recensionbok
■ Den andra, omarbetade upplagan av Leif
Havneskölds och Pia Risholm Mothanders
bok Utvecklingspsykologi, med undertiteln
Psykodynamisk teori i nya perspektiv, är en
bred och innehållsrik kunskapsöversikt, med
utgångspunkt i den psykoanalytiska tanketraditionen. Men också med tonvikt dels på teoretiska strömningar från senare decennier som
anknytningsteori, affektteori och Daniel Sterns
självpsykologi, dels på tillgänglig empirisk
kunskap från neurovetenskap, minnesforskning
och spädbarnsforskning, för att nu nämna
några områden.
En ansenlig del av innehållet är nytillkommet.
De som är vana vid att böcker i utvecklingspsykologi bygger på tydligt indelade stadier
eller faser kommer knappast att känna igen sig.
Freuds psykosexuella faser, liksom Mahlers
separationsfaser, nämns mest bara i periferin.
Framställningen är snarare narrativt sammanbindande, med betoning på processer och
med utförliga fördjupningar i kunskapsområden
som de ovan nämnda.
Trots att de flesta begreppsdefinitioner är
föredömligt tydliggörande är detta en bok som
kräver en del av läsaren, delvis som en polemisk kommentar till de psykoanalytiska teorier
som hittills dominerat utvecklingspsykologin.
Snarare än att vara introduktionsbok vänder
den sig till läsare som är bekanta med ämnet.
Inte minst för psykodynamiskt orienterat fackfolk (som undertecknad) kan det bli en mycket
nyttig läsning, en utmaning av de egna ingrodda uppfattningarna.
I ett kapitel om hjärnan nämns Freuds Project for a Scientific Psychology (1895) som ett
tidigt försök att integrera psykologi och neurofysiologi. Freuds strävan till syntes är alltjämt
aktuell, konstaterar författarna, och även om
någon Rosettasten för att översätta det psykiska språket till det neurofysiologiska inte gått att
finna, så erbjuder dagens tvärvetenskapliga utbyte nya möjligheter till en helhetssyn på kropp
och själ.
Strävan mot helhet
Deras bok är ett gott exempel på denna strävan
till helhet, genom att beskriva kognitiv och
emotionell utveckling som samverkande processer, med utgångspunkt från såväl barnobservationer och experimentell forskning som
klinisk praktik, det vill säga data om både det
observerade barnet och det kliniska barnet, i
Daniel Sterns termer (förvisso med en förskjutning mot det förstnämnda, jämfört med tidigare
böcker i ämnet).
Författarna sammanbinder olika perspektiv
där detta är möjligt, men påvisar också brytpunkter, teoretiska oklarheter och ”vita fläckar”
i den kunskap som föreligger, och kommer
även med kritiska invändningar. Vad gäller
exempelvis Piagets teori om barnets kognitiva
utveckling påpekas att denne enbart studerade
hur barn förhöll sig till fysiska objekt, och inte
tog tillräcklig hänsyn till affekternas roll i sin
beskrivning av barns förmågor.
De känslomässiga erfarenheternas betydelse, inte bara för de kognitiva funktionerna utan
14
Helhetsgrepp
på utvecklingspsykologin
UTVECKLINGSPSYKOLOGI
– PSYKODYNAMISK TEORI
I NYA PERSPEKTIV
Av Leif Havnesköld och Pia Risholm Mothander,
Liber 2002.
också för hjärnans utveckling, går som en röd
tråd genom boken, liksom betoningen av det
interpersonella, av barnets erfarenheter av att
vara med en annan och i detta samspel kunna
integrera affektillstånd och erövra känslan av
ett ”själv”. Intersubjektivitet, med delande eller
”intoning” av den andras tillstånd, definieras
som en av de viktigaste aspekterna av social
kontakt. Att kunna uppfatta att objektet/vårdnadshavaren också är ett subjekt banar väg för
den intersubjektiva-empatiska utvecklingslinje
som längre fram – i gynnsamma fall – når sin
höjdpunkt i altruismen.
I de klassiska psykoanalytiska teorierna har
barnets behov av separation betonats alltför
mycket och strävanden mot samhörighet negligerats. Barnets självupplevelse utvecklas genom att det växer in i relationer, inte från dem,
påpekas i boken. Man skulle kunna inflika att separation förvisso är ett mångskiktat fenomen
och att problematik relaterad till bristande psykisk separation kan vara både högst påtaglig
och plågsam. Samtidigt är man böjd att instämma i bokens reflexion om det oberoende och individuerade självet som en utpräglat västerländsk uppfattning, ett västerländskt ideal.
Den tidiga relationen beskrivs som en ömsesidigt formande, transaktionell process, där
spädbarnet använder sin genetiskt betingade
kompetens för att locka fram resurser hos
omgivningen. Författarna vänder på en av
Winnicotts mest berömda sentenser, genom
att hävda att det finns inget sådant som en mor,
det finns bara en mor och ett barn. Innebörden
är tydlig, om inte barnet fångar moderns uppmärksamhet skulle inte den moderliga omvårdnaden kunna förlösas.
I en kartläggning av spädbarnets olika
vakenhetsstillstånd konstateras att barnets
kontaktsökande i första hand är förknippat med
stunder då det är belåtet och stilla, och inte
primärt när det är otillfredsställt, som den psykoanalytiska driftteorin hävdar.
Komplext samspel
Det komplexa samspelet mellan nedärvda
biologiska förutsättningar och psykosociala
faktorer blir något av en resonansbotten för
bokens framställning. Det gäller till exempel
kapitlet om affekter och motivation, med utgångspunkt i Tomkins och Damasios teorier.
Åskådliggörande beskrivs affekternas utveckling från medfödda, instinktsliknande basaffekter till individuellt sammansatta känslor präglade av personlig erfarenhet. Här som på andra
håll anknyter författarna till det fylogenetiska
värdet av de beskrivna fenomenen, den adaptiva funktionen i darwinsk mening, vilket blir en
stimulerande infallsvinkel för läsaren.
Den adaptiva aspekten återkommer i kapitlet
om anknytningsteori, den psykologiska utvecklingsteori som författarna tycker är mest lämpad
att knytas till den neurobiologiska kunskapen.
De drar slutsatsen att en ökad öppenhet inför
andra discipliner leder till att många psykoanalytiska begrepp kan behöva omprövas, vilket
också sker i boken. Med självet som personlighetens kärna kan den klassiska metateoretiska
modellen med detet, jaget och överjaget överges, anser de. Och det finns flera skäl till att
ifrågasätta bilden av fasta psykiska strukturer, ja
även av inre psykiska objekt som mer eller
mindre färdiga representationer eller ”ting”.
Dagens forskare föreställer sig inte längre
minnet som en enhet där information kan lagras
och framplockas likt ett varulager, påpekar författarna. Minnet ses i stället som ett dynamiskt
system bestående av ett flertal processer och
system i samverkan, en ständigt omskapande
process av aktiv rekategorisering.
Bokens tonvikt ligger vid process snarare än
faser och strukturer, liksom dess tvärvetenskapliga överblick och ifrågasättande av
centrala psykoanalytiska begrepp och teorier,
väcker en del reflexioner. Jag tänker till exempel
på konsekvenserna i kliniskt-psykoterapeutiskt
hänseende av att ta till sig denna mångfald och
förhålla sig till den. En alltför rigid teori stänger
ute möjligheten till förändring och utveckling,
men en teorisyn som präglas av alltför stor
flexibilitet kan inte skapa det sammanhängande
redskap som en bra teori ska vara, menar
författarna. Kanske finns det en viss risk för
klinikern att gå vilse i komplexiteten.
Och kanske är det skillnad på den teori som
kan fungera som terapeutiskt redskap, i det
berättande sammanhanget, och den teori som
ska hålla för empirisk prövning. Begrepp som
överjag och inre objekt kan ha stort metaforiskt-funktionellt värde, även om de inte bekräftas av minnesforskning och kunskap om hjärnan som system.
Olika sanningar
Författarna tycks vara inne på denna linje, när
de gör åtskillnad mellan den berättade san-
Psykologtidningen 15/03
ningen och den historiska sanningen. Det är i
första hand den förra som är terapeutiskt verksam. På ett annat ställe i boken uttrycks det
som att vi kan skapa oss en ny barndom genom
att minnas den på ett annorlunda sätt, med anknytning till Freuds begrepp Nachträglichkeit.
Man slås av att bokens empiriskt grundande
rön och teorier trots allt har så många beröringspunkter med psykoanalytisk teori. Det
gäller förstås betydelsen av den tidiga barndomens emotionella erfarenheter, liksom bland
annat beskrivningen av hur traumatiska händelser och starka känsloupplevelser tycks kunna
söndra eller dissociera minnet. Författarna
nämner den inte helt obefogade oron för att
den psykodynamiska utvecklingsteorin ska biologiseras, men bokens forskningsöversikt och
slutsatser snarare bekräftar den psykologiska
dimensionens giltighet.
Intrycket kvarstår, detta är en kunskapsberikande, utmanande och nyttig bok att läsa, och
även om den kan vara lätt polemisk i tonen kastar den ändå inte ut det kliniska, psykoanalytiska barnet med badvattnet.
ulf gustavsson
Psykolog/journalist
Psykologtidningen 15/03
15
