Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten
kan inte ge en fullständig bild av läget för
Utrikesdepartementet
de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Frankrike 2010
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Frankrike är ett demokratiskt samhälle, en väl fungerande rättsstat, i vilket
grundläggande fri- och rättigheter upprätthålls. De mest centrala
konventionerna har tillträtts och respekteras. Rätten till liv och kroppslig
integritet respekteras väl, men överbeläggning i fängelser utgör ett problem.
Rättsväsendet fungerar väl, men formerna för anhållande har underkänts såväl
nationellt som internationellt och ska nu ses över.
Religionsfrihet garanteras, men förbud mot att täcka ansiktet på offentlig plats,
i praktiken ett förbud mot vissa former av slöja, har väckt debatt om gränserna
för religionsfriheten.
Åtgärder tas för att ytterligare stärka kvinnors rättigheter, bland annat för att
förebygga könsstympning och övergrepp mot kvinnor. Frågan om utvisning av
romer samt behandlingen av ”kringresande” har väckt debatt. Diskriminering
på grund av kön eller sexuell läggning är förbjuden, men Frankrike tillåter ej
könsneutralt äktenskap eller adoption för enkönade par.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskomittéer
Frankrike har ratificerat de mest centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter.
–
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) samt det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt. Det fakultativa protokollet om
2
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
avskaffande av dödsstraffet har inte undertecknats – se dock nedan om
Europakonventionen.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR).
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD).
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt.
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT). Det fakultativa
protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades 2008. Frankrike har
undertecknat och ratificerat Europarådets konvention mot tortyr.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
International Convention on the Rights of Persons with Disabilities.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of All Persons fram Enforced Disappearances
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, samt
det tillhörande protokollet från 1966.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC).
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen),
inklusive tilläggsprotokoll sex om avskaffande av dödsstraffet i fredstid.
Frankrike har gjort reservationer mot artiklar i ovan nämnda konventioner som
rör personer som tillhör minoriteter. Det gäller artikel 27 i konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter och artikel 30 i konventionen om
barnets rättigheter. Reservationerna beror på den konstitutionellt fastställda
principen att alla medborgare är lika inför lagen och att Frankrike är en
”odelbar republik”, jämför avsnitt 1. Frankrike har därför inte velat lagstifta om
skydd för minoriteter eller ens erkänna förekomsten av minoriteter. Se vidare
under avsnitt 16.
Frankrike har gjort en deklaration enligt artikel 124 i Romstadgan för
internationella brottmålsdomstolen. Det innebär att franska medborgare som
anklagas för krigsförbrytelser samt personer som anklagas för att ha begått
nämnda brott på franskt territorium undantas från internationella
brottmålsdomstolens jurisdiktion sju år efter att stadgan trätt ikraft i
förhållande till Frankrike.
3
Frankrike rapporterar regelbundet till FN:s olika konventionskommittéer.
Rapporterna förbereds av en oberoende nationell kommitté för mänskliga
rättigheter (Commission nationale consultative des droits de l'homme), som består av
representanter från såväl berörda ministerier som franska specialister på
området.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det förekommer inte några uppgifter om utomrättsliga, summariska eller
godtyckliga avrättningar i Frankrike.
Den franska konstitutionen såväl som fransk lag förbjuder tortyr. Människorättsorganisationen Human Rights Watch har kritiserat Frankrike för att
landets underrättelsetjänst samarbetar med och mottar uppgifter från länder
där tortyr förekommer.
Flera internationella instanser har uttryckt oro över situationen i franska
fängelser och häkten, se även avsnitt 5. Såväl CAT, FN:s kommitté mot tortyr
som CNCDH, Commission Nationale Consultative des Droits de l’Homme, har
påpekat att fängelserna är överbelagda. I augusti 2010 satt 60 881 personer
frihetsberövade i fängelser och häkten, vilket innebar en platsbrist på 4 031
personer framförallt i häktena. Det innebär att det fanns 107,8 fängslade per
100 platser och i vissa häkten uppåt 200 fängslade per 100 platser.
Regeringen är medveten om problemet med överbeläggning och extra resurser
har anslagits. Redan 2002 fattades beslut om ytterligare utbyggnader och år
2012 beräknar man ha klart 63 000 platser med ett långsiktigt mål om totalt
80 000 platser till 2017. Utbyggnaden går dock långsamt i förhållandet till
antalet frihetsberövade.
De överbelagda fängelserna innebär att intagna tvingas dela fängelseceller avsedda för ett mindre antal, och ibland till och med singelceller. I vissa fall har
man inte haft möjlighet att gå på toaletten avskilt, förhållanden som Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, beskrivit som ”oacceptabla”.
Redan 2004 fastslog CAT att franska fängelser var överbelagda och att den
bristande hygienen utgjorde en sådan hälsorisk att fängelserna var att anse som
en nedvärderande behandling av fångarna. En fransk domstol dömde 2008
staten för att inte upprätthålla de regler för hälso- och hygienvillkor som
uppställts. Den fann standarden så låg att den kränkte mänskliga rättigheter. I
sin rapport har Europarådets kommissarie också kritiserat Frankrike för att de
frihetsberövade inte ges möjlighet till att hålla fullgod kontakt med sina familjer
4
eller få adekvat läkarvård. I flera fall har frihetsberövade behövt vänta i dagar
på vård på grund av personalbrist och undersökningar sker ständigt i polisens
närvaro, en behandling som inte respekterar individens rätt till mänsklig
värdighet och privatliv.
I ett försök att minska antalet frihetsberövade utdömds alternativa straff, så
som villkorlig dom med fotboja. Den nya ”loi pénitentaire” reducerar också
antalet dagar en person kan sitta häktad inför rättegång.
CAT har även uttryckt oro över förekomsten av uppgifter av kränkande
behandling av och våld mot frihetsberövade personer. Att personer misstänkta
för allvarliga brott, som terrorism eller organiserad droghandel, inte har rätt att
få tillgång till advokat förrän efter 72 timmar har också kritiserats, se avsnitt 5.
Europeiska kommittén mot tortyr, Conseil d’Etat (den franska regeringsrätten)
och CNCDH har uttryckt oro över bruk av elchockspistoler och ”flash balls” i
landets fängelser, häkten och förvar. Bruk av pistolerna anses utgöra en hälsorisk. Frankrikes nationella kommitté mot tortyr fastslog 2010 att användande
av vapnet kan utlösa så pass häftig smärta att det är att likställa med tortyr.
Självmordsstatistiken i de franska fängelserna och häktena är högst i Europa.
Under 2009 begick 126 frihetsberövade självmord, vilket var det högsta antalet
någonsin. För att förhindra fler självmord har regeringen infört utbildning för
fängelsepersonalen och ersätter föremål i fängelserna som kan tänkas användas
vid självmordsförsök.
4. Dödsstraff
Dödsstraff i fredstid avskaffade 1981. Frankrike har inte tillträtt det fakultativa
protokoll om avskaffande av dödsstraff som är knutet till FN-konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter, men undertecknade tilläggsprotokollet nr 6 till Europakonventionen om avskaffande av dödsstraff i
fredstid 1983. Konventionen trädde för Frankrikes del i kraft år 1986.
Den 3 maj 2002 undertecknade Frankrike tilläggsprotokoll nr 13 till Europakonventionen om mänskliga rättigheter, ett protokoll som innebär totalförbud
mot dödsstraff även i krigstid.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckligt frihetsberövande är förbjudet. Under 2008 utdömdes ersättning av
staten i 82 fall på grund av felaktigt frihetsberövande.
5
Frågan om formerna för anhållande (garde à vue) i Frankrike har varit föremål
för kraftig debatt. Enligt nuvarande regler är den maximala tiden för anhållande ett dygn, med möjlighet till förlängning ytterligare ett dygn. Det finns en
rad undantag, bland annat organiserad brottslighet, narkotikabrott och
terroristbrott, som medför att en person kan anhållas upp till sex dygn. Under
den tiden får den anhållne träffa en advokat, men endast i 30 minuter. Advokaten får inte del av utredningsmaterialet och får i vissa fall inte heller närvara vid
förhör. Såväl Europadomstolen som det franska lagrådet och den franska
högsta domstolen (cour de cassation) har under 2010 underkänt formerna för
garde à vue, i huvudsak vad gäller möjligheten för den anhållne att få juridiskt
bistånd genom advokat. Lagstiftningsarbete pågår för närvarande för att få
reglerna i överensstämmelse med dessa utlåtanden.
Såväl CAT som CNCDH har uttalat sig om förekomsten av kränkande
behandling av personer i häkten. Man har uttryckt oro över de fall där anhållna
får tillgång till en advokat först efter 72 timmar, då risken för övervåld är som
störst de första timmarna efter anhållandet. Efter förslag från Amnesty
International har det genomförts en större reform på justitieområdet, där man
bland annat började med att filma förhör med anhållna för att komma tillrätta
med polisbrutalitet. CAT och CNCDH har i sina årsrapporter upprepat önskan
om att förhör med misstänkta för terrorism eller organiserad narkotikahandel
inte ska vara undantagna denna regel, utan också filmas.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Frankrike är en rättstat med ett fungerande rättssystem. Allas likhet inför lagen
är fastställd i konstitutionen. Frankrike arbetar brett med MR-frågor internationellt och ett stort antal MR-organisationer arbetar nationellt med att skydda
olika utsatta grupper i samhället.
Rätten till en rättvis rättegång garanteras i konstitutionen. Utdragna
rättsprocesser och stora förseningar utgör ett problem. Europadomstolen
dömde 2009 Frankrike i 6 fall för ”improper arrest, lack of fair hearing and
unreasonable length of the judicial process”. Frankrike fälldes av Europadomstolen i totalt 20 fall för brott mot mänskliga rättigheter år 2009.
Den tilltalade skyddas av en oskuldspresumtion. Rättegång är offentlig, förutom för minderåriga, och leds av en eller tre domare. För mål som rör
minderåriga finns särskilda instanser, med specialiserade domare och åklagare.
Minderåriga anses kunna hållas straffrättsligt ansvariga från 10 års ålder, men är
straffmyndiga först från 13 års ålder.
CNCDH och Europarådets kommissarie för mänskiga rättigheter har kritiserat
den franska lagen om förlängd strafftid som trädde i kraft 2008. ” La loi sur
6
rétention de sûreté” ger möjlighet att fortsätta hålla den dömde inspärrad efter att
strafftiden löpt ut om det bedöms som sannolikt att denne kommer fortsätta
med brott. Minst ett år före frigivning ska beslut om detta – efter utredning
och medicinsk rapport – fattas av tre domare. I sådana fall förlängs straffet
med ett år, som kan förnyas. Lagen gäller för alla brott begångna mot minderårig, samt de mest allvarliga brotten (mord, våldtäkt, terrorism). Även om
lagen inte utformades för att tillämpas retroaktivt har det genom lagrådets
tolkning öppnats upp för en sådan tillämpning. Detta har ifrågasatts av
CNCDH som menar att kausaliteten mellan brott och straff undermineras och
att det strider mot principen om förutsägbarhet, då bedömningen sker på basis
av ett hypotetiskt, framtida brott.
7. Straffrihet
CAT och Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter har tidigare
uttryckt oro över att det råder ett ”straffrihetsklimat” för den franska polisen,
liksom att anmälningar mot dessa tjänstemän inte utreds i den utsträckning de
borde. Amnesty International har kritiserat regeringen för att inte utreda de
anmälningar om polisvåld som inkommit. CNCDH rapporterade också om fall
där poliser vägrat registrera anmälningar om övervåld som gäller dem själva
eller kollegor. Majoriteten av de anmälningar om övervåld som skett har gjorts
av personer från minoritetsgrupper eller personer av utländsk bakgrund.
ACAT, ”Action des chrétiens pour l’abolition de la torture”, pekade i sin rapport från
december 2010 på att de utredningar som företas inte utförs av oberoende eller
objektiv part. Europarådets kommissarie uppmärksammade också att de som
protesterar mot eller ingriper vid polisvåld i vissa fall själva blir anklagade för
brott mot tjänsteman. Det finns inga exakta siffror på hur vanligt förekommande polisbrutalitet är men enligt ”Service des urgences médico-judiciaries” (UMJ) i
Paris utför man årligen ca 25 000 undersökningar av personer i polisarrest,
varav 5 procent hävdar att deras skador uppkommit vid övervåld.
Efter upprepade påtalanden från såväl CAT som CNCDH, implementerades i
slutet på sommaren Romstadgan för den internationella brottsmålsdomstolen i
fransk lagstiftning genom lagen ”loi portant adaption du droit pénal à l’institution de
la Cour pénale internationale” (CPI). Författningen ger de franska domstolarna
universell jurisdiktion över brott som erkänns under stadgan oavsett den
misstänktes nationalitet, så länge denne uppehåller sig på fransk mark. Den
franska lagen uppställer dock restriktiva villkor som i praktiken förhindrar en
tillämpning av den universella kompetensen, något som kritiseras av ACAT.
Jämför avsnitt 14 om utvidgad jurisdiktion över könsstympning och
barnprostitution.
7
8. Yttrande-, tryck, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Frankrike antog en pressfrihetslag så tidigt som år 1881. Yttrande- och tryckfrihet har således en historisk förankring och skyddas av konstitution och lag.
Inskränkningar i yttrande- och pressfriheten gäller för uppmaning till och
diskriminering av personer pga. kön, sexuell läggning, etnicitet eller handikapp,
som är förenat med ett bötes- och fängelsestraff. Det är också straffbart att
uppmana till särskilt allvarliga brott, såsom mord, våldtäkt, terrorism med mer.
1992 antogs en lag som innebär att fängelsestraff kan utdömas för förnekelse
av förintelsen. I oktober 2006 röstade Nationalförsamlingen för ett motsvarande lagförslag om förnekelse av det armeniska folkmordet. Frågan har
dock inte behandlats i Senaten. I oktober 2009 dömde fransk domstol en
komiker till böter efter att han offentligt hyllat en känd förnekare av
förintelsen.
Reportrar utan gränser har kritiserat reglerna om källsekretess, där ny lagstiftning gett polis och åklagare ökade befogenheter att begära in uppgifter om
pressens källor.
FN:s dåvarande specialrapportör för religionsfrihet, Asma Janghar, besökte
Frankrike 2005. I sin rapport konstaterade hon att Frankrike generellt
respekterade religionsfrihet.
Det är sedan 2004 förbjudet i Frankrike att bära kläder eller symboler som
tydligt visar religionstillhörighet, (till exempel kippa, slöja eller stora krucifix), i
statliga skolor. Före detta specialrapportören och ett flertal organisationer för
mänskliga rättigheter har uttryckt oro över förbudet. Lagen förbjuder ungdomar från att fritt i skolan visa sin religionstillhörighet. Likaså, menade Asma
Janghar, kan den upplevas som förnedrande för unga muslimska kvinnor och
leda till en stigmatisering av muslimsk slöja utanför skolmiljön. FN:s kommitté
mot rasdiskriminering rekommenderade en övervakning av lagen, så att
tillämpningen inte ledde till diskriminering eller problem för barn att få tillgång
till utbildning.
Ett generellt förbud mot att ”täcka ansiktet på offentliga platser” antogs 2010.
Bärande av niqab och burqa blir således förbjudet på gator, marknader, i
transportväsendet men också i privata kontorsbyggnader. Den som överträder
förbudet riskerar böter på 150 € och en kurs i medborgarskap. Den person
som tvingar en kvinna att bära heltäckande slöja kan dömas till högst ett års
fängelse och böter på 30 000 €.
8
Lagen har godkänts av det franska lagrådet, Conseil Constitutionnel, och träder i
kraft under våren 2011. Förslaget, som var högst kontroversiellt, har kritiserats
av såväl franska oppositionspolitiker som vissa enskilda organisationer.
Amnesty International anser att förbjudet kränker yttrande- och
religionsfriheten för dem som bär burqa eller niqab som ett uttryck för sin
identitet eller tro. Regeringen och anhängare till förbudet anser att bärande av
burqa och niqab är oförenligt med de värderingar som förankrats i
konstitutionen, och symboliserar kvinnoförtryck.
9. De politiska rättigheterna och de politiska instrumenten
Det franska politiska systemet brukar betecknas som halvpresidentiellt. Landet
har en folkvald president som är statsöverhuvud samt en premiärminister som
är ansvarig inför parlamentet. Parlament är uppdelat i två kamrar, Nationalförsamlingen och Senaten. Presidenten och ledamöter i Nationalförsamlingen
väljs på fem år.
Valen i Frankrike är öppna och fria.
Antalet folkvalda kvinnor är förhållandevis lågt. I det franska parlamentet sitter
184 kvinnor av totalt 929 ledamöter. I nationalförsamlingen har 109 av totalt
577 platser tilldelats kvinnor 19 procent). I senaten sitter 75 kvinnor (22
procent) av 343 senatorer.
I Frankrike erkänns inte minoriteter (jämför avsnitt 16) eller olika etniska och
kulturella bakgrunder. Lagen förbjuder insamling av sådana uppgifter om
landets medborgare. Som konsekvens härav finns således ingen sådan statistik.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Frankrike har ratificerat Internationella arbetsorganisationens, ILO, åtta
centrala konventioner på området mänskliga rättigheter (om föreningsfrihet
och förhandlingsrätt, icke-diskriminering i arbetslivet, förbud mot tvångsarbete
samt förbud mot barnarbete).
Den franska lagen garanterar föreningsfrihet. Att bilda eller delta i en fackförening är inte förknippat med några tillstånd eller särskilda krav. Fackföreningarna har rätt att utöva sin verksamhet fritt. Fackanslutningen är
ca 8 procent.
Strejkrätten är väl underbygd i lag och arbetstagare kan utöva sin strejkrätt,
med undantag för när sådant deltagande utgör allmän fara.
9
All form av diskriminering på grund av facktillhörighet är förbjuden. Ändå
rapporterades att anställda med fackliga uppdrag har sämre arbetsvillkor och
upp till 10 procent lägre lön, något som kraftigt kritiseras av de olika
fackförbunden.
FN:s kommitté mot modernt slaveri rapporterade 2008 om 164 fall av
tvångsarbete i Frankrike. Ingen statistik från regeringen visar att barnarbete
förekommer men media har rapporterat om enskilda fall. Minimiåldern för
barn att börja arbeta är 16 år, med undantag för särskilda lärlingsprogram samt
inom underhållningsbranschen.
Minimilönen för 2010 är 8,86 euro/timme, vilket ska motsvara skälig levnadsstandard. Undantagna från regeln om minimilön är särskilda anställningar,
såsom praktiktjänstgöringar och statligt subventionerade arbeten.
Den officiella arbetsveckan är 35 timmar. Företag kan förhandla med sina
anställda om olika ersättningsalternativ och på så vis öka antalet arbetsdagar
per år från 218 till 235. Tio timmar är det maximala antalet per arbetsdag och
det maximala antalet timmar per vecka är 48, med ett snitt om 44 timmar per
vecka under en tolvveckors period.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Frankrike har ett väl utbyggt hälsovårdssystem som är tillgängligt för alla. År
2000 rankades den franska sjukvården bäst i världen av OECD, som fortfarande betecknar den som en av de främsta.
Kostnaderna för sjukvårdssystemet utgör ca 9,5 procent av landets BNP. I ett
försök att minska kostnaderna och den höga sjukfrånvaron, har flera reformer
genomförts under de senast åren. Bland annat har man reducerat ersättningen
för vissa läkemedel och gjort neddragningar i sjukhusens budgetar.
Den beräknade medellivslängden 2009 var 81,5 år (77,8 år för män och 85 år
för kvinnor).
12. Rätten till utbildning
Den franska motsvarigheten till svenska folkskolan skapades 1882 i ett led att
sprida och befästa de republikanska värderingarna. Den franska skolplikten
sträcker sig från sex till sexton års ålder och gäller såväl franska som utländska
barn som vistas i landet. Även barn som saknar uppehållstillstånd har rätt till
utbildning. Statligt understöd utgår till såväl offentliga som privata skolor som
tecknat avtal med staten. Enligt OECD går ca 80 procent av alla elever i
offentliga skolor.
10
Offentlig skolgång är i princip gratis. För de universitet och lärosäten som tar
ut avgifter finns medel att söka för elever från mindre bemedlade familjer.
65 procent av befolkningen har en utbildning motsvarande gymnasieexamen
och 24 procent har en eftergymnasial kompetens.
Frankrike investerar mycket inom utbildningssektorn. Under 2008 lades
129,4 miljarder € på undervisning, vilket motsvarar 6,6 procent av BNP. I
förhållande till andra länder inom OECD spenderar Frankrike ca 4 procent
mer på undervisning i låg- och mellanstadiet och hela 24 procent mer i snitt än
övriga länder på den gymnasiala utbildningen.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Den franska levnadsstandarden och ekonomin är generellt att anse som god.
Landets ekonomi har likt övriga länder i Europa drabbats av den finansiella
och ekonomiska krisen. Den franska tillväxten sjönk med 2,1 procent under
2009 men förväntas öka med 1,5 procent under 2010. Samtidigt har den
inhemska konsumtionen fortsatt vara stark under krisen och hushållens
köpkraft har ökat.
Arbetslösheten är 9,7 procent. Landets fördelningspolitik och sociala
välfärdssystem är väl utvecklade. Exempel på detta är bland annat RMI,
”Revenue Minimum d’Insertion”, vilket motsvarar det svenska socialbidraget. Det
utgår när sökande inte är berättigad till arbetslösersättning. RMI låg 2010 på
460,09 €/månad och utbetalades till 1,13 miljoner personer. Enligt INSEE,
franska motsvarigheten till statistiska centralbyrån lever ca 13 procent av den
franska befolkningen under fattigdomsgränsen (949 €/månad för 2008).
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Våld mot kvinnor utgör ett uppmärksammat problem i det franska samhället.
Våldtäkt, även inom äktenskapet, är straffbart. Det är en försvårande omständighet om förövaren har varit eller är gift eller registrerad partner till offret.
Straffskalan sträcker sig från 3 års fängelse och böter på 45 000 € till 20 års
fängelse. Regeringen bidrar till ett flertal frivilligorganisationer som arbetar mot
kvinnovåld. Regeringen finansierade också en stor kampanj i media mot
kvinnofridsbrott. FN:s kommitté mot tortyr berömde Frankrike för dessa
insatser. Mellan 2007 till 2008 sjönk antalet fall av dödsmisshandel av kvinnor
från 166 till 156.
11
Under de senaste åren har det från regeringens sida förts en aktiv politik mot
traditioner som inskränker kvinnors självbestämmande, till exempel
tvångsäktenskap och könsstympning. Flertal frivilligorganisationer, som ”Voix
de femmes” och GAMS (”Groupe femmes pour l’abolition des mutilations sexuelles”)
arbetar tillsammans med regeringen för att stödja utsatta kvinnor av utländskt
ursprung. I samma anda antogs i år en lag om förbud mot niqab och burqa, då
dessa ansågs utgöra en symbol för kvinnoförtryck, jämfär avsnitt 8 om
religionsfrihet.
Fransk lag förbjuder könsstympning av kvinnor och definierar det som våld
som medfört stympning eller permanent handikapp, eller i förekommande fall
vållande till annans död. Lagen befarades ha lett till att fler kvinnor utsattes för
könsstympning under resor till familjens ursprungsland, där sådan tolereras
eller är tillåten. Därför ändrades lagen under 2006 så att franska domstolar har
jurisdiktion över brott som begåtts utomlands om offret är permanent bosatt i
Frankrike. Brottet kan ge upp till tio års fängelse och skadestånd om 150 000 €,
upp till 15 års fängelse om brottet gäller minderårig under 16 år.
GAMS uppskattar att 65 000 kvinnor och minderåriga är offer eller hotades av
könsstympning. Majoriteten av kvinnorna kom från Sahel-området i Afrika. En
studie visar att könsstympning blev mindre vanligt efter olika kampanjer för
ökad medvetenhet, men att ytterligare information och skydd behövs för de
barn som riskerar att utsättas för könsstympning när de är på besök i sitt
ursprungsland.
Prostitution är tillåten enligt fransk lag men koppleri är förbjudet.
Sexturism förekommer. För att komma tillrätta med detta bedrevs kampanjer i
media. Ansvarigt ministerium arbetade med att nå ut med frågan genom
landets turism- och serviceutbildningar. Frankrike har utökad jurisdiktion över
brott som begåtts utanför franskt territorium av franska medborgare och i
landet permanent bosatta personer.
Människohandel är förbjuden enligt lag. Frankrike är transit- och destinationsland för sexuella tjänster och tvångsarbete, framförallt från Afrika (Nigeria och
Kamerun), Central- och Östeuropa samt i ökad grad från Asien. Det är främst
mindre nätverk som smugglar personer till Frankrike men också större
kriminella organisationer. 2008 identifierades 822 offer för trafficking, mot
1218 under 2007. Offer för människohandel som samarbetar med polisen kan
få socialt stöd och provisoriskt uppehållstillstånd. Mildare straff kan utdömas
mot dem som anger eller vittnar mot personer som deltagit i människohandel.
Deltagande i människohandel kan ge upp till fem års fängelse. Om offret är
minderårigt eller särskilt ”utsatt” kan straffet bli upp till tio års fängelse. En
12
interministeriell arbetsgrupp mot människohandel, OCRTEH, upprättades
2008.
Enligt konstitutionen är män och kvinnor lika inför lagen och diskriminering
mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden är förbjuden. Såväl myndigheter
som fristående organisationer visar på att det finns en generell diskrepans i
löner mellan män och kvinnor på 25,5 procent. Trots att kvinnor utgör 58,5
procent på arbetsmarknaden var de underrepresenterade på chefsposter och
hade svårt att få positioner med ansvar. Hos de 40 största företagen i Frankrike
var tio procent av styrelseledamöterna kvinnor.
15. Barnets rättigheter
Av den franska barnombudsmannens rapporter framkommer att 3 000
klagomål inkom under 2009, en ökning med sex procent från 2008. De
rättigheter som oftast anmäls kränkta rör barnets värdighet och respekten för
familjen, såsom att ha en relation till båda föräldrarna, rätt till utbildning och
skydd mot våld. Enligt ONED, ”Obeservatoire National de l’enfance en Danger”, led
600 000 barn av dåligt boende och två miljoner barn levde under fattiga
förhållanden under 2009.
Fransk lag förbjuder tvångsäktenskap. Enligt GAMS riskerar cirka 70 000
flickor mellan 10-18 år bli offer för tvångsäktenskap.
Ungdomsbrottsligheten i Frankrike ökade med 150 procent mellan 1997 och
2007. Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter uttryckte i sin
rapport från 2008 oro över att Frankrike tycktes tillämpa allt hårdare straff mot
ungdomsbrottslingar, liksom över ändrad lagstiftning, där minderårighet som
förmild-rande omständighet blev svårare att åberopa. Han uppmanade
Frankrike att arbeta med undervisning och brottsförebyggande för att hjälpa
unga ur kriminalitet, snarare än att skärpa straffen. Han kritiserade också
Frankrike för att ungdomar i häkte inte hölls åtskilda från vuxna fångar. Under
2008 satt 759 ungdomar i ungdomsfängelse.
Frankrike har ratificerat Internationella arbetsorganisationens konvention nr
182 angående barnarbete. Arbete för barn under 16 år är endast undantagsvis
tillåtet (exempelvis inom modeindustrin) och hårt arbete för barn under 18 år
är förbjudet.
13
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Frankrike har inte undertecknat Europarådets ramkonvention om skydd för
nationella minoriteter, och har inte heller ratificerat Europarådets konvention
om regionala språk och minoritetsspråk.
Den republikanska grundpelaren om allas lika värde samt den historiska
definitionen av Frankrike som ”odelbar republik” leder till att Frankrike inte
erkänner minoriteter. Statistik som omfattar uppgifter om franska medborgare
på grund av ras, ursprung eller religion får inte förekoma.
Sedan 1972 är det i lag förbjudet att diskriminera en person på grund av dennes
etniska eller religiösa tillhörighet. Sedan 2004 är det förbjudet att diskriminera
person på grund av dess kön eller sexuella läggning på arbetsmarknaden,
bostadsmarknaden och inom offentlig service. Rasistiska eller homofobiska
motiv utgör en försvårande omständighet vid våldsbrott.
Diskrimineringsförbudet övervakas av en nationell myndighet ”la haute Autorité
de Lutte contre les Discriminations et pour l’Egalité”, HALDE. Myndigheten kan ta
emot enskilda klagomål och ska underlätta för parter i tvistlösning. HALDE
kan också föra ärenden till domstol.
I början av hösten introducerades ett nytt förslag till migrationslag i Nationalförsamlingen. Förslaget ansågs som mycket kontroversiellt då det innebär
möjlighet till förverkande av medborgarskap för en naturaliserad medborgare,
om denne avsiktligen dödar eller invalidiserar en offentlig tjänsteman. I samma
lag förlängs tiden för kvarhållande av asylsökande, från 32 till 45 dagar.
Arbetslösheten var dubbelt så hög bland personer med utländskt ursprung som
hos den övriga befolkningen. Antalet arbetslösa varierade mellan de olika
ursprungsländerna men den var tre gånger så hög bland personer med turkiskt
eller algeriskt ursprung. Detta är att jämföra med personer som härstammar
från övriga EU-länder, där arbetslösheten endast var en procent högre än hos
dem med franskt ursprung.
Resandefolk (”gens du voyage”)
Man uppskattar att det finns ca 400 000 medborgare i Frankrike som allmänt
betecknas ”gens du voyage”. Dessa är till stor del romer sedan länge bosatta i
Frankrike. Ungefär 15 procent av dessa saknar fast bostadsort eller
mantalsskrivning. De är därför föremål för viss specifik lagstiftning. De ska
inneha ett resetillstånd, som uppvisas och stämplas var tredje månad alternativt
årligen beroende på inkomstsituation.
14
Resande kan bli registrerade i röstlängden först tre år efter det att de anmält
”tillhörighet” till en viss kommun. Innan dess saknar de rösträtt. Motsvarande
tidsfrist för övriga bostadslösa är endast sex månader, en diskrepans som vid
ett flertal tillfällen påpekats av HALDE.
Flera enskilda organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter har också
kritiserat diskriminering av gruppen på arbetsmarknaden och inom utbildningssystemet. Det har rapporterats om fall där barn till resande och romer vägrats
delta i undervisning, då skolan ansett att familjerna inte stannar tillräckligt länge
i kommunen. Frekventa flyttar och långväga resor till skolan gör undervisningen allt svårtillgängligare för dessa barn och inskränker deras rättighet till
utbildning. I försök att komma tillrätta med situationen har CNED, som
organiserar utbildning på distans, introducerat särskilda kurser och upprättat ett
särskilt nätverk för barn till resande. Utbildningsministeriet har också engagerat
sig i ett projekt där särskilda ”skolbussar” reser runt bland rastplatserna och
undervisar barnen på plats. Båda projekten behöver dock växa i kapacitet för
att barnens rätt till utbildning skall kunna tillgodoses.
Romer
Under sommaren 2010 skapade utvisningen av ett stort antal romer – i
huvudsak rumänska och bulgariska medborgare – en häftig debatt i Frankrike
och i EU. Ansvariga EU-kommissionären Reding förde fram starka misstankar
om att EU-direktivet om fri rörlighet (2004/38) inte följts, när det gällde
frivillighet och individuell bedömning. Reding kritiserade också regeringens
språkbruk i frågan, där hon ansåg att allmän koppling gjordes mellan en
folkgrupp och kriminalitet. Kommissionen hotade med att föra Frankrike inför
EU-domstolen och avkrävde Frankrike en detaljerad redogörelse. Från franskt
regeringshåll gjordes gällande att individuell prövning gjorts i samtliga fall och
att man strikt följt direktivet. Några åtgärder vidtogs slutligen inte av
Kommissionen, som dock konstaterade att Frankrike brustit i transponeringen
av direktivet.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av kön. Diskriminering på
grund av sexuell läggning är förbjuden på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden och inom offentlig service. Våldsbrott som begåtts på grund av
brottsoffrets sexuella läggning är en försvårande omständighet. Uttalanden och
bilder i media som är sexistiska eller uttrycker homofobi är förbjudna. Diskriminering på grund av sexuell läggning kan anmälas till myndigheten mot
diskriminering, HALDE. Under 2008 anmäldes 1248 fall av diskriminering på
grund av sexuell läggning, en ökning med 3 procent från 2007.
15
Frankrike tillåter homosexuella att ingå partnerskap – Pacs (”e pacte civil de
solidarité”). Däremot kan homosexuella inte gifta sig. Regeringen har övervägt
att lägga fram ett förslag om könsneutrala äktenskap.
Frågan om homosexuellas rätt att adoptera är föremål för en kraftig debatt i
Frankrike. I ett uppmärksammat avgörande från 2008 fann Europadomstolen
att Frankrike bröt mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter, när en
ensamstående lesbisk kvinna nekades rätt till adoption. I Frankrike kan ensamstående adoptera, varför domstolen ansåg kvinnan diskriminerad av franska
myndigheter på grund av sin läggning. Homosexuella par har inte rätt att
adoptera i Frankrike. I några fall har domstolar dock beslutat om gemensam
vårdnad för homosexuella par där en av parterna är biologisk förälder till
barnen, men praxis är ännu oklar.
18. Flyktingars rättigheter
Det finns en fungerande asylprocedur i Frankrike. Samtliga asylansökningar
behandlas av ”Office français de protection de réfugiés et apatrides”, OFPRA, en
myndighet som lyder under utrikesministeriet. Närmare 80 procent av besluten
överklagas till nästa instans, ”Commission de recours des réfugiés”, CRR.
Under 2009 sökte 47 686 personer asyl i Frankrike, en ökning med 12 procent
från förgående år. Totalt beviljades 10 373 personer asyl, eller 23,6 procent.
Det innebar en ökning med 7,9 procent. De främsta ursprungsländerna var Sri
Lanka, Ryssland, Demokratiska Republiken Kongo, Turkiet, Armenien, Irak
och Haiti.
2003 infördes begreppen ”intern asyl” och ”säkra ursprungsländer” i den
franska asylprocessen. Det innebär att om den asylsökande kan vistas säkert i
någon del av sitt ursprungsland (intern asyl) kan denne nekas asyl. Asylansökningar från ”säkra ursprungsländer” ska behandlas i en så kallad prioriterad
process, där OFPRA handlägger ärendet väsentligt snabbare än övriga
ansökningar. De ärenden som tas upp i en prioriterad process kan inte överklagas suspensivt. Kritiker anser att det innebär att den asylsökande kan
återförvisas till ett land där han riskerar att bli utsatt för tortyr innan hans
beslut har hunnit omprövas. Av asylansökningarna under 2009 var 22 procent
så kallade ”prioriterade processer”. Flera humanitära organisationer samt CAT
har uttryckt stor oro över systemet och över att ärendena inte prövas
ordentligt.
Ett överklagande med suspensivt uppskjutande måste ske inom 48 timmar och
författas på franska.
16
CAT kritiserade i sin årsrapport 2009 Frankrike för att utvidga förvarsanläggningarna för asylsökande vid gränsen, något som begränsar deras möjlighet att
ta del av de rättigheter de skulle haft utanför sådana områden (som adekvat
läkarvård, att rättsligt biträde och rätt till tolk).
Human Rights Watch och ACAT påpekade vikten av att minderåriga flyktingar
som anländer ensamma till Frankrike och där nekas asyl, tillförsäkras en rättssäker process och att en administrativt ansvarig utses som ser efter och skyddar
barnets intresse.
För att kunna ta emot fler asylsökanden upprättade man under 2007 flera nya
förvarsanläggningar i landet, en åtgärd som uppmuntrades av Europarådets
kommissarie för mänskliga rättigheter. I sin rapport från sitt senaste besök i
Frankrike 2008, kritiserar denne anläggningarna för att hålla en alltför låg
standard, där överfulla anläggningar lett till bristande hygien och ohälsosamma
förhållanden. Likaså uppmuntrade han till ökad transparens under asylprocessen och ökade ansträngningar för familjeåterföreningar. Han uppmanade
till att ”omgående” förbättra levnadsförhållanden med bristande hygien och
överfulla anläggningar där folk tvingas leva på mycket små ytor. Flera
anmälningar har skett om våld från polisen. Antalet självmord- och
försök till självmord ökar.
19. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Konstitutionen förbjuder diskriminering av personer med nedsatt fysisk eller
psykisk förmåga på arbetsmarknad, inom skolväsendet, inom sjukvård eller
annan social service.
I februari 2005 antogs en ny lag för att förstärka funktionshindrades rätt till
arbete och utbildning samt förbättra tillgängligheten till offentliga byggnader
och allmänna färdmedel. Funktionshindrade barn har rätt till undervisning i
den skola som ligger närmast hemmet och rätt till specialundervisning.
Lagstiftningen föreskriver också att hos företag med mer än tjugo anställda ska
6 procent av arbetskraften utgöras av personer med funktionsnedsättning. Om
detta inte efterföljs riskerar företagen böter. Enligt INSEE är arbetslösheten
bland funktionshindrade uppåt 18 prcent, ungefär dubbelt så hög som
genomsnittet.
AFP är en nationell handikappsorganisation som arbetar med funktionshindrades rättigheter. Organisationen har kritiserat regeringens insatser för
funktionshindrade och driver egna domstolsprocesser i förhoppning om en
snabbare rättsutveckling.
17
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
I Frankrike finns ett flertal enskilda organisationer som verkar för mänskliga
rättigheter. Exempel är Amnesty International, Human Right Watch, MRAP
(”Mouvement contre le racisme et pour l’amitié entre les peuples”), GAMS (”Groupe
femmes pour l’abolition des mutilations sexuelles”), LICRA (”ligue internationale contre le
racisme et l'antisémitisme”) och FILDH (”Fédération internationale des ligues des droits
de l’homme”).
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Sverige bedriver inga insatser för att främja mänskliga rättigheter i Frankrike.
FN har genom sina övervakningskommittéer en dialog med sina
medlemsländer där man diskuterar och ger rekommendationer i olika frågor.
