Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Frankrike 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Frankrike är en demokrati med god respekt för de mänskliga rättigheterna. Det
franska rättighetsperspektivets rötter går tillbaka till upplysningstiden och den
franska revolutionen 1789, vars deklaration om de mänskliga rättigheterna
(MR) än idag är knuten till den franska konstitutionen och har laga kraft.
Franska revolutionen myntade de kända slagorden liberté, égalité, fraternité –
frihet, jämlikhet, broderskap. Ur denna princip om alla människors lika värde
föds också de "republikanska värderingarna" som utgör grunden för det
franska statsskicket. Detta uttrycks i konstitutionens första artikel:
La France est une République indivisible, laïque, démocratique et sociale. Elle assure
l'égalité devant la loi de tous les citoyens sans distinction d'origine, de race ou de religion. Elle
respecte toutes les croyances. Son organisation est décentralisée.1.
Denna skrivning om att alla medborgare är lika inför lagen, samt definitionen
av Frankrike som en "odelbar republik" genomsyrar Frankrikes sätt att hantera
frågan om olika gruppers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna, jfr avsnitt
14-19.
Den allvarligaste kritiken mot Frankrike gäller situationen i landets fängelser
och häkten. Samtidigt noteras att regeringen vidtar åtgärder för att komma
tillrätta med problemen. Uppgifter om polisbrutalitet, särskilt mot invandrare,
samt om straffrihet för poliser har förekommit.
Ung.: Frankrike är en odelbar, konfessionslös, demokratisk och social
republik. Frankrike försäkrar jämlikhet inför lagen för alla medborgare, utan
hänsyn till ursprung, ras eller religion. Frankrike respekterar alla
trosbekännelser. Frankrike har en decentraliserad förvaltning.
1
2
Det franska rättssystemet är överlag välutvecklat men Europarådets MRkommissarie har kritiserat domstolarnas uppenbara brist på resurser. Vidare
har FN:s specialrapportör för religionsfrihet varnat den franska regeringen för
att den inte tillräckligt har beaktat de långsiktiga indirekta konsekvenserna av
förbudet mot att bära tydliga religiösa symboler i offentliga skolor, särskilt
faran för ökad intolerans och rasism. FN:s kommitté mot rasism har dock
berömt Frankrike för flera initiativ som tagits för att bekämpa rasism.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Frankrike har ratificerat de mest centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter.
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) samt det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt. Det fakultativa protokollet om avskaffande av dödsstraffet
har inte undertecknats – se dock nedan om Europakonventionen.
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International
Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR).
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention
on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD).
- Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor,
Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW)
samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt.
- Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or
Degrading Treatment or Punishment (CAT). Det fakultativa protokollet om
förebyggande av tortyr undertecknades den 16 september 2005 men har ännu
inte ratificerats. Frankrike har dock undertecknat och ratificerat Europarådets
konvention mot tortyr.
- Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC)
samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om
handel med barn.
- Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1966.
- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal
Court (ICC).
- Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), inklusive
tilläggsprotokoll sex om avskaffande av dödsstraffet i fredstid. Frankrike
undertecknade tilläggsprotokoll 13, om avskaffande av dödsstraffet under alla
omständigheter den 3 maj 2002, men har ännu inte ratificerat det.
3
Frankrike har gjort reservationer mot artiklar i ovan nämnda konventioner som
rör personer som tillhör minoriteter. Det gäller artikel 27 i konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter och artikel 30 i konventionen om
barnets rättigheter. Reservationerna beror på den konstitutionellt fastställda
principen att alla medborgare är lika inför lagen och att Frankrike är en
"odelbar republik", jfr avsnitt 1. Frankrike har därför inte velat lagstifta om
skydd för minoriteter eller ens erkänna förekomsten av minoriteter. Se vidare
under avsnitt 16.
Frankrike har gjort en deklaration enligt artikel 124 i Romstadgan för
internationella brottmålsdomstolen. Det innebär att franska medborgare som
anklagas för krigsförbrytelser samt personer som anklagas för att ha begått
nämnda brott på franskt territorium undantas från internationella
brottmålsdomstolens jurisdiktion sju år efter att stadgan trätt ikraft i
förhållande till Frankrike.
Frankrike rapporterar regelbundet till FN:s olika konventionskommittéer. I
några fall har dock rapporteringen skett med avsevärd fördröjning – sex år för
sent till kommittén mot tortyr och närmare fem år för sent till kommittén för
barnets rättigheter. Rapporterna förbereds av en oberoende nationell kommitté
för mänskliga rättigheter (Commission nationale consultative des droits de l'homme),
som består av representanter från såväl berörda ministerier som franska
specialister på området.
FN:s specialrapportör för religionsfrihet, Asma Jahangir, besökte Frankrike i
september 2005. Hennes slutsatser refereras under punkt 8 nedan.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det förekommer inte några uppgifter om utomrättsliga, summariska eller
godtyckliga avrättningar i Frankrike.
Flera internationella instanser har uttalat oro över situationen i franska
fängelser och häkten (se även under avsnitt 5). Senast var det Europarådets
kommissarie för de mänskliga rättigheterna, Alvaro Gil-Robles, som i februari
2006 publicerade en rapport från ett besök i Frankrike i september 2005. MRkommissarien påpekade att franska fängelser är överbelagda. Överbeläggningen
beror på att antalet utdömda fängelsestraff har ökat samtidigt som
fängelsestraffen blivit längre. Extra resurser har anslagits, men de räcker inte
för att öka antalet fångvårdsplatser i tillräcklig utsträckning. Personer som
vistas i överbefolkade delar av fängelset straffas dubbelt, enligt MR-
4
kommissarien, eftersom staten inte ens kan garantera dem de
fängelseförhållanden som de enligt lag har rätt till. I ett av de sju fängelser som
Gil-Robles besökte ansåg han att förhållandena närmade sig den nedre gränsen
för mänsklig värdighet.
Den franska regeringen är medveten om problemet med överbeläggning i
fängelserna och beslutade redan 2002 att bygga ytterligare 13 200
fängelseplatser som beräknas bli klara år 2008. Som nödåtgärd inrättades 1 200
extra platser i slutet av 2005 och samma antal ska göras tillgängliga under 2006.
Från 2003-2006 har statens utgifter för fångvården ökat med 117 procent från
170 till 396 miljoner euro. I december 2005 satt drygt 59 000 personer
fängslade. Det motsvarar ca 95 personer per 100 000 invånare.
Även FN:s kommitté mot tortyr (CAT), som antog slutsatser om och
rekommendationer till Frankrike i november 2005, uttryckte oro över
situationen i fängelser och häkten. Den nationella MR-kommittén har vidare
understrukit i en rapport att staten måste vidta åtgärder för att säkerställa att
frihetsberövade personer får behålla sin mänskliga värdighet och sina
medborgerliga rättigheter. Europarådets MR-kommissarie och den nationella
MR-kommittén har också uppmanat Frankrike att förbättra frihetsberövades
möjlighet att behålla kontakten med sin familj och tillgång till adekvat vård. För
närvarande finns endast familjeenheter vid tre fängelser i Frankrike, vilka ska
utvärderas år 2007. Justitie- och hälsoministrarna utfärdade ett cirkulär i januari
2005 i vilket frihetsberövades rätt till vård, på samma villkor som andra
personer på franskt territorium, understryks. I oktober 2006 tillkännagav
justitieminister Pascal Clément att Republikens ombudsman, le Médiateur de la
République, ska få i uppgift att övervaka att regelverket efterlevs i fängelserna.
Ombudsmannen har sedan 1973 möjlighet att intervenera i tvister mellan
myndigheter och enskilda, men har hittills inte kunnat agera i förhållande till
kriminalvården. Enligt justitieministern kommer regeringen att utöka
ombudsmannens befogenheter till fängelserna redan år 2007.
CAT uttalade sig även om förekomsten av uppgifter om fall av kränkande
behandling och våld mot häktade personer. Kommittén uttryckte oro över att
personer som anhålls för allvarliga brott som terrorism eller narkotikahandel
inte har rätt att få tillgång till advokat förrän efter 72 timmar. Risken för
övervåld är som störst under de första timmarna efter anhållande. Även
Amnesty International har uttryckt oro över detta. Justitieminister Pascal
Clément har i oktober 2006 lagt fram ett förslag om att förhör med anhållna
ska videofilmas – något som Amnesty International har föreslagit som åtgärd
mot polisbrutalitet.
CAT rekommenderade Frankrike att följa upp och utdöma proportionerliga
straff till poliser som utfört eller tillåtit våldshandlingar eller kränkande
5
behandling. Amnesty International publicerade i april 2006 en rapport där
Frankrike kritiseras för att sedan tio år systematiskt underlåta att ordentligt
utreda eller bestraffa dödsfall och fall av allvarlig misshandel som poliser stått
anklagade för. En stor del av offren har varit av utländskt ursprung, varför
Amnesty betecknar brotten som rasistiska. Enligt rapporten råder en sorts
straffrihet för poliskåren, något som också Europarådets MR-kommissarie
noterade, jfr avsnitt 7.
Det finns en nationell kommission för "säkerhetsetik", La Commission Nationale
de la Déontologie de la Sécurité, som är en oberoende myndighet med uppgift att
övervaka och främja etiken hos de personer och organ som sysslar med
säkerhet, exempelvis poliskåren. Kommissionen för säkerhetsetik nämner i sin
årsrapport för 2005 ett flertal exempel på polisbrutalitet, förnedrande
kroppsvisiteringar och överdriven användning av handfängsel både i samband
med anhållanden och vid identitetskontroller. Det finns också exempel på
godtyckliga kvarhållanden på polisstationer. Vidare konstateras att polisens
disciplinära organ i allmänhet väntar med att vidta disciplinåtgärder mot poliser
som anklagats för våld under tjänsteutövning till dess att den straffrättsliga
processen mot polisen avslutats. Detta är visserligen inte olagligt, men
kommissionen bedömer att det ger ett dåligt exempel att disciplinära åtgärder –
i fall där fakta i målet står utom tvivel – dröjer så länge. Kommissionen
uttrycker också oro för att en ökande andel klagomål om polisbrutalitet
kommer från utsatta personer (minderåriga, olagliga invandrare och psykiskt
sjuka).
Europarådets MR-kommissarie uttryckte i sin rapport uppskattning för arbetet
som kommissionen för säkerhetsetik utför och uppmanade regeringen att
stärka kommissionens befogenheter och öka dess resurser. MR-kommissarien
påpekade att det var märkligt att regeringen flera år i rad beslutat att minska
kommissionens resurser och endast ändrat sitt beslut efter påtryckningar från
parlamentariker och frivilligorganisationer. Kommissionen för säkerhetsetik
kan endast ta emot klagomål från parlamentariker och den franska
barnombudsmannen. MR-kommissarien rekommenderade att även drabbade
individer borde få vända sig till kommissionen.
CAT uttalade sig också om den franska asyllagstiftningen och dess tillämpning,
se vidare under avsnitt 18. I synnerhet rekommenderade CAT att Frankrike ser
över asylprocedurerna för att säkerställa efterlevnad av tortyrkonventionens
tredje artikel om avvisning och utvisning av personer som riskerar tortyr i
hemlandet.
4. Dödsstraff
6
Dödsstraffet avskaffades i fredstid 1981 genom lagstiftning. Frankrike har inte
tillträtt det fakultativa protokollet om avskaffande av dödsstraff som är knutet
till FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter men
undertecknade tilläggsprotokoll nr 6 till Europakonventionen om avskaffande
av dödsstraff i fredstid 1983. Konventionen trädde för Frankrikes del ikraft
1986.
Den 3 maj 2002 undertecknade Frankrike tilläggsprotokoll nr 13 till
Europakonventionen om mänskliga rättigheter, ett protokoll som innebär ett
totalförbud mot dödsstraff – alltså även i krigstid. Frankrike har ännu inte
ratificerat konventionen, något som Europarådets MR-kommissarie uppmanat
regeringen att åtgärda.
När dödsstraffet avskaffades var folkopinionen negativ till åtgärden. Runt
60 procent av befolkningen ville behålla dödsstraffet 1981, en siffra som sedan
höll i sig under 80-talet och början av 90-talet. Enligt en opinionsundersökning
från år 2004 är dock 54 procent av fransmännen numera negativa till att
återinföra dödsstraffet. På den internationella arenan förespråkar Frankrike
dödsstraffets avskaffande.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det förekommer inte uppgifter om ofrivilliga försvinnanden i Frankrike.
Däremot finns exempel på godtyckliga kvarhållanden på polisstationer, jfr
avsnitt 3.
Både Europarådets MR-kommissarie och Amnesty International har uttryckt
oro över att anhållningstiden, vid misstanke om terrorism och organiserad
narkotikabrottslighet, kan uppgå till sex dygn. Se avsnitt 3 ovan om tillgång till
advokat.
Frankrike hör inte till de sju europeiska länder som utpekats av Europarådets
parlamentariska församling för att ha medgivit hemligt förvar eller transport av
misstänkta terrorister för den amerikanska säkerhetstjänsten CIA:s räkning. I
december 2005 begärde ändå MR-organisationerna Fédération internationale des
ligues des droits de l'homme (FIDH) och Ligue française pour la défense des droits de
l'homme et du citoyen (LDH) en utredning med anledning av fem flygtransporter.
MR-organisationerna misstänkte att flygplan som mellanlandat på Bourgetflygplatsen utanför Paris vid fem tillfällen användes för att transportera olagligt
frihetsberövade personer. Åklagaren beslutade dock att inte inleda någon
förundersökning eftersom det inte fanns tillräckligt med uppgifter om
passagerarna i flygplanen.
7
FN:s kommitté mot tortyr (CAT) uttryckte i november 2005 oro över det stora
antalet häktade personer i Frankrike, samt längden av häktningstiden. En dryg
tredjedel av fängelsebefolkningen i Frankrike, runt 20 000 personer, utgörs av
häktade (détention provisoire). Det är personer som inte fällts för något brott och
enligt gängse rättsprinciper anses vara oskyldiga (oskuldspresumtionen).
Statistiken anger att 3 procent av de häktade, d.v.s. flera hundra personer per
år, släpps utan att talan väckts eller efter frikännande. Genomsnittstiden för
häktning var under 2004 4,3 månader. Vidare är häktena, liksom fängelserna,
överfulla, jfr avsnitt 3.
År 2004 begick 115 frihetsberövade (d.v.s. både häktade och dömda) självmord
och 757 självmordsförsök registrerades av myndigheterna. Dessa siffror är
något lägre än motsvarande siffror från år 2002 och 2003. Av alla självmord i
fängelserna begås nästan hälften av den tredjedel personer som sitter i häkte i
väntan på rättegång.
Justitieminister Pascal Clément har förberett en reform som går ut på att
häktade ska få sitt frihetsberövande prövat i en förhandling var sjätte månad.
Värt att notera är att en häktad person idag inte har rätt att regelbundet ställas
inför en domare. Personen får lämna in hur många skriftliga begäranden om
frigivning som den önskar, men frihets- och fängseldomaren kallar inte till
förhandling eller ändrar sitt beslut om det inte framkommit nya
omständigheter.
I sammanhanget bör framhållas att CAT välkomnade att Frankrike utfärdat en
förordning om att tillåta besök i häktena av bl.a. representanter från FN:s MRkontor och humanitära organisationer. CAT välkomnade också att regeringen i
september 2005 genomförde ett beslut från år 2000 om att inrätta en nationell
övervakningskommitté för situationen i häktena, La Commission nationale de suivi
de la détention provisoire.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Frankrike är en rättsstat med ett fungerande rättssystem. Allas likhet inför
lagen är en av de grundläggande republikanska principerna som är fastställd i
konstitutionen (jfr. dock avsnitt 15 in fine). Europarådets MR-kommissarie,
Alvaro Gil-Robles, konstaterade i sin rapport om Frankrike från februari 2006
att den positiva bilden av MR-skyddet i Frankrike i stor utsträckning beror på
landets aktivism för MR på internationell nivå samt på ett stort antal
kompetenta och hängivna MR-organisationer i Frankrike, som utför viktigt
arbete för att skydda utsatta grupper i samhället. MR-organisationerna är dock
beroende av statliga medel för att fungera och MR-kommissarien hade
intrycket att deras finansiering i många fall höll på att minska.
8
MR-kommissarien noterade också attgammal sedvänja som inte har stöd
i gällande lagi vissa fall stod ivägen för en korrekt rättstillämpning.
Franska myndigheter föreföll visserligen medvetna om detta, men MRkommissarien konstaterade att Frankrike inte alltid avsatte tillräckliga
resurser för att garantera en fullgod rättstillämpning.
Frankrike fälldes i 51 fall av Europadomstolen för mänskliga rättigheter under
2005. Endast fem av Europarådets 46 medlemsstater, varav två EUmedlemmar, fälldes vid fler tillfällen (Turkiet, Ukraina, Grekland, Ryssland och
Italien). Under 2005 minskade dock, för andra året i rad, antalet mål mot
Frankrike som Europadomstolen beslutade att behandla i sak. Även antalet
klagomål till domstolen minskade något jämfört med 2004. Nästan hälften av
de fällande domarna 2005 gällde brister i försvarets rättigheter i straffrättsliga
processer, främst underlåtenhet att ge försvaret tillgång till samma dokument
som åklagarsidan. Den andra vanligaste konventionskränkningen gällde
utdragna rättsprocesser i förvaltnings- och straffrättsliga mål.
Det franska rättssystemet håller hög standard. I konstitutionen stadgas att
domstolarna är oberoende i förhållande till den exekutiva och den lagstiftande
makten. Rättssystemet är indelat i allmänna och förvaltningsrättsliga domstolar.
I de flesta processer kan parterna överklaga till en högre instans i sak (cour
d'appel) och i rättsfrågor till tredje och sista instans. Den högsta allmänna
domstolen är Cour de cassation och den högsta förvaltningsdomstolen är Conseil
d'Etat. I straffrättsliga mål om särskilt allvarliga brott (mord, våldtäkt,
terrorism, brott mot mänskligheten) dömer en s.k. cour d'assises med tre domare
och en medborgarjury om nio personer i första instans. Cour d'assises domar
kan överklagas i sak till en annan cour d'assises, men då med tolv medborgare i
juryn. I fall då åtalen gäller terroristbrott och organiserad narkotikahandel
består dock cour d'assises istället av sju professionella domare utan
medborgarjury.
Bland de allmänna domstolarna finns särskilda domstolar för arbets-, handelsrespektive socialförsäkringsrättsliga tvister liksom för tvister mellan ägare och
brukare av jordbruksmark. På den förvaltningsrättsliga sidan finns särskilda
domstolar för mål som rör flyktingar, beslut om socialbidrag, pensioner till
krigsveteraner, disciplinärenden i vissa yrkeskårer, samt ersättning för
egendomar som förlorats i samband med avkoloniseringen.
I det allmänna rättsväsendet finns särskilda instanser för civil- och
straffrättsliga mål som rör barn. I sådana fall är domarna och, i straffrättsliga
fall, åklagarna specialiserade på att hantera barn. Barn kan åtalas inför domstol
från 14 års ålder, men det är inte samma processrättsliga regler som tillämpas
på minderåriga (under 18 år) som på vuxna. Syftet med straffrättsprocessen för
barn är att få barnen att inse sitt ansvar gentemot samhället och bryta ett
9
destruktivt beteendemönster. Barndomarna utdömer ofta samhällstjänst eller
utbildande åtgärder som påföljd. Det hindrar inte att domarna har befogenhet
att utdöma stränga straff, inklusive fängelsestraff, för barn. I januari 2005 var
744 minderåriga personer frihetsberövade. Den franske inrikesministern
Nicolas Sarkozy kritiserade i september 2006 de specialiserade
barndomstolarna för att ha gett upp kampen mot ungdomsvåldet i vissa
förorter eftersom de inte utdömde frihetsberövande straff i tillräcklig
utsträckning. Ordföranden i högsta domstolen, Cour de cassation, ansåg att
inrikesministerns uttalande kränkte domstolarnas oberoende. Se även avsnitt
15 om regeringens nya lagförslag för att förhindra brottslighet.
Det konstitutionella rådet, Conseil constitutionnel, har till uppgift att pröva om
regeringens lagförslag är förenliga med konstitutionen. Rådet består av nio
oberoende personer samt alla levande före detta presidenter (idag endast
Valéry Giscard d'Estaing), och uttalar sig innan en lag träder ikraft, på begäran
av presidenten, premiärministern, talmannen i nationalförsamlingen eller
senaten, 60 ledamöter i nationalförsamlingen eller 60 senatorer. Den högsta
förvaltningsdomstolen, Conseil d'Etat, kan pröva giltigheten av förordningar
antagna av regeringen eller enskilda ministrar.
Europarådets MR-kommissarie påtalade, i sin rapport om Frankrike från
februari 2006, den uppenbara bristen på resurser hos domstolarna. MRkommissarien har också kritiserat att polisen inte är skyldig att informera
anhållna personer om rätten att tiga, något som försvagar
oskuldspresumtionen. Även försvarsadvokatens begränsade
handlingsmöjligheter under anhållnings- och häktningstiden påpekades av MRkommissarien. Justitieminister Pascal Clément förbereder ett lagförslag för att
stärka försvarets rättigheter i straffrättsprocessen.
Kränkningar av vissa mänskliga rättigheter kan, utöver domstolarna, också
anmälas till Republikens ombudsman(jfr avsnitt 3), barnombudsmannen(jfr
avsnitt 15), och till den höga myndigheten mot diskriminering(jfr avsnitt 16).
7. Straffrihet
FN:s kommitté mot tortyr (CAT), Europarådets MR-kommissarie och
Amnesty International har uttryckt oro över att det råder ett
"straffrihetsklimat" för brott som begås av poliser. CAT uppmanade Frankrike
att se över principen om diskretionär åtalsplikt då den innebär att åklagaren har
möjlighet att underlåta att utreda eller åtala anmälningar om t.ex. tortyr som
utförts av poliser. (Se även avsnitt 3.)
Regeringen lade sommaren 2006 fram en proposition som syftar till att
harmonisera den franska lagstiftningen med Romstadgan för den
10
internationella brottmålsdomstolen. Förslaget innebär att lagstiftningen kring
brott mot mänskligheten stärks; ett nytt kapitel om krigsbrott införs i
strafflagen, med ett trettiotal nya kriminaliseringar, bland annat förbud mot att
offentligen uppmana till folkmord. För att kunna lagföra alla som bidragit till
brottet preciseras också vilka omständigheter som kan utgöra medhjälp, och
det beskrivs uttömmande vilka gärningar som ska anses vara brott mot
mänskligheten. Man föreslår även att preskriptionstiden förlängs till maximalt
30 år mot nuvarande 10. Den nationella MR-kommittén har kritiserat förslaget,
främst för att det inte tar upp frågan om universell jurisdiktion, trots att det är
en nödvändighet för att undvika problematiken kring straffrihet. Dessutom
anses det inkonsekvent i förhållande till den tidigare regleringen om samarbete
med de internationella krigstribunalerna för forna Jugoslavien och Rwanda,
eftersom Frankrike där ges möjlighet att lagföra personer som begår brott mot
dessa domstolars stadgar. Propositionen ligger sedan i juli 2006 för behandling
i nationalförsamlingen.
Jämför även avsnitt 14 om utvidgad jurisdiktion för könsstympning.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
I Frankrike antogs en pressfrihetslag redan 1881. Yttrande- och tryckfriheten
har alltså en historisk tradition och stark förankring i samhället. Spännvidden i
dessa friheter exemplifieras bland annat i tidningarna Le Canard Enchaîné och
Charlie Hebdo, som publicerar satir och politiska avslöjanden varje vecka, samt
genom TV-programmet Les Guignols och politiska kabaréer. Två nationella
tidningar publicerade under våren 2006 de kontroversiella danska karikatyrerna
av profeten Mohammed utan några ingripanden från myndigheterna.
Yttrandefriheten har dock en gräns. Bötes- och fängelsestraff föreskrivs för
personer som uppmanar till särskilt allvarliga brott (t.ex. mord, våldtäkt,
krigsbrott, terrorism). Vidare föreskrivs bötes- eller fängelsestraff för personer
som uppmuntrar till diskriminering på grund av ras, medborgarskap, etniskt
ursprung, religion, kön, sexuell läggning eller handikapp.
Redan 1992 antogs i Frankrike en lag med fängelsestraff mot den som
förnekade förintelsen under andra världskriget. I oktober 2006 antog
parlamentets första kammare, nationalförsamlingen (jfr avsnitt 9), en lag för att
också straffbelägga förnekandet av det armeniska folkmordet 1915. Lagen har
ännu inte behandlats i andra kammaren, senaten. Det är inte regeringen som
tagit initiativ till lagen, utan detta gjordes av en grupp oppositionspolitiker. En
intensiv debatt pågår i Frankrike om huruvida denna typ av "historiska" lagar
behövs för att stärka kriminaliseringen av folkmord eller om det i själva verket
spelar extremister i händerna. En stor grupp aktiva historiker har ifrågasatt
lämpligheten i att lagstiftaren ägnar sig åt att skriva "officiell" historia.
11
Samtidigt har FN:s kommitté mot rasdiskriminering (CERD) i februari 2005
rekommenderat Frankrike att utvidga lagen från 1992 till att straffbelägga
förnekelse av alla brott i Internationella brottmålsdomstolens stadga, inte bara
folkmordet under andra världskriget.
Organisationen Reportrar utan gränser har uttryckt oro för att källsekretessen
försämrats, i synnerhet för frilansande journalister, efter att polis och åklagare
givits utökade befogenheter att begära in uppgifter för rättsutredningar.
Uppgifterna skall lämnas ut med journalistens samtycke om journalisten tillhör
en redaktion eller massmedieföretag. Frilansande journalister har dock inte
givits samma ställning, utan bötfälls om de inte frivilligt lämnar ut uppgifter
som polis eller åklagare begär in. Reportrar utan gränser arbetar för att
förbättra skyddet för journalisters källor i Frankrike.
Under 2005 har minst nio journalister utsatts för våldsbrott under sin
yrkesutövning i Frankrike. Fem av incidenterna inträffade medan journalisterna
rapporterade från förortsupploppen i de franska förorterna i november 2005.
Då rådde undantagstillstånd i landet.
I Frankrike är stat och kyrka åtskilda. I konstitutionen fastställs att republiken
är konfessionslös, une République laïque (jfr avsnitt 1). Denna princip lades fast
när religionerna i Frankrike i stort sett enbart bestod av katolicism,
protestantism och mosaisk trosbekännelse (judendom). Med invandringen från
Nordafrika under senare hälften av 1900-talet, och därmed en ökande andel
muslimska troende i det franska samhället, har vissa aspekter av denna princip
börjat ifrågasättas.
FN:s specialrapportör om religionsfrihet, Asma Jahangir, besökte Frankrike i
september 2005. När hon avslutade sitt besök konstaterade hon att
religionsfriheten generellt sett respekteras i Frankrike. Specialrapportören
påpekade dock att debatten om "sekter" som förts i Frankrike sedan 90-talet,
vilken bland annat resulterat i en lista över så kallade sekter och
informationsspridning om sekter är tveksam ur ett religionsfrihetspersektiv (se
nedan om Jehovas vittnen). Regeringen har dock, enligt specialrapportören,
nyanserat sin inställning till sekter sedan 2005, bl.a. genom en nyinrättad
interministeriell kommitté för övervakning av sekter.
Varje person har rätt att bilda en förening med religiöst syfte utan att registrera
sig eller söka tillstånd hos myndigheterna. Däremot måste religiösa samfund få
tillstånd av inrikesministeriet för att åtnjuta skattemässiga fördelar. Dessa
fördelar beviljas samfund som respekterar allmän ordning och som har
trosutövning som enda syfte, en formulering som utesluter all kommersiell
verksamhet.
12
Föreningar med Jehovas vittnen har haft svårt att uppnå status som religiöst
samfund eftersom parlamentets undersökningskommission om sekter och
minderåriga betecknat de troendes vägran att bevilja barn blodtransfusion som
psykologisk misshandel och därmed ett hot mot allmän ordning. Denna
tolkning avvisades av Högsta domstolen redan år 2002 och från
inrikesministeriets sida fastslås tydligt, senast i oktober 2006, att Jehovas
vittnen mycket väl kan få ställning som ett religiöst samfund. I sammanhanget
bör nämnas att Europadomstolen för mänskliga rättigheter fällde Frankrike i
ett fall 2006 (Paturel mot Frankrike) för brott mot yttrandefriheten efter att en
nationell domstol dömt Paturel att betala skadestånd för förtal till en sektkritisk
förening, UNADFI (Union nationale des association de défense de la famille et de
l'individu) som Paturel smutskastat i en bok. Europadomstolen fäste sig vid att
den nationella domstolen vägt in att Paturel själv var Jehovas vittne för att
komma fram till att smutskastningen utgjorde förtal. Enligt Europadomstolen
bör den åtalades religionstillhörighet inte vägas in i en dylik bedömning.
Sedan 2004 är det i Frankrike förbjudet i lag att bära kläder eller symboler som
tydligt (ostensiblement) visar religionstillhörighet i offentliga skolor, till exempel
muslimska sjalar, judisk kippa eller stora krucifix. Lagen föregicks av en livlig
nationell debatt, men har i stort sett vunnit allmän acceptans. FN:s kommitté
mot rasdiskriminering (CERD) rekommenderade i februari 2005 Frankrike att
övervaka att lagen inte ledde till ökad diskriminering samt att lösa
tillämpningsproblem genom dialog för att inte urholka barns rätt till utbildning.
När FN:s specialrapportör för religionsfrihet besökte Frankrike i september
2005, konstaterade hon att lagen hade fördelen att skydda flickor som
medvetet eller omedvetet utsätts för könsdiskriminering för att de måste bära
slöja. Samtidigt hindrar lagen ungdomar som önskar bära religiösa symboler i
skolan från att visa sin religionstillhörighet. Enligt specialrapportören har de
långsiktiga indirekta konsekvenserna av lagstiftningen inte beaktats tillräckligt.
Hon varnade särskilt för den förödmjukelse som unga muslimska kvinnor kan
uppleva för att de hindras från att bära slöja i skolan samt den stigmatisering av
muslimsk slöja som noterats även utanför skolmiljön.
FN:s specialrapportör för religionsfrihet berömde den franska regeringen för
dess vaksamhet för att bekämpa antisemitism och de åtgärder som vidtas för
att säkra trosutövning i fängelserna.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Det franska politiska systemet brukar betecknas som halvpresidentiellt. Landet
har en folkvald president som är statsöverhuvud. Dessutom har man ett
parlament uppdelat i två kamrar – nationalförsamlingen samt senaten.
Presidenten väljs för femårsperioder, precis som nationalförsamlingen.
Förenklat kan man säga att presidenten under perioder då han/hon inte stöds
13
av en majoritet i parlamentet enbart befattar sig med utrikes- och
säkerhetspolitiken, medan regeringen sköter inrikespolitiken. När president och
regering är av samma politiska färg har dock presidenten betydligt större
inflytande över inrikespolitiken.
Det är svårt att säga exakt hur stor andelen folkvalda med invandrarbakgrund
är eftersom statistik om etnisk och kulturell bakgrund hos franska medborgare
inte får förekomma i Frankrike (se vidare avsnitt 16). Bofasta icke-EUmedborgare har fortfarande inte rösträtt vare sig i lokala eller nationella val,
trots att ett flertal lagförslag lagts fram de senaste åren.
Andelen kvinnor är fortsatt låg i regeringen och i parlamentet trots att
jämställdhet mellan män och kvinnor skrivits in i konstitutionen, och att partier
som inte har lika andel män och kvinnor på valbar plats bestraffas ekonomiskt
(jfr avsnitt 14 nedan). I den nuvarande regeringen är 6 av 32 platser tillsatta
med kvinnor, i nationalförsamlingen sitter det endast kvinnor på 75 av 577
platser, och i senaten är kvinnorna 58 stycken av totalt 331 senatorer.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Mindre än 10 procent av arbetskraften är med i en fackförening, där merparten
utgörs av statsanställda. Likväl har fackföreningarna både ekonomiskt och
politiskt inflytande. Både fackföreningar och arbetsgivarorganisationer har en
lagstadgad roll inom olika administrationer. Strejkrätten är väl underbyggd i lag,
och alla former av bestraffning av strejkdeltagare samt diskriminering på
arbetsplatsen på grund av facktillhörighet är förbjuden.
Trots detta har det visat sig att anställda med fackliga uppdrag i lägre grad
befordras och oftare avskedas, något som allvarligt kritiserats av de franska
fackförbunden. Ungefär dubbelt så många män som kvinnor är fackligt
organiserade. En förklaring är att kvinnor lönearbetar i mindre omfattning, i
högre grad är deltidsanställda och oftare arbetar inom låglöneyrken som är
svårare att organisera. Till viss del beror den låga organisationsgraden även på
att den franska arbetsmarknaden är reglerad via lagstiftning. De franska
fackförbunden har till exempel inte möjlighet att påverka arbetsförhållandena.
Inom den privata sektorn finns det kollektivavtal men dessa blir giltiga först
om de är mer förmånliga för löntagarna än arbetsrätten. Arbetsavtal gäller alla
anställda, inte bara de fackligt anslutna.
Det finns en lagstadgad minimilön, salaire minimum interprofessionnel de croissance,
SMIC, och år 2000 infördes även 35-timmarsvecka, en reform som dock
gradvis har luckrats upp. SMIC uppgår sedan juli 2006 till 8,27 euro/timme
14
alternativt 1 254,28 euro/månad (cirka 76 kr/timme eller 11 500 kr/månad)
beräknad på 35-timmars arbetsvecka.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor består. Franska kvinnors årslön
ligger i genomsnitt 25 procent under männens, enligt den franska statistiska
centralbyrån INSEE. Efter att man tagit hänsyn till faktorer som ålder,
anställningstid, utbildning samt yrkes- och socialgrupp, kvarstår, enligt
tidningen Le Monde en skillnad på mellan 6 och 10 procent som inte kan
förklaras av några objektiva orsaker.
Arbetslösheten uppgick i augusti 2006 till 9 procent och har minskat stadigt
under det senaste året. Ungdomsarbetslösheten är dock fortsatt hög och
uppgick i augusti 2006 till 21,6 procent för ungdomar under 25 år i jämförelse
med 6,2 procent för personer över 50 år. Utöver ungdomar så är även
invandrare, i synnerhet människor med nordafrikanskt ursprung, den grupp
som i störst utsträckning drabbas av arbetslöshet, med 18 procent arbetslösa
(jfr även om diskriminering under avsnitt 16). Arbetslöshetsersättning, Assedic,
utgår till arbetssökande som haft arbete i minst sex månader (910 timmar) de
senaste 22 månaderna och är i arbetsför ålder.
Frankrike har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner på området
mänskliga rättigheter (om föreningsfrihet och förhandlingsrätt, ickediskriminering i arbetslivet, förbud mot tvångsarbete samt förbud mot
barnarbete).
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Frankrike har ett väl utbyggt hälsovårdssystem som är tillgängligt för alla.
OECD betecknar fransk sjukvård som en av världens bästa. Man har dock
liknande problem som i Sverige med stigande kostnader för hälso- och
sjukvård. Frankrike har tre karensdagar men vanligtvis får den sjuke ersättning
via försäkringar.
Opinionsstödet är starkt för en bibehållen väl utbyggd hälsosektor, något som
man också är beredd att betala för. De nationella utgifterna för hälsosektorn
uppgick 2005 till 10, 6 procent av BNP, vilket är den fjärde högsta nivån bland
OECD-länderna.
Ett antal sjukvårdsreformer genomförs för att åtgärda underskottet i
socialförsäkringssystemet och för att bättre kontrollera sjukfrånvaron i landet,
bland annat sänks under 2006 ersättningarna för vissa läkemedel. Regeringen
har infört obligatoriska allmänläkarbesök till ett lågt pris (idag 1 euro) för att
begränsa dyrbar specialistsjukvård vid förstagångsbesök.
15
Beräknad livslängd år 2005 var 80,25 år (76,7 år för män och 83,8 år för
kvinnor).
12. Rätten till utbildning
Den franska motsvarigheten till svenska folkskolan skapades av Jules Ferry
1882 som ett led i att sprida de republikanska värderingarna(jämför avsnitt 1).
Den franska skolplikten sträcker sig idag från sex till sexton års ålder, såväl för
franska barn som utländska barn som vistas i Frankrike. Även barn som saknar
uppehållstillstånd, det vill säga vistas illegalt i landet, har rätt till utbildning(jfr
avsnitt 15). Statligt understöd utgår både till offentliga och privata skolor som
har avtal med staten. Merparten av de privata skolorna har katolsk profil.
Frankrike lägger ner stora resurser på utbildningssektorn. I budgetpropositionen för 2007 representerar utbildningssektorn cirka 28 procent av
statens totala budget. Enligt siffror från OECD spenderar Frankrike 4,2
procent av BNP på utbildning i grundskola och gymnasium, jämfört med 3,9
procent i genomsnitt bland övriga medlemsländer. För enbart gymnasiet ligger
Frankrikes kostnader hela 24 procent över genomsnittet. Antalet
undervisningstimmar överstiger det europeiska snittet och andelen elever som
går om en eller flera klasser är den högsta inom OECD. 38 procent av de
franska femtonåringarna uppger att de fått gå om minst en klass. Att låta elever
gå om är kostsamt, och flera undersökningar har visat att metoden är ineffektiv
ur pedagogisk synvinkel. Som jämförelse kan nämnas att av de finska eleverna,
som uppnår bästa resultat i matematik, har endast 2,8 procent gått om en klass
och andelen undervisningstimmar är lägre än i Frankrike. De franska elevernas
resultat förefaller, enligt OECD:s jämförelser, inte stå i paritet till de resurser
som läggs ner. I matematik når man endast medelgoda resultat trots att man
ägnar flest undervisningstimmar av alla OECD-länderna åt detta ämne.
I budgetpropositionen 2007 föreslår regeringen förhållandevis stora
besparingar. Antalet anställda i utbildningsförvaltningen skärs ned med drygt
7000 tjänster. Utbildningssektorn utgör dock alltjämt statens största utgiftspost
med 60 miljarder euro budgeterade 2007.
Offentlig skolgång är i princip kostnadsfri, inklusive på universitetsnivå.
Eleverna måste dock själva köpa sina böcker och i vissa fall avlägga en låg
skolavgift. 81 procent av befolkningen i den relevanta åldersgruppen tar
gymnasieexamen. 65 procent av befolkningen har en utbildningsnivå som
motsvarar åtminstone gymnasieexamen, och 24 procent av befolkningen har
eftergymnasial kompetens, varav 25 procent av kvinnorna och 23 procent av
männen.
16
Undervisning i mänskliga rättigheter sker bland annat genom undervisningen
om franska revolutionens ideal gällande mänskliga rättigheter.
Sedan läsåret 2004-2005 är det förbjudet att bära kläder eller symboler som
tydligt visar religionstillhörighet i offentliga skolor. Förbudet hänför sig i första
hand till huvudduk/slöja, men också till judisk kippa och stora kors. (Jämför
avsnitt 8 om religionsfrihet.)
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Levnadsstandarden i Frankrike är överlag god. Under 2005 var Frankrikes
BNP 27 217 USD/capita och under 2005 var köpkraftspariteten i Frankrike 9
procent högre än genomsnittet i EU:s 25 medlemsländer.
Landets fördelningspolitik och sociala välfärdssystem är väl utvecklade. År
2005 avsattes ungefär 536 miljarder euro, motsvarande knappt 30 procent av
BNP, för finansiering av de sociala skyddsnäten. Inom EU är det endast
Sverige som avsätter en procentuellt högre andel, drygt 32 procent av BNP.
Exempel på detta är bland annat RMI, Revenu Minimum d´Insertion, den franska
motsvarigheten till det svenska socialbidraget, som man har rätt till om man
inte är berättigad till arbetslöshetsersättning. RMI uppgick år 2006 till 433,06
euro/månad och beloppet stiger i förhållande till antalet barn som är beroende
av den bidragstagande föräldern.
Trots ett välfungerande socialt skyddsnät tenderar den sociala utslagningen att
öka. Som exempel kan nämnas att antalet mottagare av socialbidrag mer än
fördubblats sedan 1990 (år 2005 1,2 miljoner). Under 2004 levde enligt
INSEE, franska statistiska centralbyrån, 6,2 procent av fransmännen, vilket är
ca 3,6 miljoner människor, under fattigdomsgränsen (mindre än 657 euro per
månad). Det bör noteras att nämnda siffra inkluderar de ensamstående
personer som erhåller RMI, se ovan.
Våren och sommaren 2005 inträffade omfattande dödsbränder i tre bostadshus
i centrala Paris. De flesta offren för bränderna var människor från Västafrika
utan permanent uppehållstillstånd i Frankrike. Bostadshusen var av undermålig
standard och överbefolkade. Under 2006 har de lokala myndigheterna låtit
utrymma ett antal undermåliga bostadshus, i syfte att förhindra nya olyckor.
Personer med uppehållstillstånd har erbjudits alternativt boende, medan detta
inte alltid varit fallet för personer som saknat uppehållstillstånd. Efterfrågan på
statligt subventionerade boendeformer är stor, i synnerhet i Parisregionen.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
17
14. Kvinnors rättigheter
Flera åtgärder har de senaste åren vidtagits i Frankrike för att stärka kvinnans
ställning – bland annat har kvinnor numera den symboliskt viktiga rätten att ge
sitt namn till sina barn. Idag kan föräldrarna välja om faderns eller moderns
efternamn ska gå vidare till barnen, vilket innebär att nom patronymique ersatts av
nom de famille inom den franska civilrätten. Olika expertgrupper som har till
uppgift att övervaka kvinnans roll och genomförandet av nationell
jämställdhetspolitik och internationella regelverk har införts i nationell rätt.
Ett praktiskt hinder för ekonomisk jämställdhet är föräldraförsäkringen, där
pappan endast är berättigad till 11 dagars betald ledighet i samband med
födseln (vid tvillingfödsel 18 dagar), vilket kan ha en negativ inverkan på
föräldrars lika möjlighet till att kombinera föräldraskapet med förvärvsarbete
eller studier. Kvinnan har rätt till tre månaders föräldraledighet i samband med
barnets födelse. Om löneskillnader mellan kvinnor och män, jämför avsnitt 10.
Franska företagsstyrelser uppvisar en svag kvinnlig representation. I de 40
största företagen på Parisbörsen är den kvinnliga representationen enbart sex
procent (35 av 581 personer). I februari 2006 antog den franska
nationalförsamlingen en lag om jämställdhet i företag som bland annat innehöll
en artikel om att en fransk företagsstyrelse, innan utgången av år 2010, skulle få
bestå av högst 80 procent av ett och samma kön. Med andra ord måste
styrelsen bestå av minst 20 procent kvinnor. Artikeln om kvotering till
företagsstyrelser ogiltigförklarades dock av Konstitutionella rådet (jfr avsnitt 6
ovan) med argumentationen att lagen skulle ha medfört att män på ett ickekonstitutionellt sätt diskrimineras till förmån för kvinnor när det gäller
tillsättning i företagsstyrelser. Konstitutionella rådet skrev i sitt utlåtande att
varken myndigheter eller privata näringslivet kan påtvingas regler om
könsfördelning.
Det finns dock regler om könskvotering på det politiska området. Redan år
2000 antogs en lag om jämställdhet i landets folkvalda församlingar (La loi sur
la parité). Lagen gäller val till nationalförsamlingen, senatens proportionella val,
regionfullmäktige, fullmäktige i kommuner med fler än 3 500 invånare samt val
till Europaparlamentet. Enligt lagen skall 50 procent av varje partis kandidater med en felmarginal på 2 procent - utgöras av kvinnor. Om kvoten inte uppfylls
straffas partierna genom en minskning av det statliga partistödet. Den gången
godkände det Konstitutionella rådet lagen med hänvisning till att det i
konstitutionen stipuleras att lagen ska uppmuntra samma tillträde för kvinnor
och män till valbara politiska mandat. I praktiken har effekten av
jämställdhetslagen blivit marginell på nationell nivå, jfr avsnitt 9 ovan. På
regional nivå har den kvinnliga representationen dock ökat markant under
2000-talet.
18
Våld i hemmet faller under allmän strafflag och det är i domstol en försvårande
omständighet om förövaren av ett våldsbrott var eller hade varit gift eller
registrerad partner till offret. Den lagliga åldern för giftermål är 18 år för både
kvinnor och män. Regeringen håller på att genomföra en handlingsplan mot
våld mot kvinnor 2005-2007 och stödjer, både politiskt och ekonomiskt,
program för hjälp till utsatta kvinnor.
Under de senaste åren har unga kvinnors och flickors utsatta situation i
framför allt Paris invandrartäta förorter alltmer uppmärksammats. Från
regeringens sida förs en aktiv politik mot traditioner som inskränker kvinnors
självbestämmande, till exempeltvångsäktenskap och könsstympning.
Hedersrelaterat våld uppmärksammas dock inte av regeringen i nuläget. Ett
flertal frivilligorganisationer samarbetar med regeringen för att stödja utsatta
kvinnor av utländskt ursprung, t.ex. ELELE Migrations et cultures de Turquie,
Groupe femmes pour l'abolition des mutilations sexuelles (GAMS), Voix de femmes,
Association Fatoumata pour l'émancipation des femmes (AFEF).
Den franska regeringen bekämpar aktivt förekomsten av tvångsäktenskap. Den
ovan nämnda organisationen GAMS uppskattar att 70 000 flickor i Frankrike
mellan 10 och 18 år riskerar att bli offer för tvångsäktenskap. Båda makarnas
samtycke är nödvändigt för att äktenskapet ska bli giltigt. År 2006 skärptes
formkraven på äktenskap som ingås utomlands. Vidare förlängdes perioden för
att invända mot ett äktenskaps giltighet från sex månaders samlevnad till fem
år från äktenskapets ingående.
Kvinnlig könsstympning bestraffas i Frankrike som våld som medfört
stympning eller permanent handikapp eller, i förekommande fall, vållande till
annans död. Straffsatsen innehåller höga böter samt tio till tjugo års fängelse,
beroende på omständigheterna. Det är en försvårande omständighet om offret
är under 15 år. Regeringen bedömer att den stränga franska lagstiftningen lett
till att de flesta flickor som könsstympas utsätts för övergreppet under resor till
familjens ursprungsland, där könsstympning är tillåten eller tolereras. Under
2006 har lagen därför ändrats så att franska domstolar har jurisdiktion över
könsstympning som genomförts utomlands om offret är permanent bosatt i
Frankrike.
Frankrike är både transit- och destinationsland för offer för människohandel,
främst med kvinnor och minderåriga från Östeuropa och Afrika. Frankrike
ratificerade år 2002 tilläggsprotokollet om människohandel till FN:s
konvention om gränsöverskridande brottslighet. Människohandel är ett separat
brott i den franska brottsbalken. Offer för människohandel, som samarbetar
med myndigheterna för att utreda de brott som begåtts, kan få tillfälligt
uppehållstillstånd i Frankrike och mildare straff kan utdömas för personer som
19
anger eller vittnar mot personer som deltagit i människohandel. Offret kan få
permanent uppehållstillstånd om dess medverkan leder till att en person dömts
för människohandel. Amnesty International har starkt kritiserat att offrets
möjlighet att beviljas uppehållstillstånd inte regleras som en rättighet utan
istället beror på prefektens (motsv. landshövdingens) välvilja, vilket är ett
oförutsägbart villkor, samt på att en annan person verkligen fälls i domstol för
människohandel.
Det finns ett centralt organ inom inrikesministeriet för bekämpning av
människohandel – OCRTEH (l'Office central pour la répression de la traite des êtres
humains).
15. Barnets rättigheter
I den franska barnombudsmannens årsrapport för 2005 framkommer att
antalet klagomål ökat med 32 procent det senaste året (till 2 400 klagomål). 60
procent av klagomålen kommer från barn mellan 7 och 15 år.
Barnombudsmannen konstaterar att de rättigheter som oftast kränks rör
barnens värdighet och respekten för familjen. Det gäller rätten att ha en
relation med sina föräldrar, skydd mot våld och fara, rätt till utbildning och
rätten att bli hörd i samband med beslut som angår barnet. Det vanligaste
problemet gäller att upprätthålla kontakten med båda föräldrarna vid
separation. Ärenden som gäller utländska barn har tredubblats från maj 2000,
när barnombudsmannen inrättades, till juli 2005 och problem med skolgången
har fördubblats. Svårigheter med bostadssituationen är ett nytt problem som
barnombudsmannen har uppmärksammat (jfr avsnitt 13 ovan).
Familjeministeriet har en telefonlinje för utsatta barn, som tar emot ca 800 000
samtal per år. Det finns också ett nationellt observatorium för barn i fara,
Observatoire National de l'Enfance en Danger (ONED), vars uppgift är att öka
medvetenheten om barn som far illa i Frankrike genom att dokumentera,
forska och publicera statistik. FN:s kommitté för barns rättigheter har
välkomnat att franska myndigheter anser barnaga oacceptabel, men
rekommenderade år 2004 Frankrike att genom lag uttryckligen förbjuda
barnaga i familjen, skolor och samtliga institutioner inom barnomsorgen.
Någon sådan lag har inte föreslagits av regeringen.
Regeringen föreslog i juni 2006 en ny lag om skydd av barn. Mer resurser ska
läggas på att förebygga och upptäcka problematiska situationer. Vidare ska flera
skyddsåtgärder inrättas – som till exempel daglig eller regelbunden avstämning
med en social institution - så att inte omhändertagande blir det enda
alternativet till att stanna i hemmet.
20
Under 2006 föreslog regeringen också en lag för att förebygga brottslighet som
i första hand rörde barn och ungdomar. Lagen presenterades för senaten i
september 2006 men har ännu inte antagits. I lagen ska borgmästarna ges
utökat ansvar att förebygga brottslighet, till exempel ska de få tillgång till
konfidentiell information från socialarbetare om hygieniska, sociala eller
utbildningsmässiga svårigheter. Borgmästaren ska också kunna föreslå
stödåtgärder för föräldrar inom ramen för ett råd för familjers rättigheter och
skyldigheter, som ska inrättas i städer som har över 10 000 invånare. Vidare
föreslås att minderåriga redan från 13 års ålder ska kunna föreläggas
straffrättsliga påföljder under upp till tolv månader i form av
medborgarutbildning, skyldigheter i skolan, läkarbesök eller olika s.k.
dagsaktiviteter. (Jfr avsnitt 6 ovan om gällande regler för ungdomar i
rättssystemet.) Det ska också bli möjligt att placera barn från 10 års ålder under
en månad i en särskild utbildningsinstitution, under ett år i en internatskola
eller att utdöma "genomförande av skolarbete". Domstolarna ska vidare kunna
utdöma skyldighet för den unge att reparera föremål som förstörts samt
föreskriva föräldrar till brottsliga barn utbildning i ansvar och om faran med
narkotika.
Den nationella MR-kommittén har riktat allvarlig kritik mot lagförslaget,
särskilt för att straffrättsliga åtgärder ges väsentligt större plats än förebyggande
eller utbildande åtgärder trots att lagen rör ungdomar från 10 års ålder. MRkommittén har också kritiserat att borgmästaren rutinmässigt kommer att få
tillgång till alltför privat information och påpekat brister i rättssäkerheten inför
rådet för familjers rättigheter och skyldigheter. Från domarkåren har också
påpekats att borgmästarens nya befogenheter i lagen rubbar balansen mellan
den verkställande och den dömande makten.
Frankrike har ratificerat ILO:s konvention nr 182 angående barnarbete.
Anställning av barn under 16 är med ett fåtal undantag (till exempel inom
modeindustrin) förbjuden, liksom hårt arbete för dem som är under 18 år.
Övervakningskommittén för situationen i häktena, La Commission nationale de
suivi de la détention provisoire (jfr avsnitt 5 ovan), har konstaterat att Frankrike
bryter mot FN:s regler om skydd av frihetsberövade barn.
Övervakningskommittén gör i en rapport gällande att minderåriga sitter
häktade i samma byggnader som vuxna, och att barnen inte har avskilda
utrymmen. Rapporten visar ytterligare att häktade minderåriga i vissa fall hålls
anhållna i samma lokaler, ibland samma celler, som dömda. Den nationella
MR-kommittén har dragit samma slutsatser i en rapport om minderårigas
situation i fängelser och uppger även att flickor på nationella anstalter har färre
möjligheter till utbildning och social återanpassning än pojkar.
21
Under skolåret 2005-2006 instruerade inrikesminister Nicolas Sarkozy
myndigheterna att avstå från att verkställa utvisningar av olagliga invandrare
som hade barn i skola. Syftet var att säkra barnens skolgång, jfr avsnitt 12.
Något sådant beslut har dock inte fattats för skolåret 2006-2007, även om
polisen har fått instruktion om att inte gripa olagliga invandrare i närheten av
skolor.
I juni 2006 beslutade inrikesministern att bevilja barnfamiljer som var olagligt
bosatta i Frankrike permanent uppehållstillstånd under förutsättning att barnen
gick i skola och att familjen bevisligen ansträngt sig för att integreras i det
franska samhället. Familjerna fick två månader på sig att ge sig till känna för att
komma ifråga för denna exceptionella legalisering av humanitära skäl.
Inrikesministern angav ett antal kriterier som skulle tas med i myndigheternas
bedömning och fastslog samtidigt att ungefär 6000 personer skulle beröras av
åtgärden. Myndigheterna fick tre gånger fler ansökningar än beräknat och
sammanlagt 7000 personer fick uppehållstillstånd genom inrikesministerns
beslut. Den höga myndigheten mot diskriminering (HALDE, jfr avsnitt 16)
fick därefter ett stort antal klagomål från familjer som uppfyllde kriterierna för
legalisering, men som lämnade in sin ansökan i slutet av procedurens
giltighetstid – d.v.s. när antalet positiva beslut redan översteg det antal som
inrikesministern tillkännagivit från början. HALDE har sänt ett brev till
inrikesministeriet och varnat för att inrikesministerns beslut kan ha tillämpats
på ett sätt som kränkt principen om likhet inför lagen.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Frankrike får återkommande kritik av de olika övervakningskommittéer som är
kopplade till FN-konventionerna för sin inställning till minoriteter. Frankrike
har inte undertecknat Europarådets ramkonvention om skydd för nationella
minoriteter, och har inte heller ratificerat Europarådets konvention om
regionala språk och minoritetsspråk.
Den republikanska grundpelaren om allas lika värde, samt definitionen av
Frankrike som en "odelbar republik", jfr avsnitt 1, leder till att Frankrike länge
vägrat erkänna att det finns franska minoriteter. Från det ögonblick man blir
fransk medborgare är detta officiellt den enda kategori man tillhör. Urskiljning
mellan franska medborgare på grund av ras, ursprung eller religion får inte
förekomma i offentlig statistik. Utvecklingen har dock gått mot en mindre
strikt tolkning – till exempel är undervisning i regionalspråk som bretonska och
baskiska numera inte bara tillåten utan också understödd.
Diskriminering på grund av en persons etniska eller religiösa tillhörighet är
förbjuden i lag sedan 1972. Sedan 2004 är också diskriminering på grund av
kön eller sexuell läggning förbjuden på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden
22
och inom offentlig service. Diskriminering utgör också en försvårande
omständighet vid våldsbrott.
Diskrimineringsförbudet övervakas sedan början av 2005 av en ny myndighet
mot diskriminering, la Haute Autorité de Lutte contre les Discriminations et pour
l'Egalité, HALDE. HALDE kan ta emot klagomål om alla sorters
diskriminering och ska underlätta för parterna att finna en lösning i konkreta
tvister. HALDE har möjlighet att föra diskrimineringsärenden till domstol.
HALDE behandlade under sitt första verksamhetsår över 600 klagomål, varav
nästan hälften rörde diskriminering på arbetsmarknaden. Över 40 % av de
anmälda diskrimineringsfallen på arbetsmarknaden berodde på etniskt
ursprung.
Diskriminering motarbetas också på det regionala planet genom Commissions
pour la promotion de l'égalité des chances et la citoyenneté, COPEC. COPEC finns vid
varje prefektur (motsvarande länsstyrelse) och har till uppgift att föreslå
förebyggande och medvetandehöjande åtgärder mot diskriminering grundad på
ursprung, medborgarskap, religion, kön, handikapp eller sexuell läggning.
COPEC ska i första hand arbeta med arbetsmarknadsfrågor, men också
vägleda medborgarna i frågor som rör rasism och antisemitism.
Rasism och rasistiskt våld motarbetas aktivt av den franska regeringen. Enligt
den nationella MR-kommittén minskade det rasistiska våldet eller hot om våld
med 38 procent år 2005 jämfört med 2004. Över 40 procent av de 974
noterade incidenterna utfördes av personer med anknytning till
högerextremistiska kretsar.Trots den allmänna tillbakagången minskade hot
och våld från denna grupp med endast med 10 procent. MR-kommittén
manade därför till särskild vaksamhet beträffande den fortsatta utvecklingen.
Enligt MR-kommittén var 52 procent av våldsdåden och hoten grundade på
antisemitism år 2005 samtidigt som våld och hot mot personer med
nordafrikanskt ursprung minskade påtagligt jämfört med året innan. Även om
tendensen för rasistiska brott är vikande så erinrade MR-kommittén om att
siffrorna ändå är mycket höga i jämförelse med perioden 1995-1999.
Frankrike har fått beröm av FN:s kommitté mot rasism (CERD) i mars 2005,
för ett flertal initiativ för att motverka rasism, bland annat för att HALDE
tillskapats och för åtgärder för att hindra rasistiska uttalanden på Internet.
CERD uppmärksammar också att det är tillåtet att åberopa resultat av
brottsprovokationsom bevis för diskriminering i domstol.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjuden i lag på
arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden och inom offentlig service. Våldsbrott
23
som begåtts på grund av brottsoffrets sexuella läggning är en försvårande
omständighet i brottsbalken och uttalanden och bilder i media som är
sexistiska eller uttrycker homofobi är förbjudna. Diskriminering på grund av
sexuell läggning kan anmälas till den höga myndigheten mot diskriminering,
HALDE (jfr avsnitt 16). Under 2005 rörde 2,5 procent av anmälningarna till
HALDE diskriminering på grund av sexuell läggning. Ett antal organisationer
har kritiserat att regeringens insatser endast gäller diskriminering av
homosexuella och inte bisexuella och transpersoner.
Frankrike tillåter homosexuella att ingå partnerskap – le Pacs, le pacte civil de
solidarité. Partnerskap kan även ingås mellan heterosexuella). Regeringen har
övervägt att lägga fram ett förslag om könsneutralt äktenskap, men beslutat att
istället undersöka möjligheterna att stärka ovan nämnda partnerskap.
Homosexuella har inte rätt att adoptera i Frankrike, men frågan är föremål för
debatt. I maj 2006 undertecknade 287 parlamentsledamöter ett upprop för
barnets grundläggande rättigheter där de vände sig mot krav på att
homosexuella ska få adoptera barn. I några fall har domstolar dock beslutat om
gemensam vårdnad för homosexuella par där en av parterna är biologisk
förälder till barnen. Det finns också fall där homosexuella par separerat och
domstol, med hänvisning till barnets intresse, beslutat om umgängesrätt även
för den icke-biologiske föräldern.
18 Flyktingars rättigheter
Det finns en fungerande asylprocedur i Frankrike. Samtliga ansökningar
behandlas av Office francais de protection de réfugiés et apatrides, OFPRA, en
myndighet som lyder under utrikesministeriet. Ungefär 80 procent av besluten
överklagas till nästa instans, Commission de recours des réfugiés, CRR.
Drygt 49 000 personer sökte asyl i Frankrike under 2005, jämfört med nästan
58 000 personer året innan. De främsta ursprungsländerna 2005 var Haiti,
Turkiet, Kina och Serbien och Montenegro. Samma år beviljades närmare
14 000 personer flyktingstatus, varav de flesta var från Ryssland, Demokratiska
Republiken Kongo och Sri Lanka.
Frankrike hör till de länder som erkänner förföljelse inte bara av statliga utan
också icke-statliga grupper som grund för asyl. Detta erkännande välkomnades
av FN:s tortyrkommitté (CAT) i dess rapport från 2005. CAT kritiserade
samtidigt Frankrike för att ha infört begrepp som "intern asyl" och "säkra
ursprungsländer" i asylprocessen. Franska myndigheter kan nämligen vägra asyl
om en sökande kan vistas i säkerhet i någon del av sitt ursprungsland (intern
asyl). OFPRA ska vidare behandla en asylansökan från ett "säkert
ursprungsland" i en s.k. prioriterad procedur som handläggs väsentligt
24
snabbare än andra ansökningar. Både CAT och Amnesty International har
uttryckt oro för att det leder till att varje enskilt fall inte avgörs på ett tillräckligt
nyanserat sätt. CAT har också kritiserat att det inte görs någon åtskillnad
mellan sökande som åberopar risk för tortyr som asylskäl och andra
asylansökningar. CAT ansåg att risken för utvisning av personer som riskerar
att utsättas för tortyr i hemlandet därmed ökar.
Det finns ett statligt mottagarsystem för asylsökande, som inkluderar boende
och ett månatligt bidrag. Staten samarbetar på området med ett stort antal
frivilligorganisationer, däribland France Terre d'Asile. Asylsökande har inte rätt
att arbeta i Frankrike, men kan ansöka om arbetstillstånd om
ansökningsärendet inte avgjorts inom ett år och dröjsmålet inte beror på den
asylsökande själv.
19. Funktionshindrades rättigheter
Diskriminering på grund av handikapp eller hälsosituation är förbjuden sedan
1985. När Jacques Chirac år 2002 omvaldes som president gjorde han de
funktionshindrades integration i samhället till ett av sina tre stora mål under
kommande mandatperiod.
I februari 2005 antogs en lag för att stärka existerande lagar från 1975 och 1991
om handikappades rätt till arbete och utbildning samt förbättra tillgängligheten
till offentliga byggnader och allmänna färdmedel. Handikappade barn ges rätt
att delta i undervisning i den skola som ligger närmast hemmet och garanteras
specialundervisning. Fram till 2010 ska dessutom 1000 nya specialklasser
inrättas i Frankrike. Företag med över 20 anställda bötfälls om inte minst 6
procent av de anställda är handikappade.
Handikapporganisationen APF (Association des paralysés de France) anser dock
inte att det är tillräckligt, varför organisationen också driver ett antal
domstolsprocesser i förhoppningen att domar i enskilda fall ska föra
rättsutvecklingen framåt fortare. Närmare 14 procent av klagomålen till den
höga myndigheten mot diskriminering (HALDE) under 2005 gällde
diskriminering på grund av handikapp eller hälsa (Jämför avsnitt 16).
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
I Frankrike finns ett stort antal frivilligorganisationer som är inriktade på frågor
om mänskliga rättigheter. Oberoende MR-organisationer, exempelvis Amnesty
och FIDH (Fédération intenationale des ligues des droits de l'homme), styr fritt över sin
25
verksamhet och uttrycker sig öppet och kritiskt mot regeringen när de finner
att det finns ett behov. (Jämför avsnitt 5-6 ovan.)
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Sverige genomför inga särskilda insatser för att främja mänskliga rättigheter i
Frankrike. FN har en kontinuerlig dialog med landet genom konventionernas
olika övervakningskommittéer. Europarådets före detta kommissarie för de
mänskliga rättigheterna, Alvaro Gil-Robles, publicerade i februari 2006 en
rapport från ett besök i Frankrike i september 2005.
