Sociologiska institutionen
Umeå Universitet
Den osynliga
vardagsrasismens realitet
Ulrika Schmauch
Akademiska avhandlingar vid Sociologiska institutionen
Umeå Universitet
No 43 2006
Sociologiska institutionen
Umeå Universitet
Avhandling 2006
Tryckt av Print & Media, Umeå universitet, 2006
Mars 2006
©Ulrika Schmauch
ISSN 1104-2508
ISBN 91-7264-044-8
Schmauch, Ulrika. Den osynliga vardagsrasismens realitet. [The Reality of
Invisible Everyday Racism]. Swedish text with a summary in English. Doctoral
Dissertation in Sociology at the Faculty of Social Sciences, Umeå University,
2006.
ISBN 91-7264-044-8
ISSN 1104-2508
ABSTRACT
The main objective of the thesis is to study how people of African decent
experience and deal with everyday discrimination and racism in a context where
such racism is to a large degree concealed and/or denied. Everyday racism
affecting people with an African background in Sweden is expressed in a number
of different, often subtle and obscure, ways. It is experienced in a context of structural inequality between those who are racialized and those who are seen as the
norm in society. The mystification that takes place in the public debate highly
restricts the opportunities for resistance in an open and articulated manner. This is
partly because silence leads to an insecurity about how to understand the racism
experienced, for example, should it be defined as “racism” or as a “misunderstanding”? In addition, people who openly resist and protest tend to be discredited
as exaggerating or being too sensitive. Consequently, resistance against structural
discrimination in Sweden today is difficult. The findings demonstrate that interviewees deal with everyday racism in a variety of ways that can be categorized in
to three broad strategies: mystifying the experiences of racism in one’s everyday
life, longing for a place or context far away from Swedish racism and finally,
keeping racism at a distance, including resisting and protesting within the existing
limitations.
Key words: racism, everyday racism, racialization, structural discrimination,
Extended Case Method, African immigration to Sweden
Många svarta kommer inte att känna igen
sig i det som följer. Det samma gäller
många vita. Men det faktum att jag känner
mig som en främling i psykotikerns eller
den sexuellt impotentes världar, innebär inte
på något sätt att de upphör att existera.
Franz Fanon, 1952
Förord
Det känns overkligt att tänka sig att avhandlingen faktiskt snart ska
tryckas. Att det faktiskt ska bli en bok av alltihop! Men efter år av
klurande, tänkande, läsande, nujävlarnade, analyserande, svärande,
drömmande, slitande och skrivande är den äntligen klar. Även om jag
naturligtvis ensam tar på mig ansvaret för avhandlingens brister finns det
människor och instanser förutom vilka den haft betydligt färre förtjänster.
Tack först och främst till FAS (Forskningsrådet för arbetsliv och
samhälle), Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå Universitet och
Kvarkenrådets Unizon-projekt som bekostat min lön under forskarutbildningen. Ett tack också till deltagarna i projektet ”Ung i Botnia” för ett
varmt och trevligt välkomnande in i de akademiska korridorerna, för
trevliga mail, möten och telefonsamtal under de första åren. Även om
våra planer inte alltid slog in innebar vårt samarbete att jag redan från
början hade ett nätverk av forskare som tog hand om mig. Tack också till
Afrika Center i Göteborg för goda ambitioner och ett trevligt seminarium.
Kerstin Sandell gjorde mitt slutseminarium till en riktigt trevlig
tillställning och kom med värdefulla, konstruktiva synpunkter och nya
perspektiv. Tack!
Jag har haft turen att till min hjälp ha två handledare som inte bara
drar åt samma håll utan som dessutom kompletterar varandra på ett
utomordentligt sätt! Deras stöd har puttat igång, lugnat, bromsat, sporrat
och inte minst gett självförtroende. Tack Nora Räthzel för att du föreslog
att jag skulle söka till forskarutbildningen, för att du aldrig har tvivlat på
att det skulle bli en avhandling till slut, för deadlines, lugnande mail, för
raka kommentarer och utmanande diskussioner. Ett särskilt tack också för
att du har tagit dig (fri)tid, för ditt engagemang och din skyddande hand.
Tack Aina Tolefssen för att du på ett diplomatiskt, ödmjukt och
konstruktivt sätt har fått mig att se analysers brister och styrkor,
formuleringars risker och mina egna blinda fläckar. Och inte minst tack
för att du talade om var ribban för en avhandling skulle ligga! Tillsamman med Nora och Aina har även Linda Helgesson och Erika Sörensson
kommit med kluriga kommentarer, värdefulla analyser och tips både
under och mellan grupphandledningarna. Tack ELUNA!
Ytterligare ett tack går till doktorandgruppen på sociologiska institutionen i Umeå: det hjälper att vara flera. Ett extra stort tack till Lasse
Reinikainen som läst och kommenterat vid ett flertal tillfällen. Tack
också till alla ni andra kollegor som har fikat, diskuterat, läst och/eller
bara har varit trevliga att ha att göra med i största allmänhet.
Min storfamilj har på olika sätt och under olika perioder betytt mycket
för avhandlingens tillkomst. Tack! Tack Margaret Gärding för att du inte
ger upp, för råd, engagemang och en otrolig styrka. Tack Bella Lawson
för långa, trevliga luncher och intressanta samtal. Tack Tomas Ohlsson
som inte bara tillsammans med sin familj har bidragit till en trevlig
barndom och tonårstid utan också har gett akademiska tips och
synpunkter. Ett jättetack till min jobbfamilj Jenny Samuelsson för att du
alltsedan vi delade rum har varit min vän, för att du har bromsat mig och
peppat mig vid behov och för din lugnande närvaro i rummet bredvid.
Också Michael Johansson som ända sedan gymnasiet har förstått precis
hur jag har menat, som har lugnat, peppat och skickat vänskap och kraft
över bordet, från Göteborg eller från andra sidan jordklotet, är värd
många kramar. Tack för att du vet precis var jag står! Linda Berg: du har
inte bara läst manus, diskuterat teori och behandlats tillvarons glädjeämnen och bekymmer med mig. Du har också drömt om (och delvis
genomfört) gemensamma mästerverk och varit en viktig kraftkälla i stiltje
såväl som storm.
Att tacka de allra närmaste är det allra svåraste eftersom de betytt så
mycket mer än vad som ryms i ord. Mamma och pappa: tack för kärlek,
språkgranskning, kaotiska resor ;-), att ni drog med mig till Maputo, för
er tro på medmänsklighet och rättvisa, för telefonsamtal, diskussioner,
ännu mer kärlek, pizzabak, tedrickande och så mycket, mycket mer.
Magnus och Katta (mina syskon) för kärlek, (språkgranskning och
kommentarer), samtal, kramar, uppmuntran och för att jag fick bli vuxen
med er. För cykelpass och tomtebloss. Och ännu mer kärlek. Mohammed,
min man: du har inte bara stått ut med de i forskningsprocessen
inneboende humörsvängningarna och det Schmauchiska sinnelaget. Du
har dessutom varit ett utomordentligt bollplank genom åren som gett
upphov till nya tankar, djupare analyser och mer precisa formuleringar.
Tack för att du finns vid min sida, tack för stöd, peptalks och kärlek. Du
vet…
Umeå, februari 2006
Innehåll
1. Inledning............................................................................................. 1
2. Teoretiska perspektiv ..................................................................... 9
Vari består vardagslivet?...................................................................... 9
Postkolonial teori ............................................................................... 11
Representationer och makt: konstruktioner av Vi och De.......... 15
Diskurs och diaspora ................................................................. 26
Rasism och diskriminering................................................................. 31
Forskningsöversikt ............................................................................. 41
3. Sverige, Afrika(ner) och ”invandrare” – en bakgrund ......... 49
4. Metoder............................................................................................. 60
Från forskningsintresse till resultat .................................................... 61
Analysmetoder ................................................................................... 67
Etiska överväganden och forskningens objektifiering ....................... 71
5. Främlingsrädsla, Rasister och chockerande händelser ..... 75
”Rädsla för det Annorlunda”.............................................................. 77
Det är värre någon annanstans ........................................................... 86
När rasismen finns där, men ändå inte ............................................... 92
Att knacka på erkännandets port ...................................................... 102
6. Den rasistiska svenska vardagen ........................................... 119
Att inte vara som andra Andra ......................................................... 120
Bättre fly än illa fäkta....................................................................... 133
När hemma inte längre är hemma .................................................... 146
7. Mellan pragmatism och motstånd........................................... 153
Att bestämma sig för att inte bry sig ................................................ 154
Begränsade möjligheter till motstånd............................................... 164
Motståndets pris ............................................................................... 171
8. Den osynliga vardags-rasismens realitet.............................. 181
The Reality of Invisible Everyday Racism – a summary........ 195
Litteratur.............................................................................................. 200
1. Inledning
Har du bott i Afrika? Vad spännande! Hur är det där nere? Berätta!
Jag har mött reaktionen många gånger. Ja, jag har bott i Afrika. I
Maputo, Moçambique. Spännande? Nja, vet inte, ibland kanske. Men jag
vet vad folk vill höra. De vill höra att det är varmt, trummor, fascinerande, ”de dansar så bra”, spännande traditioner, hyddor, savanner och
frihetskämpar. Andra vill höra om det politiska läget. Fred sedan drygt
tio år, korruption, fattigdom, biståndsberoende. De allra flesta vill få sina
bilder av Afrika bekräftade. Men att livet där, precis som här, är vardag,
vanlig vardaglig vardag, ibland rolig, ibland tråkig, ibland frustrerande,
ibland härlig, är det väldigt få som vill förstå. Säger jag att människor
sover på natten, äter frukost på morgonen, älskar sina föräldrar, bråkar
med sina syskon, upplever sin första förälskelse i tonåren, är trötta efter
jobbet, att de är som folk är mest, då tittar de konstigt på mig som om de
undrar om jag verkligen har bott där, eller om jag kanske är för egoistisk
för att dela med mig av mina erfarenheter. I Afrika är det inte alls som
det är här, verkar de tänka, det är annorlunda.
Allt eftersom tiden går låter jag bli att tala om att jag har bott i Afrika. Eftersom jag ser ut som jag gör har jag, till skillnad från många
andra, den möjligheten…
På samma sätt som vardagen i Maputo, Moçambique aldrig kan
fångas i enkla generella beskrvningar över hur det ”är där”, eller hur det
är att leva som svensk-tysk invandrare där, kan inte heller de personer
som kommer att beskrivas i denna avhandling reduceras till de erfarenheter av vardagsrasism som tas upp här. Även om den kommande framställningen lätt kan ge sken av att så är fallet ber jag läsaren ha i åtanke
att människor och deras liv inte låter sig beskrivas och förstås på ett fåtal sidor eller utifrån några få teman.
*
1
Flera studier har visat att det i Sverige, liksom i andra europeiska
länder, finns en omfattande ojämlikhet mellan de människor som har
svensk bakgrund och de som har sin bakgrund i andra delar av världen
vad gäller deras sociala och ekonomiska position i samhället. Man kan till
exempel se att människor som invandrat till Sverige har en arbetslöshet
som är dubbelt så hög som den infödda befolkningens. Invandrade
personer har också överlag lägre medelinkomster än etniska svenskar∗1.
Detta gäller även för de personer som adopterats av svenska par.2
Sannolikheten är större att invandrade personer har en tillfällig
anställning3 samt att de har en sämre arbetsmiljö4. Ungefär hälften av
personerna med utländsk härkomst har, enligt Gunilla Davidsson, någon
gång känt sig diskriminerade. Hälften av dessa uppger att det har skett vid
fler än tio tillfällen. Den vanligaste formen av diskriminering är sådant
som faller under kategorin ”nedsättande kommentarer, mobbad, retad,
förlöjligad” enligt samma studie.5 Listan över exempel på denna
ojämlikhet kan göras lång och ger en dyster beskrivning av dagens
svenska samhälle.
Det finns olika sätt att förstå denna ojämlikhet. Allt fler forskare
menar att den bör tolkas som ett uttryck för en strukturell diskriminering
som innebär att vissa grupper blir strukturellt överordnade och att andra
grupper blir underordnade.6 Att diskrimineringen är strukturell innebär att
den är en bärande princip för hur makt, inflytande, resurser med mera
∗
För de källor som anges i noterna gäller följande: Om informationen eller resonemanget
återfinns begränsat till en speciell sida anges specifika sidangivelser. Om resonemanget
istället återfinns i hela källan anges enbart källan i sin helhet utan några sidhänvisningar.
1
Håkan Martinsson i Paulina de los Reyes och Mats Wingborg Vardagsdiskriminering
och rasism i Sverige – En kunskapsöversikt Integrationsverkets rapportserie 2002:13, s
27
2
Frank Lindblad och Anders Hjern “Intercountry Adopted Children as Young Adults – a
Swedish Cohort Study” American Journal of Orthopsychiatry 2003, vol 73, nr 2, 190202.
3
Mårten Wallette Temporary Jobs in Sweden: Incidence, Exit, and On-the-job training
Lund Economic Studies, Lund (2004), s 73.
4
Mikael Hjerm ”En välfärdsstat för alla?: Invandrares ställning på och utanför
arbetsmarknaden” i red. Rolf Å Gustafsson och Ingvar Lundberg Arbetsliv och hälsa
2004 Arbetslivsinstitutet, Stockholm (2004), s 245.
5
Gunilla Davidsson ”Upplever man att man har blivit diskriminerad?” Statistiska
centralbyrån, Stockholm (2005), 28 ff.
6
Jan Ekberg ”Kan diskriminering förklara skillnader i position på arbetsmarknaden
mellan invandrare och infödda?” i Egenförsörjning eller bidragsförsörjning?
Invandrarna, arbetsmarknaden och välfärdsstaten: rapport från integrationspolitiska
utredningen SOU 2004:21 Fritzes Offentliga utredningar, Stockholm (2004).
2
fördelas i samhället, samt för hur relationer mellan människor gestaltar
sig .7 Den strukturella diskrimineringen är alltså inte bara ett arbetsmarknadsfenomen. Även inom flera andra områden så som bostadsmarknad8,
medierapportering9, det politiska livet10 är denna struktur genomgående
och är alltså något som genomsyrar alla samhällets arenor och nivåer. Jag
kommer i denna avhandling att visa vilka uttryck diskriminering kan ta
sig i vardagslivet för unga människor med afrikansk bakgrund, det vill
säga personer som antingen är födda i Afrika själva eller som har minst
en förälder som är född i Afrika.
Att invandrare diskrimineras på grund av sin etniska bakgrund i
dagens Sverige är inte det samma som att säga att alla invandrare
(och/eller etniska minoriteter) diskrimineras i lika hög utsträckning eller
på samma sätt. Avtar Brah pekar på vikten av att titta på de specifika
uttryck diskriminering mot olika grupper tar sig. Den diskriminering den
samiska befolkningen utsätts för skiljer sig i många avseenden från den
diskriminering människor med afrikansk bakgrund utsätts för, både vad
gäller praktik och de diskurser som legitimerar den. Detta innebär
naturligtvis inte att diskriminering mot olika grupper inte har mycket
gemensamt, utan snarare att man i studiet av diskriminering även bör titta
närmare på dess specifika uttryck mot specifika grupper.11 Till exempel
visar en studie av adopterade svenskar att de med ett utseende som inte
motsvarar den svenska normen hade en lägre sannolikhet att vara
anställda jämfört med de med ett utseende som mer liknar de inföddas.12
Afro-svenskarnas Riksförbund visar att 82 % av tillfrågade personalchefer i Sverige trodde att diskriminering mot afrikaner förekommer i
7
Paulina de los Reyes och Mats Wingborg Vardagsdiskriminering och rasism i Sverige –
En kunskapsöversikt Integrationsverkets rapportserie 2002:13, s 11.
8
Irene Molina Stadens rasifiering: Etnisk boendesegregation i folkhemmet Uppsala
Universitet Geografiska Regionstudier, nr 32 (1997)
9
Ylva Brune Nyheter från gränsen: Tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar
och rasistiskt våld Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs
universitet, Göteborg (2004)
10
Magnus Dahlstedt och Fredrik Hertzberg Demokrati på Svenska: Om strukturell
diskriminering och politiskt deltagande Rapport av Utredningen om makt, integration
och strukturell diskriminering SOU 2005:112
11
Avtar Brah ”Att inrama Europa på nytt: Genuskonstruerade rasismer, etniciteter och
nationalismer i dagens Västeuropa” i red. Catharina Landström Postkoloniala texter
Federativ, Stockholm (2001)
12
Dan-Olof Rooth ”Adopted Children in Labour Market: Discrimination or Unobserved
Characteristics” International Migration vol 40 (1) (2002)
3
Sverige när platser ska tillsättas (90 % i privat sektor, 74 i offentlig
sektor).13 I en annan undersökning kan man se att 12 % av afrikaner uppger att de blivit utsatta för våld/hotelser mellan 1993 och år 2000, vilket
kan jämföras med 6 % av svenskarna och 4 % av personer som invandrat
från forna Jugoslavien. 25 % av afrikanerna hade en disponibel inkomst
lägre än socialbidragsnormen. Motsvarande siffror var för infödda
svenskar 7 %, för människor från Turkiet 33 % och för danskar 5 %.14 37 %
av människor födda i Afrika uppger att de blivit nekade inträde på
restauranger, 42 % att de blivit trackaserade på arbetet, 4% att de blivit
”hotade med mera på gatan mm”. Motsvarande siffror för människor
födda i Turkiet är 23 % resp. 43 % och för människor födda i Danmark 0 %
och 12%15 Integrationsverket visar att 16 % av Sveriges befolkning
varit vittne till kränkande beteende mot ”svarta” under 2004 och att 34 %
hört kränkande kommentarer om svarta. Detta kan jämföras med att 14 %
bevittnat kränkande beteende mot muslimer och 3% mot judar.
Kränkande kommentarer mot muslimer hade bevittnats av 37 % och mot
judar av 14 %.16 Dessa resultat tyder på en omfattande diskriminering av
människor med afrikansk bakgrund och visar också att det är nödvändigt
med en mer differentierad analys av den grupp som ofta refereras till som
”invandrare”.
Den strukturella diskrimineringen upprätthålls dels av de diskurser om
Afrika, afrikaner, ”invandrare” med mera som finns i samhället men även
av olika sociala praktiker, dels genom extrema företeelser som rasistiskt
våld och dels genom mer vardagliga praktiker som jag kommer att
analysera längre fram. Dessa uttryck kan vara både öppna och mer
subtila.
13
Kitimbwa Sabuni, Lena Sawyer och Inyang Eyoma Afrikaner på svensk arbetsmarknad:
Spelar färgen roll? ASR Afrosvenskarnas Riksförbund, Stockholm (2001), s 45
14
Vogel, Joachim, Mikael Hjerm och Sven-Erik Johansson Integration till svensk
välfärd? Om invandrares välfärd på 90-talet Levnadsförhållanden, Rapport nr 96,
Statistiska centralbyrån och Arbetslivsinstitutet, Stockholm (2002)
15
Anders Lange Diskriminering, integration och etniska relationer Integrationsverket,
Norrköping (2000), s 93
16
Man bör dessutom ha i åtanke att många människor med afrikansk bakgrund också är
muslimer och naturligtvis också att inte alla ”svarta” är afrikaner enligt den definition
som används här. José Alberto Diaz ”Allmänhetens attityder till rasism, främlingsfientlighet, islamofobi och antisemitism” i Rasism och främlingsfientlighet i Sverige:
Rapporter och delstudier om rasism och främlingsfientlighet i Sverige 2004
Integrationsverkets rapportserie 2005:02, Norrköing (2005), s 66
4
De föreställningar om Afrika som finns motsvaras inte nödvändigtvis
av något ”verkligt” Afrika. Det samma gäller föreställningar om hur
afrikaner är, tänker och fungerar. Det ”Afrika” som beskrivs har skapats
av medier, vetenskap och andra institutioner i det svenska och västerländska samhället och är bara en av många berättelser om detta
landområde. Som jag kommer att visa nedan finns (minst) två föreställningar om Afrika som spelar stor roll för den diskriminering afrikaner i
Sverige utsätts för i vardagen. Den ena handlar om det vilda Afrika; ett
Afrika som kännetecknas av sexualitet, rytm, vilda djur, hyddor, barn på
ryggar och vattenkrukor på huvudet. Den andra handlar om det miserabla
Afrika, om barnsoldater, krig, svältkatastrofer, korruption och
skuldbörda. Att finna ett språk för att tala om Afrika som inte faller in i
dessa stereotypa beskrivningar är svårt och mycket av det jag och andra
har att berätta förblir osagt. Diskursen om Afrika och afrikaner förblir
därför till stor del den samma. Flertalet av de svenska invånare som har
sin bakgrund i Afrika måste dessutom förhålla sig till föreställningar om
hur ”invandrare” generellt beter sig och är.
Fokus i forskning kring rasism och diskriminering har länge legat på
arbetsmarknaden. Men i de livsberättelser som utgör det empiriska
underlaget för denna studie, berättar mina informanter om erfarenheter av
diskriminering som inte kan relateras till arbetsmarknad. Detta beror dels
på att erfarenheterna utspelar sig på andra arenor men också på att de i
många fall gjorts långt innan inträdet på arbetsmarknaden är aktuellt.
Dessa tidigare erfarenheter utgör en bakgrund som mer aktuella
händelser, bl. a på arbetsmarknaden, tolkas utifrån. För att fånga denna
bredd på erfarenheter kommer jag här att koncentrera mig på vardagliga
erfarenheter från olika arenor, och inte fokusera på enbart arbetsmarknad.
Den svenska självbilden har länge varit att Sverige är ett land där
rasismen fördöms, där människor av alla färger och bakgrunder
välkomnas med öppna armar och där alla människor respekteras och är
(med några enstaka undantag) fria från förtryck på grund av ”ras”,
etnisk/kulturell tillhörighet eller religiös tro. På senare år har denna bild
blivit allt mer ifrågasatt. Begreppet rasism myntades, enligt sociologen
Robert Miles, på 30-talet av tysken Magnus Hirschfeld som ifrågasatte
den vetenskapliga rasismens grundantaganden om förekomsten av
mänskliga ”raser” överhuvudtaget och antagandet att dessa i sin tur kunde
5
ordnas hierarkiskt.17 Rasistiska föreställningar om Afrika, afrikaner,
”invandrare” med mera har vuxit fram under en lång tid i det svenska
samhället.18 Enligt den så kallade vetenskapliga rasismen som först
formulerades på 1800-talet ansågs det som en självklarhet att Afrikas
befolkning befann sig längre ner på civilisationsskalan än européer och
därför var av en lägre stående ”ras”.19 Man tänkte sig att mänskligheten
gick att dela in i olika mänskliga raser grundat på biologiska, men även
intellektuella och psykologiska egenskaper samt ”rasens” potential för att
civiliseras. Detta var en central del av basen för legitimerandet av den
svenska kronans innehav av slavkolonier, den svenska kyrkans
omfattande missionsverksamhet och de upptäcktsresandes och
vetenskapsmäns och -kvinnors upptäckter av ”primitiva” vanor hos de
afrikanska folken. Detta sätt att se på Afrika och dess befolkning har i
många avseenden förändrats på senare år men det finns även en
kontinuitet. Synen på Afrika som det avvikande och annorlunda är vanligt
än idag, även om de begrepp och de resonemang som används för att
legitimera en sådan syn till stor del ser annorlunda ut. Trots dessa
förändringar har synen på Afrika(ner), som även jag kommer att visa, stor
betydelse för hur invandrargrupper från Afrika idag behandlas i det
svenska samhället. 20
Syfte och frågeställningar
Avhandlingens syfte är att undersöka hur unga människor med
bakgrund i Afrika hanterar rasism i en kontext där förekomsten av
vardagsrasism förtigs och/eller förnekas.
• Hur gestaltar sig och vilka uttryck tar sig, den diskriminering och
rasism som afrikaner drabbas av i dagens Sverige?
• Hur ser sambandet ut mellan hur man diskuterar rasism i samhället å
ena sidan och hur informanterna talar om erfarenheter av rasism och
17
Robert Miles Racism, Routledge, London (1989), s 42
Se till exempel Lena Sawyer ”Första gången jag såg en neger – en svensk självbild” i
Törnroslandet: Om tillhörighet och utanförskap Integrationsverket, Norrköping (2001)
19
Miles Racism, s 28.
20
Allan Pred The Past is not Dead: Facts, Fictions, and Enduring Racial Stereotypes
University of Minnesota Press, Minneapolis (2004) och Allan Pred Even in Sweden:
Racisms, Racialized Spaces and the Popular Geographical Imagination University of
California Press, Berkeley (2000)
18
6
diskriminering å den andra? Vilken roll spelar den svenska tystnaden
kring rasismen för hur man hanterar rasism och diskriminering?
• Hur positioneras man som ung med afrikansk bakgrund? Hur hanterar
man denna position?
Avhandlingens disposition
I följande kapitel, Teoretiska perspektiv, kommer de teoretiska
grunderna för denna studie att presenteras. I avsnittet postkolonial teori
kommer jag att diskutera hur saker och ting enligt denna teori tillskrivs
betydelse i vårt samhälle och hur detta kan relateras till frågor om makt.
Jag kommer också att diskutera förekomsten av olika diasporor. Jag
kommer här också att argumentera för en strukturell förståelse av rasism.
Kapitlet avslutas med en översikt av tidigare forskning inom fältet.
Eftersom studien handlar om rasism i Sverige kommer jag i kapitel tre,
Afrika, Sverige och svensk rasism – en bakgrund, att kortfattat gå igenom
hur relationerna mellan Sverige och den afrikanska kontinenten har sett ut
under de sista seklerna och hur rasismen i Sverige har utvecklats. Kapitel
fyra, Metoder, innehåller en beskrivning över hur jag har gått till väga i
mitt arbete och vilka metodologiska överväganden jag har gjort.
Dessutom redogör jag här för de etiska dilemman som finns med att i
studier av rasism fokusera på den grupp som underordnas i samhället.
Kapitel fem till sju utgör avhandlingens huvuddel och innehåller de
analyser som ligger till grund för slutsatserna i kapitel åtta. I kapitel fem,
Främlingsrädsla, Rasister och chockerande händelser, tittar jag närmare
på hur personerna i mitt material på olika sätt förhåller sig till de
erfarenheter av kränkningar och vardagsrasism de gör. Jag visar att
avsaknaden av en tydlig diskurs om strukturell rasism i Sverige gör det
svårt för människor att sätta ord på sina upplevelser och att förstå dem
som en del av den position man blir satt i av samhällets diskurser. Ett
grundläggande antagande är att samhällets diskurser skapar gränser för
hur man kan hantera den rasism man möter. I kapitel 6, Den rasistiska
svenska vardagen, tittar jag närmare på just den problematiska positionen
som den Andra/e som mina informanter befinner sig i. I analysen av hur
man förhåller sig till sin position och till andra i en liknande position, blir
det tydligt att vissa sätt att hantera sin position är möjliga och andra inte.
Fokus för det sista analyskapitlet, Mellan pragmatism och motstånd,
7
handlar om hur mina informanter försöker få vardagen att fungera inom
ramen för erfarenheter av vardagsrasism.
I det avslutande kapitel 8 förs en sammanfattande diskussion om
studiens främsta resultat samt vad de olika hanteringsstrategierna får för
konsekvenser dels för den enskilda/e individen och dels för möjligheterna
för en förändring av svensk vardagsrasism. Jag funderar också kring vad
min forskning tillför och vilka nya frågeställningar mina resultat leder till
samt vilken typ av forskning som skulle kunna besvara dem.
8
2. Teoretiska perspektiv
I detta kapitel kommer jag att redogöra för de teoretiska perspektiv
som har varit ledande i mitt arbete. Efter en kort beskrivning av hur man
kan förstå människors vardagsliv på olika sätt följer en redogörelse av
postkolonialt teoretiserande kring representationer av Afrika, makt och
diaspora. Därefter kommer jag att diskutera olika sätt att tänka kring
”rasism” och vardagsrasism. Avslutningsvis tar jag upp den forskning
som redan har gjorts på detta område och diskuterar vad jag ser som mitt
huvudsakliga bidrag.
Vari består vardagslivet?
Ett vanligt sätt att tänka på vardagslivet är att titta på dess innehåll. En
vanlig förståelse av begreppet handlar om sådant som är tråkigt,
rutinmässigt, sådant som händer varje dag, så som att gå till jobbet eller
skolan, att sova, äta, dricka, sköta hygienen med mera. Sådant kan verka
trivialt men genom att studera vardagslivet och det för givet tagna kan vi
också lära oss något om ett samhälles sociala struktur. Eftersom ett
samhälle är mer än summan av dess invånares vardagsliv räcker det inte
med att studera vardagslivet för att kunna uttala sig om på vilket sätt
dessa strukturer har uppstått. Men, menar Agnes Heller, det säger oss
något om de förhållanden människor lever under och som de måste
bemästra för att överleva. Eftersom detta innefattar så skilda aspekter som
moraliska antaganden, hur produktionen är organiserad, vilken roll
vetenskap och konst spelar och mer därtill kan studiet av vardagslivet
också ge oss viktig information om hur samhället är uppbyggt och hela
tiden återskapas.21
Ytterligare ett sätt att se på vardagslivet är att betrakta det som en
samhällelig nivå. Sociologen Henri Lefevbre skriver att
21
Agnes Heller Everyday Life Routledge och Kegan Paul, London (1984), s 53. På ett
liknande sätt argumenterar Durkheim på 1800-talet att ett samhälle är mer än summan
av dess individer.
9
Den mänskliga världen definieras inte bara av det historiska, av
kulturen, av totaliteten eller samhället som helhet, eller av ideologiska och politiska överbyggnader. Det definieras av denna mellanliggande nivå: vardagslivet (...) Den repeterande delen, i termens mekaniska betydelse och den kreativa delen av vardagslivet
blandas samman i en ständigt reaktiverad cirkel på ett sätt som
bara dialektisk analys kan förstå..22
Med detta menas att vi för att förstå den mänskliga tillvaron, den
mänskliga världen, måste titta på den nivå som binder olika fält och
strukturer samman, nämligen vardagslivet. Detta består dels av en
upprepande del, som handlar om hur vi reproducerar oss, exempelvis
genom barnafödande, ätande, sovande och så vidare, och dels genom en
kreativ del som på olika sätt förändrar vardagslivet. Det akademiska
arbetet består, exemplifierar Lefevbre, dels av ögonblick av monotont
arbete, dels av korta ögonblick av uppfinningar och nya skapelser, alltså
både av reproduktion och av kreativitet, som införlivas i det akademiska
vardagslivet. Genom att studera denna nivå kan vi också förstå de mer
övergripande strukturerna eftersom det är vardagslivets repetitioner och
kreativitet som gör de övergripande strukturerna möjliga överhuvudtaget.
För att någon genomgripande social förändring ska äga rum, måste
den äga rum på denna nivå. Förändringar på en övergripande politisk nivå
räcker inte.23 För att få till stånd en förändring av till exempel kvinnors
situation på arbetsmarknaden räcker det inte med politiska jämställdhetsmål. En förändring av vardagslivet för kvinnor på arbetsmarknaden måste till om livet ska förändras. På ett liknande sätt räcker det inte
att man inom integrationspolitiken förändrar delar av en diskurs, genom
att till exempel gå från att prata om ”utlänningar” till ”invandrare” till
”människor med en annan etnisk bakgrund än svensk”, för att förändra
människors liv. Eftersom människans liv befinner sig mellan de politiska
och ideologiska aspekterna å ena sidan och mer konkreta repeterande
22
“The human world is not defined simply by the historical, by culture, by totality or
society as a whole, or by ideological and political superstructures. It is defined by this
intermediate and mediating level: everyday life. (…) The repetitive part, in the
mechanical sense of the term, and the creative part of the everyday become embroiled in
a permanently reactivated circuit in a way which only dialectical analysis can perceive.”
(kursivering i orginalet) (min översättning) Henri Lefebvre Critique of Everyday Life:
Foundations for a Sociology of the Everyday Vol. II Verso, London (1961, 2002), s 45
23
Henri Lefebvre Critique of Everyday Life Vol. 1 Verso, London (1947, 1991), s 137
10
händelser å den andra, krävs en förändring av vardagslivet för att
diskursändringen ska få några effekter.
Till skillnad från enskilda händelser tar vardagen inte slut och den är
också omöjlig att lämna (under mer än korta perioder).24 Det är alltså i
vardagen som vi upplever de olika strukturerna, som rent teoretiskt kan
skiljas från varandra, men som i vardagen korsas på olika sätt. Samhället
består av olika strukturer, ex klass-, köns- och ålderstrukturer och etniska
strukturer – det är i våra vardagsliv vi förhåller oss till, reproducerar och
förändrar dem. De erfarenheter vi gör i livet bygger ständigt vidare på
tidigare erfarenheter, som en teaterpjäs som börjar med vår födelse och
slutar med vår död.25 Detta innebär att det är omöjligt att helt frigöra sig
från tidigare upplevelser och erfarenheter och omöjligt att börja om
eftersom, för att fortsätta med teatermetaforen, händelserna bygger vidare
på varandra och vad den aktuella scenen handlar om bygger på vad som
hänt i de tidigare.
För denna avhandling innebär detta att vardagsrasismen finns på en
annan nivå än rasistiska ideologier, än olika former av kulturella uttryck,
än övergripande strukturella nivåer eller samhället som helhet. Rasismen
befinner sig på en mellannivå. Det innebär att rasism varken kan ses som
något som är en gång för alla givet, eller som något som ser helt
annorlunda ut idag än igår, utan snarare just som något som både
reproduceras och förändras. Det är alltså centralt att förstå hur mening
konstrueras i ett samhälle, hur detta hänger samman med de sociala
strukturer som finns och hur dessa i sin tur har vuxit fram. Jag kommer
därför nu att redogöra för detta inom ramen för den postkoloniala
teoribildningen och i teorier om rasism. I slutet av denna redogörelse
kommer jag också att ta upp begreppet vardagsrasism närmare.
Postkolonial teori
För många av oss kan det framstå som trivialt att påpeka att de
händelser som utspelar sig i vår del av världen får konsekvenser på andra
håll. Det kan verka lika självklart att vi påverkas av det vi gått igenom i
det förflutna och hur vi har agerat i olika sammanhang. Trots detta är det
24
25
Blir dessa perioder för många och/eller långa blir de istället till en del av vardagen.
Lefebvre Critique of Everyday Life Vol. 1, s 136
11
för många inte helt självklart att tala om hur den s.k. underutvecklingen i
Afrika har ett samband med utvecklingen och framstegen i Europa. Under
en lång tid diskuterades den påstådda bristen på utveckling i Afrika i
termer av bland annat primitivitet, impulsivitet, vidskeplighet, traditionalism, medan Europas framsteg har setts som en konsekvens av
rationella val, kunskap, civilisation och ett modernt sinnelag.26 Stora delar
av denna vokabulär, som var vanlig bland moderniseringsteoretiker under
50-talet har under senare decennier förändrats. Trots detta består mycket
av tankemönstret, exempelvis i benämningen u-länder (utvecklingsländer,
det vill säga länder som till skillnad från industriländerna, i-länderna,
fortfarande utvecklas). Det har alltid förekommit kritik mot detta synsätt
och den har blivit allt mer uttalad under senare år. Inom den postkoloniala
teoribildningen pekar man på det faktum att den historiska utvecklingen i
Afrika och den i Europa är tätt sammanlänkade.
I västvärldens – och i synnerhet Europas – historieböcker och
filosofilexikon är upplysningen, moderniteten, industrialismen,
individualismen, revolutionen, demokratin och så vidare begrepp
som betecknar rent inomeuropeiska skeenden och angelägenheter.
Under de senaste decennierna har också begrepp som slaveri,
rasism, folkmord, utrotning, kolonialism gjort entré i västvärldens
officiella självförståelse. Men de avskiljs då noggrant från de
”positiva” värdena och förläggs till utomeuropeiska platser och
sammanhang. Resultatet blir ett slags schizofren diskurs där upplysning och rasism, modernitet och folkmord, individualism och
slaveri flyter fram i parallella fåror i beskrivningen av västvärldens
bidrag till historien – och aldrig mötas de tu. 27
Trots att man alltså ser dessa olika aspekter i västvärldens historia
kopplas sällan de positiva aspekterna ihop med de mer negativa och de
kopplingar som finns mellan exempelvis individualism och slaveri tas
endast upp i undantagsfall i den allmänna debatten. Ofta ses kolonialism
som något som framför allt har att göra med de f d kolonierna och deras
invånare. De blev kolonialiserade, de kämpade för självständighet och
fick (eller vann) den. Det är i deras länder kolonialismen ägde rum. Vad
man glömmer i dessa sammanhang är att det också var någon som
kolonialiserade, någon som motsatte sig självstädigheten, någon som
26
Valentin Y. Mudimbe The Invention of Africa: Gnosis, Philosophy and the Order of
Knowledge Indiana University Press, Bloomington and Indianapolis (1988)
27
Michael McEachrane och Louis Faye (red.) Sverige och de Andra: Postkoloniala
perspektiv Natur och Kultur, Stockholm (2001), s 56.
12
utnyttjade koloniernas naturresurser och befolkning för egen vinning. Av
detta följer att kolonialismen inte bara har ägt rum i de forna kolonierna
utan också i de länder som kolonialiserade. Även länderna i Europa har
en historia som i mångt och mycket präglas av den koloniala erfarenheten
och strukturen. Västvärldens auktoritet över ekonomi, politiska beslut
med mera å ena sidan och exploateringen och nedvärderandet av fjärran
kolonier å den andra är intimt sammanlänkade, menar Edward Said.28 Det
som händer och har hänt ”där” hänger ihop med vad som händer och har
hänt ”här”. En viktig grund för västvärldens maktställning lades i och
med erövringarna av fjärran kolonier.29
Detta innebär att termen postkolonial teori inte är helt oproblematisk.
Exempelvis menar Ann McClintock att den lätt ger sken av att
kolonialismen är en gemensam erfarenhet för hela världen, och att den ser
likadan ut över allt. Kolonialismen kan inte isoleras till de forna kolonierna och den ser dessutom olika ut på olika håll i världen. Termen ger
dessutom sken av att den koloniala eran är över, att det finns en klar
skillnad mellan den koloniala tiden och den postkoloniala tiden, vilket
försvårar analysen av de kontinuiteter som finns dem emellan.30
Catharina Eriksson med flera menar istället att huvudidén med
postkolonial teori är just att de koloniala förhållandena i världen inte är
slut. Snarare är det frågan om en kritik mot den teori som studerar
kulturella processer som något som kan förstås som isolerat från
kolonialismens historia. Prefixet ”post” står snarare för ett ”försök att
tänka bortom de gränser och identiteter som instiftats under kolonialismen” och bortom föreställningen att koloniala teorier en gång för alla har
övergivits.31 Ett tredje sätt att förstå termen kan vi se hos Ankie Hoogvelt
som talar om det postkoloniala tillståndet. Detta tillstånd finns hos de
sociala formationer som har uppstått som ett resultat av hur det koloniala
efterspelet interagerar med den ekonomiska och politiska glo28
Edward Said ”Secular Interpretation, the Geographical Element, and the Methodology
of Imperialism” i red. Gyan Prakash After Colonialism: Imperial Histories and
Postcolonial Displacements Princeton University Press, New Jersey (1995), s 103 ff.
29
Stefan Jonsson De Andra: Amerikanska kulturkrig och europeisk rasism Norstedts
Förlag AB, Stockholm (1995), s 24ff
30
Anne McClintock Imperial Leather: Race, Gender, and Sexuality in the Colonial
Contest Routledge, New York (1995), s 12.
31
Catharina Eriksson, Maria Eriksson-Baaz och Håkan Thörn (red.) Globaliseringens
kulturer – Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället
Nya Doxa, Nora (1999), s 16
13
baliseringen.32 Det postkoloniala handlar alltså dels om de mer konkreta
relationerna mellan olika sociala sammanhang (exempelvis Europa och
Afrika), men även hur vi förstår dem och hur framväxten av både de
sociala formationerna och vår förståelse av dem hänger samman.
Postkolonial teori kan sammanfattningsvis sägas handla både om den
diskurs vi har om andra platser och dess befolkning men också om i
vilket sammanhang dessa diskurser och föreställningar har vuxit fram.
Att beskriva Afrikas position i den globala ekonomin idag är problematiskt. Dels eftersom sådana beskrivningar tenderar att framställa Afrika
som ett enda stort land vars historia och nuvarande situation ser i stort sett
likadan ut i Algeriet som i Botswana, likadan i Senegal som i Tanzania.
Dels för att man lätt fastnar i beskrivningar som ger sken av att Afrika
framför allt kännetecknas av problem, död och kriser. Trots dessa
svårigheter beskriver Hoogvelt hur det afrikanska postkoloniala
tillståndet ser ut och har vuxit fram.33 Afrika har, menar hon, blivit
”strukturellt irrelevant i den samtida globala ekonomiska ordningen”34
och detta beror till stor del på hur utländska intressen, institutioner och
organisationer, som till exempel Internationella valutafonden (IMF) och
Världsbanken, har agerat på kontinenten. Till exempel har IMF:s och
Världsbankens strukturanpassningsprogram under 80-talet lett till en ökad
politisk instabilitet och ett ökat beroende av utländskt bistånd. Många av
krigen i Afrika har startat som en direkt följd av vad Hoogvelt kallar
”direkta imperialistiska förbindelser” som ger tillgång till vapen och som
också köper råvaror (olja, diamanter, guld) från krigsdrabbade länder och
på så vis upprätthåller konflikter. På senare år har biståndsagendan
gentemot Afrika i mindre utsträckning handlat om att integrera Afrika i
den globala ekonomin, som var vanligt tidigare, och mer handlat om att
styra Afrika och se till att dess kriser inte sprider sig. Denna praxis
tenderar att ta hand om symptomen som finns istället för att koncentrera
sig på att bota det egentliga problemet – de ojämlika och cyniska
villkoren västvärlden och Afrika har i den globala ekonomin, menar
Hoogvelt.35
32
Ankie Hoogvelt Globalization and the Postcolonial World: The New Political Economy
of Development. 2nd Edition. Palgrave, Houndmills (2001), s 259
33
även om hon koncentrerar sig på den del av kontinenten som ligger söder om Sahara.
34
Hoogvelt Globalization and the Postcolonial World…, s 175
35
Hoogvelt Globalization and the Postcolonial World…
14
Många menar att denna ojämlikhet är en starkt bidragande orsak till
varför människor väljer att migrera från Afrika till Europa. Människor
migrerar till länder där de har större möjligheter att försörja sig och sina
anhöriga och där det politiska läget är säkrare.36 Man bör dock komma
ihåg att migrationen är långt mindre än vad som vore rimligt att anta
utifrån gängse teorier kring migration. Den stora majoriteten av all
migration i Afrika går från landsbygd in till städer och den internationella
migrationen, liksom på andra håll i världen, går till andra länder i
regionen. En anledning till detta är den restriktiva invandringspolitik som
förs av många västländer, inklusive Sverige, även i relation till dem som
flyr från olika typer av förföljelser och väpnade konflikter, trots att det är
en mänsklig rättighet att söka skydd i dessa situationer.37 I diskussioner
om ett ökat invandringshot framkommer sällan, menar Mekonnen
Tesfahuney, att västvärldens ekonomiska politik på olika sätt är en del av
de globala orättvisor som migrationsproblematiken bygger på och som
försvårar för många människor världen över att tillgodose sina basbehov.38
Representationer och makt: konstruktioner av Vi och De
Kolonialismen innebar inte bara en prägling av ekonomiska och
politiska maktrelationer utan har även i hög utsträckning påverkat de
föreställningar om Afrika och dess befolkning som finns i Sverige.
Många forskare har på senare år visat hur konstruktioner av ”Vi” och ”de
Andra” upprätthåller de maktstrukturer som växte sig starka under
kolonialtiden.39 I Sverige har detta främst diskuterats i relation till
uppdelningen ”svenskar” och ”invandrare”, men kan även diskuteras i
36
Peter A. Fischer, Reiner Martin och Thomas Straubhaar ”Should I Stay or Should I
go?” i red. Tomas Hammar, Grete Brochmann, Kristof Tamas och Thomas Faist
International Migration, Immobility and Development: Multidisciplinary Perspectives
Berg, Oxford (1997), s 49
37
Tomas Hammar och Kristof Tamas ”Why Do People Go or Stay?” i red. Tomas
Hammar, Grete Brochmann, Kristof Tamas och Thomas Faist International Migration,
Immobility and Development: Multidisciplinary Perspectives Berg, Oxford (1997), s 1
38
Mekonnen Tesfahuney ”Globaliserad apartheid: Fästning Europa, migrationen och
synen på de Andra” i red. Michael McEachrane och Louis Faye Sverige och de Andra:
Postkoloniala perspektiv Natur och Kultur, Stockholm (2001), s 193
39
Se förutom ovannämnda källor till exempel även Miles, Racism, Edward W. Said
Orientalism Månpocket, Stockholm (1978), Susanne Schech och Jane Haggis Culture
and Development: A Critical Introduction Blackwell Publishers, Oxford (2000)
15
relation till exempelvis afrikaner – européer, 40 kvinnor – män41 och så
vidare. Att konstruera skillnader är en del av skapandet av mening, det
vill säga vad saker och ting betyder och föreställer, i sociala sammanhang. Ett ords, en bilds eller uttrycks mening är beroende av i vilket
sammanhang de uttalas och av vem. Exempelvis betyder ordet ”grym”
helt olika saker när en TV-reporter beskriver en diktator eller när två
ungdomar beskriver sin stora idol. Saker och tings betydelse, vad som
menas med dem, skapas i en social, språklig och inte minst historisk
kontext genom olika typer av representationer.
Och eftersom vi, för att säga något meningsfullt, måste ”gå in i
språket”, där alla möjliga gamla betydelser som är äldre än oss
redan finns lagrade sedan tidigare tidsepoker, kan vi aldrig rensa
språket helt, helt ta bort alla de andra, dolda betydelserna som
kanske förändrar eller förvanskar det vi vill säga42
Men det är inte bara intressant att studera hur ord, symboler med mera
har fått sin betydelse och vilken mening de konstruerar, utan också att se
40
Se till exempel red. Paulina de los Reyes och Masoud Kamali Bortom Vi och Dom:
Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering Rapport av
Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. SOU 2005:41, Jonsson
De andra…,. Mekonnen Tesfahuney Imag(in)ing the Other(s): Migration, Racism and
the Discursive Constructions of Migrants Uppsala Universitet, Geografiska Regionstudier, nr 34, 1998, och Mudimbe The Invention of Africa med flera. Eftersom
”invandrare” har kommit att bli ett starkt rasifierat begrepp som snarare betecknar
människor vars utseende och kultur uppfattas som ”icke-svenskt” och inte kan likställas
med en neutral benämning av personer som har invandrat till Sverige kommer jag här att
använda mig av beteckningen ”invandrare” (med citattecken) för att tydliggöra att dessa
personer kategoriseras som invandrare, inte för att man vet att de har invandrat, utan för
att depå grund avsitt utseende och/eller kulturella och/eller etniska bakgrund tillskrivs en
sådan identitet till skillnad från beteckningen invandrare (utan citattecken) för att
tydliggöra att det rör sig om just erfarenheten av att ha invandrat oavsett om man
uppfattas som invandrare av omgivningen eller ej. Exempelvis betecknar jag mig själv
som invandrare, eftersom jag har invandrat till Sverige från Tyskland, men inte som
”invandrare” eftersom jag inte kategoriseras som det, inte främst på grund av min
svenska mamma, utan för att jag invandrat från ett europeiskt land och har ett utseende
som kategoriseras som svenskt.
41
Nina Björk Under det rosa täcket: Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier
Wahlström och Widstrand, u.o. (1996)
42
“And since, in order to say something meaningful, we have to ‘enter language’, where
all sorts of older meanings which pre-date us, are already stored from previous eras, we
can never cleanse language completely, screening out all the other, hidden meanings
which might modify or distort what we want to say.” (min översättning) Stuart Hall
Representation: Cultural Representations and Signifying Practices Culture, Media and
Identities Series, Sage Publications, London (1997), s 33.
16
närmare på de effekter och konsekvenser dessa konstruktioner får. Det
blir därför också viktigt att studera olika diskurser som avgör
vad som är och inte är passande i vår formulering av, och våra
praktiker i relation till, ett visst ämne eller rum för social aktivitet;
vilken kunskap som anses vara användbar, relevant och ”sann” i
det sammanhanget; och vilken typ av personer eller ”subjekt” som
förkroppsligar dessa karaktärsdrag. 43
Diskursen sätter alltså de symboliska gränserna för hur samtal kan
föras, om vad de kan föras och inte minst av vem. Den sätter också
gränser för hur vi handlar och varför vi handlar på ett visst sätt och inte
ett annat. Diskurserna i samhället är aldrig en gång för alla givna utan är
under ständig omförhandling och i dessa förhandlingar är frågor om makt
av central betydelse: vem eller vilka grupper har möjlighet att avgöra
vilka perspektiv på samhället som är vettigast? Vem lyssnar man på?
Vem avgör vad som faktiskt händer i olika situationer? Vems ”sanning”
är mest sann? Makt handlar alltså inte i detta sammanhang inte främst om
att få andra att göra som man vill, utan framför allt om frågor kring vad
som räknas som Sanning, Kunskap, vem som fattar viktiga beslut, vem
som har ekonomiska tillgångar och så vidare. Kort sagt: hur får man folk
att förstå något på ett visst sätt? Och vem har tolkningsföreträdet?
Representationer
Begreppet representationer har två betydelser, dels betyder det att vara
en symbol för eller en framställning av något, att föreställa något och dels
att vara något/ns representant i olika sammanhang. Implicit i dessa båda
betydelser är att representationer aldrig skildrar hela sanningen, och att de
aldrig är, eller kan vara, helt realistiska. Det finns ett tydligt samband
mellan att å ena sidan företräda, tala för en grupp och att vara en symbol
för och att få tjäna som beskrivning av en grupp. Ella Shohat menar att
representationer av underordnade grupper inte bara är få till antalet utan
dessutom oftast felaktiga. De personer som representeras får dels
symbolisera andra företeelser och ses också som representanter för hela
43
”what is and is not appropriate in our formulations of, and our practices in relation to, a
particular subject or site of social activity; what knowledge is considered useful, relevant
and ’true’ in that context; and what sorts of persons or ’subjects’ embody its
characteristics.” (min översättning) Notera att subjekt bär två betydelser i engelskan;
dels den svenska betydelsen av subjekt som tänkande och kännande människor, men
även av subjekt som underordnad (subjected to) något. Hall Representation..., s 6.
17
den grupp de anses tillhöra. Som exempel kan nämnas hur ”invandrare” i
svenska medier dels får representera företeelser som kvinnoförtryck och
bidragsberoende och att de enskilda personerna som skildras får
representera hela invandrarkollektivet. Eftersom det finns så få
representationer får negativa representationer förödande konsekvenser för
underordnade gruppers verklighet eftersom de påverkar överordnade
gruppers beteende gentemot dem. För de överordnade grupperna är detta
problem inte lika stort eftersom det finns många representationer som på
ett bättre sätt fångar den mångfacetterade verkligheten och de olikheter
som finns. De olika representationerna av de överordnade uppfattas också
i högre utsträckning som de olikheter som finns mellan olika individer.
Shohat pekar på den koppling som finns mellan representationer och
politisk och ekonomisk makt:
Förnekandet av estetisk representation för de subalterna har historiskt sett varit ett resultat av det faktiska förnekandet av ekonomisk, juridisk och politisk representation. Kampen att ”föra sin
egen talan” kan inte skiljas från en historia av att ha blivit talad
för, från kampen att få tala och att bli hörd.44
Underordnade grupper har ofta svårt att få komma till tals, till exempel att uttrycka sig estetiskt på olika sätt. Detta menar Shohat är en följd
av att de också ofta förnekas att företräda sig själva i politiska, juridiska
och ekonomiska sammanhang. De båda typerna av representationer
hänger alltså ihop. Makten över uttrycksmedlen och över vem som får
uttrycka sig går hand i hand och saker och tings betydelse är alltså som
sagt något socialt skapat. Vi delar in vår omvärld, och människorna i den,
i olika kategorier och scheman för att förstå hur saker och ting hänger
ihop. Detta kallas typifieringar och en typ kan definieras som ”en enkel,
levande, minnesvärd, lättfattlig och vitt erkänd karaktärisering i vilken ett
par egenskaper framhålls och förändring eller ”utveckling” hålls nere till
ett minimum”.45 Typerna behövs med andra ord för att vi ska förstå vår
44
” The denial of aesthetic representations to the subaltern has historically formed a
corollary to the literal denial of economic, legal and political representation. The
struggle to ‘speak for oneself’ cannot be separated from a history of being spoken for,
from the struggle to speak and be heard” (min översättning) Ella Shohat "The Struggle
Over Representation: Casting, Coalitions, and the Politics of Identification"i red. Roman
De La Campa, E. Ann Kaplan, Michael Sprinker Late imperial Culture Verso, London
(1995), s 173
45
”any simple, vivid, memorable, easily grasped and widely recognized characterization
in which a few traits are foregrounded and change or ’development’ is kept to a
18
omvärld och vad som händer i den. Men när typerna blir till stereotyper
blir representationer betydligt mer problematiska. Stereotyper fungerar på
ett liknande sätt som typer men istället för att betona vissa egenskaper
framför andra reducerar de en person, ett folk, en kultur och så vidare
till just dessa egenskaper samt överdriver och förenklar dem. Exempelvis
handlar mediereportage om afrikansk kultur sällan om film, TV, videoinstallationer, bild- eller scenkonst utan omtalas nästan uteslutande
som dans och musik. Ett annat är kurser i s k afrikansk dans, där vissa
danser från en viss del av Afrika får representera afrikansk dans generellt.
Stereotyperna fixerar dessutom dessa egenskaper och gör dem omöjliga
att förändra – de naturaliseras och essentialiseras.46 Egenskaperna blir
till ett uttryck för personers innersta väsen och är det enda dessa personer
”är”, till exempel föreställningen att afrikaner, till skillnad från andra,
sjunger och dansar så fort de får chansen och dessutom har en medfödd
dansbegåvning, att de har rytmen i blodet.47 Dessutom naturaliseras de
sociala relationerna som vuxit fram som ett resultat av historiska och
sociala motsättningar och de förändringar som skett. Istället för något
socialt skapat och därför också möjligt att förändra, ses relationerna
istället som baserade på individers eller gruppers inneboende egenskaper.48
Vi och de Andra
Ytterligare ett problem med stereotypiseringar är att de använder sig
av vad Stuart Hall kallar en splittrande strategi. Stereotypiserandet skapar
en symbolisk ordning där man konstruerar en gräns mellan de egenskaper
som är oacceptabla, icke-önskvärda eller tabu i en kultur och de som är
önskvärda, normala och acceptabla och projicerar de oönskade
egenskaperna på den grupp som har minst makt över diskursen.49 Detta
underlättar, enligt honom, skapandet av sociala grupperingar, Vi och de
Andra, de som tillhör den grupp som betraktas som norm, och de som
minimum.” (min översättning) Richard Dyer i Stuart Hall i “The Spectacle of the
‘Other’” i Hall Representation..., s 257
46
Hall, Representation…, s 245
47
Lena Sawyer Black and Swedish: Racialization and the Cultural Politics of Belonging
in Stockholm University of California, Santa Cruz (2002), s 114 ff
48
Hall, Representation…, s 245
49
Jag talar här inte i första hand om etniska kulturer utan snarare det bredare begrepp som
används inom kultursociologin. Man talar där om kulturen som ett meningssammanhang
som tillhandahåller regler för socialt handlande. Se till exempel Thomas Brante, Heine
Andersen och Olav Korsnes Sociologiskt lexikon Natur och Kultur, Stockholm (2001)
19
befinner sig utanför denna norm. Man kan till exempel se att Afrika(ner)
ofta får symbolisera ursprunglighet och primitivitet. Även om man kan
tycka att bilderna av Afrika som djungel, hyddor och urgamla ritualer är
positiva (i jämförelse med bilder av svält, hiv/aids, torka, översvämningar, könsstympning, krig, kaos, korruption, etniska motsättningar,
bristande demokrati, fundamentalism, barnsoldater och så vidare och så
vidare, som också är vanliga bilder) framställer de Afrika(ner) på ett sätt
som i vår kultur värderas lägre än exempelvis förfining och modernitet.
Uppdelningen mellan Natur och Kultur, mellan kroppslighet och förnuft,
är en klassisk uppdelning i den moderna kulturen.50 En liknande
uppdelning finns mellan normen och andra underordnade grupper. Till
exempel anses kvinnor vara mer känslostyrda medan män ofta
representeras som mer styrda av sitt rationella tänkande.51 De egenskaper
som värderas lägre och de personer som anses besitta dessa egenskaper
positioneras på ett visst sätt, de som anses besitta andra egenskaper på ett
annat, och på så vis upprätthålls den symboliska, och i förlängningen den
sociala, ordningen.
Makt
Hur de grupper som kategoriseras som annorlunda representeras och
uppfattas hänger alltså samman med bilden av den grupp som kategoriseras som norm och bilderna av vad/vem som kategoriseras som
annorlunda säger oss mer om vad som anses vara acceptabelt, normalt
och så vidare, än det säger om personer i den underordnade gruppen. För
att ändra vår bild av den underordnade gruppen krävs en omförhandling
av vilka människorna i den inkluderade gruppen egentligen är. Detta
antyder en annan viktig aspekt med stereotypiseringar, nämligen det
faktum att stereotypiseringar tenderar att förekomma där det finns stora
maktskillnader mellan de grupper som blir representerade och de som
representerar. Eftersom stereotyper, till skillnad från typer, handlar om att
reducera, fixera och naturalisera skillnad är stereotypiseringar en viktig
aspekt i utövandet av symboliskt våld.52 Med hjälp av representationer
upprätthålls en maktordning som förutom ekonomisk och politisk makt
också utövar en kulturell och symbolisk sådan, till exempel att vissa
50
Se till exempel Edward W. Said Kultur och Imperialism Ordfronts Förlag, Stockholm
(1995).
51
Se till exempel Björk Under det rosa täcket
52
med symboliskt våld menas den maktutövning som sker med symboliska medel, till
exempel genom representationer.
20
grupper uppfattas som mer lämpade för att syssla med vetenskap än
andra, att vissa gruppers högre arbetslöshet anses bero på dess egen ovilja
att skaffa arbete. Dessa uppfattningar beror på, och förstärker samtidigt,
de praktiker som upprätthåller samhällens maktstrukturer.
Detta betyder med andra ord att makt inte är det samma som elitens
kontroll av underordnade grupper. Istället, menar Hall, med hänvisning
till Michel Foucault, måste makt ses som något som inkluderar både de
överordnade och de underordnade. Makten är cirkulerande och alla,
oavsett position i den samhälleliga hierarkin, är involverade i maktens
cirkulerande, om än på olika villkor. Ingen kan ställa sig utanför de
makthierarkier samhället består av. Vare sig vi vill eller inte, är vi en del
av det samhälle vi lever i, inklusive dess materiella, diskursiva (med
flera) strukturer och dess symboliska och konkreta ordning.53 Detta
innebär naturligtvis inte att människor bör ses som passiva objekt som
fullständigt kontrolleras av yttre omständigheter. Snarare bör detta förstås
som att de relationer vi ingår i och som vi genom livet har lärt oss att
relatera till och förstå på ett visst sätt, i vissa avseenden låter oss åtnjuta
vissa privilegier och begränsar oss i andra. Svårigheten blir att ”avlära”
oss den kunskap vi har om världen och att hitta alternativa sätt att relatera
till varandra. Oavsett hur vi positioneras tvingas vi använda de
representationer och diskursiva element som finns i den kontext vi
befinner oss i. Eftersom representationernas mening är relativt stabil är
det svårt att förändra innebörden av dem och i förlängningen samhällets
diskurser.
Begreppet makt bör, menar Foucault, skiljas från begreppet dominans.
Maktrelationer betecknar de strategiska relationer människor emellan där
den ena/e på olika sätt försöker uppnå kontroll av den andra/es beteende
inom och med hjälp av olika diskurser även om han/hon ofta inte lyckas.
Dessa relationer är föränderliga och kan växla flera gånger när människor
interagerar, till exempel inom ramen för samma samtal. Enligt Foucault
förutsätter detta att båda parter (individer eller grupper) har någon form
av frihet. Utan frihet är det istället fråga om ett dominansförhållande det
vill säga en maktrelation som:
53
Hall Representation..., s 261
21
… istället för att vara rörlig, och tillåta olika deltagare att använda
strategier som förändrar den, fortsätter vara sluten, fastlåst. När en
individ eller social grupp lyckas låsa fast ett fält av maktstrukturer,
göra dem orörliga och förhindra all omkastning av ekonomiska,
politiska, eller militära medel, befinner man sig i vad som kan
kallas ett tillstånd av dominans. I ett sådant tillstånd är det säkert
att frihetspraktiker inte existerar eller bara existerar unilateralt eller
är extremt tvingande och begränsade.54
Makt är inte heller bara något som begränsar vårt rörelseutrymme och
våra valmöjligheter. Den är även produktiv, inte nödvändigtvis i
bemärkelsen att den är ”bra” utan snarare att den skapar nya diskurser,
när de gamla inte längre fungerar, nya kunskaper, nya kunskapsobjekt,
den skapar nya praktiker och nya institutioner. Detta kommer sig av att
det i maktrelationer alltid finns möjligheter till motstånd. Foucault går så
långt till att hävda att det är just motståndet som avgör om det i enskilda
fall rör sig om maktrelationer eller om dominansförhållanden. I
dominansförhållanden finns inget utrymme för motstånd eftersom frihet
att agera saknas.
Centralt i Foucaults förståelse av makt är att makt också är intimt
förknippat med hur kunskap formuleras. Vilket kunnande och vetande
som betraktas som kunskap avgörs av de individer och grupper som har
makten över definitionen av vad Kunskap är, vem som ses som förmögen
till kunskap överhuvudtaget, vem som har möjlighet att formulera ny
kunskap och så vidare. För att uppnå makt, eller för att göra motstånd mot
makt, måste människan förhålla sig till sociala regler, normer och
strukturer. Kunskapen används i sin tur för att legitimera och reproducera
de maktförhållanden som redan finns. För att en människa till exempel
ska anses vara kapabel att skapa kunskap måste vissa kriterier uppfyllas.
Personen ska vara vid sina sinnens fulla bruk och vara kapabel till logiskt
och förnuftigt tänkande. Han/hon ska ha en utbildning inom sitt ämne där
han/hon har lärt sig vad vetenskap är, hur den görs, och så vidare. Detta
54
“…instead of being mobile, allowing various participants to adopt strategies modifying
them, remain blocked, frozen. When an individual or social group succeeds in blocking
a field of power relations, immobilizing them and preventing any reversibility of
movement by economic, political, or military means, one is faced with what may be
called a state of domination. In such a state, it is certain that practices of freedom do not
exist or exist only unilaterally or are extremely constrained and limited.” (min
översättning) Michel Foucault Ethics: Subjectivity and Truth red. Paul Rabinow Penguin
Books, London (2005), s 283
22
innebär att de personer som inte anses uppfylla dessa kriterier, och det
kunnande som de representerar, har litet utrymme i vetenskapssammanhang.
Uppfinningen av Afrika
En person som studerat hur kunskapen om ”afrikaner” också har varit
en del i kontrollen av dem är Valentin Y. Mudimbe. Genom imperialismens och antropologins framväxt uppstod vad han kallar ett ”förtingligande av den ’primitiva människan’”. Afrikaner blev inte bara ett
kunskapsobjekt som det var möjligt att studera genom europeiska
glasögon, utan också ett objekt att styra och kontrollera för att på så vis
kunna utvidga de europeiska ekonomierna.55 Mudimbe talar om uppfinningen av Afrika som innebar att man klumpade ihop en rad samhällen
till ett – till ”Afrika” och förutsatte att alla dessa samhällen hade något
gemensamt. Denna uppfinning har fått en så stor spridning att den
numera också tagits i bruk av många afrikaner, menar han.56 Kolonialismen var, enligt Mudimbe, den första gången då en vetenskaplig kunskap
användes av en politisk makt och då en politisk makt användes för att
legitimera och implementera vetenskap. På grund av detta, menar han,
säger kunskapen om Afrika som något primitivt och oordnat inte så
mycket om hur det verkligen såg ut i Afrika.57 Snarare talar den om vad
kolonialstaterna önskade att Afrika var, vad de behövde för att kunna
exploatera och marginalisera en kontinent.58 Sanningen om ”Afrika” blev
därför att det var ett enda stort land, befolkat av ett och samma folk som
alla var primitiva och behövde kolonialiseras. På ett liknande sätt kan vi
förstå dagens västerländska diskurser om Afrika som en kontinent av
misär, våld och fattigdom som något som säger oss något om vilken
Sanning om Afrika den rådande maktordningen behöver.
Mudimbe menar att kolonialismen och koloniseringen båda har
tenderat till att organisera och förvandla icke-europeiska områden till i
55
V. Y. Mudimbe “Diskurs om makt och kunskap om de andra: marginalitet och
koloniseringens struktur” i red. Catharina Eriksson, Maria Eriksson-Baaz och Håkan
Thörn Globaliseringens kulturer – Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det
mångkulturella samhället Nya Doxa, Nora (1999), s 143 ff
56
V Y, Mudimbe ”Africa remains the absolute difference: an Interview” i red. Mai
Palmberg Encounter Images: in the Meetings between Africa and Europe Nordiska
Afrika Institutet, Uppsala (2001), s 251.
57
Mudimbe “Diskurs om makt och kunskap om de andra…”, s 146
58
Mudimbe ”Diskurs om makt och kunskap om de andra …”, s 131
23
grunden europeiska konstruktioner. Vad Afrika kunde tänkas vara i sig
självt, eller hur människorna i Afrika definierade sin kontinent sågs som
ointressant – det var den koloniala definitionen av Afrika som betraktades
som Sann. Kolonialismen innebar en kulturell ofrihet som var mer
genomgripande ju mer fördold den var, menar han, eftersom den innebar
att människor inte längre hade möjlighet att definiera sig själva på sina
egna villkor. Ett liknande sätt att argumentera antyds av Katarina
Mattsson i hennes diskussion av rasism som ett privilegieskyddande
system. Hon menar att forskningen om de grupper som konstrueras som
avvikande tenderar att fastlåsa dem i positioner som forskningsobjekt.59
Synen på underordnade grupper handlar inte bara om att se ner på dem
utan kan också handla om att fantisera och begära dem, att ge dem de
egenskaper man själv gärna skulle vilja ha. En orsak till detta kan vara att
det vore för tabu att eftersträva dem för egen del. Till exempel kommer
jag i nästa kapitel ta upp hur afrikaner ofta har sexualiserats i det
västerländska samhället och gör så än idag, samtidigt som sexualitet här
har varit något tabubelagt. Genom att de egenskaper dessa människor anses ha exotifieras, kan de delar som i sitt ursprungliga sammanhang
uppfattas som skrämmande och negativa förflyttas till ett västerländskt
sammanhang och här representera något gott. De afrikanska masker som
många turister köper ses som symboler för primitiva, ursprungliga
traditioner och ockultism, men får kanske i det svenska vardagsrummet
fungera främst som en statussymbol och ett tecken på intresse för andra
kulturella uttryck än det västerländska. Pieterse menar att representationerna av afrikaner som farliga och vilda som var vanliga på 1800-talet
senare ersattes av representationer där afrikaner i större utsträckning
fungerade som exotiska prydnader.
Bilder av fruktansvärda afrikanska krigare, med svärd och assegai,
blev till prydnader när maskingevär väl hade avskaffat det afrikanska motståndet. Exotism är segrarnas lyx och en av segerns
psykologiska bekvämligheter. Den Andre ska inte bara utnyttjas
59
Katarina Mattsson “Vit rasism” i red. Katarina Mattsson och Ingemar Lindberg
Rasismer i Europa: Kontinuitet och förändring Agora, Stockholm (2004), s 129. Jag
kommer att föra en utförligare diskussion om detta i metodkapitlet under rubriken
”forskningens objektifiering”.
24
utan även avnjutas, njutningen fungerar som en finare form av
exploatering. 60
På ett liknande sätt resonerar bell hooks om att fascinationen för de
Andra och deras kulturella uttryck också blir ett sätt att ta över de Andras
makt över dessa kulturella uttryck, det hon kallar att äta den Andre. Ett
exempel på detta är hur den förut tämligen radikala hip-hopkulturen allt
mer har tagits över av kommersiella intressen som har tagit över dess
symboler och tagit ifrån dem dess politiska innehåll.61 Detta betyder
naturligtvis inte att man alltid reproducerar maktförhållanden varje gång
man beundrar något som görs av människor i andra länder och/eller av
underordnade grupper, utan snarare att den exotiske Andra/e integreras i
dominanta diskurser som inkluderar och exkluderar människor. Hur
denna beundran tar sig uttryck och i vilken kontext den sker är alltså
avgörande. Det är möjligt att beundra exempelvis en författare för
denna/es yrkesmässiga skicklighet utan att för den skull exotifiera
honom/henne. Om han/hon å andra sidan skulle marknadsföras av
kommersiella intressen i termer av en ”spännande afrikansk” berättarstil
eller genom hänvisningar till exotiska och fascinerande riter blir det hela
mer problematiskt. Det är ofta svårt att avgöra vad man egentligen
fascineras av. De representationer och diskurser vi använder oss av i
skapandet av mening är en del av en symbolisk ordning. Detta gör att det
är svårt att veta när man exotifierar och när ens beundran är mer oskyldig.
Men vem kan då räknas som afrikan? Och vad är ”Afrika”? Paul
Tiyambe Zeleza skiljer på fyra vanliga sätt att definiera Afrika. Det första
sättet är att se Afrika som en gemensam ”ras”, att det Sanna Afrika är det
Svarta Afrika, Afrika söder om Sahara. Man tänker sig att befolkningen i
denna del av kontinenten delar ett gemensamt kulturarv, som går att skilja
från de ”arabiska” delarna av Afrika. En andra typ av definition
koncentrerar sig på Afrika som en representation och hur denna har konstruerats inom kolonialismen. Afrika och dess befolkning har här fått
representera ”inte bara den Andre som är alla andra utom jag, utan
60
”[I]mages of frightful African warriors, with spear or assegai, became ornamental once
machine guns had done away with African resistance. Exoticism is a luxury of the
victors and one of victory’s psychological comforts. The Other is not merely to be
exploited but also to be enjoyed, enjoyment being a finer form of exploitation.” (min
översättning) Jan Nederveen Pieterse White on Black: Images of Africa and Blacks in
Western Popular Culture Yale University Press, New Haven & London, (1992), s 95
61
bell hooks Black Looks: Eace and Representation South End Press, Boston (1992), s 32
25
snarare den nyckel som i sina abnorma olikheter specificerar det Sammas
identitet”, för att tala med Mudimbe62. Representationen av Afrika har här
alltid förståtts i relation till någonting annat, och har, menar Zeleza, aldrig
fått definiera sig själv på sina egna villkor. En tredje definition av Afrika
är den geografiska. Afrika blir här ett samlingsnamn på de rumsliga
identiteter som tillsammans utgör identiteter för hela det geografiska
området Afrika. En fjärde definition är att se Afrika som något som har
en gemensam historia, som går att skilja från de influenser man fått
utifrån. Ofta talar man, fortsätter Zeleza om kristendomen och islam som
exempel på sådana influenser, men, menar han, det afrikanska inflytandet
var stort när dessa religioner grundades, och det är därför problematiskt
att tänka sig dem enbart som inflytande utifrån.63
Det jag framför allt är intresserad av i denna studie är representationer
av Afrika i västvärlden generellt och i Sverige mer specifikt. Jag är alltså
mindre intresserad av hur ett verkligt (?) Afrika, eller människors liv där,
ser ut eller hur de skulle definiera sin afrikanitet. Jag är i detta
sammanhang snarare intresserad av de representationer och den diskurs
om Afrika som finns i den svenska kontexten, och vilka konsekvenser
den får för unga människor med afrikansk bakgrund.64 Det blir med andra
ord intressant att studera afrikaner i Sverige för att det finns en
konstruktion av ”afrikaner” i Sverige, inte för att de faktiskt har något
gemensamt bortom denna konstruktion.
Diskurs och diaspora
Diskurserna skapar de positioner vi som subjekt kan inta i olika
sammanhang. Även om vi som individer naturligtvis inte kan reduceras
till dessa positioner, kommer vi inte att inom en given diskurs kunna
uttala mer än denna identitet. Det vore till exempel svårt att inom ramen
för diskursen om ”invandrare” inta positioner som inte är ”invandraren”,
”svensken”, ”experten”, ”byråkraten som jobbar med invandrare” och så
vidare. Vem skulle i ett sådant sammanhang betona sina färdigheter som
62
Mudimbe ”Diskurs om makt och kunskap om de andra…”, s 139
Paul Tiyambe Zeleza ”Africa: The Changing Meanings of ’African’ Culture and
Identity” i red. Elisabeth Abiri och Håkan Thörn Horizons: Perspectives on Global
Africa Studentlitteratur, Lund (2005)
64
Med Afrika menar jag i detta sammanhang hela kontinenten, det vill säga även de delar
som ofta räknas till Arabvärlden. Afrikaner kan dessutom enligt denna definition tillhöra
alla möjliga etniska grupper och ha alla möjliga hudfärger.
63
26
trädgårdsmästare? Identiteten ”Trädgårdsmästare” saknar en subjektsposition att fästa sig vid och bilda en identitet kring inom denna diskurs.
Detta betyder dock inte att det är möjligt att välja och vraka helt fritt
mellan de olika identiteterna som finns till hands inom en diskurs.
Eftersom vi också konstrueras på olika sätt inom diskursen, är det till
exempel svårt för en person som konstrueras som ”invandrare” att med
trovärdighet identifiera sig som ”svensk”, för en ”man” att identifiera sig
som ”kvinna”, utan att på något sätt misstänkliggöras av sin omgivning.
Vi förkroppsligar alltså även diskurserna eftersom våra kroppar ges mening som exempelvis man – kvinna, ”svensk” – ”invandrare”, vilket alltså
avgör hur vi positioneras i diskursen. Vilka subjektspositioner vi kan inta
hänger alltså samman med de diskurser som finns i samhället och hur de
har vuxit fram, historiens ”materiella och symboliska verkningar.”65
Att vara den Andre
Frantz Fanon menar att människan har ett behov av att få sin mänsklighet bekräftad av andra människor. I en kolonial och/eller rasistisk
situation, där den svarte konstrueras som en primitiv vilde och den vite
som civiliserad, kultiverad och Mänsklig, kommer denna bekräftelse inte
att äga rum. Oavsett vem den svarte är som individ, kommer den vite
alltid att se sin förutfattade bild av honom/henne bekräftad.66 Detta
hänger, enligt Fanon, samman med att diskursen har satt gränser för vad
som är möjligt att tänka, se och förstå, diskurser som vi tidigare har sett
konstruerar Afrika(ner) som just primitivt/a. Afrikanen kommer inte att
ses som en människa utan kommer att internalisera den ”vita” bilden av
sig själv som till exempel en primitiv vilde, eftersom han/hon ständigt
hamnar i subjektspositioner där detta är den enda möjliga och tillgängliga
identiteten. Han/hon kommer även att se sig själv med dessa ögon och
internalisera de vita idealen och önskningarna. Konstruktionen är alltså
omöjlig att ignorera, menar Fanon. Han identifierar två strategier att hantera detta.
I själva verket sker följande: när jag upptäcker att negern är en
symbol för synd, börjar jag hata negern. Men så inser jag att jag är
65
Stuart Hall ”Kulturell identitet och diaspora” i red. Catharina Eriksson, Maria ErikssonBaaz och Håkan Thörn Globaliseringens kulturer – Den postkoloniala paradoxen,
rasismen och det mångkulturella samhället Nya Doxa, Nora (1999) s 234
66
Franz Fanon ”‘Problemet’ med de koloniserade” i red. Catharina Landström
Postkoloniala texter Federativ (Stockholm, 2001), s 207
27
neger. Det finns två lösningar på denna konflikt. Antingen begär
jag av andra att de inte skall bry sig om min hudfärg, eller också
vill jag tvärtom att de ska göra det.67
Antingen gör man motstånd mot konstruktionen av ”negern” eftersom
man uppfattar dess innebörd som negativ, eller så accepterar man
stereotypen som något positivt, någonting att vara stolt över. Det är
omöjligt att ställa sig utanför diskursen, eftersom man inom den
positioneras som ”svart” eller ”vit”. Vad båda dessa strategier inte ser,
menar Fanon, är att båda är beroende av konstruktionen och inte
ifrågasätter de grundantaganden den vilar på. Man ifrågasätter inte talet
om ”ras” utan ser istället ”rasen” som given och förhåller sig till den
enbart genom att hata eller uppvärdera de egenskaper som den anses
innebära. Hans eget förhållningssätt innebär därför en tredje strategi som
handlar om att man inser att dessa båda konstruktioner låser fast en i olika
positioner, diskursivt och identitetsmässigt, samt i förlängningen även
materiellt. Detta innebär inte att man helt kan ignorera konstruktionen,
men att man, genom att se hur den fungerar, lättare kan undvika att låta
sig definieras av den.68
Hur internaliseringen ser ut är beroende av i vilken kontext den sker
och hur de subjekt som befinner sig där har konstituerats genom
historien. Fanon studerar konstruktionen av svarthet och konstaterar att
”syftet med att bunta ihop alla svarta under beteckningen ’svarta’ är att
frånta dem alla möjligheter till individuella uttryck. Vad man på så sätt
försöker är att tvinga dem motsvara den idé man har om dem.”69 Detta
påminner om Mudimbes resonemang om förtingligandet av afrikaner och
det kulturella tvång detta innebär. Hur denna svarthet har anammats
skiljer sig dock mellan olika samhällen, menar han. I Västindien tog
människorna svartheten till sig efter mötet med den franska rasismen
under andra världskriget. När fransmännen ökade kraftigt i antal kunde
deras ”rasistmentalitet” inte längre döljas. I Afrika å andra sidan, där
människor under en lång tid varit utsatta för rasistiskt våld i och med
kolonialismen, antog man svartheten långt tidigare. Enligt Fanon är det
67
Franz Fanon Svart hud, vita masker Daidalos, Göteborg (1995), s 176. Fanon skrev sin
bok under en tid då begreppet ”neger” sågs som relativt oproblematiskt. För en djupare
analys av benämningen ”neger” se s 106 i denna avhandling.
68
Fanon Svart hud, vita masker, s 204
69
Fanon ”‘Problemet’ med de koloniserade”, s 215
28
med andra ord rasismens diskurs som gör människor till ”svarta” och inte
någon inneboende medfödd egenskap, på samma sätt som det är andra
diskurser som gör identiteterna Kvinna, Dotter, Doktorand eller
Trädgårdsmästare möjliga.70 Eller som Simone de Beauvoir uttryckte det:
”Man föds inte till Kvinna – man blir det.”71
Kwame Anthony Appiah menar i likhet med Fanon att det som gör
folk till ”afrikaner” är mötet med en kolonial verklighet där de på grund
av sin hudfärg klassificeras som afrikaner och svarta. De anti-koloniala
rörelserna i Afrika var påverkade av de afro-amerikanska frihetsrörelserna och deras idéer om ”ras”. Det innebär inte, poängterar Appiah, att
”rasen” hade samma känslomässiga innebörd i den Gamla världen som i
den Nya. Eftersom afrikanerna kom från kulturer där de var i majoritet
och som främst styrdes efter afrikanska moral- och kunskapsbegrepp
behövde de aldrig känna sig underlägsna de vita, till skillnad från de
svarta i USA som var i minoritet och för vilka det sociala umgänget med
vita var ”plågsamt och olustigt”.72
Appiah menar att kolonialismens kulturella konsekvenser i Afrika inte
var så djupgående som många hävdar. Även om de koloniala myndigheterna utövade ett våldsamt förtryck, försökte stigmatisera de inhemska
kulturerna i sina kolonier och utöva en total kontroll över livets alla
angelägenheter lyckades man, enligt Appiah, inte med detta. Istället
bidrog agerandet till att människor lekte en sorts ”låtsaslek genom att
dölja [sin] likgiltighet” inför dess lagar med mera, även om man i
realiteten behöll mycket av de inhemska moraliska och kunskapsmässiga
traditionerna.73 Genom att kolonialstaten införde ett system som var
människorna i kolonierna så främmande hotades det koloniala systemet
självt och inte nödvändigtvis de inhemska traditionerna och kulturerna,
som levde kvar under ytan, fortsätter han. Det blir alltså inte en självklarhet att människor som befinner sig i en underordnad position
70
ibid.
Simone de Beauvoir Det andra könet Norstedts Förlag, Stockholm (1949, 1995), s 162.
72
Kwame Anthony Appiah ”I min faders hus: Kulturfilosofins bild av Afrika i red.
Catharina Eriksson, Maria Eriksson-Baaz och Håkan Thörn Globaliseringens kulturer –
Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället Nya Doxa,
Nora (1999), s 158
73
Appiah ”I min faders hus…”, s 160
71
29
internaliserar konstruktionen av sig själv. Däremot, visar även Appiah, att
den är omöjlig att fullständigt ignorera.
Att leva i diaspora
Begreppet diaspora brukar definieras som de grupper som förskingrats, som numera lever i ett annat samhälle än där de har sitt ursprung.
Ofta används det i relation till den judiska diasporan i Europa, som
uppstått som ett resultat av flykt från förföljelse. Detta ger begreppet konnotationer av flykt, men också av en längtan efter ett hemland. Flykt från
förföljelse är visserligen en vanlig orsak till att diasporor uppstår, menar
Brah, men detta är inte hela sanningen. Diasporor utgör sammanhang där
många människor lever sin vardag och känner sig trygga och bör inte ses
som något frikopplat vare sig från det nya eller det gamla hemlandet. Den
bör inte heller ses som en enhetlig grupp människor utan inre skillnader
och motsättningar. Liksom andra sociala grupper innehåller diasporan
ekonomiska, kulturella och politiska relationer som binder samman
gruppen.
Studiet av afrikanska diasporor har ofta handlat om den s k Första
afrikanska diasporan, det vill säga den diaspora som blev resultatet av
den omfattande handeln med människor från Afrika till Amerika. Man
talar numera även om en Andra afrikanska diaspora som är resultatet av
den migration från Afrika till Europa och Nordamerika som ägt rum
under senare decennier.74 Även om diasporan som sådan inte är fokus i
denna avhandling kan det vara bra att ha i minnet att även de två
övergripande afrikanska diaspororna kan delas upp i mindre diasporor, ex
den somaliska diasporan, den gambiska och så vidare. Att generalisera
dessa till en enda afrikansk diaspora kan vara problematiskt eftersom de
har uppstått av olika historiska orsaker, är organiserade på olika sätt och
har olika typer av betydelse för sina ursprungsländer. Det är dock inte
heller säkert att de människor som kan sägas ingå i dessa identifierar sig
med dem, eller med en mer övergripande ”afrikansk diaspora”.
74
Bland annat hölls en workshop under de Nordiska Afrikadagarna år 2003 på temat ”the
role of the second African diaspora”
30
Rasism och diskriminering
Rasismens historiska rötter
Rasism definieras ofta som en ideologi vars anhängare delar in
människor i olika ”raser” som man anser ha vissa biologiska kännetecken
och att man värderar den egna ”rasen” högre än andra.75 Tanken att det
går att dela in människor i ett fåtal tydliga ”raser” har en lång historia i
Europa och Sverige. En tidig vetenskapsman som tyckte sig se dessa var
svensken Carl von Linné som 1735 delade in mänskligheten i ett fåtal
”raser”. ”Raserna” sågs som i stort sett homogena grupper som var
varandra uteslutande och som skilde sig åt i relation till bland annat
utseende, karaktärsdrag och så vidare. Dessa ”rasskillnader” försökte
vetenskapsmän sedan finna belägg för bland annat genom mätningar av
mänskliga kranier där man tyckte sig kunna se bevis för den vita ”rasens”
högre intelligens och civilisationsnivå. Charles Darwin tyckte sig se så
centrala skillnader mellan de olika mänskliga ”raserna” att han föredrog
att kalla dem för mänskliga arter.76 Men det var inte bara inom biologin
som skillnaderna fanns, menade man. De olika ”raserna” skilde sig också
åt kulturellt och mentalt, även om detta ansågs grunda sig på de
biologiska skillnaderna. Afrikaner sågs som mer primitiva, lägre stående
och uppfattades som mer impulsiva och sexuellt promiskuösa, mindre
intelligenta och så vidare, än européer.
I denna avhandling är jag främst intresserad av de rasistiska föreställningar som handlar om Afrika(ner). En föreställning som haft stor
betydelse är den koloniala idén om ”den vite mannens börda” som var
viktig framför allt under den brittiska kolonialismen. Man menade att
Afrikas befolkning tycktes ha fastnat i ett stadium av barbari, avgudadyrkan, och vildhet som de var inkapabla att själva ta sig ur. Därför behövde
de koloniseras för att på så sätt bli hjälpta till en högre utvecklingsnivå.
Afrika ansågs vara en rik kontinent där det mesta växte men eftersom
”infödingarna” endast arbetade när de blev tvingade till det, lät de mycket
av sina tillgångar förfalla. De förstod helt enkelt inte sitt eget bästa, ansåg
man. Exploatering och slaveri legitimerades därför som ett sätt att hjälpa
75
Se exempelvis Nationalencyklopedins definition av ”rasism”
Bengt Skovdahl Skeletten i garderoben: Om rasismens idéhistoriska rötter
Mångkulturellt centrum Botkyrka (1996), s 94 (102)
76
31
afrikanerna att bli mer produktiva. Den vite mannens börda blev alltså att
civilisera afrikanerna (och andra ”primitiva” folk).77
På senare år har man kunnat konstatera att skillnaderna mellan ”raser”
är mindre än de som finns inom ”raser”, det vill säga den grund varpå den
vetenskapliga biologiska rasismen vilade har blivit kraftigt ifrågasatt.
Nazismens förluster och det formella slutet på kolonialismen var andra
orsaker som kraftigt bidrog till detta. Istället för att tala om olika
biologiska ”raser” talar man idag i stor utsträckning om etniska grupper
och olika (etniska) kulturer. Många forskare talar idag om att den
biologiska rasismen har ersatts av en kulturrasism. I likhet med ”raserna”
konstrueras kulturer ofta som homogena grupper som står i konflikt med
andra etniska/kulturella grupper. I dessa beskrivningar får Kulturen, ofta i
bemärkelse av ett slags medfött trossystem, moraluppfattning med mera
stå som den avgörande förklaringen till varför människor har en viss
samhällsposition.78 En annan likhet med konstruktionen av ”raser” är att
man även här förutsätter att det finns rena kulturer som inte påverkats av
andra i någon större utsträckning, att kulturerna är statiska och att dess
medlemmar definieras av dem en gång för alla. Detta kan infrågasättas
eftersom kulturer ständigt förändras och införlivar element från andra
kulturer.79
Detta kan lätt ge sken av att de olika formerna av rasism utesluter
varandra. Man bör dock komma ihåg att man även under den biologiska
rasismen var intresserad av kulturella skillnader och använde dessa för att
legitimera rasistiskt förtryck. Man bör inte heller ledas att tro att dagens
rasism är helt frikopplad från föreställningar om människors ”ras”. Miles
introducerar därför begreppet rasifiering som han menar betecknar
de instanser där sociala relationer mellan människor har strukturerats av meningsskapandet av mänskliga biologiska karaktäristika
på ett sådant sätt att de definierar och konstruerar differentierade
sociala kollektiv. (---) Därutöver är rasifieringen av människor
77
Pieterse White on Black, s 91
Aleksandra Ålund & Carl-Ulrik Schierup Paradoxes of Multiculturalism. Essays on
Swedish Society. Aldershot, Avebury (1991)
79
Tom O’Dell Culture Unbound: Americanization and Everyday Life in Sweden Nordic
Academic Press, Lund (1997).
78
32
förenad med rasifieringen av de processer där de deltar och de
strukturer och institutioner som uppstår som ett resultat av dem.80
Det handlar alltså om att biologiska kännetecken så som hudfärg,
hårfärg och så vidare ges social mening och strukturerar sociala
relationer, människor delas in i olika kollektiv utifrån hur de ser ut.
Denna process hänger också samman med att samhällets processer och
institutioner tenderar att rasifieras. Ett exempel på detta i Sverige kan
vara skapandet av en ny arbetarklass som i hög utsträckning består av
människor med s k ”invandrarbakgrund” medan man högre upp i den
sociala hierarkin främst finner människor som kategoriseras som
”svenskar”. I Miles definition finns också en idé om att rasifierade
grupper också ses som ”en naturligt förekommande, åtskild förökande
befolkningsgrupp”. Även om man alltså inte alltid talar om ”raser” eller
om det inte finns några uttalade lagar och regler om vilka rättigheter
människor från olika rasifierade grupper har, kan man alltså tala om att
samhället är rasifierat, att olika grupper tillskrivs olika egenskaper och att
detta påverkar hur deras position och deras möjligheter i samhället ser ut.
Miles resonemang innebär i förlängningen alltså att det inte är biologiska
skillnader i sig som automatiskt gör att vi tillhör en ”ras” eller en annan,
utan att dessa är socialt konstruerade kategorier som skapas för att dela in
människor i grupper. Det är med andra ord inte det faktum att människor
av olika ”raser” lever tillsammans som gör att rasism uppstår, utan
tvärtom förekomsten av en rasistisk struktur som gör att ”raser”
konstrueras överhuvudtaget. Rasismen gör att raser skapas och inte
tvärtom.
Dessa definitioner ger också sken av att rasism framför allt är en fråga
om människors uppfattningar och (o)kunskap om de grupper som
kategoriseras. Det vore, menar bland annat Paulina de los Reyes med
flera en alldeles för snäv syn eftersom den inte lyckas förklara de
skillnader i inflytande och makt som finns mellan olika rasifierade
grupper i samhället.81 Det är därför viktigt att vi också ser rasism som en
80
“those instances where social relations between people have been structured by the
signification of human biological characteristics in such a way as to define and construct
differentiated social collectivities. (---) Furthermore, the racialisation of human beings
entails the racialisation of the processes in which they participate and the structures and
institutions that result” (min översättning) Miles Racism, s 77
81
Irene Molina och Paulina de los Reyes ”Kalla mörkret natt! Kön, klass och ras/etnicitet
i det postkoloniala Sverige” i red. Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana
33
maktordning. Biologi eller Kultur utgör enligt detta synsätt olika sätt att
legitimera en maktordning grundad på uppfattningar om ”ras”.
Hur fungerar rasism?
Rasism handlar alltså om att konstruera en viss grupp som naturligt
annorlunda, och att framställa sociala relationer som uppstått som ett
resultat av historiska skeenden som naturliga skillnader. Men hur går
detta till i praktiken? Ofta studeras och diskuteras rasism som enskilda
människors uppfattningar om andra ”raser” och/eller etniska minoriteter.
Den ökade invandringen till Sverige, liksom till andra västländer har
inneburit att de etniska motsättningarna och rasismen i samhället har
ökat, menar exempelvis Bengt Skovdahl.82 Han menar också att det är
viktigt att skilja mellan rasism och främlingsfientlighet och att begreppet
rasism bör begränsas till att handla om de ideologier där människor delas
in i olika (biologiska) typer eller ”raser” och värderas olika, medan
främlingsfientlighet snarare handlar om känslor av rädsla, osäkerhet eller
hat gentemot andra etniska grupper som kan ”förbindas med otillfredsställda existentiella behov av identitet, självrespekt och social bekräftelse”. Det blir här alltså enskilda personers övertygelser och ageranden som
utgör rasismen i samhället och de känslor främlingsfientligheten, enligt
denna definition, består av patologiseras. Eftersom det stora flertalet
anser att rasismen är fel och förkastlig innebär ett sådant sätt att se, menar
Alan Pred, att de extremistiska grupper som arbetar mot invandring, och
som ibland går till våldsamma angrepp mot enskilda människor,
konstrueras som den egentliga rasismen, medan det stora flertalet ställs
utanför och betraktas som fria från rasism.83
Detta sätt att likställa rasism med vissa individuella övertygelser,
attityder och känslor har vissa svagheter. En av dem är dess fokus på att
det är just invandringen som direkt eller indirekt är orsaken till rasism.
Teun van Dijk pekar på fem argument mot en sådan uppfattning. För det
första tenderar det att skylla rasismen på rasismens främsta offer och inte
på dem som har störst möjligheter att förhindra dess reproduktion. För det
andra bortser man från det faktum att det finns ursprungsbefolkningar och
andra minoriteter som drabbats av rasistisk diskriminering långt innan
Mulinari Maktens (o)lika förklädnader: Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala
Sverige Atlas, Stockholm (2002).
82
Skovdahl Skeletten i garderoben…, s 26
83
Pred Even in Sweden…, s 186 ff
34
invandringen från länder utanför Europa blev särskilt stor. Européernas
invandring i Afrika och andra kontinenter under kolonialismen innebar
inte att européerna blev diskriminerade, vilket ett sådant perspektiv skulle
innebära, utan snarare till att de gjorde sig skyldiga till våld och rasism
mot befolkningen där. Detta faktum gör det tydligt att rasismen bör tolkas
med hänsyn till den kontext invandringen sker till och från och hur relationen mellan dessa kontexter ser ut. Inte heller kan man bortse ifrån i
vilken position den invandrade gruppen hamnar i sitt nya hemland. Det
gör det också tydligt att det inte främst är olikheterna mellan människor
som automatiskt gör att det uppstår rasism dem emellan. Ett fjärde
argument är att en stor del av exempelvis den rasbiologiska vetenskap om
rasifierade grupper som producerades i Europa hade sina glansdagar långt
innan dessa invandrade hit. Ytterligare ett argument till varför man inte
kan påstå att det är invandringen som är rasismens främsta orsak är att de
eliter, som är van Dijks främsta forskningsobjekt, som har mest makt i
samhället samtidigt är de som har minst kontakter med invandrare och
”invandrare”.84
Ytterligare ett problem med ett individcentrerat synsätt på rasism är att
det osynliggör de maktrelationer som finns mellan olika grupper i
samhället. Rasismen reduceras till enskilda, extremistiska individers
handlingar och åsikter, eller till okunskap och missuppfattningar.
Fördomar och främlingsfientlighet frikopplas från den strukturella
ordning de finns i. Synsättet osynliggör dessutom hur rasismen
reproduceras och vilka som är inbegripna i detta. Detta ger intrycket att
rasismen hade varit rationell och riktig om Rasisterna bara hade haft rätt i
sina antaganden, vilket osynliggör att rasismen utgörs av ett system där
vissa grupper underordnas och andra överordnas, och inte främst är en
fråga om sant eller falskt. Rasismen genomsyrar alla samhällets arenor
och fungerar på samhällets olika nivåer. Enligt Annita Kalpaka och Nora
Räthzel är det fråga om rasism
om en som ”Ras” konstruerad grupp värderas som mindervärdig
gentemot den egna gruppen och om denna uppfattning leder till
exkludering och marginalisering av denna grupp (…). Rasism är
enligt vår mening förknippat med makt. Endast om den grupp, som
84
Teun van Dijk ”Elitdiskurser och institutionell rasism” i red. Paulina de los Reyes och
Masoud Kamali Bortom Vi och Dom: Teoretiska reflektioner om makt, integration och
strukturell diskriminering, SOU 2005:41, Stockholm, (2005), s 119
35
konstruerar en annan grupp som mindervärdig, också har makten
att genomföra denna konstruktion i praktiken, kan man tala om
rasism.85
Detta innebär inte att de grupper som är underordnade inte i sin tur
själva underordnar andra. Det betyder inte heller att de människor som
underordnas inte kan konstruera överordnade grupper som mindervärdiga, men så länge de inte har någon möjlighet att genomföra den i
praktiken är det alltså inte fråga om rasism. Detta betyder alltså inte att
det bara är ”vita” som kan vara rasister utan snarare att just maktskillnader mellan grupper som konstrueras som ”raser” är det som kännetecknar
rasism. Det finns många tydliga exempel på hur grupper som i en kontext
skulle underordnas på grund av sin ”ras” har begått rasistiska brott i en
annan. Ett sådant är hur Ugandas diktator Idi Amin på 70-talet utvisade
Ugandas indiska befolkning eftersom han ansåg att de, på grund av sin
”ras” inte hade i Uganda att göra. Ett annat är folkmordet i Rwanda under
90-talet. Det stora problemet är alltså inte främst att enskilda personer
saknar kunskap om andra rasifierade grupper eller bär på fördomar. Det
som blir problematiskt är snarare att den grupp som har störst makt i
samhället också har möjligheten att utöva makt över andra grupper och
att strukturera samhället på ett sätt som ställer dem i en underordnad
position.86 Jag har tidigare visat hur makten över representationerna utgör
en grund för hur kunskap och sanning formuleras och i förlängningen
också hur samhället organiseras och struktureras.
Den osynliga normen
En viktig del av upprätthållandet av maktstrukturer är att normen
förblir osynlig. I relation till rasism har detta studerats främst i relation till
”vithet” i västerländska samhällen. Mattsson talar om Vit rasism för att
särskilja denna typ av rasism från övriga rasistiska system och för att
85
”Wird eine so als ”Rasse” konstruierte Gruppe gegenüber der eigenen als minderwertig
eingestuft und führt diese Auffassung zur Ausgrenzung und Marginalisierung dieser
Gruppe, handelt es sich um Rassismus. Rassismus ist also unserer Auffassung nach mit
Macht verknüpft. Nur wenn die Gruppe, die eine andere als minderwertige “Rasse“
konstruiert, auch die Macht hat, diese Konstruktion durchzusetzen, kann von Rassismus
gesprochen werden.“ (min översättning) Annita Kalpaka och Nora Räthzel ”Rassismus
oder Ausländerfeindlichkeit?“ i red. Annita Kalpaka och Nora Räthzel Die Schwierigkeit
nicht rassistisch zu sein: Rassismus in Politik, Kultur und Alltag, Dreisam Verlag
GmbH, Köln (1994), s 14 .
86
Se även hooks Black Looks... s 15
36
peka på att inte alla rasismer har fått samma konsekvenser.87 Den vita
normen är på många sätt osynliggjord i Vit rasism men har på senare år
blivit ett allt större forskningsområde internationellt inom ramen för
Whiteness Studies. Woody Doane menar att vitheten idag har blivit både
genomskinlig och något som universialiseras.
Kombinationen av existerande dominansförhållanden med transparens gör det möjligt för “vithet” att få rollen som – men inte namnges som – samhället i övrigt, kulturen i allmänhet, nationen. 88
Även om denna forskning kan kritiseras för att vara eurocentrisk och
överbetona just en ”svart”-”vit” rasism kan den säga oss något om hur
den osynliga vitheten fungerar och gör det möjligt för den del av
befolkningen som kategoriseras som vit att slippa se sig själv, eller
samhället, i termer av hudfärg, etnisk bakgrund och rasism. Detta gör att
vita, i Vita rasistiska samhällen, ofta har svårt att se rasismens betydelse
för hur samhället och dess institutioner är uppbyggda, vilket i sin tur
också gör att de i många fall har svårt att acceptera bilden av sitt samhälle
som rasistiskt. Eftersom den överordnade positionen är genomskinlig är
den svår att se, eller lätt att inte se, om man inte på olika sätt tvingas
känna av den på mer konkreta sätt.89
Den grupp människor som rasifieras har till skillnad från den grupp
som konstrueras som normen, som vi sett ovan, små möjligheter att själva
avgöra vilka representationer av dem som ska vara gällande i samhället.
Rasismen är en kulturell diskurs som vi tagit del av sedan barnsben och
som vi har lärt oss i skolan, sett på TV, läst i tidningar och så vidare.
Detta gör, enligt Albert Memmi, att människor som vi tidigare aldrig har
mött redan från början ses som representanter för sin ”ras”:
En individ beaktas inte längre i sig själv utan snarare som en medlem av en social grupp, vilkas karaktärsdrag han besitter a priori.
Genom en individ kan en hel grupp bli stigmatiserad som avskyvärd och stötande och dömd till att bli attackerad. Och omvänt
kommer varje individuell medlem av en grupp som är stigmatise87
Mattsson ”Vit rasism”, s 121.
”The combination of existing domination with transparency enables ’whiteness’ to be
cast – but not named – as the larger society, the cultural mainstream, and the nation.”
(min översättning) Woody Doane “Rethinking Whiteness Studies” i red. Ashley W.
Doane och Eduardo Vonilla-Silva White out Routledge, New York (2003), s 12
89
Doane “Rethinking Whiteness Studies”, s 8
88
37
rad på detta sätt att ses som förtjänt av nedsättande behandling och
fientlighet, a priori. 90
Eftersom vi tolkar världen utifrån våra stereotyper innebär detta i
förlängningen att även de ”invandrare” som inte är kriminella, de
afrikaner som inte är impulsiva eller vidskepliga, behandlas som om de
vore det. Tesfahuney kallar detta för ”misstänksamhetens hermeneutik”.91
Eftersom denna misstänksamhet också gör oss uppmärksamma på just de
faktorer som bekräftar den, får vi också bevis på att vi ”hade rätt” redan
från början och vi behöver aldrig se de människor som underordnas som
människor med individuella egenskaper, åsikter och smak. De
samhälleliga diskurser där ”invandrarskapet” och den afrikanska
bakgrunden blir stigmatiserande bekräftar sig själva, eftersom de
människor som definieras reduceras till just sitt invandrarskap, sin
afrikanska bakgrund eller vad det nu kan vara frågan om. Dessa mekanismer uppstår som en följd av ojämlika maktrelationer och bidrar
samtidigt till att maktordningen reproduceras och legitimeras.
Det blir här tydligt att rasismen inte kan reduceras till de enskilda
tillfällen då personer medvetet diskriminerar någon på grund av denna/es
”ras”. Makten är, som vi såg tidigare, cirkulerande och det är näst intill
omöjligt att ställa sig utanför den. Diskurserna sätter dessutom gränser för
vad vi ser och inte ser vilket också påverkar hur människor i över- och
underordnade grupper agerar gentemot varandra. Rasism bör inte heller
reduceras till de handlingar som tveklöst handlar om rasism, som till
exempel rasistiskt motiverat våld av olika slag utan bör snarare ses som
ett system för dominans och social ojämlikhet som genomsyrar hela
samhället och som finns på alla olika nivåer och arenor. Detta innebär att
frågan om vad vi ”menar” i olika situationer eller om vi är övertygade
Rasister eller inte är mindre intressant. Snarare behöver vi titta på hur
denna ojämlikhet reproduceras, av vem och vad det får för samhälleliga
konsekvenser. Enligt Margaret Whetherell och Jonathan Potter bör
rasismen också förstås utifrån sina konsekvenser och inte främst utifrån
90
“An individual is no longer considered himself but rather as a member of a social
group, whose characteristics he possesses a priori. Through an individual, an entire
group can be stigmatized as detestable and offensive, and condemned to being attacked;
inversely, each individual member of a group so stigmatized will be seen as warranting
denigration and hostility, a priori.” (min översättning) Albert Memmi Racism University
of Minnesota Press, Minneapolis, (2000), s 113
91
Tesfahuney Imag(in)ing Other(s)…, s 48
38
sina intentioner. Det stora flertalet svenskar tar avstånd från rasismen
samtidigt som rasismen som struktur består. 92 Detta tyder på att rasismen
bör ses som ”en serie ideologiska effekter, med ett flexibelt, flytande och
varierande innehåll”93. Det är inte bara vad som sägs som är intressant
utan även i vilken kontext detta sägs samt vilken samhällsstruktur som
detta sagda reproducerar och legitimerar.
På senare år har begreppet etnisk strukturell diskriminering blivit
vanligt i debatten kring utanförskap, integration och rasism i Sverige.
Diskrimineringen ses här som en bärande princip för hur ekonomiskt och
politiskt inflytande med mera fördelas och bygger på att människor inkluderas och exkluderas utifrån påstådda ”rasmässiga”, etniska, kulturella
och/eller religiösa kännetecken. De representationer, stereotyper,
diskurser och dylikt som tillåter detta anses genomsyra hela samhället.
Det finns inga större skillnader mellan begreppet strukturell diskriminering och min användning av begreppet rasism förutom att begreppet
rasism, till skillnad från begreppet strukturell diskriminering, även
innefattar ideologiska aspekter. Jag kommer därför i den fortsatta
framställningen att använda dem som synonymer. Att jag väljer
begreppet rasism beror på att kontinuiteten mellan äldre och nyare
konstruktioner av rasifierade folkgrupper då blir tydligare och att jag
tydligare vill skilja det från andra typer av strukturella maktordningar så
som klass och kön.94
Philomena Essed introducerar begreppet Vardagsrasism. Det betecknar de erfarenheter av rasism människor gör i sin vardag och relaterar
dessa till en makrostrukturell kontext av ojämlika maktrelationer mellan
92
En kollega berättar att man i attitydundersökningar inte längre frågar huruvida
människor är rasister eller inte eftersom andelen som svarar ”ja” är för liten för att kunna
dra statisktiskt signifikanta slutsatser. Gruppen som svarar ”ja” består dessutom framför
allt av människor som även i övrigt hade ”extrema” åsikter.
93
”a series of ideological effects, with a flexible, fluid and varying content.” (min
översättning) Margaret Whetherell och Jonathan Potter Mapping the Language of
Racism: Discourse and the Legitimation of Exploitation Columbia University Press,
New York (1992), s 29.
94
Detta betyder naturligtvis inte att jag menar att olika maktordningar går att isolera från
varandra mer än som idealtyper. McClintock visar till exempel hur tätt sammanlänkade
konstruktioner av ”ras”, kön och klass var i det koloniala projektet. För att göra mitt
arbete mer hanterbart har jag valt att ändå fokusera på en sådan maktordning.
McClintock Imperial Leather….
39
grupper som konstrueras som ”raser”.95 Till skillnad från det individuella
perspektivet pekar Essed på att rasismen inte kan reduceras till extrema
företeelser så som rasistiskt fysiskt våld. Det kan inte heller abstraheras
till att handla om processer som är oberoende av enskilda individer.
Istället pekar hon på att vanliga, triviala praktiker som ”förekommer så
ofta att de nästan tas för givna – gnagande, irriterande, utmattande, till
synes små orättvisor som man till slut börjar förvänta sig”96 gör att den
strukturella rasistiska dagordningen upprätthålls. Jag kommer i kapitel 57 att visa på flera sådana exempel som kan bestå i allt från vänners
rasistiska kommentarer till upprepade frågor om ens ursprung och känslor
av utanförskap i det svenska samhället. Att det handlar om vardagliga
företeelser betyder inte att vardagsrasismen är mer human än den fysiskt
våldsamma rasismen. De psykologiska påfrestningar som vardagsrasismen utgör får allvarliga effekter för både fysisk och psykisk hälsa,
fortsätter Essed och pekar bland annat på kopplingen mellan utsatthet för
rasism och högt blodtryck. Även om det är svårt att sätta fingret på vad
som är rasistiskt i varje enskild situation upplevs vardagsrasismen för den
skull inte som mindre påträngande.97
Rasistiska och koloniala strukturer har, som Mudimbe påpekat,
utvecklats tillsammans under lång tid och påverkar i hög utsträckning de
fysiska, ekonomiska, politiska och inte minst emotionella gränsdragningar som skapar tillhörighet och utanförskap i det svenska samhället.
Sociala strukturer reproduceras och förändras med hjälp av samhälleliga
diskurser och av maktrelationer mellan individer och grupper och utgör
den kontext där kunskapsproduktion, relationer mellan människor,
representationer av tillvaron med mera finns och verkar. I likhet med
Essed och Lefebvre menar jag att det är på den vardagliga nivån
människor hanterar samhällets strukturer, där dessa ges betydelse och där
de reproduceras och förändras. Som Essed uttrycker det: Utan
vardagsrasism kan ingen strukturell rasism bestå. 98
95
Philomena Essed “Vardagsrasism” i red. Paulina de los Reyes och Masoud Kamali
Bortom Vi och Dom: Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell
diskriminering, SOU 2005:41, Stockholm, (2005), s 72.
96
Essed “Vardagsrasism”, s 72
97
Essed “Vardagsrasism”, s 89
98
Essed “Vardagsrasism”, s 89
40
Forskningsöversikt
Forskning om rasism i Sverige har i hög utsträckning handlat om
högerextrema grupper, deras politiska ideologi och hur denna kan
motverkas i olika sammanhang.99 Många av de fenomen jag kommer att
diskutera här har snarare studerats ur ett integrations-/etnicitetsperspektiv
som inte främst har fokuserat på frågor om makt och på de ojämlika
internationella relationer som är en viktig historisk och samtida förklaring
till de rasistiska maktstrukturer som underordnar ”invandrare” i dagens
Sverige. Till skillnad från den forskning som studerar invandrarskapets
problematik – att komma till ett nytt land vars språk och kultur man inte
förstår sig på – är fokus inom den forskning som tas upp här snarare på
hur samhällets rasistiska maktstruktur å ena sidan och individers
handlingar och upplevelser å den andra, kopplas ihop i vardagen. Även
om det naturligtvis i många fall är svårt att finna sig tillrätta i ett nytt land
är detta inte detsamma som att ha erfarenheter av rasistisk diskriminering.
På senare år har den postkoloniala teoribildningen, som jag redogjort
för ovan, vunnit mark även inom ramen för svensk forskning. 1999 och
några år framåt utkom en rad antologier som på olika sätt satte in Sverige
och frågor kring rasism och rasifiering i ett postkolonialt maktperspektiv
och ett globalt sammanhang. Medan de första antologierna Postkoloniala
studier,100 Globaliseringens kulturer101 och Postkoloniala texter102
framför allt innehöll översättningar av klassiska postkoloniala texter
innehöll Sverige och de Andra103 och Maktens (o)lika förklädnader104
kortare analyser av Sveriges postkoloniala vardag. Här studeras allt från
maktrelationer inom internationellt bistånd105 och Kerstin Thorvalls
sexualiserade bild av Afrika i boken Svart Resa106 till bilder av
99
Se till exempel Berit och Anders S. Wigerfelt Rasismens yttringar: exemplet Klippan
Studentlitteratur, Lund (2001), Ulla Rantakeisu, Sabina Almgren och Bengt Starrin
Rasistiska trakasserier: En studie med utgångspunkt från händelser i Vålberg Karlstad
University Studies, Karlstad (2000)
100
Konstfack Postkoloniala studier, Skriftserien Kairos Raster, Stockholm (2002)
101
Eriksson, Eriksson-Baaz och Thörn (red.) Globaliseringens kulturer…
102
Catharina Landström Postkoloniala texter Federativ, Stockholm (2001)
103
McEachrane och Faye (red.) Sverige och de Andra…
104
de los Reyes, Molina och Mulinari (red.) Maktens (o)lika förklädnader…
105
Maria Eriksson-Baaz ”Biståndet och partnerskapets problematik” i red. Michael Mc
Eachrance och Louis Faye Sverige och de Andra: Postkoloniala perspektiv Natur och
Kultur, Stockholm (2001)
106
Moa Matthis ”Från Temple till Thorvall” i red. Michael Mc Eachrance och Louis Faye
Sverige och de Andra: Postkoloniala perspektiv Natur och Kultur, Stockholm (2001)
41
”invandrarkillar”107 och kommunala integrationsprojekt för kvinnor108.
Teoretiserandet av kopplingen mellan den svenska nationella kontexten
och internationella maktrelationer är genomgående i denna forskning och
har även varit ett viktigt grundantagande för denna avhandling – det är
nödvändigt att ta hänsyn till den koloniala historien och dagens koloniala
relationer mellan den afrikanska kontinenten och Sverige i studiet av vardagsrasism i ett svenskt sammanhang.
Rasistiska strukturer är som tidigare konstaterats inte något som kan
begränsas till ett fåtal arenor av samhället. Istället, menar Paul
Lapalainen, bör den strukturella diskrimineringen (som här används som
synonymt med rasism) ses som något som genomsyrar hela det svenska
samhället, på alla arenor och på alla nivåer.109 Här finns forskning från en
rad arenor, exempelvis bostadsmarknad, socialtjänst, forskning, medier,
utbildningsväsende. Det är med andra ord en omöjlighet att helt ställa sig
utanför de rasifierade sociala relationerna, som jag argumenterade med
hänvisning till Hall ovan. Detta betyder naturligtvis inte att rasistiska
maktrelationer är de enda som spelar roll eller att det i alla sammanhang
är rasism som spelar mest roll. Snarare bör rasism ses som en struktur
bland andra som har betydelse för samhällets maktförhållanden.110
Trots att forskning kring vardagsrasism och rasism som en maktstruktur vuxit sig starkare i Sverige under senare år och trots att dessa
perspektiv i allt högre utsträckning fått utrymme i det offentliga samtalet,
107
Anna Bredström “Maskulinitet och kamp om nationella arenor – Reflektioner kring
bilden av ‘invandrarkillar’ i svensk media” i red. Paulina de los Reyes, Irene Molina och
Diana Mulinari Maktens (o)lika förklädnader: kön, klass och etnicitet i det postkoloniala
Sverige Atlas, Stockholm (2002)
108
Heléne Thomsson ”Feministiskt integrationsarbete – Eller vem ska definiera vems
behov?” i red. Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari Maktens (o)lika
förklädnader: kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige Atlas, Stockholm
(2002)
109
Paul Lapalainen Det blågula glashuset – Strukturell diskriminering i Sverige
Betänkande av Utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller
religiös tillhörighet SOU 2005:56, Stockholm (2005).
110
Denna insikt är bärande inom den intersektionella forskningen som studerar hur olika
struktureringsprinciper interagerar, förstärker och/eller försvagar varandra. Den
intersektionella ansatsen är också stark inom många postkoloniala studier. Exempelvis
tittar Mulinari och Neergaard på hur ”Den nya arbetarklassen” i hög utsträckning är
rasifierad, Åsa Andersson studerar hur flickor i en multietnisk förort förhåller sig till
flera olika strukturer samtidigt. Diana Mulinari och Anders Neergaard Den nya svenska
arbetarklassen Boréa, Umeå (2004) och Åsa Andersson Inte samma lika: identifikationer hos tonårsflickor i en multietnisk stadsdel Symposion, Stockholm (2003)
42
har studier av ”invandrare” i Sverige länge fokuserat på varför arbetslösheten i andra etniska grupper än den svenska är så hög och på vilket
sätt ”invandrares” humankapital kan förbättras.111 En viktig förklaring till
denna fokusering på arbetsmarknaden är att, som jag tagit upp tidigare,
arbetslösheten varierar kraftigt mellan ”invandrare” och ”svenskar” och
mellan olika ”invandrargrupper”. Eftersom det i moderna samhällen är på
arbetsmarknaden människor skapar sig en försörjning innebär den höga
arbetslösheten att människor som inte ses som ”svenskar” marginaliseras
såväl socialt som ekonomiskt.
Rasism måste alltså förstås i sitt strukturella sammanhang. Bidragen i
Carl-Ulrik Schierups och Sven Paulsons antologi tittar närmare på ”det
komplexa förhållandet mellan etnicitet och arbete” och visar att
arbetsmarknaden är etniskt delad, att vissa grupper i högre utsträckning
än andra är representerade inom vissa sektorer och utför en viss typ av
arbetsuppgifter. De visar också att detta inte bara är en uppdelning mellan
”invandrare” och ”svenskar” utan även mellan olika ”invandrargrupper”
och mellan kvinnor och män i dessa grupper. Den invandrade arbetskraftens mer begränsade möjligheter till vidareutbildning och följaktligen till
en karriär diskuteras liksom betydelsen av fördomar och stereotyper. Den
samlade bilden är att arbetets etniska delning inte kan reduceras till
människors fördomar och rasistiska attityder utan att teknisk förändring
och ekonomins utveckling bör tas med i beräkningen.112
Medan Schierup och Paulson främst fokuserar på en enskild arbetsplats, Volvoverken i Torslanda, visar de los Reyes att denna uppdelning
också kan ses mer generellt på den svenska arbetsmarknaden. Hon visar
också att människor med utländskt medborgarskap är i högre utsträckning
än totalbefolkningen verksamma inom områden som service, transport
och kommunikation. I hennes studie över tjänstemän med invandrarbakgrund kan man se att erfarenheter av rasism och diskriminering inte kan
reduceras till att handla vare sig om enbart extremistiska grupperingar
111
Per Brommé, Christer Lundh och Ann-Katrin Bäcklund Varför sitter ”brassen” på
bänken? SNS Förlag, Stockholm (1996), Jan Ekberg ”Hur är arbetsmarknaden för den
andra generationens invandrare?” Arbetsmarknad och Arbetsliv nr 1 1997. För en studie
av diskurser inom forskning om invandrares arbetslöshet ur ett postkolonialt perspektiv
se Katarina Mattsson (O)likhetens geografier: Marknaden, forskning och de Andra
Uppsala Universitet, Uppsala (2001)
112
Carl-Ulrik Schierup och Sven Paulson (red.) Arbetets etniska delning Carlssons,
Stockholm (1994).
43
eller till frågor om huruvida invandrare får jobb eller inte. De personer
hon intervjuat talar om erfarenheter av vardagsrasism på sina arbetsplatser.113
Diana Mulinari och Anders Neergaard som studerat hur medlemmar i
nätverket FAI (Fackligt Aktiva Invandrare) inom LO talar om hur frågor
om rasism, diskriminering och exkludering osynliggörs på olika sätt och
skylls på ”invandrarnas” påstådda brist på kompetens och kunskap. Intressant är att dessa erfarenheter görs inom en organisation som tagit
ställning mot rasism och främlingsfientlighet. Detta tyder på att
definitionen av rasism som något som främst handlar om extremism och
nazism är alltför snäv. Det tyder också på att rasism inte enbart
reproduceras av övertygade rasister utan även av människor som tagit
ställning mot rasism.114
I sin studie av arbetsmarknadschanser för ungdomar med invandrarbakgrund visar Woukko Knocke och Fredrik Hertzberg vilka val
ungdomar med invandrarbakgrund gör inom ramen för inträdet på arbetsmarknaden och hur dessa inte enbart påverkas av ungdomarnas
etnicitet utan även av familjens socioekonomiska bakgrund. Trots att de
framför allt undersökt arbetsmarknadsfrågor pekar de på att frågor kring
utanförskap och etnisk identitet var något ungdomarna reflekterade över i
intervjuerna. Dessa frågor blir viktiga i en kontext där
diskriminering är det manifesta uttrycket för ett system som grundas på ojämlika maktförhållanden och en värdehierarki, som trots
lagstiftning och deklarationer om etnisk mångfald som tillgång,
fortfarande sorterar människor efter ursprung och bestämmer deras
plats i det sociala rummet.115
De visar också hur andra viktiga aktörer på arbetsmarknaden, så som
arbetsförmedlare och potentiella arbetsgivare, resonerar kring dessa
ungdomar och sina möjligheter/svårigheter att ge dem jobb. Dessa
resonemang tenderade att begränsa ungdomarnas möjligheter på arbets113
Paulina de los Reyes Invandrare och tjänsteman: En studie om invandrartjänstemännens villkor i det svenska arbetslivet TCO, Stockholm (1997), s 6
114
Mulinari Neergaard Den nya svenska arbetarklassen
115
Woukko Knocke och Fredrik Hertzberg Mångfaldens barn söker sin plats: En studie
om arbetsmarknadschanser för ungdomar med invandrarbakgrund Svartvitts förlag,
Arbetslivsinstitutet, Stockholm (2002), s 226.
44
marknaden. Ett exempel på detta är att trots att arbetsförmedlarna ville
väl handlade de ofta på ett sätt som reproducerade arbetsmarknadens
rasistiska struktur. Flera arbetsförmedlare berättar till exempel hur de, för
att skydda sina klienter från risken för diskriminering, valde att inte förmedla vissa jobb. Detta gör det tydligt att rasism även reproduceras av
människor vars intentioner kanske var de absolut motsatta. De visar också
att även om arbetsförmedlarna och -givarnas attityder ibland präglades av
stereotypa uppfattningar av ungdomarna spelade även institutionernas
organisation och arbetssätt stor roll.
Att erfarenheter av rasism i vardagen inte är något ovanligt bland
”invandrare” och etniska minoriteter i Sverige pekar alltså flera forskare
på. Räthzel visar i sin studie av ungdomars inträde på den svenska
arbetsmarknaden att ungdomar som inte kategoriseras som ”svenska” i
hög utsträckning förhåller sig till sin position som ”invandare” i sina
strategier att söka jobb. Det kan, visar hon, till exempel handla om att på
allvar överväga att byta ut ett utländskt klingande efternamn till att välja
ett framtida yrke där möjligheterna att förändra de rasistiska strukturerna
är som störst. Erfarenheter av rasism och hotet om diskriminering är
något unga människor ständigt förhåller sig till.116 I Rädda barnens
utredning ”Det måste var någonting annat” visar Viveca Motsieloa att
erfarenheter av vardagsrasism tyvärr inte är ovanliga, utan något som
finns i många barns vardag i Sverige. Ungdomarna berättar om
kränkningar i form av sexualisering, konstiga blickar på bussen och
lärares uttalanden i undervisningen. Hon visar också att det finns en
ovilja mot att tala om dessa erfarenheter som ett uttryck för rasism, både
från barnen själva och från de vuxna i deras omgivning.117
Ett viktigt tema inom den postkoloniala forskningen i Sverige är just
frågor om identitet och om hur människor kategoriseras i samhälleliga
diskurser. Ett annat vanligt tema är forskning kring föreställningar om de
människor som kategoriseras som Andra på olika sätt. Denna forskning,
som utgår ifrån att identiteter skapas i sociala sammanhang och är
föränderliga över tid och kontext, även hos en och samma person,
116
Nora Räthzel ”Några reflektioner om ungdomars inträde på den svenska arbetsmarknaden” i red. Magnus Dahlstedt och Ingemar Lindberg Bortom rasismer i Europa:
Visioner för ett annat samhälle Agora, Stockholm (2005), s 56.
117
Viveca Motsieloa Det måste vara någonting annat: En studie om barns upplevelser av
rasism i vardagen Rädda Barnen, Stockholm (2003).
45
studerar bland annat hur alternativa identiteter och motståndsidentiteter
växer fram.
Frågor kring identitet och känslor av utanförskap har också länge varit
viktiga frågor inom forskning om ”invandrare” i Sverige. Mycket har
skrivits om framför allt ungdomars kluvna förhållande till olika
identiteter: ska man se sig som svensk eller känner man mer gemenskap
med sitt ”hemland”? Denna typ av studier har ofta handlat om s k
invandrartäta förorter i storstadsområden och inte sällan behandlat teman
som kriminalitet, våld och kulturella uttryck. Medan många forskare
väljer att inte ta frågor kring vardagsrasism i beaktande finns här även
forskare som istället poängterar att frågor kring maktlöshet, utanförskap
med mera bör ses ur ett samhälleligt perspektiv snarare än (enbart) ur ett
kulturellt och/eller psykologiskt perspektiv. Det är framför allt den
sistnämnda forskningen jag tar upp här.
Aleksandra Ålund studerar i boken Multikultiungdom hur ungdomar i
Rinkeby i media framställs på ett stereotypt sätt, och hur ungdomar
resonerar kring dessa bilder i skapandet av identitet(er). Det våld som
beskrivs frikopplas i medieframställningarna från sitt sociala sammanhang och får symbolisera etniska gruppers påstådda inbördes
kulturkonflikter eller kulturaliseras, det vill säga förstås i snäva etniska
och kulturella termer. Det är just detta kulturaliserande av social
ojämlikhet, menar hon, som tvingar ungdomarna att ställa sig frågor om
sin etniska tillhörighet, frågor de annars troligtvis inte hade ställt sig eller
som i alla fall inte hade blivit så centrala. Ålund pekar på hur ungdomar i
dessa områden bygger broar mellan olika etniska grupper och skapar nya
tillhörigheter som en reaktion på den vardagsrasism de möter.118 På ett
liknande sätt visar Ove Sernhede att killar i en förort till Göteborg, som
ett resultat av en kollektiv känsla av utanförskap, och med hiphopmusiken som redskap, skapar nya identiteter som går bortom alltför
snäva etniska tillhörigheter.119 Åsa Andersson studerar hur flickor i en
118
Aleksandra Ålund Multikultiungdom: Kön, etnicitet, identitet Studentlitteratur, Lund
(1997)
119
Ove Sernhede AlieNation is my nation: Hip-hop och unga mäns utanförskap i Det nya
Sverige Ordfront, Stockholm (2002)
46
liknande förort på olika sätt förhåller sig till invandrarskap, svenskhet,
tillhörighet med mera.120
En stor del av den forskning som handlar om tillhörighet och identitet
handlar på olika sätt om ungdomar, om en grupp som förutom att förhålla
sig till sin(a) etniska identitet(er) håller på att bli vuxna. En person som,
liksom jag själv, inte främst är intresserad av ungdomar är antropologen
Lena Sawyer vars forskning rent tematiskt ligger mycket nära min. I sin
avhandling Black and Swedish: Racialization and the cultural politics of
belonging in Stockholm studerar hon hur rasifiering och tillhörigheter
förhandlas i Sverige vid mitten av 90-talet. Genom intervjuer med
personer av afrikansk härkomst (African heritage) och inte rasifierade
svenskar undersöker hon vilka strategier människor använder i dessa
förhandlingar.121
Sawyer använder sig av Paul Gilroys begrepp Roots och Routes för att
visa hur afrikansk identitet används för att konstruera tillhörighet i en
kontext där erfarenheter av vardagsrasism är vanligt förekommande.
Roots betecknar diasporans sätt att sätta rötter på den lokala plats de
befinner sig på och den kontext vars vardag man hanterar. Routes å andra
sidan betecknar de rutter människor använder för att med hjälp av de
trans- och interlokala diskurser de har tillgång till skapa tillhörighet till
diasporan. Sawyer identifierar tre idealtyper av dessa kartor som i stor
utsträckning påminner om de strategier Fanon pekar på ovan. Den första
består av en stark identifiering med sina afrikanska rötter som ett sätt att
reagera på den rasism man möter i Sverige. Istället för att vara ett tecken
på exkludering vänds den afrikanska bakgrunden till något som istället
skapar tillhörighet och inkludering i en (”äkta”) afrikansk gemenskap.
Den andra rutten identifieringen med det afrikanska tar, är att ta avstånd
från det afrikanska, att inte alls identifiera sig med det utan snarare som
just det man inte vill vara, det man inte vill bli sedd som. Den tredje och
sista rutten Sawyer identifierar är att konstruera en diasporaidentitet.
Istället för att starkt förknippa sig med sina afrikanska ”rötter” eller helt
ta avstånd från dem, blir det här snarare fråga om att identifiera sig med
olika typer av motstånd mot den underordnade position man blir satt i
120
Åsa Andersson studerar också andra identifikationer så som klass och kön. Andersson
Inte samma lika…
121
Sawyer Black and Swedish…
47
inom ramen för en rasistisk ordning. Motståndskulturer så som hip-hop
och reggae blir viktiga, liksom anti-rasistiska ikoner som Malcolm X och
Nelson Mandela.122
Det finns med andra ord stora likheter mellan Sawyers och min
forskning, men även vissa skillnader. Förutom mindre skillnader i metod
och material finns även skillnader i forskningens fokus. Sawyers
forskning handlar främst om hur människor skapar vissa tillhörigheter
och gränser mellan sådana tillhörigheter, till exempel genom att förhålla
sig till ”det afrikanska” på olika sätt.123 I likhet med Ålund, Sernhede,
Andersson och Sawyer är jag alltså intresserad av frågor kring
identifikation och tillhörighet men fokuserar snarare, i likhet med Räthzel
och Motsieloa, på hur rasistiska maktstrukturer hanteras och förhandlas
på en vardagsnivå eftersom jag på så vis vill förstå människors
underordning i och motstånd mot dessa strukturer.
122
Lena Sawyer “Routings: “race”, African diasporas, and Swedish Belonging” i
Transforming Anthropology 11(1) 13-29 (2002).
123
Sawyer har även studerat just svenska rasistiska diskurser som jag kommer att ta upp
närmare i nästa kapitel.
48
3. Sverige, Afrika(ner) och
”invandrare” – en bakgrund
De personer som finns i mitt material förhåller sig i sin vardag inte
bara till diskurser om Afrika(ner) utan även till diskurser om ”invandrare” mer generellt. Därför kommer jag i detta kapitel att i korthet redogöra
för hur Sveriges relation till Afrika har sett ut genom åren och hur man
har föreställt sig livet och människorna där. Jag kommer också att ge en
historisk beskrivning av hur olika etniska minoriteter och invandrargrupper har positionerats i Sverige. Eftersom en fullständig redogörelse för
detta skulle kräva betydligt mer utrymme än jag har tillgång till här,
kommer jag här bara dra upp de stora linjerna för detta.
Sverige och den afrikanska kontinenten
Ett inte så känt faktum gällande relationerna mellan den afrikanska
kontinenten och Sverige är, att Sverige har haft en koloni i Afrika. Trots
att den svenska koloniala historien i Afrika blev kortvarig i jämförelse
med många andra europeiska länders kan man konstatera att den svenska
staten under 1600-talet hade en ambition att sträcka sig mot andra länder
och kontinenter. Flera handelskompanier bildades varav ett var Svenska
Afrikakompaniet som kom att handla i slavar, guld och elfenben från
borgen Cape Coast i nuvarande Ghana.124 Förutom de svenskar som
arbetade inom ramen för kolonierna fanns här även s.k. upptäcktsresande.
Carl von Linné skickade till exempel ut två studenter som bland annat
reste i Södra Afrika, där de skrev en mängd rapporter om botanik, zoologi
och Kaplandets geografi. Som en konsekvens av de starka förbindelserna
mellan det belgiska och svenska kungahuset fanns också många svenskar
som arbetade som administratörer i den belgiska kolonin Kongo.
Svenskarna var, skriver Lennart Wohlgemuth, den tredje största
124
Sverige hade förutom denna koloni även en koloni i Delaware, USA (1638-1655) och
en på Saint Barthélemy i Karibien (1784-1878). Planer fanns även att under 1700-talets
första hälft etablera en koloni på Madagaskar vilket dock misslyckades. Lasse Berg När
Sverige upptäckte Afrika Rabén Prisma, Stockholm (1997), s 50. Se även Franklin D
Scott Sweden: The Nation’s History University of Minnesota Press, Minneapolis (1977)
49
utländska nationaliteten i landet, efter belgare och britter.125 Denna
koppling till Kongo kom att fortsätta under lång tid framåt. Som jag
visade i föregående kapitel fick Afrika representera det annorlunda, det
mystiska, impulsiva, exotiska med mera och stod i kontrast mot det
förnuftsstyrda och kontrollerade Europa. Raoul Granqvist pekar på vikten
av myten om Afrika som en vild och underordnad kontinent för
rekryteringen av de svenskar som deltog i de koloniala härjningstågen
och menar att de kanske t o m var avgörande för att tågen ägde rum
överhuvudtaget.
En mer känd aspekt av relationen mellan Sverige och den afrikanska
kontinenten är de missionärer och biståndsarbetare som genom åren har
varit verksamma på olika håll i Afrika. Från mitten av 1800-talet och
framåt fanns flera olika svenska kyrkor representerade inom missionen,
främst i Sydafrika, Kongo, Etiopien och Eritrea. Missionärerna, menar
Granqvist, protesterade mot det brutala våld kolonialmakten gjorde sig
skyldiga till, vilket också fick ett visst utrymme i svensk press. Detta innebar dock inte, fortsätter han, att man i grunden ifrågasatte kolonialmaktens legitimitet.126 Cristian Catomeris menar att det snarare
handlade om ett samarbete med kolonialmakten för att på så vis lättare
kunna omvända människor till den kristna tron.127
Myten om Afrika var utbredd. Enligt denna myt kännetecknades
Afrika inte bara av vildhet utan kanske framför allt av primitivitet och
barbari. Kontinenten ansågs sakna alla former av en inhemsk civilisation.
Istället levde människor här ett liv som kännetecknades av promiskuös
sexualitet, vidskepelse och mystiska riter. De civilisationer som fanns
ansågs i hög utsträckning vara importerade från andra världsdelar och
tankesystem. Några genuint afrikanska skriftspråk eller civilisationer
fanns inte, ansåg man. Samhällsutvecklingen ansågs under denna tid röra
sig från primitiva stadier till civilisation, och inte helt oväntat ansågs
125
Lennart Wohlgemuth ”Swedish relations and policies towards Africa” i red. Lennart
Wohlgemuth The Nordic Countries and Africa: Old and New Relations Nordiska
Afrikainstitutet, Uppsala (2002), s 42 f
126
Raoul J. Granqvist ”’Virvlande svarta lemmar’ och ’goda svenskar’ i Kongo i hundra
år – om svensk rasism i vardande” i red. Michael McEachrane och Louis Faye Sverige
och de Andra: Postkoloniala perspektiv Natur och Kultur, Stockholm (2001), s 108 och
Lennart Wohlgemuth ”Swedish relations…”
127
Christian Catomeris Det ohyggliga arvet: Sverige och främlingen genom tiderna
Ordfront, Stockholm (2004)
50
Europa ha nått längre i utvecklingen än exempelvis Afrika. Det fördes
också en antropologisk diskussion under 1800-talet om huruvida den s k
”negern” överhuvudtaget var kapabel att civiliseras, menar Åke
Holmberg. Medan en grupp menade att detta var möjligt menade andra
att ”negern” var för barnslig och djurlik för att något sådant någonsin
skulle uppnås. Denna ståndpunkt försvarades med hjälp av argument om
primitivitet, djurlikhet o dyl. 128 Även om myterna om Afrika förändrats
över tid slutade de inte påverka den svenska befolkningens syn. Michael
McEachrane visar exempelvis hur bilden av Afrika(ner) spelade en
central roll i Arthur Lundkvists författarskap och där fick avgöra den
bakgrund den svenska och västerländska moderniteten sågs mot.129
På 1960-talet tjänstgjorde runt 6 300 svenska soldater i Kongo och för
många av dem var myten om Afrika en viktig anledning till varför man
tagit värvning, menar Granqvist. Luis Ajagán-Lester visar hur bilden av
primitiva, barbariska underlägsna afrikaner figurerade i svenska
skolböcker ända in på 1960-talet.130 Under denna tid började också en
delvis annan bild av Afrika växa fram i och med bevakningen av
antiapartheidrörelsen, Olof Palmes kritik och också en kritik mot svenskt
bistånd som hade börjat växa fram sedan mitten av 50-talet. Parallellt
med detta började också afrikaner själva i allt högre utsträckning få
komma till tals i de svenska medierna.131 Detta innebär dock inte att de
koloniala föreställningarna om Afrika blev oviktiga, vilket jag även
kommer att visa längre fram, utan kanske snarare att det tillkom ännu en
stereotyp; den av afrikanen som en hjälte och frihetskämpe som kämpar
mot rasistiskt förtryck.
128
Åke Holmberg Världen bortom västerlandet: Svensk syn på fjärran länder och folk
från 1700-talet till första världskriget Kungliga Vetenskaps- och vitterhetssamhället,
Göteborg (1988), s 161
129
Michael McEachrane ”’Neger och lokomotiv!’ Primitivism och modernitet i Artur
Lundkvists författarskap” i red. Michael McEachrane och Louis Faye Sverige och de
Andra: Postkoloniala perspektiv Natur och Kultur, Stockholm (2001)
130
Luis Ajagán-Lester ”De Andra”: Afrikaner i svenska pedagogiska texter (1768-1965)
HLS, Stockholm (2000). Ajagán-Lesters analys sträcker sig inte längre än till 60-talet.
Studier av senare tidsperioder visar på en ännu längre kontinuitet. Se till exempel Mai
Palmberg Afrikabild för partnerskap? – Afrikabilder i de svenska skolböckerna
Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala (2000), Fredrik Strömberg Serienegern: En
bildberättelse om fördomar Seriefrämjandet, Stockholm (2001).
131
Granqvist ”’Virvlande svarta lemmar’…”
51
Denna tid och de nya bilder som växte fram kom att få stor betydelse
för Sveriges relationer med Afrika. Sverige motsatte sig den rasistiska
apartheidpolitiken i Sydafrika och motståndet växte sig framför allt starkt
inom ramen för olika typer av studentrörelser. Det rådde en bred politisk
enighet gällande Sveriges politik gentemot Sydafrika mellan riksdagens
olika politiska partier. Solidaritetsrörelsen som vuxit sig stark på 60-talet
kom också att allt mer intressera sig även för Sydafrikas grannländer,
Zimbabwe, Angola och Moçambique och andra länder i regionen samt
dessas befrielserörelser. Det var under en lång tid framför allt dessa som
fick bistånd från Sverige.132 38 % av Sveriges bilaterala bistånd gick 1999
till olika länder i Afrika. 1998 antog riksdagen en biståndspolicy som
gick under namnet ”Partnerskap för Afrika”. Målet med detta var att föra
en biståndspolitik som skulle främja en utveckling som kontrollerades av
afrikanerna själva och som underlättade fattigdomsbekämpning och en
demokratisk utveckling. En viktig faktor i denna policy var att även skapa
en biståndsrelation som var mer jämlik.133 Maria Eriksson-Baaz visar i
sin studie av kulturell identitet i biståndsarbete att det hela inte är så enkelt som det kanske kan verka. Även om tanken är att skapa en jämlik
relation blir det i biståndssammanhang tydligt att det finns en maktrelation mellan de båda parterna, likaså att de koloniala föreställningarna om
lata, barnsliga afrikaner fortfarande är starka. Hon visar även att
mottagarna av biståndet, för att överhuvudtaget få tillgång till det, tvingas
anpassa sig efter givarnas krav och policy, vilket alltså strider mot idén
med att utvecklingen skulle ske utifrån de afrikanska ländernas krav och
mål.134
Anna Wieslander räknar i en artikel ut att minst 50 000 svenskar har
levt i Afrika i mer än sex månader sedan 1960, vilket tyder på att Afrika
inte självklart kan betraktas som perifert i relation till Sverige. Även om
siffran enligt Wieslander är lågt räknad innebär dessa människors
erfarenheter och deras berättelser till vänner och bekanta, ett viktigt
132
Tor Sellström Sweden and National Liberation in Southern Africa Vol. I: Formation of
a Popular Opinion 1950-1970 Nordiska Afrika Institutet, Uppsala (1999) och Tor
Sellström Sweden and National Liberation in Southern Africa Vol II: Solidarity and
Assistance 1970-1994 Nordiska Afrika Institutet, Uppsala (2002)
133
Wohlgemuth ”Swedish relations…”
134
Maria Eriksson-Baaz The White Wo/Man’s Burden in the Age of Partnership: A
Postcolonial Reading of Identity in Development Aid Göteborgs Universitet, Göteborg
(2002)
52
komplement till de bilder människor får del av via andra medier.135 Hur
ser då dessa andra bilder ut? I en rapport från SIDA skriver författaren att
nyhetsrapporteringen ofta har ett ”övervägande deprimerande och ofta
dramatiskt innehåll” och handlar om olyckor, inbördeskrig, slavhandel
och droger.136 Palmberg ser ett liknande mönster i svenska skolböcker där
bilden av Afrika som en ”problemkontinent” är stark. Utvecklingen
beskrivs överlag i negativa termer och frikopplas från sin globala kontext.
Istället talas om befolkningtillväxt, korruption, undernäring och bristande
utbildning som orsaker till den brist på utveckling man tycker sig se. Ett
undantag för detta är Sydafrika som beskrivs som ett land det går bra
för.137 Denna påstådda brist på utveckling återkommer i Eriksson-Baazs
intervjuer som innehåller uttalanden om vikten av att uppfostra afrikanska
biståndspartners att hantera pengar, att själva ta ansvar för sin utveckling
och inte sitta och förlita sig på hjälp utifrån med mera.138
Förutom katastrofer, krig och liknande elände handlade den övriga
medierapporteringen om olika, framför allt svenska, personer som arbetat
i eller besökt Afrika och om deras upplevelser där. Dessa reportage
sammanfattas i orden ”Gud, välvilja och kultur” men även begrepp som
”spännande” lyfts fram som vanligt förekommande. Frågor som rör välståndsökningar, framsteg, företagande och näringsliv förekommer enbart
vid några enstaka tillfällen under den månad undersökningen gäller. Man
kan alltså skönja en viss kontinuitet vad gäller beskrivningen av Afrika
som en exotisk, främmande plats där missionen spelar en stor roll. Denna
kontinuitet kan skönjas i flera olika sammanhang.
En sexualiserad bild av framför allt afrikanska män finns att hitta i
flera sammanahang. Matthis pekar på att afrikanska män ofta reduceras
till sitt kön och sin sexualitet. Ett exempel på detta finns i Kerstin
Thorvalls och Birgitta Stenbergs författarskap som båda tar upp sexuella
fantasier om svarta män. Liknande mönster ser Pred i litteraturen kring
Badin, en slav från kolonin i Saint Barthélemy i Karibien som vid tio års
135
Anna Wieslander ”Brännpunkt: Bilden av en kontinent” i Omvärlden nr 2 (1999), s 1214
136
Rapporteringen från Sydafrika fokuserade i högre utsträckning på landets
inrikespolitik. Camilla Randerz Cevung Mediaundersökning Afrikabilden: Afrika sett
med medias ögon SIDA, Stockholm (1998)
137
Palmberg Afrikabild för partnerskap?…, s 108 och 237
138
Eriksson-Baaz ”Biståndet och partnerskapets problematik”
53
ålder överlämnades till Drottning Kristina som present 1757 och dog i
Stockholm 1822. Även i denna litteratur får den afrikanske mannen
representera den ohämmade sexualiteten (även när han blev vuxen).139
Även i Anderssons studie om ungdomar idag kommer den svarte mannen
som den mest spännande erotiska partnern tillbaka.140 I författarskapet om
Badin återkommer också den infantilisering av afrikanen som varit vanlig
länge.
För att förstå hur människor med afrikansk bakgrund har det i dagens
Sverige räcker det inte med att titta på hur relationen mellan Afrika och
Sverige har sett ut. Det är också nödvändigt att titta på vad som har
utspelat sig i den svenska kontexten och hur olika ”icke-svenska” grupper
har positionerats historiskt och i dagsläget. Även om jag här har valt att
dela upp framställningen bör man inte föranledas att tro att de båda
kontexterna går att klart skilja från varandra, som jag har argumenterat
ovan.
Rasism i Sverige
Samtidigt som koloniseringen av Afrika ägde rum skedde en utveckling av vetenskapen om Afrika, dess befolkning och om olika mänskliga
”rasers” biologiska och själsliga egenskaper. Under 1800-talets senare
hälft uppstår till exempel vetenskapen kraniologi bland annat med hjälp
av den svenske antropologen Anders Retzius. Människosläktet delades
här in i två grupper; de långskalliga och de kortskalliga, som också
ansågs ha olika själsliga egenskaper. Studierna grundade sig främst på
den samiska befolkningen i Sverige och för att få tag på kranier grävdes
bland annat gravar upp och kroppar halshöggs. Andra vetenskapsmän
använde sig i sin undervisning av levande samer på ett liknande sätt som
”infödingar” från de forna kolonierna i till exempel Afrika förevisades
som levande exempel på exotiska, primitiva folk.141 Detta är ytterligare
139
Pred The Past is not Dead..., s 54
Andersson Inte samma lika…, s 216
141
Se till exempel Anne Fausto-Sterlings text om den sydafrikanska kvinna som gavs
namnet Sandra Bartman. Hon visades upp för vetenskapsmän och cirkusbesökare i
Frankrike och England under 1800-talet, och hennes hjärna och genitalier fanns att
beskåda på museum i Paris ända in på 1970-talet. Detta är ytterligare ett exempel på den
reducering av afrikaner till deras sexualitet jag tog upp ovan. Anne Fausto Sterling
”Gender, Race, and Nation: The Comparative Anatomy of ’Hottentot’ Women in
Europe, 1815-1817” i red. Jennifer Terry och Jaqueline Urla Deviant Bodies: Critical
Perspectives on Difference in Science and Popular Culture Indiana University Press,
140
54
ett tydligt exempel på hur vetenskapen om de Andra har använts som ett
sätt att förtingliga dem, som jag tog upp med hänvisning till Mudimbe
ovan.
Liknande tankegångar fanns hos rasbiologen Herman Lundborg, förste
chef för det Rasbiologiska institutet i Uppsala som grundades 1921 och
var det första i Europa att finansieras med statliga medel. Rasbiologin
studerade inte bara skillnader mellan olika ”raser” utan var även intresserad av rashygien som syftade till att hålla tillbaka spridningen av mentala
och andra sjukdomar och på andra sätt se till att den egna ”rasen”
fortsatte vara stark. Herman Lundborg drev därför kravet på en aktiv
statlig befolkningspolitik. Detta, menade han, var nödvändigt för att
undvika en degeneration av ”rasen”. Den så kallade ”bottensatsen” i
samhället, som bestod av personer med ”blandad härstamning”, tenderade
att föröka sig snabbare än den övriga befolkningen och i förlängningen ta
över. Därför gällde det att skydda ”rasen” både från yttre och inre fiender.
En metod för detta var att sterilisera de element som ansågs olämpliga för
reproduktion.142 En grupp som blev föremål för denna politik var de
resande (förut kallade ”tattare”) som ansågs utgöra en stor fara för det
svenska folket på grund av sin påstådda kriminalitet och sinnesslöhet.
Vilka människor som tillhörde denna grupp var dock oklart. Att någon av
omgivningen betraktades som ”tattare” var avgörande för om han/hon
kategoriserades som det i offentliga dokument och sammanhang, menar
Catomeris, vilket återigen illustrerar att ”ras” är en socialt konstruerad
kategori.143
Några år efter Rasbiologiska institutets invigning höll statsminister
Per Albin Hansson sitt berömda tal om Folkhemmet Sverige. Så här sa
han bland annat:
Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner
på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres
Bloomington (1995). På ett liknande sätt har människor ställts ut i ”genuint afrikanska
byar” på djurparker i exempelvis Tyskland även i nutid. Remi Raji ”Afrikaner ställs ut i
djurparker” Dagens Nyheter 17 juli 2005
142
Herman Lundborg citerad i Catomeris Det ohyggliga arvet….
143
Christian Catomeris ”En förfrämligad kropp: hur mörkhet gjorts osvenskt” i red. Diana
Mulinari och Nora Räthzel Bortom etnicitet. Festskrift för Aleksandra Ålund Boréa,
Umeå (under utgivning)
55
bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage…
Tillämpat på det Stora folk- och medborgarhemmet skulle detta
betyda nerbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som
nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och plundrade.144
Hur gick detta ihop? Det svenska folkhemmets dörrar stod inte öppna
för alla. Alla hade inte tillträde till den svenska familjen och alla sätt att
leva var inte accepterade. Motsägelserna mellan å ena sidan en satsning
på rasbiologi och å andra sidan ett rättvist folkhem för alla, verkar dock
inte ha lett till några högljudda protester i dåtidens mediedebatt. Det
fanns vid denna tid flera etniska minoriteter som på olika sätt underordnades i det svenska samhället. Det fanns också ambitioner om att
”försvenska” de inhemska minoriteterna, exempelvis genom att förbjuda
finskspråkiga barn att tala sitt modersmål i skolan eller att genom
steriliseringar hindra ”tattare” att föröka sig. Minoriteterna ansågs inte
bara vara kulturellt särskilda utan ansågs ofta tillhöra en annan ”ras” än
de ”rent” svenska. Till exempel kategoriserades samerna som mongoliska
folk, och befann sig därför ”ett snäpp över ’negrerna’ men långt efter
’germanerna’”, som ”svenskar” ansågs tillhöra.145 De grupper som inte
var välkomna i det svenska samhället rasifierades ofta och bilderna av
svartmuskiga och farliga ”tattare” var vanligt förekommande och fanns
bland annat att hitta i barnböcker146, liksom bilder av ”negrer” och
”infödingar”147 En viktig aspekt i retoriken kring minoriteterna var att
beskriva dem som just ”mörka” och/eller ”svarta” och ställa dem i
kontrast till det ”ljusa” svenska. Man kunde också samtidigt se en rasifiering av de grupper i samhället som hade det sämst ställt, exempelvis gick
ett område kring Eriksdal i Stockholm under namnet ”Negerbyn”.148
Ingvar Svanberg och Mattias Tydén visar i sin genomgång av tusen
års invandringshistoria, att invandring inte är ett nytt fenomen i Sverige
utan att det i alla tider har invandrat människor ur olika etniska grupper.
144
Per Albin Hanssons folkhemstal återfinns i sin helhet på
http://www.vaxjo.sap.se/pages/219_1.htm (010106)
145
Catomeris Det ohyggliga arvet…, s 203
146
Catomeris ”En förfrämligad kropp…”
147
Sawyer Black and Swedish…, s 13.
148
Lena Sawyer ”’Negerbyar’ och andra spöken” i Invandrare och Minoriteter 1/2001:
25-26
56
Sverige har, konstaterar de, aldrig varit ett etniskt homogent samhälle,
något som ofta hävdas som förklaring till de problem av marginalisering
och utanförskap personer som kategoriseras som invandrare möter i
dagens Sverige.149 Lena Sawyer visar hur just föreställningen om afrikanen som den mest Annorlunda blir en del av reproduktionen och
legitimerandet av denna bild. Berättelser om ”första gången jag såg en
neger” fungerar, menar hon, som ett sätt att poängtera hur ”nytt” det är att
det finns afrikaner i Sverige, och att därför rasismen och diskrimineringen
mot dem är förståelig och troligtvis går över av sig själv när den svenska
befolkningen har vant sig.150 Svanberg och Tydén tar också upp flera
stora invandringsvågor som ägt rum: tyskar under medeltiden, valloner
under 1600-talet, judiska flyktingar efter andra världskriget, för att nämna
några exempel.151 Det har alltså alltid bott olika etniska grupper inom
landet och först på senare tid (1800-tal) har en mer aktiv politik förts för
att försvenska Sverige.152
Att människor i alla tider har invandrat till Sverige innebär inte att de
under alla tider har varit lika många eller att de invandrat av samma
anledning. Under efterkrigstiden ökade invandringen i jämförelse med
tidigare tidsperioder. Arbetskraftsinvandringen dominerade fram till 70talet och kom från länder som bland annat Italien, Jugoslavien, Finland,
Turkiet. På 80- och 90-talen ersattes denna kategori allt eftersom av
flyktingar från olika länder. Under denna period ökade också invandringen från den afrikanska kontinenten markant. Gillis Herlitz menar att
rasism vid denna tid var tabu i Sverige och att detta resulterade i en
överdriven rädsla att kritisera andra kulturer och/eller ”invandrare”.153
Detta innebar dock inte att rasismen var obefintlig.
Samtidigt som flyktinginvandringen steg ökade också arbetslösheten
och tillsammans med stigmatiseringen innebar detta en än tydligare
marginalisering av stora delar av den invandrade befolkningen. På flera
149
Ingvar Svanberg och Mattias Tydén Tusen år av invandring: En svensk kulturhistoria
Gidlunds Bokförlag, Stockholm (1992)
150
Sawyer ”Första gången jag såg en neger…:”
151
Svanberg och Tydén Tusen år av invandring…
152
Orvar Löfgren ”Nationella arenor” i red. Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren
Försvenskningen av Sverige: Det nationellas förvandlingar Natur och Kultur,
Stockholm (1993), s 43
153
Gillis Herlitz Svenskar: Hur vi är och varför vi är som vi är Konsultförlaget AB,
Uppsala (1991)
57
håll ifrågasatte man huruvida de flyktingar som kom var ”riktiga”
flyktingar eller om de inte snarare var ute efter att profitera på den
svenska välviljan. Denna allt öppnare invandringsfientlighet sammanföll
med en djup ekonomisk kris och en allt öppnare rasism. Som exempel
kan nämnas attacker mot flyktingförläggningar, rasistiska mord och det
främlingsfientliga partiet Ny Demokratis inträde i riksdagen.154 Parallellt
med en öppen och tydligt formulerad rasism skedde också en förändring
av synen på invandringspolitiken bland de politiska partierna. Sverige
som förut poängterat vikten av en solidarisk flyktingpolitik blev allt mer
restriktivt. Detta innebar dock inte ett erkännande av den rasism som
fanns.155 Snarare skylldes, menar Alan Pred, dessa rasistiska strömningar
på små extremistiska grupper bestående av unga män från arbetarklassen
eller på ett fåtal platser så som Sjöbo, Trollhättan och Klippan.156 Även
om detta perspektiv på rasismen allt mer kritiserats under 2000-talet och
även om etnisk diskriminering är ett tema som diskuteras allt oftare och
som fler människor är medvetna om157 är den dominerande diskursen om
diskriminering i Sverige fortfarande i stort sett den samma.
Avslutningsvis kan man alltså konstatera att Sverige har både en kolonial
och en rasistisk historia och att denna historia fortsätter att påverka
dagens syn på afrikaner, ”invandrare” med flera och hur medlemmar av
dessa grupper positioneras i det svenska samhället. Även om mycket har
förändrats genom århundradena finns många föreställningar och sociala
strukturer kvar, som fortfarande legitimerar rasistisk diskriminering mot
människor. ”Invandrare” ses fortfarande som ett hot mot det svenska
samhället. Medan det tidigare var fråga om deras biologiska egenskaper
som ansågs vara farliga för den svenska (biologiska) samhällskroppen är
det idag snarare en fråga om invandringen som en fara för den svenska
välfärdsstaten och dess lag och ordning. Tesfahuney visar hur en ”ny
Berlinmur” vuxit fram runt Europa och hur det numera är ”invandrare”
och inte längre Sovjetunionen och dess allierade som konstrueras som
den stora faran på samma nivå som terrorism och atomvapen. ”Invandra154
Se till exempel Carina Tigervall Folkhemsk film: Med ”invandraren” i rollen som den
sympatiske Andre Umeå Universitet, Umeå (2005)
155
Woukko Knocke ”Den strukturella diskrimineringens försåtlighet – Ett historiskt och
nutida perspektiv” i red. Neergaard Diskriminering på arbetsmarknaden och i rekryteringspraktiker (arbetstitel) (under utgivning)
156
Pred Even in Sweden… och Mulinari och Neergaard Den nya svenska arbetarklassen
157
Integrationsbarometer 2004: En rapport om allmänhetens inställning till integration,
mångfald och diskriminering 2003 och 2004. Integrationsverket, Norrköping (2005)
58
re” framställs inte som problematiska enbart p g a sin närvaro utan
kopplas dessutom ihop med föreeteelser som människohandel,
sjukdomar, bidragsberoende, kriminalitet och sexualiserat våld.158
På ett liknande sätt visar Anna Bredströms analyser att ”invandrarkillar”
ofta framställs som representanter för sina ”hemländers” sexistiska syn på
kvinnor och kvinnors sexualitet eller för en gängkultur från förorten som
har sin grund i utanförskap och segregation. Ett problem med dessa
konstruktioner är, menar hon, att de implicit ställs mot en konstruktion av
svenska relationer mellan män och kvinnor, som jämställda och som fria
från sexualiserat våld.159 Den dualistiska framställningen av ”invandrare”
i media har även Ylva Brune visat i en rad sammanhang. En central
slutsats är att ”invandraren” får representera det som är Annorlunda för
att på så sätt bekräfta den goda svenska normen. Mot deras hederskultur,
kvinnoförnedring och religiositet ställs den svenska jämställdheten och
moderniteten. På så sätt framställs ”invandrare” som ett hot mot den
svenska jämställdheten, mot ”sina” kvinnor och i förlängningen mot den
svenska kulturen och det svenska samhället.160 Samtidigt som ”invandrare” framställs som hot på olika sätt har även diskussioner om ”invandrare” som arbetskraft vuxit sig starkare. Detta, menar Tesfahuney, bör inte
ses som ett tecken på en ny diskurs om ”invandring”. Snarare är det,
fortsätter han, en följd av samma princip som de allt högre murarna runt
Europa och Sverige: de människor, den arbetskraft, vi behöver och som
vi kan tjäna på, har alltid varit välkomna. De människor som å andra
sidan inte tillför oss något nekas inträde.
Innan jag kommer in på vad denna bakgrund och dessa olika konstruktioner av Afrika(ner) och ”invandrare” får för mina informanters hanterande
av den svenska vardagsrasismen följer nu en genomgång av de metoder
jag har använt mig av i min studie.
158
Tesfahuney “Globaliserad apartheid…”, 193 ff
Bredström “Maskulinitet och kamp om nationella arenor…”
160
Ylva Brune “’Invandrare’ i mediearkivets typgalleri” i red. Paulina de los Reyes, Irene
Molina och Diana Mulinari Maktens (o)lika förklädnader: Kön, klass och etnicitet i det
postkoloniala Sverige Atlas, Stockholm (2002)
159
59
4. Metoder
Som jag konstaterade i teoriavsnittet avgör de diskurser som finns runt
omkring oss hur vi positioneras i samhället och vilka möjliga ståndpunkter vi kan inta. Dessa positioner, menar Donna Haraway, avgör också ur
vilket perspektiv vi ser världen och hur vår kunskap om den ser ut. På
samma sätt som världen ser olika ut om vi ligger på marken eller befinner
oss högt uppe i en skyskrapa, uppfattar vi världen olika beroende på om
vi positioneras som kvinnor, män, rika, fattiga, högutbildade, storstadsbor
och så vidare. Vår situering i det sociala rummet påverkar vad vi skaffar
kunskap om, hur vi gör det och vilka slutsatser vi drar av vad vi ser.
Kunskapen är alltså inte universell utan situerad, människor som är
situerade på olika sätt i de sociala strukturerna ser olika saker. Människan
kan aldrig ha fullständig kunskap om något och eftersom hon situeras på
flera olika sätt och av flera olika strukturer samtidigt är hennes situering i,
och kunskap om, världen alltid ofullständig eller partiell och alltid
unik.161 Den kunskap jag själv producerar hänger exempelvis ihop med
min situering som forskare, vit, kvinna, högutbildad, delvis uppvuxen i
Afrika och hade sett annorlunda ut om jag exempelvis själv varit
rasifierad, om jag hade varit verksam inom en annan akademisk disciplin
eller om jag haft andra teoretiska utgångspunkter. För att titta närmare på
hur människor med afrikansk bakgrund hanterar vardagsrasismen är
därför frågor kring vilken kunskap de har, vilken position som skapar
denna och hur man hanterar denna position av central betydelse.
I detta kapitel kommer jag att redogöra för hur arbetet med denna
avhandling har gått till. Jag kommer att börja med en diskussion om
forskningsfrågans framväxt, vilka metoder jag har använt och vilket
material detta har gett upphov till. Jag kommer därefter att diskutera de
analysmetoder jag har använt, frågor kring reflexivitet, och hur jag har
valt att illustrera materialet i den fortsatta framställningen. Slutligen
kommer jag att föra en diskussion om det problematiska i att, som
161
Donna Haraway Simians, Cyborgs, and Women: the Reinvention of Nature Routledge,
New York (1991)
60
tillhörande en överordnad grupp, studera en underordnad grupp människor och hur jag har valt att förhålla mig till det.
Från forskningsintresse till resultat
När jag påbörjade arbetet med föreliggande avhandling var tanken att
den skulle handla om ”unga afrikaners inträde på den svenska arbetsmarknaden: etnisk diskriminering och Afrikabilder”. Tanken var att
avhandlingen framför allt skulle handla om vilka strategier dessa unga
människor använde sig av för att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, hur de blev behandlade av människor som var satta att hjälpa dem i
detta inträde och hur man hanterade detta bemötande, framför allt om
bemötandet var negativt. Under arbetets gång ändrades dock inriktningen
och kom mer och mer att handla om frågor kring rasism och diskriminering mer generellt. Vardagslivet utspelar sig, som jag nämnt tidigare, på
flera olika arenor och påverkas av tidigare skeenden i individens liv. Det
blev under arbetets gång allt mer uppenbart för mig att en förståelse av
rasism också måste ta hänsyn till vad som händer på alla dessa arenor eftersom de har en avgörande betydelse för hur personer lever sitt liv och
hur han/hon väljer att till exempel ta sig an uppgiften att komma in på
arbetsmarknaden. Fokus kom därför att allt mer flyttas från arbetsmarknaden som fält till vardagslivet som nivå.
Att göra intervjuer
Efter att ha lagt upp en preliminär plan för hur avhandlingsarbetet
skulle se ut och gå till började jag med att försöka få tag på människor att
intervjua. Jag var främst intresserad av personer som befann sig i
övergången mellan studier och arbetsmarknad, eftersom syftet med
avhandlingen inledningsvis var att studera just detta. Min inledande
strategi var att ta kontakt med myndigheter och institutioner som
arbetsförmedling, gymnasieskolor, invandrarbyrå och andra som på olika
sätt arbetar med dessa frågor, för att se om de kunde informera mig om
personer som skulle kunna vara lämpliga och intresserade av att delta i
min studie. När jag sedan kontaktade dessa personer berättade jag att jag
höll på att skriva en avhandling om hur inträdet på arbetsmarknaden såg
ut för ungdomar med afrikansk bakgrund och om de olika metoder för
datainsamling jag hade tänkt använda mig av (dagböcker, rollspel,
diskussioner mellan ungdomar och arbetsförmedlare med flera). För
61
dessa personer berättade jag ingenting om varför just jag var intresserad
av just detta ämne utan sa bara att jag höll på med en avhandling i
sociologi inom detta forskningsområde. Anledningen var att jag ville göra
min påverkan på deras svar och berättelser så liten som möjligt. Jag
upplevde inte bara att väldigt få personer ställde upp för en intervju utan
även att man var skeptisk och avvaktande mot mig och min forskning.
Jag började snart, i allt högre utsträckning att använda mig av en
annan strategi, och detta av två anledningar. För det första ville jag göra
tydligare att jag inte ”kom från myndigheterna” eftersom jag visste att
relationerna mellan myndigheter och människor födda i Afrika ofta kunde
vara problematiska.162 Jag ville att de personer jag intervjuade skulle
känna sig trygga med att även berätta om negativa erfarenheter de gjort i
relation till olika myndigheter utan att behöva vara oroliga för att jag
skulle ta illa upp eller ha något intresse av att berätta vidare vad de sagt.
Därför valde jag att, i den mån det var möjligt, använda mig av personliga
kontakter och olika typer av s k etniska föreningar. En förening bjöd in
mig till ett seminarium på temat ”Integration – för vem, av vem, varför?”
där jag lyssnade på diskussioner på temat och kom i kontakt med
personer jag senare intervjuade. Den andra och kanske främsta
anledningen till varför jag snart övergav den första strategin var att jag
trodde att det skulle få de intervjuade personerna att känna sig säkrare
och tryggare med mig om de fick veta lite om vem jag är, hur min
bakgrund ser ut och hur det kommer sig att jag väljer att ägna flera år av
mitt liv till att titta på dessa frågor. Det kändes ärligare och mer
respektfullt att lägga korten på bordet och när jag använde mig av denna
strategi var fler villiga att låta sig intervjuas.163
Medan de första intervjuerna genomfördes fortsatte jag att leta efter
informanter. Det visade sig vara svårare än jag trott. Anledningarna till
detta kan vara många. Dels finns hos många människor ett motstånd mot
att studeras164 men troligtvis hade det också att göra med att jag i början
162
Lange Diskriminering, integration…, s 93
För en diskussion om vikten av att även vara beredd att berätta om sig själv, sin
forskning med mera se Alessandro Portelli The Battle of Valle Giulia: Oral History and
the Art of Dialogue The University of Wisconsin Press, Wisconsin (1997), s 60
164
Diana Mulinari pekar på att detta är kopplat till de maktrelationer som finns mellan
forskaren och den person som blir studerad. Diana Mulinari ”Forskarens biografi och
situerad kunskapsproduktion” i red. Annika Möller och Hanna Wettermark Att utmana
vetandets gränser: En bok om metod, metodologi och epistemologi Liber, Malmö (2005)
163
62
försökte få tag på människor som kunde tänka sig att delta i alla
planerade insamlingsmetoder. Detta skulle innebära ett åtagande från
deras sida som skulle sträcka sig över flera år. Jag började istället fråga
om de kunde tänka sig att ställa upp på en intervju och frågade efter den
om de kunde tänka sig att delta i nästa insamlingsmetod. Allt eftersom
tiden gick insåg jag att jag inte skulle ha varken tid eller utrymme i
avhandlingen att genomföra en tillfredsställande analys av ett så extensivt
material och jag bestämde mig för att bara göra en intervju per deltagare.
När det väl var dags för intervjun fick personen jag skulle intervjua
själv bestämma tid och plats och om han/hon ville göra intervjun
individuellt eller tillsammans med någon kompis. Även detta gjorde jag
för att personerna skulle känna att de kunde ha en viss kontroll över situationen så att de skulle känna sig tryggare och säkrare under intervjun.
Av samma anledning inledde jag samtliga intervjuer med att bland annat
säga att de inte behövde svara på alla mina frågor om de tyckte att de
kändes för nårgångna eller konstiga. Ingen utnyttjade detta. Den första
frågan var, med något enstaka undantag ”kan du berätta om ditt liv, från
det du föddes till idag?”. Detta gjorde att mina informanter kunde börja
intervjun med ett ämne de var experter på vilket gjorde, upplevde jag, att
den inledande osäkerheten ofta snabbt gick över. Dessutom gav denna
fråga mig möjlighet att höra hur de valde att presentera sig och sina liv
och möjligheten att ställa följdfrågor kring de teman jag tyckte var
särskilt intressanta, så som utbildning, arbetsmarknadserfarenhet,
familjebakgrund och så vidare. Jag ställde inga specifika frågor kring
deras syn på Afrika, om de upplevt någon diskriminering (förutom under
den första intervjun som gjordes) även om dessa frågor ofta kom upp
under intervjun.
Denna öppna karaktär på intervjuerna gjorde att de fick karaktären av
vad Gustavsson kallar samtal.165 Till skillnad från mer traditionella
intervjuer med på förhand formulerade frågor i en bestämd ordning fanns
här möjligheten för de intervjuade att tala om subjektiva upplevelser och
om känslor och gav mig dessutom möjlighet att få kunskap om mer
och Michael Burawoy “The Extended Case Method” i Sociological Theory 16:1 March
1998.
165
Bengt Gustavsson ”Personligt kunskapande: Intervjuer, samtal och dialoger” i red.
Bengt Gustavsson Kunskapande metoder inom samhällsvetenskapen Studentlitteratur,
Lund, 3:e upplagan (2004)
63
personliga aspekter av de frågor som studerades. Informanterna hade
också större möjlighet att själva ställa frågor till mig om vad jag tyckte
och tänkte i olika frågor och att uppehålla sig längre vid saker de tyckte
var viktiga. En fördel med att vara relativt ”ostrukturerad” under
samtalet/intervjun var att jag på så vis gav större utrymme för de
intervjuade att friare berätta sin historia och att även de berättelser som
jag som forskare inte räknade med kunde komma fram. Till exempel
räknade jag inte med att få någon insyn i förhållanden i flyktingläger och
-förläggningar, människors relationer till sina föräldrar med mera.
Material och makteffekter
Huvuddelen av det material som ligger till grund för min analys
bygger på 20 intervjuer med unga människor som antingen är födda i
Afrika själva eller som har åtminstone en förälder som är det. Dessa
personerkommer från olika länder, närmare bestämt Somalia, Nigeria,
Sierra Leone, Kamerun, Tanzania, Eritrea, Etiopien, Togo och Ghana.
Några hade föräldrar som är födda i olika länder varav minst en från ett
afrikanskt land. De bodde vid intervjutillfället i olika städer, några i en
medelstor stad, några i en storstad och ytterligare andra i en mindre tätort.
De hade olika utbildningar, allt från gymnasium till forskarutbildning och
olika lång erfarenhet av arbetslivet. De flesta var vid intervjuerna mellan
22 och 35 år gamla (en person var 41 år) och hade bott i Sverige mellan
ett halvt och 22 år, hade kommit hit av olika anledningar, till exempel
som flyktingar, anhöriga till svensk partner eller som gäststuderande,
andra var födda här. Anledningarna till att man valde att bo (kvar) i
Sverige var olika. Fördelen med att titta på en så heterogen grupp är att
jag på så sätt kunde få en bredd i de livsberättelser som berättades om hur
det var att leva som ung med afrikansk bakgrund i Sverige. Samtalet om
Afrika i media, skolan och så vidare är relativt lika över hela landet även
om de sätt varpå man hanterar detta påverkas av lokala omständigheter.
Trots att jag förväntade mig att hitta relativt stora skillnader mellan vad
människor berättade i olika geografiska kontexter, tog jag i min analys
inte närmare fasta på detta, bland annat av sekretesskäl, utan valde istället
att studera berättelserna i relation till dominerande diskurser om ”ras” och
etnicitet i Sverige.
En annan, mindre del av materialet utgörs av intervjuer med till
exempel projektledare, studievägledare, arbetsförmedlare och flyktingsamordnare. Syftet med dessa intervjuer var att få en bild dels av hur
64
dessa nyckelpersoner såg på de afrikanska ungdomarnas möjligheter i
samhället, dels att se hur man jobbar med eventuella problem som kan
finnas. Dessa personer har uteslutande fått svara på frågor om sitt
yrke/sin verksamhet även om vissa sedan har berättat om mer personliga
saker. Intervjuerna med dessa personer var mer strukturerade än de andra.
Allt eftersom fokus i mitt avhandlingsarbete skiftade blev de frågor som
diskuterades under dessa intervjuer mindre centrala. Även om jag därför
inte har gjort någon djupare analys av dem har de gett viktig information
om gruppens situation och om hur personer i denna typ av befattningar
uppfattade unga personer med afrikansk bakgrund. Detta har varit
värdefullt för att bättre förstå kontexten för de erfarenheter av diskriminering och rasism som mina informanter berättade om.
Min övergripande upplevelse av intervjuerna var att personerna kände
sig trygga och bekväma under intervjun. Detta innebär naturligtvis inte att
de också gjorde det. Trots att jag ansträngde mig för att ge intervjupersonerna så stort utrymme som möjligt att påverka intervjun, var det i
praktiken ändå jag som avgjorde vilken typ av frågor som skulle
diskuteras, hur länge intervjun höll på med mera. Även om jag gav dem
möjligheten att ställa frågor om mig, forskningsarbetet, min syn på saker
och ting med mera, vilket några personer också gjorde, var syftet med
hela samtalet att jag skulle få svar på mina frågor. Detta påverkade
naturligtvis hur man diskuterade sina upplevelser, vilken terminologi man
använde och så vidare. Ett exempel på detta kommer från en intervju med
tre kvinnor. Informanterna svarade bara på mina konkreta frågor och
berättade ingenting därutöver. När den egentliga intervjun var avslutad
och vi satt kvar och pratade en stund efteråt förändrades samtalet och
ämnen som exempelvis mediebilden av ”invandrare” kom upp.
Personerna som ingår i studien var visserligen inte helt maktlösa och de
hade vissa möjligheter att påverka exempelvis genom att helt avböja att
låta sig intervjuas överhuvudtaget eller genom att inte ge mer än väldigt
korta svar på vissa frågor eller välja vilka aspekter av sitt liv man vill
berätta om och vilka inte. Maktförhållandet mellan intervjuare och
intervjuad är dock ofrånkomligt och det gäller därför att inta en reflexiv
hållning till forskningsarbetet, från formulerandet av forskningsfrågan till
den slutliga produkten. Detta gör att maktförhållandena inte enbart bör
ses som något som bör elimineras, som inom den positivistiska
forskningen. Istället bör det tas med i analysen som en del av studieobjektet.
65
Dessa makteffekter är, menar Michael Burawoy, ett metodologiskt (i
motsatts till etiskt) problem främst om vi eftersträvar en situation där
forskaren inte påverkar sitt studieobjekt överhuvudtaget, där syftet med
intervjun är att få tillgång till den intervjuades autentiska åsikter,
erfarenheter och så vidare.166 Hall menar dock att våra identiteter och hur
vi förhåller oss till vår omgivning är kontextbundet. Detta innebär att det
är omöjligt att ta reda på personens egentliga förhållningssätt, tankar,
känslor och så vidare eftersom saker och ting alltid tolkas utifrån sitt
sammanhang och något sådant ”egentligen” därför inte existerar.167 Mitt
syfte har snarare varit att se hur människor hanterar sitt vardagsliv i
Sverige, i vilken utsträckning de har och hur de talar om erfarenheter av
rasism och diskriminering och hur de förklarar dessa. Jag kan naturligtvis
inte veta om saker och ting skett på precis det sätt mina informanter
berättar det, men jag vet vad de har berättat för mig och hur. Denna typ
av subjektiva berättelser, skriver Alessandro Portelli, säger något om hur
berättaren förhåller sig till de händelser han/hon talar om, vilka konsekvenser de har fått för honom/henne och hur han/hon tolkade dem när de
ägde rum och hur han/hon tolkar dem idag.168
Intervjumaterialet behandlar en lång rad frågor, varav endast några
kommer att diskuteras närmare i avhandlingen. Eftersom tanken när jag
började med avhandlingsarbetet var att fokusera på arbetsmarknadsfrågor, kom en stor del av samtalen att handla om eventuella utbildningar
personen i fråga hade gått, om föräldrars yrkesbakgrund med mera, men
även om eventuella drömjobb, arbetslivserfarenhet och dylikt. Andra
frågor som också kom upp var varför man emigrerat, hur den första tiden
i Sverige upplevdes och så vidare. Det blev allt tydligare ju mer jag
studerade mitt material att frågor kring vardagsrasism var ständigt
närvarande och att de personer jag intervjuade alla på något sätt förhöll
sig till den typen av upplevelser och diskurser. Under analysens gång
kom detta mer och mer att bli huvudtemat för arbetet.
Det finns också många teman som inte kommer upp i intervjuerna,
saker personerna av olika anledningar väljer att inte prata om. Diana
166
Burawoy ”The extended case…”, s 11 ff
Stuart Hall “Who Needs Identity?” i red. Stuart Hall och Paul du Gay Questions of
Cultural Identity Sage Publications, London (1996)
168
Alessandro Portelli The Death of Luigi Trastulli and Other Stories: Form and Meaning
in Oral History State University of New York Press, Albany (2001), s 82
167
66
Mulinari menar att denna typ av tystnader naturligtvis inte är några
tillfälligheter utan utgör en del av de diskurser som reglerar hur personerna pratar om sina upplevelser.169 Även om flera av informanterna
berättade om tillfällen då de känt sig kränkta och förolämpade nämnde
andra det bara i förbifarten. Detta säger något om relationen mellan
intervjuns båda parter – intervjuaren och den intervjuade. Vad personen
berättar hänger alltså även samman med vad de tror att jag vill veta och
vad de tror att jag kan förstå. Hur man talar och om vad påverkas starkt
av hur samspelet ser ut i den konkreta intervjusituationen, men också av
vilka erfarenheter man kan sätta ord på och är medveten om.
Analysmetoder
När intervjuerna var gjorda och transkriberade började analysen på
allvar. Efter att ha lyssnat och läst igenom intervjuerna några gånger för
att ”lära känna” de intervjuade kodades intervjuerna och teman
identifierades. Exempel på sådana teman var ”det första mötet med Sverige”, ”föräldrars utbildningsnivå” till mer teoretiska teman så som
”strategier att bemöta diskriminering: intellektualisering” (= personen
försöker förstå och teoretisera om sina erfarenheter och reaktioner av
diskriminering med hjälp av en teoretisk och/eller intellektuell diskurs)
och ”internalisering av rasistisk diskurs” (= personen börjar anamma
vissa rasistiska antaganden om sig själv). När teman var identifierade
gick jag igenom teoretisk litteratur om ämnet och tittade på vad liknande
studier hade kommit fram till angående de teman som var intressanta i
detta sammanhang. Eftersom jag hade begränsat med tid och utrymme till
mitt förfogande kände jag mig tvungen att välja bort vissa teman,
exempelvis tittade jag i min analys inte närmare på aspekter kring kön,
religion, klass eller vistelsetid i Sverige utan valde att fokusera snävt på
det tema som framstod som mest centralt och grundläggande i materialet,
nämligen vardagsrasism. Detta har gjort att jag tyvärr gått miste om
viktiga aspekter angående samspelet mellan olika maktstrukturer. Jag
jämförde tidigare studier och teori med vad som kommit fram i mina
egna intervjuer: Fanns det några skillnader mellan vad tidigare forskning
kommit fram till och vad mina data visade? På vilket sätt kunde man i så
fall förstå detta? Hall betonar teorins roll i det akademiska och
intellektuella arbetet. Syftet med teoretiskt arbete är aldrig att hitta en
169
Mulinari ”Forskarens biografi…” s 127
67
teori som stämmer överens med de data man har tagit fram, det är inte
heller fråga om att testa teorier och se om de är ”sanna”. Det är snarare,
menar han, en fråga om att med hjälp av teori försöka förstå ett problem.
Min användning av teori syftade till att förstå de data som samlats in i ett
bredare sammanhang. De bästa teorier är, menar Hall, inte de man kan
tala flytande, utan de som man måste slå ifrån sig. Teoretiskt arbete
handlar om att ”brottas med änglarna” och att på så vis utveckla de teorier
som finns inom ramen för en problemställning, snarare än att hela tiden
uppfinna hjulet på nytt.170 Genom analysen av mitt material kunde jag
identifiera en rad olika strategier mina informanter använde sig av för att
hantera vardagsrasism. Dessa kunde sedan delas in i tre övergripande
grupper av strategier. Dessa tre grupper tas upp i varsitt kapitel (kapitel 5
till 7) i avhandlingen.
Generaliseringar av sociala identiteter
The Extended Case Method syftar till att röra sig mellan det unika och
det generella, mellan relationer på mikro- och makronivå, mellan det
förgångna, nuet och framtiden. 171 Samhällets maktstrukturer, menar
Burawoy, upprätthålls av sociala processer av olika slag. Den rasistiska
strukturen upprätthålls exempelvis genom att rasifierade människor inte
släpps in på den svenska arbetsmarknaden på samma villkor som de som
inte rasifieras, eller genom att media framställer ”invandrare” som
kriminella och kvinnofientliga. Den sociala processen å sin sida
upprätthålls av enskilda, mer konkreta situationer och händelser som alla
genomsyras av samhällets maktstrukturer.
Vi kan ställa samman situationell kunskap till en redogörelse av
sociala processer eftersom maktregimer strukturerar situationer till
processer (---) För det första blir en social situation en social process för att socialt handlande förutsätter och reproducerar sin
maktregim. Det är genom att delta i rasdiskrimineringen som
rasdiskrimineringen reproduceras. För det andra, i kamp runt
maktregimen, åberopas historia och makrostrukturer som resurser
och scheman inom den sociala situationen (…) För det tredje har
170
Stuart Hall “Cultural Studies and its Theoretical Legacies” i red. David Morley och
Kuan-Hsing Chen Stuart Hall: Critical Dialogues in Cultural Studies Routledge,
London (1996), s 265
171
Burawoy “The Extended Case…”, s 131
68
interventioner utanför den sociala situationen konsekvenser som
struktureras av maktregimen. 172
Under analysen har jag framför allt varit intresserad av hur personerna
jag intervjuat positionerar sig i olika berättelser i intervjun. När vi
berättar våra liv ”spelar vi upp de identiteter (vi föredrar)”, menar
Catherine Kohler Riessman.173 Vissa saker är viktiga att berätta om oss
själva, andra inte. Vi väljer att beskriva oss och vår omgivning med vissa
ord, inte med andra och så vidare och vi positionerar oss i relation till
olika diskurser. Genom att studera positionen som ung med afrikansk
bakgrund och genom att lyssna på dessa människors berättelser får vi
information om hur positionen ser ut ”inifrån” vilket också säger något
om de handlingsmöjligheter och det handlingsutrymme som finns i denna
position. Ökade kunskaper om detta ökar också kunskapen om hur
vardagsrasismen i Sverige ser ut utifrån denna ståndpunkt. I analysen av
intervjuerna har jag främst varit intresserad av hur personen ifråga
förhåller sig till sin omgivning, sitt liv, sin position och sin livssituation
och hur man på olika sätt hanterar sin strukturellt underordnade position.
Det är inom dessa strukturer individen gör sina erfarenheter och med
hjälp av diskurserna som han/hon förstår, tolkar, protesterar emot och i
viss mån även reproducerar dem.
Även om varje intervjuad person är unik och berättar om unika
livsöden är hans/hennes berättelser också uttryck för en social diskurs.174
Även om människor uttrycker sig på olika sätt och talar om olika teman
förhandlar de alla en spänning mellan det individuella och det sociala,
med hjälp av vad Portelli kallar en socialt definierad grammatik. Även
om det finns en skillnad mellan de berättelser någon tycker sig berätta
och den historia andra tycker sig höra förstår vi ändå i hög utsträckning
varandras sätt att resonera, känna, förstå och hantera världen. Forskarens
172
”We can compile situational knowledge into an account of social processes because
regimes of power structure situations into processes. (---) First a social situation
becomes a social process because social action presupposes and reproduces its regime of
power. It is by participating in the color bar that the color bar is reproduced. Second, in
the struggles around the regime of power, history and macrostructures are invoked as
recourses and schema within the social situation (…) Third, interventions from outside
the social situation have consequences structured by the regime of power.” (min
översättning) Burawoy “The Extended Case…”, s 18
173
Catherine Kohler Riessman “Analysis of Personal Narratives” i red. Jaber F. Gubrium
och James A. Holstein Handbook of Interview Research Sage, New York (2002)
174
Portelli The Battle of Valle Giulia, s 82
69
tolkningar, i detta fall mina, påverkas av hans/hennes egen biografi och
av de erfarenheter han/hon gjort och gör innan och under forskningsarbetet. Tolkningarna, liksom intervjusituationen, påverkas av forskarens
positioner i olika strukturer och av den situerade kunskap han/hon
besitter. Men att forskarens bakgrund spelar roll exempelvis i intervjusituationer innebär inte, menar Mulinari, att vi därav kan dra slutsatsen att
det bara är forskare som delar informanternas position som kan uppnå
”sann” kunskap om den sociala positionen, att bara kvinnor kan forska
om kvinnor eller bara män om maskulinitet exempelvis. Inte heller kan
man dra slutsatsen att det vore en nackdel att ha samma position som
informanten. Snarare är sådana resonemang ett sätt att ”ta ifrån forskarna
deras intellektuella ansvar att kritiskt reflektera över sociala relationer”.175
Istället är det viktigt, menar hon, med en systematisk reflektion över hur
interaktionen mellan vår egen biografi och den empiri vi studerar ser ut.
Hur påverkar den vårt hörande? Vårt skrivande? Hur påverkar den vad
personerna vi studerar (inte) berättar för oss? För hur de berättar? Och så
vidare.176 Jag kommer här att reflektera kring detta löpande i analyskapitlen på de ställen där frågorna uppstått och varit särskilt viktiga för att
förstå vad som sägs, hur och varför. Den systematiska reflexiva analysen
sker med andra ord så nära det material som analyseras som möjligt
eftersom det är i relation till materialet som tolkningar sker och slutsatser
dras.
Men hur vet man att man inte helt förvrider det den intervjuade säger?
Hur ser jag som forskare till att inte bara höra det som bekräftar mina
egna antaganden? Även om det inte går att vara fullkomligt säker på att
man inte övertolkar eller missförstår informanten, får denna fara inte
överskattas, svårighet får inte likställas med omöjlighet. En av den
sociala världens viktigaste kriterier är, enligt Malcolm Williams, att
kulturer är relativt fasta över tid och att människor faktiskt förstår
varandra; utan detta vore det sociala livet en omöjlighet.177 Mina analyser
grundar sig på vad människor har sagt och hur de har sagt det. Det är
visserligen så att intervjuare och intervjuad i vissa fall lägger olika
innebörd i ord och uttryck och detta gör att man som forskare ständigt
måste söka efter alternativa tolkningar till sitt material, ständigt
175
Mulinari ”Forskarens biografi…” , s 117
Mulinari ”Forskarens biografi…”
177
Malcolm Williams ”Generalization in Interpretative Research” i red. Tim May
Qualitative Research in Action Sage, London (2002), s 137
176
70
ifrågasätta sina egna analyser och försöka hitta tolkningar som verkar än
mer logiska. Det är här de teoretiska redskapen blir som mest betydelsefulla. Olika teorier och olika perspektiv tolkar saker på olika sätt, pekar
på olika faktorer. Målet med min analys har aldrig varit att komma fram
till några enkla Sanningar om hur unga afrikaner ”har det” i samhället.
Snarare har jag varit intresserad av just den motsägelsefulla verklighet
man lever under, där olika strukturer, diskurser och praktiker sätter
gränser för hur man kan hantera sin verklighet. Detta har inneburit att jag
aktivt har sökt de tolkningar som ifrågasätter och/eller komplicerar de
tolkningar jag har gjort.
I den framställning som följer efter detta kapitel har jag eftersträvat att
både synliggöra materialets bredd och dess djup. Genom att mer i detalj
diskutera ett fåtal personer per kapitel hoppas jag kunna illustrera den
mängd av strategier en och samma person använder sig av och hur dessa
hänger ihop. Eftersom vardagslivet utspelas på många olika arenor är det
viktigt att få en förståelse för vardagsrasismens närvaro på flera arenor
för en och samma person. För att tydliggöra att resonemangen
informanterna för också förs av flera andra personer i materialet kommer
jag också att visa utdrag ur intervjuer med andra personer. På detta sätt
vill jag få fram dels positionernas komplexitet och dels att de svårigheter
den är förknippad med inte kan reduceras till enskilda individers
upplevelser och disposition.
Etiska överväganden och forskningens
objektifiering
De etiska överväganden som gjorts i detta arbete finns på två olika
nivåer. Den första nivån handlar om hur de enskilda individer som har
deltagit i studien har behandlats och hur deras berättelser har förvaltats på
ett respektfullt sätt. Den andra nivån handlar om vilka konsekvenser
forskningsresultaten kan tänkas få, och hur jag går tillväga för att undvika
att bidra till den ordning jag vill problematisera och kritisera.
Under intervjuerna har jag, som sagt, försökt att ge intervjupersonerna
största möjliga kontroll över situationen. Under själva skrivarbetet har jag
valt att byta ut namn och ta upp så få personliga detaljer som möjligt för
att människor inte ska kunna identifieras. Jag har också valt att inte föra
71
några djupare resonemang i relation till bostadsort, yrkes- och/eller
utbildningsbakgrund, ålder, födelseland med mera. När analysen var
avslutad kontaktade jag samtliga personer jag intervjuade och gav dem
möjlighet att ta del av ett tidigt manus till avhandlingen och kommentera,
kritisera och diskutera det om man ville.
Ytterligare ett sätt att försöka försäkra mig om att de personer som
ingår i studien har möjlighet att rätta till eventuella missförstånd, kritisera
och komma med synpunkter var att jag i slutet av varje intervju frågade
om det fanns något viktigt jag glömt att fråga om som informanten tyckte
jag borde ha kunskap och kännedom om i mitt arbete. De flesta svarade
att det mesta kommit upp under intervjun men en man bad mig att sluta
använda begreppet ”afrikaner” eftersom han tyckte att det var ett sätt att
osynliggöra den mångfald som finns bland Afrikas befolkning och att
reproducera en kolonial bild av Afrika som ett enda stort land med en
enda homogen befolkning och kultur. Vi kom inte fram till någon
gemensam ståndpunkt i frågan även om jag inser att det ligger mycket i
de synpunkter han förde fram. Detta för oss över till den andra nivån för
etiska överväganden – makten över definitioner och tolkningar inom
ramen för avhandlingen och vad det innebär för resultaten av analysen.
Det blev i denna situation tydligt vem som hade makten över situationen. Jag bad visserligen om hans åsikt och delar hans uppfattning att
begreppet är problematiskt. Det har hela tiden varit jag som haft makten
att avgöra hur de intervjuade skulle benämnas och kring vilka specifika
frågor avhandlingen skulle kretsa. Att vara medveten om denna
maktobalans är inte tillräckligt för att undvika att exploatera den. Det är
inte heller tillräckligt att vara tydlig med sina utgångspunkter och sitt
perspektiv. Ett sätt att förhålla sig till kritiken är att göra den synlig och
att på andra sätt släppa fram röster som inte delar forskarens tolkningar
och problemformulering. Men eftersom det är jag som skriver denna
avhandling är det trots dessa ansträngningar ofrånkomligt att det sista
ordet är mitt.
Det problem jag kanske har brottats mest med under arbetets gång är
frågan om hur man skriver om frågor kring den strukturella diskriminering som drabbar många människor med afrikansk bakgrund i Sverige,
utan att för den skull bidra till att reproducera de stereotypa föreställningar om dessa människor som finns i denna kontext. Postkoloniala
72
teoretiker har, som jag diskuterat ovan, tagit upp vetenskapens roll i de
koloniala erövringarna och beskrivit på vilket sätt vetenskapliga
sanningar användes för att förtrycka människor, men också hur förtrycket
av människor i kolonierna var en förutsättning för vetenskapen om dem.
Att forska om någon medför oundvikligen att han/hon blir till ett objekt
för forskningen. Oavsett hur subjektiv personen är i övrigt, blir han/hon
till något en forskare tolkar, betraktar och uttalar sig om. På samma sätt
som vetenskapen om de koloniserade innebar en ökad kontroll och ett
ökat förtingligande av dem riskerar forskning kring afrikaner att bli ett
sätt att ytterligare en gång konstruera dem som en grupp att ha kunskap
om, och på så vis reproducera diskursen om deras inneboende
Annorlundahet. Man bör dock komma ihåg att mitt forskningsintresse här
inte främst är ”afrikaner” i sig, utan den svenska vardagsrasismen, svensk
rasism som struktur. I denna studie är jag framför allt intresserad av hur
rasismen hanteras från de underordnades perspektiv. Att studera rasismen
från de överordnades perspektiv får bli en uppgift för framtida forskning.
Mattson för ett liknande resonemang om hur forskningens fokus på de
Andra tenderar att göra den överordnade gruppen osynlig, och att detta är
ett led i att befästa den vita normen. På detta sätt tenderar bilden av den
grupp som betraktas som tillhörande, i detta fall ”svenskar”, och dessas
normerande vithet att förbli oproblematiserad.178 Det är viktigt, menar
hon, att det inom forskningen förs en självkritisk diskussion om
kunskapsproduktionens roll för reproduktionen av rasistiska strukturer
och att även de forskare som kategoriseras som ”svenskar” deltar i
kritiken mot etnocentriska och kulturrasistiska diskurser.179 Blindheten
för vår egen färg gör, menar Anne-Charlotte Ek, att exempelvis antirasistiskt arbete (inklusive antirasistisk forskning) snarare tenderar att
framstå mer ”som ett solidaritetsarbete för ’de andra’ än som ett arbete
direkt och intimt förknippat med vår egen identitet som vita”.180 Rasism
ses ofta som något som framför allt berör de Andra, som är en del av
deras liv – inte som något som den grupp som inte rasifieras tjänar på och
178
Mattsson ”Vit rasism”, s 129
Mattsson (O)likhetens geografier…, s 187
180
Anne-Charlotte Ek ”Intervjuaren i gränslandet mellan det välbekanta och det
främmande: Reflexivitet i praktiken” i Metod, makt och kön – I ett feministiskt
samtalsrum. Kvinnovetenskapligt Forum, Rapportserie nr 8, Umeå Universitet, Umeå
(1999), s 41
179
73
upprätthåller, inte som något djupt problematisk som angår alla i
samhället.
Den postkoloniala skolan utgör dock också en annan sida av forskningen, nämligen forskningen som ett sätt att protestera, dekonstruera och
försvaga de maktordningar som förtrycker. Genom att synliggöra
rasistiska och koloniala strukturer, genom att problematisera det för givet
tagna, bidrar man som forskare också till att det normala slutar vara
normalt. Jag har i detta arbete sett det som min främsta uppgift att
synliggöra och problematisera de mekanismer och processer som leder
till de rasistiska strukturernas reproduktion. Anledningen till att jag trots
tvivel valt att skriva avhandlingen är att jag tror att det är avgörande att
synliggöra något för att kunna bekämpa det. För att kunna motverka de
strukturer som gör att vissa människor exkluderas och andra inkluderas i
det svenska samhället, måste det finnas kunskap om hur dessa strukturer
upprätthålls. Det ger oss möjlighet att titta närmare på hur samhällets
diskurser fungerar och vilka begränsningar de innehåller för de
människor som underordnas i den rasistiska maktstrukturen men också på
vilket sätt de gynnar de människor som överordnas.
74
5. Främlingsrädsla, Rasister
och chockerande händelser
I följande kaptiel tittar jag närmare på hur personerna i mitt material
hanterar kränkningar som implicit eller explicit kan kopplas till deras
position som rasifierade i Sverige. Jag kommer också att diskutera hur
olika sätt att definiera och förstå rasism inverkar på mina informanters
sätt att förhålla sig till dessa erfarenheter.
*
Under datainsamlingen för denna avhandling kom jag i kontakt med
en man som arbetade på en ungdomsgård i ett s k invandrartätt område.
Jag och min handledare hade just haft ett möte med en grupp ungdomar
för att informera om vårt forskningsprojekt om etnisk diskriminering av
ungdomar på arbetsmarknaden. En av ungdomarna berättade om ett
besök hos en arbetsförmedlare som inte hade resulterat i något jobb. ”Han
är värsta rasisten!”, berättade han. När mötet var slut och ungdomarna
hade gått, förklarade ungdomsledaren att ”många av ungdomarna
använder det där med att säga att någon är rasist som ett försvar för att det
inte går så bra för dem”.
Under en intervju med en grupp arbetsförmedlare i en annan stad
berättade en av dem vilka det var svårast att få fram jobb till.
Några kan vara svårare, killar. Kanske de afrikanska killarna. Om
man nu ska visa på någon speciell grupp som har inte så lätt.
(…)De kan känna att, de har svårt att förstå att det här med praktik
gäller inte bara för dem. Det är inte bara för dem utan det är för
alla. De har lätt att ta det personligt och säga att ”jag får aldrig
något jobb, du ger mig bara praktik” och de kan lätt koppla det just
till att de är invandrare.
De afrikanska killarna missuppfattar situationen och tror att det är en
fråga om diskriminering fast det inte alls är det, säger arbetsförmedlaren.
75
Jag har under arbetets gång ofta fått frågan om personerna i min studie
”ser rasism överallt”, om de ”tolkar alla motgångar som rasism, fast det
inte är det”. Frågorna kommer från så skilda håll som kollegor inom
akademin och deltagare i studien. Dessa exempel tyder på att det finns en
utbredd uppfattning om att problemet med rasism och diskriminering inte
är så utbrett som vissa påstår och att många erfarenheter av diskriminering egentligen handlar om missförstånd och en överdriven känslighet.
Jag menar naturligtvis inte att allt som ”känns” som rasism också per
automatik bör tolkas som det. Men att tala om denna typ av erfarenheter
som missförstånd och överdriven känslighet är, menar Essed, ett sätt att
förneka den rasism som finns och att förutsätta att den egna definitionen
av situationen är riktigare.
Rasprivilegier upprätthålls genom att de som gör anspråk på tolkningsföreträde inte är mottagliga för att känna igen vardagliga
rasorättvisor, samtidigt som de hävdar ensamrätten att definiera
verkligheten som fri från rasism. Privilegierandet av rådande synsätt medför ett totalt avfärdande av all den ackumulerade kunskap
och de insikter som kommer av att konstant utsättas för rasism.181
Som jag kommer att visa i detta kapitel finns det i min studie personer
som inte alls vill tolka sina upplevelser som rasism. Snarare tvärtom. Hos
flera av dem fanns uppfattningen att man aldrig blivit diskriminerad även
om samma personer bara minuter senare berättade om händelser och
erfarenheter som var tydligt rasistiska.
I detta kapitel ska vi stifta bekantskap med följande personer:
Hibo: i 20-årsåldern, utbildad undersköterska som intervjuades
tillsammans med sin kompis Ida (se nedan). Efter att ha jobbat några år
blev Hibo sjukskriven på grund av ryggproblem och läser nu upp sina
betyg på Komvux. Hon flyttade till Sverige i början av sina tonår.
Yacub: runt 20 år gammal, läser upp sina betyg på Komvux. Jag
träffade Yacub vid ett seminarium om integration och ungdomar som
organiserades av en afrikansk paraplyorganisation tillsammans med bland
annat Adan (se nedan). Yacub var den ende i studien jag genomförde två
intervjuer med. Den första skedde individuellt och när jag skulle göra en
181
Essed “Vardagsrasism”, s 83
76
intervju med hans kompis följde han med igen. Yacub flyttade till
Sverige som 2-åring.
Adan: i 25-årsåldern, studerar ett naturvetenskapligt ämne på universitetet sedan något år tillbaka. Han intervjuades tillsammans med sin
kompis Yacub och flyttade till Sverige i tioårsåldern.
Katja: i trettioårsåldern, gift. Katja har studerat 4 år på universitet och
letar för tillfället jobb. Hon har bott utomlands i omgångar men är född i
Sverige. När jag träffade Katja genom bekantas bekanta och berättade om
min studie blev hon intresserad och föreslog att jag skulle intervjua
henne.
Ida: i 20-årsåldern, läser även hon upp betyg på Komvux för att kunna
läsa vidare på universitet. Hennes mål är att kunna bli någon typ av chef
och ha ett eget företag. Hon intervjuades tillsamman med sin kompis
Hibo och flyttade till Sverige när hon var mellan 5 och 10 år gammal.
”Rädsla för det Annorlunda”
Hibo berättade om den första tiden i svensk skola som hon beskrev
som ”kämpig” eftersom hon kände sig utanför och hade svårt att hänga
med i undervisningen de första åren. Citatet börjar med att hennes kompis
Ida pratar om att läsa svenska som andraspråk:
Ida: jag tyckte svenska lektioner vara jätteroliga. För där var
det många invandrare liksom. Alla andra var som man själv. Så när
man satt med svenska elever då kändes det jobbigt, för då, då….
Kände man liksom ”jag måste kunna det här, jag måste vara onormal. (Sara säger: jaa, i bakgrunden). Annars är jag dum i huvet!”.
Men när man satt med invandrare då var det som ”jag är som alla
andra. Det spelar ingen roll om jag säger fel eller rätt”. Så är det….
och visst kan det kännas så där också än idag men… men när man
lär känna, de som går i samma klass då vet man.
Ulrika: Men det är väldigt begränsande det där med språket.
För jag kommer ihåg när jag bodde i Mocambique också. Även om
folk runt omkring en var trevliga…, men just det här och inte
kunna uttrycka vad man menar.
Hibo: Det är jättejobbigt. Ja. Det är det som… men…. Men det
är jättesvårt för att… man börjar ju nästan tro att det är något fel på
77
en för att det är ingen som umgås med en och sådära. Men, jag
menar folk är ju rädda för det som är annorlunda.
Att Hibo blev mer eller mindre utfryst av sina klasskompisar fick
henne nästan att tro att det var något fel på henne. Istället för att fortsätta
berätta om dessa erfarenheter förklarar hon dem som klasskamraternas
rädsla för det faktum att hon är ”annorlunda” och att skillnader är något
som skrämmer människor. Hon verkar inte ifrågasätta att hon efter en tid
på skolan fortfarande uppfattas som ”annorlunda” eller att det faktum att
hon kommer från ett annat land skulle göra henne till mer annorlunda än
någon annan. Genom att konstruera sig som någon som är fruktad blir det
lättare att bortse från andra möjliga förklaringar till varför klasskompisarna håller sig borta, till exempel att det verkligen skulle vara
något fel på henne. Men varför skulle människor vara rädda för henne?
På vilket sätt skulle hon vara ett hot mot sina klasskamrater? Errol
Lawrence menar att bilderna av afrikaner som hotfulla, vilda, impulsiva
och bilderna av ”invandrare” i allmänhet som kriminella och våldsamma
har blivit en del av vårt ”common sense”, vårt sunda förnuft, som han
definierar som ”det alla förnuftiga människor innerst inne vet är rätt och
riktigt”. Detta innebär inte att alla skulle vara medvetet övertygade om
dessa uppfattningars riktighet utan snarare att det är fråga om representationer som har sedimenterats in i våra medvetanden och som bildar en
bakgrund vi ser världen mot.182 Eftersom Sverige, som jag visat ovan,
delar den koloniala erfarenheten och många av de europeiska strukturer
där dessa konstruktioner varit och är centrala, är det möjligt att förstå Hibos erfarenheter av exkludering i klassen som en del av reproduktionen
av en rasistisk struktur.
Även uppfattningen att människan har en instinktiv rädsla mot det
som uppfattas som annorlunda kan ifrågasättas. Anledningen till att Hibo
skulle bli fruktad grundar sig mer på människors stereotypa uppfattningar
om henne, än på hennes faktiska annorlundahet eller hotfullhet.
Annorlundaheten skulle lika gärna kunna ge upphov till nyfikenhet och
intresse som rädsla. Att hon ändå väljer att framställa sina klasskamraters
rädsla som naturlig, att naturalisera den, leder också till att hon fråntar
182
”what all reasonable people know in their hearts of hearts to be right and proper” (min
översättning) Errol Lawrence “Just Plain Common Sense: the ‘Roots’ or Racism” i red.
Center for Contemporary Cultural Studies The Empire Strikes Back – Race and Racism
in 70s Britain CCCS. Birmingham (1982), 48
78
dem deras ansvar för hur de faktiskt behandlar henne, deras ansvar för
sina handlingar. Hon tar också ifrån sig själv möjligheterna att uppröras
över behandlingen eftersom det inte är någons fel. Vad som utspelar sig
handlar inte om att det är något ”fel” på henne, förutom att hon är
annorlunda, utan konstrueras som helt Naturliga reaktioner, på Naturliga
skillnader.
Memmi menar att rasismen kan förstås som en heterofobi (ungefär
rädsla för det som kategoriseras som annorlunda) i likhet med exempelvis
sexism, anti-semitism, homofobi.183 Fördelen med detta sätt att resonera
är att det tydliggör att rasismen bara utgör en av många maktstrukturer i
samhället och att människor blir diskriminerade av många olika
anledningar. Begreppet gör det tydligt, menar Memmi, att kopplingen till
just den biologiska rasismen inte är så uttalad. Denna terminologi gör att
det inte med samma självklarhet går att svära sig fri från stereotypa
uppfattningar om människor baserat på religion, uppfattade kulturella
skillnader bara för att man inte talar om biologiska skillnader mellan
olika raser.
Det skulle naturligtvis kunna vara så att klasskamraterna är rädda för
Hibo eller att människor i gemen faktiskt är rädda för främlingar. När den
egna positionen upplevs som hotad reagerar många med rädsla och
fientlighet. Att tala om främlingsrädsla/-fientlighet tenderar dock att
reducera problemet med rasism till ett individuellt plan medan de mer
strukturella förklaringarna till och konsekvenserna av att samhället ser ut
som det gör förtigs. Rädslan för det Annorlunda bör förstås utifrån sin
kontext; en kontext där konstruktioner av Vi och de Andra är sammanlänkade med makt och är något som har en lång historia i vårt samhälle.
Främlingens funktion är, menar Zygmundt Bauman, att skapa en inre
samhörighet. Rädslan för honom/henne grundar sig främst på att han/hon
bevisar konstruktionens – uppdelningen mellan ”Vi och de Andra” – och
dess sårbarhet. När den, och positionerna inom den, hotas är detta inte
något som enbart sker mellan enskilda människor vid enstaka tillfällen
utan även något som kan förstås på ett mer övergripande plan. Vem som
definieras som Främling avgörs av samhällets diskurser och i förlängningen av hur samhället struktureras.184
183
184
Memmi Racism, s 118
Zygmundt Bauman Auschwitz och det moderna samhället Daidalos, Göteborg (1989)
79
Kalpaka och Räthzel menar i likhet med detta resonemang att inte alla
som i någon mån är ”annorlunda” eller kan ses som Främlingar fruktas:
norrmän, vegetarianer och barn är till exempel grupper i samhället som
inte tillhör normen men som vi ändå inte reagerar på med fruktan, hat
eller aggressivitet. En annan svaghet är att man bortser från det faktum att
rasism också kan motiveras med välvilja. Att se ”invandrare” som offer
som behöver hjälp och att frånta dem rätten och möjligheten att själva
definiera sina eventuella problem och avgöra vilken eventuell hjälp man
behöver, vore ett sådant exempel, eftersom det baseras på att man ser ”invandrare” som mindervärdiga och mindre vetande och att man
konstruerar hela ”invandrar”kollektivet som en homogen anonym massa
utifrån vissa egenskaper gruppen anses ha.185 Även om intentionerna är
goda bygger uppdelningen alltså på rasistiska uppdelningar och
värderingar. Knocke och Hertzberg visar, som jag nämnde ovan, hur
arbetsförmedlare lät bli att förmedla vissa jobb till ungdomar med
invandrarbakgrund för att på så vis skydda dem mot diskriminering.186
Återigen är intentionerna goda. Dessutom bygger ett sådant resonemang
på en konstruktion av Främlingarna som inkapabla att själva kunna lösa
sina problem, något som också var genomgående i tanken kring Den vite
mannens börda att hjälpa afrikanen att komma upp till en europeisk nivå
av civilisation. Denna homogenisering och nervärdering sker dessutom i
ett sammanhang där ”invandrare” som grupp befinner sig i underordnade
positioner och därför har begränsade möjligheter att själva definiera om
man vill tillhöra en sådan grupp eller inte.
Hibo var inte den enda som förhöll sig till rasismen i termer av
främlingsrädsla. Ett annat exempel kommer från intervjun med Adan och
Yacub som här talar om situationen för ”invandrare” på bostadsmarknaden i Sverige.
Yacub: Om du går till bostadsbolaget då… och söker lägenhet.
Ja, då säger de till dig direkt, men ”du är 21 år och ja, hm, okej då,
vi ställer dig i kö.” Hur många år har jag väntat nu? Det är helt
omöjligt att få lägenhet idag alltså. Om du har jobb, fast jobb och
en fast inkomst och om du jobbar och är anställd någonstans,
kanske det är lättare. Men… jag är ju student och så… dessutom
heter jag inte Svensson i efternamn…
185
186
Kalpaka och Räthzel ”Rassismus oder Ausländerfeindlichkeit?”
Knocke och Hertzberg Mångfaldens barn söker sin plats…, s 114
80
Adan: det är nog svårare för invandrare utanför invandrarområden, svenska områden som XXX till exempel, att komma och
säga ”Hej: Abdul heter jag” det är väldigt svårt. Helt omöjligt. Och
jag har märkt de sista åren, att jag, det har varit så t o m här. Detta
har jag mött, sett på TV, läst i tidningar. Svenskarna flyttar varje
gång det blir mer invandrare, så flyttar de därifrån, till ute, ute i
landet, lite längre bort från stan. [Områden i utkanten av staden]
och lite runt så. Dit flyttar så många. De… backar hela tiden från
oss, bara för att (skrattar till) det är många invandrare som har
flyttat in här.
Ulrika: Men varför är det så?
Adan: det det, jag fattar inte det. Men problemet är att de är
främlings…. De är rädda för… främlingar. Eller det måste vara
det. Alltså de sticker ju… så fort det blir fler, så flyttar de därifrån.
[I ett numera ”invandrartätt” område] var det fullt av bara svenskar
förr i stort sett. Och nu verkar det inte så längre.
Adan och Yacub talar om främlingsrädsla i mer generella termer än
Hibo. De båda verkar vara överens om att det är svårare att få bostad om
man, förutom att vara ung student utan fast inkomst, dessutom har ett
utländskt klingande namn och om att ”invandrare” diskrimineras på den
svenska bostadsmarknaden. De verkar också överens om att staden är
rasifierad, att vissa områden anses tillhöra svenskar medan det i andra
främst bor ”invandrare”. De båda beskriver ett strukturellt fenomen som
de verkar vara överens om har att göra med att svenskar ”backar från
invandrare” och flyttar till svenska områden. Det finns olika sätt att förstå
detta fenomen. Ett vanligt synsätt Irene Molina redogör för (och är kritisk
till) är tanken att ”invandrare” helt enkelt väljer att bo tillsammans för att
de tycker om att bo med människor som ”liknar dem”. På detta sätt är det
”invandrarna” som får förklara det faktum att etnisk bostadssegregation
förekommer. Vad ett sådant resonemang förutsätter är dock, menar hon,
att ”invandrare” dels väljer att bo i dessa områden av egen fri vilja och
dels att ”invandrare” är ”lika” varandra, något hon ställer sig kritisk till.
Hennes egna resultat visar att en viktig förklaring är just den som också
Adan och Yacub ger här, nämligen att de personer som kategoriseras som
”svenskar” flyttar ifrån ”invandrare” och de områden som kategoriseras
som invandrarområden.187 Men hur kan vi förstå att just Adan och Yacub
förklarar det på det här sättet? Intervjun fortsatte så här:
187
Molina Stadens rasifiering…, s 204ff
81
Yacub: De ville jaga oss när vi var små….
Adan: [mot Yacub] ja, kommer du ihåg det? Nu är det inte så.
Absolut inte.
Yacub: Vi blev jagade på Kungsgatan när vi var små, hela tiden. Varje dag kunde de göra det.
Adan: det betyder att här fanns svenskar (skrattar). Nej, så. Det
är väldigt konstigt de, jag vet inte, de på något sätt… Backar från
invandrare. Okej, jag vet inte vad det beror på men… men det är
väldigt svårt för en invandrare.
Yacub: vadå vad det beror på? de är inte svenskar helt enkelt.
Det beror på det. Det är färdigdiskuterat.
Adan: nej, men det kan vara: är de rädda för dem? Är de….
Bara för att jag är mörk? Alla svenskar är ju inte rasister. Eller
hur? Bara för att du är svart kan du inte veta det.
Yacub: man kan aldrig dra alla över en kam men…
Adan: är de rädda för dem? Varför är de det? Måste finnas en
anledning för allting. Så, det vet jag fortfarande inte men…. Får
hoppas på det…. Och det är sant att de flyttar ifrån YYY till
svenskare områden, sådana områden där bara svenskar bor… det
är tråkigt att det är så men jag tror framtiden kommer ändra på det
faktiskt, för hela Sverige.
Det blir här tydligt att det finns ett samband mellan tidigare erfarenheter och uppfattningen om att ”svenskarna backar” för att de är ”rädda för
invandrare”. Både Yacub och Adan berättar på flera ställen i intervjuerna
om erfarenheter av rasism. De berättar om klasskamrater, lärare,
flickvänner och presumtiva arbetsgivare som på olika sätt diskriminerat
dem. Dessa tidigare erfarenheter av att vara ovälkommen i Sverige och av
att ha blivit utsatt för tydlig och öppen rasism redan som barn har, menar
jag, bidragit till uppfattningen att det finns ett motsättning mellan
”svenskar” och ”invandrare” och att förklaringen att ”svenskar” inte vill
bo nära ”invandare” inte känns så långsökt.
Rasism kräver Rasister
Liksom i citatet av Hibo hänvisar Adan till rädslan för främlingar som
den främsta förklaringen till boendesegregationen och ställer sig frågan
vad denna rädsla kan tänkas bero på. Hos honom finns, som vi kan se, en
ovilja mot att förklara bostadssegregationen med rasism. Från att ha talat
om det som i akademiska termer kallas ”white flight”, det vill säga att
”vita” flyr ifrån eller undviker bostadsområden när den ”svarta” andelen
av befolkningen blir för stor, talar Adan om främlingsrädsla.188 Men
188
Lapalainen Det blågula glashuset…, s 335
82
Adan verkar inte vara övertygad om sin förklaring. Istället slutar
resonemanget i ett frågetecken om vad som egentligen är orsaken. Han
antyder att rädslan för ”invandrare” skulle kunna ha med rasism att göra
men han överger tanken eftersom han verkar mena att det skulle innebära
att varje svensk var övertygad Rasist. Adan värjer sig mot denna typ av
generaliseringar och liknar dem på andra ställen i intervjun vid de
rasistiska stereotyper han själv blir bemött av. Man kan förstå Adans
motstånd mot att se segregationen som en fråga om rasism, som en
protest mot rasistiska stereotyper, mot uppdelningen av människor i
kategorierna ”invandrare” och ”svenskar”, att dra alla över en kam.
Samtidigt blir rasismen på detta sätt även reducerad till en fråga om
ideologiska övertygelser som man antingen har eller inte och som bara
kan ha inflytande över ens handlingar om man delar övertygelsen. Genom
Adans sätt att resonera begränsas rasismen till att beteckna de (relativt
få?) människor som backar från människor enbart på grund av att ”de är
inte svenskar helt enkelt” eller som jagar små afrikanska pojkar längs
Kungsgatan. Ett sådant resonemang osynliggör mer strukturella
förklaringar till hur den etniska bostadssegregationen har uppstått,
upprätthålls och vilka konsekvenser den får. Istället förklaras strukturerna
genom att hänvisa till individers rasistiska uppfattningar. Exkluderingen,
i detta fall segregation längs etniska linjer, blir till en personlig egenskap
och inte en maktstruktur vi alla verkar inom.189 Men det är, menar
Molina, möjligt att se stadens rasifiering som en del av den rasistiska
strukturen. Det beror inte på att ”alla svenskar” är rasister, utan snarare på
att den är en del av reproduktionen av de strukturella förhållanden som
gör att människor som rasifieras exkluderas och underordnas i det
svenska samhället. Oavsett vilka intentionerna är, blir konsekvensen att
strukturen upprätthålls. Detta sker dels genom en sämre service i dessa
områden, och dels genom diskurser om de människor som bor i dessa
områden, och om områdena själva som sämre och inte tillhörande det
”svenska” samhället.190 Jag menar därför, till skillnad från Adan, att det
är möjligt att se bostadssegregationen som ett uttryck för rasism eftersom,
oavsett vilken anledning som ledde till de enskilda flyttbesluten,
konsekvensen blir att de rasistiska strukturerna, den strukturella
diskrimineringen reproduceras.
189
Katarina Mattsson och Mekonnen Tesfahuney ”Rasism i Vardagen” i red. Ingemar
Lindberg Det slutna folkhemmet: Om etniska klyftor och blågul självbild, Agora,
Stockholm (2002), s 34.
190
Molina Stadens rasifiering..., s 222
83
Det är omöjligt att veta om de enskilda ”svenskarna” som väljer att
lämna de s k invandrartäta områdena skulle betrakta sig som rasister eller
inte, om de väljer att flytta för att de de facto är rädda. I realiteten, menar
Roger Andersson, handlar ”svenskars” flyttande från dessa områden
snarare om att man flyttar till bättre områden där service och boende är
bättre. Han menar också att segregationen till stor del beror på just
kombinationen av inflyttning av rasifierade grupper som ofta inte får
någon bostad någon annanstans, och utflyttning av ”svenskar” som gör att
dessa områden blir vad han kallar ”svenskglesa”. På detta sätt upprätthålls en segregering av människor inte bara socialt och ekonomiskt utan
även geografiskt. Han visar att beslutet att byta bostadsort fattas av ett
flertal orsaker, varav synen på bostadsområdena är en.191 Att bo i dessa
områden är stigmatiserande och konstruktionen av ”invandrare” och av
”invandrartäta områden” går hand i hand. Pred talar om hur synen på
dessa bostadsområden är en del av hur kategorin ”invandare” konstrueras:
invandrartäta områden bebos av ”invandrare” som är bidragsberoende,
kulturellt annorlunda, utslagna, deprimerade och kriminella. Om man bor
i dessa områden uppfattas man med stor sannolikhet som just bidragsberoende och kulturellt annorlunda, även om man inte är det.192
Adan talar om två trender i samhället som pekar i motsatta riktningar:
å ena sidan säger han att segregationen har blivit allt värre, å den andra att
segregationen kommer att bli ett allt mindre problem i samhället. Adans
tal om hur det kommer att gå i framtiden kan också förstås utifrån vad
dessa trender skulle säga om det svenska samhället. Det samhälle han
först målar upp, med en allt mer fördjupad segregation, skulle innebära
att det svenska samhället är i grunden rasistiskt, något Adan inte vill
kännas vid. Att istället peka på hur dessa problem automatiskt kommer
att lösa sig med tiden bidrar till bilden av att segregationen är ett övergångsproblem som beror på att ”invandrare” är en relativt ny företeelse i
Sverige, att det handlar om en ovana att möta det främmande från
”svenskarnas” sida och att problemet kommer att lösa sig av sig självt, att
det hela har helt naturliga förklaringar och inte beror på den inneboende
rasismen i det svenska samhället. Den integrationsdiskurs Adan här
använder sig av tenderar att osynliggöra den sociala segregation som
191
Roger Andersson ”Bostadssegregation och etniska hierarkier” i red. Ingemar Lindberg
Det slutna folkhemmet: Om etniska klyftor och blågul självbild, Agora, Stockholm
(2002) s 94
192
Pred Even in Sweden…, s 127
84
finns i samhället, eftersom den vilar på antaganden om kategorierna
”invandrare” och ”svenskar” som på förhand givna.193 Det finns dock
forskningsresultat som tyder på att klyftorna mellan de ungdomar som är
födda i Sverige och har svenskfödda föräldrar å ena sidan och andra
generationens invandrare å den andra sidan kan komma att öka vad gäller
arbetslöshet, årsinkomst och sysselsättning. Samma undersökning visar
också att det finns tydliga skillnader beroende på om personerna med
invandrarbakgrund har sin bakgrund i europeiska länder eller inte, vilket
tyder på en ökad diskriminering mot rasifierade grupper. Dessa skillnader
finns också i föräldragenerationen och ”i den meningen”, menar Ekberg,
”finns en överföring mellan generationerna”.194
Det blir också tydligt här hur svårt det är för Adan att tala om rasism
på ett odogmatiskt sätt som varken gör ”alla svenskar” till rasister eller
som förnekar att det är en fråga om rasism i den här typen av sociala
processer. Synen på rasismen som en struktur som innehåller motsägelser
verkar vara relativt ovanlig utanför akademiska/intellektuella kretsar.
Bilden av att det enbart är de övertygade rasisterna som reproducerar
rasismen gör att alla vi andra förblir utan ansvar. Att påpeka att en
persons handlingar är rasistiska uppfattas ofta som det samma som att
påstå att personen i fråga är Rasist, vilket för de flesta (som väl är!)
upplevs som en stor förolämpning. Det verkar dessutom finnas en
ovilja/ovana att tala om processer på en strukturell nivå. Denna väldigt
snäva definition av rasism gör att många förklaringar till hur dessa
strukturer har vuxit fram, ser ut och reproduceras blir svåra att tala om på
ett balanserat sätt. Konsekvensen blir att samtalet inte äger rum
överhuvudtaget och att rasismen reproduceras utan att detta diskuteras i
någon större omfattning. Adan och Yacub tvingas mer eller mindre att
finna sig i detta. Att tala om rasism blir här svårt eftersom steget från
tystnad till ett öppet samtal är för långt för att kunna tala om frågorna på
ett balanserat sätt. Möjligheterna att ifrågasätta de rasistiska strukturerna
begränsas.
Hur kan vi förstå Adans motstånd mot att betrakta detta som rasism?
Vi har tidigare sett att konstruktionen av att vara fruktad innebär att man
även tar ifrån ”svenskarna” deras ansvar för segregationen. Om Adan
193
194
de los Reyes och Kamali Bortom Vi och Dom…, s 8
Ekberg “Hur är arbetsmarknaden…”, s 16
85
tydligt skuldbelägger ”svenskarna” blir också ”invandrarnas” utsatta
position svårare att osynliggöra eftersom han då ser motsättningarna
mellan grupperna. Då blir det också tydligare vem som befinner sig i en
underordnad position, vem som har minst möjligheter i samhället. Genom
att inte synliggöra sin egen underordning behöver heller inte de
överordnade se sin position, och status quo upprätthålls. Att vara fruktad
av rädda ”svenskar” verkar lättare att leva med än att synliggöra denna
position. Att tala om rasism och diskriminering innebär att i någon mån
positionera sig som den underordnade och att erkänna att man blir utsatt
för kränkande behandling, med den skam detta innebär. Eftersom det hela
dessutom äger rum i en kontext där rasism och diskriminering i hög
utsträckning omdefinieras till att handla om exempelvis ”invandrares”
kulturella olikhet och inte ses som ett utbrett problem i det svenska
samhället, uppfattas lätt talet om rasism som en ganska extrem
ståndpunkt. Citatet antyder även en annan intressant aspekt av
problematiken kring rädsla. De som har mest anledning att vara rädda är
Adan och Yacub eftersom det är de som har blivit jagade som barn och
som underordnas i ett rasistiskt samhälle. Istället för att ta på sig den
rollen framstår de som modiga. De som framställs som de som har
relativt sätt mindre anledning att vara rädda, de personer som har störst
möjligheter att förändra samhället, blir istället de som konstrueras som
den rädda parten.
I både Hibos och Adan och Yacubs fall används alltså idén om den
mer eller mindre naturgivna främlingsrädslan som ett sätt att hantera
rasismen i ens omgivning. I Hibos fall för att förklara ett utanförskap i
skolan och i Adans och Yacubs fall för att förklara den etniska
sammansättningen i deras bostadsområde. På samma sätt som diskursen
om främlingsrädslan osynliggör de underliggande maktstrukturerna i
samhällsdebatten i övrigt, används de här för att slippa se den rasism man
möter.
Det är värre någon annanstans
Ett annat sätt att förhålla sig till den rasism man möter är att jämföra
den med rasism som uppfattas som mycket värre och som finns i en
annan kontext.
86
Katja är några år över 30 och har en mor från ett östafrikanskt land
och en far från Finland.
Vissa människor är väldigt inställda på det här med rasism och
nazist. Jag har börjat tänka mycket mer på det men, jag tycker
ändå att folk, jag vet inte, jag tycker inte att det är så rasistiskt i
Sverige. Jag tror inte svenskarna är så öppna, de säger inte, ... i
Finland säger de rakt ut, ja men ”din jävla neger”. Här säger man
inte sådant, man tänker det kanske men jag bryr mig inte så länge
jag inte behöver ha kontakt med folk så. Men jag känner inte den
rasismen i alla fall. Min morbror bor faktiskt, eller jag har två
morbröder som bor där, en blev faktiskt… alltså hans hus brände
de. Alltså de försökte bränna hans hus, några skinheads och det där
var i XXX. Alltså han fick, han har fått jättemycket problem där
och en som bodde i YYY som berättar att när han går ut med sin
fru, och hon är finska då, så ibland så vägrar de att servera dem
och kallar henne saker och ja, svär. Du kan tänka dig: ”neger
hora”…alltså de blir så där jättediskriminerade. Sånt händer ju där,
men alltså jag har aldrig (…) fått uppleva sådant.
Till skillnad från personer som är inställda på ”rasism och nazist” har
Katja inte känt av någon rasism i Sverige. Detta beror inte nödvändigtvis
på att ”svenskar” är mindre rasistiska än andra utan främst på att deras
(vår?) rasism tar sig andra uttryck och upplevs som möjlig att undvika.
Genom att inte behöva ha kontakt med de ”svenskar” som är rasister kan
hon skydda sig mot dessa uttryck, menar hon. Detta förutsätter dock att
det går att förutse, innan man har kontakt med människor, vem som är
rasist och vem som inte är det, var man kan förvänta sig rasistiska åsikter
och kommentarer, och med vilka personer man är säker. Det gäller med
andra ord att välja vilka personer man har kontakt med så att man inte
råkar illa ut. Det blir, enligt detta sätt att resonera, den utsatta/es ansvar
att se till att inte dra till sig någon diskriminering – väljer du att umgås
med rasister får du skylla dig själv! Detta innebär i förlängningen att man
alltså ständigt måste vara beredd på att okända människor kan vara mer
eller mindre öppet rasistiska. Det innebär också att de relationer man har
med människor i hög utsträckning definieras utifrån en försiktighet och
en beredskap på att man kan komma att utsättas för rasistiska ställningstaganden och kommentarer.
Som en motsats till den svenska undvikbara rasismen beskrivs en
annan plats där rasismen tar sig våldsamma uttryck och är omöjlig att
87
undvika – Finland. Rasism är alltså inte en så enhetlig kategori som man
ofta beskriver den utan varierar mellan olika platser. Herlitz skrev i
början av 90-talet att en viktig del i det typiskt svenska förhållningssättet
gentemot ”icke-svenskar” består i att allt vad rasism och främlingsfientlighet heter är tabu. Detta har gjort att det ibland blivit omöjligt att
uttrycka kritik mot enskilda människor som råkar vara ”invandrare”
eftersom man då riskerat bli kallad rasist eller invandrarfientlig. Detta är,
menar han, en konsekvens av ”den ökade svenska utblicken under
sjuttiotalet”, där bland annat solidaritetsrörelsen var stark.195 Att se det
egna landet som icke-rasistiskt samtidigt som man tar avstånd från öppet
rasistiska uttalanden och grupper är dock inte något som är unikt för den
svenska kontexten. Snarare är det en central del i elitdiskurser i de flesta
länder, menar van Dijk .196
Bilden av Sverige som ett icke-rasistiskt land förklaras ofta med att
Sverige, till skillnad från andra länder i Europa, inte varit inblandade i
kolonialiseringen av andra kontinenter eller i Förintelsen under andra
Världskriget. På senare år har denna historieskrivnings riktighet allt mer
ifrågasatts, som jag tog upp i kapitel 3. Trots detta ger denna bild, menar
Sawyer, Sverige en air av en speciell typ av moral som ”på ett subtilt sätt
legitimerar avfärdandet av rasism i det samtida Sverige”.197 Eftersom
Sverige anses ha varit obefläckat av rasism i det förflutna och dessutom
har haft ett rykte som präglas av internationell solidaritet och kamp för
rättvisa är det för många svårt att se den historia av rasism som faktiskt
finns. Andra länders, exempelvis Sydafrikas, Nazitysklands och USA:s
historia av tydlig och officiellt accepterad rasism, ställs mot en antagen
svensk antirasism.
Pred menar att denna syn på Sverige har förändrats under senare år.
Som en konsekvens av den ekonomiska krisen under 90-talet och det
195
Det är naturligtvis problematiskt att förutsätta att ett helt lands befolkning delar samma
förhållningssätt gentemot rasism, ”invandrare” med mera. Intressant med Herlitz bok är
också att den under 90-talet användes på vissa ställen inom ramen för undervisningen av
Svenska som andraspråk. Att på sådana kurser lära ut att svenskar har en avsky mot
rasism kan bidra till att känslan av att det är tabu att tala om erfarenheter av rasism i
Sverige förstärks. Herlitz Svenskar…, s 82.
196
Van Dijk menar att det är nödvändigt att titta på just eliternas diskurser, eftersom det är
de som har mest makt i samhället och störst möjligheter att omsätta sina idéer i
praktiken. Van Dijk ”Elitdiskurser…”, s 122
197
Sawyer ”Routings: ’race’…”, s 16
88
svenska EU-inträdet har den svenska självbilden förändrats. Bilden av
Sverige som ett folkhem där (så gott som) alla får jobb och där
flyktingars rätt till skydd är en självklarhet ter sig idag allt mer som en
utopi, som dessutom visat sig aldrig ha varit sann. Rasismen som förut
var tabubelagt och sågs som något oacceptabelt har blivit allt mer
rumsren i och med folkomröstningen i Sjöbo, Ny Demokratis inträde i
riksdagen och uppmärksamheten i media av nazistiska och högerextrema
nätverk. Att se Sverige som ett land av massinvandring av personer från
Främmande kulturer, som kostar pengar och förstör den svenska kulturen
är inte längre lika tabubelagt som det en gång var. Öppet rasistiska personer och grupperingar har fått ökat utrymme och har på så vis givits
större legitimitet.198 Detta kan å andra sidan också ses som en positiv
utveckling eftersom rasismens osynliggörande inte längre är lika starkt.
Problematiskt i sammanhanget är dock att det framför allt är den
extremistiska rasismen som har tagits upp och inte de sätt varpå rasistiska
strukturer upprätthållshåll genom vanliga människors vardagspraktiker.
För Katja blir här den våldsamma och öppna rasismen i Finland ställd
mot den svenska vilket innebär att den svenska framstår som lättare att
leva med. På så vis framställs de rasistiska situationer Katja har upplevt,
se nedan, som relativt harmlösa, som enskilda undantag i det annars så
vänliga Sverige. En problematisk följd av detta sätt att resonera är att
fokus flyttas från den svenska rasismen till den värre, finska rasismen.
Pred, som studerat hur Sjöbo och Trollhättan, som under slutet av 80-talet
respektive början av 90-talet har uppfattats som hem för rasistiska och
invandrarfientliga grupper, menar att detta sätt att peka ut ett sammanhang som mer rasistiskt, tenderar att osynliggöra den rasism som finns på
andra platser i det svenska samhället. Dessutom, menar han, görs dessa
hela städer till symboler för rasism enbart baserat på handlingar ett fåtal
har begått (Trollhättan) eller utan att ta hänsyn till bakomliggande
faktorer (Sjöbo). 199
198
Pred Even in Sweden...
I Sjöbo hölls år 1988 en medialt uppmärksammad folkomröstning för att avgöra
huruvida man var beredd att ta emot flyktingar. Tonen i rapporteringen var en av
moralpanik och Sjöbo framställdes som en ort där rasismen varit djupt rotad allt sedan
andra världskrigets dagar. I Trollhättan ägde en rad rasistiska våldsbrott samt en brand
av moskén rum. Även detta var medialt mycket uppmärksammat och kontentan var,
enligt Pred, en ”fetischering av Trollhättan” som en rasismens hemvist. Pred Even in
Sweden…, s 216
199
89
Det är visserligen så att öppna rasistiska förolämpningar och skällsord
och nerbrända hem måste betraktas som värre än en rasism det är möjligt
att undvika. Samtidigt används denna jämförelse i Katjas fall som ett sätt
att göra det lättare att stå ut med den rasism som finns där hon bor. Att
det eventuellt är värre i Finland (eller Sjöbo och Trollhättan för den
delen) betyder inte att den svenska strukturella rasismen är obefintlig
eller oproblematisk. 200
Att Katja säger sig aldrig ha upplevt någon rasism i Sverige betyder
inte att hon för den skull menar att alla människor behandlas lika i
Sverige oavsett härkomst eller att rasism är obefintlig i Sverige. Snarare
blir detta sätt att betona hemskare händelser i Finland ett sätt att få de
händelser som äger rum i Sverige att verka lindrigare, även om Katja vet
att de finns. På andra ställen i intervjun berättar hon hur hon, genom sitt
arbete, kommit i kontakt med människor som behandlats respektlöst och
fått bristfällig information på grund av sin utländska bakgrund. Exempelvis beskriver hon hur personer, trots behörighet att söka mer
kvalificerad svenskundervisning, uppmanas att lära sig språket inom
ramen för SFI201, en utbildning Katja är kritisk till eftersom den håller
sämre kvalité än universitetsundervisning i svenska. Denna företeelse
kopplas bara implicit, om överhuvudtaget, till frågor om rasism och
diskriminering. Istället beskriver Katja det som en brist på kunskap om
hur man avgör människors utbildningsbakgrund och om hur de olika
utbildningssystemen i Afrika är uppbyggda.
Låt oss anta att de personer som här ger den bristfälliga informationen
gör så främst på grund av de riktlinjer och den praxis de har att rätta sig
efter och inte utifrån någon egentlig vilja att diskriminera. Detta skulle i
så fall innebära en institutionell diskriminering, det vill säga en
diskriminering som kommer sig av hur samhällets institutioner är
uppbyggda och fungerar. Att beskriva rasismen som en brist på kunskap
innebär också i förlängningen att man menar att den kan utbildas bort, att
rasismen är ett enda stort missförstånd. Problemet med denna typ av
förklaringar är att den osynliggör de maktstrukturer rasismen skapar och
är. Dessutom tenderar den att frånta de människor som diskriminerar eller
200
även i Sverige har hem satts i brand av extremistgrupper och människor förolämpats på
restauranger.
201
Svenska För Invandrare, en kommunal svenskundervisning för nyanlända invandrare
90
behandlar andra illa, sitt ansvar för sina handlingar, genom att framställa
det som att dessa människor helt enkelt inte vet bättre.
Katja var inte den enda som jämförde den svenska rasismen med den i
andra länder. Även för Hibo framstod den svenska rasismen som relativt
lindring i jämförelse med den i Finland. Strax innan detta citat har hon
berättat om ett stort företag i staden där hon bor, som sagt upp en stor
grupp arbetare, varav de flesta var ”invandrare”. Hon ser det som ett
tydligt tecken på diskriminering. Sedan säger hon så här:
Hibo: Det är lite jobbigt, men tyvärr, det är bara något som
man måste, jag menar alla är ju olika, jag menar det finns ju folk
som vill ha oss här.
Ida: jo, det är klart.
Hibo: och det ska vi ju vara glada för. Jag menar Sverige är ju
jätte jättebra land faktiskt. Och jag är jätteglad över att de har tagit
emot oss, för det är ju inte många länder som vill ha invandrare.
Jag menar, om du tänker på Norge, nej, Finland, till exempel. De
vill ju inte ha där. Man ska vara glad, jag menar, man har fått
jättebra möjligheter. Möjligheter som inte mina föräldrar hade.
(paus).
Hibo avdramatiserar diskrimineringen och konstruerar den som något
”lite jobbigt”, något man helt enkelt får lära sig att leva med. Till skillnad
från Katja ovan, menar Hibo att rasismen finns och är tydlig även om inte
heller hon talar i de termerna. Mot den närvarande rasismen ställer Hibo
en plikt att ”vara glad”, att vara tacksam för att man ändå får leva på en
plats där det inte är krig och där man inte behöver vara rädd. Men ens rätt
till närvaro i Sverige är inte självklar utan något som ligger i majoritetsbefolkningens händer. Detta trots att Hibo och Ida har kommit hit som
flyktingar och det är en mänsklig rättighet att få söka skydd undan
förföljelse. I denna tacksamhet kan vi tydligt se en maktrelation mellan
dem som ger rättigheter och dem som tacksamt får ta emot. Sverige väljer
att ge Hibo uppehållstillstånd, eftersom man ”vill ha invandrare” här.
”Invandrare” blir en kategori som egentligen inte hör hit, en anonym
massa av människor som inte har rätt att förvänta sig möjligheter och
rättigheter, ett ”något” ett land kan välja att ha, eller låta bli.
Det är visserligen så att vi lever i en värld där människor inte är
jämlika och den realitet Hibo presenterar delas av många. Att någon har
makten att välja – andra inte, att man kan välja bort människor på grund
91
av deras ”invandrarskap” är något Hibo inte kan göra något åt och därför
något hon måste leva med, förutsatt att hon vill bo kvar i Sverige. Det
finns alltså en viktig skillnad mellan Hibo och Katja i detta avseende. I
Hibos fall finns ett erkännande av den strukturella rasismens realitet.
Även om hon väljer att diskutera detta på ett sätt som gör rasism till något
”lite jobbigt” finns den närvarande i hennes resonemang, här såväl som i
den övriga intervjun. Hos henne kan vi snarare se ett sätt att handla och
att tänka som gör det möjligt för henne att orka leva med vetskapen om
en närvarande rasism utan att förneka dess existens och utan att helt låta
sig definieras av den. I Katjas fall finns ett nästan totalt förnekande av
rasismen i hennes vardag som mer än ett teoretiskt problem.
När rasismen finns där, men ändå inte
Ärlighet varar längst (?)
Här berättar Katja om ett samtal hon haft med en vän efter att ha blivit
frågade av ett par journalister på stan om vilka konsekvenser de tror Irakkriget kan få för dem. Kompisen svarar att hon framför allt kommer
påverkas genom att bensinpriset stiger. Katja blir upprörd och bestört och
frågar sig ”Hur kan man säga så?!” Sedan säger hon så här:
Det är klart att det är hemskt och allting men, man ska inte
hyckla. Det är svårt för mig att känna något eftersom jag inte är
där. Och det är ju så, jag menar man har sitt liv och man har sina
egna problem så man kanske inte tänker så mycket på det. Men
ändå! Man behöver inte säga ”jag skiter i det” eller nåt liknande
eller ”bensin priserna…”. Varför ska de prata om bensinpriserna
och sånt där?! Det tycker jag är hemskt. Hur som helst pratade vi
om såna här saker och då sa jag ”ja men det är ju svårt att egentligen känna någonting för att man inte är där” och min kompis tyckte ju samma sak, men sa ”ja men, när det var krig där i Jugoslavien
och så där, det kunde man känna på något vis, man kunde känna,
alltså det var mycket närmare eftersom det var närmare Sverige
och att man kunde på nåt vis identifiera sig med de här människorna”. Hon hade varit där. Och ”ja, de liknade svenskar mer” och så
där. Jag tänkte att jag skulle inte tänka på om de liknar mig, jag
känner inte för någonting egentligen om jag ska vara ärlig. Jag kan
känna om jag vet att det är nära Sverige, och risken är större att det
ska bryta ut här också. Det kan jag förstå men, det jag tyckte var
lite konstigt, var: ”de ser ut som mig. Alltså de där barnen dom kan
vara mina barn de kan se ut som mig”. Då tänkte jag att jag skulle
inte…, bara för att nåt barn i Afrika kunde vara mitt barn, att jag
92
skulle tycka typ synd om dom. Jag skiter i det. Alltså inte för att
vara taskig, men det är inte för att de liknar mig. Det kan kanske
påverka mig om vi säger att jag är från nåt land där det är krig och
så där att jag kan känna något, men jag tycker man ska vara ärlig.
Men okej, vara ärlig och så där men jag berättade som för min man
och han reagerade som att ”uhh, vad är det där?!” och ”oh, my
God, det var rasism!” och så där. Men jag tror inte att hon är
rasist. Hon var bara ärlig, men jag tycker ändå att det var lite
chockerande att säga så faktiskt.
Kompisen säger alltså att hennes liv inte skulle påverkas särskilt
mycket av om det blir krig i Irak eftersom det ligger långt borta.
Dessutom kan hon inte identifiera sig med människorna där för att de ser
så osvenska ut. Katja pendlar mellan att å ena sidan vara upprörd över
kompisens uttalande och å andra sidan dela hennes uppfattning. Inte
heller hon har någon djupare medkänsla för människorna i Irak. Hennes
liv påverkas inte i någon högre utsträckning av ett hotande krig. Ett krig i
något annat land hade kanske fått större konsekvenser men detta krig är
det möjligt att ställa sig relativt likgiltig inför. Hon berörs inte av det och
behöver inte tänka på det. Katja rör sig från att ha varit chockad över
kompisens krassa syn på ett hotande krig till att istället lovorda hennes
ärlighet. Men om hon nu delar uppfattningen att ett Irak-krig inte får
några större konsekvenser för henne personligen: Varför blir hon då så
chockad? En anledning kan vara att Katja tvingas erkänna att inte hon
heller ”känner något”, något som är mindre smickrande. En annan kan
vara att kompisens förklaring till varför hon inte engageras av det – de ser
inte ut som ”svenskar”.
Uttalandet kompisen gör implicerar att hon inte skulle kunna identifiera sig med Katja, eller i alla fall inte med hennes släktingar, om något
hemskt skulle hända i deras land. (Med Katja skulle hon troligtvis känna
empati eftersom de är vänner). För att kompisen ska kunna identifiera sig
krävs att personen som lider ser ut som hon eller som hon föreställer sig
sina framtida barns utseende. Människors lidande stör kompisen olika
mycket beroende på hur de ser ut. Hennes känsla för solidaritet verkar
alltså främst grunda sig på närmast ”ras”-mässiga kriterier. Detta har
stora likheter med de rasistiska ideologier som säger att människor har en
naturgiven känsla av solidaritet för dem som tillhör samma ”ras”, vilket
hänger samman med bilden av ”rasen” som en stor familj, som kämpar
för sin överlevnad i konkurrens med andra ”raser”. Detta innebär också
93
att de människor som inte liknar en själv ses som mindre mänskliga och
deras död spelar mindre roll. Detta sätt att resonera betyder inte att
kompisen nödvändigtvis tycker att det vore bra att det skulle bli krig i
Irak, men det hade kunnat vara värre.
Den som lider är inte riktigt en mänsklig varelse, med en mor och
barn, utan snarare en typ av djur, och det är alltid enklare att tänka
sig försvinnande, t o m utrotandet, av djur än av människor. Den
tid då man började tänka på svarta människor på detta sätt kan
dateras exakt: det var perioden av slavhandeln med afrikaner. 202
Även om Katjas kompis inte går lika långt som de personer som
beskrivs i detta citat, pekar Memmi på att denna syn har en lång historia i
västvärlden och att denna avhumanisering har möjliggjort en systematisk
förnedring och exploatering av människor. Vem som räknas som
Mänsklig och vem som inte gör det hänger samman med föreställningar
kring olika ”raser” och de kulturella och mentala drag de anses ha. Att
olika gruppers lidanden blir olika hemska blir extra problematiskt i
sammanhang där maktskillnaderna är stora: underordnade gruppers
lidanden blir lättare att legitimera och bortförklara än det lidande som
drabbar människor man identifierar sig med. Detta är, menar jag, en
viktig förklaring till varför den strukturella diskriminering och den
vardagsrasism som drabbar exempelvis människor med afrikansk
bakgrund i Sverige kan påtalas av flera studier utan att detta röner någon
större uppmärksamhet eller ger upphov till några genomgripande
åtgärder.
Denna typ av uppdelningar av mänskligheten är, menar Bauman, en
typisk modern företeelse. Först i och med modernitetens frammarsch var
det möjligt att förespråka, eller komma undan med, folkmord. Detta
berodde dels på rasvetenskapernas framväxt som lyckades ”bevisa” att
olika människoraser hade olika själsliga egenskaper, dels på uppfattningen om att vetenskapen främst var ett instrument för att förbättra
verkligheten enligt människans planer och att vissa skadliga (mänskliga)
element behövde rensas bort. Ambitionen att utrota en hel ras tedde sig
202
”The one who suffers is not exactly a human being, with a mother and children, but
rather a species of animal, and it is always easier to imagine the disappearance, even the
eradication, of animals than of humans. The moment at which the Black people began to
be thought of in this fashion can be dated precisely: it was the period of the slave trade
in Africans.” (min översättning) Memmi Racism, s 116
94
därför rationell. Att genomföra denna typ av rasism i praktiken är inte
beroende av massornas hat mot de Andra, menar Bauman, utan just av
deras likgiltighet inför Andras lidande, en likgiltighet vi kan se en
antydan till även hos Katja och hennes kompis.203
Medan kompisen identifierar sig med människor som ser svenska ut,
identifierar sig Katja å sin sida inte med alla afrikaner. Hon vill inte
klumpas ihop med alla dem bara utifrån sin hudfärg. Hade hon å andra
sidan identifierat sig med barnen i Afrika hade hon också i någon mån
tvingats acceptera att hon tillhör en grupp som ofta framställs på ett
förnedrande sätt. Bilder av barn i Afrika i gängse medierapportering
föreställer offer: svält, krig, sjukdomar eller fattigdom, på ett sätt som har
beskrivits som pornografiskt. Inte för att bilderna kopplas till sexualitet
utan för att de föreställer något otroligt privat och känsligt – dödsångest,
svält och lidande204. Även i dessa bilder framställs döden och lidandet
som något mindre mänskligt hemskt än om det varit ”svenska” barn.
Pressetikens riktlinjer och sociala myndigheter hade troligtvis inte tillåtit
att man visade etniska svenska döende barn på det sättet och i lika stor
omfattning. Det är därför inte konstigt att Katja söker sin identitet någon
annanstans än i dessa förnedrande och avhumaniserade bilder.
Hos Katja finns även en intressant glidning mellan begreppen ”rasist”
och ”rasism”, som vi även såg hos Adan ovan. Katjas kompis uttalande är
rasistiskt enligt gängse definition; det bygger på en uppdelning av
människor i olika ”raser” och en värdering av människor utifrån deras
tillhörighet till dessa olika grupper. Det är dock inte det samma som att
säga att Katjas kompis är Rasist. Jag menar, i likhet med Molina och de
los Reyes, att det är fullt möjligt att göra rasistiska uttalanden utan att för
den skull vara en övertygad rasist.205 Att som Katja här dela upp
människor i de varandra uteslutande kategorierna ”rasist” och ”inte
rasist” förutsätter att rasismen är något slags essens som vissa har och
andra helt saknar.206 Det ständiga utredandet om personer är rasister eller
203
Bauman Auschwitz…, s 106 ff
Henrietta Lidchi ”Finding the Right Image: British Development NGOs and the
Regulation of Imagery” i red. Tracy Skelton och Tim Allen Culture and Global Change
Routledge, London (1999), s 89. En annan orsak till kritik är att bilderna lätt ger
intrycket att detta utgör en afrikansk normalitet.
205
Molina och de los Reyes “Kalla mörkret natt!...”
206
Mattsson och Tesfahuney ”Rasism i vardagen”
204
95
inte, om de menade att diskriminera eller inte tenderar istället för att
klargöra den rasism som finns, att resultera i att fokus flyttas från frågor
om hur rasismen reproduceras, av vem, varför och vad som kan göras för
att motverka den, till enskilda personers åsikter och övertygelser.
Eftersom jag blev så konfunderad över Katjas tolkning av sin kompis
uttalanden och hennes övertygelse om att det inte hade att göra med
rasism, frågade jag henne hur hon definierar ordet ”rasist” och fick till
svar att det för henne främst har att göra med personer som vänder sig
emot ”ras”-blandning, med Sverigedemokrater eller personer som tycker
att exempelvis afrikaner är mindre intelligenta eller mer liknar djur, och
så vidare. Vi såg i första citatet med Katja ovan, att hon länkar samman
rasism och nazism som om de vore på samma nivå. Detta innebär att
rasismen reduceras till enbart extrema uttryck så som nazisternas
folkmord under andra världskriget och att de upplevelser som är mindre
grova, ses som något väsensskilt. Jag menar istället att gränserna dem
mellan är betydligt mer flytande, eftersom människors åsikter och
ställningstaganden är mer flytande och i hög utsträckning kontextberoende. Ser man dessutom rasism som en strukturell ordning snarare än som
enbart en ideologi blir frågan om vem som är Rasist, och vem som inte är
det, mindre relevant. Oavsett vår övertygelse, och ibland i direkt strid mot
den, bidrar vi på olika sätt till att den rasistiska ordningen reproduceras.
Kompisens uttalande tydliggör att det är svårare att undvika rasism
genom att välja vem man umgås med än vad Katja uttrycker i första
citatet. Rasismen kan inte reduceras till en liten grupp öppna, övertygade
rasister utan kan dyka upp där man minst anar det, som i samtalet med en
nära vän. För Katja är det dock viktigt att hålla kvar definitionen av
Rasisten och att poängtera att det här inte är fråga om rasism utan om
ärlighet och att dessa står i motsats till varandra. Men varför är det så
viktigt? Varför försvarar hon ett uttalande som så tydligt säger att
kompisen inte kan identifiera sig med människor som inte ser ”svenska”
ut? En förklaring kan vara att Katja tycker om sin kompis och vill
fortsätta att göra det. Tanken att vara nära vän med en Rasist ter sig
omöjlig och kompisens rasistiska uttalande döps om till ”ett ärligt”
uttalande. Att de båda är vänner innebär dock också att kompisen till viss
del visst kan förstå och identifiera sig med människor som är rasifierade
på ett annat sätt än hon själv. Det verkar alltså som om avståndet till
den/de som underordnas och i vars land det krigas spelar roll här. Även
96
om Katja upprörs över vad kompisen säger delar de båda dessutom ett
visst mått av likgiltighet inför det lidande ett krig i Irak skulle innebära
för människor där. Vänskapen med Katja verkar inte heller leda till att
kompisen reflekterar över de föreställningar hon har om människor med
ett ”inte svenskt” utseende, troligtvis för att kompisen inte längre lägger
märke till Katjas hudfärg och utseende. Likgiltigheten verkar alltså
framför allt vara stark i relation till de människor man inte står nära eller
har en personlig relation till.
Men varifrån kommer denna koppling mellan ärlighet och rasism? I
flera sammanhang där människor kommer med rasistiska uttalanden
försvaras detta med vikten av att ”säga som det är”, inte väja för det som
är politiskt inkorrekt och inte ”lägga locket på”. Att säga ”som det är”
ställs då i motsats till övertygade Rasister, som per definition är okunniga
och som dessutom vill andra illa. Att istället vara ärlig tyder på ett mod
att säga det som andra inte vågar säga, i detta fall att erkänna att ett krig
inte skulle få några större konsekvenser, en uppfattning Katja delar. I
sådana resonemang framställs maktordningen som den motsatta,
nämligen att ”invandrare” befinner sig i en maktposition gentemot det
svenska etablissemanget och därför dikterar vad som får sägas och inte. Å
andra sidan tyder ett sådant resonemang på att den anti-rasistiska
diskursen åtminstone i den offentliga debatten har vunnit vissa segrar, att
det i alla fall här inte är allmänt accepterat att uttrycka öppet rasistiska
åsikter. van Dijk menar att detta sätt att försvara sig mot anklagelser av
rasism inte är ovanligt i exempelvis parlamentsdebatter.207 Katjas mans
reaktion och min (troligtvis) ifrågasättande blick kategoriserar hennes vän
på ett sätt som gör att Katja känner sig tvungen att försvara henne. Katja
hamnar i en position där hon tar på sig att försvara och förklara ett
uttalande som hon på något plan tar avstånd ifrån och tycker är hemskt.
En annan anledning kan vara att det helt enkelt blir för smärtsamt att
behöva konfronteras med rasismen och det faktum att den förpassar
henne själv till en underordnad position. Sker detta dessutom av en nära
vän är det troligtvis ännu svårare att bära. Detta resulterar återigen i att
rasismen osynliggörs och att Katja slipper konfronteras med den.
207
Teun van Dijk Elite Discourse and Racism Sage Publications, Newbury Park (1993), s
83
97
Rasismen mystifieras
För att rasismen ska kunna fortleva utan att ifrågasättas måste den,
menar Memmi, mystifieras.
För rasism, i sin sanna bemärkelse måste mystifieras så att den inte
visar sin grundläggande orättvisa. Dess främsta behov är att lura
sitt offer, att förhindra deras reaktioner, som skulle förta dess
verkningar. Men även, förtryck måste dölja sig för sig själv också:
det är inte alltid möjligt att samtycka till privilegier med ett gott
samvete.208
Även om detta citat är en aning konspiratoriskt – rasismen i sig är en
struktur som förändras och reproduceras av människor och alltså inte
något som i sig själv har några behov – visar det hur rasismen inte är
(fullt) synlig för människorna som lever den, både utifrån en överordnad
och en underordnad position. Genom att rasismen mystifieras kan Katja
och hennes kompis kommunicera med hjälp av rasistiska föreställningar
utan att för den skull behöva konfrontera och fundera mer på vad som
egentligen sägs. Katja slipper bli så upprörd över sin vän att hon tvingas
säga upp vänskapen och kompisen slipper fundera igenom sina uttalanden
och se på vilket sätt hon använder sig av rasistiska uppdelningar av
människor. Denna mystifiering kan man också se i flera andra intervjuer
där personer känner sig osäkra på om de verkligen har rätt att tolka det de
är med om som rasism, som jag kommer att visa allteftersom. Detta är
inte det enda exemplet på rasism Katja berättar om. Här beskriver hon hur
det gick till när hon sökte ett sommarjobb:
En grej som hänt mig här i XXX (skrattar) jag vet inte vad det
är för nåt men det var jätteskumt. Jag sökte jobb så här (…) alltså
jag sökte sommarjobb för nåt år sen. De var intresserade och jag
pratade med den personen som var ansvarig då för såna här frågor,
och hon sa: ”När kan du jobba?”. Allt var himla lugnt och så där. I
och för sig, efteråt så sa jag till henne att jag inte kunde jobba juli
och då sa hon ” tyvärr då kan vi inte ta emot dig”, Men hon hade
sagt till mig att allt var lugnt ”Du får det här jobbet”, men SEN när
jag då hade berättat att jag inte kunde jobba i juli då sa hon ja, men
”Kan jag skriva ner här att du är mörk, att du är mörkhyad?” (Ulri208
”For racism, the real meaning must be mystified in order not to reveal its basic
injustice. Its primary need is to fool its prey, to forestall their reactions, which would be
counteractive. But also, oppression needs disguises for itself as well: it is not always
possible to assent to privilege with an easy conscience” (min översättning) Memmi
Racism, s 60
98
ka skrattar förvånat) Och jag bara, jag blev så chockad! Om det
hade varit några andra personer hade de blivit jättearga men jag
blev chockad och jag tänkte ”öhh… va?” och hon sa ”Nä, men jag
tänkte bara skriva det här att du är mörkhyad så att …ja men se där
borta, där har vi ju en kille, han är ju mörk”. Den där killen var
adopterad. Jag förstår inte varför hon måste skriva att jag är mörk?
Bredvid mitt namn, ”Jamen så att vi vet sen ”… Jag tänkte, jag vet
inte varför jag sa ja. Nä men…alltså jag blev så chockad så jag
bara, ”nä men det spelar ingen roll”. Jag blev så ställd. Hon skulle
ha gett mig jobbet så kan inte säga att jag blev diskriminerad, men
ändå. Det var lite skumt och varför skulle hon skriva att jag var
mörk där? Vad är det som är viktigt med det? I och för sig, jag
kanske skulle ha fått reda på det om jag hade fortsatt där, men
ändå. Jag blev så överrumplad, och sen när jag berättade för min
mamma så, sa hon ”Ja men du borde ju ha anmält det där, det här
är jätteskumt. Vadå skriva ”mörk”?! Vad är det här för konstigheter?” Och jag tänkte, ”ja, jag borde ha gjort det men”, jaa…
Katja skrattar visserligen när hon berättar det här, men under skrattet
finns en chock och ett obehag.
Vi kan inte säkert veta varför arbetsgivaren ville skriva ner Katjas
hudfärg. Oavsett vad hennes notering skulle kunna bidra till ”senare”,
eller varför hon valde att poängtera att man redan hade en ”mörk” person
anställd, kvarstår faktum: Katjas hudfärg spelar på något sätt roll i
sammanhanget. Katja och den ”mörka” killen har något gemensamt som
är värt att uppmärksamma. Man skulle, rent teoretiskt, naturligtvis kunna
anta att kvinnan i butiken vill använda informationen om Katjas hudfärg
till något positivt, exempelvis som ett underlag till ett arbete mot
diskriminering i rekryteringen av ny personal. Man kan också tänka sig
att hon helt enkelt försökte hitta något sätt att hålla isär de många
personer som sökt tjänsten och att det var Katjas hudfärg som var det
mest iögonfallande och lättast att komma ihåg. Oavsett vilka intentionerna var känns den rasifiering som äger rum varken neutral eller positiv för
Katja. Snarare väcker den känslor av olust och kränkning. Vad är det som
händer egentligen? För Katja är det svårt att sätta fingret på det – för
diskriminering kan det ju inte vara eftersom hon ju faktiskt skulle få
jobbet… Diskriminering handlar för Katja alltså främst om att
”invandrare” inte får de jobb de söker, inte om att människor underordnas
på samhällets samtliga arenor och nivåer. Även om diskriminering som
en strukturell ordning har börjat diskuteras allt mer på senare år, var det
99
fortfarande relativt ovanligt när intervjun genomfördes (år 2002).209
Återigen ser vi hur de snäva definitionerna av rasism och diskriminering
leder till att händelser, uttalanden eller företeelser döps om. Tidigare, i
Katjas fall, blev rasistiska chockerande uttalanden ”ärliga”, här blir de till
något ”skumt”, något man inte riktigt vet ”vad det är för något”. Det
Katja vet är att hon på något sätt har kränkts och att hon nog borde ha
gjort en anmälan. Men en anmälan för vad? Vi kan se att Katja är ovan att
prata om dessa frågor.
Hon reagerar med chock – inte ilska. En möjlig förklaring till det är att
det som händer här är så grovt att hon knappt kan tro att det är sant.
Andra personer, troligtvis de som hon tidigare har benämnt som
”inställda på rasism och nazist”, hade reagerat med ilska och hade
troligtvis varit mer beredda. Det är möjligt att Katjas känsla av chock
också förstärks av det faktum att hon i vanliga fall undviker att se rasism
och diskriminering som en realitet i vardagen. Hur ser hon då på
möjligheten att hon själv skulle kunna diskrimineras? Så här säger hon
bara några minuter efter föregående citat:
Om man tänker på hur arbetsmarknadsfrågor, alltså att du inte
får jobb. Jag har aldrig tänkt på att jag skulle kunna bli diskriminerad. Det kan jag ju bli och det skulle många säga att jag skulle bli
för det första för att jag är kvinna, för det andra på grund av min
hudfärg. Men jag har aldrig tänkt på det. Jag har alltid tänkt ”men
vaddå? Det här är inga problem. Jag kommer inte att ha några
problem.” Jag tror att alla har ju typ problem att få jobb i början,
men jag har tänkt att jag är som alla andra. Men jag kan ju få sådana problem, men jag tänker ju inte på det. Jag tänker inte på det
viset (…) Om jag inte skulle få något jobb, då skulle jag direkt
tänka, ”ja, men jag har ju inte de kunskaperna, de kvalifikationerna
som de vill ha. Jag kanske inte är den rätta personen”. Jag skulle
aldrig tänka ”ahh, det är för att jag är mörkhyad!”, det är det sista
av allt jag skulle tänka på så att jaa, jag vet inte, men någon annan
skulle kunna tänka att ”det är rasistiskt bara för att jag är mörk”.
209
Det större utrymme som har givits till frågor om strukturell diskriminering verkar
också ha påverkat hur den svenska befolkningen ser på problemet. Integrationsverket
visar i en undersökning att medvetenheten om att etnisk diskriminering förekommer i
Sverige har stigit mellan 2002 och 2005. På påståendet ”det förekommer en diskriminering av invandrare i Sverige” svarade år 2002 25% att påståendet stämmer helt. År 2005
var motsvarande siffra 43%. Andelen som svarade att påståendet inte alls stämmer sjönk
från 18% till 10% under motsvarande år. Integrationsbarometer 2004…
100
För Katja är diskriminering snarast att betrakta som ett teoretiskt
problem, eller som något som drabbar andra människor någon
annanstans. Själv säger hon sig inte ha gjort några erfarenheter av
diskriminering och heller aldrig på riktigt trott att hon skulle kunna
komma att bli diskriminerad, trots att andra har pekat ut den risken åt
henne och hon har gjort erfarenheter som är tydligt rasistiska. Rasism
som en förklaring för personliga motgångar beskrivs återigen som något
överdrivet, som en attityd man antingen har eller inte. Men vi kan också
förstå det faktum att Katja diskuterar detta med sig själv, och bestämmer
sig för att inte bry sig om det som ett sätt att hantera det faktum att
diskriminering är en möjlighet. Om inget hot föreligger, eller någon
intervjufråga för den delen, varför förhålla sig till det så tydligt?
På detta sätt lyckas Katja hålla den möjliga diskrimineringen ifrån sig.
Genom att tänka ”det här är inga problem” låter hon inte motgångarna
sjunka djupare in. Eftersom hon ser sig ”som alla andra” ter det sig också
osannolikt att hon ska drabbas. Detta sätt att förhålla sig till hotet om
diskriminering har den fördelen att Katja inte låter sig definieras utifrån
det, det är inte diskrimineringen som avgör hur hon ser på sig själv. Detta
kan vara en förklaring till varför hon hellre skulle tolka det faktum att hon
kanske inte får jobb som en brist hos sig som individ – bristande
kunskaper eller kvalifikationer, eller att hon inte är ”den rätta personen” –
och inte som orsakat av hur samhället förhåller sig till henne som
”mörkhyad”. Hotet om diskriminering är dock inget taget ur luften, som
vi just har sett. Oron för att hon någon gång skulle kunna drabbas finns
där även om den inte är så stark. Men vad skulle det innebära om Katja
istället såg diskriminering som en vettig förklaring? Hur skulle det
förändra hennes bild av sig själv? Att se sig själv som den som (kan
komma att) diskrimineras betyder i någon mån att man inte ”är som alla
andra”, utan att man befinner sig i en position som inte delas av dem som
utgör samhällets norm, där man riskerar att förnedras och förolämpas
utan att man på något sätt kan ändra på det. Är man ”mörkhyad” så är
man. Att istället vara felutbildad o dyl. är saker man har haft möjlighet att
påverka och man är inte maktlös på samma sätt att förändra sin situation.
Ett annat sätt att förstå detta är att det sätter henne i en position där hon,
till skillnad från ”alla andra”, ses som en representant för en grupp och
inte som en enskild individ. Som jag diskuterade i teoriavsnittet är detta
en central aspekt av hur maktskillnader mellan grupper upprätthålls.
101
Katja erkänner, liksom de flesta andra, att diskriminering förekommer
i Sverige. Hon verkar dock att, så länge det finns möjlighet att förklara de
enskilda händelserna på något annat sätt, föredra dessa andra förklaringar: språk, kunskapsbrist, okunskap om de kulturella koderna, kulturellt
avstånd, ärlighet, bristande social kompetens med mera.
Det är intressant att Katja redan från början är övertygad om att
diskriminering inte drabbar henne, på ett liknande sätt som ungdomsledaren och arbetsförmedlaren ovan. Att göra rasism och diskriminering till
en fråga om personlig inställning gör också att det blir den enskilde
personens ansvar hur han/hon tolkar vad som händer. De personer som
väljer att inte se rasismen kan tyckas ha kommit på en strategi att göra sig
oåtkomliga för diskriminering. Den slutsatsen vore dock tämligen
förhastad – att istället lägga skulden på egna tillkortakommanden innebär
nämligen också att man gör sig själv ansvarig för något man inte har
möjlighet att påverka. Dessutom förutsätter ett sådant resonemang att
diskriminering och rasism enbart är en fråga om hur man upplever
världen som påverkar hur vi mår i den, psykiskt såväl som fysiskt. Fanon
och hooks menar båda att ett första steg för att kunna frigöra sig mot
internaliserad rasism är att se i vilken utsträckning många problem
faktiskt inte beror på en själv utan på att man befinner sig i en underordnad position och att man därför har ett begränsat handlingsutrymme.210 För Katja, å andra sidan verkar det lättare att göra motsatsen – att
individualisera problemet och skylla på egna tillkortakommanden.
Att knacka på erkännandets port
I denna del kommer jag att uppehålla mig vid en persons, Adans, sätt
att förhålla sig till vardagsrasism. Detta för att jag på så vis tydligare vill
visa den mångfald av sätt varpå en och samma person hanterar rasism i
sin vardag. Att jag har valt att koncentrera mig på just Adan har att göra
med att det under intervjun med honom och Yacub blev tydligt att de
båda använde sig av två motsatta diskurser när de pratade om bland annat
rasism, ”invandrare” och integration.
210
Fanon Svart hud, vita masker, bell hooks ”Killing Rage: Militant Resistance”, i Killing
Rage, Ending Racism Henry Holt and Company, New York (1995)
102
Språket som den springande punkten
Under vårt samtal berättade Adan att han tyckte det var svårt att
studera på universitetet. Det han framför allt hade problem med, sa han,
var att formulera sig korrekt på svenska (nämnas kan i sammanhanget att
jag inte hade några som helst svårigheter att förstå vad Adan sa under
intervjun). Han berättade att han formulerade meningarna i huvudet innan
han öppnade munnen. När jag frågade om det fanns något annat som var
svårt berättade han återigen att språket var ett hinder. Även om han
pluggade ordentligt hände det att han kom till tentan och inte kunde svara
på frågorna. Att Adan anger språket som den främsta förklaringen till
svårigheterna med studierna kan förstås på två sätt. Å ena sidan är det
naturligtvis svårt att tillgodogöra sig en akademisk utbildning på ett språk
man inte anser sig behärska tillräckligt väl. Mer energi går till att
formulera och förstå ord och uttryck än vad som hade varit fallet om man
behärskar språket till fullo.
Å andra sidan anges bristande språkkunskaper också ofta som
förklaring till varför människor med utländsk bakgrund har svårare att till
exempel ta sig in på arbetsmarknaden än infödda svenskar. Knocke och
Hertzberg visar till exempel i sin studie om arbetsmarknadschanser för
ungdomar med invandrarbakgrund, att språket ofta uppgavs som
förklaring till varför dessa ungdomar hade svårigheter att (åter)inträda på
arbetsmarknaden, och att detta är en väletablerad förklaringsmodell för
att förklara social segregation i samhället.211 Ytterligare ett exempel på
detta är hur Folkpartiet under valet 2002 fick stora framgångar efter att ha
krävt ett språktest för att erhålla svenskt medborgarskap. Många av de s k
integrationsproblem som finns i Sverige argumenterades här handla just
om invandrares svårigheter med eller ointresse för det svenska språket.
Genom att tvinga människor att lära sig svenska skulle problemet med
segregation och bristande integration bli mindre, menade man. På detta
sätt gjordes integrationen till en fråga om ”invandrares” bristande intresse
för det svenska samhället snarare än till en fråga om ett ömsesidigt
närmande mellan ”invandrare” och ”svenskar”, som man menade sig
förespråka, och den strukturella diskrimineringen i samhället förtegs. På
ett liknande sätt argumenterar Sjögren som menar att det naturligtvis är
viktigt att behärska språket för att kunna förstå vad som händer i ens
211
Knocke och Hertzberg Mångfaldens barn söker sin plats …, s 73.
103
omgivning men att detta ständiga betonande av språket också kan förstås
som ett sätt att osynliggöra maktskillnader i samhället.
Med sin klang av både förnuft och vetenskap återupprättar kraven
på det ”korrekta” språket en efterlängtad ordning i ett invandrarsverige som konfronteras med omvälvande förändringar i både
befolkningsstruktur och ideologi. Långsamt förstärks bilden av en
”bra” svenska som främsta nyckel till det svenska samhället. Men
vad är sunt förnuft, om inte antaganden anpassade till de normer
som råder under en viss tid och på en viss plats? (---) Ju mer det
talas om språkets betydelse, desto känsligare för språkliga fel blir
de som lyssnar. Att tala en bra svenska görs till särskiljande mellan
vi och de. De som inte lärt sig de inföddas svenska före en viss
ålder kommer aldrig att tillhöra den inre kretsen. Men till synes
rimliga krav på en god språkbehärskning riskerar att samtidigt få
funktionen av samhällets försvar mot det främmande. Dessa krav
kan sedan utvecklas till ett bekvämt och framgångsrikt sätt att
hålla konkurrenter borta. Frågan kvarstår vilka typer av fel som
kan tolereras utan att kommunikationen störs, och vilken språknivå
som bör krävas.212
Språket är med andra ord en relativt accepterad förklaring till de
problem Adan möter och något som ständigt betonas i det offentliga
samtalet men samtidigt något som kan befästa social segregation. Att
Adan uppger språket som sin främsta svårighet kan därför även förstås
utifrån att denna uppfattning om språkets centrala betydelse blivit ”sunt
förnuft” hos Adan, att han har internaliserat den som en tolkning av de
problem han möter. Att ange språket som den främsta förklaringen låter
mer problematiska förklaringar som är mer ifrågasättande gentemot det
svenska samhällets rasistiska struktur, vara osynliga. Förklaringen gör det
också möjligt för Adan att förstå sin situation utan att för den skull
behöva konstruera sig själv som exempelvis ointelligent eller som ett
passivt offer för yttre orättvisor. Han kom till Sverige som 10-åring och
förväntas därför inte, varken av sig själv eller sin omgivning, att tala och
skriva felfri svenska (vad det nu kan tänkas vara) utan svårigheter. Inte
heller måste han se den svenska majoritetsbefolkningen eller sina svenska
klasskamrater som ansvariga för hur samhället är uppbyggt. Eftersom jag
även var intresserad av hur hans förhållningssätt till dessa erfarenheter
212
Annick Sjögren ”Språket, nykomlingens nyckel till samhället men också en svensk
försvarsmekanism” i red. Annick Sjögren, Ann Runfors och Ingrid Ramberg En ”bra”
svenska? Om språk, kultur och makt Mångkulturellt centrum, Tumba (2003: 1996), s 35
f.
104
såg ut frågade jag om det fanns något annat, förutom språket, som var
svårt i utbildningen. Detta blev hans svar:
Ulrika: Har du något annat, är det något annat som är, som är
svårt?
Adan: …. Jo… att jag… att jag alltid ska vara försiktig och…
inte riktigt mig själv när jag träffar svenskar. Jag vill göra bra ifrån
mig. Klä mig snyggt och… eh,… inte uppföra mig, som många
andra invandrare gör. Jag vill alltid se ut så här. ”Undrar hur de ska
tycka och tänka?”… ”den där, den där afrikanen, eller negern, eller
någonting, kommer han till Sverige och ska…. Kolla hur de är…”
Jag vill inte, jag vill inte att de ska få sådana tankar. Jag vill inte
ens tänka på det. Jag kan göra bra ifrån mig och… herregud för
mig själv, det känns så. Det… det är inte lätt. (---) nej, jag tycker
det är jobbigt. Det jag börjar fundera på nu… det är, varför jag
själv när jag läser på universitetet där, eller jag går skolan. De
klasskamraterna du vet, alltså, alltså helt, man tror att de är från
Mars, du är från någon annanstans. Helt olika. Deras tänkande, t o
m de här, egentligen jag tror det är också de som läser högskola
och så. Deras tankesätt, hur de tänker och beter sig. Så, jag försöker alltid vara, alltså måste göra bra ifrån mig, inte ens, du vet när
man anstränger så mycket t o m så uttalar man allt fel. Och jag
försöker lära mig språk, försöker formulera mig så fint som möjligt, så fint det går. Och sen… (skrattar) och efter ett tag när jag
väl öppnar munnen rasar alltihop. Jag vill göra ett gott intryck och
jag vill göra bra ifrån mig… det ska inte vara, det ska inte kännas
som press. Hela tiden. Jag kan inte vara mig själv, jag kan inte
skratta och göra något roligt, eller säga något roligt. Då säger de
säkert ”alla är ju sådana” du vet. Men, de tänker absolut inte så. De
är jätte, de är jättebra, men man får de här negativa tankarna på
något sätt. 213
De svårigheter Adan beskriver ovan, känslan av att inte riktigt passa in
på universitetet, av att inte kunna formulera sig eller att inte klara tentor
fast man har förberett sig väl, är troligtvis svårigheter även studenter med
svenska som modersmål kan känna igen sig i. Att se just språket som
problematiskt antyder att det finns något i Adans erfarenhet som ung man
med s k invandrarbakgrund som kan tänkas förklara denna känsla. Vad vi
ser i detta intervjucitat är ett ännu tydligare exempel.
213
Under en del av intervjun med Adan och Yacub gick Yacub och pratade med sin bror
som sökte upp honom på caféet där intervjun ägde rum. Under detta och efterföljande
citat var det därför bara jag och Adan närvarande.
105
Risken att bli sedd som ”negern”
Hos Adan kan vi se den törst efter erkännande Fanon pratar om. Han
menar att människan har ett behov av att få sin mänsklighet bekräftad av
andra människor. I en kolonial och/eller rasistisk situation, där afrikanen
ses som en primitiv vilde och europén som civiliserad och kultiverad
kommer denna bekräftelse inte att äga rum. Oavsett vem afrikanen är som
individ kommer europén att se sin förutfattade bild av honom/henne
bekräftad.214 Trots att erkännandet uteblir är det först i och med
erkännandet från den vite som den svarta/e får sin Mänsklighet bekräftad.
För att få detta erkännande försöker Adan anpassa sig efter de normer
som finns i den vites, eller i detta fall ”svenskarnas”, värld. Han
anstränger sig för att inte dra åt sig negativ uppmärksamhet, för att inte
bekräfta de förutfattade meningar ”svenskar” kan tänkas ha om honom
och för att inte bli sedd som ”negern”. Mötet med ”svenskar” verkar
innebära att man hamnar i en ifrågasatt position man känner sig tvungen
att försvara och redogöra för. Adan väljer här alltså att dra uppmärksamheten bort från det faktum att han är afrikanen och ”negern” och försöker
istället bli uppfattad som något annat.
Svenskarna skulle inte se ”honom” om han vore sig själv eftersom
hans afrikanitet eller invandrardrag vore i vägen, verkar han mena. Den
kontext han befinner sig i består alltså av personer som inte ser ”honom
själv” utan som kan missta honom för en ”neger”. Men vem är då denne
”neger” han är så rädd att de ska missta honom för? Det har under de
senaste åren förts en diskussion om huruvida begreppet är en neutral
benämning av svarta personer eller om det är en nedlåtande benämning
som i det närmaste kan jämföras med engelskans ”nigger”. Diskussionen
fick ökad uppmärksamhet år 2003 då en konditor anmäldes till
Diskrimineringsombudsmannen (DO) för att han sålde s k negerbollar,
något som av många uppfattades som en i det närmaste löjlig överkänslighet och ett sätt att beröva svenskarna rätten till sitt språk. En annan
ståndpunkt till benämningen “neger” finns bland annat hos stå-upp
komikern Khalid Geire som genom att använda benämningen om sig
själv vill rensa det på dess koloniala konnotationer och göra det
neutralt.215 Hos Adan, och andra informanter i denna studie, står
214
215
Frantz Fanon ”‘Problemet’ med de koloniserade”, s 207.
Personlig korrespondens
106
benämningarna för en nedlåtande, rasistisk och kolonial syn på svarta
människor och är något de tar avstånd ifrån.
Medan begrepp som ”afrikaner”, ”invandrare” och ”somalier” inte har
samma tydliga koppling till föreställningar om biologiska kännetecken
(även om också dessa kategorier i hög utsträckning är rasifierade),
kopplar benämningen ”neger” olika egenskaper just till idén om en
Negerras och idén att denna ras besitter, förutom fysiska, också en rad
mentala och själsliga egenskaper. I sin studie av hur (svarta) afrikaner har
representerats i Sverige visar Catomeris att bilden av ”negern” som en
obildad, ointelligent och löjlig varelse varit vitt utbredd genom historien
och är så än idag. Fokus har också legat på ”negerns” sätt att klä sig
exotiskt och färgstarkt, något som också Adan tar upp i detta citat. Ett
exempel på en sådan representation är en reklamsnutt för chokladen
”Japp” där en svart man i dreadlocks och färgglada kläder, är så charmant
oförstående att han tror att löparen vid vägkanten som stretchar mot sin
bil, försöker putta den från ett stup, och därför i sin vänlighet hjälper
honom.216 Det finns naturligtvis även andra egenskaper som kopplas
samman med idén om ”negern”. Låt oss här konstatera att de bilder Adan
förhåller sig till alltså inte är något han själv inbillar sig eller har tagit ur
luften. Snarare har de en lång historia i Sverige och världen.217 Han
förhåller sig till dem genom att försöka se sig själv genom ”svenska”
ögon och anpassa sitt beteende innan det har hunnit framkalla dessa
bilder hos de svenska klasskamraterna. Genom att undvika det beteende
som anses vara typiskt för ”negern” försöker Adan undvika att hamna i
denna kategori.
Eftersom Adans agerande inte ligger till grund för hur han uppfattas i
sin egenskap av ”invandrare” är det inte heller hans agerade som kommer
att göra honom fri från rasistiska antaganden om honom. Vad detta sätt
att förhålla sig till diskriminering, utanförskap och rasism inte heller tar i
beaktande är de maktskillnader denna diskriminering grundar sig på och
den historia av rasism och kolonialism västvärldens ekonomier och
politiska ställning till stor del grundar sig på. Istället framställs
diskriminering implicit som ett ansvar för dem som själva (skulle kunna)
drabbas av diskriminering. Återigen osynliggörs de mekanismer som
216
Catomeris Det ohyggliga arvet…
Se till exempel Pieterse White on Black…
217
107
syftar till att upprätthålla maktskillnaderna mellan gruppen ”svenskar”
och gruppen ”invandrare”.
Att vägra vara offret eller att skylla sig själv?
Hos Adan finns en känsla av overklighet i mötet med klasskamraterna.
De verkar komma från olika planeter, säger han, och han förstår inte hur
de tänker eller hur de beter sig. För att förstå denna känsla använder sig
Adan av konstruktionen av Vi och de Andra, men vänder den samtidigt
upp och ner. Det är inte han själv, som här konstrueras som avvikande,
underlig och som om han kommer från en annan planet – det är
klasskamraterna. Vi kan här alltså se att Adan förhåller sig till dem på två
sätt. Å ena sidan vill han anpassa sig till de normer och värderingar som
finns för att på så vis passa in bland dem. Å andra sidan ser han på dem
ur sitt eget perspektiv där han själv utgör den norm som de avviker ifrån.
Dessa båda förhållningssätt verkar finnas sida vid sida, oberoende av
varandra. Det verkar också som att det inte är ”svenskar” i största
allmänhet han pratar om här, utan om sina klasskamrater och då främst de
han haft på universitetet. Det verkar i mötet med dem inte bara vara fråga
om en underordning på grund av ras/etnicitet utan även på grund av klass.
Adans föräldrar saknar akademisk utbildning och han själv har alltså inte
bara gjort en resa till ett nytt land och en ny kontinent utan även en
klassresa. Det utanförskap han känner vittnar även många andra
klassresenärer om.218
Samtidigt som Adan på ett plan upplever sina klasskamrater på detta
sätt aktar han sig noga för att beskylla dem för att passa in på denna bild.
Samtidigt som han tycker att de känns underliga, begär han deras
erkännande. ”De är inte såna” – det vill säga personer som är fördomsfulla, ogillar ”invandrare” och ser ner på honom. Här kan vi se tecken på
bilden av hur den verkliga Rasisten är som jag diskuterade ovan. Det är
naturligtvis inte möjligt att uttala sig om hur klasskompisarna faktiskt
tänker eller hur de faktiskt beter sig mot honom. Det är heller inte
nödvändigt för att konstatera att Adan här viftar bort sin rädsla för att bli
sedd ner på. Han tar inte sin subjektiva erfarenhet av sina upplevelser, sin
emotionella subjektivitet, för att använda hooks term, på allvar. Istället
218
Mats Trondman Bilden av en klassresa: Sexton arbetarklassbarn på väg till och i
högskolan Carlsson, Stockholm (1994).
108
konstruerar Adan denna känsla som sina egna ”negativa tankar” och inte
som ett faktiskt problem.
Jag har tidigare visat hur bilden av det anti-rasistiska Sverige är en
viktig del av den svenska självbilden. Genom att förlägga rasismen någon
annanstans (hos en annan grupp människor, i andra länder och så vidare),
som hos Katja ovan, upprätthålls bilden av att ”vanliga människor” som
beter sig ”normalt” mot ”invandrare” (eller ”invandrare” själva för den
delen) inte är Rasister. Eftersom Adans klasskompisar är ”jättebra” ter det
sig omöjligt för honom att de på något sätt skulle kunna ha en mindre
smickrande bild av honom eller att de skulle kunna bidra till strukturernas
reproduktion. Istället lägger han ansvaret och skulden för sina känslor av
utanförskap uteslutande hos sig själv. Sverige och hans svenska
klasskamrater är inte rasistiska och känner han något annat är det bara en
fråga om hans egna ”negativa tankar”, och alltså hans eget fel, verkar han
mena.
Detta kan förstås med hjälp av Meads distinktion mellan de signifikanta och den generaliserade andre. De signifikanta andra utgörs av
personer individen har nära relationer till, personer han/hon känner och
interagerar med i praktiken. Den generaliserade andra, å andra sidan, är
”människor i allmänhet”, ”folk”, ”man” och utgörs alltså inte av konkreta
individer utan förstås snarare som en anonym massa. De klasskamrater
Adan talar om här skiljer sig alltså från hur den vanliga svenska
allmänheten skulle tänka om honom. Men även om dessa grupper –
”allmänheten” och klasskamraterna – skiljer sig åt är det inte helt
självklart var gränsen mellan de båda ska dras. Detta menar Mead, beror
på att man lär sig dra slutsatser om hur de generaliserade andra tycker och
tänker bland annat genom att integrera och studera de signifikanta andra,
familj, kollegor, vänner och så vidare.219
Denna konstruktion av sig själv som ansvarig för sin egen underordning kan också förstås utifrån den inte ovanliga bilden av den stackars
”invandraren” – han som har det svårt och som å ena sidan är ett offer för
219
George Herbert Mead Mind, Self and Society from the Standpoint of a Social
Behaviourist Vol I, The University of Chicago Press, Chicago 1967 (1934).
109
hotet om utvisning från det svenska samhället220, sin egen grupps
påstådda fastlåsning vid egna kulturella tankemönster221 och för krig och
diktatur i sitt hemland och som, å andra sidan, lever ett alltför gott liv på
socialbidrag, är ointresserad av att lära sig det svenska språket och den
svenska kulturen och som är kriminell och otacksam mot allt det fina
Sverige har givit honom222. Ett problem med rollen som offer är att den
passiviserar. Kännetecknande för offerrollen är att han/hon är mottagaren
av förtryck, inte att han/hon förhåller sig till detta förtryck på olika sätt.
Därigenom, menar hooks, är denna roll också något som uppmuntras från
det rasistiska samhället eftersom den tvingar det påstådda offret kvar i en
passiv roll – ”den gängse vita kulturen erbjuder offermanteln som ett
substitut för förändring av samhället” eftersom den är ”aktivismens
antites”, att spela rollen som offer är motsatsen till att arbeta aktivt för att
förändra det samhälle som förtrycker en.223 Mot bakgrund av föreställningarna om ”invandraren” blir Adans bild av sig själv som en person
som själv kontrollerar sitt liv, ett sätt att upprätthålla en bild av sig själv
som någon som tar ansvar för sin egen situation och sitt eget liv, någon
som varken utnyttjar den svenska välfärdsstaten, eller är ett passivt offer,
det vill säga en bild som tar avstånd från den motsägelsefulla bilden av
”invandraren”
Att ansvara för sin egen diskriminering
Så här fortsatte intervjun:
Adan: så det är, tycker jag, en är väldigt press egentligen.
Tycker man ska skita i det egentligen, må bra och man ska va sig
själv…. Men, man ska vara tycker jag också något slags förebild,
bra bild för invandrarna alltså. Svenskar ska titta på en och tänka:
”en afrikan som har lyckats” eller något liknande. Jag vet inte
(skrattar). Så att man måste göra, så att man måste ju också visa…
så att det är inte bara negativa grejer bland invandrare, somalier,
eller så. Kriminalitet eller och så vidare och så vidare så att man
ser de också som på… det är någonting jag tycker är…
Ulrika: Men blir man inte väldigt trött…?
220
Ylva Brune ”Tårögda flickor och kusliga män” i red. Ylva Brune Mörk magi i vita
medier: Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism Carlssons,
Stockholm: 2001 (1998), s 39.
221
Bredström “Maskulinitet och kamp…”, s 198
222
Tesfahuney Imag(in)ing the Other(s)…, s 105
223
”the mainstream white culture offers the mantle of victimization as a substitute for
transformation of society”. (min översättning) bell hooks, Killing Rage…, s 18.
110
Adan: man har något slags ansvar. Jag tycker det. Just det är så
jobbigt egentligen men det kommer automatiskt.
Genom att bete sig på ett så bra sätt som möjligt försöker Adan hålla
diskrimineringen borta. Enligt Gilman misslyckas denna strategi
oundvikligen eftersom den utgår från en felaktig analys, nämligen att det
är den enskilda/e Andra/es beteende som gör att han/hon behandlas på ett
visst sätt och inte tillhörandet till en grupp som konstrueras som den
Andra. Eftersom detta inte stämmer – diskrimineringen beror som vi
redan konstaterat snarare på konstruktionen av beteendet än på det
faktiska beteendet hos enskilda – är strategin att anpassa sig och därmed
bli accepterad, redan från början dömd att misslyckas. En situation där
ens eget beteende eller attityd mot människor som uppför sig kränkande
spelar mindre roll, skulle till exempel kunna vara i de fall där ens
arbetsansökan sorteras bort på grund av ett utländskt klingande namn, att
man, genom representationer i media och på andra håll framställs som
mindre vetande, där ens bakgrund och identitet förlöjligas på olika sätt
med mera. Även om individens beteende alltså kan ha en viss effekt för
hur man blir bemött av andra människor tar den inte bort hotet om
diskriminering helt och hållet. Man måste egentligen, för att citera
Gilman ”aldrig ens ha varit den Andra/e, för att bli accepterad”.224
Eftersom han uppfattas som både afrikanen, somaliern och ”invandraren”, och eftersom bilderna av dessa är negativa bilder måste han, för att
bli sedd som ”svenskarnas” jämlike, förändra bilderna av just afrikanen,
somaliern och av ”invandraren” för att bilden av honom ska kunna
förändras. För att ”svenskarna” ska tycka om honom måste bilden av
”invandraren” förändras och Adan ser detta som sitt ansvar. Det som blir
svårt att tydligt se i Adans resonemang är var i hans omgivning denna
bild av honom finns. Den finns inte, enligt honom, hos hans ”jättebra”
klasskompisar utan någonstans utanför honom själv, hos den diffusa
gruppen ”svenskar”. Vilka är dessa ”svenskar”? Och hur skulle det bli
möjligt för denna grupp att visa att han har lyckats bevisa för dem att
deras bild av honom är felaktig? Det erkännande Adan här är ute efter
verkar i praktiken omöjligt att få. ”Svenskar” kommer inte att titta på
224
”Eigentlich hätte man, so Gilman, um akzeptiert zu werden, niemals ein anderer sein
durfen.“ (min översättning). Sander L. Gilman citerad i Ute Osterkamp Rassismus als
Selbst-Entmächtigung – Texte aus dem Arbeitszusammenhang des Projektes
Rassismus/Diskriminierung Argument Verlag (Berlin och Hamburg, 1996), s 206.
111
honom och tänka ”en afrikan som har lyckats”. Detta inte för att Adan
inte kommer att lyckas i livet, utan för att han när han lyckas, med stor
sannolikhet inte kommer att bli sedd som en afrikan, utan som svensk.
Svenska idrottsmän och kvinnor med invandrarbakgrund som har nått
framgångar räknas ofta som ”svenskar” (Henrik ”Henke” Larsson,
Mustafa Mohammed, Maria Akraka, Martin Dahlin till exempel) medan
de som uppför sig på ett oacceptabelt sätt ofta uppfattas som ”invandrare”. Det är troligt att något liknande skulle hända även Adan, när han
”lyckas”.
Det är osäkert vad Adan menar när han säger att ”det kommer
automatiskt” i intervjun. En tolkning är att han menar att de anpassningar
han gör är något som kommer automatiskt och inte något han tänker
igenom vid varje tillfälle. Denna tolkning skulle kunna ses som ett sätt att
försvara sig emot min kommentar att det måste vara jobbigt att hela tiden
anpassa sig och tänka på hur människor uppfattar en och som skulle
innebära att Adan ännu en gång gör motstånd mot bilden av honom som
någon som det är synd om på grund av sitt ”invandrarskap”. En annan
tolkning är att det är ansvaret att vara en god representant för sin grupp
som kommer automatiskt eftersom han uppfattas som en representant för
hela gruppen, som jag diskuterade ovan, även om detta är jobbigt att bära.
Oavsett vad som kommer automatiskt konstruerar Adan här en bild av sig
själv som den som kommer att bidra till en förändring av synen på
afrikaner, ”invandrare”, och somalier, och i förlängningen av hur de blir
bemötta i Sverige.
Det är dock inte bara det negativa tänkandet Adan gör fel, enligt sig
själv. Han bryr sig dessutom om vad andra tycker om honom och bryter
mot idealet om den oberoende individen som står över andra människors
missuppfattningar om honom som möjligtvis är behövd av andra, men
som kan ”vara sig själv”. Idealet ”att vara sig själv” bygger på
föreställningen att det inom varje människa finns en medfödd essens, ett
autentiskt jag, vår personlighet, som vi har en skyldighet att vara sanna
emot. Vi har dessutom en skyldighet, enligt detta resonemang, att inte
låtsas vara någon som vi egentligen inte är och bör strunta i vad
människor i vår omgivning tycker och tänker om oss.225 Detta sätt att
225
Jerome Bruner Making Stories: Law, Literature, Life Harvard University Press,
Cambridge (2003), s 68. Se även Ulrika Schmauch “Adjusting and Resisting:
112
resonera förutsätter dock att en människas identitet är den samma i olika
kontexter, i olika stadier i livet och i relation till olika diskurser. Adan
uppfyller inte detta ideal – istället konstrueras ansvaret att vara en god
förebild som det centrala. Återigen reduceras problemet med det
utanförskap Adan upplever till en fråga om hans egna och andra
individers syn på och uppfattning om hur en ”invandrare” bör bete sig.
Adan tar på sig uppgiften att bevisa att inte alla ”invandrare” är
kriminella. Därigenom görs problemet återigen till en fråga för i vilken
utsträckning Adan och andra i hans position lyckas bevisa sin Mänsklighet, där det är deras ansvar att se till att de blir respekterade.
På denna jakt efter erkännande tvingas Adan överge ”sig själv” och
försöker istället anpassa sig efter vad han ser som den svenska normen:
klä sig på ett visst sätt, tala perfekt svenska och inte skratta och skoja för
mycket. Adan förhåller sig här till flera olika diskurser: dels den om det
autentiska självet, dels diskursen om ”invandraren” som den lata
parasiten och det passiva offret, men även till diskursen om att man som
”invandrare” i Sverige har en skyldighet att anpassa sitt sätt att tänka till
det påstått homogena tänkande som råder i Sverige.226 De ovannämnda
idealen är motsägelsefulla. Att ”försvenska” sitt sätt att tänka för att på så
sätt förtjäna att ses som jämlike står exempelvis i motsats till att man har
en skyldighet att ”vara sig själv” och strunta i hur folk runt omkring en
tycker att man bör bete sig. De olika diskurserna sätter alltså Adan i
motsägelsefulla subjektspositioner och vi kan se hur han kämpar för att få
dessa motsägelser att verka logiska. När han anpassar sig till normerna i
den ena diskursen står detta i motsats till vad normerna i de andra
förespråkar. Adan befinner sig alltså i en situation där han oavsett vilka
ideal han väljer att följa, riskerar att bryta mot ett annat.
”De har inte integrerat sig helt enkelt”: om ”integration” och
grader av Annanhet
Som en kontrast mot sitt eget förhållningssätt konstruerar Adan andra
somalier i sin omgivning.
Constructions of gender and ethnicity in the life of young people” CD-uppsats,
sociologiska institutionen, Umeå Universitet, juli 2000.
226
Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg “Flyktingar har vi råd med, men inte våra
gamla’: Om dold och öppen rasism i invandringsdebatten” i red. Ylva Brune Mörk magi
i vita medier: Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism Carlssons,
Stockholm: 2001 (1998), s 113.
113
Det här tänkesättet där de kommer ifrån, Somalia…. De kör det
här du vet. De är här i tio år. Och så försöker de inte ens! Alltså, du
vet, de har, det är ingenting, du kan lära dig detta också, du har
någonting att landa på! Du kan alltid gå tillbaks om du vill tänka så
och… som de gör det där nere. Försök anpassa dig också! Det går
väldigt svårt och, de har väldigt svårt och… och kunna komma in
och tänka så som vi gör du och jag kanske nu.
Adan: …de behärskar inte språket helt enkelt. Och de har inte
kommit in, de har inte kommit in i samhället.
Yacub: de är inte välkomna i samhället heter det!
Adan: nej, det är fel. De har inte integrerat sig helt enkelt så de
kan inte, de ser inte hur det fungerar. Men om man hjälper dem så
får de se. Visste de om hur det fungerade så tror jag att många
skulle göra det… många skulle jobba, ta som ett vanligt jobb.
Samtidigt hjälper de sitt eget, sina… jag menar…. Landsmän då.
Så jag tror det är, för det beror bara på integrationen. Tror jag.
Utbildningen.
I intervjun med Adan och Yacub blev det som sagt tydligt att de intog
olika positioner i relation till frågor om diskriminering och rasism.
Stämningen under intervjun var stundtals irriterad och båda ville få den
andre (och mig) att förstå att deras analys var den enda rätta. Medan
Adan i mångt och mycket använde den gängse svenska diskursen om att
rasism inte är ett utbrett problem i Sverige och att integrationen bör vara
målet var Yacubs ståndpunkt den motsatta. För honom var integration
inte mycket mer än tomma ord. Problemet var enligt Yacub snarare att
”invandrare” inte hade några som helst möjligheter att bli accepterade i
det svenska samhället, att de var avskydda och ovälkomna. I nästa kapitel
kommer jag att mer ingående analysera hur Yacub förhöll sig till
vardagsrasism. Tydligt är här dock att ingen av dem kompromissar med
sin ståndpunkt eller är villig att nyansera den, och de mer komplexa
sambanden mellan ”invandrarnas” och ”svenskarnas” ageranden kom
aldrig upp till diskussion.
Somaliernas problem är att de tänker fel, enligt Adan, att de vägrar
överge ett sätt att tänka som inte passar in i denna kontext. Problemet är
inte så mycket att de inte har kommit in i samhället utan att de inte ens
försöker – de tar inte sitt ansvar. Detta kan visserligen å ena sidan ses
som ett myndigförklarande av dem, eftersom det förutsätter att de är
aktörer som ansvarar för sina egna liv. Å andra sidan osynliggör detta den
sociala position dessa människor befinner sig i eftersom problemet
114
reduceras till deras individuella ansvar, till deras sätt att tänka och vara
och inte tar hänsyn till yttre omständigheter. Adan tänker sig att sättet att
tänka är något man kan lära sig, vilket alltså innebär att han tänker sig att
det finns en möjlighet att få ta sig innanför svenskhetens portar. Även här
kan vi se hur Adan överger idealet att ”vara sig själv” och ställer sig i den
subjektsposition han förespråkar för sina landsmän, den som anpassar sitt
sätt att tänka. Till skillnad från honom själv framställs somalierna som
människor som inte bryr sig om att anpassa sig till det svenska samhället.
Istället vill de behålla sitt sätt att tänka, sin kultur, trots att de har lämnat
landet där detta hör hemma. På ett liknande sätt som de bilder Adan
förhöll sig till ovan konstruerar han dem som dels lata och ointresserade
av att ta sitt ansvar för hur de själva och andra somalier har det, dels som
offer för ett utländskt, icke-tillhörande sätt att tänka.
Adans resonemang kan förstås utifrån den diskurs som finns om att
”ta seden dit man kommer”, att de människor som flyttar till Sverige har
en moralisk skyldighet att se till att lära sig språket och ta sig in i det
svenska samhället. Vi kan också förstå det utifrån det faktum att han är
verksam inom en förening som arbetar med att hjälpa ungdomar ”som
inte kommit in riktigt i samhället” med läxor, kurser av olika slag och
dylikt. Att förändra samhället som helhet är inget Adan talar om vilket
kan bero på att han tycker att samhället fungerar bra, i stort sett, eller att
det ter sig för orealistiskt. Den verksamhet Adan är engagerad i kretsar
framför allt kring att ge deltagarna i föreningens olika projekt möjligheter
att ”ta sig in i samhället” för att på så vis inte låsas fast i positionen som
marginaliserade ”invandrarungdomar” från segregerade bostadsområden.
Att beskriva landsmännens problem på detta sätt innebär att det är mer
realistiskt att faktiskt kunna uppnå en förändring av situationen.
I relation till somalierna i sin omgivning ser sig Adan som någon som
har lyckats ”komma in”. Han konstruerar sig själv som någon som står
närmare samhällets norm också genom att hänvisa till hans och mitt
gemensamma sätt att tänka. Men vem är då jag i hans ögon? Hur tänker
jag? Adan och jag träffades första gången i samband med ett seminarium
om ungdomar och integration, som organiserades av en afrikansk
paraplyorganisation. Jag presenterade mig som doktorand i sociologi som
studerade ”unga afrikaners inträde på den svenska arbetsmarknaden”,
som länge var arbetstiteln för denna avhandling. Jag berättade också att
jag delvis vuxit upp i Moçambique och att jag är gift med en man från
115
Somalia. Vi småpratade efter seminariet men det är omöjligt att svara på
vilket intryck Adan har fått av mitt ”tänk”. Det verkar här som om han
hänvisar till vårt gemensamma o-somaliska sätt att tänka, något som han
verkar vara övertygad om står i motsats till att tänka svenskt, vad det nu
innebär, och att det är möjligt att leva i Sverige utan att vara en del av den
samling människor som tillsammans utgör det svenska samhället. Till
skillnad från de somalier han talar om är han och jag akademiker, som
har både utbildning, språkkunskaper och rätt ”tänk”. Adans distanserande
från ”landsmännen” har alltså att göra med att Adan positionerar sig både
i en högre klassposition än dem, och i en position av att ha lyckats ta sig
innanför den svenska porten. Det är också möjligt att Adan ser vårt sätt
att tänka som skiljt från de svenska klasskamraternas som han ju tidigare
konstruerade som kommande från Mars, eftersom vi, förutom vår
utbildning dessutom är uppvuxna både i Afrika, om än i delar som ligger
långt ifrån varandra, och i Sverige. Återigen blir det tydligt att rasism inte
är en förklaring Adan ger när han ska förklara hur det kommer sig att
hans landsmän inte har ”kommit in i samhället”. Detta innebär
underförstått att människor som inte tänker i enlighet med den svenska
normen inte är en del av det svenska samhället; ett resonemang som både
bidrar till och är en följd av bilden av det kulturellt och etniskt homogena
Sverige.
Citaten ovan väcker också frågor kring de båda begreppen ”integration” och ”anpassning”. Westin definierar integration som
… en möjlighet för etniska minoritetsgrupper att bevara sin kulturella särprägel samtidigt som de inlemmas i majoritetssamhällets
ekonomi, produktion och styre.227
Begreppet började användas efter det att det tidigare ledordet ”assimilation” hade blivit misskrediterat dels för att studier i USA visat att det
var en strategi som inte fungerat som man avsett och dels för att olika
invandrargrupper ställde krav på erkännande av den egna kulturella
identiteten. Begreppet ”assimilation”, tänkte man sig, byggde på idén om
att det enbart var den ena parten – invandrarna – som skulle anpassa sig
till sitt nya hemland, men att detta i sin tur inte hade någon skyldighet att
227
Charles Westin Mångfald, integration, rasism och andra ord: Ett lexikon över begrepp
inom IMER – Internationell Migration och Etniska Relationer (1999) Socialtstyrelsen,
Stockholm (1999), s 55
116
anpassa sig till dem.228 Integration å andra sidan brukar i offentliga
sammanhang, som hos Westin, ofta talas om i termer av ett mångkulturellt samhälle där olika etniska grupper existerar sida vid sida och där
även majoritetsbefolkningen därför måste anpassa sig till detta.
I praktiken har skillnaderna mellan de båda begreppen tenderat att bli
mer och mer oklar och de används som synonyma i många sammanhang.
Som vi kan se i exemplet om Folkpartiets krav på språktest tänker man
sig fortfarande ofta att det är den ena parten som har den största
anpassningsplikten i Sverige. Det är ”invandrare” som ska lära sig
svenska, det är exempelvis inte ”invandrare” som ska lära sig svenska
samtidigt som det svenska etablissemanget uppmanas till att träna upp sin
förståelse av de inomsvenska dialekter som ofta kallas brytningar. I
Adans fall verkar integration handla om att invandrarna lyckas ”komma
in” i det svenska samhället, inte om något som bygger på ett ömsesidigt
närmande mellan olika grupper. För att denna integration ska vara möjlig
är det, enligt Adan nödvändigt att invandrarna, i det här fallet somalierna,
anpassar sig till det svenska och anammar deras sätt att tänka.
Både begreppet anpassning och integrationsbegreppet kan sägas
fokusera på kulturella processer som handlar om hur olika grupper lär sig
att leva tillsammans. Ett grundläggande antagande är att invandrargrupperna med tiden kommer att bli mer integrerade i det svenska samhället
till exempel genom mer kontakter med ”svenskar”. Integrationstänkandet
har på senare år allt mer kritiserats för att det bygger på och förstärker
uppdelningen mellan Oss och de Andra. Dessa grupper är på förhand
hierarkiskt ordnade: Vi ”svenskar” som integrerar och de Andra
”invandrarna” som (bör se till att) integreras. De båda grupperna
framställs som mer eller mindre homogena och som varandras motsatser.
Man problematiserar sällan, menar kritikerna, hur de olika etniska
skillnaderna uppstått och inte heller hur de kan kopplas till samhällets
maktstrukturer och ojämlikhet mellan just ”invandrare” och ”svenskar”.
229
228
Åsa Gustafson Sköra livsmönster: Om integrations- och normaliseringsprocesser
bland bosniska flyktingar Umeå Universitet, Umeå (2004), s 36 ff.
229
de los Reyes och Kamali Bortom Vi och Dom..., s 8ff, se även Molina och de los Reyes
“Kalla mörkret natt! …”
117
Adan framställer sina landsmän som människor som, i motsats till
honom, inte bryr sig om något erkännande från ”svenskarnas” sida, eller
inte verkar veta hur man bör bete sig som ”invandrare” i Sverige, så som
Adan gör. En anledning till varför detta är så provocerande för Adan är
att det ifrågasätter kravets självklarhet och på så vis försvagar det. I
förlängningen ifrågasätter detta också hela den identitet Adan bygger upp
som ”den ansvarstagande afrikanen”, och vad han försöker uppnå med
sitt ständiga parerande av ”svenskarnas” stereotypa föreställningar om
honom – att bli erkänd som deras jämlike.
Avslutning
Som jag nämnde i kapitlets inledning finns en utbredd uppfattning att
personer med ”invandrarbakgrund” gärna tar till förklaringar som
”rasism” och ”diskriminering” så fort det går mindre bra för dem. Jag har
i detta kapitel visat att en sådan uppfattning vore en grov förenkling. De
personer jag har diskuterat i detta kapitel vill tvärtom inte alls tala om
rasism som en möjlig förklaring till eventuella motgångar, utan tar hellre
själva på sig ansvaret för den vardagsrasism de upplever. Diskurser om
främlingsrädsla, bristande utbildning och språkkunskaper bland
”invandrare” och det icke-rasistiska svenska samhället var redskap dessa
personer använde för att förstå och förklara sina erfarenheter, även om
konkreta erfarenheter motsade dessa diskurser.
I följande kapitel kommer jag att diskutera ett förhållningssätt som i
många avseenden skiljer sig från detta. Istället för att tala om Sverige som
ett i grunden icke-rasistiskt samhälle, talar personerna här istället om den
rasism man möter. Även detta kapitel bygger till stor del på intervjun med
Adan och Yacub, men jag kommer även att visa exempel från andra
intervjuer.
118
6. Den rasistiska svenska vardagen
Appiah berättar om en bonde som blir stoppad av en stor bil och får
frågan om vägen till huvudstaden. ”’Tja’, svarar hon efter att ha funderat
över frågan ett tag, ’om jag vore du skulle jag inte börja härifrån’”.230
Att positioneras som den Andra/e innebär att man befinner sig i
underläge och att man definieras som avvikande från samhällets norm.
Oavsett vad man själv har gjort eller sagt är man genom misstänksamhetens hermeneutik definierad på förhand. Den diskursiva positionen är
oberoende av hur personen själv agerar. Som vi också såg tidigare menar
Essed att vardagsrasismen består av just de vardagliga företeelser som var
för sig må verka triviala men som sammantaget reproducerar rasistiska
strukturer och de underordnades position i den.231 I detta kapitel ska jag
titta närmare på just denna underordnade position och hur människor på
olika sätt hanterar sin position genom att på olika sätt förhålla sig till vad
man uppfattar som en vardag som kännetecknas av rasism, diskriminering och utanförskap.
I detta kapitel ska vi förutom Yacub och Adan också lära känna
Mahmoud: som börjar närma sig 30 år. Han har tidigare läst olika
kurser och utbildningsprogram på universitetet men efter att ha bott
utomlands ett tag har han kommit tillbaka till Sverige och arbetar idag
som busschaufför. Mahmoud flyttade till Sverige som tonåring.
Josef: är utbildad röntgenassistent och ska snart fylla trettio. Han har
en sambo och arbetar för tillfället i matsalen på en högstadieskola i
närheten av sin bostad. Josef kom till Sverige i de sena tonåren.
230
”Well’, she replies, after pondering the matter a while, ’if I were you, I wouldn’t start
from here’.” Appiah In my Father’s House…, s 26
231
Essed ”Vardagsrasism”, s 72
119
Att inte vara som andra Andra
Vi ska börja med ett par citat från intervjuerna med Yacub. Det första
kommer från den individuella intervjun och det andra från intervjun
tillsammans med Adan.
Det var mycket svårare när jag var yngre. Då tänkte jag hela tiden: ”Vad skall jag göra? Vad fan vad kommer hända med min
familj? Vem skall jag gifta mig med, vad skall jag säga till mina
ungar, vad händer, kommer jag alltid vara, liksom, en främling?”
Men idag så har jag, det har jag intalat mig själv, ”Du är inte
svensk och du kommer inte att bli svensk. Och du kommer aldrig
att bli sedd som svensk eller du kommer aldrig att bli gift med en
svenska.” Det är lika bra att ha de tankarna. En dag så återvänder
jag även om jag är, inte vill till Somalia…(lång paus).
okej, så här såg min framtid ut innan jag bestämde för fyra år
sen… mitt liv, jag hade inte kontakt, inte ens han [nickar mot
Adan] hade jag kontakt med, inga somalier! Jag trodde att okej, jag
skulle leva, vad vi kallar ett normalt Svenssonliv. Jag kommer
troligtvis ha flickvän, gift, få ungar (---)Och nu är det helt annan
inställning.232
Yacub berättar att han tidigare haft många funderingar kring det
utanförskap han upplever i Sverige och om det någonsin kommer att gå
över. Detta är enda gången i intervjuerna med Yacub som han tystnar.
Trots att han flyttade till Sverige som litet barn och även har bott som
fosterbarn i en svensk familj, har han aldrig känt sig accepterad. Att bli
svensk och sedd som svensk har varit något han har önskat och
eftersträvat men som han numera aktivt verkar för att ge upp. Även om
han i dagsläget inte är helt övertygad om att det inte är någon idé att göra
sig några illusioner, försöker han ändå få sig själv övertygad.
Yacub har internaliserat mycket av de föreställningar om somalier och
andra afrikaner som finns i hans omgivning. När vi under den första
intervjun diskuterade hur han blir bemött i Sverige gav han flera exempel
232
Yacub talar om olika anledningar till varför denna förändring i hans tänkande har skett.
I intervjun tillsammans med Adan talar han om det som något som skett i samband med
att han bott i England där han började lära sig om ”sina rötter”. I intervjun han gjorde
ensam berättade han att det skedde när han sökt en praoplats under gymnasiet. När han
sökte fick han till svar att allt var fullt medan kompisen gick dit strax senare och fick en
praoplats på en gång.
120
på hur han behandlas på ett kränkande sätt men sa även att han själv inte
”tycker om hur vissa svarta människor beter sig”; gapar och skriker på
bussen, har mössa inomhus och byxorna ”nedanför röven” när de ska på
anställningsintervju, förväntar sig ha rätt att uträtta (den muslimska)
bönen på arbetstid, och så vidare. Detta beteende, menar Yacub, leder
också till att dessa människor inte får jobb. Det är två vanliga bilder av
”invandraren” Yacub här använder sig av – bilden av den i det närmaste
överdrivet religiösa muslimen och bilden av den unge svarte (manlige)
hip-hoparen. Eftersom denna avhandling främst handlar om föreställningar om Afrika(ner) diskuterar jag inte Yacubs förhållningssätt
gentemot islam och muslimer närmare här. Det är dock intressant att
notera att Yacubs förhållande till islam som religion är motsägelsefullt;
på frågan om han är muslim svarar han efter en viss tvekan ”ja, men
ingen perfekt muslim” och att han, innan han får barn, hoppas kunna bli
en bättre muslim så att han kan uppfostra barnen på rätt sätt. Han berättar
också att han säger till folk i sin omgivning att han är vegetarian för att
inte behöva tala om att han inte äter griskött. Å andra sidan beskriver han
mycket av det beteende han menar anstår en ”perfekt muslim” som löjligt
och överdrivet.
Den andra av de bilder Yacub frammanar är bilden av hip-hoparen.
Sernhede som studerat en grupp ungdomar i Hammarkullen, ett
”invandrartätt” bostadsområde i Göteborg, menar att hip-hopen kan
förstås som en ungdomskultur som ger medlemmarna redskap att hantera
sin utsatta position i det svenska samhället och som utgör en protest mot
den marginalisering ungdomarna upplever.233 I Sawyers material
framkommer hur den hårdhet många ser inom hip-hopen kan användas
som ett sätt att härda sig inför mötet med den svenska vardagsrasismen
eftersom den ger tillgång till förebilder som gör politiskt motstånd mot
rasistiskt förtryck.234 Men det är inte denna möjlighet till motstånd Yacub
ser. Istället verkar han se en grupp skrikiga och skräniga ”invandrarkillar”
som inte har vett att klä sig. Ungdomar som, enligt andra vanliga
föreställningar om hip-hopen, tillhör en kultur som är självförhärligande
och som dyrkar våld, sexism och droger och vars medlemmar har s k
invandrarbakgrund och/eller kommer från s k invandrartäta bostadsområ-
233
234
Sernhede AlieNation is my Nation…
Sawyer “Routings: ‘race’…”, s 28
121
den.235 Hip-hopkulturen är enligt Sernhede en motståndskultur mot
rasism och till sin karaktär etniskt heterogen. Av Yacub beskrivs den
istället som en etnifierad subkultur, som en ”invandrarkultur”, och som vi
sett ovan ville Yacub bli ”svensk”. Denna vilja hänger alltså samman
med, menar jag, Yacubs syn på hur svarta människor beter sig. Yacub
konstruerar i dessa uttalanden andra svarta människor som de Andra.
Genom att konstruera dem som annorlunda konstruerar han sig själv som
tillhörande den svenska normen. Hip-hoparna och muslimerna får
representera fenomen som i den gängse svenska kulturen ses med
skepsis; de är religiösa, oseriösa, kan inte uppföra sig på offentliga platser
och förstår inte hur man beter sig under en anställningsintervju. Detta gör
att de aspekter av politiskt motstånd som hip-hopen innehåller
osynliggörs – det faktum att självförhärligandet kanske handlar om att
försöka övertyga sig själv och omgivningen om att det ständiga
ifrågasättandet och den nervärdering man bemöts av i vardagen inte är
berättigad – och att de delar av kulturen som lättare reproducerar bilden
av ”invandrarkillen” och hans position i samhället betonas.
Detta gör också att den diskriminering dessa ”vissa svarta personer”
utsätts för presenteras som något förståeligt: de beter sig fel och blir
behandlade därefter. Hade de istället uppfört sig enligt de dominerande
normerna, verkar Yacub mena, hade de också snarare blivit bemötta som
människor i den dominerande gruppen, det vill säga som de som inte blir
diskriminerade. Eftersom Yacub är medveten om att han uppfattas som
en av dessa ”svarta människor” i det svenska samhället blir deras
påstådda beteende än mer frustrerande för honom. Dessa personer
förvärrar situationen genom att bekräfta de stereotyper som finns om
honom och denna grupp. Yacub vet hur hip-hoparna ser ut med svenska
ögon och han har själv vid flera tillfällen blivit bemött som en av ”dem”.
Genom att förklara diskriminering med hjälp av de diskriminerades
beteende görs de personer som utsätter andra för den, eller som låter bli
att agera mot den, osynliga och utan ansvar, medan diskrimineringens
offer, de som har minst möjligheter att göra något åt den, får bära
ansvaret för sin egen underordning.
235
Imani Perry Prophets of the Hood: politics and poetics in Hip Hop Duke University
Press, London (2004)
122
Bilden av ”invandraren” hänger samman med bilden av Sverige, som
starkt påverkat av Jantelagen, och av den typiske svensken som sekulär,
tystlåten, och inte minst vit. Det är mot denna bakgrund som bilden av
”vissa svarta människor” ställs. Yacub och andra ”svarta människor” ses
inte som riktiga ”svenskar” utan definieras utifrån sin hudfärg och sin
icke-svenskhet, av Yacub. Problemet här är inte att Yacub inte tycker om
alla ”svarta människor” utan att han, när han förklarar vad det är med
dem han inte tycker om, använder sig av stereotypa föreställningar om
hur ”de” är och beter sig. Det är inte alla personer som beter sig på detta
sätt han reagerar emot och det är inte heller beteendet som sådant som är
föremål för kritik. Snarare konstrueras beteendet som något som är
kännetecknande för just ”vissa svarta människor”, vilket förstärker
stereotypen av dem som jobbiga hip-hopare.
Memmi menar att rasismen bygger på en uppfattad skillnad mellan
den egna gruppen och den rasifierade, där den egna egenskapen värderas
positivt och den rasifierade gruppens negativt, och att denna skillnad
sedan generaliseras till samtliga medlemmar av gruppen och därmed
legitimerar fientlighet och aggression mot dem. Individen ses alltså inte
främst som en individ i och för sig själv utan uppfattas som en del av den
underordnade gruppen. Det samma fungerar också tvärtom. På detta sätt
befinner sig Yacub i en position där han å ena sidan ser ner på dessa
människor men samtidigt inser att han av många uppfattas tillhöra just
denna grupp. Han berättar exempelvis att han ofta får frågan om han
sysslar med musik, säljer droger eller gillar ”bling-bling”.236 Man kan i
Yacubs fall tala om det Macdonell kallar för disidentifikation, som
innebär att man på olika sätt förhåller sig till den identitet man tillskrivs,
inte genom att försöka uppvärdera eller nervärdera dem, som Fanon
talade om, utan genom att förhålla sig till och arbeta mot dessa
identiteter.237 På så vis tar han avstånd ifrån och vill inte kännas vid den
position han sätts i. Att tala om hur dessa ”svarta människor” uppför sig
innebär att han disidentifierar sig med dem och på så vis tar avstånd från
hur han själv och hans position framställs.238
236
Det vill säga stora blänkande smycken med diamanter, guld och dylikt som är vanliga i
en viss typ av hip-hopmode.
237
Diane Macdonell The Theories of Discourse - an Introduction Basil Blackwell,
Oxford, (1986), s 39 f.
238
Beverly Skeggs Att bli respektabel: Konstruktioner av klass och kön Daidalos,
Göteborg, (1999), s 189 ff.
123
Att vara en Främling
En annan, kanske ännu viktigare, anledning till varför detta blir
problematiskt är att Yacub själv inte har några minnen från tiden innan
han bodde i Sverige. Svenska är det språk han bäst kan uttrycka sig på
och även om han på senare år har blivit mer intresserad av ”sitt folk” (se
nedan) verkar han ändå se den svenska kulturen som det som är mest
normalt för honom. Detta innebär alltså att Yacub känner sig som en
främling i det enda hem han har och känner till. Men vad är en främling?
Och hur känns det att vara en sådan? Bauman skiljer på två olika sätt att
se på främlingen. Det första innebär att främlingen är en person som är
obekant och som man inte har någon personlig relation till. Enligt detta
sätt att se är främlingen både lockande och spännande, det finns något hos
honom/henne att försöka ta reda på, och något skrämmande eftersom
han/hon är oberäknelig och okontrollerbar. Enligt det andra sättet att
uppfatta främlingen, det Bauman kallar för främlingen ante portas
(framför porten) ses han/hon som ett hot mot det trygga hem man har
konstruerat. Främlingens roll blir här att skapa en inre gemenskap och
vara den kontrast den tillhörande gruppen konstrueras mot. Främlingen
blir den Andra/e som bekräftar det Sammas identitet.239 Yacubs känsla av
främlingskap stämmer, menar jag, bäst överens med uppfattningen om
främlingen som den som inte blir insläppt i den svenska gemenskapen,
den som står framför den låsta porten och som inte är välkommen in.
När Främlingen allt mer blir till en del av samhället, exempelvis
genom en ökad invandring, och gränsen mellan Vi och de Andra inte
längre är lika påtaglig ses Främlingen inte längre (bara) som någon som
vill invadera vårt land utan även som någon som finns mitt ibland oss.
Främlingen, menar Bauman, sitter så att säga gränsle över barrikaden och
befinner sig både på insidan och på utsidan och går inte riktigt att
definiera. På detta sätt visar han/hon att barrikaden har förlorat sin
funktion och inte längre klarar av att hålla det främmande utanför. Detta,
menar Bauman vidare, leder till allt större svårigheter att dra gränser,
vilket i sin tur leder till en allt starkare vilja att befästa och försvara just
dessa gränser.240
239
Zygmundt Bauman ”The Stranger Revisited – and revisiting” i Life in Fragments:
Essays in Postmodern Morality, Blackwwell, Oxford, (1995), s 127 ff.
240
Bauman Auschwitz…
124
Mot denna bakgrund blir citatet ovan ett tydligt exempel på vad Fanon
tar upp:
I själva verket sker följande: när jag upptäcker att negern är en
symbol för synd, börjar jag hata negern. Men så inser jag att jag är
neger. Det finns två lösningar på denna konflikt. Antingen begär
jag av andra att de inte skall bry sig om min hudfärg, eller så vill
jag tvärtom att de skall göra det.241
Yacub använder sig här av den första lösningen. Han vill inte bli sedd
på samma sätt som den som hamnar utanför gör: som killen med byxorna
”nedanför röven” som gapar och skriker. Han ville bli ”svensk”, leva ett
Svenssonliv som vem som helst, och bli sedd som en svensk – det vill
säga en kille som klär sig och beter sig normalt. Som en kille som tillhör
detta samhälle. Han upplever med andra ord att det svenska samhället
utestänger honom samtidigt som det svenska är något han eftersträvar, att
han aldrig kan få det han önskar sig.
Medan Bauman framför allt koncentrerar sig på främlingens sociala
funktion för gruppen som finns innanför porten diskuterar Michael Azar
hur människor som kategoriseras som ”invandrare” själva förhåller sig till
denna kategorisering. Ett vanligt förhållningssätt liknar hur Yacub
relaterar till sin känsla av främlingskap. Azar menar att genom att på
detta sätt begära ”svenskheten” blir ens begär ”fastlåst och självförslavande genom att riktas mot ett annat begär som redan från början beslutat
sig för att vara avvisande.” Detta, fortsätter han, ”kan med andra ord inte
resultera i annat än underdånighet och underkastelse” eftersom själva
grunden för att det ”svenska” blir eftersträvansvärt är, att man upprättar
en gräns mellan dem som befinner sig på insidan (Vi), och dem som
vägras inträde, (de Andra), främlingen ante portas, som befinner sig på
utsidan.242 Hade den Andra/e haft möjlighet att bli en av Oss, skulle det
betyda att vi som befinner oss på insidan inte är så unika som vi gärna vill
tro. Inte heller vore vår position lika eftersträvansvärd om den vore
tillgänglig även för de Andra, eftersom positionens status beror på just att
den inte är tillgänglig för alla.
241
Fanon, Svart hud…, s 176.
Michael Azar ”Den äkta svenskheten och begärets dunkla objekt” i red. Ove Sernhede
och Thomas Johansson Identitetens omvandlingar: Black Metal, magdans och
hemlösheten Daidalos, Göteborg (2001), s 79.
242
125
Att få bli Vi med Oss
Vi kan hos Yacub se hur han på olika sätt har försökt att ta sig in till
”insidan”. Att ”bli svensk”, eller i alla fall bli uppfattad som en svensk är
ett sådant sätt. Ett annat sätt Yacub har funderat på är att ”bli gift” med en
svenska och liknande tankar återfinns även i andra intervjuer med unga
män. För Mahmoud är strategin lönlös:
Även om man blandar sig med svenska tjejer, skaffar barn och…
man är ändå den man är. Det kan man inte ändra. Invandrare är
man, det är som en stämpel man har.
Adan, å andra sidan, menar att en svensk flickvän skulle vara en av
fördelarna med att anpassa sig till det svenska samhället.
Adan: Det jag har, jag lär ju mig mycket mer. Att bli som
svenskar. Jag lär mig ju mer här, än jag förlorar, det är mer jag lär
mig (hörs inte), om du förstår vad jag menar.
Ulrika: Hur då, ”lär mig mer”?
Adan: jag lär mig mer, tycker jag. Om jag kommer ut i samhället. Och får ett jobb och får träffa svensk tjej, jag vet inte (skrattar).
Något, jag får ju mer utav det än… än jag förlorar.
Tanken att genom äktenskapet få en bättre position i samhället hänger
troligtvis samman med det faktum att man genom äktenskapet också får
tillgång till sin partners bredare sociala nätverk och kontaktnät. Tidigare
forskning pekar på att äktenskapet med svenskar/or ibland används som
ett sätt att få komma till eller få uppehållstillstånd i Sverige för att på så
vis kunna öka sin och familjens ekonomiska ställning i ursprungslandet.243 Eftersom de unga män som i denna studie talar om att ”gifta sig
med en svenska” redan är medborgare och bosatta i Sverige sedan en lång
tid och dessutom inte har något försörjningsansvar för släkt i sina forna
”hemländer” är denna förklaring otillräcklig här. Här verkar det snarare
handla om att äktenskapen ger möjligheter att få ingå i en svensk familj
för att på så sätt ta sig närmare den eftersträvade svenskheten, som Azar
talar om ovan. Denna strategi diskuteras även av Fanon som beskriver
hur den svarte mannen, genom att bli älskad av en vit kvinna, försöker ta
sig närmare den eftersträvansvärda vitheten. Genom att vara värdig vit
kärlek tror sig den svarte mannen kunna bevisa, menar Fanon, att han är
243
Ulla Wagner och Bawa Yamba ”Going North and Getting Attached: the Case of the
Gambians” Ethnos 51 (3-4): 199-222, 1986.
126
den vite mannens jämlike, och på så vis få sin mänsklighet bekräftad. Att
gifta sig med en svenska skulle i detta fall alltså kunna fungera som det
ultimata beviset på att Yacub är som alla andra, att han blir accepterad
som ”svensk”.
En parallell kan göras till tanken om att man genom att ”gifta sig rikt”
kan lämna sin sociala position och resa uppåt i klasshierarkin. På ett
liknande sätt skulle Yacub här lämna sin Främlingsposition och bli mer
”svensk”. Det finns forskningsresultat som visar att de personer med
utländsk bakgrund som sambor med en etnisk svensk(a) överlag har en
högre välfärdsnivå i det svenska samhället än de som har en partner med
s k invandrarbakgrund. 244 Vogel, Hjerm och Johansson visar till exempel
att de människor som invandrat från Afrika, som har en svensk partner är
trångbodda i mindre utsträckning än de med en partner med invandrarbakgrund, att de mer sällan får socialbidrag och att de oftare är
förvärvsarbetande. En möjlig förklaring till detta, menar författarna, kan
vara att den svenska partnern tillför hushållet resurser i form av en högre
inkomst och en känsla av trygghet. Det verkar alltså som om äktenskapet
skulle kunna vara en möjlig väg att ta sig till svenskheten för Yacub.
Samtidigt visar Hjerm med flera, dock att exempelvis svåra besvär av
ängslan, oro och ångest är högre hos de afrikaner som har en svensk
partner. Det samma gäller faktorerna ”värk för jämnan”, ”upplevda
hälsoproblem” och ”deltar mer sällan i politiska diskussioner”.245 Även
om man alltså, som författarna menar, kan dra slutsatsen att välfärden
ökar med en svensk partner för invandrare generellt, är sambandet mer
komplicerat.
Ytterligare ett problem med denna strategi är att den visserligen skulle
kunna sätta Yacub i en position där han har högre tillgång till ”svenska”
sociala kontaktnät men samtidigt skulle den även fastlåsa honom i ett
beroendeförhållande till sin partner eftersom det vore genom henne han
skulle få möjlighet att uppnå svenskheten. Ett sådan förhållande vore
heller inte någon garanti för att Yacub skulle kunna slippa det diskrimine244
Det vill säga en välfärdsnivå som i högre utsträckning liknar den som infödda svenskar
lever under. Invandrare är här en person som är född i ett annat land än Sverige och en
partner med invandrarbakgrund är en partner som är född utomlands eller i Sverige, med
minst en utlandsfödd förälder. Välfärd mättes med en rad variabler, exempelvis de ovan
nämnda.
245
Vogel, m fl Integration till svensk välfärd…
127
rande bemötande han upplever i sin egenskap av svart ung man med
muslimskt namn i relationer med exempelvis potentiella arbetsgivare,
lärare och folk på stan, som han pratar om under intervjun.
Får du inte den du älskar får du älska den du får: att vara stolt
över sitt ursprung
Men vi kan också se i citatet ovan att Yacub håller på att överge
drömmen om att bli ”svensk”. Idag intalar han sig själv att det är
utsiktslöst – han kommer aldrig att bli ”svensk”, hur mycket han än
anstränger sig. Han är dock inte helt övertygad utan måste, som ett sätt att
hantera omgivningen, fortsätta intala sig att det är lönlöst, att det inte är
någon idé att ens försöka eller tro att det finns något hopp. Istället hittar
han en annan plats där han menar att han får höra till:
Yacub: Jag säger att ”Jag är jävligt stolt att jag kommer från
andra sidan”. Jag säger inget mer nu. Jag är, så är det bara. Nu
funderar jag på att köpa en flagga också… De har, de har lärt mig
hur man älskar sitt land om man säger så. Jag var inte intresserad….
Ulrika: Vilka är ”de”?
Yacub: Svenskar.
Yacub: jag säger så här: innan jag flyttar härifrån så vill jag
smutsa så mycket som möjligt.
Adan: smutsa?
Yacub: samhället, jag skulle vilja vara med i debattprogram…
jag ska säga ALLT! Hur det, hur jävliga de är. Hur de ser ner på
oss, hur de… falska de är. Alltså de är… svenskarna är de falskaste människorna jag vet. Man lär sig
Adan: (hörs inte). Men ser du, då är det inte konstig att folk
tror att alla svarta är bling-bling så här, är ointelligenta och osmarta. Tänk om de säger ”alla svarta”, de säger så ”alla svarta”, faan,
så kan man inte prata om varandra. Är du det? tillhör du dessa
åsnor, är du en dum jävel, då eller? Nej. Du kan inte säga så om
svenskar heller. Jag, jag tycker det. Man kan inte ta… det får man
höra också, alla klagar, du vet, alla araber, som muslimerna, de
drar allihopa över en kam! Talibaner hela högen! De spränger sig
och så, och det stämmer inte. Så jag tycker det där får du, du får
ändra det där, själva uttrycket du har. Jag personligen.
Yacub: jag behöver,
Adan: … ”rasister”.
Yacub: jag behöver inte ändra på någonting för jag vet att…
jag… för vad jag vet i alla fall det är att jag ska, jag ska, alltså det
här samhället, det… det berör mig ingenting längre. Jag har, jag
128
har ett år kvar att plugga. Sen är jag klar med allting, sen är det…
sen är jag i England, eller sen är jag i USA. När jag är färdig.
Det utanförskap Yacub känner i Sverige har lärt honom att älska ett
annat land. Svenskarnas kärlek till sitt land, en kärlek han inte har fått
inbegripas av, har han själv tagit, men applicerat på en annan kontext.
Han känner sig inte accepterad i Sverige men vänder utanförskapet och
att vara hänvisad till sitt ursprungsland, till något som handlar om kärlek,
något att vara stolt över. Det finns en förväntan hos Yacub, en förväntan
som även är mer utbredd, menar jag, att man bör älska och vara stolt över
det land man tillhör, och att man tillhör det land man själv eller framför
allt ens förfäder är födda i. Under intervjun berättar Yacub om ”sitt folks”
historia och ”sitt lands” geografi i termer av en gemenskap han själv
tillhör, en somalisk gemenskap. Denna stolthet och kärlek är något som
Yacub har tvingats lära sig eftersom han förnekats tillhörighet i det land
han kanske kände sig ha starkast koppling till – landet där han är
uppvuxen. Det handlar alltså inte om någon rent instinktiv kärlek utan om
en kärlek han tvingats lära sig, vilket går emot den nationalistiska
uppfattningen att individer tillhör olika Nationer med vilken de delar en
instinktiv solidaritet. Problemet med denna uppfattning är att den
legitimerar det exkluderande Yacub upplever. Genom konstruktionen av
den svenska Nationen har man inte bara skapat en inre ”svensk”
samhörighet. Man har också utestängt de människor, som liksom Yacub
vill få känna sig hemma och välkomna här och hänvisat honom och hans
likar till en gemenskap han knappt känner till. Han får inte den han älskar
utan får nöja sig med att älska den Nation han får.
Yacubs kärlek till Somalia handlar alltså om en protest mot att inte få
vara svensk. Istället för att tillhöra de som stänger ute andra, ”svenskarna”, konstruerar han sig som tillhörande dem ”från den andra sidan” som
alltså kännetecknas av att vara utestängda och inte av att utestänga. Detta
innebär i någon mån också en idealisering av ”den andra sidan” där
möjliga negativa aspekter osynliggörs. Även Somalia är, med all
sannolikhet, en plats där det finns strukturer som utestänger grupper av
människor från delar av samhällslivet och Yacub skulle också bli en del
av dessa om han flyttade dit. Ett exempel på detta tar jag upp längre fram
när jag visar hur det gick för Adan, när han åkte till Somalia. Att vända
det svenska ryggen, menar Azar, är en reaktion som ofta är politiskt
motiverad eftersom ”den bryter med strävan efter att vinna de äkta
129
svenskarnas begär och att den därmed häver vädjandets gest som
karaktäriserar underdånighetens mentalitet”.246 Att ta avstånd från det
”svenska” blir med andra ord ett sätt att göra motstånd mot det faktum att
man inte tillåts ingå i det, att försöka återerövra sin självkänsla och
politiska subjektivitet. Här skulle detta betyda att man alltså förnekar att
den äkta svenskheten är något att eftersträva och slutar be om att få bli
insläppt, att man accepterar att portarna inte öppnas och bestämmer sig
för att strunta i det. Resultatet av detta, som Manuel Castells kallar ”de
utstöttas utstötning av utstötarna” blir en motståndsidentitet, som syftar
till att göra motstånd mot, eller helt enkelt överleva, samhällets
nervärderande och stigmatiserande.247 På ett liknande sätt pekar bell
hooks på ilskans betydelse för att återupprätta en emotionell subjektivitet
i en kontext av rasistiskt förtryck, där man hela tiden får lära sig att ilskan
är farlig och att det är bättre att försöka anpassa sig till de rådande
normerna. Ilskan betyder, menar hon, att man slutar acceptera den passiva
rollen som offer som man som svart tillskrivs och istället kräver rätten till
rättvisa och frihet. Det är dock viktigt att ilskan inte resulterar i
konstruktionen av syndabockar utan istället omsätts i ett passionerat
arbete för förändring av sakernas ordning, menar hon.248
Den ilska Yacub ger uttryck för här verkar ha hamnat i just det hooks
varnar för – att konstruera ”svenskarna” som syndabockar och hans
känsla av ilska verkar i det närmaste ha övergått i bitterhet och hat. Den
passion för frihet och rättvisa hooks talar om, är svår att hitta hos Yacub.
Adan protesterar också högljutt mot de uttalanden Yacub gör. De är
förenklade och är att likna vid de bilder och uppfattningar de själva som
afrikaner och muslimer ofta möter (självmordsbombare, dumma åsnor,
och så vidare). Trots att den bild av ”svenskar” som Yacub ger uttryck för
är förenklad och hatfylld, bör den förstås utifrån den kontext av
frustration, sorg, främlingskap och maktlöshet som Yacub upplever och
ger uttryck för här och vid flera tillfällen under intervjuerna. I samband
246
Azar ”Den äkta svenskheten…”, 81.
Manuel Castells Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur. Band II:
Identitetens makt Daidalos, Göteborg (1997), s 23.
248
Den ilska hooks talar om här skiljer sig ifrån den ilska som grundar sig på att man, på
grund av den rasistiska ordningen, inte har fått ta del av samhällets goda, trots att man
ansträngt sig och är alltså en ilska över att samhället är rasistiskt och att man därför
underordnas för att man tillhör en viss ”ras”, inte för att samhället är orättvist gentemot
en som enskild individ. hooks ”Killing Rage…”, 20 och ”Beyond Black Rage: Ending
Racism”, 21 ff båda i Killing Rage…
247
130
med den första intervjun talade Yacub om för mig att enda anledningen
till att han kände förtroende för mig och ställde upp på en intervju var att
jag hade berättat att jag är gift med en somalier... Även om ”svenskarna”
mest troligt inte är falskare än andra folkgrupper (hur mäter man
falskhet?) har Yacub gjort erfarenheter som har gett honom den
uppfattningen. Mot bilden av de falska och jävliga ”svenskarna” ställer
Yacub ett Somalia, som ter sig idylliskt i jämförelse. Dessa känslor av
ilska och hat konstruerar Yacub som ett aktivt handlande subjekt som inte
stillatigande accepterar att bli förtryckt, till skillnad från den främling
som tidigare stod framför porten i väntan på att bli insläppt. Från att
framför allt ha strävat efter att passa in, har hans strävanden vänts till ett
motstånd mot den samhälleliga norm han aldrig kan passa in i och en
vägran att fortsätta knacka på porten eller titta ner från barrikaden.
Här kan vi se att Yacub också använder den andra av de strategier som
Fanon tar upp ovan. Istället för att vilja göra sitt främlingskap osynligt
gör han det till något att vara stolt över – något han vill att alla ska se.
Man kan hos honom se en tendens till en process där han verkar vara på
väg från den ena strategin till den andra. Efter en lång tid av drömmar om
att få komma in har han gett upp och istället bestämt sig för att knacka på
en annan port. Som vi kommer att se fortsättningsvis är denna process
fortfarande pågående – värderingen av det somaliska är i många
avseenden fortfarande negativ i jämförelse med värderingen av det
”svenska”, även om en omvärdering har påbörjats.
Under intervjun med Adan och Yacub blev det tydligt att de talade
utifrån olika perspektiv. Medan Yacub var oerhört arg och bitter intog
Adan en mer försonande hållning, pekade på vikten att anpassa sig till det
svenska samhället och kritiserade Yacubs hållning gentemot ”svenskarna”, något jag även visade i föregående kapitel. Stämningen var stundtals
irriterad. Yacubs uttalanden om de falska svenskarna kan alltså dels ses
som en protest mot hans sociala position i Sverige, dels som ett försök att
övertyga/reagera mot vad som uppfattades som Adans mer accepterande
hållning gentemot rasismen i Sverige. Detta illustrerar än mer den poäng
som både Foucault och Fanon gör om att det motstånd en person/grupp
gör är beroende av hur de maktrelationer ser ut som man ingår i och som
131
verkar förtryckande. 249 När Yacub ovan talade om ”vissa svarta
människor” rörde det sig till exempel om ett motstånd mot att identifieras
med en grupp han själv tog avstånd ifrån. Som vi sett i teoriavsnittet
menar Fanon att man tenderar att reproducera de strukturer som
förtrycker en om man stannar inom dikotomin mellan Oss och de Andra,
mellan svart och vit. Oavsett hur Yacub värderar sin position som den
Andre känner han sig fastlåst i den, oavsett om han tycker om den eller
inte är den en del av de strukturer som förtrycker honom.
Den typ av reaktion Yacub ger uttryck för här kan också vara riskabel,
menar Azar. ”De som identifierar sig med invandrarpositionen faller
enligt samma logik offer för det bortträngda faktum att ’invandraren’ är
en samhällsposition som skapats av den rådande maktordningen. De
identifierar sig således omedvetet med maktens marginaliserade bild av
dem.”250 Yacub konstruerar visserligen inte en ”invandraridentitet” i
första hand, utan en somalisk identitet, men genom denna reaktion
upprätthålls bilden av att han inte hör hemma här, att han inte har rätt att
förvänta sig att bli behandlad som en jämlike utan att han bör känna sig
hemma någon annanstans, alltså just den konstruktion som ledde till
Yacubs motreaktion till att börja med. Den nationalistiska diskurs Yacub
faller in i döljer att även idén om den Somaliska Nationen, så som alla
andra nationer, är en social konstruktion som förenklar den komplexa
verklighet som utgör det faktiska Somalia. Den osynliggör också det
faktum att den tillhörighet och acceptans Yacub förväntar sig få av andra
somalier inte heller den är självklar. Till skillnad från hip-hopkulturen
som även, enligt Sernhede, bygger på en identifikation med den svarta
befolkningen i USA och deras utsatthet för rasism, utanförskap och
polisbrutalitet, ett slags identifikation med den marginaliserade position
man befinner sig i, är den ”andra sida” Yacub här konstruerar, en plats fri
från marginalisering överhuvudtaget. Yacub försöker fly marginaliseringen helt och hållet snarare än att göra motstånd mot den, medan det hos de
hip-hopare Sernhede studerat handlar om att konstruera en tredje identitet
på sina egna villkor. Denna identitet tar sin utgångspunkt i just
249
Foucault Ethics: Subjectivity and Truth, s 168 och Franz Fanon “Algeriet av-slöjat”, i
red. Catharina Eriksson, Maria Eriksson-Baaz och Håkan Thörn Globaliseringens
kulturer – Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället
Nya Doxa, Nora (1999), s 103ff.
250
Azar ”Den äkta svenskheten…“, s 81.
132
marginaliseringen från det svenska och skapar en ny nationalitet:
AlieNation is my Nation, som också är titeln på Sernhedes bok.
Yacub konstruerar alltså en position åt sig där han befinner sig
mittemellan det svenska och det Andra, där han i någon utsträckning är vi
med båda parter. Detta gör att han i olika situationer och i olika kontexter
kan använda sig av olika tillhörigheter vilket visserligen kan vara en
fördel i olika sammanhang. Man bör dock komma ihåg att båda Yacubs
tillhörigheter också är begränsade och att denna position innebär en starkt
villkorad tillhörighet som ständigt innehåller ett hot om exkluderande.
Det rör sig alltså inte om något fullständigt acceptans från dessa gruppers
sida utan snarare om ett slags medlemskap på nåder. Hans vilja till närhet
med det ”svenska” förnekas vilket här resulterar i att Yacub tar avstånd
från denna vilja, och från ”svenskar” och ”det svenska”. Det resulterar
också i att han tar upp den somaliska identiteten han är hänvisad till.
Som vi kommer att se i följande avsnitt resulterar detta exkluderande
och denna dröm efter ett somaliskt hem i en dröm om att flytta tillbaka
till Somalia. Dessförinnan kommer jag att diskutera det sätt varpå även
Mahmoud drömmer om att lämna sin position genom att flytta härifrån.
Bättre fly än illa fäkta
Längtan till landet i Väster
Mahmoud: Jag vet inte, jag har inte en tanke nu och flytta hem,
till Somalia… men… jag är, jag är invandrare i Sverige. Jag kan
lika gärna vara invandrare i London. Eller USA. Vad är det för
skillnad? Det är ingenting. Det är nationellt, det är bara positivt,
där kommer de inte se mig som invandare, men skulle jag bo i
USA då kanske, det enda problem jag kan få, det är bara att jag har
muslimskt namn. Annars är det allmänt redan, alla är invandrare.
Har du någonting som de behöver, då är du inte invandrare. Det
tror jag inte. Här, det spelar ingen roll vad du än har, om du skulle
sitta i riksdagen. Då är du alltså ändå. Invandrare. Det är ändå….
Blir man ju less de här frågorna. Om man ska träffa en svensk…
de här frågorna, jag vet inte, det är så i Sverige. Man vill inte, kan
inte riktigt kommunicera. Det är vanligt med de här frågorna ”var
kommer du ifrån?” det är…
Ulrika: ”Hur länge har du bott här?”.
Mahmoud: jo, ”när ska du åka hem?”
133
Ulrika: ”Fryser du?” (skrattar)
Mahmoud: precis. Sista frågan. ”har du, tänker du återvända?”.
Det är sista. Då blir man ju less. Höra det där.
Ulrika: Typ att man får inte vara här?
Mahmoud: Nej, precis. Det är bara ”men ja, du kanske bara är
här för tillfället.” Det är så. Men är aldrig, jag brukar ju inte, så
fort de frågar ”är du svensk medborgare”, jag brukar inte svara.
Vad ska jag säga? Du är kanske den enda jag svarar ja till. Men jag
brukar säga, ”jag hoppas”, så brukar jag svara. Jag är inte svensk
medborgare, jag kommer, man kan aldrig bli svensk medborgare.
Det tror jag inte.
I Sverige är Mahmoud ”invandrare”. Vad han än gör är det en position
han känner sig fastlåst i. Det hjälper inte att uppnå en statusposition i
samhället som att sitta i riksdagen, i Sverige är och förblir en ”invandrare” alltid en ”invandrare”. Mahmoud har visserligen ett svenskt pass, men
känner sig ändå inte som en erkänd del av samhället och tror att det är
omöjligt att bli svensk medborgare. Medborgarskapet står här alltså för
något annat än en formell relation mellan honom och den svenska
statsmakten och handlar snarare om att bli erkänd som en legitim del av
Sveriges befolkning. Detta är något Mahmoud känner av om han ”ska
träffa en svensk”. Frågorna om hans bakgrund och vistelse i Sverige ställs
till honom i hans egenskap av ”invandrare”. Hade Mahmoud sett
”svenskare” ut och därtill haft ett svenskt namn, hade frågorna troligtvis
inte ställts alls, och i så fall fått en helt annan innebörd. Vad som utspelar
sig är vad Santina Battaglia kallar en härkomstdialog där Mahmoud
förväntas redogöra för sin personliga bakgrund till människor han just har
träffat.251 Dessutom handlar frågorna om hur man förhåller sig till sitt
invandrar-skap och vilken typ av invandrarskap det är fråga om: vilket
land kommer man ifrån? Hur ställer man sig till återvändande? Kan man
återvända? Är man en riktig flykting eller finns det andra anledningar till
varför man vill bo här? Hur stark är kopplingen till Sverige? För personen
som frågar ter sig frågorna troligtvis oskyldiga och artigt intresserade. En
utländsk bakgrund kan ju tyda på ett intressant levnadsöde och en exotisk
historia. Det problematiska i denna situation är att här också finns vad
Battigla kallar ett rättfärdighetstvång, det vill säga ett tvång att rättfärdiga
sin vistelse i Sverige. Mahmoud kan visserligen avstå från att svara men
251
Santina Battaglia „Verhandeln über Identität. Kommunikativer Alltag von Menschen
binationaler Abstammung. i red. Ellen Frieben-Blum, Klaudia Jacobs och Birgitte
Weissmeier Wer ist fremd? Ethnische Herkunft, Familie und Gesellschaft Opladen,
Leske + Budrich (2000).
134
riskerar då att framstå som otrevlig, överkänslig och allmänt konstig
eftersom frågorna är så tillsynes oskyldiga. Till grund för denna bristande
förståelse från frågeställaren ligger också en omedvetenhet om den
position Mahmoud befinner sig i. Det är skillnad på var man kommer
ifrån för hur man blir bemött i det svenska samhället – jag med min vita
hud och mitt svenska förnamn får sällan frågor om var jag är född, om jag
trivs i Sverige och om jag tänker flytta tillbaka till Tyskland, något som
alltså ser helt annorlunda ut för Mahmoud.
Frågorna tydliggör att man är ”invandraren” i relation till den ”svenska/e” frågeställaren och den underordnade, och ständigt ifrågasatta,
position man befinner sig i som ”invandraren”, gör sig påmind. Frågorna
ställs dessutom i en kontext där ”invandraren” är den som blir definierad
av någon annan, utifrån en mall han/hon inte har haft några möjligheter
att påverka utformningen av, som vi såg i teoriavsnittet ovan. Invandrarskapet har konnotationer av traditionalism, kriminalitet, Annorlundahet
och ställs mot den svenska moderniteten, hederligheten och Normaliteten.
Att definiera och kartlägga ”invandrarna” blir också ett sätt att definiera
det ”svenska”, eftersom de båda kategorierna förutsätter varandra.
Mahmoud blir less på frågorna – han blir less på att alltid konstrueras
som den som inte tillhör. Frustrationen över dessa frågor kom också fram
i andra intervjuer. Så här sa Josef:
Josef: Jag blir så här, förbannad alltså… alla ska fråga, alltså
varifrån jag kommer någonstans och så kommer någon och frågar
dig ”var kommer du ifrån?”, bla bla bla. Ibland bara skäms jag…
som om jag åkte hit på en kamel?!
Ulrika: ”Funderar du på att åka tillbaka?”
Josef: ”Åkte du kamel hit? hur kom du?, varför kom du hit?,
hur hamnade du här?”, alltså jag… varenda en frågar. I början vet
man inte vad det betyder innan man lär känna samhället då är man
så här… man svarar på alla frågor. (…) Och så kan du träffa någon
så där på gatan så där och så kan han fråga dig ”hur länge har du
bott här?”, allt sånt där. Som något slags intervju alltså.
Samtliga som tog upp frågorna talade om dem som något som
irriterade och kränkte. Mahmoud har dock samtidigt sin egen förklaring
till vad som gör att de här frågorna ställs. Det beror helt enkelt på att man
saknar vilja till eller kunskap om hur man kommunicerar. På detta sätt
konstruerar Mahmoud sig som den som besitter de sociala färdigheterna.
Han själv är villig att kommunicera och vet dessutom hur man gör.
135
Frågeställarna framställs som mindre kompetenta och frågorna blir
mindre hotfulla – de förstår helt enkelt inte bättre. På detta sätt kan
Mahmoud upprätthålla en värdig bild av sig själv och behöver inte
acceptera att omständigheter eller andra definierar vem han är, så som
sker till exempel med härkomstdialogen. Även om frågorna kanske inte
ställs varje gång Mahmoud eller andra personer som kategoriseras som
”invandrare” träffar personer som kategoriseras som ”svenskar”, blir det
här tydligt att risken att de ska ställas uppfattas som överhängande vid
varje möte.
Vi kan också se hur Mahmoud, mot det svenska utanförskapet,
konstruerar en annan plats där han skulle ha större chanser att höra till
och bli accepterad, eller snarare; skulle ha chanser över huvud taget. Att
han talar om just USA och London har flera förklaringar. För det första
har han nära familjemedlemmar som bor på båda ställena och som han
har hälsat på och bott hos vid ett flertal tillfällen. En annan förklaring är
att han på dessa platser ser möjligheter att slippa vara ”invandraren”.
Medan han känner att sådana möjligheter är obefintliga i Sverige, det
finns inget sätt att ta sig ur denna position, finns det en möjlighet i USA.
Om man har något de behöver blir man accepterad, det finns en chans.
Det är upp till en själv som individ att lyckas – man är inte längre
bestämd av sitt icke-inhemska ursprung. Även den fingerade personen
”Rava” i Paul Mecherils studie av erfarenheter av rasism i Tyskland, gör
en liknande konstruktion. Även här konstrueras USA som en utopisk
plats där man inte blir definierad utifrån sitt utländska ursprung och där
det är möjligt att vara ”sig själv”.252
I grunden för detta finns också en bild av USA som möjligheternas
land, där alla får en chans och det enda som behövs för att ta sig till en
statusposition i samhället, att ”make it”, är att arbeta hårt. Alla sägs ha
samma möjligheter. Bilden av USA som ”the land of opportunity” har
inte bara en lång historia i USA självt utan även i Sverige där man under
migrationsåren under 1800-talet och framåt ofta målade upp en bild av
landet som den bästa av världar där alla var jämlikar och frihet rådde.253
Dessutom är detta en bild som fått global spridning även till länder som
252
Paul Mecheril ”Rassismuserfahrungen von Anderen Deutschen – eine Einzelfallbetrachtung” i Psychologie und Rassismus i red. Paul Mecheril och Thomas Teo, Rowohlts
Taschenbuch Verlag GmbH, Hamburg, (1997), s 182.
253
O’Dell Culture Unbound...
136
inte har någon historia av omfattande migration till USA genom
spridningen av amerikansk kultur, exempelvis genom film-, musik- och
TV-medierna. Mahmoud nämner att det är möjligt att han skulle kunna
”få problem”, bli diskriminerad på grund av sitt muslimska namn, vilket
visar att Mahmoud på något plan är medveten om att livet i USA inte
heller det är helt perfekt. Parallellt med denna vetskap lever dock
drömmen om landet där han får höra till och känna sig hemma. Risken
för att bli diskriminerad på grund av sin religion ses som ett relativt lågt
pris att betala för att få ta del av de otroliga möjligheter det skulle
innebära att få sluta vara ”invandraren”.
Men det går också att hitta en förklaring till Mahmouds längtan till
USA i hur de olika rasismerna i Sverige och USA är uppbyggda. Till
skillnad från Sverige verkar det i USA saknas en lika stark stigmatisering
kring begreppet ”invandrare” och USA:s befolkning består till den största
delen av personer som invandrat och deras ättlingar.254 Dessa människor
besitter maktpositioner och ses i det dagliga livet inte som ”invandrare”
utan som ”amerikaner”. I många europeiska länder, däribland Sverige,
har man länge fört en politik och en debatt som syftar till att begränsa
invandringen. De människor som ändå har invandrat har ofta, som jag har
tagit upp, konstruerats som icke tillhörande och gjorts ansvariga för
många av de problem som finns i deras nya hemländer.255 Så långt ligger
det alltså något i Mahmouds förklaring till hur livet som ”invandare” ser
ut där. Intressant i detta sammanhang är också att Mahmoud här främst
identifierar sig som ”invandrare” och inte som ”svart”, vilket skulle göra
det svårare att bortse från den amerikanska rasismen. Detta gör det
möjligt för honom att fortsätta se USA som ett ställe där han som
”invandrare” har större möjligheter att bli accepterad och inte som ett
ställe där han blir diskriminerad.
254
Kitty Calavita ”U.S. Immigration and Policy Responses: The Limits of Legislation” i
red. Wayne A. Cornelius, Philip L. Martin och James F. Hollifield Controlling
Immigration: A Global Perspective Stanford University Press, Stanford (1994).
255
Saskia Sassen Gäster och främlingar Daidalos, Göteborg (2000), s 16. Detta innebär
dock inte att det saknas en stigmatisering av invandring i USA, men den handlar snarare
om, menar Sassen, att det är ”fel” invandrare som kommer och inte som i många
europeiska länder om att det kommer ”för många”.
137
Att vara ovälkommen och att hitta ett Annat hem
Det finns alltså ett alternativ till den känsla av utanförskap som
Mahmoud känner i Sverige – att flytta, att helt enkelt lämna den sociala
position han befinner sig i här genom att lämna detta samhälle till fördel
för ett där man själv avgör i vilken position man hamnar. Istället för att
vara ett offer för omständigheterna kan man där vara en aktiv person som
själv avgör hur det ska gå i livet. Att komma till ett land där ”alla är
invandrare” och ens invandrarskap blir ointressant kan också förstås
utifrån Mahmouds beskrivning av rasterna när han gick på gymnasiet.
Så fort det är rast, springer alla invandrare till kafeterian. Man
känner dem, men de här [de svenska klasskompisarna] känner man
inte. I klassen, 45 minuter, 40 minuter sitter man tyst, så fort det är
rast så springer man därifrån och så kommer man till kafeterian.
Där känner man sig som hemma. Spelar ingen roll om han är från
Jugoslavien, eller något, eller Moçambique eller var man är ifrån.
De är bara ihop. (…) Man springer fort från klassen. Man vill vara
med dem. Så fort man kommer dit, då är man hemma. De som jag
gick i samma klass med, de var som grupper, en grupp pratade om
bilar och den andra pratade datorer, bilar och datorer, vad kan
jag?… nej, ingenting. Jag sitter ju där och bara lyssnar…. Så….
Fanns ju ingenting att göra, så man satt bara där och på rasterna,
sprang man därifrån till kafeterian och letade efter, någon somalier, i alla fall någon invandrare som man känner...
Till skillnad från mötet med ”svenskar” som alltid innehåller hotet om
den typiska härkomstdialogen, konstrueras umgänget med andra
”invandrare” som synonymt med trygghet och hemtrevlighet. Liknande
erfarenheter vittnar Ida om. Hon pratar här om känslan av att befinna sig i
en kontext med bara andra ”invandrare”:
Jag tyckte svenska lektioner svenska som andraspråk vara jätteroliga. För där var det många invandrare liksom alla andra var som
man själv. Så när man satt med svenska elever då kändes det jobbigt, för då, då…. Kände man liksom ”jag måste kunna det här, jag
måste vara onormal. (Hibo säger ”jaa”, i bakgrunden). Annars är
jag dum i huvet!”. Men när man satt med invandrare då var det
som ”jag är som alla andra. Det spelar ingen roll om jag säger fel
eller rätt”.
Drömmen om att flytta till ett ställe där man alltid kan känna sig
hemma och välkommen är lätt att förstå. Det både Mahmoud och Ida
uppskattar i dessa sammanhang är att umgås med personer som delar
138
deras erfarenheter och sociala position, inte nödvändigtvis deras etniska
eller kulturella bakgrund. Det är inte den gemensamma kulturen de båda
uppskattar i dessa grupper, inte att få tala sitt modersmål eller umgås med
människor som har samma värderingar eller dylikt. Det de båda är ute
efter handlar snarare om att ingå i en grupp där känslan av att vara
”onormal” delas av alla, där frågor om varifrån man kommer inte innebär
en känsla av att vara utdefinierad och ifrågasatt utan snarare upplevs som
oskyldiga och artigt intresserade – det onormala blir normalt. Detta tyder
också på att den förklaring till social segregation, som säger att
människor helst umgås med människor som tillhör släkten eller den
”egna” gruppen är otillräcklig eller felaktig.256 Snarare verkar det handla
om att hitta ett sammanhang där man kan känna sig trygg och ”hemma”.
På ett liknande sätt visar Molina i sin studie av etnisk bostadssegregation
att valet att bosätta sig i s k invandrartäta områden också har att göra med
att man helt enkelt inte får tillgång till bostäder i andra områden och att
många människor ser sig mer eller mindre tvingade att bo där och,
beskriver hon, att man gärna hade bosatt sig någon annanstans om det
hade varit möjligt.257 Snarare än en fråga om att ”invandrarna” frivilligt
separerar sig från det ”svenska” är det i dessa citat, menar jag, snarare en
fråga om ett sätt att hantera den rasistiska struktur man lever i och den
vardagsrasism man möter. De praktiker som beskrivs resulterar dock
samtidigt i att man vidmakthåller de maktstrukturer som skapar
underordning i första taget.
Mahmoud konstruerar här sig själv som en person som har ett val,
som någon som själv kan avgöra i vilken position han hamnar i livet. Det
är bara en fråga om när han flyttar härifrån, berättar han kort tidigare i
intervjun, han ska bara först se till att han får en utbildning som är
gångbar internationellt, exempelvis medicin eller tandmedicin. Vi kan
naturligtvis inte veta om Mahmoud verkligen flyttar men denna dröm om
ett bättre liv någon annanstans verkar ändå göra det lättare för honom att
hantera den diskriminering och det utanförskap han upplever i sin
svenska vardag.
256
257
D Biterman Immigrant Housing Careers D&: 1993 Byggforskningsrådet (1993).
Molina Stadens rasifiering..., s 163.
139
Den svarte mannens börda…. Eller?
Mahmoud är inte den ende i denna studie som funderar på att lämna
Sverige eftersom man uppfattar det som lättare att få ett bra liv någon
annanstans. Många ville, liksom Mahmoud, flytta till USA eller England.
Andra ville flytta till de respektive länderna i Afrika man hade rötter i.
Liksom i Mahmouds fall berodde detta inte främst på att man ville flytta
till något, utan framför allt att man ville ta sig ifrån den position man
befann sig i i Sverige. En sådan person är Yacub.
Yacub: Och sen tänker jag om inte vi afrikaner som bor i västvärlden åker tillbaka till Afrika och liksom utbildar folket då
kommer det aldrig funka, du vet, då kommer de att liksom, bye
bye… För folk där ner är några år efter, man kan lugnt säga att de
är några hundra år efter oss. Om du kollar, om du kollar på syftet
med mitt mål. Om du kollar på syftet med en som har vuxit upp i
Afrika, det är, det är så här stora skillnader. (---) Jag planerar allting jag gör i förväg. Jag tänker på konsekvenserna innan jag gör
någonting. Jag tänker bara what if? What if? Men livet är värdefullt för mig, jag menar, jag… Jag skulle, jag skulle tänka tre
gånger innan jag gör något dumt. Det skulle inte en, en som bor i
Afrika det skulle han inte kunna göra. Speciellt de som bor i mitt
land. De dör som flugor, alltså det är ingen fara. Dagen efter har
man glömt dem och sen skall man dansa du vet.
Ulrika: Nej…!
Yacub: Jag lovar, folket dör ju hur som helst.
Ulrika: Nej, men tror du inte att man sörjer dem som dör?!
Yacub: Det är klart man... Vi säger bara, vi säger så här, om
min storebror skulle gå och bråka. Okej? Ja det betyder inte att jag
skall behöva bråka också då med den andra killen. Men nu går det
som vanligt tyvärr.
Ulrika: men har inte det också att göra med att det är ett land i
krig just nu? Eller är jag naiv nu?
Yacub: Nej men deras tänk, alltså de är väldigt aggressiva. Jag
kan bara inte förklara för dig, de är väldigt aggressiva. Även i det
här landet så fort du tjatar med dem så tar de fram kniven och
hugger dig. De tänker inte. Jag tänker på min framtid, jag tänker
på…Vi säger de här i Sverige de är kända av, du skall inte gå och
jiddra, du skall inte gå jävlas med dem. Är du med mig? Alltså det
räcker det är en örfil, då har, han kommer att ge dig, han tänker
inte två gånger det är det som är grejen. Jag har sett många bråk,
alltså det är fruktansvärt alltså. De är väldigt aggressiva. Det är,
det är, det är rätt otäckt.
140
Innan jag går in närmare på vad det är Yacub här vill uppnå med att
flytta ifrån Sverige, ska jag ta upp hur Yacub presenterar de människor
som finns i det land dit han vill. Människor i Afrika är, säger han, några
hundra år efter. Det finns i Sverige en utbredd syn på hur samhällelig
utveckling fungerar – att den ofta ses som mer eller mindre förutbestämd
och att varje del av världen utvecklas i sin egen takt och efter sin egen tid
oberoende av de händelseförlopp som finns på andra platser och hur
skeenden på olika platser hänger ihop.258 Bilden Yacub presenterar av
Afrika och dess befolkning har mycket gemensamt med de bilder som
presenteras i TV, dagstidningar, skolböcker och så vidare. Palmberg visar
i sin genomgång av svenska skolböcker för högstadiet att Afrika ofta
presenteras som traditionellt och mer ”ursprungligt” medan västvärlden
får stå för modernitet och utveckling.259 Det är tydligt att Yacub har
anammat delar av både denna bild och bilden av att de problem många
afrikanska länder upplever framför allt har att göra med brist på
arbetskraft med rätt utbildning.
Människorna i Somalia beskrivs dessutom som impulsiva och tänker
inte efter innan de gör något dumt. Genom utbildning kan de komma
ikapp tiden, slippa dö som flugor och leva ett värdigt liv. Afrika ses som
en mer eller mindre homogen kontinent där ett och samma problem råder
– brist på utbildning och utveckling. Denna bild av Afrika och dess
befolkning är inte något nytt i den västerländska kulturen. Jag har tidigare
visat hur Afrika har fått representera primitivitet, traditionalism, misär
och barbari genom tiderna och att dess befolkning har setts som förvuxna
barn som inte förstår sitt eget bästa. En liknande bild finns alltså även hos
Yacub. Den brist på eftertanke han talar om här, handlar helt enkelt om
att människorna i ”hans land”, som beskrivs som speciellt impulsiva, inte
kan tänka efter före, något de alltså inte själva kan ansvara för. Istället
beskrivs de som offer för sin underutveckling och brist på utbildning. Det
som skulle kunna rädda dem från detta tillstånd är utbildning, och här vill
Yacub göra en insats.
Kriget i Somalia har genomgående beskrivits som ett krig mellan olika
klaner och lite rapportering har gjorts om vad motsättningarna mellan de
258
Doreen Massey “Spaces of Politics” i red. Doreen Massey, John Allen och Philip Sarre
Human Geography Today Polity Press, Cambridge (1999), s 280.
259
Palmberg Afrikabild för partnerskap?..., s 36.
141
olika befolkningsgrupperna grundar sig på, hur de försörjer sig med
vapen och så vidare. Bilden av kriget har, även den, mycket gemensamt
med gamla koloniala bilder av hur befolkningen i Afrika relaterar till
varandra. Bilder av hur olika primitiva stammar krigar mot varandra har
varit utbredd inom bland annat reseberättelser och läroböcker.260 Både i
de koloniala beskrivningarna av afrikanska stamkrig och i Yacubs
beskrivning av kriget i Somalia framställs orsakerna till kriget som en
inneboende egenskap hos befolkningen snarare än politiska, ekonomiska
eller ideologiska omständigheter. Vi kan alltså se att Yacub själv har
anammat delar av denna bild.
Den roll västerländska regeringar och myndigheter spelar i dessa
konflikter261 diskuteras sällan och ses ibland som ett sätt att ursäkta sina
egna misslyckanden. Till exempel hävdade statsvetaren Emil Uddhammar i en artikel i Dagens Nyheter att många afrikanska länder istället har
mycket att tacka sina forna kolonialherrar för: demokratins införande,
byggandet av vägar och kanaler, med mera.262 De maktskillnader som
finns mellan Afrika och västvärlden osynliggörs och beskrivs i termer av
ett fjärran förflutet. Afrikas problem framstår ofta som om de hade med
Afrika(ner)s innersta natur att göra, exempelvis genom hänvisningar till
Afrikas fuktiga klimat, vilket till exempel får förklara utbredningen av
sjukdomar som malaria, eller att den stora växtligheten har gjort att
afrikaner ”[i]nte behöver vår typ av dyra hus. Där kan man leva i
plåtskjul och plocka bananer ifrån träden”.263 Denna typ av bilder, menar
Philippa Atkinson, spelar inte bara en roll för människor från Afrika som
av olika anledningar har migrerat till Väst, utan påverkar även den
260
För mer information se till exempel Berg När Sverige upptäckte Afrika och AjagánLester ”’De Andra’….”
261
Se till exempel L R Melvern A People Betrayed: the Role of the West in Rwanda’s
Genocide Zed Books, London (2000) och Anders Nilsson Unmasking the Bandits: the
True Face of the MNR: European Involvement with Apartheid’s Tool of Terror,
ECASAAMA, London (1990).
262
Emil Uddhammar ”Arvet från kolonialismen” i Dagens Nyheter 4 juni 2003. Att det
framför allt var afrikaner som (tvingades) bygga dessa kanaler och järnvägar eller att det
på många håll på den afrikanska kontinenten till exempel finns 100-åriga traditioner att
välja sina ledare verkar Uddhammar inte känna till. Se till exempel Edward Wamala
”Government by Consensus: An Analysis of a Traditional Form of Democracy” i red.
Kwasi Wiredu A Companion to African Philosophy Blackwell Publishing, Malden
(2004) Man kan också fråga sig om han uttryckt sig i liknande ordalag om det faktum att
Autobahn byggdes under Hitlers välde i Tyskland och att de fortfarande är i bruk…
263
Se till exempel Västerbottens Kuriren 16 juli 2005 och Gösta Bohman i Catomeris Det
ohyggliga arvet…, s 62
142
västerländska politiken gentemot dessa länder och är på så vis delaktiga i
att upprätthålla maktbalansen. En viktig del av dessa representationer är
att misären, våldet och fattigdomen beskrivs som så djupt rotat i den
afrikanska kulturen och historien, att det därför finns mycket lite man kan
göra för att lösa de problem som finns.264 I den analys av problemet som
Yacub gör här tycks den enda möjliga lösningen vara att De lär sig att bli
som Oss, att någon härifrån hjälper dem upp till Vår nivå, att de
”förbättras”. Att Yacub själv är speciellt lämpad att utföra denna uppgift
beror inte bara på att han har bott i västvärlden utan också för att han, på
något plan, även är en av Dem, han är en ”afrikan”.
Man kan se stora likheter med idén om ”den Vite mannens börda”,
som först formulerades av Rudyard Kipling år 1899. Kipling menar att
det är den vite mannens uppgift att civilisera det vilda Afrika, att se till att
Afrika kommer ikapp den civiliserade världen i utvecklingen. Idén hade
stor betydelse i att legitimera den västerländska kolonialiseringen av
Afrika, som jag har tagit upp tidigare. Detta är ett tankemönster som
också kan ses i vissa biståndsorganisationers beskrivning av sin
verksamhet i Afrika.265 Yacub verkar här se det som sin uppgift att bidra i
detta arbete. Genom att ha fått bo i Väst och kommit till ”vår” nivå har
han ett ansvar att dela med sig av sin kunskap till ”sitt folk”.
När utanförskapet blir en tillgång
Sett ur ett annat perspektiv skulle Yacub kanske också bidra till en
förändring för ”sitt folk”, eftersom han, om hans dröm om att bli en
framstående medicinsk forskare skulle gå i uppfyllelse, skulle kunna
bidra med kunskaper det kanske är brist på där. Uoldelul Chelati Dirar
diskuterar den roll människor i olika afrikanska diasporor spelar för
livsvillkoren i Afrika. Den somaliska diasporan har liksom den
eritreanska spelat en stor roll för politiken i ursprungslandet. Via Internet
har man, menar han, dels skapat en somalisk tillhörighet och en lojalitet
till den somaliska identiteten och dels varit delaktig i den politiska
situationen i hemlandet på olika sätt. I en stat som saknar politisk ledning
får diasporans ekonomiska tillgångar stor betydelse för hur situationen
264
Philippa Atkinson ”Representations of conflict in the Western Media: The
Manufacture of a Barbaric Periphery” in red. Tracy Skelton och Tim Allen Culture and
Global Change Routledge, London (1999).
265
Eriksson-Baaz The White Wo/man’s Burden…, s 132.
143
där utvecklar sig, på både gott och ont.266 Hos Yacub kan vi se en sådan
lojalitet med landet och även en vilja att med hjälp av sina färdigheter
kunna bidra till en positiv utveckling och bättre livsvillkor.
Det är inte bara i Afrika som andra afrikaner får utgöra den bakgrund
Yacub presenterar sig mot. Även i Sverige beter de sig på ett sätt han tar
avstånd ifrån – de är aggressiva och tar till våld utan någon berättigad
grund. Trots de likheter som finns mellan beskrivningarna av somalierna i
Sverige och Somalia, finns även några intressanta skillnader. Här är det
inte längre landets utvecklingsgrad som får förklara beteendet. När Yacub
pratar om somalier i Sverige konstrueras beteendet som något otäckt och
fruktansvärt som bara ”är” så, somalierna är kända för det, de har det
”tänket”. Detta tyder också på att det är något de gör medvetet och därför
också ansvarar för. Detta skiljer sig från hur somalierna i Somalia
beskrevs, som outbildade och underutvecklade. Vi kan här se det Hall
menar när han tar upp, men också i någon mån begärda.267 De landsmän
Yacub har kontakt med, de i Sverige, är föremål för fruktan men
samtidigt vill Yacub vara en del av ”sitt folk”, han vill åka till Somalia
och ”bättra dem”. Samtidigt tar Yacub avstånd från det negativa beteende
han anser vara kännetecknande för somalier.
Mot bilderna av dem presenterar Yacub sig själv som genomtänkt,
vuxen, civiliserad och rationell. Han konstruerar en subjektsposition för
sig där han å ena sidan har en koppling till somalier i Somalia och i
Sverige, men ändå tillhör ett svenskt Oss. Mot den bristande tillhörigheten i Sverige ställs alltså en annan plats, fri från rasism, utanförskap och
rädsla, som jag också visade hos Mahmoud ovan. Från att känna att han
inte har några, eller i alla fall ytterst begränsade, möjligheter att förändra
sin situation konstruerar han en plats där han blir den som har förändrat
sin egen situation och som också kan hjälpa andra att få ett värdigt liv.
Han skapar med andra ord en subjektsposition där han har möjlighet att
vara en aktiv person med möjligheter att åstadkomma något. Det faktum
att han har bott i Sverige konstruerades tidigare som något som främst var
negativt – han var uppvuxen i en kontext där människor såg ner på
266
Uoldelul Chelati Dirar “Migration in the Horn: Colonial and Postcolonial
Perspectives” i red. Elisabeth Abiri och Håkan Thörn Horizons: Perspectives on a
Global Africa Studentlitteratur, Lund (2005), s 177.
267
Stuart Hall ”The Spectacle of the ‘Other’…”, s 256
144
honom och där han kände sig utanför och marginaliserad, vänds här till
något positivt, till en möjlighet att förändra sakernas tillstånd.
Det är just eftersom Yacub befinner sig i båda dessa positioner som
han blir viktig för ”sitt land”. Å ena sidan är han afrikan och har alltså ett
ansvar, han blir betydelsefull för någon mer än sig själv. Å andra sidan
har han fått tillgång till den västerländska kulturen och utbildningen och
har därför något att tillföra kontinenten och dess befolkning. Det handlar
här alltså inte om diasporans betydelse för ”hem”landet genom att man på
olika sätt bidrar till släktingars överlevnad, till exempel genom att skicka
pengar. Det handlar inte heller om att Yacub har byggt upp en identitet
som svensksomalier. Här handlar det snarare om att Yacub bygger upp en
identitet som afrikan, en identitet som utgör en protest mot det svenska.
Denna identitet tillåter honom att dra nytta av det faktum att han inte
känner tillhörighet med det svenska samhället och att han samtidigt inte
helt och fullt kan identifiera sig med människorna i ”sitt land”. Jag
träffade Yacub i samband med ett seminarium anordnat av en paraplyorganisation för afrikanska föreningar, där identiteten som afrikan var något
av det som diskuterades. Det är möjligt att detta är en anledning till varför
Yacub här poängterar just denna identitet. Det var i detta sammanhang
inte fråga om att vara en skrikig hip-hopare med mössan på inomhus,
utan snarare om att vara en ansvarstagande vuxen afrikan som kräver sina
rättigheter och att bli behandlad med respekt. Mot denna bild står dock
Yacubs egen beskrivning av befolkningen i Somalia som förvuxna barn,
som är aggressiva och inte värderar sina liv.
På samma sätt som Mahmoud använde tanken på att flytta som ett
möjligt alternativ till tillvaron i Sverige som han upplevde som
stigmatiserande och marginaliserande, konstruerar Yacub här en tillvaro i
Afrika som ett ställe där han skulle ha något att ge, där han skulle
erkännas för sina kunskaper och vara en respekterad och betydelsefull
man. På detta sätt blir Yacubs resa både en klass- och en generationsresa,
från att vara Komvuxstuderande och ”invandrarkille” till att vara en
högutbildad forskare i medicin. Ytterligare en likhet mellan Yacub och
Mahmoud är att båda skjuter sin flytt på framtiden och att de, innan de
åker, ska skaffa sig en internationellt gångbar utbildning. På detta sätt ser
Yacub å ena sidan till att han verkligen har något att komma med – att
han inte blir ”vem som helst” när han kommer ner, utan att han också har
förtjänat en position av respekt, å andra sidan förskjuts flytten framåt i
145
tiden, och han behöver inte ännu ta itu med de svårigheter som kan finnas
med att flytta till ett nytt land.
I botten finns rädslan…
Men det finns även fler anledningar till varför Yacub vill flytta. Detta
citat kommer från intervjun tillsammans med Adan.
Yacub: Jag vet att det finns ingen människa som, som vill mig
illa där… även om de vill mig illa.
Ulrika: Men det vet du ju inte...
Yacub: vänta, vänta. Även om de vill mig illa, så är det inte för
att jag är svart.
Ulrika: Nej, det kan hända.
Yacub: För mig är det huvudsaken. Inte för att jag vet att det
här landet är lika mycket MITT, som det är hans. Jag behöver
inte… kolla bakom nacken klockan tre när jag ska gå och kanske
ta mig en cigarett och en promenad eller sådär, och vara rädd att
någon kommer, (…) eller bli nervös och tänker att jag hör steg. Jag
har blivit jagad av bilar.
Att Yacub har blivit jagad av bilar är något han nämner flera gånger.
Även om jag tyvärr inte tar upp tråden närmare under intervjun, vittnar
det om att det är en erfarenhet som har haft stor betydelse för honom och
något han vill prata om och som han vill att jag ska känna till. Till den
känsla av utanförskap, ilska och frustration som jag skrev om ovan, kan
vi till Yacubs upplevelse av livet i Sverige alltså också lägga en ständigt
närvarande rädsla för rasistiskt våld. Yacubs vilja att lämna Sverige har
alltså inte bara att göra med att han vill uppnå en position i Somalia där
han är respekterad och får bidra till folkets välstånd. Den grundar sig
även på, ”huvudsaken är” som han uttrycker det, en önskan att kunna
känna sig trygg och fri från rädsla. Detta påminner oss ytterligare om
rasismens kanske tydligaste uttryckssätt: våldet.
För Yacubs kompis Adan såg relationerna till Sverige och Somalia
annorlunda ut.
När hemma inte längre är hemma
Adan har även varit i Somalia för några år sedan. Det han fann var
dock inte riktigt det han hade tänkt sig.
146
För jag var en främling där, fan, hur de pratar, hur de beter sig,
hur de tänker och… gör där, där kan man hålla varandra i handen
och… så det är normalt. Killar håller varandra i handen! Jag tänkte
”va?!”. Varenda bög, ursäkta språket, jag tänkte ”är hela stan
bögar eller?” (jag skrattar förvånat). (…) Och sen retar de en
och… ”åk tillbaks där ni kommer ifrån!”, det är bara jag som, jag
tror att jag känner mig mer hemma här i Sverige. Ingen kallar mig
främling här. På gatan, de går bara förbi dig. Där i Somalia ser de
att du kommer från… utomlands, då. Så kollar de på dig, ja ”du får
åka härifrån!”. Alltså, ”du får gå tillbaks där du kommer ifrån”.
Retar, och helt enkelt retar dig bara så där, någon helt okänd! Bara
om man träffar honom på stan, så. Helt otroligt! Jag tänkte ”faan.”
Jag tänkte att jag skulle känna mig verkligen hemma och ”jag är
tillbaks” och ”jag ska åka, där jag föddes” och… du vet, jag stod
fortfarande emot det men efter vecka, jag ville bara sticka därifrån
så fort som möjligt (skrattar). (---) De är fattiga, och ändå skrattar
de. Jag tänkte så här ”hur kan du skratta när du inte ens har mat
och är fattig. När du inte ens kan ha det fint!? Varför skrattar du?!
Vad är det som är så roligt? Gå och gör någonting!”
När Adan åkte till Somalia trodde han att han skulle komma hem. Att
han skulle finna en plats som var välkänd för honom och där folk
välkomnade honom som en av dem. Men vad var det som gjorde att han
trodde det? Varför var inte Sverige eller hans hemstad, där han hade bott
ett bra tag, hemma? På andra ställen i intervjun pratar Adan om
erfarenheter av rasism. När han först flyttade till Sverige var han och hans
familj till exempel tvungna att flytta ifrån staden de bodde i för att de så
ofta blev slagna av ”rasister”. Jag menar att det är just erfarenheter som
denna som gjorde att Adan, liksom Yacub och Mahmoud ovan, letar efter
ett hem någon annanstans. Vi kan också se att Adan liksom Yacub söker
sig till sitt gamla hemland, helt i linje med den nationalistiska diskursen
om att man tillhör en viss nation och att man delar livsmönster, kultur och
inte minst identitet, med människorna i denna nation. Man förväntas
dessutom känna en speciell typ av solidaritet med människor som anses
tillhöra samma nation som man själv. Denna längtan hem till ursprungslandet, hem till rötterna, är också något som är en viktig del av
diasporabegreppet. Brah menar att det i många diasporor finns en stark
koppling till det forna hemlandet, men att dessa inte nödvändigtvis består
av en känslomässig koppling till ett ”Hemma” utan även av ekonomiska
kopplingar. Dessa, menar hon, är till stor del beroende av ekonomiska
och politiska relationer mellan diasporans båda länder, det gamla och det
nya hemlandet, till exempel kan en känsla av utanförskap i det nya
147
hemlandet göra det gamla viktigare.268 Adan åker till landet ”där han
föddes” för att få uppleva en känsla av hemmahörande som han saknat i
Sverige.
När Adan väl kommer till ”där han föddes” visar det sig att den
nationalistiska och romantiska bilden han haft av sitt forna ”hemland” var
en idealisering. Han delar inte alls kultur och livsmönster med
människorna där. Istället för att välkomnas som den förlorade sonen som
återvänder, beskriver Adan människor som verkar nästintill provocerade
av hans blotta närvaro. De välkomnar honom inte som en medlem av
nationen utan uttrycker istället ren ovilja mot honom. För Adan är
positionen han hamnar i, som främling på det som skulle vara hans egen
hemmaplan, svår att förstå – dels för att han inte verkar förstå hur han
hamnat i den, dels för att han förväntat sig något annat. Adan hoppades
på att hitta en plats där trakasserier på grund av hans bakgrund vore en
omöjlighet, en plats där han för en gångs skull skulle få höra hemma.
Förhoppningarna grusades och kvar efter resan finns nu minnet av en
besvikelse som var så stor att han ville komma därifrån så fort som
möjligt. Den tidigare bilden av hemmet har ersatts med en bild av en
plats, ett land, befolkat av personer som beter sig på ett sätt som är
omöjligt att förstå. Bilden här är inte helt olik den bild som Yacub
konstruerade ovan; människor som lever ett sorglöst liv, och inte inser
hur illa de har det. I Adans fall handlar mötet dels om en insikt om deras
syn på honom som den som kommer utifrån, dels om att han själv inte har
så mycket gemensamt med dem som han hade trott och hoppats. Istället
för att omfamna och omfamnas av sina landsmän, tar han avstånd från
dem på olika sätt för att de inte beter sig enligt de normer och koder som
Adan anser vara passande: de skrattar när de lider, beter sig som ”bögar”
och så vidare. Här kan vi också se ett tydligt exempel på att det faktum att
man befinner sig i en underordnad position i en struktur, inte nödvändigtvis innebär att man inte själv utövar makt över andra grupper som
underordnas i andra strukturer. Här ser vi hur Adan, för att hantera det
utanförskap han känner i Somalia, konstruerar människor som tillhörande
en annan underordnad grupp – homosexuella. Detta får honom att framstå
som ”normalare” och överordnad andra somalier, på ”bögars” bekostnad.
268
Avtar Brah Cartographies of Diaspora: Contesting Identities Routledge, London
(1996)
148
Men vad är det då som gör att han, när han nu blir marginaliserad på
båda ställena, känner sig mer hemma i Sverige? Vad är det som gör att
det utanförskap han ändå känner här är lättare att leva med än det
utanförskap han kände ”där”? Den förklaring Adan själv ger är att folk
låter honom vara ifred här. Ingen kallar honom Främling här till skillnad
från i Somalia där de ser att han kommer ”från Utomlands”. Detta skulle
kunna ge intrycket att Adan känner sig accepterad som den han är i det
svenska samhället, att han behandlas som vem som helst och att ingen
exkluderar honom, vilket jag i föregående kapitel visade inte är hela
sanningen. Det är också intressant att notera att Adan säger sig inte bli
kallad för främling i Sverige. Men även känslan av att vara hemma i
Sverige är relativ (”känner mig mer hemma”), även i Sverige verkar det
alltså finnas begränsningar för hur hemma han kan känna sig, vilket vi
även sett ovan.
En möjlig förklaring till att han känner sig mer hemma i Sverige än i
Somalia är att det är lättare att acceptera ett utanförskap i ett land där
ingen, inklusive man själv, förväntar sig att man ska höra hemma.
Eftersom han betraktas och betraktar sig som ”invandrare” i Sverige, ter
det sig logiskt att han inte kommer att bli behandlad på samma sätt som
”svenska” klasskompisar och vänner. Som vi sett funderar Adan mycket
över hur han bör förhålla sig som ”invandrare” i Sverige. I Somalia
däremot, där han förväntar sig solidaritet och välkomnande, är
avståndstagandet svårare att förstå. Ytterligare en förklaring är
naturligtvis att detta är det land Adan har vuxit upp i och därför också har
hittat strategier att hantera sin position på. Det verkar också som om det
utanförskap och den diskriminering han upplever i Sverige är mer subtil
än den han upplevde där. Medan han i Somalia blev retad och förolämpad
av okända människor på öppen gata, verkar exkluderingen här för det
mesta handla om diffusare känslor av utanförskap som han kan skylla på
sin egen otillräcklighet. I och med att Adans flyktväg är avskuren tvingas
han alltså hantera sina erfarenheter av utanförskap, rasism och
diskriminering på något annat sätt, till exempel genom att ta ansvar för
hur bilden av ”invandrare” och afrikaner ser ut i Sverige.
Det finns större likheter mellan Adan och Yacub än det verkar vid
första ögonkastet. Hos båda finns en grundläggande övertygelse om att
det svenska sättet att leva är mer önskvärt än det somaliska. Detta kan
tyckas självklart med tanke på att Afrika nästan uteslutande beskrivs som
149
en kontinent av brist och misär och att somalier i Sverige, tillsammans
med andra invandrade grupper, beskrivs som bakåtsträvande och
aggressiva, och, inte minst, för att det är krig i stora delar av Somalia.
Eftersom dessa bilder är mycket vanliga i exempelvis svenska medier och
skolböcker är detta inget att förvånas över. Man bör naturligtvis inte
förneka eller förringa de problem som finns på många håll i Afrika men
detta är inte det samma som att sätta ett likhetstecken mellan Afrika och
misär. Dessa bilder har de båda, menar jag, till stora delar gjort till sina
egna.
Deras bilder skiljer sig dock också åt i någon mån. I Yacubs fall ter
sig Afrika och Somalia som ett drömland av lycka och tillhörighet. Yacub
har inte varit i Somalia på 20 år och de bilder han har av landet har han
hört berättas av föräldrar (som befunnit sig i exil de sista 20 åren) och
bekanta, läst i tidningar och sett på TV. Därför är det förståeligt att hans
bilder ibland kan verka onyanserade och orealistiska. Adan å andra sidan
har dels barndomsminnen och dels nyare minnen från sin resa för några
år sedan. Även om han beskriver människorna som svåra att förstå sig på,
har han en grundläggande insikt om att livet även där är komplext och
motsägelsefullt. Till skillnad från Yacubs Somalia ser Adan konkreta
människor och platser med en konkret vardag.
Man kan även se likheter i hur de båda beskriver Sverige. Genom sin
närhet till det ”svenska” – Adan genom att anpassa sig och tänka och bete
sig som ”svenskar” och Yacub å sin sida genom att ha bott i västvärlden –
har de uppnått en speciell position som innebär ett ansvar att hjälpa sina
landsmän respektive sitt folk att bli mer lika denna norm i sitt sätt att
leva. Även om Yacub är kritisk mot Sverige och dess befolkning är det
ändå den norm både han och Adan tolkar världen utifrån. Yacub känner
sig visserligen utesluten från den, men det är ändå den svenska kulturen
han känner bäst till och vill dela med sig till sina landsmän av. Adan å
andra sidan önskar få inträde i den svenska gemenskapen. Vi kan se deras
respektive förhållningssätt till Sverige genom att titta på deras olika
livshistorier. Medan Yacub, som sedan länge strävat efter att bli så svensk
som möjligt, har tvingats till insikten om att han inte är välkommen i
Sverige och istället riktat sin lojalitet och sin kärlek till Somalia, har
Adan rört sig i motsatt riktning. Under sina första år i Sverige verkar han
ha varit fast övertygad om var han hör hemma och har sedan tvingats inse
att denna plats inte välkomnade honom. Som en konsekvens av dessa
150
upplevelser verkar han ha bestämt sig för att ta itu med sin position i det
svenska samhället och på olika sätt hantera det utanförskap han känner i
sin jakt på erkännande.
Den process Yacub beskriver kan liknas vid den process Fanon
beskriver. Från att ha eftersträvat att bli som den vite och att passa in i
den vites värld, inser den svarte personen att detta inte kommer att ske,
vilket leder till en enorm ilska och i förlängningen försöket att istället
hitta erkännande i just sin egenskap av svart.269 I Sverige är Yacub
fastlåst i rollen som ”invandrarkillen” och känslorna av främlingskap är
ständigt närvarande. Han letar inte bara efter denna nya typ av
erkännande bland ”svenskar” utan även bland andra afrikaner i Sverige
och, inte minst, hos somalier i Somalia. Som vi såg tidigare menar hooks
att denna process är en del i att frigöra sig från de rasistiska strukturerna
man har internaliserat. I likhet med Fanon menar hon att den irrationella
ilskan bara utgör ett första steg i den process som sedan kan leda till
frigörelse. ”Svart ilska är”, menar hon ”ett potentiellt hälsosamt, svar på
förtryck och exploatering”.270 Frigörelsen är dessvärre inte gratis utan kan
leda till olika typer av bestraffningar så som våld och ekonomiska
problem.271
Adans relation till Sverige har utvecklats på ett annat sätt. För honom
finns inte längre någon svarthet eller somaliskhet att tillgå. Snarare har
erfarenheterna ”där han föddes” lett till att han känner sig tvungen att ta
tag i sin tillvaro i Sverige och förändra den. Adan är inte intresserad av
något erkännande i sin egenskap av svart, annat än som den svarte man
som har lyckats med det andra svarta inte lyckas med – att ”komma in i
samhället”. Man kan visserligen förstå Adans försök att förändra bilden
av ”invandraren” och av afrikanen som ett sätt att förändra samhället och
på så vis också ta sig ur sin underordnade position. Strategin bygger dock
på att han får erkännande av ”svenskar” vilket sätter honom i en
beroendeställning gentemot dem. Detta är en position han inte kommer
269
Fanon tänker sig i Svart hud, vita masker att processen sedan fortsätter med att man
tvingas inse att man, genom att omfamna sin ”negerhet” också omfamnar sin
underordning, eftersom”negern” per definition är underordnad. Istället krävs en helt ny
typ av identitet som inte är fast i på förhand bestämda stereotyper.
270
”a potentially healthy, response to oppression and exploitation” (min översättning)
hooks Killing Rage…, s 12
271
hooks Killing Rage…, s 8 och a 14
151
ifrån enbart genom att påverka hur han uppfattas eftersom det rör sig om
en underordnad maktposition. Att bilderna förändras betyder inte nödvändigtvis att de maktstrukturer som har producerat bilderna också förändras
i grunden. Å andra sidan befinner sig Adan rent faktiskt i en beroendeställning till det svenska samhället, det är här han lever, det är här han i
framtiden vill ha ett jobb och leva ett bra liv, och att ta avstånd från
Sverige skulle därför få sina konsekvenser.
152
7. Mellan pragmatism och
motstånd
I kapitel 5 gick jag igenom de olika sätt mina informanter förhandlade
bort den rasism de mötte för att skapa sig ett handlingsutrymme i sin
vardag så att de slipper ödsla för mycket tid och kraft på att fundera, och
uppröras, över folks behandling av dem. I kapitel 6 diskuterade jag den
frustration och ilska och det utanförskap andra informanter kände och hur
det resulterade i en önskan att vilja flytta ifrån Sverige till en plats där
man inte behövde känna sig utanför, utan där man istället var respekterad
och välkommen.
I detta kapitel ska jag istället fokusera på de sätt varpå personer i mitt
material försökte få vardagslivet i Sverige att fungera utan att för den
skull förneka att många av de problem man mötte hade med rasism att
göra eller att se tillvaron i Sverige som något bortom allt hopp. I de
resonemang jag kommer att analysera här ser personerna den diskriminering de utsätts för men försöker trots denna insikt att få vardagen att
fungera här och nu, i alla fall så länge vardagen utspelar sig här.
Som vi har sett i de båda föregående kapitlen är känslan av att vara en
Annan något man aktivt förhåller sig till även om vissa personer inte
explicit talar om rasism, diskriminering och utanförskap. I detta kapitel
ska vi titta närmare på hur man mer explicit förklarar och hanterar
erfarenheter av rasism. Eftersom motståndet beror på det man gör
motstånd emot – den svenska vardagsrasismen – kan en analys av olika
sätt att göra motstånd också säga oss något om de samhälleliga
strukturerna.
Förutom Mahmoud, Josef och Ida som fanns med i tidigare kapitel
kommer jag här att ta upp följande personer:
Gabriel: har nyligen flyttat till Sverige från ett Västafrikanskt land för
att kunna vara tillsammans med sin familj. Han bor i en liten villa
153
tillsammans med fru och tre barn. Han är utbildad lärare i samhällsvetenskap men har ännu inte någon arbetslivserfarenhet inom sitt yrke.
Anthony: studerar ett humanistiskt ämne på universitetet och har
tidigare studerat i bland annat Sydafrika och i sitt hemland. Han är strax
över trettio och har just fått sitt första barn. Jag träffade Anthony på
samma seminarium som Yacub och Adan ovan.
Sandra: fyller 30 om några år. Hon är i likhet med Katja född i
Sverige och har en svensk och en afrikansk förälder. Hon studerar på
universitetet och har just blivit kallad till en anställningsintervju för ett
jobb inom offentlig förvaltning. Sandra erbjöd sig att bli intervjuad efter
ett möte där jag berättat om mitt avhandlingsarbete.
Att bestämma sig för att inte bry sig
Gabriel går in på apoteket och får se hur en äldre kvinna tar ett fastare
grepp om sina väskor när hon får se honom.
Yes it’s like they have such a low opinion of, you know Africans. (---) And I got there, to queue for my own, just when I got in
to the pharmacy there was an old lady there and she saw me and
she cludged her bags. (vi skrattar) I felt bad, I felt bad and, you
know, she saw me, just when I entered, she just cludged her bags!
You know, I just shook my head in embarrassment, I was really
embarrassed. How could she imagine, you know...? It was broad
daylight, I mean could I rob you in the presence of people? Maybe
that was deliberate; she just wanted to make me feel really nasty
about myself. You know. But that’s it; you really have to…, to
make up your mind not to be bothered by these things, because
you are always going to find people like that. People who for their
own reasons just want to bring you down. They just want to do it,
it happens everywhere, and it’s not uncommon. But I was really
embarrassed; I mean I have never been in that kind of situation
before. And I could really see from the faces of people there I was,
I just meant nothing to them, I was just like, I was reduced to the
lowest level by that action, that old woman’s action. And I
couldn’t do anything about it, you know.272
272
Jag har valt att inte översätta citaten ur intervjuerna för att i möjligaste mån undvika att
påverka hur läsaren tolkar dem.
154
De känslor av frustration och förnedring som diskriminerande
handlingar ger upphov till finns underliggande i många av de citat jag har
visat från intervjuerna. I detta citat är det svårt att ta miste på hur Gabriel
känner. Han skäms och känner sig förnedrad. Istället för att som Katja,
Adan och Hibo vara osäker på om det han upplevt verkligen var mer än
hans egen överkänslighet är han övertygad om att kvinnan höll hårdare
om sin väska och att det hade att göra med hans hudfärg. Men varför
skäms han? Han har ju inte begått något annat fel (?) än att ha gått in på
apoteket. Att kvinnan håller om sina väskor betyder något, har en mening
som inte begränsas till det neutrala ”hålla väskor”. Innebörden av
händelsen är att hon av någon anledning tror att Gabriel ska stjäla dem.
Och eftersom den enda uppenbara skillnaden mellan honom och de andra
kunderna på apoteket verkar vara hans hudfärg tolkar han det som en
rasistisk handling. Gabriel vet vad handlingen betyder men har aldrig
tidigare befunnit sig i en kontext där det är han som har blivit utsatt för
den. För att förstå sin omgivning är det naturligtvis nödvändigt att förstå
de koder som används. Det verkar dock osannolikt att Gabriels tolkning
av kvinnans beteende skulle ha varit en annan om han hade varit
uppvuxen i Sverige. I sitt ursprungsland tillhörde Gabriel en bildad
medelklass och han har en akademisk utbildning. Det är därför sannolikt
att han har befunnit sig i en position där han inte har konstruerats som
kriminell ligist, som han gör här.
Det blir tydligt i detta citat att uttrycken för den vardagsrasism
människor upplever kan vara mycket subtila och därför lätta att inte se för
dem som befinner sig i en överordnad position. Det blir också tydligt att
detta begränsar Gabriels möjligheter till motstånd. Eftersom kvinnan inte
säger något och de andra kunderna (låtsas?) inte se vad som händer kan
han inte försvara sig. Det är inte Gabriel som har tolkningsföreträdet i
denna situation. Hans tolkning av verkligheten ignoreras och den äldre
kvinnans och de andra kundernas tolkning av situationen blir den gällande: inget att lägga märke till har hänt. Enligt Gabriel är det möjligt att
kvinnan höll tag om väskorna för att medvetet förnedra honom, för att få
honom att må dåligt och för att förstöra hans självförtroende, något han
inte tänker låta henne lyckas med.
Istället bestämmer sig Gabriel för att inte bry sig om sådant i framtiden. Han är övertygad om att detta inte är sista gången något liknande
händer. Han måste vara beredd på att sådana händelser inträffar i hans
155
vardagsinteraktion med andra människor. Gabriel bestämmer sig för att
kontrollera det enda han kan kontrollera – sina egna reaktioner och
känslor gentemot det som hänt. Lyckas han undvika att uppröras över
denna typ av handlingar har han lyckats kontrollera situationen. Även om
det här är frågan om en mer medveten strategi än de jag har analyserat i
tidigare kapitel, handlar det även här om att hålla rasismen på avstånd,
inte låta den tränga innanför försvarsmurarna. Medan det i kapitel 5
handlade om att omförhandla betydelser och tolkningar av vad som hänt
för att slippa ta in det, handlar det här alltså snarare om att göra
händelserna, vardagsrasismen, betydelselösa, inte unna dem en
uppmärksamhet de inte förtjänar, intala sig att det inte spelar någon större
roll.
En person som talade på ett liknande sätt var Anthony. Han berättade
om hur han i sin utbildning ofta får känslan av att han som afrikan måste
bevisa sina kunskaper i högre utsträckning än sina klasskamrater, att
lärarna förutsätter att han kan och förstår mindre än de andra innan han
lyckas motbevisa dem. Jag frågar om han känner samma bemötande från
klasskamraterna. Han svarar att han gör det.
Anthony: I get that feeling each time we have a group meeting. But I don’t worry about it; I don’t let it worry me because I
know what I am worth. I know that after this I don’t see her any
more.
Ulrika: Yes but isn’t that difficult, you know what you are
worth but people don’t know what you are worth?
Anthony: Yes.
Ulrika: Because I talk to lot of people and everyone says, “it
doesn’t worry me” and “I don’t care about it”. But is that really
true?
Anthony: Its like, okay, if you care about it what are you going
to do about it?
Ulrika: Yes, but doesn’t it hurt?
Anthony: It hurts sometimes, especially when I was in South
Africa. We had white lecturers and sometimes they would just,
grade you very poorly, honestly. And I wasn’t sure if I wasn’t
doing enough work. Or that I couldn’t just have above a certain
mark. And I didn’t care anymore I just did work from time to time.
Wanted to do, did my research and I didn’t care about my grades I
just had to pass.
Ulrika: So one kind of has to learn how not to care about it because you get crazy if you care about it?
156
Anthony: You have to learn how to not care otherwise you
have to fight with the lecturers everyday.
Anthony säger att han inte bryr sig om vad folk säger eller tänker om
honom eftersom han vet sitt eget värde. Det blir dock uppenbart att det är
något han visst bryr sig om, något det är värt att tala om. Det är en känsla
han får vid ”varje grupparbete”. Varför är det då så viktigt att poängtera
att han inte bryr sig? I analysen av Adan och hans uttalanden om vikten
att vara sig själv blev idealet om den självständige individen som struntar
i omgivningens ideal tydligt, och vi kan se spår av det även här. Att bry
sig om vad andra tycker verkar även här ses som ett tecken på svaghet.
Detta kan också förstås utifrån det faktum att många av de personer som
uttryckte liknande förhållningssätt var män, och att en viktig del i
maskulinitetsdiskursen är just betydelsen av att vara självständig, tuff och
hård och inte bry sig om vad andra människor tycker om en. Det fanns
dock även kvinnor i mitt material som också påpekade att de inte brydde
sig om eventuella motgångar som ett sätt att hålla frustration och smärta
borta. Vi kan förstå detta som ett motstånd mot dem som försöker intala
en att man är sämre, dummare och så vidare, ett sätt att visa att de inte har
lyckats övertyga en om att man är värd mindre än man är, att deras åsikter
är så felaktiga att de inte är värda att bry sig om. Det blir dock tydligt att
man tvingas förhålla sig till åsikterna på något sätt. De finns i ens
omgivning och tvingar in en i en position som man antingen kan
acceptera och identifiera sig med eller på olika sätt göra motstånd mot.
Ett alternativ är också att problematisera och analysera situationen, men
att helt ignorera den position man är satt i är en omöjlighet.
När jag ifrågasätter om det verkligen är så att man struntar i hur man
blir behandlad tvingas Anthony i mer explicita termer prata om hur han
hanterar situationen. Han har någon gång bestämt sig för att inte låta sig
tryckas ner. Anthony rör sig från att ”inte bry sig om det” till att berätta
om hur lärares behandling har fått honom att tappa studiemotivationen.
Det verkar alltså som om det finns en smärta och en frustration som det är
nödvändigt att hålla ifrån sig även hos honom. De upplevelser han har
med sig från Sydafrika där han studerat några år jämförs med de
erfarenheter han gör i sin svenska vardag. hooks menar att ett första steg i
arbetet mot rasismen är att ta sin emotionella subjektivitet på allvar, att
alltså inte försöka dölja det man upplever och känner från sig själv utan
157
snarare att erkänna att något inte står rätt till.273 Men vad skulle hända om
Anthony protesterade? Min formulering om att det handlar om att
undvika att bli galen tycker han är att gå för långt. Snarare handlar det
om, menar han, att utsikterna att förändra något med protester är så små
och att de ansträngningar som skulle krävas är för stora och dessutom inte
vara till någon nytta. Den ende som skulle lida av ansträngningarna vore
han själv. De sociala relationerna vore omöjliga att upprätthålla om man
hela tiden påtalade andras diskriminerande handlingar och förutfattade
uppfattningar. Snarare, verkar Anthony mena, handlar det därför om att
vara pragmatisk för att få vardagslivet, inklusive de sociala relationerna,
att fungera så smidigt som möjligt. Att situationen skulle kunna se ut på
något annat sätt eller att Anthony skulle ha möjlighet att påverka den,
tycks inte falla honom in. För att skydda sig gör Anthony som Gabriel
ovan – försöker att inte släppa in förnedringen och frustrationen. Att han
inte verkar se några möjligheter till kollektivt motstånd gör inte bara att
en förändring verkar osannolik utan också att hans position blir väldigt
sårbar.
Dessutom vet han ju själv, som han säger, sitt värde, vilket tyder på att
det finns människor i hans omgivning som tvivlar på det, som inte vet
vad han är värd. Strax efteråt säger han:
Anthony: So to me, I don’t let it bother me, because I know,
you see these notations about Africans affect so many people.
Specially people who haven’t been to Africa. Who haven’t lived
with Africans and who just grew up in Sweden, studied in Sweden
or studied in England and came back here. They have just seen
Africa on TV. And they know it’s Aids, diseases, war and crime.
Ulrika: drums…
Anthony: What drugs you know, what else.
Ulrika: No, I said drum.
Anthony: Okay, drumming. (skratt) Or people living on trees!
So it’s kind of difficult to start convincing that person that this is
what we are worth.
Att människor inte förstår hans värde kopplas ihop med deras bristande kunskaper om Afrika och om hur livet där ser ut. Anthonys sätt att
resonera påminner om vanliga förklaringar till varför människor med s k
invandrarbakgrund blir diskriminerade i Sverige. En sådan handlar om
273
hooks ”Killing Rage…”
158
det kulturella avståndet mellan ”invandrare” och ”svenskar” som antas
vara stort. Eftersom människor har olika referensramar och kulturer blir
det ofta missförstånd dem emellan. Som jag diskuterade i teorikapitlet har
detta sätt att tala om kulturer som absoluta kategorier som utesluter
varandra, blivit ett nytt sätt att legitimera de sociala skillnader som finns
mellan grupper av människor, det Ålund kallar för att kulturalisera en
strukturell position som människor befinner sig i utifrån föreställningar
om deras kulturella och/eller etniska tillhörighet.274 Eftersom människor
från olika etniska grupper (här: ”svenskar” och ”afrikaner”) så sällan
möts fortsätter deras föreställningar om varandra att vara felaktiga, vilket
påstås göra att diskriminering och rasism uppstår. Ofta beskrivs detta som
ett problem främst därför att ”invandrare” inte får lära sig hur det svenska
samhället fungerar och därför inte integreras. När segregationen mellan
människor minskar kommer också diskrimineringen och rasismen i
samhället att minska.
Hos Anthony å andra sidan verkar det mer handla om att ”svenskar”
ska förstå hur ”afrikaner” tänker och fungerar för att på så sätt förstå att
bilden av ett Afrika som likställs med Aids, krig och dylikt är förenklad
och felaktig och på så vis kunna förstå afrikaners ”värde” och alltså inte
främst om att afrikaner saknar kunskaper om Sverige. Även om dessa
resonemang skiljer sig åt bygger de båda på antagandet att det framför
allt är okunskap som föder rasism och att man helt enkelt inte vet om att
skillnaderna mellan ”svenskar” och ”invandrare” inte är så stora. Genom
att bo nära varandra skulle människor ur dessa olika kategorier i större
utsträckning lära känna varandra och rasismen skulle försvinna. Tyvärr
leder fysisk närhet inte nödvändigtvis till mer kunskap. Med tanke på hur
maktrelationerna mellan grupperna ser ut och hur de reproduceras i
vardagen skulle det mycket väl kunna vara så att grannar inte har någon
omfattande kontakt med varandra eller att de, i detta fall afrikanska,
grannarnas sätt att agera i olika sammanhang skulle tolkas just utifrån de
stereotypa uppfattningar som finns om afrikaner i det svenska samhället.
Även om segregationen naturligtvis är en viktig del av den strukturella
diskrimineringen är problemet alltså mer komplicerat än så. Att
människor lever sida vid sida betyder alltså inte automatiskt att de skulle
dela, eller ens respektera, samma kulturella, sociala och politiska
274
Ålund Multikultiungdom…
159
värderingar. Inte heller att de människor som anses bo i träd och/eller
vara kriminella uppnår en position där de möts med samma respekt som
människor som anses komma från ett land som inte upplevt krig på flera
hundra år eller som bor i egna hem. Naturaliseringen av de ojämlika
sociala relationerna grundar sig inte på kunskapsbrist utan på de
maktrelationer som råder, som jag argumenterade med hänvisning till
Hall ovan.275
Eftersom den enda information människor i Sverige har tillgång till
handlar om Afrikas misär eller det exotiska Afrika (Anthony berättade
tidigare att en kvinna från hans klass några dagar tidigare hade frågat
honom om det var sant att människor i Afrika ”fortfarande bodde i träd”).
Detta sätt att resonera innebär att en bättre kunskap om Afrika också
skulle innebära en bättre behandling av afrikaner. Ett grundläggande
antagande i ett sådant resonemang är att det vore förståeligt och logiskt
att behandla människor på ett förnedrande sätt om det faktiskt vore så att
människor bor i träd och att deras vardag främst kännetecknas av Aids,
sjukdomar, krig och kriminalitet. Men varför skulle det vara det? På detta
sätt bidrar man i förlängningen till att framställa denna typ av stereotypa
uppfattningar som något rationellt och berättigat och behandlingen av
afrikaner i Sverige som ett missförstånd. Detta missförstånd, tänker man
sig, rättas bäst till genom olika typer av information om hur det faktiskt
ser ut. Detta blir ytterligare ett sätt att osynliggöra de maktförhållanden
som rasismen vilar på, eftersom det, som jag nämnt tidigare, är rasismen
som skapar ”raser” och inte okunskapen om existerande ”raser” som
skapar rasism. Man skulle ju lika gärna kunna tänka sig att det var precis
tvärtom: att de människor som anses vara okända eller som vi har felaktig
kunskap om, är de som värderas högre än de borde, att de föreställningar
vi har om deras vardag är överdrivet positiv. Det finns ingen självklar
koppling mellan en brist på kunskap om människor och ett nervärderande
av dem.
Finns ”Afrika”? Att sätta igång folks tankar
En annan person som betonade kunskapens roll för hur afrikaner blir
behandlade i Sverige var Josef. Till skillnad från Anthony talar han dock
snarare om representationer av Afrika och inte om ett faktiskt Afrika eller
dess faktiska vardag. I slutet av intervjun, när jag frågade om det var
275
Hall Representation…, s 245
160
något jag borde känna till som forskade om ”unga afrikaner på väg in på
den svenska arbetsmarknaden”, började jag och Josef att tala om rasism
och diskriminering och vad man kunde göra för att åstadkomma en
förändring.
Jag menar alla måste ta, sitt ansvar… om du vill kämpa alltså
… fast okej, det kan vara rätt jobbigt, att göra det med varenda
människa man träffar. Men så fort jag möter någon och sitter och
diskuterar och sånt då brukar jag alltså,… när de liksom som säger
”i Afrika…”. Så tänker jag ”Afrika? Var då någonstans i Afrika,”
alltså så där du vet. Det är en kontinent! Det finns inga afrikaner,
vadå ”afrikaner”!? Det måste heta en etiopier, en moçambikier, en
sydafrikan eller en ugandier. Säger man en europé?, vad är Europa? Italien, Rumänien, Ryssland, Polen, Ungern…. Alltså jag är
inte från Af…, jag är från Afrika men jag har ett eget land, jag har
eget språk, jag har eget… jag kommer från Etiopien, jag kan inte
säga ”är du från Europa?”. Vilket Europa? Alltså vilket land?
(skrattar till). Alltså du måste… även i Sverige, till exempel om
de…. Till exempel om du träffar en svensk så här på Mallorca och
säger ”är du svensk?”, ”Ja, jag är svensk”. ”och var kommer du
ifrån då?”, ”ja, jag kommer från Borås” eller något. ”Dalarna,
Falun” sådär. Du vet, du ser ju. Men ”jag kommer från Europa”?!,
det går inte att säga så. En sak som jag tycker är konstig är frågan
jag ibland får: ”Snackar du det afrikanska språket?”. (Ulrika skrattar till). Vilket språk!? I mitt land, finns det ju upp till 80 språk, på
hela kontinenten finns det så många att det går inte att räkna. Det
afrikanska språket, vadå ”afrikanska”, finns det ett europeiskt
språk? Jag bara svarar på en gång, när de säger så här ”afrikanska
språket”, jag bara frågar, svarar på frågan också ”ja, finns det
europeiskt språk?”. Då säger de ”…ja, det har du rätt i….”, sådär.
Börjar fundera sådär. Vissa, de vet inte bättre. Jag kan inte klandra
dem för det där med språket. De vet inte, vissa vet inte ens var
Afrika ligger. De är så dåliga på geografi, till exempel. men vissa
kanske gör det med flit och bara retar och sådär, du vet.
Enligt Josef är en central del av problemet med rasism mot afrikaner
att man homogeniserar, att man glömmer bort de stora variationerna som
finns mellan och inom de olika länderna och att man bedömer Afrika och
Europa med olika kriterier. Homogeniseringar och generaliseringar är
som jag tagit upp grundläggande aspekter av stereotypiserande och en
viktig mekanism i upprätthållandet av en rasistisk ordning. Jag har också
visat hur stereotypiserandet osynliggörs på olika sätt och bildar ett sunt
förnuft om hur underordnade grupper är och beter sig. Genom att på detta
sätt tydliggöra att de frågor och kommentarer han får grundar sig på
161
generaliserande antaganden tvingar han sina samtalspartners att se de
delar som förut var fördolda. Genom att stereotypen på detta sätt
synliggörs, försvagas den även. Josefs sätt att försvaga konstruktionen av
Afrika som ett enda stort land påminner om de dekonstruktioner många
postkoloniala forskare använder sig av som ett sätt att tydliggöra de
fördolda relationer och antaganden som finns inom koloniala diskurser.
Syftet där är att försvaga och om möjligt upphäva osynliggörandet och
stereotypiserandet. Men varför är det så känsligt för Josef att kalla
afrikaner för afrikaner? Vad är det för fel att säga att han är från Afrika?
Han har ju sina rötter i ett afrikanskt land? Vad är det man kommer ifrån
om man kommer från ”Afrika”? Som citaten av Anthony antyder och
som jag har argumenterat i framställningen så här långt, finns det framför
allt två diskurser om Afrika som är starka i Sverige: Afrika som misär
och lidande, och Afrika som exotisk natur; afrikaner som offer eller som
vildar.
Här berättar han om relationer mellan olika flyktinggrupper på en
förläggning han bodde på när han först flyttade till Sverige.
Deras….. sätt och…. Se…. På svarta. De tänker alltså alla
svarta är slavar hit och dit. Mitt land har inte varit ockuperat. Det
är det enda land i Afrika… det fanns ju slavar, men det är i Västafrika, det finns i Nigeria…. Och Gambia… Liberia är som slavar.
Men inte, inte hela Afrika. Så de tänker så där…. De har så här typ
nedvärdering av svarta…. på något sätt alltså….
Detta citat visar att rasism inte kan begränsas till relationer mellan
”invandrare” och ”svenskar”. Eftersom rasismens maktstrukturer i hög
utsträckning är internationella blir också de diskurser som legitimerar och
formar sociala praktiker i hög utsträckning en internationell företeelse
och något man kan se även hos nyanlända flyktinggrupper i Sverige.
Josefs resonemang innebär också i någon mån en bekräftelse på de
stereotyper han kritiserar. Eftersom Afrika likställs med att ha blivit
kolonialiserad blir det viktigt för Josef att poängtera att han har ett eget
land och att detta land inte delar denna erfarenhet. Till skillnad från andra
afrikanska länder har hans land aldrig förslavats och kolonialiserats.
Palmberg visar att bilden av att Afrikas historia kännetecknas av en
historia av kolonialism är vanlig i svenska skolböcker. I skolböckerna
börjar man ofta beskriva Afrika som mänsklighetens hem för att sedan
inte tala om Afrika förrän man kommer in på européernas ankomst till
162
Afrika. Tiden därefter definieras utifrån vad européer sysslat med på den
afrikanska kontinenten: upptäcktsfärder, kolonialism, slavhandel och
bistånd.276 På så vis blir Afrikas historia liktydigt först med en historia av
vildhet och primitivitet och sedan en historia av förnedring och förtryck.
Josef tar alltså avstånd från tanken om att olika länder och grupper i
Afrika skulle ha något av värde gemensamt. Vi kan här se en stor skillnad
från de mer panafrikanskt inspirerade resonemang som Yacub förde
ovan, som handlar om hur afrikaner och deras ättlingar alla delar en
erfarenhet av kolonialism, rasism och slaveri. Den enda lösningen på de
problem man möter som en konsekvens av detta är att afrikaner
samarbetar över gränserna för att på så sätt kunna leva ett värdigt liv fritt
från rasistiskt förtryck.277
Den kritik Josef riktar mot att överbetona slaveriet skulle också kunna
riktas mot en fara inom postkolonial teori att överbetona kolonialismens
betydelse för Afrika. Även om slaveriet och kolonialismen båda är
erfarenheter som i hög utsträckning har kommit att prägla den afrikanska
kontinentens politiska, ekonomiska och kulturella ställning i världen, är
det naturligtvis inte det enda som har gjort det. Paul Gilroy tar upp ett
annat sätt att tala om slaveriet inom ämnesområdet Black History, där
man istället för att fokusera på slaveriet i allt väsentligt bortser helt från
den erfarenheten och istället betonar den utveckling som skedde innan
slavhandeln tog fart på riktigt och hur detta utgör grunden för den
västerländska civilisationen. Förtrycket utgör i sådana tolkningar en
parantes i en annars stolt historia. Problemet med detta resonemang,
menar Gilroy, är att det trots uppvärderingen av det afrikanska och den
afrikanska historien, samtidigt grundar sig på samma eurocentriska tanke
om samhällsutveckling, där Afrika får illustrera ett tidigare, om än
ärofyllt stadium av civilisation.278 Eftersom Afrika(ner) positioneras som
det Andra, som likställt med slavar och eftersom positionen som slav per
definition är avhumaniserad, är det inte svårt att förstå varför Josef
känner sig obekväm med att bli sedd som afrikan.
276
Palmberg Afrikabild för partnerskap?…, s 55
Appiah ”I min faders hus…”, s 159
278
Paul Gilroy The Black Atlantic: Modernity and Double Consciousness Verso, London
(1993), s 190
277
163
Hans jämförelse mellan ”Europa” och ”Afrika” haltar dock. ”Alla” vet
att Europa är en kontinent, att dess befolkning inte är homogen och den
europeiska diskursen om Europa är inte lika stereotyp som diskursen om
Afrika. Europa befinner sig dessutom i en maktposition i relation till
andra kontinenter och det är därför inte lika problematiskt att tala om
europeiska språk som om afrikanska, att fråga om någon kommer från
Europa som att fråga någon om han/hon kommer från Afrika. På ett
liknande sätt som Shohat menar att underordnade grupper representeras
felaktigt och förenklat, kan man också se hur hela den afrikanska
kontinenten framställs på ett sätt som dess befolkning själv har haft små
möjligheter att påverka och på ett sätt som inte sällan är felaktigt och
förenklat, som här genom att framställas som ett enda stort land.279
Till skillnad från exempelvis Anthony poängterar Josef vikten av att
kämpa för en förändring, även om det kan vara tungt. Att människor i
hans omgivning använder sig av dessa förenklade konstruktioner beror i
vissa fall på ren okunskap och att man aldrig ens har tänkt så långt. I
andra fall beror det, menar han, på att man vill reta och förolämpa. På
detta sätt konstruerar han en bild av sig själv som den aktive ansvarstagande människan, han som inte är ett offer utan en som med hjälp av sina
insikter och sitt förnuft kämpar för att få ett slut på rasism och
diskriminering. Det handlar hos Josef inte så mycket om att tala om för
folk hur det ligger till eller om att ge dem en ökad kunskap. Snarare är det
här frågan om att få dem att tänka ett steg längre, att se sina egna
(omedvetna?) antaganden och resonemang, att problematisera den
kunskap de redan besitter. Kunskapen saknas inte. Den är felaktig.
Begränsade möjligheter till motstånd
Stigmat som begränsar handlingsmöjligheterna
Som vi såg i kapitel sex ville Mahmoud flytta från Sverige för att
komma undan det faktum att han här kategoriseras som ”invandrare”.
Även han talar om känslan av att inte bli tagen på allvar i sin klass och
om de begränsade möjligheterna att göra något åt det. Strax innan detta
citat talar vi om skillnaderna mellan att vara invandrare och att vara
”invandrare”, att vara av tysk eller somalisk bakgrund.
279
Shohat ”The Struggle over Representation….”
164
Mahmoud: Invandrare är man, det är som en stämpel man har.
Sen är det här som… jag vet inte, jag har ju läst tre-fyra terminer
på universitetet och där …. Problem som finns där är att på program, där det finns grupparbete… då har de alltid den uppfattningen att man är sämre än dem, förrän man har visat att man är…
poängmässigt bättre än dem. Det var de som diskuterade, du är
som en symbol som sitter där… man är där som symbol…och sen,
ja, så säger man någonting. ”ja, det, ja du, det också”, förstår du?
Man bryr sig inte om det du säger men, okej. Okej, ”du är också
med men… det vi som diskuterar”, man känner sig som utanför,
det har man ju upplevt på… det som plågeri med… (---) Det brydde mig inte. Man sitter där och… sista kursen tror jag, vi hade
databaser…. Då vi skulle göra en databas. Det är ju något som jag
också måste lära mig, med gruppen. De hade delat, en dag var jag
borta och skulle göra en annan gammal tenta som jag hade…. Vid
sidan om. Då har de delat upp arbetet. Självklart fanns bara ladda
hem bilder på nätet kvar. Det kan t o m småbarn göra, ladda hem
bilder! De, de ville att jag skulle ladda hem bilder. Det går, det går
inte. Jag vill också vara med och bygga upp den där databasen.
Men… vi kom inte överens. Till slut tänkte jag men ”okej, jag
måste, det är grupparbete”. Om man, bråkar med dem här i gruppen, anmäla, då har man skaffat fiender bland alla. Alltså, alla, alla
är svenskar i klassen. Det är kanske en två, har man tur så har man
en invandrare med i klassen.
Ulrika: En ”medinvandrare” ;-)
Mahmoud: Jo. Annars ser man, man är den enda. Så, man vill
inte direkt skaffa fiender.
Att vara ”invandrare” är något man aldrig kan komma ifrån utan något
man alltid är i Sverige. Stämpeln innebär att människor antar att han inte
har samma kunskaper, att hans synpunkter inte är värda att ta på allvar.
Detta kan förstås utifrån den koloniala diskursen om afrikaner som
förvuxna barn, som inte förstår sitt eget bästa och är inkapabla att skaffa
kunskap, som jag tog upp i bakgrundskapitlet. Att Mahmoud får de
enklaste uppgifterna kan naturligtvis förstås som juste av klasskompisarna men också som ett sätt att, om än omedvetet, hindra honom från att få
de kunskaper han behöver. Även detta sätt att skydda honom från saker
som kan vara jobbiga och svåra kan ha att göra med en föreställning om
att Mahmoud inte skulle klara uppgiften. Återigen leder de goda
intentionerna till att reproducera en rasistisk maktordning.
Som framgick av förra kapitlet är Mahmoud inte ensam om denna
känsla. Det är här tydligt hur uppdelningen av människor i kategorierna
165
”invandrare” och ”svenskar” har blivit mer än neutrala definitioner på
människor och snarare har blivit till en del av något som sätter gränser för
Mahmouds handlingsmöjligheter. Den har blivit en social realitet som
inte kan ignoreras. Det verkar för honom vara självklart att ”svenskarna”
i klassen skulle hålla varandra om ryggen om han skulle protestera. Även
om Mahmoud problematiserar kategorierna och vantrivs i den position
den sätter honom i, väljer han här att inte ta strid mot sina klasskamrater
eftersom det känns osannolikt att han skulle tjäna på det. Snarare tvärtom.
Jag visade tidigare hur han aktivt sökte sig till andra ”invandrare” under
rasterna på gymnasiet. I gruppen ”invandrare” kändes maktskillnaderna
inte lika starkt och den tillskrivna Annorlundahet som det innebär att
kategoriseras som ”invandrare” innebar i denna grupp en normalitet.
Kategorin omdefinierades till något som istället för utanförskap innebar
tillhörighet och som saknade negativa konnotationer.
Fler ”invandrare” i klassen hade gjort att Mahmoud hade känt sig
tryggare eftersom han förutsätter att de skulle vara på hans sida eller
åtminstone inte straffa honom om han protesterade. I diskursen finns två
positioner – ”invandrare” och ”svenskar” – och eftersom positionen som
”svensk” inte är tillgänglig tvingas Mahmoud att inta positionen som
”invandrare”. Denna position verkar omöjlig att lämna och han tvingas
därför att sitta med som en ”symbol” under grupparbetena.
Erving Goffman har studerat hur personer som på olika sätt avviker
från normen stigmatiseras. Med stigma menas olika drag eller egenskaper
som gör att en person, som i övrigt inte avviker från samhällets normer,
ses som avvikande. Exempel på stigman kan vara en avvikande hudfärg,
religion, olika typer av handikapp med mera. Även om de människor som
inte själva är stigmatiserade hyser sympati för de stigmatiserade blir deras
sammantagna handlande ofta diskriminerande just för att man ser
människor som representanter för det avvikande, i det här fallet som en
person som behöver extra stöd, som någon som inte har så mycket att
tillföra i det akademiska samtalet.280 I sammanhanget kan nämnas att
Mahmoud upplever motsatsen på klassfester där han snarare upplever att
folk är överdrivet intresserade av honom.
280
Erving Goffman Stigma: Den avvikandes roll och identitet, Norstedts Akademiska
Förlag, Stockholm (2005)
166
Han är övertygad om att han inte får sitta med för sina kunskaper och
inte för att klasskamraterna egentligen tycker att han har något att tillföra,
att han sitter där som en symbol. Men vad är det då Mahmoud
symboliserar? Jag menar att det han symboliserar är att detta är en
kontext där människors etniska bakgrund inte spelar någon roll, där alla
har möjligheten att bidra på lika villkor, där det inte finns någon rasism
och inga fördomar. Att på detta sätt bevisa att en arbetsplats eller någon
annan grupp människor inte är rasistisk genom att ha med en rasifierad
person tvingar den rasifierade personen in i en position som antirasistiskt
alibi. Eftersom det finns en föreställning om att de människor som är
Rasister inte vill ha något med rasifierade människor att göra ”bevisar”
deras blotta närvaro att det inte kan förekomma någon rasism i dessa
sammanhang. Det Mahmouds närvaro ”bevisar” – en kontext fri från
rasism – är alltså just det vars motsats han upplever.
Nu kan man kanske tycka att Mahmoud är överkänslig och tolkar in
saker i sammanhanget som inte finns där. Men känsligheten har att göra
med en kunskap om och en insikt om hur samhällets mekanismer
fungerar i olika situationer, även i de situationer som för dem som inte
tvingas göra dessa erfarenheter kan tyckas oproblematiska. Ur den
överordnade gruppens perspektiv är det därför lättare att lägga skulden
hos den enskilda/e individen som ”missförstår” än att se att denna typ av
erfarenhet delas av många, så också i mitt material, och är en del av
mekanismernas mystifiering.
Denna frustration och svårighet att tala om erfarenheter av rasism och
få gehör för dem betyder inte att Mahmoud aldrig protesterar. Jag
återkommer till sådana tillfällen längre ner. Härnäst ska jag diskutera hur
Sandra förhåller sig till kategorin ”invandrare” och hur hon ser på sin
egen position i relation till denna kategori.
Att vara den Andra utan att det märks
Här berättar hon om ett samtal hon haft med några kompisar:
Jag och några kompisar satt och såg på det här Barnsjukhuset,
(…) Då var det en liten baby som var sjuk, (…). Och dom satt, ”å
stackars han, å han är så liten” och… sen fick man se mamman
som satt bredvid sängen, så var det en zigenerska, dom bara, ”oh
nej inte en sån där!”. Och jag kände, det här är en sån person som
det inte är någon idé att diskutera med för att hon kommer inte att
167
förstå ändå. Så sa hennes man till henne att, ”men du, så kan du
inte säga”. Så vände hon sig mot mig och säger, ”men vaddå, tog
du illa upp nu? Ursäkta jag menar inte så”. Jag bara, ”jag tog inte
illa upp mer än att jag tycker att man, jag tycker inte att man säger
sådär, och jag tycker inte man generaliserar på det där sättet, men
det är ju upp till dig. Men personligen tar jag inte åt mig för jag är
inte zigenerska som du kanske vet, nu när jag känt dig i tre år eller
någonting”. ”Nej jag tycker inte om såna där för jag har jobbat på
bensinstationer och dom kommer in och stjäl, allihopa”, sa hon. Så
jag sa att ”så kan man inte säga”, och hon svarade att ”nej men så
tycker jag i alla fall!”. Och då vet man ju, det finns ingen anledning att diskutera. Men såna människor har jag ingen respekt för
alls för dom har noll utbildning eller bara massa fördomar.
Senare under intervjun berättar hon att hennes bror blivit stoppad av
polisen vid ett flertal tillfällen och blivit behandlad som om han vore en
”gängmedlem”. Istället för att be honom om ursäkt förklarar polisen sitt
agerande med att han ”nog liknar någon”. Sandra säger sig själv aldrig ha
upplevt så tydlig rasism och chockas över att det kan hända i en stad som
med stolthet anser sig vara progressiv. Det innebär dock inte att
erfarenheter av att uppfattas som kriminell är något unikt för hennes bror.
Motsieloa tar upp berättelser från ungdomar i tonåren om hur de redan
som barn blivit förhörda och/eller gripna av polisen just för att polisen
har förutsatt att de har begått brott. Det räcker, berättar en av dem, att ha
varit i närheten av ett rån för att bli misstänkt.281 Sandra berättar om
händelsen för sina kompisar:
Sen tror jag också som av dom jag känner som, om vi tar det
här paret till exempel som sa det om zigenerskan. Så dom sa, ”nä
men Gud hur kan dom göra så? Det är ju för jävligt”, säger dom då
när dom pratar med mig eftersom dom vet att det är min lillebror
och jag tror att dom har träffat honom någon gång. Men om det
hade varit på nyheterna, att det hade hänt, att det handlade om
någon annan kille som kanske polisen hade stoppat eller nåt, då
hade dom sagt, ”ja, ja men jag vet nog.” Eller ”om jag blir stoppad
av polisen så är det klart att jag måste visa mina papper”, alltså då
har dom inte samma förståelse. Och det är också det här med, ”ja
jag är inte rasist men…”. För det kommer tillbaka, ”ja men inte du,
nej jag tycker inte om invandrare men dig tycker jag om.” Och det
finns inget värre, tycker dom inte om invandrare då tycker dom
inte om mig heller!
281
Motsieloa Det måste vara någonting annat…, s 34
168
Sandra definierar sig som ”invandrare” även om hon vet att hon inte
uppfattas som det i alla sammanhang. Kompisen gör skillnad på
”invandrare” och ”invandrare”; Sandras bror och hur han behandlas å ena
sidan, och hur hon talar om romer å den andra verkar vara fråga om två
helt olika fenomen. Även om romer bott i Sverige i generationer och
numera har status som svensk nationell minoritet konstrueras de i många
fall som ”invandrare”, vilket torde vare en anledning till varför kompisen
förutsatte att Sandra identifierar sig med den romska kvinnan. Sandras
kompis är också ett tydligt exempel på att det inom samma person kan
finnas både rasistiska uppfattningar och ett motstånd och en avsky för
rasism. Detta tydliggör ytterligare problemet med att dela in människor i
Rasister och icke-Rasister.
Här kan vi återigen se skillnaden mellan de generaliserade och de
signifikanta Andra. Medan kompisen tycker att det är ”för jävligt” att en
person hon känner blir behandlad på detta sätt är Sandra övertygad om att
reaktionen hade varit en annan om det hade rört sig om vilken
”invandrare” som helst. I det ena fallet handlar det om en person hon
känner, hennes kompis lillebror, som har blivit kränkt. I det andra handlar
det om en anonym ”sån där” som hon inte har någon personlig relation
till utan ser som en representant för en grupp hon ogillar. Det finns här
inte bara en skillnad mellan ”invandrare” utan även en oförståelse för att
de båda nivåerna – den individuella och den mer opersonliga gruppnivån
– sammanfaller i Sandra. De opersonliga Andra är personer som Sandra
själv. Stereotypa föreställningar om de Andra är också föreställningar om
henne, deras kompis. På samma sätt som hon inte motsvarar deras
stereotypa bild av hur en ”invandrare” är och beter sig, gör inte andra
”invandrare” det heller. Genom att på detta sätt göra det tydligt vilka
människor konstruktionen ”invandrare” består av sätts den i gungning. I
likhet med Mahmoud tar hon alltså inte uppdelningen mellan ”invandrare” och ”svenskar” för given, utan problematiserar och dekonstruerar den.
Sandra talar dock på en mer generell nivå än han om konstruktionen av
”invandrare” och om hur människor håller fast vid sina stereotypa
uppfattningar genom att göra henne till ett undantag.
Detta verkar dock inte hennes kompis förstå. Istället för att ifrågasätta
konstruktionen av ”invandrare” när hon ser att den inte motsvarar de
konkreta personer som tillhör kategorin, ser hon Sandra och hennes
lillebror som undantaget från regeln. Riktigare ”invandrare” är si och så,
169
Sandra är inte som de. I likhet med Mahmoud och Josef talar Sandra om
omgivningens brist på förståelse för problematiken. Detta tyder på att
kunskapen är beroende av den position den som har/saknar kunskap
befinner sig i. Förståelsen för vad rasismen innebär och hur den fungerar
ser olika ut beroende på var i diskursen man positioneras. Den som
positioneras som överordnad och inte drabbas har större möjligheter att
slippa lägga energi på att hantera och förstå den. Som en konsekvens av
detta försvåras också Sandras möjligheter att få människor att ta hennes
kunskaper om hur vardagsrasismen fungerar på allvar. Hon har tidigare
försökt diskutera med människor och kommit fram till att det med vissa
personer inte är någon idé. Sandras kompis befinner sig i en position där
hon inte behöver tänka igenom vad hon säger utan kan sätta ett stopp för
diskussionen med ”så tycker jag i alla fall!”.
Men är det då inte positivt att Sandra inte uppfattas som ”invandrare”?
Kompisen förstår ju att hon inte är ”en sådan där” som stjäl eller är
gängmedlem. Det är naturligtvis positivt om Sandras kompisar förstår att
hon inte stjäl men på samma sätt som tanken om att icke-rasism innebär
att man ska vara ”färgblind”, att man helt enkelt inte ska se att någon har
en viss hudfärg, innebär detta sätt att resonera att det enbart är genom att
sluta se någons svarta hudfärg eller det faktum att han/hon tillhör den
grupp människor som av samhället kategoriseras som ”invandrare”, som
han/hon kan respekteras till fullo. Ett sådant resonemang säger att vi för
att kunna respektera andra människor måste se att de är lika oss, att det
bara är i våra likheter vi kan förenas. De olikheter som finns mellan olika
grupper väljer man att bortse ifrån eller se som mindre viktiga. På så sätt
tenderar en sådan ståndpunkt också att osynliggöra den position dessa
grupper har och de erfarenheter en sådan position innebär. En sådan syn
har kritiserats av grupper som i olika sammanhang har krävt rätten att få
vara o-lika men ändå bli lika respekterade och högt värderade som de
grupper som betraktas som normen i samhället, att få behålla de
kulturella värderingar och praktiker som skiljer dem åt från majoritetssamhället. Det handlar alltså om att å ena sidan inte naturalisera de
kulturella skillnader eller kulturalisera de sociala skillnader som finns och
170
att å den andra inte kräva likriktning och likhet för att kunna se
människor som jämlikar.282
Men att inte vara ”invandrare” verkar inte vara något Sandra uppskattar eftersom det för henne inte är hennes personliga tillhörighet till den
ena eller andra kategorin som är problemet utan kategoriseringen i sig.
Det är kompisens kategorisering av den romska kvinnan som gör henne
arg, inte att de båda anses ha något gemensamt. En annan anledning till
varför detta knappast är en tröst är att Sandra på så sätt tvingas välja
mellan två godtyckligt konstruerade kategorier. Hon är i och med sin
delvis svenska bakgrund inte bara ”invandrare” utan tillhör också i någon
mån kategorin ”svensk”. För att bli accepterad måste hon alltså förneka
den ena av dessa identiteter och hon tvingas själv dela in människor i
”sådana där” och sådana som får komma innanför de svenska portarna.
Sandra vill snarare befinna sig i just den dubbla position som både-och
som hon nu gör, hon vill bara att hon ska få vara det ifred.
Motståndets pris
Här berättar Ida om hur hon har gjort praktik på en klädbutik och av
chefen där får veta att hon kommer att få samma betyg som en
klasskamrat med högre frånvaro än hon själv. Eftersom hon tycker det
verkar konstigt, vänder hon sig till sin handledare som ger henne ett ännu
lägre betyg. Hon vet att hon har blivit illa behandlad men tycker sig inte
helt säkert kunna avgöra om det som hänt henne är rasistiskt eller inte.
Ida: Och sen bedömde han mig och då frågade jag ”du, vad får
jag för betyg av dig?”, då säger han ”godkänd”?! Och då, då var
det slut, då stack jag därifrån. Gick till min… min… klassföreståndare och då sa jag till honom ”nämen hur kan han säga att jag
får bara Godkänd?”. Och då blev ju min lärare ”Va?! Vadå, jag
tycker ju du förtjänar MVG.” Då hade jag en annan kurs, på sidan
om den här praktikkursen, och då sa han ”ja, men eftersom det
blev orättvist med honom, du blev orättvist behandlad, då ger jag
dig VG på den där andra kursen också.” Så det jämnade ut sig till
sist, för, jag tyckte det var helt, och jag sa ”jag kommer aldrig
komma tillbaks hit” sa jag till dem. Och då… då ringde de ju mig
282
Jonathan Rutherford “A Place Called Home: Identity and the Cultural Politics of
Difference” i red. Jonathan Rutherford Identity, Community, Culture, Difference
Lawrence & Wishart, London (1990)
171
och erbjöd mig…. De erbjöd mig rabatt…. På kläder och sådär.
Men alltså, det sitter ju fortfarande här inne, eftersom man är själv
invandrare, då blir det ju liksom, det skulle vara annorlunda, tror
jag, om jag var svensk. Om en somalisk behandlade mig på ett…
på ett orättvist sätt då kan jag liksom ta det. För då vet jag att det
här…. Det här är inget så här rasistiskt. Men om det är….
Hibo: man har misstankar hela tiden på något sätt tror jag,
ganska mycket.
Ida: och det kändes, jag kommer ihåg jag var jätteledsen. Det
där kommer följa med mig hela tiden. Och det är just den där
dagen jag bestämde mig att jag ska bli chef. Då frågade hon mig
”vad ska du bli?” jag sa ”jag ska bli chef. Och jag kommer vara en
bra chef ska du veta!” sa jag till henne. ”Det tror jag, Ida, att du
kommer bli” (sa kvinnan). Du jag skiter i vad hon tror för (Ulrika
skrattar lite förvånat) för jag kommer ändå bli bra chef!
Ida vet att det som har hänt är orättvist. Hon vet att hon har gjort sig
förtjänt av ett högre betyg än det hon får och hon vet att hon förtjänar ett
bättre betyg än sin klasskamrat. Ida tvivlar inte på sin upplevelse av vad
som hänt. Vad hon däremot är osäker på är hur hon ska tolka den. Den
svenska tjejen som har högre frånvaro får MVG, Ida förväntas nöja sig
med ett G. Men vilken roll spelar det att den andra tjejen är ”svensk” och
Ida är ”invandrare”? Är det något rasistiskt som har hänt? Eller inbillar
hon sig? Hon accepterar inte att bli orättvist behandlad och ser till att felet
rättas till men varför hon blev orättvist behandlad vet hon inte, även om
hon har sina misstankar.
Vad som ligger bakom chefens och handledarens bedömning eller
vilka betygskriterier som gäller framgår inte av intervjun. Att något fel
har begåtts tyder dock butikens erbjudanden och lärarens reaktion på. Ida
får sin upprättelse men, verkar det som, utan att butikens personal får veta
om det. Det finns inget tydligt sätt för varken Ida eller Katja ovan att
avgöra vad det är som händer. Eftersom de båda befinner sig i kontexter
där rasismen är mystifierad och där deras makt att avgöra hur olika
situationer bör definieras är begränsad, konstrueras deras upplevelser ofta
som missförstånd och som att de är ”inställda på rasism och nazism”, som
Katja formulerade sig ovan, eller som att de ”ser rasism överallt fast det
inte är det”. De som tjänar på rasism befrias från ansvar och de som
förlorar på den tvingas leva kvar i osäkerhet om vad som egentligen
händer.
172
Men varför är det så viktigt om man kan definiera händelsen som
rasism eller inte? Hos både Yacub och Sandra såg vi att rasism också
verkar uppfattas som den hemskaste formen av förtryck. Det handlar
naturligtvis om att rasism försätter Yacub, Sandra, Ida och andra i en
position där de så uppenbart befinner sig i underläge, både vad gäller reell
makt i samhället, men också vad gäller de föreställningar och attityder
som finns mot dem. Det verkar också som om det är just i positionen som
”invandrare”, somalier eller på andra sätt rasifierade som de känner sig
mest ifrågasatta och kränkta. Detta kan förstås utifrån att det förs ett
samtal om andra kränkningar, till exempel på grund av kön och
klassbakgrund där dessa underordnade positioner kommer till tals och blir
synliga. Även om de inte heller här finns någon större förståelse för det
underordnade perspektivet, är motståndspositionen synlig i debatten.
Tystnaden kring frågor om vardagsrasism och diskriminering har länge
varit stor i Sverige och möjligheterna till motstånd är därför också kraftigt
kringskurna. Å andra sidan finns i det svenska samhället en bred
konsensus om att rasism är förkastligt, något hemskt som man tar avstånd
ifrån. Som jag har visat tidigare är det dock snarast frågan om rasism sett
som en extremistisk ideologi och inte främst om vardagspraktiker, vilket
ytterligare begränsar möjligheten till motstånd och gör positionen än mer
sårbar.
Man kan här också tydligt se den djupa effekt denna typ av upplevelser får för Ida. Det hon har varit med om och den osäkerhet om hur hon
ska definiera det, kommer att följa henne ”hela tiden”. Detta tyder
återigen på att erfarenheter av diskriminering inte är något man bara kan
skaka av sig och gå vidare, även om Ida, liksom Anthony, Gabriel och
andra, försöker. Känslan finns kvar och påverkar hur framtida
erfarenheter av vardagsrasism tolkas och hanteras.
Att inte tiga still och dess risker
Vi ska nu titta på de båda tillfällen då Mahmoud protesterade och på
vilket sätt möjligheterna till protester skiljer sig mellan dessa tillfällen
och hur möjligheten att protestera mot klasskamraterna ser ut.
Episod 1
Mahmoud arbetar numera som busschaufför. Under en övningskörning hamnade han i en diskussion med en lärare som han upplevde
försökte visa ”att han var bättre än” Mahmoud och hans klasskamrater.
173
Samtalet handlade om vem som hade mest utbildning, vilket visade sig
vara Mahmoud, och vem som hade mest kunskaper om flyktingar och
”invandrare”, som också visade sig vara Mahmoud som själv kom till
Sverige som flykting. Läraren blev efter ett tag så upprörd över vad han
verkar ha uppfattat som Mahmouds uppkäftighet, att han slängde ut
honom ur bussen ute på en stor bro, mitt i vintern, och hotade med att se
till att han skulle bli utestängd från kursen i fortsättningen. Mahmoud
pratade med den ansvarige för utbildningen.
Mahmoud: Och så frågade rektorn mig om jag ser läraren som
rasist. Jag ba’ ”nej, jag ser inte honom som rasist. Jag ser honom
som okunnig”. Om jag ser honom, om jag ser honom som rasist,
då är det jag som är ner… alltså…
Ulrika: Som förolämpar..?
Mahmoud: Ja, precis. Så jag sa ”han är inte rasist, men han
är… han är mest okunnig. Han startar en diskussion men han kan
inte försvara sig. Det enda man kan göra är att skicka ut mig, så att
han kan försvara sig. Då ser jag som en okunnig, som inte kan
diskutera mot.”
Även om Mahmoud tidigare under intervjun talar om denna händelse
som ett exempel på hur afrikaner alltid uppfattas ”som sämst av alla” i
samhället, är det inte självklart att han i en diskussion kan använda sig av
termer som gör det explicit att detta handlar om rasism. Som jag
konstaterat tidigare fokuserar de gängse diskurserna om rasism i Sverige
fortfarande främst kring huruvida personer är Rasister eller inte.
Personens intentioner och ideologiska övertygelser står i fokus. En sann
Rasist är en person som tycker att vissa människor är av en lägre ”ras”
och därför mindre värda, som hatar ”invandrare” och/eller som är allmänt
fördomsfull mot människor från andra länder. Mahmoud vill inte beskylla
sin lärare för detta och för att rektorn till exempel inte frågar om lärarens
behandling var rasistisk utan om läraren enligt Mahmoud är Rasist, blir
det svårt för honom att tala om rasism i detta sammanhang. Istället väljer
han att vara diplomatisk eftersom möjligheterna att tala om rasism och
fortsätta vara trovärdig och bli förstådd verkar små. Ett alternativ hade
varit att Mahmoud talat om rasism, men risken finns att han då skulle bli
tvungen att redogöra väldigt grundligt för sin ståndpunkt, hur han
definierar ord och så vidare. Möjligheterna till motstånd begränsas och
han använder en mer pragmatisk approach för att uppnå det han vill.
174
Istället talar han om sin lärare som okunnig och (därför?) inkapabel att
argumentera för sin sak. Diskursen om (o)kunskap är inte lika
förolämpande och en persons okunskap kan botas till skillnad från en
persons rasism som ofta ses som en mer eller mindre fast personlig
egenskap. Man kan här alltså se att det är inte är självklart att det finns
utrymme att tala om rasism även om man är medveten om att det är det
man upplever. Diskursen domineras av specifika föreställningar om vad
rasism är, hur den fungerar och vad den får för konsekvenser och det är
genom dessa föreställningar människor tolkar det Mahmoud berättar.
Eftersom dessa föreställningar går emot de erfarenheter Mahmoud gör,
eftersom de äger rum i en kontext där rasismen ”inte finns”, blir det
problematiskt att tala om dem.
Mahmoud får senare i samtalet rektorn att garantera att detta inte
kommer att upprepas och avslutar utbildningen någon månad senare.
Hade han å andra sidan valt att tala om rasism i detta sammanhang är det
möjligt att konflikterna hade kvarstått och han istället hade tvingats
lämna utbildningen.
Episod 2
Mahmoud har gjort en särskild prövning för ett gymnasiebetyg och
blir underkänd. I en diskussion med läraren om hur han har satt betyg blir
denne efter ett tag irriterad och säger ”jag är inte rasist!” utan att
Mahmoud tycker sig ha antytt något sådant. Även i denna diskussion står
Mahmoud på sig och under senare kurser har läraren varit tydligare med
vilka kriterier som gäller i betygsättningen.
Mahmoud: Jag tror det, där har jag en inverkan. Om jag hade
varit tyst och inte sagt någonting och bara gått därifrån, då tror jag
inte han skulle behandlat, att ge de flesta utskällningar sådär. Men
nu vet han vem jag…
Ulrika: Men ser du, det går att göra något! (skrattar).
Mahmoud: Ja, men det där var lärare. Men,… kan man göra så
mot… sina klasskamrater?
Ulrika: Nej… eller sina arbetsgivare….?
Mahmoud: Arbetsgivare, det kan man inte göra. Och delvis det,
den här läraren som jag bara ser en gång. Nu, under den här terminen.
I ett mindre lyckat försök att lätta upp den tryckta stämningen försöker
jag här få Mahmoud att känna lite hopp. Han låter sig dock inte påverkas
175
utan fortsätter att tala om problemet och om sina begränsade möjligheter
att påverka sin situation.
Både läraren och rektorn antyder att Mahmoud ser sina motparter som
Rasister, trots att han inte har antytt något sådant. Som vi såg i kapitel
fem finns en uppfattning om att vissa människor, och kanske speciellt
afrikanska män, skriker ”Rasist!” vid minsta motgång. Här ser vi ännu ett
tecken på det. Båda förutsätter att kritiken grundar sig på beskyllningar
om rasism och verkar inte kunna se några andra förklaringar. Det verkar
alltså som att den känslighet som finns hos Mahmoud och andra inför
erfarenheter av rasism motsvaras av en känslighet hos de myndighetspersoner Mahmoud talar om här. På ett liknande sätt som Ida kände
osäkerhet om huruvida det hon var med om handlade om rasism verkar
det hos dessa personer också finnas en osäkerhet. Både rektorn och
läraren försvarar sig mot anklagelser som Mahmoud inte har gjort och
kanske är det så att de båda befarar att det skulle ligga ett uns av sanning i
en sådan anklagelse? Skillnaden verkar alltså inte ligga i om det är
”svenskar” eller ”invandrare”, Mahmoud eller hans lärare, som är mer
känsliga utan att de båda parterna har olika stora möjligheter att göra sin
tolkning av den andra partens känslighet till Sanning. Medan människor i
överordnade positioner har möjlighet att projicera sin överkänslighet på
andra, tenderar de som befinner sig i en underordnad position att vända
osäkerheten mot sig och tvivla på sin egen tolkning av verkligheten, så
som jag visade till exempel i intervjuerna med Anthony, Adan och Ida
ovan.
De båda händelserna kan visserligen i någon mån ses som grundade
på en rasifiering (eftersom lärarna knappast hade förutsatt att det var en
fråga om rasism om Mahmoud hade varit ”svensk”) men varför förutsatte
de att det var just den här frågan som var viktig för Mahmoud i det här
fallet? Man skulle ju till exempel kunna se det som en konflikt mellan
lärare och elev, mellan generationer och så vidare. Jag blev förvånad över
Mahmouds sätt att resonera eftersom jag förutsatte att det var svårare att
handskas med lärare än med klasskamrater. Dels hade andra personer i
mitt material pratat om sådant och dels står man i en uppenbar
beroendeställning till sin lärare eftersom han/hon fattar beslut om ens
betyg. (Yacub pratade till exempel om hur han valde att ligga lågt i
relation till vissa lärare eftersom han visste att det var lärare som, som
han uttryckte det, ”har min framtid i sina händer”). Av klasskamraterna är
176
man mindre beroende och man har samma position i utbildningsväsendets
hierarki. Mahmouds erfarenhet är dock en annan. Eftersom han träffar
lärarna vid enstaka tillfällen och under kortare perioder skulle han inte
behöva lida lika länge vid en konflikt, eftersom läraren snart skulle
ersättas av någon annan. Det finns inte heller, från någon av parterna,
några krav eller förväntningar på lojalitet.
Inom en klass är förhållandet annorlunda. Här förväntas man hålla
med om gruppens regler och om man utmanar dem, till exempel genom
att påtala andras diskriminering, riskerar man utfrysning eller att, som
Mahmoud uttryckte det, ”skaffa fiender”. Det grupparbete han talar om
ovan ägde dessutom rum inom ramen för ett utbildningsprogram där
studenterna går i samma klass under flera års tid. Att inom en sådan
grupp skaffa fiender verkar alltså tyngre att leva med. Det blir här tydligt
att Mahmoud inte tycker sig ha möjlighet att protestera, till skillnad från
de tidigare episoderna med lärarna. Priset riskerar att bli för högt.
Mahmoud lämnade utbildningsprogrammet någon termin senare, strax
innan examen. Varför framgår inte under intervjun, men är det möjligt att
hans upplevda utanförskap inom klassen var en bidragande orsak?
Extremistiska protester eller ett krav på respekt?
En annan person som inte stillatigande accepterar en orättvis behandling utan protester är Sandra. Hennes protester har dock mött motstånd.
Marcus [Sandras sambo] har ju två kompisar som han umgås
med mycket. Dom var, på en sån här fiskeresa. Och så körde dom
bil och så var det någon som hade svängt ut framför dom eller
körde långsamt eller fort eller något,” jävla, jävla svarting” eller
nåt sånt hade Markus kompis sagt, ”jävla neger”. Så sa Marcus att,
”alltså hade Sandra varit här nu så hade hon blivit så otroligt förbannad på dig så att du anar inte”. ”Va, vadå? Tar hon illa upp för
det?! Varför det? Jag menar ju inget, så säger man ju bara. Så har
man alltid sagt”. Och så försöker Marcus liksom säga, framföra
mina åsikter och så blir dom nästan ovänner på grund av det. Och
så berättar Marcus det för mig och så blir vi nästan ovänner för jag
säger att jag vill inte umgås med dom något mer. Så dom, dom gör
liksom skillnad på mig men inte på den där killen i bilen, då tycker
jag inte att det är värt att umgås med dom. Och sen så blir vi vänner igen och han tycker som jag och så. Just det med att man, (…),
dom tycker att jag är extrem också dom killarna. ”Ja hon är så
jävla extrem som blir upprörd för såna där saker”. Men vaddå
177
extrem? Om dom, om min pappa skulle komma körande, svänga ut
framför dom då skulle dom säga” jävla svarting” åt honom också.
Det är klart om jag skulle säga” jävla tjockis” åt hans pappa så
skulle han bli arg. Men det är liksom, dom tänker inte steget längre. Dom tycker liksom att, ”ja men vadå, så har vi alltid sagt. Jag
menar inget illa med det. Du vet att jag inte är rasist” och sådär.
Men jag tycker att man kan ha lite respekt ändå.
När Sandra väljer att protestera mot rasistiska uttalanden i sin omgivning ses hon som extrem, som en människa som överreagerar och ser
rasism överallt, även om det inte är det. Att inte låta rasismen gå förbi
obemärkt tär på relationen till sambon och till hans vänner. Vi kan hos
sambons vänner se samma sätt att resonera som jag har tagit upp tidigare:
bara sanna Rasister säger rasistiska saker. Eftersom de inte är Rasister, är
deras uttalanden inte rasistiska trots att de använder sig av personens
hudfärg för att förolämpa. Hudfärgen är inte ett neutralt faktum utan
något som för sambons kompisar utmärker personen i negativ bemärkelse. Oavsett om personerna anser sig vara rasister eller inte, är detta
uppenbarligen en rasistisk förolämpning.
Sandras sambo verkar inte riktigt själv vilja stå för kritiken mot
kompisarna. Även om han alltså väljer att aktivt ta ställning mot det som
sägs, sträcker sig inte hans protest ända fram. Istället för att säga att han
själv tycker att deras uttalanden är fel, talar han istället om att hans sambo
skulle ha blivit arg. Detta kan antingen bero på att han själv inte tycker att
det är något att uppröras över, eftersom han ”vet att de inte är rasister”
och därför inte tar det så hårt eller att han tycker att det vore för obekvämt
att själv stå för kritiken, kanske eftersom han vet hur de reagerar på
Sandra när hon protesterar. Eftersom han själv inte är någon som riskerar
att bli kallad ”jävla svarting” har han större möjligheter att inte uppröras,
större möjligheter att hålla förolämpningen ifrån sig, än vad Sandra har.
Man kan här återigen se hur vanskligt det är att protestera mot rasism i
konkreta sammanhang. Eftersom rasism ses som något så tabubelagt
tolkas påpekandet om rasism som ett personligt påhopp. Oviljan från
kompisarnas sida, att se på vilket sätt deras uttalanden och resonemang
reproducerar rasism, eller i alla fall låter den förbli oemotsagd, verkar stor
även här. Genom att låta Sandra stå för kritiken riskerar hennes sambo
inte att framstå som den överkänslige och humorbefriade. Han riskerar
inte heller att framstå som den man som låter flickvännen avgöra vad han
178
ska tycka och tänka i olika frågor. Det är inte han som blir arg, det är
Sandra som skulle ha blivit det om hon varit närvarande.
Även Sandras resonemang är intressant. Istället för att se kompisarnas
uttalanden som förolämpande mot henne själv blir hon upprörd över att
de skulle kunna komma att förolämpa hennes pappa. Detta kan
naturligtvis bero på att personen i den störande bilen var man eller i
pappans ålder, men kan även förstås som ett sätt att hålla förolämpningarna på ett visst avstånd. En annan tolkning är att hon vet att kompisarna
inte skulle förolämpa henne på det sättet, i alla fall inte inför hennes
sambo. Kompisarna argumenterar om hur de förhåller sig till människor
på en generell nivå medan Sandra återigen konkretiserar problemet.
Problemet med att förolämpa på det sätt de gör handlar inte om att den
konkreta personen i bilen framför förolämpas, utan att det lika gärna
kunde ha varit en familjemedlem till henne eller i något annat sammanhang även hon själv.
Till skillnad från hur Sandra (och andra) resonerar på andra håll i
materialet, talar hon inte om kompisarna som okunniga i detta
sammanhang, snarare verkar det här handla om att de inte tänker på vad
deras resonemang får för konsekvenser i förlängningen, att de inte tar det
hon säger på allvar. Istället för att se logiken i hennes resonemang slår de
ifrån sig utan att fundera igenom det, de behandlar henne utan respekt.
Sandras erfarenheter av att kompisarna inte låter sig övertygas med
logiska resonemang tyder även på att problemet här kanske inte främst är
bristen på kunskap. De stereotypa uppfattningar och den okunskap de ger
uttryck för, är en del av en ordning de inte vill rucka på. Kompisarna
försvarar sig genom att säga att ”så har man alltid gjort”, vilket innebär
att de tycker att man borde få fortsätta att göra det ifred. Genom att göra
detta till en fråga om bristande respekt öppnar hon istället för att tala om
rasismen som kränkningar mot människor, snarare än som enskilda
människors villfarelser.
Resonemanget tyder också på att traditioner och vanor står för olika
saker när man talar om dem i en afrikansk kontext eller i den svenska
kontexten. Medan ”traditioner” i Afrika ses som ett tecken på primitivitet
och en brist på civilisation verkar det här ses som något genuint och
beprövat. Afrika framstår på detta sätt som något förlegat jämfört med
Sverige som framstår som anrikt och därför extra värdefullt. Att hänvisa
179
till att saker alltid har varit på ett visst sätt, fråntar också i någon mån den
talande personen ansvaret för vad han/hon säger eftersom man kan
gömma sig bakom historien. Det handlar inte, lyder argumentationen, om
en individuell handling som en person bör stå till svars för utan snarare
om hur ”man” helt enkelt gör i detta samhälle. Eftersom samhället
konstrueras som icke-rasistiskt blir denna typ av resonemang ett sätt att
hävda att det här inte handlar om rasism, utan om ett oproblematiskt sätt
att resonera.
180
8. Den osynliga vardagsrasismens realitet
I detta sista kapitel kommer jag att närmare diskutera resultaten av
mina analyser och vad de innebär för förståelsen av vardagsrasismens
reproduktion och hantering i dagens Sverige. Först kommer jag att gå
igenom de olika strategier jag har diskuterat så här långt och deras
betydelse, dels för de enskilda informanterna och dels för förändringen
eller reproduktionen av de rasistiska maktrelationerna i samhället.
Kapitlet avslutas med funderingar kring hur dessa resultat kan kopplas till
tidigare forskning och hur nya frågor som uppkommit längs vägen, kan
tänkas besvaras genom framtida forskning.
Innan jag fortsätter vill jag dock göra läsaren uppmärksam på att
framställningen så här långt lätt kan ge intrycket av att livet som afrikan i
Sverige uteslutande handlar om vardagsrasism. Så är naturligtvis inte
fallet. Skriver man en avhandling om vardagsrasism ligger det i sakens
natur att framställningen främst handlar om kränkningar och förnedring
och om saker som sätter informanterna i en obehaglig och utsatt position.
Vardagslivet för mina informanter, liksom för människor i allmänhet,
består dock också av de vardagliga irritationsmoment och glädjeämnen
som alla vardagsliv innehåller. Man bör därför komma ihåg att även om
vardagsrasism upptar en alltför stor del av människors vardag är den inte
vardagens enda, eller kanske ens huvudsakliga, beståndsdel.
Vardagsrasismens och dess positioner
Det framgick tydligt i mitt material att erfarenheter av vardagsrasism,
små subtila markeringar, vanliga, triviala praktiker som ”förekommer så
ofta att de nästan tas för givna – gnagande, irriterande, utmattande, till
synes små orättvisor som man till slut börjar förvänta sig”283, är något
informanterna aktivt förhåller sig till. Det kan röra sig om allt mellan en
diffus känlsa av utanförskap till lärares betygsättning. Det rör sig om
rädslor för rasistiskt våld, plumpa uttalanden, krav på anpassningar till en
283
Essed “Vardagsrasism”, s 72
181
tillsynes ouppnålig norm. Den finns närvarande i nya bekantskapers
frågor om ens härkomst, i klasskamraters ageranden under grupparbeten,
i kompisars oförståelse. Listan kan göras betydligt längre. Jag har i denna
avhandling bara presenterat några av de erfarenheter och incidenter mina
informanter talar om. Liksom vardagsrasismen tar sig de strategier man
använder sig av för att hantera den flera olika uttryck: att förneka att man
har upplevt någon rasism, att vara arg på ”svenskar” och vilja lämna
landet, att försöka vara pragmatisk och inte tänka på den rasism man
möter, att försöka argumentera för att få folk att förstå och så vidare, och
så vidare. Vardagsrasismen ger inte bara upphov till osäkerhet och
frustration utan också till sorg, ilska och känslor av förnedring. Oavsett
hur personerna i mitt material väljer att hantera dessa erfarenheter är de
ständigt återkommande. För att på olika sätt hålla dessa erfarenheter ifrån
sig, för att få vardagslivet att fungera och för att hålla huvudet ovanför
vattenytan använder sig mina informanter av olika strategier, medvetna så
väl som omedvetna. Jag har här delat in dem i tre olika grupper: att
förhandla bort dem på olika sätt, att söka sig till kontexter som upplevs
som fria från rasism och att på olika sätt göra motstånd mot den rasism
man upplever, i den utsträckning man anser sig ha möjlighet till detta.
Dessa strategier har mycket gemensamt med de tre strategier Fanon
formulerade och som forskare som Sawyer, Azar och andra också senare
har tagit upp.284 Den första strategin handlar om att man antingen håller
med om den gängse synen på rasism i Sverige, medan den andra innebär
att man vänder sig mot Sverige och allt vad det står för. Den tredje
strategin innefattar en dekonstruktion av den position man befinner sig i
samt (försök att) göra motstånd mot den.
Den första strategin handlar alltså om att man istället för att se den
rasism man möter försöker omdefiniera den till att handla om saker som
uppfattas som mindre hotfulla i den dominerande diskursen: främlingsrädsla, ”negativa tankar”, ärlighet, eller helt enkelt som något konstigt
och oförklarligt som man inte vet hur man ska definiera. Detta innebär att
det slutgiltiga ansvaret för den diskriminering man upplever läggs på en
själv, på att man är inställd på att se rasism och att man därför ser den
överallt, eller att man beter sig på ett sätt som automatiskt ger upphov till
diskriminering. För att slippa erfara vardagsrasism försöker exempelvis
Adan att anpassa sig till det han uppfattar som svenska normer för att på
284
Fanon Svart hud…, Sawyer “Routings: ‘race’…” och Azar “Den äkta svenskheten…”
182
så sätt inte dra negativ uppmärksamhet och diskriminering till sig. Katja å
sin sida ser sig som ”alla andra” och ser därför diskriminering i det
närmsta som en omöjlighet. Genom att på detta sätt bortförhandla
rasismen läggs skulden för erfarenheter av rasism och diskriminering på
de enskilda individer som drabbas och ses inte som en konsekvens av hur
samhället är organiserat. De sociala strukturerna blir på så vis individualiserade. Detta innebär att man konstruerar sig själv som ansvarig även för
delar av sitt liv man inte har någon rimlig möjlighet att påverka och man
bejakar i förlängningen att man befinner sig i en underordnad position.
De maktstrukturer som utgör rasismen förblir mystifierade och
problematiseras inte.
Anpassningarna eller anammandet av dominanta diskurser har dock
den fördelen för mina informanter att man inte är tvungen att kännas vid
den underordnade position man befinner sig i och därför inte behöver låta
sig definieras av den. På så vis lyckas man upprätthålla en position som
är mindre konfrontativ mot rasistiska uttalanden och dylikt i sin
omgivning och det blir lättare att upprätthålla vänskaper och sociala
relationer. Ytterligare en konsekvens av denna typ av strategier blir, att de
personer som är överordnade i samhället förblir utan ansvar och att den
delaktighet de har i rasismens reproduktion förtigs, som jag visade i
analysen av Hibos påstått rädda klasskamrater.
Den andra strategin handlar om att ta avstånd ifrån den rasism man
möter och det utanförskap man upplever i det svenska samhället. Detta
utanförskap kan visa sig i vardagliga situationer som exempelvis ständigt
återkommande frågor om ens ursprung och om ens anledning att vara i
Sverige, frågor kring om man sysslar med musik eller inte, eller om man
säljer knark. Ens rätt till närvaro i Sverige upplevs som ständigt
ifrågasatt. Som en reaktion på detta utanförskap försöker personer som
använder sig av denna strategi att på olika sätt söka sig till kontexter där
man upplever sig mer välkommen och mindre ifrågasatt. Det handlar här
om att flytta till länder där man tror sig vara välkommen eller att man
söker sig till kontexter inom eller utanför Sverige där ens närvaro som
”invandrare” inte står i vägen för att känna tillhörighet utan t o m
uppfattas som en tillgång, som i Idas och Mahmouds fall. Det som är en
nackdel i det svenska samhället kan bli till en fördel i ett annat land eller
en annan kontext där ”alla är invandrare” och där invandrarskapet istället
för att bli ett stigma blir en kraftkälla. Svårigheten i denna strategi
183
handlar framför allt om en ständigt närvarande frustration och känsla av
att vara ovälkommen men strategin har också vissa fördelar. En sådan är
att personen i fråga inte (längre) tar vardagsrasism som en självklar del av
tillvaron eller som något man själv genom sitt beteende har gett upphov
till. Istället pekar man på det problematiska i att dessa praktiker
förekommer och att man diskrimineras på grund av att man är
”invandrare” eller afrikan. I Yacubs fall fanns parallellt med detta en
konstruktion av ”svenskar” som falska och rasistiska och en vilja att flytta
ifrån Sverige så fort som möjligt. En sådan flytt skulle ha den fördelen
att Yacub slipper leva i en underordnad position som afrikan i Sverige,
förutsatt så klart att han inte hamnar i en liknande underordnad position i
det land han flyttar till. Problemet är dock att människor ofta planerar och
drömmer om att flytta för att få det bättre, men att många, när det väl
kommer till kritan, avstår från att genomföra flytten. Det är omöjligt att
veta om detta också blir fallet för Yacub. Att på detta sätt drömma om en
flytt till ett land fritt från rasism, ett land han inte har någon djupare
relation till, gör å ena sidan livet i Sverige lättare att leva, men gör å den
andra att Yacub, Mahmoud och andra som använde sig av denna strategi
lever för framtiden och inte här och nu.
Den tredje och sista typen av strategier jag har tagit upp befinner sig i
gränslandet mellan att på ett pragmatiskt sätt hålla rasismens påverkan på
ens liv så liten som möjligt och att göra motstånd mot den. Genom att på
olika sätt försöka att inte låta sig uppröras över de erfarenheter man gör
hoppas mina informanter kunna hålla rasismen ifrån sig. Det handlar här
om att ta kontroll över sin egen upplevelse och inte låta den ta mer kraft
än den förtjänar. På så vis kan man upprätthålla ett fungerande vardagsliv
och en övertygelse om sitt människovärde även när detta blir ifrågasatt.
En konsekvens av detta blir att Anthony, Gabriel och andra försöker
upprätthålla en viss distans till de upplevelser de gör. Här handlar det inte
om att protestera när man blir orättvist behandlad eftersom priset för
sådana protester uppfattas som för stort och till ingen nytta. Att göra
motstånd visade sig i mina analyser vara tämligen problematiskt på grund
av det dominanta förnekandet av förekomsten av en strukturell rasism i
Sverige. De personer som protesterar i olika sammanhang, exempelvis
Sandra, framstår som extrema, överkänsliga och beskylls för att inte
förstå hur saker och ting fungerar i det svenska samhället. Även om
motståndet innebär att dessa informanter får ta emot mycket kritik och
ofta verkar bli missförstådda, innebär den också att man inte stillatigande
184
accepterar att diskrimineras och förödmjukas. Trots en stark vilja att inte
låta sig tryckas ner verkar förutsättningarna för att åstadkomma några
större förändringar av samhället och/eller ens livssituation tyvärr små,
eftersom kritiken sker i för liten utsträckning och inte heller verkar gå
fram.
Dessa olika strategier kräver mycket kraft och energi och här blir
också en tydlig ojämlikhet mellan de människor som rasifieras och de
som inte gör det tydlig. Till skillnad från de sistnämnda kan personerna i
mitt material inte bortse från samhällets rasistiska strukturer eftersom
dessa på ett tydligt sätt påverkar deras möjligheter i det svenska
samhället. De inre dialoger som krävs för att fortsätta vara medveten om
sitt människovärde eller för att hålla rasismen mystifierad även när man
stirrar den i vitögat, är något majoriteten av Sveriges befolkning har
möjlighet att helt strunta i, eftersom de inte riskerar att hamna i en
underordnad position beroende på det sätt deras utseende och/eller
härkomst rasifieras. Mina informanter får alltså använda mycket styrka
och tankekraft på sådant, som i ett annat samhälle eller i en annan
position i samma samhälle, hade kunnat användas till något mer
konstruktivt. Att mina informanter har haft små möjligheter att själva
välja sin position blev uppenbart i mina analyser. De visar också att inga
av dessa strategier gör det möjligt för informanterna att hitta en fristad
från rasismen. Även om strategierna inte medför någon genomgripande
förändring, varken av samhället i stort eller av informanternas
livssituation, bör man dock komma ihåg att de innebär möjligheter att
klara av vardagens erfarenheter av rasism och att få även den övriga
vardagen att fungera.
Det har också framkommit att personerna i mitt material förhåller sig
till och sätts i flera olika positioner samtidigt. De positioner jag främst har
koncentrerat mig på här är positionen som afrikan och som ”invandrare”.
Även positioner som ”muslim”, ”invandrarkille”, ”mulatt” diskuterades i
intervjuerna men jag har här valt att överlåta en djupare analys av dem till
framtida forskning. Jag tog i inledningskapitlet upp Brahs påpekande av
vikten av att också titta på den specifika diskriminering och rasism olika
grupper utsätts för och hur denna legitimeras.285 De diskurser om
Afrika(ner) som finns i Sverige har i många avseenden en annan historia
285
Brah “Att inrama Europa på nytt...”
185
än diskurser om ”invandraren”, ”flyktingen” med flera och de positioner
som finns inom de olika diskurserna ser därför delvis annorlunda ut.
Även om både ”invandraren” och afrikanen konstrueras som icketillhörande i det svenska samhället är de inte identiska. Många av de
människor som kategoriseras som ”invandrare” kategoriseras inte
samtidigt som afrikaner och förhåller sig därför till delvis andra
föreställningar och positioner än mina informanter. Trots att det är frågan
om två skilda diskurser sammanfaller de dock i de konkreta personernas
vardag. Som jag har visat intar vissa av mina informanter flera olika
rasifierade positioner samtidigt medan andra enbart talar utifrån en. Till
exempel talade Mahmoud om sig själv både som afrikan, ”invandrare”
och muslim medan Anthony uteslutande talade om sig som afrikan,
Sandra framför allt om sig som ”invandrare” och Katja om sig som
”mörkhyad”.
Att hantera det osynliga
En försvårande omständighet i hanterandet av vardagsrasism i Sverige
är att den i hög utsträckning är mystifierad. Som jag visade i framför allt
kapitel 5 och 7 sker detta på olika sätt. Dels är det frågan om att förhandla
bort betydelsen av de erfarenheter rasifierade människor gör genom att
tala om dem i termer av företeelser som ter sig mindre hemska:
främlingsrädsla, som beskrivs som en i det närmaste naturlig rädsla för
allt som inte passar in i de tankemönster som finns i vår kultur eller som
hotar ordningen. Eller som en överdriven känslighet från den diskriminerades sida: genom att skylla diskrimineringen på dem som utsätts för den
svärs de ansvariga individerna och i förlängningen hela det samhälle, som
tillåter en aktiv reproduktion av de maktstrukturer rasismen är, fria från
ansvar. Andra sätt att förhandla bort rasism jag har tagit upp är den
betydelse som tillskrivs personers övertygelser och intentioner i enskilda
händelser och om huruvida personen som begått den eventuella
diskrimineringen är Rasist eller inte. Jag har argumenterat för att denna
typ av utredningar tenderar att flytta fokus från hur rasistiska strukturer
reproduceras och vad detta får för konsekvenser till att handla om
enskilda personers agerande vid enstaka tillfällen.
Jag har också visat att, även om de personer som utsätts för rasistisk
diskriminering i sin vardag ser dess strukturella kontext, detta inte
nödvändigtvis innebär att de har möjlighet att tala om dessa erfarenheter i
termer som gör det tydligt att det är en fråga om rasism utan att riskera att
186
misstänkliggöras eller beskyllas för att missförstå och/eller övertolka.
Genom att rasismen på detta sätt är bortförhandlad eller mystifierad,
framstår alltså mina informanters berättelser som mindre trovärdiga, om
de hävdar att de varit utsatta för rasism.
Detta innebär ett dubbelt osynliggörande. Att rasismen osynliggörs
innebär inte bara att de erfarenheter mina informanter och andra gör i
vardagen osynliggörs. Det innebär också att samma människor som gör
dessa erfarenheter också i hög utsträckning känner sig tvungna att
förneka eller tiga om dessa erfarenheter. Min analys visar att det för
många saknas arenor för att artikulera erfarenheterna. Berättelserna om
vardagsrasism i Sverige har dessutom inte någon plats i den svenska
dominanta diskursen om ett Sverige som inte accepterar rasism, som
arbetar aktivt för mänskliga rättigheter och jämlikhet. För att bli
accepterad eller i alla fall tolererad, anpassar man sig till det dominerande
sättet att tala om dessa fenomen, antingen för att man är övertygad om att
det är det rätta eller för att priset för att påtala rasism blir för högt. Det
handlar alltså dels om de konkreta rasistiska praktikerna men även om
hur människor förnekas att tala om sina erfarenheter av dessa och på så
sätt själva skuldbeläggs för sin underordnade position. Man kan här se
tecken på det dubbla medvetande som W E B Du Bois ansåg vara
karaktäristiskt för människor som underordnas i rasistiska samhällen. De
personer som underordnas betraktar, enligt honom, världen inte bara
utifrån sina egna åsikter, tolkningar och ställningstaganden utan måste
också förstå hur saker och ting tolkas utifrån de överordnades perspektiv
och se sig själva med deras ögon, eftersom det är de som dominerar i
samhället.286 Mina informanter befinner sig i en position där de för att
kunna fungera socialt i många sammanhang måste känna till både sina
egna tolkningar och den överordnade gruppens tolkningar. Även om de
inte alltid delar dessa, måste de hela tiden ta dem med i beräkningarna för
sina handlingar och ställningstaganden. Något motsvarande behov finns
inte av att den överordnade gruppens medlemmar känner till eller tar den
underordnades perspektiv i beaktande, eftersom man befinner sig i den
position som har tolkningsföreträdet.
Mina informanter befinner sig i en underordnad position i den
rasistiska strukturen och besitter därför en kunskap om hur rasism och
286
W E B Du Bois The Souls of Black Folks Library of America, New York (1986)
187
diskriminering fungerar som överordnade personer ofta saknar. Genom
att studera dessa personers berättelser har jag, som sagt, kunnat visa att
erfarenheter av vardagsrasism inte kan reduceras till enstaka individers
onda avsikter eller rasistiska övertygelser, inte heller till missförstånd,
överkänslighet eller okunskap. Som jag tog upp i avhandlingens
teoriavsnitt säger en studie av vardagslivet något om de förhållanden
människor lever under i ett samhälle och vilka omständigheter de måste
förhålla sig till för att kunna överleva. En sådan omständighet är rasism.
Det är alltså på vardagslivets nivå människor lever sina faktiska liv och
reproducerar och förändrar samhället. På denna nivå kopplas vardagliga
företeelser samman och formar människors liv, tidigare erfarenheter
påverkar hur senare tolkas och så vidare. I exemplet med Adans resa till
Somalia visade jag att möjligheterna att använda sig av samma strategi
som kompisen Yacub var begränsade. Medan Yacub längtade ”hem” till
Somalia visste Adan efter att ha rest dit, att han själv inte hade något hem
kvar där att längta efter. På ett liknande sätt hänger dagens förhållanden i
samhället samman med vad som hänt under tidigare skeenden. Ett
exempel på detta är att de betydelser som finns i språket idag aldrig är
helt frikopplade från tidigare betydelser, som jag tog upp i teoriavsnittet.
Detta innebär att de maktrelationer som vuxit fram under lång tid, de
betydelser vårt språk innehåller och de erfarenheter människor gör i sin
vardag bygger vidare på tidigare erfarenheter och betydelser och hur
relationer mellan grupper och samhällen vuxit fram.
Att istället reducera rasism till ett fåtal individers onda intentioner
eller huruvida de skulle beteckna sig som Rasister eller inte, skulle
innebära att rasismen i samhället skulle reproduceras helt oberoende av
dessa tidigare händelser och betydelser eller att det stora flertalet, som
saknar dessa onda intentioner och/eller inte skulle betrakta sig som
Rasister, skulle vara helt frikopplade från samhället och dess strukturer.
En sådan uppfattning bygger på antagandet att vi lever i en värld och ett
samhälle där förhållanden i människors vardagsliv dikteras av ett ytterst
begränsat antal personer. Att detta fåtal personer skulle ha möjligheter att
ge upphov till de skillnader som finns mellan exempelvis grupperna
”invandrare” och ”svenskar” på ett strukturellt plan vore att grovt
överskatta detta fåtals makt.
Jag menar istället att det svenska samhället, liksom andra samhällen,
genom tiderna har skapat praktiker och diskurser som har legitimerat en
188
strukturellt ojämlik situation mellan grupper som konstrueras som
”raser”. Som exempel har jag tagit upp föreställningen om att Sverige och
svenskar aldrig deltagit i koloniseringen av Afrika och hur denna har
tenderat att osynliggöra den rasism som finns i Sverige idag. Jag har
också visat att de berättelser som går emot dessa uppfattningar ger
tillgång till alternativa sätt att förstå och hantera sin vardag och eventuell
rasism man möter. Även om detta gör livet lättare att leva är det dock
svårt för enskilda individer att agera på andra sätt än de som är allmänt
accepterade och en del av de dominerande diskurserna i samhället.
Eftersom, som jag har visat, man riskerar att på olika sätt bli ifrågasatt
och ens tolkningar avfärdade om man avviker i för stor utsträckning,
tenderar människor att anpassa sig till rådande diskurser och förhållningssätt. Av dessa anledningar räcker det inte med att förändra vissa enskilda
personers åsikter och sätt att tänka kring rasism och diskriminering för att
åstadkomma en förändring av människors vardagsliv och av hur
samhället fungerar. Det är inte heller möjligt att göra enskilda individer
ansvariga för den strukturella diskriminering som finns i det svenska
samhället.
Att se Sverige som ett rasistiskt samhälle innebär därför inte att man
menar att alla svenskar är övertygade Rasister eller att Sverige är värre än
något annat land. Det innebär istället att man förstår den strukturella
ojämlikhet som råder mellan grupper av människor som en fråga om hur
det svenska samhället är uppbyggt och hur detta gynnar vissa grupper av
människor framför andra. Det innebär att man till skillnad från de förklaringar som pekar på ”invandrarnas” bristande språkkunskaper,
kulturella Annorlundahet och ovilja att integreras, eller på ”svenskars”
ovilja mot ”invandrare” och rasistiska övertygelser, pekar på hur
samhället är organiserat och hur dessa strukturella förhållanden tenderar
att genomsyra samhället och människors vardag. Eventuella rädslor för
främlingar, okunskap eller felaktig kunskap om vardagsliv i Afrika,
känslor av avstånd vissa människor kan tänkas känna inför kulturer de
inte betraktar som sina egna, förstås enligt ett sådant perspektiv som en
del av upprätthållandet av en rasistisk maktstruktur i samhället. På så vis
är det alltså inte bara strukturer i sig som är intressanta utan även hur
dessa reproduceras och förändras i vardagen med hjälp av föreställningar
om samhället, människorna i det och deras respektive funktionssätt.
189
Det är genom praktiker på en vardagsnivå människor över- och
underordnas i samhället och det är också här dessa positioner hanteras.
Att man befinner sig i en underordnad position är inte det samma som att
stillatigande acceptera att man befinner sig i en underordnad position.
Under mitt fältarbete träffade jag flera personer som på olika sätt talade
om att inte acceptera rasismen. Detta har jag visat i exemplet med Adan
ovan och det projekt han startat tillsammans med vänner och bekanta och
i exemplet med den paraplyorganisation jag varit i kontakt med. I dessa
båda fall är det frågan om ett organiserat motstånd som syftar till att
förändra det samhälle vi lever i. I Adans projekt gjorde man detta genom
att ge människor kunskap om hur samhället fungerar för att på så sätt
kunna ”ta sig in i samhället”. Inom ramen för paraplyorganisationen
handlade det om att hitta gemensamma strategier att informera om
Afrika, hitta arbetsplatser till sina medlemmar och att samlas och
diskutera gemensamma frågor och problem. Flera av mina informanter
träffade jag genom paraplyorganisationen men enbart Adan verkade
arbeta aktivt för att åstadkomma en bredare förändring av samhället och
dess sociala relationer. Yacub och Anthony verkade mest ha kommit till
seminariet för att diskutera och umgås, vilket kan ses som en antydan om
en vilja att arbeta med dessa frågor på ett mer organiserat sätt.
Med undantag från dessa båda exempel var de strategier mina informanter talade om uteslutande individuella strategier. Ingen hänvisade till
några större politiska sammanslutningar som verkade för en förändring.
Detta kan naturligtvis ha berott på hur mina frågor var formulerade men
tyder också på att en trovärdig social rörelse som på olika sätt aktivt
arbetar mot rasism inte lyckats fånga informanternas uppmärksamhet.
Detta resultat är nedslående av två anledningar. För det första tyder det på
att man inte har tillgång till det stöd en bredare kollektiv rörelse kan ge
underordnade grupper. Att själv bära erfarenheterna utan att kunna dela
dem med andra gör inte bara att man blir mer sårbar utan också att man
blir hårdare fastlåst i den position man befinner sig i. Det faktum att man
står ensam innebär nämligen också att chansen är relativt liten att denna
grupp ska kunna åstadkomma en förändring av sina villkor på sina egna
villkor. Eftersom samhällens strukturer är relativt fasta och svåra att
förändra, är möjligheten för enskilda individer att ensamma förändra
samhället i grunden mycket begränsade. För att kunna påverka
människors vardag på ett mer genomgripande plan krävs större
förändringar än vad de hanteringsstrategier jag här har diskuterat
190
möjliggör, förändringar som på allvar förändrar de rasistiska maktstrukturer som finns i det svenska samhället.
Tidigare och framtida forskning
Det är alltså tydligt att min studie bekräftar de resultat tidigare studier
har gjort – vardagsrasismen är utbredd även i Sverige och denna typ av
upplevelser har en stor inverkan på hur man förhåller sig till det svenska
samhället i stort och hur man funderar kring sin nutid och sin framtid i
Sverige, som exempelvis Räthzel visar i sin studie av ungdomars
strategier att söka jobb.287 I likhet med Motsieloas informanter berättar
också många av dem som intervjuats här om erfarenheter av rasism de
gjort redan som barn.288 Även Sawyer pekar på betydelsen av tidigare
erfarenheter för hur man förhåller sig till svensk vardagsrasism.289
Som jag tog upp i forskningsöversikten har frågor om identitet,
utanförskap och tillhörighet varit vanliga inom forskning kring ”etnicitet”
och ”invandrare” i Sverige. Som tidigare forskning har kommit fram till
blir identiteter viktiga framför allt när de ifrågasätts.290 Några av mina
informanter förhåller sig till frågor om var de hör hemma, huruvida de är
”invandrare” (eller afrikaner, somalier med mera) eller ”svenskar” och
vilken position de har rätt att förvänta sig i det svenska samhället. Men
mina resultat pekar också på att det inte innebär någon självklar konflikt
att befinna sig i flera positioner och/eller ha tillgång till flera identiteter.
Det stora flertalet av mina informanter talade överhuvudtaget inte om
dessa frågor utan funderade mer kring på vilket sätt de blev satta i vissa
sociala positioner och förväntades ha en viss identitet utan att de själv
kände sig bekväma i den.
Till skillnad från de ungdomar som studeras av exempelvis Andersson, Ålund och Knocke och Hertzberg talar mina informanter bara i liten
utsträckning om andra etniska grupper än ”svenskar”, afrikaner och andra
grupper de själva tillhör, vilket tyder på att etnisk eller nationell
tillhörighet inte har någon central betydelse i deras vardag.291 Snarare
287
Räthzel “Några reflektioner…”, s 46 ff
Motsieloa Det måste vara någonting annat..:
289
Sawyer ”Routings: ’race’…”
290
Se till exempel Fanon ”Algeriet Av-slöjat”
291
Andersson Inte samma lika…, Ålund Multikultiungdom…, Knocke och Hertzberg
Månfaldens barn söker sin plats…
288
191
verkar just kategorierna ”invandrare” och ”svenskar” vara viktiga medan
andra, i likhet med Sawyers informanter, talar i termer av ”afrikaner” och
”svenskar”. Överhuvudtaget finns stora likheter mellan Sawyers och min
studie och min studie kan på många sätt ses som en vidareutveckling av
hennes. Till skillnad från Sawyers resultat är dock frågor kring vem som
är afrikan och vad afrikaniteten består i och betyder i det svenska
samhället nästan obefintliga i mina intervjuer. Detta kan i stor
utsträckning förklaras med våra respektive frågeställningar men också av
att vi har samlat in vårt material i olika städer med olika lång historia av
afrikansk närvaro. En annan är att Sawyer samlat in stora delar av sitt
material i kontexter som tydligt definieras av sin koppling till det
afrikanska, nämligen kurser i afrikansk dans. I likhet med Sawyers visar
mina resultat dock att de maktrelationer som finns i samhället inte
nödvändigtvis upphör att vara ojämlika som ett resultat av ökade
kontaktytor mellan etniska grupper och förekomsten och av transnationella nätverk.292 Även i de fall då personer umgicks mycket med svenskar
och även betraktades som svenskar i många situationer, blev det i mitt
material tydligt att rasistiska maktrelationer spelade stor roll även i dessa
relationer, som exemplet med Sandra och hennes och sambons kompisar
visar.
Min studie relaterar frågeställningar om identitet och tillhörighet till
hur människor reagerar och förhåller sig till rasism och rasifiering i
vardagliga situationer och till de underordnade positioner de blir satta i, i
sin egenskap av rasifierade i Sverige. En viktig aspekt av detta var det
osynliggörande av rasism som Mulinari och Neergaard, men också flera
andra, talar om.293 I likhet med deras analys kunde jag i mina intervjuer
tydligt se de begränsade möjligheterna till motstånd inom denna diskurs
och hur den minskade utrymmet för politiska ställningstaganden mot
rasism.294
Samtidigt som avhandlingen analyserar/svarar på många frågor ger
den också upphov till nya. Jag har som sagt visat att tidigare erfarenheter
av rasism utgör den bakgrund mot vilka senare händelser och upplevelser
292
Sawyer Black and Swedish…
Se till exempel Mulinari och Neergaard Den nya svenska arbetarklassen, Pred Even in
Sweden…, Sawyer Black and Swedish… m fl, Mattsson och Tesfahuney ”Rasism i
vardagen”
294
Mulinari och Neergaard Den nya svenska arbetarklassen, s 187
293
192
tolkas. Det finns en rad studier som behandlar ungdomars förhållningssätt
till och erfarenheter av rasism och det framkommer i dessa, liksom i min
studie, att man redan under barndomen har blivit satt i positioner som
”invandraren”, afrikanen och så vidare. Studier av hur barn rasifieras och
hur de hanterar och upplever dessa processer har mig veterligen bara
genomförts i liten skala i Sverige.295 En bredare studie av rasifieringsprocesser bland barn skulle kunna ge intressanta svar inte bara på frågor om
hur dessa erfarenheter ser ut, men också indikationer på hur djupt rotade
rasistiska stereotyper är i vår föreställningsvärld och hur vanliga de är i
vår vardag.
Min studie har också pekat på vissa av de mekanismer som är verksamma i underordningen av afrikaner i svenska rasistiska strukturer.
”Svenskar” lyser i min studie, liksom i så många andra, med sin frånvaro.
Detta riskerar, som jag nämnde i etikdiskussionen, att ge intryck av att
rasism främst är en fråga som gäller de grupper som rasifieras medan den
grupp som utgör normen i samhället förblir osynlig och de överordnades
position framstår som självklar. Lite forskning finns i dagsläget om hur
svensk vardagsrasisms mystifiering är en del inte bara av rasifierade
gruppers underordning utan också av den överordning som sker av
grupper som inte rasifieras. Det vore därför intressant att titta närmare på
de mekanismer och inre dialoger som gör det möjligt för överordnade
grupper att leva i ett ojämlikt samhälle utan att problematisera sin
position. Vad är det som gör att den ordning man lever i känns legitim?
Och om den inte gör det: hur kommer det sig att man inte ser till att
förändra det? Hur fungerar privilegiet att inte behöva känna till
vardagsrasismen och hur bidrar det till rasismens reproduktion?
Avslutande funderingar
Avslutningsvis kan man alltså dra slutsatsen att den vardagsrasism
som drabbar afrikaner i Sverige tar sig många, ofta subtila och
svårfångade, uttryck. Erfarenheterna görs i en kontext av en strukturell
ojämlikhet mellan de människor som rasifieras och de människor som
betraktas som normen i samhället. Den mystifiering som äger rum i det
offentliga samtalet i Sverige gör att möjligheterna till ett artikulerat och
295
Motsieloa Det måste vara något annat… och Ing-Marie Parszyk En skola för andra:
Minoritetselevers upplevelser av arbets- och livsvillkor i grundskolan HLS, Stockholm
(1999)
193
öppet motstånd mot vardagsrasism är starkt begränsade. Dels medför
denna tystnad en osäkerhet om hur upplevelser av rasism bör förstås (är
det till exempel rasism eller bara egna ”negativa tankar”?), dels riskerar
de människor som öppet protesterar mot rasism att misstänkliggöras.
Ytterligare en konsekvens blir att ett organiserat motstånd mot den
strutkurella rasismen i dagens Sverige försvåras. Hanterandet av den
underordnade position som vardagsrasismen reproducerar sker enligt
mina analyser på ett flertal olika sätt som kan delas in i tre övergripande
strategier: en mystifiering av de erfarenheter av rasism man gör i sin
vardag, en längtan bort från rasismen i Sverige till olika typer av
kontexter som konstrueras som fria från rasism och slutligen strategier
som syftar till att hålla rasismen på avstånd och på olika sätt bjuda den så
mycket motstånd som möjligt.
Man kan även dra slutsatsen att vardagsrasism är ett alltför stort
problem i Sverige och att den försätter människor i positioner där deras
möjligheter att själva definiera vem de vill vara är begränsade. Likaså är
deras möjligheterna till motstånd mot detta faktum. För att öka
möjligheterna till motstånd och för att i förlängningen göra motståndet
mindre nödvändigt, krävs en förändring av de maktrelationer som
genomsyrar det svenska samhället och som tenderar att överordna vissa
grupper på andras bekostnad. För att åstadkomma en sådan förändring är
det avgörande att berättelser av vardagsrasism tas på allvar inom det
offentliga samtalet och att den kunskap som finns om dess mekanismer
och funktionssätt börjar tas tillvara i en högre utsträckning. Att föra ett
samtal om saker förändrar inte den vardag människor lever i, men det
utgör, menar jag, ett första nödvändigt steg för en förändring av de
diskurser som legitimerar dagens strukturella diskriminering av
människor med afrikansk, och på andra sätt rasifierad, bakgrund. Genom
att avmystifiera vardagsrasismen i Sverige har en viktig komponent i dess
funktionssätt försvagats. Och någonstans måste man ju börja…
194
The Reality of Invisible Everyday Racism – a summary
Background, method and theoretical framework
Many studies have found inequalities between immigrants and native
Swedes regarding.income and employment. Studies also demonstrate that
a large proportion of non-ethnic Swedes experience racial discrimination
and people of African background tend to experience this more
frequently than other groups. The aim of this thesis is to examine how
people of African decent experience and deal with discrimination and
racism in a context where everyday racism is to a large degree
concealed and/or denied. Using structural discrimination as the
framework of analysis, this study argues that racial discrimination and
inequality should be considered primarily as a part of the social structures
rather than as stemming from individual’s attitudes and beliefs. Inequality
can be observed on all levels and in all fields of society. The material
analysed consists of 20 in-depth interviews with people of African
background (either born in Africa themselves or having at least one
parent born in Africa) and of interviews with key informants in the labour
market. The material has been analysed using the Extended Case Method
as formulated by Burawoy, linking the situational knowledge and social
processes.
The theoretical framework draws primarily on literature on racism,
postcolonial theory as well as the role of the everyday in reproducting
and changing societal structures. It argues that colonialism is not only an
experience of countries of the South but also that the power relationships
developed during the colonial era continue to shape present day
international and national issues and agendas, “race” relations in Sweden
being one of these. It also argues that the construction of the African as
Other has played a central part in defining his/her place in discourses on
Africa and on exerting political power over that continent, its population
and its descendants in other places. Stuart Hall´s framework is used to
discuss the naturalization of social relations in relation to representations..
There is a mutually reinforcing interplay between the colonial structures
195
of the world and structures of racism. Structures of racisms are defined
primarily as a system of domination and inequality instead of as an
attitude, a political ideology or a hostility or fear of racialized people. The
theoretical overview concludes with an introduction to Philomena
Essed’s (1991) concept of everyday racism, where racism, as with other
social structures, is reproduced in the practices of everyday life.
The third chapter discusses the relationships between Africa and
Sweden and demystifies the idea that Sweden lacks a colonial past.
Sweden has had colonies of its own but also many Swedes have taken an
active a part in the colonial efforts of other European countries in that
continent. Representations of Africans as childlike and primitive are
shown not to be a thing of the past but a reality still present in Swedish
literature and social life. In addition, representations of Africa as a
continent of misery have become ever more common. In the second part
of the chapter Sweden’s history of immigration and representations of
“immigrants” as a threat to the Swedish way of life is discussed. Finally,
this chapter debunks the common perception of Sweden’s past as
ethnically homogenous and free from racism, demonstrating that in fact
Sweden has a history of heterogeneity and racism.
Handling strategies – main findings
The research findings point to diverse ways that informants deal with
everyday racism. These have been categorized into three main strategies,
each discussed in a separate chapter.
The first strategy, discussed in chapter 5, consists of re-defining
experiences of racism into phenomena less threatening to dominant
discourses: fear of strangers, honesty, negativity, as a misunderstanding
or simply as something strange and unexplainable. By defining racist acts
as non-racist, the ultimate responsibility for the discrimination
experienced is placed on the person making the experience him-/herself;
e g on him/her behaving in a manner that automatically brings about
discrimination or on being too focused on seeing racism everywhere. In
order not to experience discrimination, one study participant seeks to
behave in a manner he perceives as “Swedish”. Trying, in this way, to
avoid negative attention and possible discrimination. Another study
participant considers herself to be “as everybody else” and therefore sees
discrimination as almost impossibile. By using the strategy of mystifying
196
racism, individuals who fall victim to it are blamed for their experiences
and racism is not seen as a consequence of the way society is organised.
The social structures, it is argued, becomes individualized. This means
that the self is constructed as responsible even for those parts of life one
has no control over and that the subordinated position is accepted.
By using the dominant discourses of Sweden as a country free from
racism, these informants avoid acknowledging that they are situated in a
subordinated position. This allows them to respond in a less confrontational way to the racist practices they encounter, making it easier to
maintain social relationships. However, they also become complicit in
mystifying racism and people in superior positions are able to avoid
taking responsibility for their role in reproducing racist structures.
The second strategy, discussed in chapter 6, entails a distancing from
the racism and exclusion one experiences in Swedish society. Participant
using this strategy experience their right to live in Sweden, and their right
to belong, as being constantly put into question. In response, they
intentionally seek out contexts where they feel a sense of belonging and
are welcomed. This includes moving to other countries or to areas in
Sweden where the position of “immigrant” does not limit the possibilities
for belonging or may even be considered an asset. In a context where
“everyone is an immigrant”, being an immigrant no longer means
stigmatization, but rather becomes empowering and connotes belonging.
The difficulty of this strategy is mainly the frustration and feeling of not
being welcomed in “broader” Swedish society. Yet, it also has
advantages. First, racism is not constructed as a natural part of life or
something one has brought on oneself. Instead, practices of racism are
seen as a serious problem. One interviewee constructs Swedes as more
racist and “false” than other peoples and plans to leave the country as
soon as possible. For him, moving away would have the advantage of not
having to live in a subordinated position as an African in Sweden,
provided of course he is not positioned in the same way in the country he
migrates to. Although it is beyond the scope of this study to follow-up
with interviewees on whether they actually do leave Sweden, this way of
dreaming of and planning for a future in another country makes life in
Sweden easier to live. However, this strategy makes it more difficult for
people to live their lives here an now.
197
The third and final strategy identified in this study, presented in
chapter 7, lies somewhere between on the one hand, pragmatically
limiting the influences of racism on the everyday as much as possible,
and on the other hand, resisting or protesting against it. Interviewees
using this strategy attempt to keep racism at bay by controlling their
feelings of outrage resulting from experiences, controlling their
experiences in the first place, and refusing to direct more energy towards
these experiences than absolutely nessecary. In this way it is possible to
maintain a functioning everyday life and a conviction of self-worth even
when this self-worth is put into question. A consequence of this strategy
is that people maintain a certain distance from their everyday experiences
of racism. It is not a matter of protesting against racism, in this case, as
the cost of protest is seen as being too high and without success. My
analysis shows that overt resistance was problematic because of the
dominant denial of structural racism in Sweden. People who do protest
are seen as extreme, overly sensitive and are said not to understand fully
how Swedish society works. By resisting and protesting, these
interviewees are often criticized and misunderstood, yet this strategy
implies not silently accepting injustices and discrimination. Despite their
strong will, interviewees´ chance of making major changes in society
seem limited.
Conclusions
The study shows that, with only one exception, the strategies used to
handle everyday racism are individual strategies, allowing people to deal
with their individual lives. Unfortunately they do not contain strategies
for the changing of society as a whole or changing the everyday life of
my study participants and their peers. The absence of collective
strategies, I argue, is due to the widespread denial of racism in Sweden
and, consequently, the limited opportunities to voice experiences of
racism without being discredited. Because racism in Sweden is mainly
seen as stemming from personal convictions and/or attitudes, the
injustices produced on a structural level between those groups that are
racialized and those groups that are considered the social norm, is seldom
discussed. This leads to the denial of racism as a part of peoples´ lives in
Swedish society and the constraint of open discussions about these
experiences. It is clear from my material that developing strategies to deal
with everyday racism takes far too much energy and strength from my
interviewees, energy that in a society where no group is racialized would
198
be used for far more constructive and fruitful activities. People who are
not racialized can avoid taking seriously the problem of racism their
fellow citizens experience.
Finally, I conclude that it is necessary to change the inequality of
power between these groups. The first step towards this goals should
consist of an improved public debate in Sweden that takes seriously the
narratives of experiences of racism and makes use of existing knowledge
on the reproduction and functioning of everyday racism.
199
Litteratur
Ajagán-Lester, Luis ”De Andra”: Afrikaner i svenska pedagogiska texter
(1768-1965) HLS, Stockholm (2000).
Andersson, Roger ”Bostadssegregation och etniska hierarkier” i red.
Ingemar Lindberg Det slutna folkhemmet: om etniska klyftor och
blågul självbild, Agora, Stockholm (2002).
Andersson, Åsa Inte samma lika: identifikationer hos tonårsflickor i en
multietnisk stadsdel Symposion, Stockholm (2003).
Appiah, Kwame Anthony ”I min faders hus: kulturfilosofins bild av
Afrika i red. Catharina Eriksson, Maria Eriksson-Baaz och Håkan
Thörn Globaliseringens kulturer – den postkoloniala paradoxen,
rasismen och det mångkulturella samhället Nya Doxa, Nora
(1999).
Atkinson, Philippa ”Representations of conflict in the Western Media:
The manufacture of a barbaric periphery i red. Tracy Skelton och
Tim Allen Culture and Global Change Routledge, London
(1999).
Azar, Michael ”Den äkta svenskheten och begärets dunkla objekt” i red.
Ove Sernhede och Thomas Johansson Identitetens omvandlingar:
Black Metal, magdans och hemlösheten Daidalos, Göteborg
(2001).
Battaglia, Santina „Verhandeln über Identität. Kommunikativer Alltag
von Menschen binationaler Abstammung. i red. Ellen FriebenBlum, Klaudia Jacobs och Birgitte Weissmeier Wer ist fremd?
Ethnische Herkunft, Familie und Gesellschaft Opladen, Leske +
Budrich (2000).
Bauman, Zygmundt Auschwitz och det moderna samhället Daidalos,
Göteborg (1989).
Bauman, Zygmundt ”The Stranger Revisited – and revisiting” i Life in
Fragments: essays in postmodern morality, Blackwwell, Oxford,
(1995).
200
de Beauvoir, Simone Det andra könet Norstedts Förlag, Stockholm
(1949, 1995).
Berg, Lasse När Sverige upptäckte Afrika Rabén Prisma, Stockholm
(1997).
Biterman, D Immigrant housing careers D&: 1993 Byggforskningsrådet
(1993).
Björk, Nina Under det rosa täcket: om kvinnlighetens vara och
feministiska strategier Wahlström och Widstrand, u.o.
(1996).
Du Bois, W E B The Souls of Black Folks Library of America, New York
(1986)
Brah, Avtar Cartographies of Diaspora: contesting identities Routledge,
London (1996).
Brah, Avtar ”Att inrama Europa på nytt: Genuskonstruerade rasismer,
etniciteter och nationalismer i dagens Västeuropa” i red. Catharina Landström Postkoloniala texter Federativ (Stockholm,
2001).
Brante, Thomas, Heine Andersen och Olav Korsnes Sociologiskt lexikon
Natur och Kultur, Stockholm (2001).
Bredström, Anna “Maskulinitet och kamp om nationella arenor –
reflektioner kring bilden av ‘invandrarkillar’ i svensk media” i
red. Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari Maktens (o)lika förklädnader: kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige Atlas, Stockholm (2002).
Brommé, Per, Christer Lundh och Ann-Katrin Bäcklund Varför sitter
”brassen” på bänken? SNS Förlag, Stockholm (1996).
Brune, Ylva ”Tårögda flickor och kusliga män” i red. Ylva Brune Mörk
magi i vita medier: svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism Carlssons, Stockholm: 2001 (1998).
Brune, Ylva “’Invandrare’ i mediearkivets typgalleri” i red. Paulina de
los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari Maktens (o)lika förklädnader: kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige Atlas, Stockholm (2002)
201
Brune, Ylva Nyheter från gränsen: tre studier i journalistik om
”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld Institutionen för
journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet, Göteborg (2004).
Bruner, Jerome Making Stories: law, literature, life Harvard University
Press, Cambridge (2003).
Burawoy, Michael “The Extended Case Method” i Sociological Theory
16:1 March 1998.
Calavita, Kitty ”U.S. Immigration and Policy Responses: The Limits of
Legislation” i red. Wayne A. Cornelius, Philip L. Martin och
James F. Hollifield Controlling Immigration: A Global Perspective Stanford University Press, Stanford (1994).
Castells, Manuel Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur.
Band II: Identitetens makt Daidalos, Göteborg (1997).
Catomeris, Christian Det ohyggliga arvet: Sverige och främlingen genom
tiderna Ordfront, Stockholm (2004).
Catomeris, Christian ”En förfrämligad kropp: hur mörkhet gjorts
osvenskt” i red. Diana Mulinari och Nora Räthzel Bortom etnicitet. Festskrift för Aleksandra Ålund Boréa, Umeå (under utgivning).
Cevung, Camilla Randerz Mediaundersökning Afrikabilden: Afrika sett
med medias ögon SIDA, Stockholm (1998).
Dahlstedt, Magnus och Fredrik Hertzberg Demokrati på Svenska: om
strukturell diskriminering och politiskt deltagande Rapport av
Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering
SOU 2005:112.
Davidsson, Gunilla ”Upplever man att man har blivit diskriminerad?”
Statistiska centralbyrån, Stockholm (2005)
Diaz, José Alberto ”Allmänhetens attityer till rasism, främlingsfientlighet, islamofobi och antisemitism” i Rasism och främlingsfientlighet i Sverige: Rapporter och delstudier om rasism och främlingsfientlighet i Sverige 2004 Integrationsverkets rapportserie
2005:02, Norrköping (2005)
202
van Dijk, Teun Elite Discourse and Racism Sage Publications, Newbury
Park (1993).
van Dijk, Teun ”Elitdiskurser och institutionell rasisim” i red. Paulina de
los Reyes och Masoud Kamali Bortom Vi och Dom: Teoretiska
reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering,
SOU 2005:41, Stockholm, (2005).
Dirar, Uoldelul Chelati “Migration in the Horn: Colonial and postcolonial
perspectives” i red. Elisabeth Abiri och Håkan Thörn Horizons:
Perspectives on a Global Africa Studentlitteratur, Lund (2005).
Doane, Woody “Rethinking Whiteness Studies” i red. Ashley W. Doane
och Eduardo Vonilla-Silva White out Routledge, New York
(2003).
Ek, Anne-Charlotte ”Intervjuaren i gränslandet mellan det välbekanta och
det främmande: Reflexivitet i praktiken” i Metod, makt och kön –
i ett feministiskt samtalsrum. Kvinnovetenskapligt Forum, Rapportserie nr 8, Umeå Universitet, Umeå (1999).
Ekberg, Jan ”Hur är arbetsmarknaden för den andra generationens
invandrare?” Arbetsmarknad och Arbetsliv nr 1 1997.
Ekberg, Jan ”Kan diskriminering förklara skillnader i position på
arbetsmarknaden mellan invandrare och infödda? i Egenförsörjning eller bidragsförsörjning? Invandrarna, arbetsmarknaden och välfärdsstaten: Rapport från integrationspolitiska utredningen SOU 2004:021 Fritzes Offentliga utredningar, Stockholm (2004).
Eriksson, Catharina, Maria Eriksson-Baaz och Håkan Thörn Globaliseringens kulturer – den postkoloniala paradoxen, rasismen och
det mångkulturella samhället Nya Doxa, Nora (1999).
Eriksson-Baaz, Maria ”Biståndet och partnerskapets problematik” i red.
Michael Mc Eachrance och Louis Faye Sverige och de Andra:
Postkoloniala perspektiv Natur och Kultur, Stockholm (2001).
Eriksson-Baaz, Maria The White Wo/Man’s Burden in the Age of
Partnership: A Postcolonial Reading of Identity in Development
Aid Göteborgs Universitet, Göteborg (2002).
203
Essed, Philomena “Vardagsrasism” i red. Paulina de los Reyes och
Masoud Kamali Bortom Vi och Dom: Teoretiska reflektioner om
makt, integration och strukturell diskriminering, SOU 2005:41,
Stockholm, (2005).
Fanon, Franz Svart hud, vita masker Daidalos, Göteborg (1995).
Fanon, Franz “Algeriet av-slöjat” i red Catharina Eriksson, Maria
Eriksson-Baaz och Håkan Thörn Globaliseringens kulturer – den
postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället Nya Doxa, Nora (1999).
Fanon, Franz ”’Problemet’ med de koloniserade” i red. Catharina
Landström Postkoloniala texter Federativ (Stockholm, 2001).
Fausto Sterling, Anne ”Gender, Race, and Nation: The Comparative
Anatomy of ’Hottentot’ Women in Europe, 1815-1817” i red.
Jennifer Terry och Jaqueline Urla Deviant Bodies: Critical Perspectives on Difference in Science and Popular Culture Indiana
University Press, Bloomington (1995).
Fischer, Peter A., Reiner Martin och Thomas Straubhaar ”Should I Stay
or Should I go?” i red. Tomas Hammar, Grete Brochmann, Kristof Tamas och Thomas Faist International Migration, Immobility
and Development: Multidisciplinary Perspectives Berg, Oxford
(1997).
Foucalt, Michel Ethics: Subjectivity and Truth i red. Paul Rabinow
Penguin Books, London (2005).
Gilroy, Paul The Black Atlantic: Modernity and Double Consciousness
Verso, London (1993)
Goffman, Erving Stigma: Den avvikandes roll och identitet, Norstedts
Akademiska Förlag, Stockholm (2005)
Granqvist, Raoul J. ”’Virvlande svarta lemmar’ och ’goda svenskar’ i
Kongo i hundra år – om svensk rasism i vardande” i red. Michael
McEachrane och Louis Faye Sverige och de Andra: Postkoloniala perspektiv Natur och Kultur, Stockholm (2001).
Gustafson, Åsa Sköra livsmönster: Om integrations- och normaliseringsprocesser bland bosniska flyktingar Umeå Universitet, Umeå
(2004).
204
Gustavsson, Bengt ”Personligt kunskapande: intervjuer, samtal och
dialoger” i red. Bengt Gustavsson Kunskapande metoder inom
samhällsvetenskapen Studentlitteratur, Lund, 3:e upplagan
(2004).
Hall, Stuart “Cultural studies and its theoretical legacies” i red David
Morley och Kuan-Hsing Chen Stuart Hall: Critical Dialogues in
Cultural Studies Routledge, London (1996).
Hall, Stuart “Who Needs Identity?” i red. Stuart Hall och Paul du Gay
Questions of Cultural Identity Sage Publications, London (1996)
Hall, Stuart Representation: Cultural Representations and Signifying
Practices Culture, Media and Identities Series, Sage Publications,
London (1997).
Hall, Stuart ”Kulturell identitet och diaspora” i red. Catharina Eriksson,
Maria Eriksson-Baaz och Håkan Thörn Globaliseringens kulturer
– den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella
samhället Nya Doxa, Nora (1999).
Hammar, Tomas och Kristof Tamas ”Why Do People Go or Stay?” i red.
Tomas Hammar, Grete Brochmann, Kristof Tamas och Thomas
Faist International Migration, Immobility and Development: Multidisciplinary Perspectives Berg, Oxford (1997).
Hansson, Per Albin ”Folkhemstal”
http://www.vaxjo.sap.se/pages/219_1.htm (010106)
Haraway, Donna Simians, Cyborgs, and Women: the Reinvention of
Nature Routledge, New York (1991).
Heller, Agnes Everyday Life Routledge och Kegan Paul, London (1984).
Herlitz, Gillis Svenskar: hur vi är och varför vi är som vi är Konsultförlaget AB, Uppsala (1991).
Hjerm, Mikael ”En välfärdsstat för alla?: Invandrares ställning på och
utanför arbetsmarknaden” i red. Rolf Å Gustafsson och Ingvar
Lundberg Arbetsliv och hälsa 2004 Arbetslivsinstitutet, Stockholm (2004)
Holmberg, Åke Världen bortom västerlandet: Svensk syn på fjärran
länder och folk från 1700-talet till första världskriget Kungliga
Vetenskaps- och vitterhetssamhället, Göteborg (1988).
205
Hoogvelt, Ankie Globalization and the Postcolonial World: The New
Political Economy of Development. 2nd Edition. Palgrave,
Houndmills (2001).
hooks, bell Black Looks: Race and Representation South End Press,
Boston (1992).
hooks, bell Killing Rage, Ending Racism Henry Holt and Company, New
York (1995)
Integrationsbarometer 2004: En rapport om allmänhetens inställning till
integration, mångfald och diskriminering 2003 och 2004. Integrationsverket, Norrköping (2005).
Jonsson, Stefan De Andra: Amerikanska kulturkrig och europeisk rasism
Norstedts Förlag AB, Stockholm (1995).
Kalpaka, Annita och Nora Räthzel ”Rassismus oder Ausländerfeindlichkeit?“ i red. Annita Kalpaka och Nora Räthzel Die Schwierigkeit
nicht rassistisch zu sein: Rassismus in Politik, Kultur und Alltag,
Dreisam Verlag GmbH, Köln (1994).
Knocke, Woukko och Fredrik Hertzberg Mångfaldens barn söker sin
plats: en studie om arbetsmarknadschanser för ungdomar med
invandrarbakgrund Svartvitts förlag, Arbetslivsinstitutet, Stockholm (2002).
Knocke, Wuokko ”Den strukturella diskrimineringens försåtlighet – Ett
historiskt och nutida perpektiv” i red. Anders Neergaard Diskriminering på arbetsmarknaden och i rekryteringspraktiker (arbetstitel) (under utgivning).
Kohler Riessman, Catherine “Analysis of Personal Narratives” i red.
Jaber F. Gubrium och James A. Holstein Handbook of Interview
Research Sage, New York (2002)
Konstfack Postkoloniala studier, Skriftserien Kairos Raster, Stockholm
(2002)
Landström, Catharina Postkoloniala texter Federativ, Stockholm (2001)
Lange, Anders Diskriminering, integration och etniska relationer
Integrationsverket, Norrköping (2000).
206
Lapalainen, Paul Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i
Sverige Betänkande av Utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet SOU 2005:56,
Stockholm (2005).
Lawrence, Errol “Just plain common sense: the ‘roots’ or racism” i red.
Center for Contemporary Cultural Studies The Empire Strikes
Back – Race and Racism in 70s Britain CCCS. Birmingham
(1982)
Lefebvre, Henri Critique of Everyday Life Vol. 1 Verso, London (1947,
1991).
Lefebvre, Henri Critique of Everyday Life: Foundations for a Sociology
of the Everyday Vol. II Verso, London (1961, 2002).
Lidchi, Henrietta ”Finding the Right Image: British development NGOs
and the regulation of imagery” i red. Tracy Skelton och Tim Allen Culture and Global Change Routledge, London (1999).
Lindblad, Frank och Anders Hjern “Intercountry Adopted Children as
Young Adults – a Swedish cohort study” American Journal of
Orthopsychiatry 2003, vol 73, nr 2, 190-202.
Lodenius, Anna-Lena och Mats Wingborg “Flyktingar har vi råd med,
men inte våra gamla’: om dold och öppen rasism i invandringsdebatten” i red. Ylva Brune Mörk magi i vita medier: svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism Carlssons,
Stockholm: 2001 (1998)
Löfgren, Orvar ”Nationella arenor” i red. Billy Ehn, Jonas Frykman och
Orvar Löfgren Försvenskningen av Sverige: Det nationellas förvandlingar Natur och Kultur, Stockholm (1993).
Macdonell, Diane The Theories of Discourse - an introduction Basil
Blackwell, Oxford, (1986).
Massey, Doreen “Spaces of Politics” i red. Doreen Massey, John Allen
and Philip Sarre Human Geography Today Polity Press, Cambridge (1999).
Matthis, Moa ”Från Temple till Thorvall” i red. Michael Mc Eachrance
och Louis Faye Sverige och de Andra: Postkoloniala perspektiv
Natur och Kultur, Stockholm (2001).
207
Mattsson, Katarina (O)likhetens geografier: Marknaden, forskning och de
Andra Uppsala Universitet, Uppsala (2001).
Mattsson, Katarina och Mekonnen Tesfahuney ”Rasism i Vardagen” i
red. Ingemar Lindberg Det slutna folkhemmet: om etniska klyftor
och blågul självbild, Agora, Stockholm (2002).
Mattsson, Katarina “Vit rasism” i red. Katarina Mattsson och Ingemar
Lindberg Rasismer i Europa: kontinuitet och förändring Agora,
Stockholm (2004).
McClintock, Anne Imperial Leather: race, gender, and sexuality in the
colonial contest Routledge, NY (1995).
McEachrane, Michael ”’Neger och lokomotiv!’ Primitivism och
modernitet i Artur Lundkvists författarskap” i red. Michael
McEachrane och Louis Faye Sverige och de Andra: Postkoloniala perspektiv Natur och Kultur, Stockholm (2001).
McEachrane, Michael och Louis Faye (red.) Sverige och de Andra:
postkoloniala perspektiv Natur och Kultur, Stockholm (2001).
Mead, George Herbert Mind, Self and Society from the standpoint of a
Social Behaviourist Vol I The University of Chicago Press, Chicago 1967 (1934).
Mecheril, Paul ”Rassismuserfahrungen von Anderen Deutschen – eine
Einzelfallbetrachtung” i Psychologie und Rassismus i red. Paul
Mechereil och Thomas Teo, Rowohlts Taschenbuch Verlag
Gmbh, Hamburg, (1997).
Melvern, L R A People Betrayed: the role of the West in Rwanda’s
genocide Zed Books, London (2000).
Memmi, Albert Racism University of Minnesota Press, Minneapolis,
(2000).
Miles, Robert Racism, Routledge, London (1989).
Molina, Irene Stadens rasifiering: Etnisk boendesegregation i folkhemmet
Uppsala Universitet Geografiska Regionstudier, nr 32 (1997).
208
Molina, Irene och Paulina de los Reyes ”Kalla mörkret natt! Kön, klass
och ras/etnicitet i det postkoloniala Sverige” i red. Paulina de los
Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari Maktens (o)lika förklädnader: Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige Atlas,
Stockholm (2002).
Motsieloa, Viveca Det måste vara någonting annat: en studie om barns
upplevelser av rasism i vardagen Rädda Barnen, Stockholm
(2003).
Mudimbe, Valentin Y. The invention of Africa: Gnosis, Philosophy and
the Order of Knowledge Indiana University Press, Bloomington
and Indianapolis (1988).
Mudimbe, Valentin Y. “Diskurs om makt och kunskap om de andra:
marginalitet och koloniseringens struktur” i red. Catharina Eriksson, Maria Eriksson-Baaz och Håkan Thörn Globaliseringens
kulturer – den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället Nya Doxa, Nora (1999).
Mudimbe, Valentin Y. ”Africa remains the absolute difference: an
Interview” i red. Mai Palmberg Encouter Images: in the meetings
between Africa and Europe Nordiska Afrika Institutet, Uppsala
(2001).
Mulinari, Diana och Anders Neergaard Den nya svenska arbetarklassen
Borea, Umeå (2004)
Mulinari, Diana ”Forskarens biografi och situerad kunskapsproduktion” i
red. Annika Möller och Hanna Wettermark Att utmana vetandets
gränser: en bok om metod, metodologi och epistemologi Liber,
Malmö (2005).
Nilsson, Anders Unmasking the Bandits: the true face of the MNR:
European involvement with apartheid’s tool of terror,
ECASAAMA, London (1990).
O’Dell, Tom Culture Unbound: Americanization and Everyday Life in
Sweden Nordic Academic Press, Lund (1997).
Osterkamp, Ute Rassismus als Selbst-Entmächtigung – Texte aus dem
Arbeitszusammenhang des Projektes Rassismus/Diskriminierung
Argument Verlag (Berlin och Hamburg, 1996).
209
Palmberg, Mai Afrikabild för partnerskap? – Afrikabilder i de
svenska skolböckerna Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala
(2000).
Parszyk, Ing-Marie En skola för andra: minoritetselevers upplevelser av
arbets- och livsvillkor i grundskolan HLS, Stockholm (1999)
Perry, Imani Prophets of the Hood: politics and poetics in Hip Hop Duke
University Press, London (2004).
Pieterse, Jan Nederveen White on Black: Images of Africa and Blacks in
Western Popular Culture Yale University Press, New Haven &
London, (1992).
Portelli, Alessandro The Battle of Valle Giulia: Oral History and the Art
of Dialogue The University of Wisconsin Press, Wisconsin
(1997).
Alessandro Portelli The Death of Luigi Trastulli and Other Stories: Form
and Meaning in Oral History State University of New York
Press, Albany (2001)
Pred, Allan Even in Sweden: Racisms, Racialized Spaces and the Popular
Geographical Imagination University of California Press, Berkeley (2000).
Pred, Allan The Past is not Dead: Facts, Fictions, and Enduring Racial
Stereotypes University of Minnesota Press, Minneapolis (2004)
Raji, Remi ”Afrikaner ställs ut i djurparker” Dagens Nyheter 17 juli
2005.
Rantakeisu, Ulla, Sabina Almgren och Bengt Starrin Rasistiska
trakasserier: en studie med utgångspunkt från händelser i Vålberg Karlstad University Studies, Karlstad (2000).
de los Reyes, Paulina Invandrare och tjänsteman: en studie om
invandrartjänstemännens villkor i det svenska arbetslivet TCO,
Stockholm (1997).
de los Reyes, Paulina och Mats Wingborg Vardagsdiskriminering och
rasism i Sverige – en kunskapsöversikt Integrationsverkets rapportserie 2002:13.
210
de los Reyes, Paulina och Masoud Kamali Bortom Vi och Dom:
teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskrimineing Rapport av Utredningen om makt, integration och
strukturell diskriminering. SOU 2005:41.
Rooth, Dan-Olof ”Adopted Children in Labour Market: discrimination or
unobserved characteristics” International Migration vol 40 (1)
(2002)
Rutherford, Jonathan “A Place Called Home: Identity and the Cultural
Politics of Difference” i red. Jonathan Rutherford Identity, Community, Culture, Difference Lawrence & Wishart, London (1990)
Räthzel, Nora ”Några reflektioner om ungdomars inträde på den svenska
arbetsmarknaden” i red. Magnus Dahlstedt och Ingemar Lindberg
Bortom rasismer i Europa: visioner för ett annat samhälle Agora,
Stockholm (2005).
Sabuni, Kitimbwa, Lena Sawyer och Inyang Eyoma Afrikaner på svensk
arbetsmarknad: spelar färgen roll? ASR Afrosvenskarnas Riksförbund, Stockholm (2001).
Said, Edward W. Orientalism Månpocket, Stockholm (1978).
Said, Edward W. Kultur och Imperialism Ordfronts Förlag, Stockholm
(1995).
Said, Edward ”Secular Interpretation, the Geographical Element, and the
Methodology of Imperialism” i red. Gyan Prakash After Colonialism: Imperial Histories and Postcolonial Displacements
Princeton University Press, New Jersey (1995).
Sassen, Saskia Gäster och främlingar Daidalos, Göteborg (2000).
Sawyer, Lena ”Första gången jag såg en neger – en svensk självbild” i
Törnroslandet: om tillhörighet och utanförskap Integrationsverket, Norrköping (2001).
Sawyer, Lena ”’Negerbyar’ och andra spöken” i Invandrare och
Minoriteter 1/2001: 25-26.
Sawyer, Lena Black and Swedish: Racialization and the Cultural Politics
of Belonging in Stockholm University of California, Santa Cruz
(2002).
211
Sawyer, Lena “Routings: “race”, African diasporas, and Swedish
Belonging” i Transforming Antrhopology 11(1) 13-29 (2002).
Schech, Susanne och Jane Haggis Culture and Development: A Critical
Introduction Blackwell Publishers, Oxford (2000).
Schierup, Carl-Ulrik och Sven Paulson (red). Arbetets etniska delning
Carlssons, Stockholm (1994).
Schmauch, Ulrika “Adjusting and Resisting: Constructions of gender and
ethnicity in the life of young people” CD-uppsats, sociologiska
institutionen, Umeå Universitet, juli 2000.
Scott, Franklin D Swede: The Nation’s History University of Minnesota
Press, Minneapolis (1977).
Sellström, Tor Sweden and National Liberation in Southern Africa Vol. I:
Formation of a popular opinion 1950-1970 Nordiska Afrika Institutet, Uppsala (1999).
Sellström, Tor Sweden and National Liberation in Southern Africa Vol II:
Solidarity and assistance 1970-1994 Nordiska Afrika Institutet,
Uppsala (2002).
Sernhede, Ove Alienation is my nation: hip-hop och unga mäns
utanförskap i Det nya Sverige Ordfront, Stockholm (2002).
Ella Shohat "The Struggle Over Representation: Casting, Coalitions, and
the Politics of Identification"i red. Roman De La Campa, E. Ann
Kaplan, Michael Sprinker Late imperial Culture Verso, London
(1995)
Sjögren, Annick ”Språket, nykomlingens nyckel till samhället men också
en svensk försvarsmekanism” i red. Annick Sjögren, Ann Runfors och Ingrid Ramberg En ”bra” svenska? Om språk, kultur
och makt Mångkulturellt centrum, Tumba (2003: 1996).
Skeggs, Beverly Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön
Daidalos, Göteborg, (1999).
Skovdahl, Bengt Skeletten i garderoben: om rasismens idéhistoriska
rötter Mångkulturellt centrum Botkyrka (1996).
Strömberg, Fredrik Serienegern: en bildberättelse om fördomar
Seriefrämjandet, Stockholm (2001).
212
Svanberg, Ingvar och Mattias Tydén Tusen år av invandring: en svensk
kulturhistoria Gidlunds Bokförlag, Stokholm (1992).
Tesfahuney, Mekonnen Imag(in)ing the Other(s): Migration, racism and
the discursive constructions of migrants Uppsala Universitet,
Geografiska Regionstudier, nr 34, 1998.
Tesfahuney, Mekonnen ”Globaliserad apartheid: Fästning Europa,
migrationen och synen på de Andra” i red. Michael McEachrane
och Louis Faye Sverige och de Andra: Postkoloniala perspektiv
Natur och Kultur, Stockholm (2001).
Thomsson, Heléne ”Feministiskt integrationsarbete – eller vem ska
definiera vems behov?” i red. Paulina de los Reyes, Irene Molina
och Diana Mulinari Maktens (o)lika förklädnader: kön, klass och
etnicitet i det postkoloniala Sverige Atlas, Stockholm (2002).
Tigervall, Carina Folkhemsk film: Med ”invandraren” i rollen som den
sympatiske Andre Umeå Universitet, Umeå (2005).
Trondman, Mats Bilden av en klassresa: sexton arbetarklassbarn på väg
till och i högskolan Carlsson, Stockholm (1994).
Uddhammar, Emil ”Arvet från kolonialismen” i Dagens Nyheter 4 juni
2003.
Wagner, Ulla och Bawa Yamba ”Going North and Getting Attached: the
Case of the Gambians” Ethnos 51 (3-4): 199-222, 1986.
Wallette, Mårten Temporary Jobs in Sweden: Incidence, Exit, and Onthe-job training Lund Economic Studies, Lund (2004)
Wamala, Edward ”Government by Consensus: An Analysis of a
Traditional Form of Democracy” i red. Kwasi Wiredu A Companion to African Philosophy Blackwell Publishing, Malden (2004).
Westin, Charles Mångfald, integration, rasism och andra ord: ett lexikon
över begrepp inom IMER – Internationell Migration och Etniska
Relationer (1999) Socialtstyrelsen, Stockholm (1999).
Whetherell, Margaret och Jonathan Potter Mapping the language of
racism: discourse and the legitimation of exploitation Columbia
University Press, New York (1992).
213
Wieslander, Anna ”Brännpunkt: Bilden av en kontinent” i Omvärlden nr
2 (1999), 12-14.
Wigerfelt, Anders S. och Berit Rasismens yttringar: exemplet Klippan
Studentlitteratur, Lund (2001).
Williams, Malcolm ”Generalization in interpretative research” i red. Tim
May Qualitative Research in Action Sage, London (2002)
Vogel, Joachim, Mikael Hjerm och Sven-Erik Johansson Integration till
svensk välfärd? Om invandrares välfärd på 90-talet Levnadsförhållanden, Rapport nr 96, Statistiska centralbyrån och Arbetslivsinstitutet, Stockholm (2002).
Wohlgemuth, Lennart ”Swedish relations and policies towards Africa” i
red. Lennart Wohlgemuth The Nordic Countries and Africa: old
and new relations Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala (2002).
Zeleza, Paul Tiyambe ”Africa: The changing meanings of ’African’
culture and identity” i red. Elisabeth Abiri och Håkan Thörn Horizons: Perspectives on Global Africa Studentlitteratur, Lund
(2005).
Ålund, Aleksandra & Carl-Ulrik Schierup Paradoxes of Multiculturalism.
Essays on Swedish Society Aldershot, Avebury (1991).
Ålund, Aleksandra Multikultiungdom: Kön, etnicitet, identitet Studentlitteratur, Lund (1997).
214
FÖRTECKNING ÖVER LICENTIATUPPSATSER OCH DOKTORSAVHANDLINGAR VID SOCIOLOGISKA INSTITUTIONEN, UMEÅ
UNIVERSITET
Licentiatuppsatser
L 1
L 2
L 3
L 4
L 5
L 6
L 7
L 8
L 9
Hass, Rita
The Homophile Movement Conflict: Controversy
and Change
vt -68
Linné, Agneta
Fruktsamhet och familjeplanering
vt -68
Cottino, Amedeo
Social differentiering och socialt byte: en referensram
vt -70
Romàn, Ola
Hastighetsöverträdelser i sociologisk belysning
vt -72
Åström, Torsten
Fem glesbygdsområden ur sociologisk synvinkel
vt -72
Ericsson, Thomas
Arbetsvärdering med poängsystem. Några lönebildningsteorier
vt -88
Södergran, Lena
Invandrar- och flyktingpolitik i praktiken - Exemplet
Umeå Kommun
vt -97
Lindgren, Simon
Ungdomsbilder - Text och kontext i den norrbottniska
mediediskursen från trettiotal till åttiotal
ht -98
Miettinen, Antti
Institutional Characteristics of Co-operatives Providing
Welfare Services. Theoretical Study of Co-operatives
and Their Members
vt -00
L 10 Tigervall, Carina
Tigerns avklippta morrhår. Vi och de Andra i den nya
svenska filmen anno 2000
vt -03
Doctoral Theses at the Department of Sociology
D 1
D 2
D 3
D 4
D 5
D 6
D 7
D 8
D 9
D 10
D 11
Cerha, Jarko
Selective Mass Communication
vt -68
Boethius, Inga
Individuellt och socialt betingande faktorer vid olika
grupprocesser
vt -70
Cottino, Amedeo
Slavmarknad - eller om lagens effektivitet. En studie
av den grå arbetskraften
vt -73
Åberg, Rune
Changes in work conditions as a result of changes in
economic structure
vt -73
Sahlman-Karlsson, Siiri
Finska studenter i Umeå. Språkfärdighet och studieframgång
vt -74
Hedman, Eva
Boende och samhällsförändring
vt -74
Pettersson, Lars-Göran
Hushållens inkomst- och konsumtionsförhållanden
regionala skillnader och urbaniseringseffekter
vt -75
Marklund, Staffan
Living Conditions and Social Policy in Rural Change
vt -75
Cigéhn, Göran
Stabilitet och instabilitet i partipolitiska sympatier
vt -76
Wolvén, Lars-Erik
Kabel-TV - Försök med ett annorlunda medium i närsamhället; sammanfattning och analys av resultaten
från första försöksperioden
vt -76
Eriksson, Ingalill
Sociala relationer: Orsaker samt myndighetsåtgärder
och sociologisk metod
ht -77
D 12
D 13
D 14
D 15
D 16
D 17
D 18
D 19
D 20
D 21
D 22
Bergroth, Alf
Handikappade och åldringar i en glesbygdskommun.
Om effekter av socialpolitiska åtgärder
vt -77
Ålund, Aleksandra
Migration och sociala förändringsprocesser.
Om samtida jugoslaviska arbetsmigranter
vt -78
Drugge, Ulf
Domstolar som konfliktreglerare. En komparativ
undersökning av underrätternas konfliktreglerande
verksamhet
ht -78
Källtorp, Ove
Transformation of social structure in peripheral
village communities
ht -78
Höglund, Sten
Centralisering och reduktion av medlemsinflytandet
i en stor facklig organisation
vt -79
Höglund, Lars och Persson, Olle
Kommunikation inom vetenskap och teknik
vt -80
Berglund, Staffan
Resisting Poverty - Perceptives on Participation and
Social Development. The Case of CRIC and the
Eastern Rural Region of Cauca in Colombia
vt -82
Frick, Willy
Strukturomvandling och social utslagning - en analys
av sambanden mellan social struktur och social missanpassning och utslagning under perioden 1860-1975
ht -82
Lindblad, Anders
Lokal radio och tv - en analys av publikstruktur
och deltagande
vt -83
Dahlgren, Lars
Samhällsplanering och lokalsamhälle - en sociologisk
analys av den sociala samhällsplaneringens möjligheter
och begränsningar, illustrerad av tre ortsstudier i
Norrbottens län
vt -84
Höög, Jonas - Arbetstillfredsställelse och frånvaro
vt -85
D 23
D 24
D 25
D 26
D 27
D 28
D 29
D 30
D 31
D 32
D 33
Lindgren, Gerd
Kamrater, kollegor och kvinnor - en studie av könssegregeringsprocessen i två mansdominerade organisationer
ht -85
Gisselberg, Margareta
Att stå vid spisen och föda barn. Om hushållsarbete
som kvinnoarbete
vt -86
Johansson, Mats
Arbetararistokrater och arbetarbyråkrater - Om reformistiska och revolutionära tendenser inom den svenska
arbetarklassen i början av seklet
vt -86
Schierup, Carl-Ulrik
Danser de for traditionens skyld? Invandrere, kultur og
samfund
vt -87
Svallfors, Stefan
Vem älskar välfärdsstaten? Attityder, organiserade
intressen och svensk välfärdspolitik
vt -89
Lindqvist, Rafael
Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati. Det svenska
sjukförsäkringssystemets utveckling
ht -90
Ekström, Marianne
Kost, klass och kön
ht -90
Ericsson, Thomas
Systematisk arbetsvärdering: Ett lönesättningsinstrument i närbild
vt -91
Halleröd, Björn
Den svenska fattigdomen
vt -91
Alalehto, Tage,
Teknik och konflikt. LKAB 1946-1989
ht -92
Hägg, Kerstin
Kvinnor och män i Kiruna. Om kön och vardag i
förändring i ett modernt gruvsamhälle 1900-1990
ht -93
D 34
D 35
D 36
D 37
D 38
D 39
D 40
D 41
D 42
D 43
Schrieber, Trine
Förhåbninger og skuffelser i kvindeerhvervene.
Kvinders möde med ny teknologi og organisatorisk
Forandring
ht -94
Hansson, Carl-Gösta
Fackliga karriärer. Boréa bokförlag. Umeå
vt -96
Waara, Peter
Ungdom i gränsland. Boréa bokförlag. Umeå
vt -96
Eriksson, Nils
The Psychosocial Work Environment and Illness
among Office Workers
vt -96
Augustsson, Gunnar
Etniska relationer i arbetslivet - Teknik, arbetsorganisation & etnisk diskriminering i svensk bilindustri
vt -96
Stern, Peter
Prisoners of the Crystal Palace - Mapping & Understanding the Social and Cognitive Organization of
Scientific Research Field
ht -96
Eriksson, Helén & Gunnarsson, Elly
På tröskeln till omvårdnadsvärlden
vt -97
Löwander, Birgitta
Rasism och antirasism på dagordningen - Studier av
televisionens nyhetsrapportering i början av 90-talet
ht -97
Melin, Göran
Co-production of Scientific Knowledge - Research
Collaboration between Countries, Universities and
Individuals
ht -97
Stattin, Mikael
Yrke, yrkesförändring och utslagning från arbetsmarknaden - en studie av relationen mellan förtidspension
och arbetsmarknadsförändring
vt -98
D 44
D 45
D 46
D 47
D 48
D 49
D 50
Nordenmark, Mikael
Unemployment, Employment Commitment and
Well-being – The Psychosocial Meaning of
(Un)employment among Women and Men
vt -99
Edlund, Jonas
Citizens and Taxation: Sweden in Comparative
Perspective
vt -99
Appelqvist, Maria
Responsibility in Transition. A Study of Refugee
Law and Policy in Sweden
vt -99
Nyman-Kurkiala, Pia
Att flytta bort och hem igen. Sociala nätverk
i kedjemigration
vt -99
Hjerm, Mikael
My People Right or Wrong? A Comparative Analysis
of National Sentiments and their Meaning
vt -00
Jacobsson, Mats
'Att blifva sin egen' - Ungdomars väg in i vuxenlivet i
1700- och 1800-talens övre Norrland
vt -00
Södergran, Lena
Svensk Invandrar- och Integrationspolitik. En fråga om
jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter
vt -00
D 51
Bihagen, Erik
The Significance of Class. Studies of class inequalities, consumption and social circulation in contemporary Sweden
ht -00
D 52
Strandh, Mattias
Varying Unemployment Experiences?
The economy and mental well-being
ht -00
Slavnic, Zoran
Existens och temporalitet. Om det samtida flyktingskapets
komplexitet
ht -00
Kadhim, Abdul M.
Svenskt kommunalt flyktingmottagande. Politik och
implementering
ht -00
D 53
D 54
D 55
D 56
D 57
D 58
D 59
D 60
D 61
D 62
D 63
D 64
D 65
Bengs, Carita
Looking good. A study of gendered body ideals
among young people
ht -00
Danell, Rickard
Internationalization and Homogenization: A Bibliometric
Study of International Management Research
vt -01
Grape, Owe
Mellan morot och piska. En fallstudie av 1992 års
rehabiliteringsreform
ht -01
Mellberg, Nea
När det overkliga blir verklighet. Mödrars situation när
deras barn utsätts för sexuella övergrepp av fäder
vt -02
Nyman, Charlott
Mine, yours or ours? Sharing in Swedish couples
vt -02
Evertsson, Lars
Välfärdspolitik och kvinnoyrken. Organisation, välfärdsstat och professionaliseringens villkor
vt -02
Danielsson, Erna
Är delaktighet möjlig i en byråkrati? En fallstudie
inom Försvarsmakten av det arbete som föregick
försvarsbeslut -96
vt -02
Nordlund, Anders
Resilient Welfare States – Nordic Welfare State Development in the Late 20th century
vt -02
Lindgren, Simon
Modernitetens markörer. Ungdomsbilder i tid och rum
vt -02
Olofsson, Anna
Waves of Controversy. Gene Technology in Dagens
Nyheter 1973-96
vt -02
Öhman, Susanna
Public Perceptions of Gene Technology – On the Edge
of Risk Society
vt -02
D 66
D 67
D 68
D 69
D 70
D 71
D 72
D 73
D 74
D 75
D 76
Sundström, Eva
Gender Regimes, Family Policies and Attitudes to Female
Employment: A Comparison of Germany, Italy and Sweden
vt -03
Mählck, Paula
Mapping Gender in Academic Workplaces: Ways of
Reproducing Gender Inequality within the Discourse
of Equality
vt -03
Karlsson, Peder
Forskares socialisation: Kunskapssociologisk visit i
doktoranders livsvärldar
vt -04
Gustafson, Åsa
Sköra livsmönster. Om integrations- och normaliseringsprocesser bland bosniska flyktingar
vt -04
Grönlund, Anne
Flexibilitetens gränser. Förändring och friktion
i arbetsliv och familj
ht -04
Hult, Carl
The way we conform to paid Labour: Commitment to
Employment and organization in a comparative perspective
ht -04
Westberg, Annika
Becoming an Adult. Living Conditions and Attitudes
among Swedish Youth
vt -05
Tigervall, Carina
Folkhemsk film: med “invandraren” i rollen som den
sympatiske Andre
vt -05
Almqvist, Anna-Lena
The Care of Children: A Cross-National Comparison of
Parents´ Expectations and Experiences
vt -05
Karlsson, Lena
Klasstillhörighetens subjektiva dimension: Klassidentitet, sociala attityder och fritidsvanor
vt -05
Rauch, Dietmar
Institutional Fragmentation and Social Service
Variations: A Scandinavian Comparison
ht -05
D 77
D 78
Bolinder, Margareta
Handlingsutrymmets betydelse för arbetslösas upplevelser, handlingsstrategier och jobbchanser
vt -06
Schmauch, Ulrika
Den osynliga vardagsrasismens realitet
vt -06
Fr o m 1994 utges en ny avhandlingsserie
”Akademiska avhandlingar vid sociologiska institutionen,
Umeå universitet”
A1
A2
A3
A4
A5
A6
A7
Schreiber, Trine
Forhåbninger og skuffelser i kvindeerhvervene.
Kvinders möde med ny teknologi og organisatorisk
forandring
ht -94
Eriksson, Nils
The Psychosocial Work. Environment and Illness
Among Office Workers
vt -96
Augustsson, Gunnar
Etniska relationer i arbetslivet - Teknik, arbetsorganisation & etnisk diskriminering i svensk bilindustri
vt -96
Eriksson, Helén & Gunnarsson, Elly
På tröskeln till omvårdnadsvärlden
vt -97
Södergran, Lena
Invandrar- och flyktingpolitik i praktiken
(licentiatavhandling)
vt -97
Löwander, Birgitta
Rasism och antirasism på dagordningen Studier av televisionens nyhetsrapportering
i början av 1990-talet
ht -97
Melin, Göran
Co-production of Scientific Knowledge Research Collaboration between Countries,
Universities and Individuals
ht -97
A8
A9
A 10
A 11
A 12
A 13
A 14
A 15
A 16
A 17
Stattin, Mikael
Yrke, yrkesförändring och utslagning från arbetsmarknaden - en studie av relationen mellan förtidspension och arbetsmarknadsförändring
vt -98
Lindgren, Simon
Ungdomsbilder - Text och kontext i den norrbottniska
mediediskursen från trettiotal till åttiotal
(licentiatavhandling)
ht -98
Nordenmark, Mikael
Unemployment, Employment Commitment and
Well-being – The Psychosocial Meaning of
(Un)employment among Women and Men
vt -99
Edlund, Jonas
Citizens and Taxation: Sweden in Comparative
Perspective
vt -99
Appelqvist, Maria
Responsibility in Transition. A Study of Refugee
Law and Policy in Sweden
vt -99
Hjerm, Mikael
My People Right or Wrong? A Comparative Analysis
of National Sentiments and their Meaning
vt -00
Jacobsson, Mats
'Att blifva sin egen' - Ungdomars väg in i vuxenlivet
i 1700- och 1800-talens övre Norrland
vt -00
Miettinen, Antti
Institutional Characteristics of Co-operatives Providing
Welfare Services. Theoretical Study of Co-operatives
and Their Members
(licentiatavhandling)
vt -00
Södergran, Lena
Svensk Invandrar- och Integrationspolitik. En fråga om
jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter
vt -00
Bihagen, Erik
The Significance of Class. Studies of class inequalities, consumption and social circulation in contemporary Sweden
ht -00
A 18
A 19
A 20
A 21
A 22
A 23
A 24
A 25
A 26
A 27
A 28
Strandh, Mattias
Varying Unemployment Experiences?
The economy and mental well-being
ht -00
Slavnic, Zoran
Existens och temporalitet. Om det samtida flyktingskapets
komplexitet
ht -00
Kadhim, Abdul M.
Svenskt kommunalt flyktingmottagande. Politik och
implementering
ht -00
Bengs, Carita
Looking good. A study of gendered body ideals
among young people
ht -00
Danell, Rickard
Internationalization and Homogenization: A Bibliometric Study of International Management Research
vt -01
Grape, Owe
Mellan morot och piska. En fallstudie av 1992 års
rehabiliteringsreform
ht -01
Nyman, Charlott
Mine, yours, or ours? Sharing in Swedish couples
vt -02
Evertsson, Lars
Välfärdspolitik och kvinnoyrken. Organisation, välfärdsstat och professionaliseringens villkor
vt -02
Danielsson, Erna
Är delaktighet möjlig i en byråkrati? En fallstudie
inom Försvarsmakten av det arbete som föregick
försvarsbeslut -96
vt -02
Nordlund, Anders
Resilient Welfare States – Nordic Welfare State Development in the Late 20th century
vt -02
Lindgren, Simon
Modernitetens markörer. Ungdomsbilder i tid och rum
vt -02
A 29
A 30
A 31
A 32
A 33
A 34
A 35
A 36
A 37
A 38
Olofsson, Anna
Waves of Controversy. Gene Technology in Dagens
Nyheter 1973-96
vt -02
Öhman, Susanna
Public Perceptions of Gene Technology – On the Edge
of Risk Society
vt -02
Sundström, Eva
Gender Regimes, Family Policies and Attitudes to Female
Employment: A Comparison of Germany, Italy and Sweden
vt -03
Tigervall, Carina
Tigerns avklippta morrhår. Vi och de Andra i den nya
svenska filmen anno 2000 (licentiatuppsats)
vt -03
Mählck, Paula
Mapping Gender in Academic Workplaces: Ways of
Reproducing Gender Inequality within the Discourse
of Equality
vt -03
Karlsson, Peder
Forskares socialisation: Kunskapssociologisk visit i
doktoranders livsvärldar
vt -04
Gustafson, Åsa
Sköra livsmönster. Om integrations- och normaliseringsprocesser bland bosniska flyktingar
vt -04
Hult, Carl
The way we conform to paid Labour: Commitment to
employment and organization from a comparative
perspective
ht -04
Westberg, Annika
Becoming an Adult. Living Conditions and Attitudes
among Swedish Youth
vt -05
Tigervall, Carina
Folkhemsk film: med “invandraren” i rollen som den
sympatiske Andre
vt -05
A 39
A 40
A 41
A 42
A 43
Almqvist, Anna-Lena
The Care of Children: A Cross-National Comparison of
Parents´ Expectations and Experiences
vt -05
Karlsson, Lena
Klasstillhörighetens subjektiva dimension: Klassidentitet, sociala attityder och fritidsvanor
vt -05
Rauch, Dietmar
Institutional Fragmentation and Social Service
Variations: A Scandinavian Comparison
ht -05
Bolinder, Margareta
Handlingsutrymmets betydelse för arbetslösas upplevelser, handlingsstrategier och jobbchanser
vt -06
Schmauch, Ulrika
Den osynliga vardagsrasismens realitet
vt -06
