrycket
rättigheter att referera till naturliga rättigheter. En vanlig utgångspunkt inom rättighetsetiken
är att vi har rätt till oss själva, våra talanger och frukten av vårt arbete. En viktig restriktion är
att vi inte får kränka någon annans rättigheter. Det är t.ex. inte tillåtet stjäla från någon eller
att döda någon, då vi kränker personens rätt till egendom, respektive liv. Enligt
rättighetsetiken handlar vi inte orätt så länge vi gör bruk av våra rättigheter på ett riktigt sätt
utan att kränka någon annans rättigheter.
Man gör ofta en distinktion mellan positiva rättigheter och negativa rättigheter. Där de
tidigare representerar vad vi har rätt ”till” och de senare vad vi har rätt ”från”. Här kan man
t.ex. tänka sig att man i ett samhälle har rätt till utbildning, sjukvård och bidrag av olika
former, vilka skulle vara positiva rättigheter. Samtidigt som man skulle ha rätt att inte bli
mördad, bestulen eller fångad, vilka skulle vara negativa rättigheter. Nozicks rättighetsetik
betonar de negativa rättigheterna och menar som en följd att i den utsträckningen man måste
ha en stat har den endast som uppgift att bevaka våra negativa rättigheter. Så länge man inte
kränker andras negativa rättigheter handlar man inte moraliskt fel enligt Nozick. För att
19
illustrera detta konstaterar han i Anarki, stat och utopi att äganderätten till min kniv tillåter
mig att lämna den var jag vill, dock inte i en medmänniskas bröst.26
Till skillnad från Kant gör Nozick en absolut distinktion mellan handling och underlåtelse.
Utifrån Kants princip kunde underlåtelsen att hjälpa fattiga betraktas som att behandla dessa
som medel. Enligt Nozicks teori om negativa rättigheter bör aldrig någon vara tvungen att
hjälpa någon annan. Man har rätt att välja att hjälpa till men man får inte tvingas till detta, då
det skulle utgöra en kränkning av de egna rättigheterna. Nozick menar i samma bok att ämnet
”rättvisa i innehav” består av tre delar; rättvisa i förvärv, rättvisa i överföring och korrigering
av orättvisa i innehav. Den första delen gäller anskaffningen av tidigare icke ägda föremål,
den andra delen rör överförandet av innehav från en person till en annan och den tredje delen
behandlar hur orättvisor mot de första två skall korrigeras. Utifrån dessa tre principer anser
han att det vore teoretiskt möjligt att fastställa vilket innehav vi har rätt till.27
Man skulle alltså utifrån Nozicks resonemang kunna tänka sig att rika människor kan ha rätt
till innehavet av sin rikedom, så länge denna rikedom har tillkommit i enlighet med
ovanstående principer. Vare sig man har förvärvat rikedomen själv eller om man har fått den
genom någon överföring, så skulle det innebära att man har rätt till innehavet av rikedomen.
Undantaget skulle vara om de rika hade tillskansat sig rikedomen på ett sätt som avviker från
de två första principerna, i så fall skulle man kunna tänka sig att någon annan hade rätt till
rikedomen. Nozicks teori om rättvisa i innehav utgår från ”historiska principer för rättvisa”,
vilket innebär att om en fördelning är rättvis eller inte beror på hur den uppstod. Han anser att
det är relevant för en uppskattning av det rättvisa i en situation att ta hänsyn, inte bara till den
aktuella situationen, utan även till hur den aktuella fördelning har uppkommit. Nozick är
däremot kritisk mot fördelningsteorier som utgår från att det rättvisa i en fördelning avgörs av
hur ting fördelas, bedömt enligt några strukturella principer för rättvis fördelning.28
Jag låter det vara en öppen fråga huruvida de rika människorna i världen har blivit rika genom
att kränka de fattiga människornas rättigheter, vilket enligt Nozicks korrigeringsprincip skulle
kunna innebära att fattiga har rätt till kompensation. Hur man skulle administrera en sådan
korrigering är ett ytterligare problem som Nozick inte närmare tar ställning till i Anarki, stat
26
Robert Nozick, Anarki, stat och utopi, sid. 197, Ratio 1986
Robert Nozick, Anarki, stat och utopi, sid. 176 forts., Ratio 1986.
28
Robert Nozick, Anarki, stat och utopi, sid. 179 forts., Ratio 1986.
27
20
och utopi. Om man bortser från detta undantag så verkar det inte finnas några andra
anledningar enligt Nozick att tvinga människor i en stat att efterleva SP. Nozick skriver
uttryckligen att det skulle kränka moraliska restriktioner att tvinga människor, som har rätt till
sina innehav, att ge bidrag mot sin vilja.29 Ur Nozicks rättighetslära följer att vi inte har några
skyldigheter att avhjälpa andra människors fattigdom, så länge fördelningen följer
rättviseprinciperna för innehav. Det borde därmed inte var något krav på oss att vi skall hjälpa
människor i absolut fattigdom, även om det kan betraktas som önskvärt. Vi har med andra ord
rätt att inte bli tvingade att hjälpa människor i absolut fattigdom utifrån Nozicks rättighetsetik.
Enligt Nozick skall en ultraminimalstat ha som sin enda uppgift att upprätta ett monopol över
allt bruk av våldsmakt, med undantaget för visst självförsvar. För den som köper dess tjänster
skall den tillhandahålla tjänster som beskydd och att göra olika rättigheter gällande. För den
som inte köper dessa tjänster erbjuder inte den ultraminimala staten skydd eller hjälp.30
Utifrån Nozicks resonemang om de ultraminimala staten blir genomdrivandet av politiska
åtgärder utifrån SP genom tvång naturligtvis oacceptabla. Att genom tvång kräva av
medborgarna att de skulle efterleva SP genom statens politiska beslut skulle utgöra en
kränkning av deras rättigheter.
Samtidigt blir de flesta stater i slutändan oacceptabla relation till Nozicks ultraminimal stat.
För att kunna ta ställning till om genomdrivandet av politiska åtgärder utifrån SP kränker
rättigheter på ett orimligt sätt bör man även diskutera en stat som kan tillhandahålla positiva
rättigheter och inte bara försvara de negativa rättigheterna, t.ex. välfärdssamhället. En
möjlighet är att människor av egen fri vilja enas om vissa åtaganden genom någon form av
kontrakt. Det borde följa ur Nozicks rättighetsteori att man har rätt att underkasta sig olika
överenskommelser, förutsatt att de inte har tillkommit genom tvång. Detta skulle kunna öppna
för en starkare stat som skulle utgå från SP för att genomdriva politiska åtgärder till vilken
medborgarna frivilligt har anslutit sig genom ett kontrakt.
En av grundtankarna bakom ett välfärdssamhälle är att det skall finnas nyttigheter tillgängliga
för medborgarna t.ex. i form av skola, sjukvård och bibliotek. Det blir då naturligt med skatt
för att finansiera sådana positiva rättigheter. Man kan se det som ett någorlunda rättvist
utbyte, då man i utbyte mot den högre skatten får tillgång till statens nyttigheter. Medborgarna
29
30
Robert Nozick, Anarki, stat och utopi, sid. 299, Ratio 1986
Robert Nozick, Anarki, stat och utopi, sid. 44, Ratio 1986
21
kan även vara nöjda med att det finns ett socialt skyddsnät som fångar upp människor i
svårigheter, t.ex. genom olika typer av ekonomiska bidrag. Om ett välfärdssamhälle av den
typen skulle vara kompatibelt med politiska åtgärder utifrån SP, skulle det vara en invändning
mot det andra argumentet. Dvs att genomdrivandet av politiska beslut utifrån SP skulle kränka
rättigheter på ett orimligt sätt. Det verkar vara uppenbart att det skulle vara en kränkning av
en ultraminimal stat utifrån Nozicks beskrivning, men med ett välfärdssamhälle kanske det
blir annorlunda.
En viktig premiss för välfärden som finns att tillgå i välfärdssamhället är i min mening att
utbytet mellan negativa och positiva rättigheter har skett på ett rimligt sätt. Medborgarna i en
stat kan tänkas ge upp en del av sina negativa rättigheter i utbyte mot olika positiva
rättigheter. Nozick menar t.ex. att det skulle kunna vara rimligt att man avstår från
ekonomiska medel för en skyddssammanslutning i den ultraminimala staten. Då inskränker
man frivilligt sin rätt till innehav i utbyte mot rätt till beskydd. På det sättet kan man alltså
köpa välfärd och social trygghet. Ett sådant utbyte skulle kunna ses som grunden bakom ett
välfärdssamhälle. Dvs om man skulle ha ekonomiska bekymmer skulle man ha möjlighet att
få ekonomiskt bistånd och om man skulle råka illa ut skulle man få tillgång till vård. Det finns
ett utbyte i välfärdssamhället där alla medborgare skall betala skatt och därmed får tillgång till
statens nyttigheter. En sådan överenskommelse skulle i alla fall kunna upplevas som rimlig.
På ett liknande sätt fungerar många stater idag.
Om medborgarna hypotetiskt sett är beredda att avstå från olika rättigheter i den
utsträckningen som politiska åtgärder utifrån SP skulle kräva skulle det vara i sin ordning. Det
skulle kanske t.o.m. följa utifrån en opartisk position att man borde välja en sådan
överenskommelse, då man själv skulle kunna vara den som befann sig i de fattigas situation.
Det skulle dessutom kunna vara så att de fattiga skulle kunna vara potentiellt delaktiga i ett
sådant ömsesidigt samarbete om situationen skulle bli annorlunda. Dvs om fattiga lyftes ur sin
fattigdom så att de sedan kunde hjälpa andra människor som lever i fattigdom i takt med att
de fick det bättre. På ett liknande sätt fungerar det även på nationell nivå i ett
välfärdssamhälle.
Jag betvivlar dock att detta är en realistisk utgångspunkt. Det verkar inte sannolikt att
människor skulle vara beredda att acceptera en sådan överenskommelse i praktiken. Här
skulle man kunna invända med att människor borde tänka om och inta en mer opartisk
22
inställning. Det finns något partiskt i en stat som i första hand tar han om sina egna
medborgare och endast i begränsad utsträckning tar hänsyn till medborgare i andra stater.
Hur människor resonerar i praktiken behöver dock inte vara vad som är rimligt utifrån en
moralisk synvinkel. Det är fullt möjligt att människor resonerar på ett felaktigt sätt här. En
tänkbar anledning skulle kunna vara att man inte är fullt informerad om situationen. Jag anser
därmed att genomdrivandet av en politik utifrån SP inte behöver utgöra en kränkning av
rättigheter.
En förutsättning för att ett sådant utbyte av rättigheter borde accepteras ur ett rättighetsetiskt
perspektiv borde dock vara att överenskommelsen har skett på ett rimligt sätt. Här skulle det
kunna vara svårt att avgöra om en sådan stat verkligen har respekterat kraven på att tvång inte
får förekomma i relation till människors rättigheter. Själva fördelningen av rättigheterna som
är grunden till demokratin skulle t.ex. ha kunnat tillkommit på ett otillbörligt sätt. Vilket i
förlängningen skulle göra besluten som fattades i demokratin tveksamma ur ett rättighetsetiskt
perspektiv. Vidare skulle de ekonomiska förhållandena i den demokratiska staten kunna vara
ett resultat av tidigare brott mot rättigheter. Som tidigare diskuterats är detta svårt att avgöra
utifrån ”historiska principer för rättvisa”. Hur människor påverkas av genomdrivandet av en
politik utifrån SP kan då slå på ett orättvist sätt. För att den sådan politik skulle vara rättvis
borde det alltså enligt Nozick krävas att medborgarnas rättigheter kring innehav inte tidigare
har kränkts.
23
Sammanfattning och slutsatser
Jag har valt att studera Peter Singers argument för att hjälpa fattiga. Argumentets första
premiss är kontroversiell. Denna Singers princip (SP) innebär i den utformning jag har valt att
utgå från att vi bör hindra något ont om vi kan göra detta utan att offra något av jämförbar
moralisk betydelse. Singer anser därmed att vår plikt att hjälpa fattiga sträcker sig väldigt
långt, vilket gör det till en intressant ståndpunkt att undersöka närmare. De två huvudsakliga
frågorna jag har valt att ställa är för det första om SP är en rimlig princip att utgå ifrån. Den
andra frågan, som även är min huvudfråga, gäller om det skulle vara rimligt att genomdriva
politiska åtgärder utifrån SP. Jag har ägnat den första delen av min uppsats åt att diskutera
Singers argument och rimligheten hos SP. Den andra och längre delen har jag ägnat åt att
diskutera min huvudfråga.
Utifrån diskussionen om SP är en rimlig princip att utgå från har jag kommit fram till att det
är möjligt att både konsekventialister och icke-konsekventialister skulle kunna betrakta SP
som en acceptabel princip. Avgörande utifrån en konsekventialistisk teori som utilitarismen
skulle vara vilka konsekvenserna skulle bli av efterföljandet av SP. Detta är svårt att avgöra
på förhand men det är mycket möjligt att en sådan politik skulle leda till bättre konsekvenser
totalt sett för de berörda. Det var mer tveksamt om icke-konsekventialister skulle acceptera
SP. En anledning till detta skulle kunna vara att våra intuitioner talar för att efterföljandet av
SP medför handlingar som går utöver plikten. Jag håller dock med Singer om att våra
intuitioner inte behöver vara normerande här då de mycket väl kan ha fel.
Jag har vidare diskuterat hur SP skulle kunna vara en utgångspunkt för politiska åtgärder.
Singer skriver själv att hjälpen bör ske både på en individuell och en statlig nivå. Mycket talar
för att människor inte är benägna att hjälpa i den utsträckningen som följer av SP, vilket gör
diskussionen kring eventuella politiska åtgärder särskilt intressant som alternativ. Här skulle
en demokratisk förankring utgöra ett rimligare alternativ än tvångsåtgärder utifrån någon form
av diktatur. Jag har utgått från att SP skulle kunna förankras på ett demokratiskt sätt. De
politiska åtgärderna skulle t.ex. kunna innefatta ökade skatter, omprioriteringar av statliga
medel, tvångsarbete och olika statliga kampanjer för att höja medvetenheten om fattigdomen.
Angående min huvudfråga gällande om det skulle vara rimligt att genomdriva politiska
åtgärder utifrån SP har jag kommit fram till att det skulle kunna vara rimligt utifrån
24
diskussionen av två tänkbara invändningar: att människan inte får behandlas enbart som ett
medel och att människan har naturliga rättigheter som inte får kränkas. Jag har bedömt att den
första invändningen kring människan som medel är något svag. Detta då Kants mål-medel
princip skulle kunna vara kompatibel med en stat som genomdriver politiska åtgärder utifrån
SP. Alternativet skulle kunna betraktas som att staten behandlade människor i absolut
fattigdom enbart som medel då man förbiser att hjälpa dem, för att prioritera andra mål. Jag
har bedömt den andra invändningen kring människans rättigheter som något starkare. Detta då
det skulle vara fel av en stat att tvinga sina medborgare till saker de inte har gått med på
utifrån ett rättighetsetiskt perspektiv. Det skulle dock inte vara fel att genomdriva en sådan
omfördelning om det var i enlighet med en överenskommelse som medborgarna hade ingått.
En sådan överenskommelse skulle också kunna vara fullt rimlig utifrån ett rättighetsetiskt
perspektiv. Genomdrivandet av en demokratiskt förankrad politik utifrån SP utesluter dock
inte att rättigheter har kränkts och kränks utifrån ett rättighetsetiskt perspektiv. Detta om det
finns tveksamheter kring själva överenskommelsen kring utbyte av rättigheter och om det
finns tidigare brott mot rättigheter som påverkar den rådande fördelningen av medel. Därför
skulle kravet på att vissa naturliga rättigheter inte får kränkas kunna fungera som en
invändning mot en stat som genomdriver en politik utifrån SP.
25
Källförteckning
Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, Daidalos 1997.
Robert Nozick, Anarki, stat och utopi, Ratio 1986.
John Rawls, A Theory of Justice, Oxford University Press 1999.
Peter Singer, ”Nöd, överflöd, moral”, 149-160 i Henrik Ahlenius (red.), Vad är moralisk rätt?
Thales 2004.
Peter Singer, Praktisk etik, Thales 1996.
Susan Wolf, ”Moraliska helgon”, 375-394 i Henrik Ahlenius (red.), Vad är moralisk rätt?
Thales 2004.
26
