Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Republiken Kongo 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Sedan 1990-talet präglas Republiken Kongo av oroligheter och strider mellan
regeringen och den beväpnade oppositionen, den så kallade Ninja-milisen.
Situationen i landet har stabiliserats något, dock kvarstår instabilitet i den
milisdominerade Poolregionen. Trots smärre framsteg under 2005 förekommer
alltjämt allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna (MR).
Rättssystemet är underfinansierat, överbelastat och utsatt för korruption och
politiska påtryckningar. Rättsväsendet kan inte anses oberoende och
välfungerande. Straffrihet fortgår alltjämt i landet. Privatpersoner tar ibland
lagen i egna händer vilket leder till överdrivet våld och kränkningar.
Fängelseförhållandena är svåra och antalet rättegångar understiger kraftigt
behoven av domstolsprocesser.
Regeringen bibehåller sin dominans inom etermedia, och pressfriheten
inskränks ibland. Oppositionen har fortsatt begränsade möjligheter att verka.
Rörelsefriheten är begränsad i Poolregionen på grund av säkerhetssituationen,
vilken även gör det svårt för frivilligorganisationer att verka. Våld och
diskriminering av kvinnor förekommer i lika hög utsträckning som tidigare år.
Personer utsätts för etnisk diskriminering på basis av vilken region man
kommer ifrån. Arbetsdiskriminering sker av etniska pygméfolk. Det
förekommer barnarbete. De ekonomiska och sociala rättigheterna är mycket
begränsade. Republiken Kongo får sålunda anses vara långt ifrån ett
demokratiskt samhälle där de mänskliga rättigheterna respekteras,
rättssäkerheten är garanterad och drägliga levnadsvillkor uppnåtts.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för
mänskliga rättigheter
Republiken Kongo har ratificerat följande centrala konventioner på de
mänskliga rättigheternas område:
2
-
-
-
-
-
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR).
Landet har anslutit sig till dess första fakultativa tilläggsprotokoll om
enskild klagorätt men ej till dess andra om avskaffandet av dödsstraffet.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(ICESCR).
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
(CERD).
Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW) men ej dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild
klagorätt.
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT) men ej dess fakultativa
tilläggsprotokoll.
Konventionen om barnets rättigheter (CRC) men ej de båda fakultativa
tilläggsprotokollen om barn i väpnade konflikter samt handel med
barn, barnprostitution och barnpornografi.
Flyktingkonventionen
Den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens
rättigheter
De av Republiken Kongo ratificerade konventioner har enligt konstitutionen
företräde framför nationell lagstiftning. Flertalet av de åtaganden som landet
gjort respekteras dock inte i praktiken. Landet uppfyller
rapporteringsskyldigheten till konventionskommittéerna endast i begränsad
utsträckning. Under år 2005 har Republiken Kongo enbart rapporterat till
konventionskommittén för barnets rättigheter.
3. Respekten för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
De senaste årens inbördeskrig har medfört en mängd olika övergrepp på de
mänskliga rättigheterna. Såväl regeringstrupper som milis har gjort sig skyldiga
till övergrepp. Trots smärre framsteg under 2005 förekommer alltjämt allvarliga
kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
De stridande parterna uppges ha gjort sig skyldiga till summariska avrättningar,
våldtäkter och misshandel. Därutöver finns uppgifter om att landets
säkerhetsstyrkor har anhållit och häktat personer utan rättsligt förfarande.
Deportation och gripanden har skett vid ett flertal tillfällen med hänsyn till
landets säkerhet och de frihetsberövade har ej möjlighet att ta emot besök från
sina familjer. Säkerhetsstyrkor uppges ta emot mutor, samt stjäla och utöva
utpressning mot delar av civilbefolkningen.
Det finns uppgifter om att myndigheter låter sanktionera mord av civila. Det är
vanligt med överlappningar mellan polisen och de beväpnade styrkorna.
3
Fängelseförhållandena var år 2005 undermåliga. Standarden är låg med brister
på hygien, mathållning och sjukvård, i huvudsak som en följd av en kraftig
överbeläggning. Dömda kriminella och anhållna personer vistas tillsammans i
fängelsemiljön. Man särskiljer inte heller alltid kvinnor från män och ungdomar
från vuxna på fängelserna. Det finns totalt elva fängelser i landet, vilka byggdes
under 1940-talet. Situationen är något bättre i fängelserna i de största städerna
Brazzaville och Pointe Noire. Det finns inga kvinnofängelser i landet. Det
finns uppgifter om att anhållna på polisstationer utsätts för misshandel, hot,
utpressning samt svåra förhållanden. Möjlighet för besök på fängelserna av
internationella organisationer samt lokala frivilligorganisationer medges.
Olaga frihetsberövanden är förbjudet enligt lag men det finns rapporter om att
medlemmar från säkerhetsstyrkorna bryter mot förbudet. Antalet olaga
frihetsberövanden och anhållanden rapporteras dock något lägre än under
föregående år. Förlängda häktestider är vanligt.
Författningen förbjuder såväl tortyr som slaveri. Uppgifter gör dock gällande
att tortyr i olika former trots detta förekommer. Det finns uppgifter om att
både säkerhetsstyrkor och polisstyrkor utsätter misstänkta för våld, hot och
tortyr under förhör. Detta sker antingen för att få fram erkännanden eller för
att bestraffa frihetsberövade personer. Obekräftade rapporter gör gällande att
kvinnliga fångar ibland våldtas. Frivilligorganisationer och civila rapporteras ha
utsatts för rån och trakasserier från både av regeringens säkerhetsstyrkor och
Ninja-milisen. I Poolregionen finns flera oidentifierade beväpnade grupper
som enligt uppgift har tilltvingat sig mutor. Det förekommer att personer som
anklagades för häxeri dödas.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är inte förbjudet enligt lag, dock har inte straffet utdömts sedan
slutet på 1970-talet.
Förre presidenten Lissouba och dennes premiärminister Kolelas lever i exil
sedan de i sin frånvaro dömts till döden. Vilka brott de dömts för är dock
oklart. Under oktober månad år 2005 tillät dock regeringen Kolela att
återvända till Republiken Kongo för att begrava sin mor.
5. Rättssäkerhet
Rättsväsendets oberoende har försvagats sedan regimskiftet år 1997.
Rättsväsendet är i teorin oberoende men i praktiken korrupt, överbelastat och
mottagligt för politiska påtryckningar, mutor och korruption. Rättsväsendet
hämmas också av brist på utbildade jurister och domare samt av ineffektivitet.
Domstolarna har generellt brist på resurser och juridiskt material till följd av
plundringar under inbördeskrigen. Regeringen utövar också påtryckningar på
4
domstolarna. Politiska motståndare till regeringen har dömts till hårda
fängelsestraff.
Lagstiftningen är präglad av den franska modell som infördes under
kolonialtiden, men traditionell sedvanerätt styr fortfarande i tvister som gäller
till exempel familj, egendom och arv. Det finns lokala domstolar,
appellationsdomstolar, High Court of Justice – högsta domstolen samt en
författningsdomstol. De två sistnämnda skapades i samband med den nya
konstitutionen år 2002. Enligt konstitutionen utser presidenten själv tre av de
nio ledamöterna i författningsdomstolen. Därutöver väljer presidenten från en
nomineringslista ytterligare fyra av ledamöterna samt utser presidenten för
domstolen bland de nio ledamöterna. High Court har till uppgift att övervaka
juridiska beslut och kan pröva presidenten och andra höga myndighetspersoner
för brott under myndighetsutövning. På grund av bristande resurser är denna
instans ännu inte operativ. Högsta domstolen finns i Brazzaville, liksom
appellationsdomstolen. Under dem sorterar en rad lokala och regionala
domstolar runt om i landet. På landsbygden hanterar traditionella domstolar
lokala dispyter såsom egendomstvister och familjekonflikter.
Det inträffar att folk tar lagen i egna händer exempelvis då tjuvar ertappas på
bar gärning, vilket kan resultera i lynchningar.
6. Personlig frihet
Det finns inga rapporter om politiskt motiverade försvinnanden under
föregående år. President Sassou, inrikesminister Oba, samt två högt uppsatta
militärer åtalades 2001 i fransk domstol för brott mot mänskligheten. I
december 2004 lades åtalet ned på grund av bristande jurisdiktion.
Internationella Brottmålsdomstolen, ICJ, har givit regeringen till och med år
2005 att rapportera kring de försvinnanden som skedde år 1999 då 359
flyktingar som hade återvänt från Demokratiska Republiken Kongo
separerades från sina familjer av säkerhetstjänsten när de återvände till
Brazzaville. I augusti år 2005 frikände domstolen i Republiken Kongo 15 höga
officerare som hade anklagats för mord på flyktingarna.
Människorättsorganisationer och offrens anhöriga hävdar att flyktingarna
torterats och sedan avrättats, men domstolen kunde endast finna bevis för att
ett åttiotal personer försvunnit. Domstolen tillerkände anhöriga till de drygt 80
försvunna flyktingarna skadestånd på drygt 18 000 USD. Anhöriga till offren
har överklagat den friande domen till Högsta domstolen.
Enligt konstitutionen finns inga inrikes- och eller utrikes reserestriktioner.
Rörelsefriheten är dock begränsad i Poolregionen på grund av säkerhetsläget
och Ninja-milisens våldsamma ageranden i regionen.
5
7. Straffrihet
I slutet av 1999 utfärdades en generell amnesti för övergrepp som begåtts i
samband med inbördeskrigen under 1990-talet. I det fredsavtal som slöts i
början av 2003, finns klausuler som föreskriver straffrihet för såväl regeringsoch rebellstyrkorna för de övergrepp som begåtts. Principen om straffrihet för
brott begångna under krigen omfattar således majoriteten av de överträdelser
av mänskliga rättigheter som begåtts sedan början av 1990-talet.
Straffrättsliga procedurer finns reglerat i lag men regeringen bryter ofta mot
dessa regler. Avsaknaden av ett effektivt och väl fungerande rättssystem
innebär i praktiken en utbredd straffrihet.
8. Yttrande- och mediafrihet
Den grundlagsfästa yttrande- och mediafriheten inskränks ibland av regeringen.
Det finns rapporter om att hot och påtryckningar är vanligt gentemot
journalister och olika media i landet. Det finns inga statsägda tidningar men
flera av tidningarna anses vara nära allierade med regeringen. Det finns drygt
15 privatägda tidningar som kritiserar regeringen och publicerar öppna brev
från oppositionen. Mest spridning har dessa kring Brazzaville och Pointe
Noire, och de bedöms nå ut till cirka en tredjedel av landets befolkning. Det
finns ingen nationell dagstidning.
Etermedia har störst spridning och regeringen bibehåller dominansen inom
dessa media. En viss öppning har dock skett med några privata radio- och TVkanaler, som etablerats under året.
Journalister anställda inom statliga media anses inte vara oberoende. Det finns
fall där journalister har blivit förflyttade eller förlorat arbetet då de har
framställt regeringen i dålig dager. Journalister anses ha svårt att verka fritt i
landet, som exempel kan nämnas att under november år 2004 hindrades
korrespondenter från BBC och RFI av säkerhetstjänsten i sin tjänsteutövning.
Journalisterna tvingades lämna landet då deras ackreditering återkallades sedan
de rapporterat på ett för regeringen olämpligt sätt. Det finns även flera
exempel från år 2005, på radiostationer som efter att ha kritiserat regeringen
tvingats stänga ner eller fått sina program stoppade av regeringen.
Förenings- och församlingsfriheten är också grundlagsfäst. Religionsfriheten
inklusive rätten att ansluta sig till politiska och fackliga organisationer eller
religiösa samfund är reglerad i lag och respekteras av statsmakterna. I slutet av
oktober år 2005 arresterades ledare för facket i samband med strejk avseende
lärarlöner. De blev frisläppta ett dygn senare. Medlemmar ur säkerhetssektorn,
polis, gendarmeri och armé har inte rätt att ingå i fackförbund. Strejkrätt finns
men lagen kräver att man i förväg skriftligen förklarar syftet med strejken. Alla
6
grupper och föreningar måste registrera sig hos ministeriet för territoriell
administration.
9. De politiska institutionerna
Sedan 1990-talet präglas Republiken Kongo av oroligheter och strider mellan
regeringen och den beväpnade oppositionen. Situationen har resulterat i stora
flyktingströmmar och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
President Sassou-Nguesso kom till makten genom en militärkupp 1997 och
valdes till president i omstridda val 2002. Regeringspartiet Parti congolais du
travail, PCT, och dess allierade innehar tillsammans 129 platser av 137 i
parlamentet.
Republiken Kongo styrs av en regering vars makt är koncentrerad till
presidenten i enlighet med konstitutionen från år 2002. Presidentämbetets
mandattid förlängdes då från fem till sju år och ger möjlighet till omval en
gång. Presidenten är tillika regeringschef och kan självständigt tillsätta och
avsätta ministrar i regeringen samt utse alla högre tjänstemän inom
statsförvaltningen och militären. Presidenten utnämner personer i
nyckelpositioner både regionalt och lokalt. Premiärministerposten avskaffades i
den nya konstitutionen. I stället leds regeringsarbetet av presidenten och en
vicepresident. Nationalförsamlingen består av 137 ledamöter och en senat med
66 ledamöter. Nationalförsamlingen kan inte avsätta presidenten, vilket den
kunde enligt den gamla författningen. Presidenten kan å andra sidan inte
upplösa nationalförsamlingen.
Av 66 senatorer är 9 kvinnor och det finns 12 kvinnor av 137 ledamöter i
Nationalförsamlingen. Av 34 ministrar är 5 kvinnor, bland annat
jordbruksministern, handelsministern och socialministern. De viktigaste
posterna i regeringen innehas av ministrar från norra delen av landet varifrån
presidentens klan Mbochi kommer.
Det finns ingen organiserad och sammanhållen opposition i landet. Den svaga
politiska oppositionen i parlamentet uttalar sig ofta med anledning av
situationen rörande de mänskliga rättigheterna. Den politiska oppositionens
manöverutrymme är dock begränsat och det finns tecken som tyder på att den
politiska oppositionen blir alltmer marginaliserad. Den nya författningen
förbjuder visserligen att politiska partier grundas på etnicitet, religion eller
region, men trots det baseras de politiska partierna framförallt på dessa
faktorer. En medborgare förväntas rösta på det parti som företräder dennes
etniska grupp. Under några år av demokrati och relativt lugn i början av 1990talet bildades ett hundratal partier som alla byggde på etnisk tillhörighet. I stort
sett alla partier håller sig också med egen partimilis. Den etniska uppdelningen
7
präglar i hög grad inrikespolitiken och har till stor del orsakat den politiska oro
som plågat landet sedan självständigheten 1960.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Artikel 24 i Republiken Kongos konstitution klargör att staten erkänner alla
medborgares rätt till arbete. Därutöver finns rätten att bilda fackföreningar och
förhandla kollektivt – rättigheter som respekteras på det hela taget.
Lagen om arbetsrätt ger arbetstagaren rätt till övertidskompensation för arbete
utöver 40 timmar/vecka. Här stadgas också arbetsgivarens skyldighet att
medge ett visst antal semesterdagar per år. Samma lag stipulerar en minimilön
om cirka 75 USD/månad, vilket inte är tillräckligt för att uppnå en acceptabel
levnadsstandard.
Landet har ratificerat sju av ILO:s åtta centrala konventioner om mänskliga
rättigheter enligt följande:
- Föreningsfrihet och förhandlingsrätt (konvention nr 87 och 98)
- Icke-diskriminering i arbetslivet (konvention nr 111)
- Förbud mot tvångsarbete (konvention nr 29 och 105)
- Förbud mot barnarbete (konvention nr 138 och 182)
De medborgare som har en anställning har rätt till pension och vissa sociala
förmåner som familjebidrag. De flesta kongoleser står dock utanför den
formella arbetsmarknaden och ekonomin.
Arbetslösheten uppgår till ungefär 60 procent. Den informella ekonomin
bestående av självhushåll och byteshandel är således viktig.
Tvångsarbete är förbjudet enligt landets författning men rapporter gör gällande
att det kan förekomma i praktiken inte minst gäller detta pygméfolken som
många gånger arbetar under slavliknande förhållanden.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Republiken Kongo är ett av de fattigaste länderna i världen och enligt UNDP:s
Human Development Report för 2005 är landet på plats 142 av totalt 177
länder. Den förväntade medellivslängden är 52 år. Barnadödligheten är hög av 1 000 barn dör 108 barn före fem års ålder.
De senaste årens oroligheter har medfört att landets hälso- och
sjukvårdsstruktur raserats. Situationen förvärrades av att inbördeskriget
blossade upp igen i mitten av 2002. Den inledda återuppbyggnaden går således
långsamt.
8
Allvarliga sjukdomar som malaria, tuberkulos och hiv/aids är vanligt
förekommande. I slutet av 2001 var drygt 7 procent av den vuxna
befolkningen smittade av hiv. Samma år dog 11 000 kongoleser i aids. Landet
har också plågats av upprepade utbrott av den dödliga febersjukdomen ebola.
Under 2005 har det kommit rapporter om flera utbrott, varav det senaste var i
juni. Endast en tredjedel av befolkningen uppges ha någon tillgång till sjukvård.
12. Rätten till utbildning
Republiken Kongo har tidigare satsat relativt mycket på utbildning jämfört
med andra afrikanska länder. Läskunnigheten uppgår till 89 procent för män
och 77 procent för kvinnor över 15 år. Utbildningssystemet slogs i spillror
under 90-talet. Det finns uppgifter om att det förekommer att tonårsflickor
tvingas till sex i utbyte mot högre betyg vilket leder till oönskade graviditeter
och spridning av hiv/aids. Skolgång är obligatoriskt fram till 16 års ålder.
Familjer måste betala för skolmaterial samt skolavgifter för att finansiera lärares
löner. Generellt gäller att andelen flickor i klasserna minskar i förhållande till
nivån på studierna.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Krig och år av ekonomisk vanskötsel har gjort att statens socialbudget krympt
till ett minimum. Inbördeskriget 1997-1999 ödelade såväl hälso- och sjukvård
som skolsystemet. Den offentliga servicen har i många avseenden kollapsat.
Denna håller sakta på att byggas upp igen.
Den ekonomiska tillväxten under 2004 var 4,7 procent. De många konflikterna
genom årens lopp har dock inte haft annat än marginell inverkan på
utvinningen av olja, som svarar för omkring halva Republiken Kongos BNP
och 95 procent av exporten. Bristande transparens hur oljeinkomsterna
utnyttjas i den statliga budgeten har medfört att många biståndsgivare förhåller
sig avvaktande till att ge stöd åt den kongolesiska regeringen. Trots landets
rikedom med oljeinkomster sedan 30 år lever de flesta invånare i landet i misär.
Det finns uppskattningar om att cirka 70 procent av befolkningen lever i
fattigdom.
Det finns stora problem med vattentillgången och till och med Brazzaville
saknar dricksvatten i vissa kvarter. Matbristen är stor och många människor
lider av undernäring. Det är främst pågående milisstrider som gjort att
jordbruket förstörts och att mattransporterna inte når fram till de behövande.
Humanitära biståndsarbetare uttrycker oro över att Poolregionen genomlider
en svår situation med lite eller ingen tillgång till sjukvård, utbildning eller
mathjälp. Infrastrukturen som slogs sönder under kriget är fortfarande
oreparerad. Det förekommer uppgifter i nationell media om korruption särskilt
9
beträffande skatteintäkter från oljesektorn. Viss transparens i enlighet med krav
från IMF har införts under året.
14. Kvinnans ställning
Författningen föreskriver jämlikhet mellan könen men diskriminering av
kvinnor hör till vardagen. Kvinnor – särskilt på landsbygden – har sällan
lönade jobb utan arbetar inom den informella sektorn. De är underrepresenterade inom politik och administration och utgör cirka 17 procent av
tjänstemännen i den offentliga sektorn. Kvinnor får inte del av utbildning i
samma utsträckning som män: 56 procent av kvinnorna avslutar grundskolan
jämfört med 69 procent av männen.
Familjelagstiftningen diskriminerar kvinnor. Exempelvis är otrohet ett brott
och polygami otillåtet för kvinnor men inte för män. Den traditionella
sedvanan att den blivande maken betalar hemgift till brudens familj hindrar de
facto kvinnor från att ta ut skilsmässa då de ofta saknar medel att återbetala
brudköpet. Sedvana medför också att änkor i praktiken saknar arvsrätt, då
kvarlåtenskapen i regel tas om hand av mannens släktingar.
Våld i hemmet mot kvinnor är utbrett men rapporteras sällan till
myndigheterna. Det finns ingen lagstiftning avseende hustrumisshandel.
Endast extrema fall rapporteras till polis, annars sköts det inom familjen.
Våldtäkt är illegalt men lagen tillämpas knappast, samma sak gäller prostitution.
Kvinnlig könsstympning praktiseras inte men kan förekomma bland
invandrade kvinnor från främst Västafrika.
15. Barnets rättigheter
Isolerade fall av barnprostitution förekommer bland det ökande antalet
gatubarn som söker sig till landet från Demokratiska Republiken Kongo.
Gatubarn utsätts inte för regelbundna kränkningar från regeringens sida, dock
förekommer trakasserier av polis och säkerhetsstyrkor i Brazzaville. Barnen
drabbas även ofta av generell kriminalitet och det förekommer att de tvingas
till stöld och prostitution. Barnarbete är inte tillåtet enligt landets konstitution.
Barnarbete förekommer dock i praktiken, särskilt på landsbygden och i den
informella sektorn i städerna.
Enligt en ILO-studie från år 2000 framgick det att handel med barn förekom
mellan Republiken Kongo och andra länder i västra Afrika. Regeringen har
ingen konkret handlingsplan för att komma tillrätta med människohandeln.
16. Olika befolkningsgruppers situation
Diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är förbjudet enligt landets
författning men etniska motsättningar tillhör vardagen. Inom förvaltning och
10
väpnade styrkor favoriseras personer som, liksom presidenten, kommer från
norra delarna av landet. Att den egna etniska gruppen favoriseras är dock inte
utmärkande för den nuvarande regimen utan ett allmänt fenomen.
Befolkningsgrupperna teke och pygméerna är socialt och ekonomiskt
diskriminerade.
Diskriminering på basis av regionalt ursprung sker bland alla etniska grupper i
både statlig och privat sektor. Segregering förekommer i urbana områden
mellan nord-sydgrupper.
Pygméerna är en utsatt grupp. Flera rättighetsgrupper för pygméer har bildats.
De bedöms som socialt underlägsna av majoritetsfolket som utgörs av
bantustammar. De utnyttjas ofta som billig arbetskraft och lever i slavliknande
förhållanden visavi bantufolket. Pygméer diskrimineras generellt i fråga om
arbete, sociala program och den politiska processen. Anledningarna anges vara
deras geografiska isolering, och kultur samt att de stigmatiseras av
bantumajoriteten.
Religionsfriheten är grundlagsfäst och respekteras.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Det finns ingen lagstiftning som förbjuder eller diskriminerar personer på
grund av sexuell läggning. Homosexualitet anses dock inte officiellt existera i
det kongolesiska samhället och ter sig relativt obemärkt i samhället. I de fall
homosexualitet uppmärksammas blir denna grupp allmänt sett stigmatiserad
och bemöts av generell intolerans i samhället. Det finns inga uppgifter om våld
mot personer på grund av deras sexuella läggning
18. Flyktingars rättigheter
Republiken Kongo har anslutit sig till de internationella instrumenten om
flyktingars status och rätten till asyl, men i praktiken saknas resurser för att
hjälpa flyktingarna. Detta sköts av internationella hjälporganisationer och då
främst av FN:s högkommissarie för flyktingar, UNHCR. Tiotusentals
människor lever dessutom som internflyktingar i landet på grund av
stridigheterna i Pool-provinsen.
Republiken Kongo är, sett till landets befolkningsmängd, den femte största
mottagaren av flyktingar i världen. Det fanns i början av 2005 drygt 68 000
flyktingar i landet, varav de flesta (35 000) är från Demokratiska Republiken
Kongo och då framförallt från Ekvateur-provinsen. Drygt 5 000 flyktingar är
från Rwanda och drygt 2 000 flyktingar är från Angola, och då främst från
Cabinda-enklaven. UNHCR bedömer att cirka 41 000 flyktingar finns i landet
vid 2005-års slut. Under år 2006 bedömer UNHCR att i princip samtliga
flyktingar skall kunna återvända till Demokratiska Republiken Kongo. De
11
rwandier som flydde är mindre benägna att återvända till Rwanda. Cirka 130
rwandier har hittills återvänt sedan trepartsavtalet mellan Rwanda, Kongo och
UNHCR trädde ikraft 2003.
19. Funktionshindrades situation
Konstitutionen förbjuder diskriminering av funktionshindrade. Det tycks inte
förekomma någon öppen diskriminering av funktionshindrade personer inom
arbetsliv och utbildning men staten har inte tagit några särskilda initiativ för att
bistå deras särskilda behov. Resurser på området saknas hos regeringen.
20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Det finns ett begränsat antal oberoende organisationer för mänskliga
rättigheter i landet. Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter
stödjer bland andra Observatoire congolais des droits de l'homme (OCDH).
Internationella röda korset, ICRC, utbildar poliser i mänskliga rättigheter.
Regeringen samarbetar med internationella organisationer, men mindre med
lokala frivilligorganisationer och lokala MR-grupper. En kommission för
mänskliga rättigheter etablerades i augusti 2003 för att övervaka regeringens
åtaganden inom området. Inga åtgärder har dock vidtagits.
I Poolregionen finns rapporter från frivilligorganisationer och civila om fler
hot jämfört med föregående år och trakasserier från oidentifierade beväpnade
grupper vilket medfört att organisationerna har dragit ned sin verksamhet till
ett minimum i regionen.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på MR-området
Viss fältverksamhet bedrivs av internationella och inhemska organisationer. Liv
& Fredsinstitutet, med säte i Uppsala och kontor bland annat i Brazzaville, har
givit stöd till inrättande av en pressombudsman enligt svensk modell vilken
påbörjade sin verksamhet under 2005. Vidare stödjer institutet utbildning av
polisen inom mänskliga rättighetsområdet. Stöd ges även för att främja
kvinnors och barns rättigheter.
