Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Panama 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Panama är en ung demokrati och brottas av den anledningen med
institutionella och demokratiska problem. Landet är trots detta relativt stabilt
och ett av de lugnare och säkrare i Latinamerika. Samtliga centrala
konventioner om mänskliga rättigheter (MR) har ratificerats.
Läget i landets fängelser är fortfarande allvarligt och ett stort antal interner
lever under bristfälliga hälso- och säkerhetsvillkor. Häktningstiderna är långa
och framstår som ett av de allvarligaste problemen gällande mänskliga
rättigheter i landet. Den utbredda korruptionen anses bidra till brister i
efterföljandet av mänskliga rättigheter inom flera områden, särskilt vad gäller
rättssäkerheten. Vad gäller yttrande- och tryckfrihet förekommer de facto viss
censur samt hot och påtryckningar mot journalister. Den ojämna
inkomstfördelningen mellan olika socioekonomiska grupper samt mellan
urbana och rurala områden, tillsammans med hög undersysselsättning, leder till
svåra villkor för den fattiga delen av befolkningen, främst bland landets
minoriteter. Enligt FN lever idag cirka 37 procent av befolkningen i fattigdom
under den nationella fattigdomsgränsen och 6 procent lever i extrem fattigdom
(mindre än 1 US-dollar per dag). Landet finns på 58:e plats i FN:s
välfärdsindex (Human Development Index).
Genom närheten till Colombia påverkas Panama av den där pågående interna
väpnade konflikten. Panama har en mycket strikt flyktingpolitik och det är inte
ovanligt att asylsökande colombianer skickas tillbaka till Colombia utan
prövning.
Människosmuggling och handel med kvinnor och barn för sexuell exploatering
förekommer. Bristande hälsovård leder till undernäring och försämrad
2
levnadsstandard bland fattiga, däribland en stor andel barn. Gatubarn och
barnprostitution förekommer. Kulturell och traditionsbunden
könsdiskriminering drabbar kvinnor och kvinnomisshandel i hemmet är
fortfarande ett utbrett problem. Landets minoriteter diskrimineras.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Panama har ratificerat samtliga centrala konventioner på området mänskliga
rättigheter utan nämnvärda reservationer;
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa
protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT)
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC)
Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med
tilläggsprotokoll. Tilläggsprotokollet om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter (det så kallade San Salvadorprotokollet)
ratificerades 1992. Även tilläggsprotokollet om dödsstraffets
avskaffande har ratificerats. Inom det interamerikanska systemet för
skydd av mänskliga rättigheter har Panama ratificerat samtliga
centrala konventioner.
Panama är dock försenat med rapporteringen till följande centrala
konventionskommittéer:
ICCPR – Internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter, 1992, 1993, 1998 och 2003;
3
ICESCR – Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter, 2004;
CERD – Konventionen om avskaffandet av alla former av
rasdiskriminering, 1998, 2000, 2002, 2004 och 2006;
CAT – Konventionen mot tortyr, 2000 och 2004 samt
CEDAW – Konventionen om anskaffande av alla former av
diskriminering mot kvinnor, 1994, 1998 och 2002.
Konventionen om barnets rättigheter, CRC, beaktades av
konventionskommittén 2002. Nästa rapport skall lämnas in 2008.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Inga rapporter förekommer om mord, avrättningar eller försvinnanden. Fall av
inhuman behandling har uppdagats i landets fängelser, utförd av såväl poliser
som civila. Mellan januari och juni 2005 rapporterades 34 fall av misstänkt våld
begångna av fängelsevakter till polisen. Överbeläggningen i landets fängelser är
ett växande problem och det stora antalet interner leder till undermåliga hälsooch säkerhetssituationer. Sjukdomar som tuberkulos och hiv/aids är vanliga
bland internerna och den medicinska behandlingen är i många fall bristfällig.
Beläggningen i landets anstalter är ungefär 12 000 personer medan kapaciteten
är beräknad för 7 213. Enligt MR-ombudsmannen består de allvarligaste
problemen av övervåld från polisen, bristen på tillgång till dricksvatten,
hälsovård och mediciner samt i restriktioner av besök och telefonsamtal.
4. Dödsstraff
Panama avskaffade dödsstraffet i och med undertecknandet av andra
tilläggsprotokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
för ett avskaffande av dödstraffet 1991, vilket ratificerades 1993. Det finns
ingen stor opinion att åter införa dödsstraffet idag.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Både inrikes- och utrikesresor företas utan restriktioner och panamanska
medborgare har inga svårigheter att få pass. År 2004 infördes ett förbud för
minderåriga i Panama City att vistas ute utan vuxet sällskap efter klockan nio
på kvällen.
Panama uppges vara ett ursprungs-, transit- och destinationsland för
människohandel. Det är dock svårt att bedöma omfattningen av problemet
eftersom offren för människohandel är svåra att urskilja från de ekonomiska
4
migranter som förflyttar sig längs samma rutter. Det rapporteras att framför
allt colombianska flyktingar riskerar att falla offer för människohandeln
eftersom de befinner sig en särskilt utsatt situation. Personer som smugglades
till och via Panama kom främst från Ecuador, Peru, Colombia, Kina och
Indien. Strängare lagstiftning med en klarare definition av människohandel
infördes under 2004 och brott kan idag ge mellan fem och tio års fängelse.
Lagen ger numera också ett bättre skydd till offren och stadgar att möjlighet
finns till skadestånd liksom rätt till juridisk, medicinsk och psykologisk hjälp.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsväsendet är i praktiken inte självständigt från den verkställande makten
och inte heller opåverkat av korruption eller påtryckningar utifrån. Vidare har
alla åtalade som inte har möjlighet att bekosta en egen advokat rätt till en
offentlig försvarare. Ofta utnämns emellertid den offentliga försvararen vid ett
sent tillfälle i utredningen, vilket medför att möjligheten till ett fullgott försvar
begränsas. De offentliga försvararna har även en hög arbetsbelastning, cirka
500 fall per person och år, vilket inverkar på de åtalades rätt att få en effektiv
och snabb assistans. Rättegångssystemet är undermåligt och misstänkta tvingas
ofta sitta häktade längre än vad som är tillåtet enligt författningen. Långvariga
frihetsberövanden i väntan på rättegång är mycket vanligt förekommande.
Enligt USA:s utrikesdepartement hade 63 procent av de fängslade personerna i
landet ännu inte blivit dömda i rättegång. Den normala väntetiden på rättegång
i brottmål är cirka två år och det är inte ovanligt att tiden i fängelse i väntan på
dom överskrider maxstraffet för brottet som personen sitter anklagad för.
På lokal nivå utser borgmästarna administrativa domare som har jurisdiktion
över mindre civila mål samt möjlighet att utdöma böter och fängelsestraff på
upp till ett år. Dessa är dock sällan utbildade jurister och saknar i vissa fall även
gymnasieutbildning. Anklagelser om korruption förekommer.
Panamas polis (PNP), står under civil kontroll, har civila chefer och har även
upprättat ett kontor, Oficina Profesional de Responsabilidad de la PNP, i syfte att
utreda och vid behov bestraffa eventuellt olämpligt uppförande av poliser. En
stor andel av anmälningar av korruptionsbrott begångna av polisen har utretts
och resulterat i att åtgärder vidtagits. Under 2004 grundade regeringen en
nationell kommission som skall arbeta med korruptionsproblematiken i landet.
Det föreligger inga uppenbara skillnader mellan mäns och kvinnors tillgång till
rättsväsendet. Sedan 1989 har Panama inte någon försvarsmakt och följaktligen
finns inte några militärdomstolar eller andra extraordinära domstolar.
5
Ombudsmannaämbetet, Defensor del Pueblo, inrättades 1998. Ombudsmannen
har ingen juridisk befogenhet utan endast en rådgivande funktion gentemot
staten och myndigheterna. Ämbetet mottar omkring 1 000 klagomål per år.
7. Straffrihet
Straffrihet förekommer främst avseende polisvåld. Dock har en förbättring
skett sedan införandet av Oficina Profesional de Responsabilidad de la PNP.
En diskussion pågår i landet om de ansvariga för allvarliga brott så som
försvinnanden och mord under militärdiktaturen skall ställas inför rätta. Än så
länge har dock majoriteten av de ansvariga för allvarliga brott mot mänskliga
rättigheter som begicks under åren 1968-89 inte åtalats. En
sanningskommission med uppgift att utreda de övergrepp som begåtts under
dessa år presenterade 2003 sin slutrapport. Den innehöll en dokumentation av
ögonvittnesskildringar, offentliggörande av nationella och internationella
dokument samt 110 specifika fall av brott mot mänskliga rättigheter, varav 70
var politiska mord och 40 ouppklarade försvinnanden. Därefter tillsattes en
"fortsättningskommission" La Oficina de Continuación de la Comisión de Verdad
vilken dock ännu inte fått någon finansiering. De kvarvarande fallen skall i
stället hanteras av det ordinarie rättssystemet.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande- och tryckfriheten är lagstadgad. En särskild medialag har lett till
upprättandet av en censurinstans, som huvudsakligen ägnar sig åt att
kontrollera att de många radiostationerna inte använder sig av vulgärt eller på
annat sätt anstötligt språk. I vissa fall har media utsatts för politiska och
ekonomiska påtryckningar i syfte att "tillrättalägga" information. Statsmakten
har vid flera tillfällen åberopat brottet "respektlöshet för statsmakten" för att
tysta obekväma journalister. Det finns även en lag som förbjuder smädelser
och förtal. Maximistraffet för denna typ av brott är två års fängelse. För
närvarande står 15 journalister åtalade för dessa brott. Gamla så kallade
"munkavlelagar" från diktaturtiden kan fortfarande åberopas för händelser som
ägde rum under tiden som dessa var i kraft, vilket kritiserats av internationella
organisationer för pressfrihet. Organisationen Reportrar Utan Gränser har
även vid flera tillfällen kritiserat den panamanska regeringen för att journalister
fängslats och hotats.
Landets sex nationella dagstidningar, fyra kommersiella och två
utbildningsinriktade TV-stationer samt hundratalet radiostationer är samtliga utom en statligt styrd TV-station - privat eller institutionellt ägda. Det är enligt
lag förbjudet för tidningsföretag att också vara ägare av TV- och radiostationer,
6
och vice versa. Såväl inhemska som utländska journalister kan arbeta och röra
sig fritt i landet.
Författningen anger att huvudreligionen i Panama är katolicism men
föreskriver religionsfrihet under förutsättning att "kristen moral och allmän
ordning" respekteras, vilket i praktiken måste anses innebära att religionsfrihet
inte råder i landet. Lagstiftningen garanterar förenings- och mötesfrihet, liksom
rätten att ansluta sig till politiska organisationer.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Panama är en demokratisk republik med en president, två vicepresidenter och
ett enkammarparlament med 71 ledamöter. Flerpartisystem råder men vid val
är det brukligt att flera partier går samman i allianser. Rösträttsåldern är 18 år.
I maj 2004 vann Martín Torrijos, son till den före detta militärdiktatorn,
General Omar Torrijos, presidentvalet. President Torrijos företräder Partido
Revolucionario Democrático, PRD( socialdemokratiskt). Mandatperioden är fem år.
Den nya regeringen genomförde redan i augusti 2004 flera konstitutionella
reformer. Viktiga förändringar var bland annat att ta bort posten som andre
vicepresident, begränsa möjligheten till immunitet för parlamentariker, minska
antalet parlamentariker från 78 till 71 från och med nästa val som hålls 2009,
samt korta ner övergångsperioden mellan de olika regeringarna från fyra till två
månader. Regeringen har som mål att öka antalet arbetstillfällen och minska
fattigdomen med en femtedel innan år 2009.
Inga märkbara skillnader råder mellan kvinnors och mäns valdeltagande.. Såväl
kvinnor som landets samtliga minoriteter är dock underrepresenterade vid
politiska utnämningar. Idag upptas cirka 14 procent av platserna i parlamentet
av kvinnor. I regeringen innehas endast två ministerposter av 13 av kvinnor
och i Högsta domstolen arbetar för närvarande två kvinnliga domare.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Panama har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) åtta
centrala konventioner om grundläggande rättigheter i arbetslivet.
Anställda i den privata sektorn har enligt lag rätt att bilda fackföreningar och
att vara medlem i fackföreningar under förutsättning att antalet medlemmar på
arbetsplatsen uppgår till minst 40 anställda. En arbetsrättsreform från 1995
förbättrade arbetarnas möjligheter att bilda fackföreningar genom att förenkla
registreringsprocessen inför statsmakten. Omkring 13 procent av arbetsstyrkan
7
är fackligt organiserad. Vare sig regeringen eller politiska partier kontrollerar
eller finansierar landets fackföreningar. Däremot utövas visst politiskt,
ideologiskt och ekonomiskt inflytande över vissa föreningar. Offentligt
anställda har ingen rätt att ansluta sig till fackliga organisationer men får bilda
föreningar som har rätt att förhandla om kollektivavtal samt har en begränsad
strejkrätt. Inom de tullfria zonerna, områden med specialreglering för att
främja företagsinvesteringar, är de anställdas rättigheter emellertid märkbart
beskurna och i de flesta fall har de ingen rätt att organisera sig. ILO anser att
detta strider mot ILO-konvention 87 om organisationsfrihet. Under 2005 tog
Ombudsmannen emot 200 anmälningar från arbetstagare angående
orättfärdiga uppsägningar.
För att en strejk ska vara laglig måste en absolut majoritet av de anställda på
företaget rösta för den. Strejker får endast utlysas för krav på bättre
arbetsvillkor, om kollektivavtal eller i protest mot upprepade kränkningar av
lagstadgade rättigheter. Strejker får dock inte företas i protest mot regeringens
politik, för högre minimilön eller för erkännande av en fackförening.
Arbetslösheten har sedan 2003 sjunkit från 14 procent till cirka 9 procent av
landets arbetsföra befolkning. Författningen förespråkar lika lön för lika arbete
men kvinnor har trots detta i genomsnitt 30-40 procent lägre lön än män.
Minimilönen varierar mellan 82 cents och 1,56 US-dollar per timme.
Uppskattningsvis når närmare 40 procent av befolkningen, främst de som
arbetar i den informella sektorn, inte ens upp till minimilönen. Lagen anger 48
timmars arbetsvecka med åtminstone 24 timmars vila.
Arbetsministeriet är ansvarigt för att hälso- och säkerhetsföreskrifter på
arbetsplatsen efterlevs. Byggnadsindustrin har anklagats för att tillämpa
föreskrifterna mycket dåligt och ett antal dödsfall förekommer årligen. Inom
bananindustrin är arbetarnas skyddsutrustning ofta bristfällig vilket bland annat
lett till flera fall av förgiftningar orsakade av kontinuerlig kontakt med kemiska
produkter.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Hälsosektorns andel av statsbudgeten uppgår till 5 procent. Regeringen
prioriterar hälsofrågor och då i första hand den primära och lokala
hälsovården, som sköts av husläkare. Trots prioriteringen av hälsosektorn lider
många, i synnerhet på landsbygden, av undernäring och generellt bristande
hälsa. Den stora fattiga befolkningen har minst möjligheter att få adekvat
hälsovård. En kedja av lokala vårdcentraler, som lyder under hälsoministeriet,
ger grundläggande hälsoservice till barn. De fattiga barnen får dock sällan
lämplig hälsovård och undernäring förekommer, inte minst bland urfolken.
Medellivslängden är 73 år för män och 78 år för kvinnor.
8
UNAIDS beräknar att det finns cirka 17 000 hiv-smittade i landet, men
mörkertalet anses vara mycket stort. Regeringen bidrog med behandling till
cirka 80 procent av de smittade, men hade svårigheter med att hålla en
tillräcklig mängd medicin i lager. Enligt lagen är det förbjudet att diskriminera
hiv-smittade inom utbildning och arbete, men i praktiken fortsätter
diskrimineringen att vara ett utbrett problem.
12. Rätten till utbildning
Närmare 12 procent av statsbudgeten går till utbildning. Den är obligatorisk till
och med nionde klass och i princip kostnadsfri. Något fler flickor än pojkar går
i skolan. Praktiskt taget alla barn skrivs in i skolan men det förekommer att
familjen inte har möjlighet att låta barnen avsluta sin skolgång då de antingen
måste arbeta inom familjekollektivet eller för utomstående för att hjälpa till att
försörja familjen. Läskunnigheten uppgår till 92,6 procent hos den vuxna
befolkningen.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Inkomstfördelningen i landet är ojämn och trots att per capitainkomsten
uppgår till 6 000 US-dollar är andelen fattiga i befolkningen cirka 37 procent.
Enligt FN:s välfärdsindex, där Panama återfinns på plats 58, står landets 10
procent rikaste för cirka 44 procent av landets inkomster och konsumtion,
medan andelen för de 10 procent fattigaste endast är 0,8 procent. De flesta
som arbetar i stadsområdenas formella sektorer tjänar mer än minimilönen,
medan lönerna i landsbygdsområdena där de flesta jobbar i den informella
sektorn ofta är långt under den lagstadgade miniminivån. Arbetslösheten
kombinerat med undersysselsättning hindrar en stor andel av befolkningen från
att uppnå en godtagbar levnadsstandard.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Panama har ratificerat konventionen om avskaffande av all slags diskriminering
av kvinnor och könsdiskriminering förbjuds i konstitutionen. Enligt nationell
lag har kvinnor samma rättigheter som män men trots detta förekommer
kulturell och traditionsbunden könsdiskriminering. Kvinnomisshandel i
hemmet är fortfarande ett utbrett problem. Cirka 3 000 fall av
kvinnomisshandel i hemmet anmäls varje år och då antas mörkertalet vara
stort. Familjevåld kriminaliserades 1995 (psykologiskt, fysiskt och sexuellt våld)
och brott kan ge mellan ett och fem års fängelse. Dock väljer många offer
familjeterapi istället för åtal och antalet fällande domar är få. Lagen utvidgades
9
2001 till att gälla olika former av sexuellt utnyttjande i hemmet och antalet
anmälningar har sedan dess ökat markant. Kvinnoorganisationer som
FUNDAMUJER arbetade med att utbilda kvinnor angående deras rättigheter
och höll även kvinnohus öppna dit misshandlade och våldtagna kvinnor kunde
vända sig vid behov av skydd och rådgivning.
Enligt enskilda organisationer är situationen för kvinnorna bland landets urfolk
särskilt allvarlig. Många lever i fattigdom och har mycket begränsad tillgång till
sjukvård och utbildning. Statens resurser och insatser för dessa kvinnor
uppfattas som undermåliga och otillräckliga.
I artikel 144 i Panamas brottsbalk stadgas det att en abort endast är laglig i 3
fall: vid våldtäkt, då kvinnas liv är i fara och när fostret är missbildat. Om inget
av dessa tre fall är uppfyllda och kvinnan i fråga utför en abort kan hon dömas
till mellan ett och tre års fängelse.
Prostitution är lagligt i Panama. Studier visar att många av de prostituerade
kvinnorna är utsatta och kommer från mycket svåra förhållanden. Handel med
kvinnor och barn förekommer och uppgifter pekar på att Panama är
ursprungs-, transit- och destinationsland för människohandel.
Sexuella trakasserier på arbetsplatsen är olagligt. Lagöverträdelsen kan ge
mellan ett och tre års fängelse men fällande domar för sexuella trakasserier är
mycket få. Principen om lika lön för lika arbete finns stadfäst i konstitutionen
men kvinnor tjänar i snitt 30-40 procent mindre än män. Under året verkade
regeringen för lika lön och uppmärksammade problemen med sexuella
trakasserier på arbetsplatser.
Vad gäller kvinnors representation i det politiska livet, se stycke 9.
15. Barnets rättigheter
Drygt 30 procent av Panamas befolkning utgörs av barn under 15 år.
Statsmaktens efterlevnad av konventionen om barnets rättigheter uppvisar
vissa brister och någon nationell handlingsplan med anledning av
Världskongressen i Stockholm 1996 finns inte. Det finns dock en överdomstol
för minderåriga och en motsvarande för familjen. Traditionella attityder,
undermåliga ekonomiska förutsättningar och brist på transportmedel innebär
att många barn uteblir från den obligatoriska skolgången upp till nionde klass
och problemen är mest påtagliga bland urfolken.
Barnarbete är ett problem och ett stort antal barn slutar skolan i förtid
eftersom de tvingas bidra till familjens försörjning. Lagen anger att barn under
15 års ålder inte får arbeta om barnet i fråga inte har avslutat grundskolan.
10
Detta respekteras sällan av arbetsgivare och mest problematisk var situationen
på landsbygden. Många barn arbetar inom den stora informella sektorn som till
exempel gatuförsäljare eller skoputsare. Enligt ILO kan det röra sig om 52 000
barn mellan fem och sjutton års ålder som arbetar inom denna sektor.
Trots upprättandet av lokala kliniker för att ge hälsoservice för barn lider ett
stort antal av undernäring och dålig hälsa, i synnerhet på landsbygden och
framför allt bland urfolken. Vissa förbättringar har dock skett och enligt
rapporter från regeringen är idag 90 procent av alla barn under ett år
vaccinerade.
Handel med barn är ett problem och det förekommer rapporter om att barn
smugglas från landsbygden till städerna för att användas i hushållsarbete.
Uppgifter pekar på att mer än 6 000 barn mellan tio och sjutton år arbetade
som hushållsarbetare under året. Gatubarn och barnprostitution är fortfarande
ett utbrett problem. Enligt ILO är ungefär 100 barn utsatta för kommersiell
sexuell exploatering. Enligt det amerikanska utrikesdepartementet är även
rekryteringar av minderåriga till kriminella gäng ett växande problem.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Tack vare Panamakanalen har många människor från hela världen under åren
kommit till landet och valt att stanna där. Panama har med stor framgång
lyckats integrera majoriteten av landets många etniska grupper i samhället.
Trots detta förekommer öppen diskriminering av flera av de nyligen anlända
minoriteterna, huvudsakligen kineser, men även indier och immigranter från
Mellanöstern. Landets svarta minoritet (cirka 14 procent av befolkningen)
utsätts ofta för diskriminering. Trots att gruppen utgör en stor del av
befolkningen är den inte representerad i den politiska och ekonomiska sfären. I
mars 2005 inrättade dock presidenten en kommission som skall arbeta för en
bättre integration av svarta i samhället.
Urfolken består av nära 230 000 personer (ungefär 10 procent av landets totala
befolkning). Enligt konstitutionen åtnjuter urfolken samma rättigheter som
övriga medborgare men har i de flesta fall mycket låg levnadsstandard. Här
finns den största fattigdomen, de flesta sjukdomarna, undernäring och
analfabetism. Andelen som lever under fattigdomsstrecket beräknas vara 85-96
procent, beroende på gruppen. Urfolken bemästrar inte alltid spanska och liten
eller ingen information ges på deras egna språk vilket bidrar till att försvåra
deras möjligheter att ta tillvara sina rättigheter och förbättra sin situation i
samhället. Den sociala diskrimineringen fortsätter att vara utbredd och
urfolken diskrimineras ofta på arbetsmarknaden.
11
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexualitet är inte olagligt men homosexuella får varken tjänstgöra inom
säkerhetsstyrkorna eller inom polisen. Att ha sex offentligt är straffbart med
böter eller fängelse i upp till ett år, ett brott som inte existerar för
heterosexuella. Social diskriminering förekommer och det finns inget förbud
mot diskriminering på grund av sexuell läggning.
Asociación Hombres y Mujeres Nuevos de Panama (AHMNP), den första
organisationen för att främja homo- bi- och transsexuellas rättigheter, bildades
i mitten på nittiotalet och har sedan dess jobbat bland annat för ett erkännande
av partnerskap. Organisationen uppgav att arbetsgivare diskriminerade
personer som var öppna med sin homosexuella läggning. Vidare rapporterade
AHMNP att det skedde minst två mordförsök mot homosexuella i landets
fängelser under året. Det var oklart om det fanns några utredningar kring dessa
incidenter.
I juni 2005 hölls den första Pride-festivalen i Panama City där cirka 200
personer deltog.
18. Flyktingars rättigheter
Panama ratificerade konventionen om flyktingars rättsliga ställning 1951 och
tilläggsprotokollet 1967. Ett mottagningssystem av flyktingar finns liksom ett
samarbete med UNHCR. Sedan 1998 finns en förordning som garanterar alla
personer som kommer till Panama på grund av förföljelse baserad på ras, kön,
religion, medborgarskap, social klass eller politisk uppfattning ett visst mått av
skydd. Förordningen stadgar sökandens rätt till möten med regeringens
flyktingkommission var tredje månad för att fastställa personens flyktingstatus.
Dessa bestämmelser respekteras dock inte i praktiken.
Under 2005 beviljade kommissionen asyl till 40 personer. Under senare år har
antalet colombianska asylsökande och flyktingar som flyr konflikten i
Colombia ökat. Inga säkra siffror finns, men enligt UNHCR kan det röra sig
om flera tusen flyktingar, främst i den fattiga regionen Darien. UNHCR
öppnade ett kontor i Panama City under 2004 för att övervaka och assistera
framför allt colombianska flyktingar. Det har funnits en motvilja hos den
panamanska regeringen att ge colombianer flyktingstatus, med följden att dessa
inte har kunnat röra sig utanför de byar där de placerats. Ett samarbete med
UNHCR har dock inletts för att reglera statusen för de colombianer som har
levt i landet under en längre tid.
Under 2005 sökte 405 colombianer asyl i Panama och under det första halvåret
2006 var siffran 107. Staten har vidtagit vissa förbättrande åtgärder mot
12
refoulement, dvs. återsändande av personer till områden där de riskerar förföljelse
eller omänsklig behandling. Under året har dock colombianska flyktingar
genom ett samarbete mellan regeringarna i Panama och Colombia vid flera
tillfällen skickats tillbaka till Colombia under former som ifrågasatts av
UNHCR och människorättsorganisationer.
Panama är även ett transitland för främst colombianer, ecuadorianer och
peruaner, men även för ett växande antal asiater som söker sig till USA.
19. Funktionshindrades rättigheter
Enligt en folkräkning från 2000 har knappt två procent av befolkningen någon
form av funktionshinder. Enligt det Nationella sekretariatet för social
integration av funktionshindrade är dock andelen förmodligen snarare nio
procent.
Det finns ett antal lagar som reglerar skydd för funktionshindrade men enligt
nationella handikapporganisationer efterlevs inte dessa lagar.
Funktionshindrade utsätts ofta för diskriminering inom arbetsmarknaden,
utbildningssystemet, hälsovården, etc. En speciell avdelning inom sekretariatet
för arbete och socialvård har till uppgift att bevaka de funktionshindrades
situation samt skydda och hjälpa dessa personer. Avdelningen skall också se till
att de fåtal lagar som finns på detta område efterlevs. Sedan 1993 erbjuder
staten skattelättnader för företag som anställer funktionshindrade personer.
Denna möjlighet har emellertid inte utnyttjats i någon större utsträckning. Det
finns även en lag som anger att i företag med minst 50 anställda skall 2 procent
av personalstyrkan vara personer med funktionshinder. I praktiken tillämpas
dock inte bestämmelserna i särskilt hög utsträckning och arbetsgivarna har en
motvilja att anställa personer med funktionshinder. Samtidigt tenderar
funktionshindrade att tjäna mindre än personer utan funktionshinder som har
motsvarande arbete. Arbetslösheten för gruppen är, enligt det Nationella
kontoret för funktionshinder, runt 40 procent.
Sedan 1999 bör landets samtliga nybyggen, enligt lag, vara tillgängliga även för
funktionshindrade personer, något som generellt inte efterlevs. Endast en
femtedel av landets vallokaler är tillgängliga för funktionshindrade och det
finns inget material på blindskrift. Funktionshindrade som ej kan ta sig till
landets vallokaler tillåts dock sedan 2001 att rösta i hemmet. De flesta allmänna
läroanstalter är inte byggda för funktionshindrade, men under året vidtog
regeringen vissa förbättringar såsom att bland annat konstruera ramper vid 65
olika skolor. I augusti 2005 bestämde regeringen även att funktionshindrade
skulle erhålla kostnadsfri medicinsk behandling vid alla allmänna sjukhus och
kliniker.
13
Det finns inget system för textning av nyhetsprogram och inte heller någon
teknologi genom vilken personer med tal- och hörsvårigheter kan
kommunicera med myndigheterna vid kris- eller katastrofsituationer. Det finns
inte heller någon täckning i socialförsäkringen för tekniska hjälpmedel.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Oberoende MR-organisationer tillåts verka fritt och de för även en viss dialog
med berörda myndigheter. Bland dessa organisationer kan nämnas Cáritas
Panamá och Centro de Investigación y Promoción de los Derechos Humanos.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
UNHCR:s fältverksamhet i anknytning till flyktingsituationen är det viktigaste
rådgivande inslaget och Sverige är en av bidragsgivarna till kontorets
verksamhet.
