Riitta Nilsson
Äldrepedagogik – socialt arbete
med äldre i nytt perspektiv
.fi
.se .is
.dk.no
RIITTA NILSSON
Universitetsadjunkt, Malmö högskola, enheten för socialt arbete,
[email protected]
Äldreomsorgen står inför stora utmaningar. Den demografiska situationen kännetecknas av en ökande medellivslängd
och en växande andel äldre i befolkningen. Minskade resurser, förmodade nya krav på äldreomsorgen, samt svårigheter att rekrytera personal kan i stor utsträckning innebära
behov av förnyelse. Äldreomsorgens insatser koncentreras
idag till äldre med stora omvårdnadsbehov. Det sociala
innehållet får allt mindre utrymme samtidigt som det finns
tecken på att behovet av sociala insatser blivit större (Socialstyrelsen 2003, SOU2003:91). Äldre som saknar gemenskap
och stimulans kan alltför tidigt råka ut för sjukdomar och
funktionsnedsättningar, och därmed bli äldrevårdens klienter. Äldrepedagogiska interventioner kan vara särskilt angelägna för de äldre vars hjälpbehov inte bedöms tillräckligt
stora för att beviljas insatser från äldreomsorgen, men som
till följd av förändringar och förluster, ensamhet och nedstämdhet riskerar att förlora greppet om sina liv.
341-351
4 6 6
© Universitetsforlaget
.se
riitta nilsson
Den parlamentariska äldreberedningen i Sverige, Senior 2005, tillsattes för att skapa
förutsättningar för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken med utgångspunkt i de
förändrade krav som ställs på samhället när antalet och andelen äldre i befolkningen
ökar (SOU 2003:91). Utredningen föreslår att samhället skall planera för aktivt åldrande, och i slutbetänkandet diskuteras – utöver flexibla lösningar för pensionering
bland annat också förebyggande hälsoarbete, möjligheten till aktivt liv för vårdbehövande gamla, samt strategier och metoder för att förebygga och skjuta upp behov av
vård och omsorg (ibid.).
Det är i detta sammanhang – den demografiska situationen, differentierade krav
på äldreomsorgen, diskussionen om aktivt åldrande samt behovet av förebyggande
arbete bland äldre – som den nya utbildningen för pedagogiskt inriktat socialt arbete
med äldre kan få sitt berättigande. Den tvååriga äldrepedagogutbildningen startades
av Malmö högskola hösten 2003.
Möjligheten att utveckla yrken inom äldreområdet genom utbildning på högskolenivå skapades genom den statliga utredningen om yrkeshögskoleutbildning (SOU
2001:107). Utbildningar till arbete med äldre har tidigare lett till yrken med omvårdande innehåll och omsorgsinnehåll. Äldrepedagogutbildningen kombinerar samhällsvetenskaplig, humanistisk och medicinsk kunskap om äldre och deras livsbetingelser och är den första i sitt slag i Sverige. Grunden är socialt arbete och profilen
pedagogiska interventioner. I skärningspunkten mellan dessa utvecklas utbildningens
socialpedagogiska inslag. Syftet med utbildningen är att utveckla studenternas kompetens att genom socialpedagogiska och pedagogiska interventioner förlänga den friska
delen av ålderdomen, höja livskvaliteten och uppskjuta för tidigt insjuknande. Utbildningen går här i spetsen av utvecklingen: ännu finns inte några tjänster med uttalat
äldrepedagogiskt innehåll i äldreomsorgen.
Äldrepedagogik som ämne finns heller inte i Sverige, och utbildningen i Malmö
innebär således första försöket att börja definiera och utveckla ämnet här. I Danmark
har ämnet etablerats på 1990-talet genom upprättandet av Center för äldrepedagogik
vid Jydsk pedagogseminarium i Århus och Institutet för äldrepedagogik i Köpenhamn.
Ledare för Centret i Århus är Helle Krogh Hansen, vars bok Livet er et kunstverk har
varit en av inspirationskällorna till äldrepedagogikens utveckling i Malmö. I Norge,
universitetet i Bergen, arbetar Oddgeir Synnes i Projekt Äldrepedagogik framför allt
med skrivarverkstäder för äldre. I USA och Tyskland har det funnits några få angränsande satsningar under namnet ”geronto-education” eller ”geragogy” (Synnes 2002).
Det har sedan 2000 också funnits ett nordiskt äldrepedagogiskt nätverk för forskare
och andra som är intresserade av att utveckla äldrepedagogik teoretiskt och praktiskt.
Nätverket ger ut ett nyhetsblad och arrangerar nordiska kongresser (http://eldreveven.
ivest.no). Utöver dessa spridda initiativ har äldrepedagogik varit ett okänt begrepp,
och även inom den så smått växande äldrepedagogiken i Skandinavien finns det olika
uppfattningar om vad äldrepedagogik är och skall vara (Synnes 2002).
.se
äldrepedagogik – socialt arbete med äldre i nytt perspektiv
Begreppet äldrepedagogik
En naturlig utgångspunkt i försöket att definiera begreppet äldrepedagogik vore att
utgå från de rationaliteter som uppvisas inom de tre äldrepedagogiska fälten teoriproduktion, utbildningens innehåll respektive praxis. Någon regelrätt äldrepedagogisk
praktik finns emellertid ännu inte, och ämnet är bara preliminärt teoretiskt definierat.
Äldrepedagogik är med andra ord i vardande både som begrepp och som fenomen.
Ett första försök till definition av äldrepedagogik har gjorts i Danmark av Eva Bonde Nielsen och Vagn Rabøl Hansen 1993 vid Institutet för äldrepedagogik i Köpenhamn (Synnes 2002). De delar upp äldrepedagogiken i tre områden: allmän pedagogik,
specialpedagogik och socialpedagogik. Från samma tredelning utgår också Helle Krogh
Hansens (2002) beskrivning av äldrepedagogik. Allmän pedagogik anknyter till undervisning och generella teorier om uppfostran och utveckling, specialpedagogik anknyter
till speciella undervisningsinsatser för särskilda grupper. Socialpedagogik syftar till att
bygga upp ett välfungerande samspel mellan en individ och samhället. Begreppet socialpedagogik används idag företrädesvis om den pedagogik som berör människor med
särskilda behov, särskilt socialt marginaliserade människor. Krogh Hansen menar för
övrigt att gränserna är flytande mellan socialpedagogik och pedagogik. Hon beskriver
äldrepedagogik som en disciplin som omfattar hela livsloppet, men har fokus på den
sista halvan av vuxenlivet. Äldrepedagogik delas i två överlappande ”områden” varav
det ena betonar äldrepedagogik som livslångt lärande och utveckling och det andra
pedagogikens roll i socialt arbete.
Jag försöker huvudsakligen ringa in äldrepedagogiken i Malmö genom utbildningens ämnestillhörighet. Den övergripande tillhörigheten är socialt arbete. Utbildningen
bedrivs inom enheten för socialt arbete, och delar av utbildningen motsvarar kurser
i socionomutbildningen där huvudämnet är socialt arbete. Utbildningen utgår ifrån
omsorgsarbetets praxis och de kunskaper och den forskning som utvecklats inom den
mångvetenskapliga forskningen om äldres livsvillkor. Innehållsmässigt anger utbildningsplanen en vid ram: utbildningen skall innefatta kunskap om åldrande, äldre,
äldreomsorg och samhället genom ett flertal perspektiv och ämnen. Här knyter man
dessutom an till ett av socialt arbetes praxisfält, där bland annat omsorgsteorier är
tillämpliga men där pedagogik inte idag utgör en uttalad grund. Genom socialpedagogiska inslag knyts äldrepedagogik till ytterligare ett av socialt arbetes praktiska och
teoretiska områden. Via socialpedagogik görs också en koppling till pedagogiken. Socialpedagogik kan uppfattas som behandlingsarbete (t.ex. av Hessle enligt Eriksson och
Markström 2000), men kan också definieras som en mellanform mellan socialt arbete
och pedagogik (Stensmo 1991). Socialpedagogik tillämpas av tradition i arbete med
barn, ungdomar och familjer, men den socialpedagogiska metodiken kan vid sidan
av andra metoder också lämpa sig väl i arbetet med gamla. Individers och gruppers
utveckling och lärande är processer som kan pågå oberoende av ålder. Enligt Stensmo
(ibid.) handlar socialpedagogik om att leda social inlärning som uppstår i mötet mellan
.se
riitta nilsson
människor, och därmed betonar han socialpedagogens pedagogiska roll och uppgift.
Stensmo menar att ”… socialt arbete skall söka sina förebilder inom pedagogik och
utbildningstänkande, snarare än inom psykiatri och behandlingstänkande; ett psykosocialt arbetssätt skall vara pedagogiskt snarare än psykiatriskt. Socialpedagogik kan
därvid vara mötesplatsen mellan pedagogiska begrepp och teorier och socialt arbete”
(ibid. s. 19). Äldrepedagogik kan ses som ett av socialt arbetes områden, där begrepp
och teorier från omsorg, socialpedagogik och pedagogik möts. Vidare preciseringar
av hur äldrepedagogik skall definieras och dess teorigrund utvecklas hänger samman
med utvecklingen av den äldrepedagogiska praktiken. Utifrån en framväxande praktik
kan man samla och dokumentera erfarenheter som sedan kan leda till skapandet av
teorier. (jfr. Eriksson och Markström om socialpedagogik 2000, s. 181).
Teorier om omsorg och relationer
Mer eller mindre explicita utgångspunkter vid planeringen av äldrepedagogutbildningen i Malmö utgjorde omsorgsteorier, framför allt Kari Wærness teori om omsorgsrationalitet (1984, 1996) och Gunborg Blomdahl Frejs social-humanistiska relationsteori (1998) samt Jürgen Habermas teori om kommunikativt handlande (1984).
Dessa teorier kan sägas ha bidragit till utbildningens vårdfilosofiska grund, det vill
säga den grund som mötet mellan äldrepedagoger och de gamla skall vila på. Den
empiriska bakgrunden till valet av Habermas och Wærness teorier är en undersökning
där jag analyserade omsorgssituationer med hjälp av dessa (Nilsson 2002). Jag menar
att teorierna tillsammans kan bidra till ökad förståelse av interaktionen och kommunikationen i omsorgssituationer och att analys och reflektion kring situationerna kan
utgöra en viktig del i utbildningar till direkt brukarinriktat socialt arbete. Teorierna
berör grundläggande värden av ömsesidighet och jämlikhet samt relationens centrala
betydelse i arbete med människor. I äldrepedagogutbildningen förenas det filosofiska/
teoretiska spåret som berör relationen och kommunikativt handlande samt det äldrepedagogiska spåret som berör utbildningens (och yrkets) innehåll och metoder.
Wærness (1984, 1996) med flera omsorgsforskare (se t.ex. Szebehely 1996) menar
att kvaliteten i omsorgstjänster är beroende av den personliga relationen mellan omsorgsgivaren och omsorgsmottagaren. Relationen bygger på konkret kunskap om omsorgsmottagaren och dennes livssituation samt på känslor av tillgivenhet. Samtidigt
betonas omsorgsmottagarens egna resurser och autonomi. Wærness lyfter också fram
det ömsesidiga i relationen – omsorgsrationalitet innehåller viktiga aspekter som utgår från tanken att två parter möts och skall tillsammans skapa en god livssituation
för den hjälpbehövande parten. Wærness menar att teorin ska användas för att betona
att planering och organisering av omsorgsarbete måste utgå från omsorgens specifika
karaktär och skapa utrymme för den handlingsfrihet som är nödvändig för att kunna
hantera individuella behov och oväntade situationer (Wærness 1996).
Habermas teori om kommunikativt handlande är en del av ett omfattande arbete
.se
äldrepedagogik – socialt arbete med äldre i nytt perspektiv
med att formulera en samhällsteori och handlar om en språkligt förmedlad strävan
efter samförstånd mellan människor i livsvärlden. Enligt Habermas kan samhället och
det sociala livet betraktas utifrån två olika perspektiv: systemet och livsvärlden. Systemet präglas av målrationellt, strategiskt handlande och rationalitet. Handlingarna
koordineras via pengar (det ekonomiska systemet) och makt (det politisk-administrativa systemet). Den kommunikativa rationaliteten utgör grunden för människors
handlande i livsvärlden. Teorin om det kommunikativa handlandet visar betydelsen
av inbördes förståelse för utveckling av identitet, solidaritet och mening i livsvärlden.
Dessa värden är dock alltför vitala för att uteslutas från andra livsområden. Bland annat Lorenz (1994, 2004) använder sig av Habermas teori för att betona vikten av fri och
tvångsfri dialog även utanför livsvärldens område, exempelvis i socialt arbete. Enligt
Lorenz har socialt arbete en förmedlande roll mellan livsvärlden och systemet och en
plats i båda dessa. ”In its link to lifeworld processes /…/social work keeps open its potential for communicative action, action that engages with conflicting norms, wishes
and aspirations in such a way that it creates the conditions for reaching a consensus
(Lorenz 2004 s.159). Vidare menar Lorenz att teorin om kommunikativt handlande
har potential ”…to provide practice paradigms for social work in a broader sense on
the strength of its analysis of communicative processes” (Lorenz 1994 s. 85). Enligt
Lovelock och Powell (2004) menar Lorenz att Habermas arbete erbjuder en teoretisk
grund för det ökande och allt oftare bekräftade behovet av dialog i socialt arbete.
Utöver Lorenz, har även Blaug (1995) hämtat inspiration från Habermas till försvar
för eller i analyser av det interaktionella i socialt arbetes praktik mot den tilltagande
instrumentaliseringen och byråkratiseringen. Blaug betonar vikten av samtal ansiktemot-ansikte som syftar till ömsesidig förståelse i socialt arbete och social omsorg, såväl
inom praxis som i organisatoriska sammanhang samt inom policyfrågor och forskning (Blaug 1995, Lovelock och Powell 2004).
Blomdahl Frej (1998) betonar omsorgens nödvändighet i tillvaron och människors
ansvarstagande för varandra. I hennes social-humanistiska teori har relationen en central plats. Inspirerad av Martin Bubers socialfilosofi menar hon att relationer mellan
”Jag” och ”Du” måste få möjlighet att utvecklas om vi vill bemöta omsorgstagare som
personer, inte som ärenden och fall, och beakta den existentiella dimensionen i arbetet. Hennes slutsats handlar om nödvändigheten av äkthet, autenticitet, i relationen. I
relationen Jag-Du blir människan till, utan andra finns inte människan. För professionalitet i människovårdande yrken krävs att ”Objektiv generell kunskap står i förbund
med subjektiv unik kunskap vi fått i möten med andra människor” (ibid. s 29).
Blomdahl Frejs teori utgör på sätt och vis en brygga från socialpedagogik och social
omsorg till pedagogik. Till det social-humanistiska perspektivet fogar hon in ett pedagogiskt, metodiskt perspektiv, som handlar om hur man ger omsorg, stöd och hjälp på
ett professionellt sätt. Enligt henne kommer då relationen mellan omsorgsmottagaren
och omsorgsarbetaren/socialpedagogen i fokus. Omsorgsarbetaren och socialpedago-
.se
riitta nilsson
gen skall tillsammans med omsorgsmottagaren försöka ”bevara, utveckla, förändra,
skapa livsstrategier för och i olika livssituationer” (ibid. s. 19). I denna typ av arbete är
det relationen som integrerar den praktiska, den sociala och den existentiella hjälpen
och blir därför det främsta arbetsredskapet.
Äldrepedagogik enligt Helle Krogh Hansen
Krogh Hansens tankar handlar dels om äldrepedagogikens filosofiska grund, dvs. synen på människan, åldrandet och lärande, dels om äldrepedagogikens innehåll och
dess metoder.
Den äldrepedagogiska grundsynen innebär att utveckling, förändring och växt är
möjliga oberoende av människans ålder (Krogh Hansen 2002). Äldrepedagogik utgår
från synen på människor som aktiva subjekt med vilja och förmåga att hantera sin
egen situation. Utgångspunkten i äldrepedagogiskt arbete skall vara de äldres behov
och önskningar. Det är väsentligt att äldrepedagogen lär känna de äldre som personer,
deras intressen och inneboende resurser.
Krogh Hansen (ibid.) menar att äldre människor inte skall uteslutas från de möjligheter som bygger på pedagogiska traditioner, kunskaper, färdigheter och förhållningssätt, utan pedagogiken skall föras in på arenor som särskilt angår äldre. Äldrepedagogikens uppgift är att hjälpa människor att ta kontrollen över sina liv, att hjälpa dem
till förändring och utveckling oberoende av deras nuvarande situation. Krogh Hansen
refererar här till Madsen (1995) som med inspiration från Habermas skriver om den
socialpedagogiska bildningsprocessen som riktar sig mot de nödvändiga livsresurserna
identitet, solidaritet och mening som utvecklas genom kommunikativa handlingar i
livsvärlden. I enlighet med sin värdegrund har pedagogiken som uppgift att motverka
och lösa samhälleliga nödsituationer, till exempel att vissa grupper är eller riskerar att
bli utestängda från det allmänna samhällslivet (Krogh Hansen 2002).
Äldrepedagogiken har enligt Krogh Hansen (ibid.) tre dimensioner: kvalificering,
bildning (på danska ”dannelse”) och existentiell utveckling. Kvalificering innebär tillägnande av kompetenser som primärt riktar sig mot arbetsmarknaden och frivilligt
arbete samt det dagliga livets uppgifter. Bildning handlar om utvecklande av ansvarskänsla, omdöme och värderingar, kunskaper och färdigheter som riktar sig mot ett
demokratiskt deltagande i samhällslivet med medborgarskapet i fokus. Existentiell
utveckling handlar om behovet av samtal om grundläggande frågor som rör livet och
döden.
Innehållsmässigt skall äldrepedagogiken ha en tvärvetenskaplig ansats och hämta
sin grund från forskning och praxis som gäller äldre människor. Äldrepedagogiken
kan befruktas av gerontologisk kunskap och har i sin tur något att erbjuda de discipliner och de yrkesgrupper som traditionellt arbetar med frågor om äldre (ibid.).
Pedagogik är en praktisk verksamhet (se t.ex. Leino och Leino 2000) och hand.se
äldrepedagogik – socialt arbete med äldre i nytt perspektiv
lingsaspekten, dvs. ”görandet”, är också central i äldrepedagogik. Gemensamma aktiviteter skapas genom kommunikativt handlande och konkreta handlingar framhålls
som det specifika för den pedagogiska relationen och det pedagogiska arbetet (Krogh
Hansen 2002). I de gemensamma aktiviteterna befinner man sig på den konkreta
handlingsnivån, och det praktiska handlandet leder till likvärdighet och dialog.
Utbildningens och yrkets kunskapskärna
Stina Johansson (2002), som diskuterar omsorgsyrkenas innehåll och akademisering,
menar att det behövs en kunskapskärna för ett yrke. Frågan är då om identiteten för
yrkena i social omsorg skall skapas kring en målgrupp, kring vissa uppgifter eller kring
etiska förhållningssätt (ibid.).
Eftersom äldrepedagogyrket ännu inte finns, fungerar utbildningens grundtankar
styrande för vad som skall betraktas som kunskapskärnan i yrket. Av samma anledning kan det hävdas att kunskapskärnan inte skall bygga på vissa bestämda uppgifter.
Det är mer självklart – men kan naturligtvis också diskuteras – att kunskapskärnan i
äldrepedagogyrket skall utgöras av kunskap om äldre som en (heterogen) grupp och
som individer, kunskap om åldrandet samt kunskap om äldres livsvillkor i olika sociala och kulturella sammanhang. Studenterna skall bli medvetna om att synen på
äldre och åldrandet varierar över tid och i olika samhällen, olika kulturer och sociala
sammanhang, och att varje samhälle har sina myter om äldre. En av utbildningens
uppgifter är att avtäcka myter och felaktig ”kunskap” om äldre. Det överordnade perspektivet i utbildningen och yrket skall vara det salutogena perspektivet, som bryter
mot tankefiguren om de gamlas improduktivitet. Det innebär att kunskap om äldre
också handlar om att dekonstruera bilden av den äldre som ett vårdobjekt, som någon
som behöver skyddas, eller som är en belastning för samhället. Den äldre skall ses som
ett subjekt med egen vilja och egna förmågor. Utbildningens och yrkets pedagogiska
inriktning balanserar bilden av de gamla genom att betona möjligheten till växt och
utveckling och kan därigenom utveckla innehållet i arbete med äldre. Den kan också
föra äldreforskningen på nya spår där inte bristande förmågor står i fokus.
Stina Johansson menar att det personliga mötet måste baseras på kunskap om ”olika gruppers skilda behov och preferenser, grundade på sociala, religiösa och kulturella
normsystem” (ibid. s. 138). Samtidigt kan man hävda att kunskapen skall erövras i det
personliga mötet, då man inte kan förutsätta att individen alltid har samma värderingar och livsstil som gruppen som han antas höra samman med.
Det förefaller självklart att kunskapskärnan skall byggas kring mötet, eller låt oss
säga samarbetet, mellan äldrepedagogen och den äldre. Därmed kan kärnan i äldrepedagogutbildningen och i äldrepedagogyrket uppfattas som tvåfaldig: den består av
kunskap om åldrandet och äldres livsvillkor i vid mening och av ett förhållningssätt
som är relationsinriktat och pedagogiskt.
.se
riitta nilsson
Att förbereda för äldrepedagogiskt arbete
Äldrepedagoger kommer förmodligen att verka inom den offentliga äldreomsorgens
verksamheter – hemtjänst, äldreboenden, dagverksamheter, anhörigstöd eller inom
ramen för olika frivilliga organisationer, och inom den privata sektorn. Det är inte
otänkbart att äldrepedagoger också kan arbeta i mer undervisningsbetonat pedagogiskt arbete, exempelvis i olika kurser och hälsopedagogiska insatser för äldre människor.
Äldrepedagogens uppgift är inte att lära ut något utan att leda en medveten pedagogisk process för att nå ett mål tillsammans med den gamla. Äldrepedagogiskt arbete
kan därmed innebära att med utgångspunkt från de äldres behov och förutsättningar
stimulera till aktiviteter för att upprätthålla den fysiska funktionsförmågan och aktiviteter som bidrar till en meningsfull tillvaro i psykiskt och socialt hänseende. Aktiviteter skall här uppfattas i vid mening: det kan vara fysiska övningar, skapande arbete,
social samvaro, och det kan också handla om samtal om livets grundläggande frågor
och hjälp till att bearbeta sorger och kriser. Äldrepedagogiskt arbete kan bedrivas med
gamla som klarar sig utan insatser från äldreomsorgen, men också med gamla som redan befinner sig inom äldreomsorgens institutioner eller mottar äldreomsorgsinsatser
i sina hem. Förhållningssättet skall vara pedagogiskt även i de fall då arbetet äger rum
inom ett yrke med omvårdande innehåll eller med omsorgsinnehåll.
Utbildningens innehåll var delvis givet på förhand då det byggdes in en möjlighet
för fortsatta studier enligt direktiven för yrkeshögskoleutbildningar i SOU 2001:107.
Kurser motsvarande 40 poäng är innehållsmässigt i det närmaste identiska med hela
kurser eller delar av kurser i socionomutbildningen, och kan tillgodogöras vid fortsatta studier till socionom.
Konkret består utbildningen av fyra terminer med var sitt tema. Temat i första
terminen är teorier och perspektiv i arbete med äldre. Där behandlas socialt arbetes
idéhistoria och dess framväxt, samt sambanden mellan socialt arbete, social omsorg
och socialpedagogik. Omsorgsrelationer och etiska aspekter i arbete med människor
belyses. Under den första terminen behandlas också psykologiska och sociologiska
perspektiv på åldrandet och ett socialpolitiskt perspektiv på äldreomsorg.
I andra terminen belyses gruppen äldre från historiska, kulturvetenskapliga och
kulturella samt socialgerontologiska perspektiv, och verksamheter för äldre studeras
på fältet inom offentlig äldreomsorg och andra organisationer.
Temat för termin tre är åldrandets problem och sjukdomar och kunskapen hämtas
till stora delar från medicinsk vetenskap och vårdvetenskap.
Termin fyra kan kallas för ”görandets termin”, där de teoretiska kunskaperna til�lämpas i olika övningar och projektarbeten. Exempel på använda metoder är ”community work”, framtidsverkstad, familjerådsplanering, nätverksarbete, konfliktlösning
och samtal. Under hela utbildningen utgör gruppövningar med pedagogisk inriktning
det främsta arbetssättet. Det kan vara intervjuer med äldre, rollspel med fokus på mö.se
äldrepedagogik – socialt arbete med äldre i nytt perspektiv
ten mellan äldrepedagoger och äldre samt analyser av dessa, och projekt med hälsopedagogiskt innehåll.
Ny utbildning – ny kompetens
Det viktiga är att äldrepedagogutbildningen utvidgar gränserna för arbete med äldre.
Utbildningen har som målsättning att införa nya former för arbetet både inom den
traditionella äldreomsorgen och på nya fält genom ett medvetet pedagogiskt tänkesätt
och en pedagogisk metodik. Det är en ambitiös målsättning då den ställer krav på en
delvis ny identitet för dem som arbetar med äldre. Likaväl som äldrepedagogik kan
innebära att dekonstruera den gängse bilden av äldre som huvudsakligen en omsorgsbehövande grupp, innebär den att bilden av arbetet med äldre måste omskapas. Detta
betyder att äldrepedagogen skall kunna se nya vägar inom de traditionella omsorgsverksamheterna och skapa nya verksamheter och arbetssätt. I den riktningen pekade
också Senior 2005 som föreslog en höjning av äldreomsorgspersonalens kompetens
att arbeta med olika former av aktiviteter för äldre med behov av vård och omsorg.
”Personalen bör kunna se och skapa (min kursivering) förutsättningar för aktiviteter
utifrån individens intressen och förmåga.” (SOU 2003:91 s 407) En pedagogisk inriktning i äldrearbete antyds här. Dessutom ger formuleringen klart besked om behovet av
ett utvecklingsinriktat tänkande i och med att man betonar förmågan att se och skapa
någonting som hittills inte självklart ingår i äldreomsorgens utbud.
De dynamiska, framåtblickande och förändringsinriktade förhållningssätt och synsätt på den äldre, på yrket och på det sammanhang som yrket bedrivs i, är naturligtvis
ett önsketänkande. Det är i slutändan en fråga om en kamp mellan materiella och
symboliska resurser. Min övertygelse är dock att de studenter som söker till äldrepedagogutbildningen i hög grad bärs av viljan att skapa bättre förhållanden för äldre
människor. Genomgående under utbildningen diskuterar de sin blivande yrkesroll
som äldrepedagoger, hur den kan utformas, dess innehåll och dess plats i samhället.
Diskussionerna blir med nödvändighet spekulativa, men också kreativa, då det än så
länge handlar om en utbildning till ett yrke som (nästan) inte finns.
Studenterna har också agerat konkret. De har bildat en förening med egen hemsida
(www.aldrepedagogerna.se) och vid flera tillfällen tagit initiativ till att presentera utbildningen och sina idéer för kommunpolitiker och chefer inom äldreomsorg, både i
Malmö och angränsande kommuner. Ansträngningarna börjar bära frukt: under våren 2006 har några projekttjänster utlysts med titeln äldrepedagog eller med krav på
äldrepedagogutbildning.
.se
riitta nilsson
Referenser
Blaug, Ricardo (1995) Distortion of the Face to
Face: Communicative Reason and Social Work
Practice, British Journal of Social Work 25, 423439.
Blomdahl Frej, Gunborg (1998) Social omsorg och
socialpedagogik. Ett social-humanistiskt
perspektiv. I: Blomdahl Frej, Gunborg och
Eriksson, Bengt (red.) (1998) Social omsorg och
socialpedagogik. Filosofi – teori – praktik. Lund:
Studentlitteratur.
Eriksson, Lisbeth, Markström, Ann-Marie (2000)
Den svårfångade socialpedagogiken. Lund:
Studentlitteratur.
Habermas, J. (1984) The Theory of Communicative Action. Volume 1. Reason and the Rationalizaton of Society. Boston: Beacon Press.
(Original 1981).
Johansson, Stina (2002) Den sociala omsorgens
akademisering. Stockholm: Liber.
Krogh Hansen, Helle (2002) Livet er et kunstværk –
om ældrepædagogisk teori og praksis. København:
Ældreforum.
Leino, Anna-Liisa och Leino, Jarkko (2000)
Grundbok i pedagogik. Esbo: Schildts Förlags AB.
Lorenz, Walter (1994) Social Work in a Changing
Europe. London: Routledge.
Lorenz, Walter (2004) Research as an Element in
Social Work’s Ongoing Search for Identity. In:
Lovelock et. al (2004) Reflecting on Social Work –
Discipline and Profession. Aldershot and
Burlington: Ashgate.
Lovelock, Robin and Powell, Jackie (2004)
Habermas/Foucault for social Work: Practices of
Critical Reflection. In: Lovelock, et al. (2004)
Reflecting on Social Work – Discipline and
Profession. Aldershot and Burlington: Ashgate.
Madsen, Bent (1995) Socialpedagogik. Lund:
Studentlitteratur.
Nilsson, Riitta (2002) ”Båda två skall bestämma”.
Omsorgsrationalitet och kommunikativt
handlande i omsorgsarbete. FoU-rapport
2002:1. Hälsa och samhälle, Malmö högskola.
Socialstyrelsen (2003) Är det skäligt att bry sig om
själen? Kartläggning av det ”sociala innehållet” i
hemtjänsten i 23 kommuner 2002.
SOU 2001:107 Yrkeshögskoleutbildning –
inriktning, utformning och kvalitetskrav.
Slutbetänkande av Utredningen om kortare
.se
yrkesutbildningar inom högskolan. Regeringskansliet.
SOU 2003:91 Äldrepolitik för framtiden. 100 steg
till trygghet och utveckling med en åldrande
befolkning. Kortversion av den parlamentariska
äldreberedningen SENIOR 2005.
Stensmo, Christer (1991) Socialpedagogik. Lund:
Studentlitteratur.
Synnes, Oddgeir (2002) Kva er eldrepedagogik, og
kvifor treng vi det?, Norsk Pedagogisk tidskrift
1/2002.
Szebehely, Marta (1996) Om omsorg och
omsorgsforskning. I: Eliasson, R. (red.):
Omsorgens skiftningar. Begreppet, vardagen,
politiken, forskningen. Lund: Studentlitteratur.
Waerness, K. (1984) The Rationality of Caring,
Economic and Industrial Democracy. Vol. 5, 185211. London, Beverly Hills and New Delhi:
SAGE.
Waerness, K. (1996) Omsorgsrationalitet.
Reflektioner över ett begrepps karriär. I:
Eliasson, R. (red.) Omsorgens skiftningar.
Begreppet, vardagen, politiken, forskningen.
Lund: Studentlitteratur.
http://eldreveven.ivest.no/kongress/program.htm
www.aldrepedagogerna.se
äldrepedagogik – socialt arbete med äldre i nytt perspektiv
Summaries
Pedagogy of the elderly – a new perspective on
social work with the elderly
Against the background of the demographic
situation with ageing population and increasingly
differentiated demands on the care of the elderly,
Malmö University launched a new study
programme in the autumn of 2003. The
programme prepares the students to pedagogic
work with the elderly with the aim of increasing
quality of their life and delaying the onset of
geriatric diseases. This article provides an outline
for the theoretical/philosophic basis of the
programme. The concept of pedagogy of the
elderly will be discussed and defined. The structure
and the contents of the programme will be
presented. Further specification of the definition
of the pedagogy of the elderly and the elaboration
of its theory basis goes hand in hand with the
growing practice in the field and emerging
empirical experience.
.se
