Predikan i S:t Hans kyrka Femte i Fastan/Passionssöndagen, den 29 mars 2009
Leviticus (3e Mosebok) 16:15-16A * Hebreerbrevet 7:24-27 * Johannes 11:46-57
D
et svenska ordet offer härstammar från ett latinskt ord som betyder bära fram. Offer betyder
frambärande; offer är samma ord som gåva.
Offer kan vara av många slag. Jag ska nu predika om ett av dem, nämligen den gåva, det offer
som försonar vår och mänsklighetens skuld till Gud.
Men det finns alltså andra offer. I Romarbrevet
uppmanar Paulus församlingen i Rom att frambära
sig själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud (Romarbrevet 12:1). Det offret är inget
försoningsoffer utan en gåva till Gud bara för att det
behagar Honom, ungefär som en kärleksgåva till
den man älskar. I Hebreerbrevet står det: Så vill vi
genom Jesus ständigt frambära lovsång som ett
offer till Gud, en frukt från läppar som prisar Hans
namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med
er; sådana offer behagar Gud (Hebreerbrevet 13:1516). Också här handlar det om offer som gåvor till
Gud inte för någon förtjänsts eller vinnings skull utan
bara för att behaga Honom. Gåvorna kan nog kosta,
och man ger dem inte för sin egen skull utan för
Guds, men motivet är ändå bara att behaga Gud,
inte att vinna något med dem. Det finns fler exempel; jag vill nu bara att det ska vara klart att det finns
många slags offer – när nu resten av denna predikan kommer att handla om bara ett av dem, offret
som försonar.
Är det, till att börja med, intressant eller relevant
för oss människor att tala om försoning eller att göra
något åt den saken?
Ja, det menar kristen tro att det är. Det är relevant inte bara för somliga människor utan för alla.
Det bottnar i övertygelsen att Gud har gett oss människor ansvar för våra liv, för hur vi förvaltar livet vi
får, tiden, våra personliga begåvningar och materiella resurser, trons hemligheter och livets många
andra gåvor. Gud ger oss förtroendet att använda
och bevara Hans skapelse (Genesis 2:15) och att
vara Hans förvaltare. Vi liknas vid förvaltare i flera av
Jesu liknelser, till exempel Lukas 12:42-48, och på
andra ställen, till exempel Första Korinthierbrevet
4:1.
Till förtroendet och ansvaret hör att stå för vad
man gör. Vi ska redovisa. Skulle vi inte det, hade vi
inte något ansvar eller något förtroende. I förvaltarskapet ligger att rätta det som blir fel, laga det
som går sönder, och att försona skulden man drar
på sig.
Behovet av försoning är alltså en logisk konsekvens av att vara människa och av det ansvar vi
har för våra liv. Kristen tro säger att så är det för alla
människor, var och en utifrån de förutsättningar och
med de gåvor man har. Det skiljer oss från djuren,
som inte har något förvaltaransvar och därför inte
heller kan dra på sig skuld och därför inte bekymrar
sig om någon försoning.
Min gissning är att alla människor vet att det är
så här, fast mer eller mindre tydligt. Kanske är det
bara en dunkel aning, kanske är det en irriterande
känsla som man inte vet vad man ska göra åt,
kanske är det ett tydligt medvetande om sin synd.
Men insikten om sitt ansvar och om den skuld man
drar på sig och därmed också om sitt behov av försoning, tror jag finns hos alla människor. Och det är
alltså, med den kristna trons ögon, en sund och sant
mänsklig insikt.
Mänsklighetens öde är att vi inte förmår sona
vår skuld gentemot Gud. Vi är alltför ofullkomliga. Vi
är skapade till Guds avbilder och att vara heliga, så
som Gud är helig. Men det är vi inte. Vi brister i tankar, ord, gärningar och underlåtenhet. Det gäller oss
som enskilda, det gäller oss som folk, det gäller oss
som mänsklighet.
Gud kan inte backa från förtroendet Han visat
oss eller stryka över skulden. Det vore att inte ta
människans storhet eller ansvar på allvar; det vore
att göra oss till djur. Gud vill å andra sidan inte
syndarens död eller mänsklighetens undergång.
Därför gav Han sin Son som det offer, som betalar,
sonar den skuld som vi drar på oss. Han är försoningsoffret för vår skuld, Han blev pinad för våra
brott, sargad för våra synder, Han tuktades för att vi
skulle helas, Hans sår gav oss bot. --- Herren lät vår
skuld drabba honom. (Jesaja 53:5-6)
Jesus kan ge alltså fria oss från skulden. I den
gammaltestamentliga texten berättades hur prästen
Aron slaktade syndofferbocken och med dess blod
bringade försoning och renade helgedomen, Jerusalems tempel, från orenhet och brott. Det är en
förebild till Jesus: Han är det offer som, i Jerusalem,
gav sitt liv och utgöt sitt blod för att ge mänskligheten en möjlighet till försoning.
Vad blir det då av vårt ansvar?
Jo, det finns kvar. Jesus har "betalat" försoningen. Den finns att hämta gratis, av nåd. Men
"hämta den" behöver vi faktiskt göra. Det är vårt
ansvar. Vi kan ansluta till Jesu offer eller avstå från
att göra det. Vi kan "hämta" försoningen eller låta bli
att göra det.
Jesu försoning tillfaller oss alltså inte automatiskt. Gåvan finns där, förvaltad av den kristna kyrkan, för hela mänsklighetens frälsning. Kom och ta,
säger Gud, omvänd er och tro. Men Gud tvingar
ingen, ty vår frihet och vårt ansvar finns fortfarande
kvar.
Det mest centrala, fast inte det enda, sättet att
ansluta sig till Jesu offer är att fira mässa. I nattvardens sakrament aktualiseras och framställs Jesu
en gång för alla gjorda försoningsoffer. Brödet är
Kristi kropp, den som offrades, och vinet är Kristi
blod, det som utgöts. När vi i tro tar emot Kristi kropp
och blod, blir försoningsoffret vårt. Att i hjärtat – och
gärna också högt – säga Amen, Låt så ske, till Kristi
kropp och blod som försoningsoffret, är att ta sitt
förvaltaransvar gentemot Gud och sin skuld på allvar. Det är djupt mänskligt att göra så. Jesu försoningsoffer är inte en specialitet för religiösa utan
Han tar bort hela mänsklighetens skuld hos Gud,
sonar oss alla med vår skapare och ger världen frid.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
