Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikes-departementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild av
läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Mänskliga rättigheter i Panama 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Panama är en ung demokrati – demokratin återinfördes 1989 – som brottas
med vissa institutionella problem. Det politiska läget i landet är stabilt och
Panama är ett av de lugnare och säkrare länderna i Latinamerika. Samtliga
centrala konventioner om mänskliga rättigheter har ratificerats.
De mänskliga rättigheterna garanteras av konstitutionen, men Panamas rättssystem har dock en del brister. Läget i landets fängelser är fortfarande allvarligt och ett stort antal interner påverkas av bristfälliga hälso- och säkerhetsvillkor. Häktningstiderna är långa och framstår som ett av de allvarligaste problemen gällande mänskliga rättigheter i landet. Den utbredda korruptionen anses bidra till brister i efterlevnaden av mänskliga rättigheter inom flera områden, särskilt vad gäller rättssäkerheten.
Den ojämna inkomstfördelningen mellan olika socioekonomiska grupper samt
mellan stad och land, tillsammans med hög undersysselsättning, leder till svåra
villkor för den fattiga delen av befolkningen, främst bland landets mino-riteter.
En tredjedel av befolkningen lever under den nationella fattigdomsgränsen och
hälften av dessa i extrem fattigdom (mindre än 1 US-dollar per dag).
Ursprungsbefolkningen utgör cirka 10 procent av Panamas 3,3 miljoner invånare och är hårdare drabbad av fattigdomen än det nationella genomsnittet.
Ursprungsbefolkningen bor främst på landsbygden och har svårt att få tillgång
till god utbildning och sjukvård. Diskriminering är också ett problem för denna grupp liksom för landets övriga minoriteter.
Panama påverkas av närheten till Colombia och den interna väpnade konflikt
som pågår där. Panama har en mycket strikt flyktingpolitik och det är inte
2
ovanligt att asylsökande colombianer skickas tillbaka till Colombia utan prövning.
Bristande hälsovård leder till undernäring och försämrad levnadsstandard bland
fattiga, däribland en stor andel barn. Människosmuggling samt handel med
kvinnor och barn för sexuell exploatering förekommer. Gatubarn och
barnprostitution likaså. Kulturell och traditionsbunden könsdiskriminering
drabbar kvinnor och kvinnomisshandel i hemmet är ett utbrett problem.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Panama har ratificerat följande centrala konventioner avseende mänskliga
rättigheter:
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination
Against Women (CEDAW), smart det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT)
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC), samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och handel med barn, barnprostitution och barnpornografi.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of all Persons from Enforced Disappearances, har inte undertecknats
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC)
Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med tilläggsprotokoll . Inom det interamerikanska systemet för skydd av mänskliga rättigheter har Panama ratificerat samtliga centrala konventioner.
3
Panama ligger efter med 13 rapporter till FN-systemets kommittéer; två till
tortyrkommittén, tre till kommittén för avskaffande av diskriminering av
kvinnor, fem till Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering, en till
Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, en rapport
vardera om efterlevnaden av de två tilläggsprotokollen för barns rättigheter.
Inga besök av FN:s specialrapportörer gjordes under 2007.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Fall av inhuman behandling har uppdagats i landets fängelser, utförd av såväl
poliser som fängelsepersonal. Ombudsmannen för mänskliga rättigheter mottog 17 klagomål 2006 om våld mot interner som fängelsevakter var skyldiga
till. Överbeläggningen i landets fängelser är ett växande problem och det stora
antalet interner leder till undermåliga hälso- och säkerhetssituationer, och i
vissa fall, livsfara. Sjukdomar som tuberkulos och hiv/aids är vanliga bland
internerna och den medicinska behandlingen är i många fall bristfällig.
Landets anstalter har en beräknad kapacitet att ta in 7271 fångar, men idag
sitter 11 500 inspärrade. Enligt ombudsmannen för mänskliga rättigheter består
de allvarligaste problemen av övervåld från polisen, undermålig tillgång till
dricksvatten, bristen på hälsovård och mediciner samt i restriktioner mot besök
och telefonsamtal. Poliserna som arbetar i fängelserna kan inte anmälas hos det
civila rättssystemet utan klagomål tas istället emot av polismyndighetens
disciplinnämnd.
Poliser fortsätter också att begå brott mot de mänskliga rättigheterna utanför
fängelserna. Det amerikanska utrikesdepartementet rapporterar om maktmissbruk och övervåld under 2006. Ombudsmannen för mänskliga rättigheter
utbildade poliser som arbetar i fängelser i frågor som rör mänskliga rättigheter,
samtidigt som polismyndigheten utbildade poliser i ett försök att komma
tillrätta med övervåld från polisens sida.
4. Dödsstraff
Panama avskaffade dödsstraffet 1993. Det finns ingen stor opinion för att
återinföra dödsstraffet.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Panama uppges vara ett ursprungs-, transit- och destinationsland för människohandel. Det är dock svårt att bedöma omfattningen av problemet eftersom offren för människohandel är svåra att urskilja från de ekonomiska
4
immigranter som förflyttar sig längs samma rutter. Colombianska flyktingar
riskerar att falla offer för människohandeln eftersom de befinner sig i en
särskilt utsatt situation. Personer som smugglas till och via Panama kommer
främst från Colombia. Under 2006 rapporterades om minderåriga inblandade i
människohandel. Strängare lagstiftning med en klarare definition av människohandel infördes 2004 och brott kan idag ge mellan fem och tio års fängelse. Lagen ger numera också ett bättre skydd till offren, möjlighet finns till
skadestånd och rätt till juridisk, medicinsk och psykologisk hjälp. Under 2006
dömdes ingen för inblandning i människohandel.
Utegångsförbud från klockan 21.00 gäller för minderåriga utan myndigt
sällskap i Panama City och i San Miguelito.
Både inrikes- och utrikesresor företas utan restriktioner och panamanska
medborgare har inga svårigheter att få pass.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsväsendet är utsatt för politiska påtryckningar från den verkställande
makten, samt av korruption och påtryckningar utifrån. Nomineringssystemet
av domare inom de högsta instanserna är politiskt och inte baserat på meriter,
vilket öppnar upp för politiska influenser i rättssystemet. Den sittande regeringen har lovat att bekämpa korruption, men Europeiska Unionen (EU) rapporterar att framstegen är små och att processen går långsamt – vilket beror på
rättsväsendets brist på ekonomiska resurser. 2005 grundade regeringen en
nationell kommission som ska arbeta med korruptionsproblematiken i landet.
Det faktum att Panama är ett transitland för droghandel har ökat korruptionen i den offentliga sektorn, vilket också påverkar rättssystemet.
På lokal nivå utser borgmästarna administrativa domare som har behörighet att
döma i mindre civila mål samt möjlighet att utdöma böter och fängelse-straff
på upp till ett år. Dessa är dock sällan utbildade jurister och saknar i vissa fall
även gymnasieutbildning. Anklagelser om korruption förekommer.
Åtalad som inte har möjlighet att bekosta en egen advokat har rätt till offentlig
försvarare. Ofta utnämns emellertid offentliga försvarare för sent i utredningen, vilket medför att möjligheten till ett fullgott försvar begränsas. De
offentliga försvararna har en hög arbetsbelastning med ett genomsnitt på 550
fall per år, vilket leder till långsam och ineffektiv assistans. Rättegångssystemet
är undermåligt och misstänkta tvingas ofta sitta häktade längre än de 24 timmar som författningen tillåter. Långvariga frihetsberövanden i väntan på rättegång är vanligt förekommande och leder till överfulla fängelser. Enligt det
amerikanska utrikesdepartementet hade 62 procent av de fängslade personerna i landet ännu inte blivit dömda i rättegång, vilket i slutet av 2006 motsvarade 7 271 personer. Den normala väntetiden på rättegång i brottmål är cirka två
5
år och det är inte ovanligt att tiden i fängelse i väntan på dom överskrider
maxstraffet för brottet som personen anklagas för. EU rapporterar att några
nyligen genomförda reformer har lett till minskade väntetider på rättegång.
Panamas polis (PNP) står under civil kontroll, har civila chefer och har även
upprättat en disciplininstans, Oficina Profesional de Responsabilidad de la PNP, i
syfte att utreda och vid behov bestraffa polisers felaktiga uppförande. En stor
andel anmälningar av korruptionsbrott begångna av polisen har utretts och resulterat i att disciplinära åtgärder vidtagits. Korruption inom polisen rapporteras dock fortfarande vara ett problem.
Det föreligger inga uppenbara skillnader mellan mäns och kvinnors tillgång till
rättsväsendet. Sedan 1989 har Panama inte någon försvarsmakt och följaktligen finns inte några militärdomstolar eller andra extraordinära domstolar.
7. Straffrihet
Straffrihet enligt bedömare förekommer främst i fall av polisvåld. Dock har en
förbättring skett sedan införandet av Oficina Profesional de Responsabilidad de la
PNP.
En diskussion pågår i landet om de ansvariga för allvarliga brott, såsom försvinnanden och mord, under militärdiktaturen 1968-89 ska ställas inför rätta.
Många av de ansvariga för allvarliga brott mot mänskliga rättigheter som begicks har inte åtalats. Den "fortsättningskommission" på sanningskommissionen som avslutade sitt arbete 2003 – La Oficina de Continuación de la Comisión de
Verdad – bad under 2006 att 16 avslutade fall åter skulle öppnas för vidare
utredning samt att 17 mordfall skulle utredas. Denna kommission fortsätter att
lida brist på ekonomiska resurser, vilket bland annat försvårar arbetet med att
göra DNA-test på kroppar som hittas för att säkra deras identitet. De
kvarvarande fallen från diktaturen hanteras av det ordinarie rättssystemet.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande- och tryckfriheten är lagstadgad, men efterföljs inte alltid. En sär-skild
lag har lett till upprättandet av en censurinstans, som huvudsakligen ägnar sig
åt att kontrollera att de många radiostationerna inte använder sig av vulgärt
eller på annat sätt anstötligt språk. I vissa fall har media utsatts för politiska och
ekonomiska påtryckningar i syfte att ’’tillrättalägga’’ information. Statsmakten
har vid flera tillfällen åberopat brottet ’’respektlöshet gentemot statsmakten’’
för att tysta obekväma journalister. Det finns även en lag som förbjuder
smädelser och förtal. I mars 2007 uttryckte Organisationen Reportrar Utan
Gränser besvikelse och oro över president Torrijos godkännande av två artiklar
i den nya brottsbalken som enligt organisationen hotar tryckfriheten.
6
Journalister och organisationer som jobbar för yttrande- och tryckfrihet
kritiserar regeringen och menar att den manipulerar fritt flöde av information.
Landets sex nationella dagstidningar, fyra kommersiella och två utbildningsinriktade TV-stationer samt hundratalet radiostationer är samtliga – utom en
statligt styrd TV-station – privat ägda. Det är enligt lag förbjudet för tidningsföretag att också äga TV- och radiostationer, och vice versa. Såväl inhemska
som utländska journalister kan arbeta och röra sig fritt i landet.
Lagstiftningen garanterar religions-, förenings- och mötesfrihet – liksom rätten
att ansluta sig till politiska organisationer.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Panama är en republik med ett enkammarparlament som har 78 ledamöter.
Flerpartisystem råder och fria och rättvisa val har hållits sedan demokratin
återinfördes 1989. Valen i Panama klassificeras idag som fria och rättvisa. EU
menar dock att man inte har lyckats utveckla mekanismer för att institutionellt
garantera ett brett socialt deltagande.
Inga märkbara skillnader råder mellan kvinnors och mäns valdeltagande. Såväl
kvinnor som landets samtliga minoriteter är dock underrepresenterade vid
politiska utnämningar. Idag upptas cirka 14 procent av platserna i parlamentet
av kvinnor. Tre av 13 poster i regeringen innehas av kvinnor.
Ombudsmannaämbetet, Defensor del Pueblo, inrättades 1998. Ombudsmannen
har ingen juridisk befogenhet utan endast en rådgivande funktion gentemot
staten och myndigheterna. Ämbetet mottar omkring 1 000 klagomål per år.
Justitieombudsmannen – la Procuraduría – har i uppgift att övervaka offentliga
tjänstemäns arbete och har en viktig roll i övervakandet av respekten för de
mänskliga rättigheterna.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Panama har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner om grundläggande rättigheter i arbetslivet.
Anställda i den privata sektorn har enligt lag rätt att bilda fackföreningar och
att vara medlem i fackföreningar, under förutsättning att antalet medlemmar på
arbetsplatsen uppgår till minst 40 anställda. Fackföreningarnas utbredning är
dock begränsad. Visst politiskt, ideologiskt och ekonomiskt inflytande utövas
över vissa föreningar. Offentligt anställda har ingen rätt att ansluta sig till
7
fackliga organisationer. De får bilda lokala föreningar om minst 50 medlemmar som har rätt att förhandla om kollektivavtal, men har en begränsad
strejkrätt. Inom de tullfria zonerna, områden med specialreglering för att
främja företagsinvesteringar, är de anställdas rättigheter emellertid märkbart
beskurna och i de flesta fall har de ingen rätt att organisera sig. ILO anser att
detta strider mot ILO-konvention 87 om organisationsfrihet.
För att en strejk ska vara laglig måste en absolut majoritet av de anställda på
företaget rösta för den. Strejker får endast utlysas för krav på bättre arbetsvillkor, om kollektivavtal eller i protest mot upprepade kränkningar av lagstadgade rättigheter. Strejker får dock inte företas i protest mot regeringens politik,
för högre minimilön eller för erkännande av en fackförening.
Enligt officiella källor uppgick arbetslösheten till 6,3 procent i augusti 2007,
vilket är en minskning jämfört med året innan. Författningen förespråkar lika
lön för lika arbete, men enligt EU har kvinnor trots detta i genomsnitt 15
procent lägre lön än män. Minimilönen är 0,89-1,68 US-dollar per timme,
beroende på sektor och geografisk region. Det amerikanska utrikesdepartementet rapporterar att minimilönen inte räcker till att uppnå en god levnadsstandard. Uppskattningsvis når närmare 40 procent av befolkningen, främst de
som arbetar i den informella sektorn, inte ens upp till minimilönen. Enligt
offentliga källor arbetar 46 procent i den informella sektorn. Arbetstagare på
landsbygden är särskilt utsatta och regeringen lyckades inte säkra lagarnas
efterlevnad i dessa områden. Enligt arbetsrättslagstiftningen uppgår arbetsveckan till 48 timmar. Arbetsministeriet verkar för denna lags efterlevnad i den
formella sektorn.
Arbetsministeriet är ansvarigt för att hälso- och säkerhetsföreskrifter på arbetsplatsen efterlevs. Byggnadsindustrin har anklagats för att inte tillämpa
föreskrifterna och ett antal dödsfall inträffar årligen. Inom bananindustrin är
arbetarnas skyddsutrustning ofta bristfällig vilket bland annat lett till flera fall
av förgiftningar orsakade av kontinuerlig kontakt med kemiska produkter.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Panama har i vissa regioner en väl fungerande hälso- och sjukvård. Hela landet
åtnjuter inte samma tillgång till sjukvård och på landsbygden lider många av
undernäring och allmänna hälsoproblem. Den fattiga befolkningen har minst
möjligheter att få adekvat hälsovård och undernäring bland barn förekommer.
Lokala vårdcentraler, som lyder under hälsoministeriet, ger grundläggande
hälsoservice till barn. Urbefolkningens tillgång på dricksvatten är undermålig.
FN:s program för hiv och aids (UNAIDS), beräknar att 0,9 procent av landets
befolkning mellan 15 och 49 år är HIV-smittade, men det kan i realiteten vara
8
många fler. Regeringen har ett program för att assistera hiv/aids-smittade där
behandling ges till cirka 80 procent av de smittade. Dock menar UNAIDS att
det preventiva arbetet är bristfälligt. Enligt lagen är det förbjudet att diskriminera personer med hiv/aids inom utbildning och arbete, men i praktiken fortsätter diskrimineringen att vara ett utbrett problem.
12. Rätten till utbildning
Utbildning är obligatorisk och kostnadsfri till och med nionde klass. Praktiskt
taget alla barn skrivs in i skolan. Det förekommer dock att familjer inte har
möjlighet att låta barnen avsluta sin skolgång då de måste hjälpa till att försör-ja
familjen genom olika typer av arbete. Traditionella attityder, undermåliga
ekonomiska förutsättningar och brist på transportmedel innebär att barn uteblir från den obligatoriska skolgången. FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien (CEPAL) rapporterar att endast omkring 50 procent
av ursprungsbefolkningen deltar i utbildning.
7,6 procent av befolkningen över 10 år är analfabeter. CEPAL menar dock att
denna siffra inte visar på de stora skillnader som finns mellan olika folkgrupper och regioner. I de urbana områdena är andelen analfabeter 2,6 procent medan motsvarande siffra för landsbygden är 16,7 procent.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Panama klassificeras som ett medelinkomstland. 2006 var BNP-tillväxten 8,7
procent. Emellertid är den ekonomiska och sociala ojämlikheten stor.
Inkomstfördelningen är ojämn och det beräknas att en tredjedel av befolkningen lever under den nationella fattigdomsgränsen och cirka hälften av
denna del av befolkningen lever i extrem fattigdom. UNAIDS beräknar att
hälften av landets kvinnor lever i fattigdom. De flesta som arbetar i stadsområdenas formella sektorer tjänar mer än minimilönen, medan lönerna på
landsbygden och i den informella sektorn ofta ligger långt under den lagstadgade miniminivån. Arbetslöshet kombinerat med undersysselsättning hindrar
en stor andel av befolkningen från att uppnå en godtagbar levnadsstandard.
EU menar att den utbredda fattigdomen beror på de stora ojämlikheterna och
på en nationell utvecklingsagenda som endast kommer en begränsad del av
befolkningen till handa. Landets ekonomi är stark i området runt Panamakanalen och i storstadsregionen kring Panama City, medan den rurala ekonomin
är svag. Den urbana befolkningen utgör närmare 60 procent. Den nationella
utvecklingsplanen har väckt frågetecken utifrån ett rättighetsperspektiv och
anses av bedömare vara riktad mot kapitalstarka sektorer, medan den saknar en
klar strategi för fattigdomsbekämpning. Enligt EU prioriterar planen servicesektorn mer än jordbrukssektorn. EU rapporterar att sociala indikatorer
9
visar på en bekymrande situation i de rurala områdena och en växande ojämlikhet med avseende på utvecklingsnivåer inom landet.
Regeringen har som mål att öka antalet arbetstillfällen, förbättra tillgängligheten av offentliga tjänster och minska fattigdomen med en femtedel innan 2009.
Den sittande regeringen avser att reformera skattesystemet, modernisera och
decentralisera offentliga tjänster och institutioner, reformera rättsväsende, samt
att arbeta med att bekämpa korruption.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Panama har ratificerat FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och landets konstitution förbjuder könsdiskriminering.
Enligt nationell lag har kvinnor samma rättigheter som män, men kulturell och
traditionsbunden könsdiskriminering förekommer. Trots juridiska åtgärder och
institutioner som skapats för att främja jämlikhet fortsätter kvinnor att
diskrimineras och har begränsad tillgång till politiska poster.
Enligt EU är kvinnomisshandel i hemmet ett utbrett problem som ökar. Under
2006 registrerade polisen cirka 2 000 fall av kvinnomisshandel i hemmet, men
siffran befaras vara mycket högre. Psykiskt, fysiskt och sexuellt våld i familjen
är olagligt och kan ge mellan ett och fem års fängelse. Dock väljer många offer
familjeterapi istället för åtal och antalet fällande domar är få. Domar för
våldtäkt är ovanliga och exakta siffror saknas då statistik inte förs.
Kvinnoorganisationer som FundaMujer (Kvinnofonden) arbetar med att utbilda
kvinnor angående deras rättigheter och har kvinnohus dit misshandlade och
våldtagna kvinnor kan vända sig vid behov av skydd och rådgivning. Enligt
enskilda organisationer är situationen för kvinnorna bland landets ursprungsbefolkning särskilt allvarlig. Många lever i fattigdom och har mycket begränsad
tillgång till sjukvård och utbildning. Statens resurser och insatser för dessa
kvinnor uppfattas av bedömare som undermåliga och otillräckliga.
I Panamas brottsbalk stadgas att abort endast är laglig i tre fall: vid våldtäkt, då
kvinnans liv är i fara och när fostret är missbildat. Om inget av dessa tre fall är
uppfyllda och kvinnan i fråga utför en abort kan hon dömas till mellan ett och
tre års fängelse.
Prostitution är lagligt i Panama. Studier visar att många av de prostituerade
kvinnorna är utsatta och kommer från mycket svåra förhållanden. Sexuella
trakasserier på arbetsplatsen är olagligt. Lagöverträdelsen kan ge mellan ett och
10
tre års fängelse men fällande domar för sexuella trakasserier är få, precis som
anmälningarna.
15. Barnets rättigheter
Statens efterlevnad av FN:s konvention om barnets rättigheter uppvisar vissa
brister. Det finns en överdomstol för minderåriga och en motsvarande för
familjen. Dessa domstolar har dock begränsade resurser och deras domar
ifrågasätts. Barnmisshandel och sexuella övergrepp förekommer.
Barnarbete är ett problem och ett stort antal barn slutar skolan i förtid eftersom de tvingas bidra till familjens försörjning. Det finns ingen statistik, men
regeringen uppskattar att 45 procent av de arbetande barnen i stadsområdena
inte går i skolan. Lagen anger att barn under 14 år inte får arbeta, och för barn
som inte har avslutat grundskolan gäller 15 år. Detta respekteras dock sällan av
arbetsgivare, särskilt på landsbygden. ILO har uppskattat att 52 000 barn
mellan 5 och 17 år arbetar i den informella sektorn.
Handel med barn är ett problem och det förekommer rapporter om att barn
smugglas från landsbygden till städerna för att användas i hushållsarbete.
Gatubarn och barnprostitution är ett utbrett problem. ILO rapporterar om
barn som utsätts för sexuell exploatering i kommersiellt syfte. Enligt det amerikanska utrikesdepartementet är även rekryteringar av minderåriga till kriminella gäng ett växande problem.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Panama har lyckats integrera majoriteten av landets många etniska grupper i
samhället. Trots detta förekommer öppen diskriminering av flera av de nyligen
anlända minoriteterna, huvudsakligen kineser, men även indier och
immigranter från Mellanöstern. Landets svarta minoritet – 12 procent enligt
officiella källor – utsätts ofta för diskriminering. Enligt folkräkningen från år
2000 utgör ursprungsbefolkningen 10 procent av befolkningen. Enligt konstitutionen åtnjuter ursprungsbefolkningen samma rättigheter som övriga medborgare, men deras levnadsstandard är lägre än genomsnittet. EU rapporterar
om svåra strukturella problem på landsbygden, och särskilt där ursprungsbefolkningen lever. Dessa områden är dåligt integrerade i landets ekonomi och
politik. Ursprungsbefolkningen är hårdast drabbad av fattigdom, sjukdomar,
undernäring och analfabetism. Kvinnor drabbas hårdare än män. Medan 28
procent av männen är analfabeter är den motsvarande andelen bland kvinnorna 48 procent. I de rurala delarna av Panama lever över 65 procent i fattigdom
och 38,5 procent i extrem fattigdom. Ursprungsbefolkningen bemästrar inte
alltid spanska och liten eller ingen information ges på deras egna språk, vilket
11
bidrar till att försvåra deras möjligheter att ta tillvara sina rättigheter samt förbättra sin situation i samhället. Den sociala diskrimineringen fortsätter att vara
utbredd och ursprungsbefolkningen diskrimineras ofta på arbetsmarknaden.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Sexuellt umgänge mellan personer av samma kön är inte olagligt, men HBTpersoner (homo-, bi- och transsexuella personer) får varken tjänstgöra inom
säkerhetsstyrkorna eller inom polisen. Social diskriminering förekommer och
det finns inget förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller
könsidentitet.
Asociación Hombres y Mujeres Nuevos de Panama (AHMNP), den första
organisationen som främjar HBT-personers rättigheter, bildades i mitten på
nittiotalet och har sedan dess bland annat verkat för erkännande av partnerskap för samkönade par. Organisationen uppger att arbetsgivare diskriminerar
HBT-personer som är öppna med sin sexuella läggning.
18. Flyktingars rättigheter
Ett mottagningssystem av flyktingar finns liksom ett samarbete med UNHCR.
Alla personer som kommer till Panama på grund av förföljelse baserad på ras,
kön, religion, medborgarskap, social klass eller politisk uppfattning garanteras
formellt ett visst mått av skydd. Sökanden har rätt till möten med regeringens
flyktingkommission var tredje månad för att fastställa personens flyktingstat-us.
Dessa bestämmelser respekteras dock inte i praktiken.
Under senare år har antalet colombianska asylsökande och flyktingar ökat. Inga
säkra siffror finns, men enligt UNHCR kan det röra sig om flera tusen – främst
i den fattiga regionen Darién i södra Panama. UNHCR har ett kontor i Panama
City där man framförallt arbetar med att hjälpa colombianska flyktingar. Det
har funnits en motvilja hos den panamanska regeringen att ge colombianer
flyktingstatus. Dessa har därför inte kunnat röra sig utanför de byar där de
placerats och har inte haft rätt att arbeta i landet. Internationella Röda
Korskommittén (ICRC) rapporterar om colombianska flyktingars problem att
få tillgång till sjukvård. I slutet av 2006 erkändes för första gången
colombianska personer tillhörande ursprungsbefolkningen som flyktingar i
Panama. UNHCR anser detta vara ett viktigt steg i rätt riktning. Staten har
vidtagit vissa åtgärder mot återsändande av personer till områden där de riskerar förföljelse eller omänsklig behandling.
Panama är ett transitland för främst colombianer, ecuadorianer och peruaner,
men även för ett växande antal asiater som söker sig till USA.
12
19. Funktionshindrades rättigheter
Enligt en folkräkning från 2000 lider två procent av befolkningen någon form
av funktionshinder. Det Nationella sekretariatet för social integration uppskattar dock siffran till nio procent. Mörkertalet beror delvis på kulturella
mönster, som gör att det finns ett motstånd mot att erkänna och rapportera
handikapp. Regeringen har visat intresse för frågor som rör handikappade.
Särskilt har handikappade barn uppmärksammats och man har utarbetat
program för att stödja denna grupp.
Det finns ett antal lagar som reglerar skydd för funktionshindrade, men enligt
nationella handikapporganisationer efterlevs inte alltid dessa lagar. Diskriminering av funktionshindrade förekommer på arbetsmarknaden, inom utbildningssystemet och hälsovården. Staten erbjuder skattelättnader för företag som
anställer funktionshindrade personer, men denna möjlighet utnyttjas inte i
någon större utsträckning. Det finns även en lag som anger att i företag med
minst 50 anställda ska 2 procent av personalstyrkan vara funktionshindrade. I
praktiken tillämpas dock inte bestämmelserna i särskilt hög utsträckning.
Funktionshindrade tenderar att tjäna mindre än personer utan funktionshinder
för motsvarande arbete. Enligt det Nationella kontoret för funktionshinder är
arbetslösheten för funktionshindrade runt 40 procent.
Enligt lag ska landets samtliga nybyggen vara tillgängliga även för funktionshindrade personer, något som generellt inte efterlevs. Funktionshindrade som
inte kan ta sig till landets vallokaler tillåts rösta i hemmet. Funktionshindrade
har rätt till kostnadsfri medicinsk behandling vid alla allmänna sjukhus och kliniker.
Det finns inget system för textning av nyhetsprogram och inte heller någon
teknologi genom vilken personer med tal- och hörselsvårigheter kan kommunicera med myndigheterna vid kris- eller katastrofsituationer. Det finns inte
heller någon täckning i socialförsäkringen för tekniska hjälpmedel.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Oberoende människorättsorganisationer tillåts verka fritt och för även en dialog med berörda myndigheter. Bland dessa organisationer kan nämnas Cáritas
Panamá, Fundación para el Desarrollo de la Libertad Ciudadana och Centro de
Investigación y Promoción de los Derechos Humanos.
13
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
FN-systemet är närvarande i Panama och UNHCR:s fältverksamhet, i anknytning till flyktingsituationen, är det viktigaste rådgivande inslaget. Sverige är en
av bidragsgivarna till kontorets verksamhet. Panama klassas som ett medelinkomstland, vilket gör att det internationella biståndet är begränsat.
