Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten
kan inte ge en fullständig bild av läget för
de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Republiken Kongo år 2010
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Under 1990-talet präglades situationen i Republiken Kongo (ibland benämnt
Kongo-Brazzaville) av oroligheter och strider mellan regeringen och den
beväpnade oppositionen. Sedan dess har situationen i landet stabiliserats och
säkerhetsläget förbättrats. Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna
förekommer dock alltjämt.
Korruptionen är utbredd. Statligt anställda är underbetalda och kränkningar av
mänskliga rättigheter sker i samband med tjänsteutövning. Rättssystemet och
säkerhetssektorn är korrupta, underfinansierade och överbelastade.
Straffriheten är fortsatt utbredd. Fängelseförhållandena är mycket svåra, många
sitter fängslade långa perioder utan domstolsprocess. Dödsfall inträffar
regelbundet och misshandel av intagna förekommer.
Makten är koncentrerad till presidenten och oppositionen har begränsade
möjligheter att verka. Omdiskuterade presidentval hölls 2009. Regeringen
kontrollerar i stor utsträckning etermedia, och pressfriheten inskränks ibland.
Våld mot, och diskriminering av, kvinnor förekommer. Likaså etnisk
diskriminering av ursprungsbefolkningen samt barnarbete.
Oljeindustrin genererar stora inkomster till landet, men rikedomarna kommer
inte folket till del. En stor del av befolkningen lever i svår fattigdom.
2
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Republiken Kongo har ratificerat följande centrala konventioner vad gäller de
mänskliga rättigheterna:
-
-
-
-
-
-
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt. Kongo har inte ratificerat det
fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR).
Republiken Kongo skrev även under det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt i september 2009.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD).
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women
(CEDAW)
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande
behandling eller bestraffning, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT)
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC), samt dess två tillhörande fakultativa protokoll om barn i väpnad
konflikt samt om handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, samt
det tillhörande protokollet från 1967.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC).
Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter.
Landet uppfyller inte rapporteringsskyldigheten till de konventionsbaserade
FN-kommittéerna.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Under inbördeskriget på 1990-talet utfördes allvarliga brott mot de mänskliga
rättigheterna. Såväl regeringstrupper som milis gjorde sig skyldiga till
utomrättsliga eller summariska avrättningar, våldtäkter och misshandel. Trots
3
en fredlig utveckling de senaste åren förekommer alltjämt allvarliga kränkningar
av mänskliga rättigheter i Republiken Kongo.
Författningen förbjuder såväl tortyr som slaveri. Rapporter gör dock gällande
att tortyr i olika former förekommer. Det finns uppgifter om att både
säkerhetsstyrkor och polisstyrkor utsätter misstänkta brottslingar för våld, hot
och tortyr under förhör.
Fängelseförhållandena i Kongo är undermåliga med allvarliga brister vad gäller
hygien, mathållning och sjukvård. Gripna, häktade och dömda vistas ibland i
samma lokaler. Man särskiljer inte heller alltid kvinnor från män, och
ungdomar från vuxna. Misshandel, hot och utpressning förekommer. Under år
2008 stängdes flera fängelser som var i alltför dåligt skick. Förhållandena är
något bättre i fängelserna i de största städerna Brazzaville och Pointe Noire.
Internationella organisationer och lokala frivilligorganisationer tillåts besöka
landets fängelser.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är inte förbjudet enligt lag, men ett moratorium råder sedan slutet
av 1970-talet. Kongo stödde inte resolutionen om ett moratorium av
dödsstraffet som antogs i FN:s generalförsamling hösten 2007.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Olaga frihetsberövanden utförda av säkerhetsstyrkorna förekommer. Längre
häktningstider än vad som är föreskrivet i lag är vanligt. Rapporter gör gällande
att människor hålls frihetsberövade utan att ställas inför rätta. Säkerhetsstyrkorna uppges ta emot mutor, stjäla och utöva utpressning mot delar av
civilbefolkningen.
Det finns inga reserestriktioner vare sig det gäller inrikes eller utrikes resor.
Dock har vissa oppositionspolitiker belagts med reseförbud under valrörelsen
år 2009, vilka hävdes i oktober 2009. Säkerhetsläget och därmed rörelsefriheten
har under senare tid förbättrats i den konfliktdrabbade Poolregionen.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsväsendet är korrupt, ineffektivt och underdimensionerat. Det är inte heller
oberoende från den politiska makten. Det råder brist på utbildade jurister och
domare. Regeringen utövar regelbundet påtryckningar på domstolarna.
Oppositionella har dömts till stränga fängelsestraff, medan straffriheten är
utbredd för regimtrogna.
4
Rättsväsendet präglas sedan kolonialtiden av det franska systemet. Traditionell
sedvanerätt, det vill säga regler som inte kommit till uttryck i skrivna lagregler
men som ändå uppfattas som bindande för myndigheter och enskilda, styr
dock fortfarande i tvister som gäller till exempel familj, egendom och arv. I
Kongo finns lokala domstolar, appellationsdomstolar, Högsta domstolen samt
en författningsdomstol. De två sistnämnda skapades i samband med
antagandet av en ny konstitution år 2002. Presidenten har betydande makt över
utnämningen av domare till författningsdomstolen. Parallellt finns
militärdomstolar som hanterar brott begångna av militärer eller poliser.
Det händer att människor tar lagen i egna händer, exempelvis då tjuvar
ertappas på bar gärning.
En kommission för mänskliga rättigheter, Commission Nationale des Droits de
l’Homme (CNDH), etablerades i augusti år 2005 för att övervaka regeringens
åtaganden inom området. Kommissionen fungerar dock inte i praktiken.
Frivilligorganisationen Transparency International har initierat en rättsprocess i
Frankrike som syftar till att utreda huruvida president Nguesso felaktigt har
använt offentliga kongolesiska medel för lyxkonsumtion och fastigheter i
Frankrike.
7. Straffrihet
Avsaknaden av ett effektivt och välfungerande rättssystem innebär i praktiken
en utbredd straffrihet, särskilt eftersom presidenten själv utnämner domare och
korruption är vanligt förekommande. I slutet av år 1999 utfärdades en generell
amnesti för övergrepp begångna i samband med inbördeskrigen under 1990talet. I det fredsavtal som slöts i början av 2003 finns klausuler om straffrihet
för de övergrepp som regerings- och rebellstyrkorna gjort sig skyldiga till.
År 2009 röstades en mer generell lagstiftning genom som ger rätt åt de som
befinner sig i politisk exil att återvända. Initialt måste dock presidenten ge sin
tillåtelse.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrandefrihet är grundlagsfäst, men respekteras inte fullt ut av statsmakten.
Uppviglande till våld och rasism är förbjudet enligt lag. Det finns rapporter om
hot och påtryckningar mot journalister. Självcensur är vanligt. Låg
utbildningsnivå bland journalisterna i kombination med låga löner gör att kåren
är mottaglig för mutor.
5
Under och inför presidentvalet i juli år 2009 blev flera internationella
journalister, bland annat från BBC och France 24, trakasserade av militärpolis.
Etermedia har störst spridning i landet. Det finns ett fåtal privata teve- och
radiokanaler, men även de tenderar att vara regeringstrogna. Radio France
International, Voice of America och BBC International sänder i landet.
Det finns en statsägd tidning, samt flera privatägda tidningar som anses vara
nära allierade med regeringen. Viss regimkritik förekommer i pressen. En
pressombudsman enligt svensk modell inrättades i december år 2005.
Tidningarna har dock begränsad spridning utanför Brazzaville och Pointe
Noire. År 2008 hade cirka fyra procent tillgång till internet, enligt den
Internationella telekommunikationsunionen (ITU).
Föreningsfriheten är också grundlagsfäst och respekteras som regel. Alla
grupper och föreningar måste registrera sig hos ministeriet för så kallad
territoriell administration. I samband med presidentvalet i juli 2009 ägde ett
antal politiskt motiverade arresteringar rum av oppositionspolitiker.
Manifestationer förhindrades också.
Religionsfriheten är grundlagsfäst och respekteras överlag.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
President Sassou-Nguesso kom till makten första gången år 1979. Han
förlorade makten efter ett flerpartival år 1992, men återkom till makten genom
en militärkupp år 1997. Därefter har han omvalts till president i omdiskuterade
och kritiserade val år 2002 och 2009. Regeringspartiet Parti Congolais du Travail
(PCT) har, tillsammans med en koalition av allierade partier, majoriteten av
platserna i parlamentet.
Makten är koncentrerad till presidenten. Presidentämbetets mandat är sju år
och ger möjlighet till omval en gång. Presidenten är tillika regeringschef och
kan självständigt tillsätta och avsätta ministrar i regeringen samt utse alla högre
tjänstemän inom statsförvaltningen, militären och på de regionala nyckelpositionerna. Nationalförsamlingen kan inte avsätta presidenten.
2009 års presidentval bedömdes som fritt av Afrikanska unionen, medan de
europeiska valobservatörerna uttryckte skepsis inför bland annat vallängdernas
tillförlitlighet och valkommissionens oberoende. Officiella siffror gör gällande
att strax över sextio procent av befolkningen deltog, men enligt The Economist
Intelligence Unit var det endast 10-15 procent som röstade. Flera kandidater
förhindrades att delta, och de flesta övriga oppositionspartier bojkottade valet.
6
Parlamentsval hölls senast år 2007, nästa val ska äga rum år 2012. det senaste
parlamentsvalet kritiserades av nationella och internationella observatörer. Av
regeringens 38 ministrar är sex kvinnor. Kvinnorna är underrepresenterade i
parlamentet (åtta kvinnor av 72 senatorer, och sju kvinnor av totalt 137
ledamöter i nationalförsamlingen).
Det finns ingen organiserad och sammanhållen opposition i landet. Kongos
största oppositionsparti UPADS har under hösten 2010 lyckats ena sina
tidigare två splittrade fraktioner. Partiet grundades av före detta president
Pascal Lissouba, som sedan militärkuppen år 1997 befinner sig i politisk exil.
Ledaren för Ninjarebellerna i Poolregionen, pastor Ntoumi, innehar sedan
december 2009 en ministerpost i regeringen.
Författningen förbjuder att politiska partier grundas på etnicitet, religion eller
geografisk region, men trots detta baseras de politiska partierna framförallt på
ovannämnda faktorer.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Landet har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala
konventioner om mänskliga rättigheter, bland annat förbud mot tvångs- och
barnarbete; icke-diskriminering i arbetslivet och föreningsfrihet.
Rätten att bilda fackföreningar och förhandla kollektivt garanteras i
författningen och respekteras överlag. Lagen om arbetsrätt ger rätt till
semester, övertidkompensation och minimilön. Staten är den största
arbetsgivaren. Nästan alla offentliganställda är fackanslutna, och 25 procent av
de anställda inom privat sektor. Dock är fackföreningarna svaga, splittrade och
politiskt påverkade. Cirka 40 procent lever enligt FN:s utvecklingsprogram
(UNDP) i fattigdom.
De medborgare som har en anställning har rätt till pension och vissa sociala
förmåner. Arbetslösheten är dock mycket hög och de flesta kongoleser står
utanför den formella arbetsmarknaden och ekonomin. Den informella sektorn
sysselsätter många människor. Självförsörjande jordbruk och byteshandel är
centrala för människors överlevnad.
Tvångsarbete är förbjudet enligt landets författning. Rapporter gör dock
gällande att det kan förekomma i praktiken. Inte minst gäller detta
pygméfolken som många gånger arbetar under slavliknande förhållanden.
7
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Landets hälso- och sjukvårdssystem är i mycket dåligt skick. Två tredjedelar av
befolkningen har uppskattningsvis tillgång till rent vatten, medan endast en
tredjedel har tillgång till grundläggande sanitära förhållanden. En femtedel av
befolkningen kan sägas vara undernärd, vilket kan jämföras med 1990-talet då
två tredjedelar av befolkningen var undernärd. Endast en mindre del av
befolkningen har tillgång till grundläggande sjukvård. Sjukvården är
koncentrerad till de större städerna. Allvarliga sjukdomar som malaria,
tuberkulos och hiv/aids är vanligt förekommande. Drygt fyra procent av den
vuxna befolkningen är smittade av hiv.
Den förväntade livslängden vid födsel är för närvarande 54 år och
barnadödligheten är hög.
12. Rätten till utbildning
Republiken Kongo har tidigare satsat relativt mycket på utbildning jämfört
med andra afrikanska länder. Drygt åttio procent av den vuxna befolkningen är
läskunniga. Utbildningssystemet slogs i spillror under 1990-talet och byggs
långsamt upp igen. Skolgång är obligatoriskt upp till sexton års ålder. Familjer
måste betala för skolmaterial samt skolavgifter för att finansiera lärarlöner.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Republiken Kongo är en av de största exportörerna av olja i Afrika och har en
god ekonomisk tillväxt. Landets rikedomar kommer dock inte befolkningen till
del. Landet placerar sig för närvarande (2010) på 126 av 169 länder på UNDP:s
utvecklingsindex Human Development Index (HDI). Kraftig kritik har framförts
av bland annat Internationella valutafonden, (IMF) för hur inkomsterna från
oljeexporten hanteras.
En stor del av befolkningen lever i absolut fattigdom. En tredjedel av
befolkningen har inte tillgång till rent vatten, medan två tredjedelar av
befolkningen varken har vattenrening eller elektricitet.
Vatten- och matbrist råder i vissa områden. Mycket av jordbruket förstördes
under 1990-talets konflikter och landets infrastruktur är undermålig.
Uppbyggnaden går långsamt och staten klarar inte av ge medborgarna social
service i tillräcklig utsträckning.
8
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Författningen föreskriver jämlikhet mellan könen, men i praktiken
diskrimineras kvinnor på många områden. Kvinnor är underrepresenterade i
politiska sammanhang och i statsapparaten. Utbildningsnivån bland kvinnor är
lägre än bland män.
Familjerätten diskriminerar kvinnor och kvinnlig otrohet är brottsligt. Polygami
för män är tillåtet. Abort är förbjudet enligt lag. Sedvanan att den blivande
maken betalar hemgift till brudens familj hindrar i praktiken kvinnor från att ta
ut skilsmässa eftersom de ofta saknar möjlighet att återbetala summan. Änkor
har rätt att ärva endast 30 procent av sin makes ägodelar. Ofta tas dock
ägodelar efter en avliden make om hand av mannens släktingar.
Våld i hemmet mot kvinnor är utbrett men kringgärdas av socialt stigma och
rapporteras sällan till myndigheterna. Det finns ingen lagstiftning avseende
hustrumisshandel. Våldtäkt är förbjudet, men straffriheten för brottet är
utbredd. Prostitution förekommer trots att det är förbjudet. Kvinnlig
könsstympning är förbjudet men utförs på invandrade kvinnor från Västafrika
(såsom Benin, Togo, Guinea, Mali, Senegal).
Människohandel av kvinnor och barn förekommer. I augusti 2009
kriminaliserades människohandel av den kongolesiska nationalförsamlingen.
Enligt FN:s barnfond Unicef är Republiken Kongo ett destinations- och
transitland för barn från Demokratiska republiken Kongo och från Västafrika.
Cirka nio procent av ledamöterna i parlamentet är kvinnor.
15. Barnets rättigheter
Gatubarn finns främst i huvudstaden och utsätts för trakasserier av polis och
säkerhetsstyrkor. Det förekommer också att gatubarnen tvingas till stöld och
prostitution.
Barnarbete är inte tillåtet enligt landets konstitution. Det förekommer dock i
praktiken, särskilt på landsbygden och i den informella sektorn i städerna.
Rättssystemet tar ingen särskild hänsyn till barn- och ungdomsbrottslingar.
I Republiken Kongo finns ingen automatisk registrering av barn, och
utfärdande av födelsecertifikat. Utan denna procedur kan barnen inte delta i
9
skolundervisning. Detta blir ett problem för marginaliserade delar av
civilbefolkningen som bor långt från administrativa centra, bland dem även
pygméer.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Diskriminering på etnisk grund är förbjudet, men vanligt förekommande.
Ursprungsbefolkningen (pygméer) utgör cirka en tiondel av den totala
befolkningen (kring 300 000). De är socialt och ekonomiskt diskriminerade. Då
de ofta bor i avlägsna delar av landet är vissa exkluderade från den politiska
processen (delvis då de inte finns upptagna i röstlängderna). År 2009 antogs en
lag för att bättre tillgodose rättigheter för personer som tillhör en minoritet i
Kongo.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Konstitutionen förbjuder diskriminering utifrån sexuell läggning. Traditionella
värderingar gör dock att risken för diskriminering och social stigmatisering är
stor. Homosexuella, bisexuella och transpersoner kan därför sällan visa sin
läggning öppet.
18. Flyktingars rättigheter
Republiken Kongo har anslutit sig till de internationella instrument som styr
flyktingars status och rätten till asyl, men saknar resurser för att hjälpa
flyktingarna. I praktiken sköts flyktingfrågor och program för återvändande
främst av FN:s flyktingorgan UNHCR, som samtidigt hjälper den kongolesiska
staten att bygga upp ett nationellt flyktingmottagningscenter. Flyktingarna i
Republiken Kongo kommer framför allt från Demokratiska Republiken
Kongo, men också från Rwanda och Angola. Enligt UNHCR finns det cirka
18 000 flyktingar i landet, samt 4 000 asylsökanden. Kongolesiska flyktingar
finns i Gabon, Benin och i Demokratiska republiken Kongo.
I Kongo finns dessutom tusentals internflyktingar på grund av stridigheterna i
Poolprovinsen.
19. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Lagen förbjuder diskriminering av personer med funktionsnedsättning, men
den faktiska efterlevnaden av lagen är bristfällig.
10
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ett antal oberoende organisationer, både internationella och
nationella för mänskliga rättigheter i landet som tillåts verka. En av de största
nationella organisationerna är Observatoire Congolais des Droits de l'Homme
(OCDH).
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Sverige har inget bilateralt utvecklingssamarbete med Republiken Kongo men
svenskt stöd slussas via flera multilaterala kanaler, bl.a. EU och FN. Dock går
visst humanitärt stöd till landet. Bevakningen av utvecklingen i Republiken
Kongo sker via ambassaden i Kinshasa, Demokratiska Republiken Kongo.
