Jesus Kristus Preexistens [243]

Guds Kristna Kyrkor
[243]
Jesus Kristus Preexistens [243]
(Edition 2.1 19980404-19980822) Audio
Radikal Unitarism förnekar den ickefysiska förutvarande existensen hos Jesus Kristus, och hävdar
att hans existens började vid hans födelse genom Maria. Binitarism söker att tillskriva två personer
till Gudomligheten. Diteism tillskriver existensen av två gudar från evighet. Vissa människor
hoppar från binitarism till diteism och förstår varken doktrinen eller dess ursprung. Vad är då
Bibeln hållning?
Christian Churches of God
PO Box 369,
WODEN
ACT 2606,
AUSTRALIA
E-mail: [email protected]
(Copyright  1998 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2003)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar
eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas.
Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter
såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Page 2
Jesus Kristus Preexistens [243]
Jesus Kristus Preexistens [243]
Frågan om Jesus Kristus preexistens är
egentligen uppdelad i två ämnen. Den ena är
frågan om en preexistens som och med Gud
före begynnelsen av hela skapelsen. Med andra
ord, slutsatsen att han var preexisterande innan
den andliga skapelsen. Den andra aspekten är
att Kristus var preexistent som andlig varelse
innan han blev mänsklig genom Inkarnationen.
Denna uppsats behandlar utgångspunkten att
han var preexistent före den fysiska skapelsen
men att han inte var den ende sanne Guden.
Bibeln är tydlig över att det fanns bara en enda
Sann Gud och att Han sände Jesus Kristus (Joh.
17:3). Bibeln förklarar även att ingen människa
någonsin har sett Honom eller någonsin kan se
Honom, och att Han vilar i ett ouppnåeligt ljus.
Han allena är odödlig (1Tim. 6:16) (se
uppsatsen On Immortality (o. 165)). Denna
aspekt är vidare undersökt nedan. I detta
hänseende , är Kristus inte preexisterande på
samma sätt som Gud existerade. Gud var
ensam i sin bidande evighet. Inte desto mindre
är Bibeln lika tydlig att Kristus hade en
preexistens som en andlig varelse innan
upprättandet av jorden.
Aposteln Johannes skrev om Kristus och
förklarade, i berättande form, hans preexistens.
Johannes evangelium 1:1 tolkas av trinitarier
som:
John 1:1 I begynnelsen var Ordet och Ordet var med
Gud och Ordet var Gud
Vi känner till att detta är en felaktig
översättning från Peshitta och det sätt som de
antika texterna användes. Peshitta visar att för
att vara så, till och med genom Lamsas
översättning som, i försök att likrikta texten till
trinitarismen, tolkar den som följande:
Ordet var i begynnelsen, och det speciella
Ordet var hos Gud, och Gud var det Ordet.
Detta visar på en annorlunda struktur för den
sista delen. Concordant Literal New Testament
visar den verkliga bokstavliga innebörden hos
orden och deras struktur från grekiskan.
I begynnelsen var ordet och ordet var mot
Gud, och Gud var ordet. Detta var i
begynnelsen mot Gud.
Texten talar om förhållandet och riktningen för
Jesus Kristus hängivenhet gentemot Gud
Texten fotsätter i Johannes evangelium 1:3.
Allt blev till genom det, och utan det blev
ingenting till av allt som finns till.
Således talar den första texten här om logos
som ordet. I biblisk tid kallade de det för
Memra; logos är en grekisk term och memra är
den hebreiska termen för Guds ord så som vi
förstår det från det Gamla Testamentet.
Radikala unitarier, exempelvis de som förnekar
Kristus förutvarande bortom Mariam (eller
Maria) hävdar att detta var inte Kristus, utan en
hypotetisk form av Guds kraft som Hans
gudomliga yttrande.
Johannes evangelium kapitel 1 förklarar dock
denna syn i närmare detaljer, vilket skulle
föranleda denna tolkning.
Johannes talar i sitt evangelium om Johannes
Döparen (återigen citerat från texten i
Concordant Literal New Testament i Coxs
original) från Johannes 1:6-14.
6 Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn
var Johannes. 7 Han kom som ett vittne för att vittna
om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom
det.(svenska översättningen av år 2000 har ’honom’
istället för ’det’. övers. anm.) 8 Själv var han inte
ljuset, men han skulle vittna om ljuset. 9 Det [var
det] sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle
komma in i världen.10 Han var i världen, och
världen hade blivit till genom honom, men världen
kände honom inte.11 Han kom till det som var hans,
och hans egna tog inte emot honom.12 Men åt dem
som tog emot honom gav han rätten att bli Guds
barn, åt alla som tror på hans namn,13 som har blivit
födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av
någon mans vilja, utan av Gud.14 Och Ordet blev
människa [och tabernakel] och bodde bland oss, och
vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende
sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och
sanning.
Det kom en man utnämnd av Gud och hans
namn var Johannes. Denne man kom för ett
Jesus Kristus Preexistens [243]
vittnesmål, att han skulle vittna om ljuset,
så att alla skulle tro genom det. Han var
inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det var det sanna ljuset – som upplyser
varje människa – som kom till denna
världen.
I världen var han och världen kom till
genom Honom, och världen kände Honom
inte. Till sina egna kom Han och de som är
Hans egna accepterade Honom inte. Dock,
till alla som tar emot Honom, ger han rätten
att bli till Guds barn, till de som tror på
Hans namn, som var född, inte av blod, ej
heller av köttets vilja, ej heller av
människans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev till kött och ett tabernakel
bland oss, och vi skådar Hans ära, en ära
som hos en enfödd från Fadern, full av ära
och sanning.
Logos blev till kött och tabernakel bland oss.
Vi skall undersöka detta nedan.
Det finns ingen obestämd artikel i det grekiska
språket, så detta måste bli slutlett och tillagt.
Detta är problematiskt i texten i Johannes
evangelium 1:1. Många översättare anser att det
skulle gälla och tilläggas i Johannes 1:1 och
översätter detta och ordet var en Gud. Denna
syn har förtjänster som vi skall se i Johannes
evangelium 1:18 och andra texter. I varje fall är
Johannes 1:1 felaktig så som vi ser det
vanligtvis. Den korrekta översättningen, även
om ordföljden är bevarad innehåller begrepp av
till och inte med så som det lärs av trinitarer.
De radikala unitaristernas försök att sätta denna
text som ett exempel på hur Guds idémässiga
krafts tillblevelse i köttet snarare än en varelses
tillblivelse i köttet. Detta är kärnan och hjärtat i
deras misstag.
Johannes Döparen talade om Jesus Kristus som
varande före honom själv. Det förekommer en
annan förändring i de antika texterna i
grekiskans Receptus eller Received Text of the
Reformation, och därför i de följande
översättningarna, så som vi ser i nästa sektion.
Johannes evangelium 1:15-18 15 Johannes vittnar
om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade:
Han som kommer efter mig går före mig, ty han
fanns före mig.” 16 Av hans fullhet har vi alla fått
del, med nåd och åter nåd. 17 Ty lagen gavs genom
Page 3
Mose, men nåden och sanningen har kommit genom
Jesus Kristus. 18 Ingen har någonsin sett Gud. Den
ende sonen, själv gud och alltid nära
Johannes säger klart och tydligt att Kristus var
före honom. Ändå vet vi att Johannes var sex
månader äldre än Kristus och det var fysiskt
omöjligt för Kristus att ha varit före honom.
Således talar Johannes om en preexistens.
Denna preexistens var som en gud en elohim
eller en theoi, som vi känner till från de antika
texterna och detta ändrades i Receptus.
Concordant Literal återger texten som:
Johannes vittnar om Honom och ropade
och sade, ”Detta var Han om Vilken jag
sade ’Han som kommer efter mig, har
kommit före mig’ för Han var först före
mig.” för av det som uppfyller honom har
vi alla erhållit, och nåd för nåd. Ty lagen
gavs genom Moses; nåd och sanning kom
genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin
sett Gud. Den enfödde Guden som är i
Faderns famn, Han visar Honom.
Texten visar här strukturen hos texten angående
Johannes uttalande att Kristus var före honom.
Texten i Johannes 1:18 är i verkligheten
’monogenes theos’ som betyder enfödde Gud
och detta framgår av Marshall’s Greek English
Interlinear. (Det märks också i Arameiska hos
Peshitta). Dr Hort har skrivit en lärd avhandling
om förekomsten av denna term ‘monogenes
theos’ (On Monogenes Theos in Scripture and
Tradition; jfr. även uppsatsen On Immortality
[165]). Det finns utförliga bevis att denna term
är korrekt. Det ignoreras bara av den
huvudsakliga kristendomen och binitarerna
som försöker att förneka effekterna av texten.
Efesierbrevet 3:9 i KJV kan användas för att
argumentera för preexistensen.
Ephesians 3:9 Och att få alla människor att se vad
släktskapet med mysteriet, vilket från begynnelsen
av världen varit dold i Gud, som skapade alla ting
genom Jesus Kristus: (KJV, med emfas)
Efesierbrevet 3:9 och att upplysa alla om planen
med den hemlighet som från världens början varit
dold hos Gud, som har skapat allt.
År 2000 svenska översättning
Dock existerar inte orden ‘by Jesus Christ’ i de
antika texterna och är ett senare tillägg i KJV
Page 4
från Receptus och detta förekommer inte i
andra Biblar (se not till v. 9 i Companion
Bible).
Hebreerbrevet 1:1 i KJV noterar också
skapelsen av världen genom Kristus.
Hebreerbrevet 1:1-2 1 Många gånger och på många
sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom
profeterna, 2 men nu vid denna tidens slut har han
talat till oss genom sin son, som han har insatt till att
ärva allting liksom han också har skapat världen
genom honom.
På ett liknande sätt har även denna text blivit
felaktigt översatt eftersom ordet är ‘aion’ vilket
betyder ’tid’ och inte ‘världen’ så som
översättningen försöker att påstå (jfr.
Companion Bible not till v. 2). Kristus gjordes
till lite lägre än änglarna, men det var inte alltid
så. Hebreerbrevet 2:17 visar att han skapades
som sina sina bröder så att han kunde bli till en
barmhärtig och trofast överstepräst.
Messias deklarerade även sin preexistens i ett
antal texter.
I Johannes 5:37 ser vi att Fadern sände Kristus
och Kristus deklarerar att ingen människa har
sett Gud eller hört Hans röst vid något enda
tillfälle. Så Johannes två vittnesmål deklarerar
att ingen har sett Gud, ändå används termen
elohim om den varelse som talade till
patriarkerna och profeterna i det Gamla
Testamentet. Om denna varelse inte var den
ende sanne Gud, vem var det då?
Vi kommer att se att det bara kunde ha varit
Kristus, men att den konsekvent och tydligt
genom det Gamla Testamentet kallades för
Yahovahs Ängel och vi skall finna bevis i det
Nya Testamentet för denna terminologi också.
Det finns en annan aspekt av att vara sänd som
behöver vidare undersökning.
Johannes evangelium 13:3 Jesus visste att Fadern
hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått
från Gud och nu återvände till Gud.
Här anses termen ’från Gud’ vara helt enkelt
som tillblivelse som celluppkomst i Marias
livmoder av radikala unitarier. Omvänt anser
Jesus Kristus Preexistens [243]
binitarer det som en form av frånskiljnad från
den ende sanne Gud. Denna syn uppträdde i
den kristna kyrkan ursprungligen som
modalism, som härrörde från den hedniska
dyrkan av guden Attis. Efterföljarna av dyrkan
för Attis höll ursprungligen att aspekterna av
Fader och Son var funktioner hos den ende
Guden. Denna doktrin upptogs som modalism i
Rom
men
det
var
inte
bibliskt
överensstämmande och var tvunget att anpassas
för att bli till binitarism från kyrkomötet i
Nicea år 325 e. Kr. och senare trinitarism år
381 e. Kr. efter Konstantinopel. Vid det tredje
och fjärde århundradet beklagade sig
prästerskapet för Attis i Rom att kristendomen
hade stulit deras doktrin (jfr. uppsatsen The
Origins of Christmas and Easter (No. 235)).
Johannes 12:44 visar att Kristus var sänd av
Gud.
Johannes evangelium 12:44 Jesus ropade: ”Den som
tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som
har sänt mig,
Detta innebär ett avskiljande. Radikala unitarer
säger att det var i begreppsmässig mening från
livmodern. Andra har en annan uppfattning och
försöker och försöker att hysa uppfattningen
om en sann Gud och ändå hålla kvar vid den
uppenbart problematiska uppfattningen om två
varelser den ena underordnad den andra.
Johannes evangelium 3:17 visar dock att han
sändes in i världen av Fadern och visar således
på en preexistens.
Johannes evangelium 3:17 Ty Gud sände inte sin
son till världen för att döma världen utan för att
världen skulle räddas genom honom.
Uppfattningen här av ‘att sända’ behöver
undersökas i grekiskan. Ordet är SGD 649
apostello vilket betyder att sätta åtsido eller
sända ut på mission. Begreppet om avskiljnad
är även inblandat och är uppfattningen i
Concordant Literal New Testament. Ordet SGD
3992 pempo är även det inblandat i texterna
som menar att avskilja. Begreppet i användning
och form visar på konceptet att särskilja genom
särskild rörelse på ett tillfälligt ärende.
Detta begrepp visar i formerna som används
rörande Guds handlingar i det mänskliga fältet.
Kristus inkarnation var ett tillfälligt ärende för
Jesus Kristus Preexistens [243]
Gud i den fortgående planen för frälsning.
Det finns dock ett antal viktiga texter vilka
deklarerar Kristus preexistens och förklarar
förhållandet.
Ett
viktigt
exempel
är
Fillipperbrevet 2:5-7. Det är mycket förvanskat
i KJV och andra översättnmingar av trinitära
orsaker men RSV verkar vara en mer ärlig
översättning.
Filipperbrevet 2:5-10 5 Låt det sinnelag råda hos er
som också fanns hos Kristus Jesus. 6 Han ägde Guds
gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud
7 utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt
då han blev som en av oss. När han till det yttre hade
blivit människa 8 gjorde han sig ödmjuk och var
lydig ända till döden, döden på ett kors. 9 Därför har
Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom
det namnsom står över alla andra namn, 10 för att
alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på
jorden och under jorden,
Texten har en uttryckt mening för texten i
Hebreerbrevet. Detta är ett klart uttalande att
Kristus var i form eller ’morphe’ av Gud men
inte tänkte jämlikt Gud var en sak att gripa,
eller ta genom våld, så som Satan hade försökt
att göra (jfr. Jes. 14:12-14 och Hes. 28:6-15).
Han ödmjukade sig då (eller tömde) sig själv,
blev till människa och led döden på korset (se
uppsatsen The Cross: Its Origin and
Significance (No. 39)). Denna text är ett klart
konstaterande för Kristus preexistens. En annan
tydlig text är Johannes evangelium 17:5.
Johannes evangelium 17:5 Förhärliga nu mig hos
dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan
världen
var till.
Således
gjorde
Kristus
anspråk
på
preexistensen i ära innan världen kom till.
Alltså gjorde han anspråk på en preexistens
åtminstone jämbördig med Guds söners som
fanns närvarande vid skapelsen som vi ser i Job
38:4-7.
Job 38:4-7 4 Var var du när jag lade jordens grund?
Låt höra, om du vet och kan! 5Vem bestämde dess
mått? Det vet du nog! Vem spände mätsnöret över
den?
6 Var fick dess grundvalar fäste, vem lade dess
hörnsten, 7 medan alla morgonens stjärnor sjöng och
gudasönerna jublade?
Page 5
Vi känner till att Satan är Ljusbäraren eller
Morgonstjärnan för planeten och vi vet att
Kristus
skall
avlösa
honom
som
Morgonstjärnan. Texten visar att han gör
anspråk på preexistensen på en nivå med dessa
varelser (jfr. uppsatsen Lucifer: Ljusbringare
och Morgonstjärna [223]
Kristus sade även: Jag har sett Satan slungas
ner från himlen som en blixt (Luk. 10:18).
Antingen såg han honom falla eller inte. Han
hade inte uppstigit till himlen vid denna tiden
för han var ännu inte död, än mindre uppstigen.
Jesaja och Hesekiel upptar fallet i deras
arbeten. Alltså, om Kristus inte hade en
preexistens, så kunde han inte ha skådat detta
fall.
Det kan argumenteras att detta skulle skett vid
prövningen i öknen men de Gamla
Testamentets texter som anser det som ett fall i
sig själv är i förfluten tid (jfr. Jes 14:12). Detta
skulle rankas som en utsvävande fantasi om
Kristus inte hade en preexistens. Konceptet att
detta skulle vara relaterat till Kungen av
Babylon som en människa, som vissa
apologister gör gällande och framför, förringar
profetians kraft.
Kristus identifieras även som Sabbatens Herre.
Det trängande i denna text är att han gav oss
Lagen.
Matteus evangelium 12:8 Ty Människosonen är
herre över sabbaten.”
Ur dessa texter ser vi konsekvenserna av en
preexistens och en kunskap och medvetande
hos Fadern.
Matteus evangelium 11:27 Allt har min fader
anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom
Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och
den som Sonen vill uppenbara honom för.
Denna vetskap innebär även en preexistens så
som vi ser i Johannes evangelium 17:24.
Kristus känns igen i det Nya Testamentet på
nivå med Morgonstjärnorna hos den angeliska
Värden som vi ser i Apostlagärningarna. I
Apostlagärningarna 7 ser vi att det var en
Herrens Ängel som talade med Moses och de
Page 6
var denna Herrens Ängel som var med Moses i
öknen (Apg 7:30, 35-39).
I denna text identifierar Stephen Kristus som
Herrens Ängel vid Sinai och med kyrkan i
vildmarken och öknen.
Begreppet Guds högra hand i Andra Mosebok
15:6 är att Kristus, så som han agerade, är det
Gamla Testamentets Yahovahs Ängel. Vi ser
att Kristus sitter vid Guds högra hand.
Jesaja 9:6 i Septuagint konstaterar klart och
tydligt att han var Ängeln av det Stora Rådet
och det Nya Testamentet lägger denna text till
Kristus
Paulus hävdar att han mottogs så som en ängel
till och med som Kristus (Gal. 4:14).
Paulus fastslår tydigt att Kristus var i öknen
med Israel i Exodus.
Första Korinthierbrevet 10:1-4 1 Jag vill att ni skall
ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla
molnet över sig och gick alla genom havet. 2 Alla
blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap
med Mose. 3 Alla åt de samma andliga mat, 4 och
alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en
andlig klippa som följde dem, och den klippan var
Kristus.
Att föreslå att Kristus var där endast som en
föreställning i Guds sinne, vilken ingen ändå
såg, bagatelliserar användandet av språk och
metaforer i Bibeln.
Job 33:23-26 hänför till Ängeln av de Tusende
som löser människor från graven.
Job 33:23-26 23 Om det finns en budbärare med
honom, en tolkare, en bland ett tusen, att visa för
människan sin uppriktighet: 24 Dår han nådig för
människan och säger, Fräls honom från att gå ned i
avgrunden: Jag har funnit en lösen. 25 Hans kött
skall vara friskare än ett barns: han skall återvånda
till hans ungdoms dagar: 26 Han skall be inför Gud,
och han skall bli föredragen inför honom: och han
skall se hans ansikte med glädje: för han skall
överhända inför människan hans rättfärdighet. (KJV,
över. till svenska av a. Binder)
Återigen har översättningar som KJV blivit
ändrade i detta hänseende eftersom det endast
är Kristus som är förmedlare och förlösare.
Jesus Kristus Preexistens [243]
RSV till exempel är mer konsekvent.
Job 33:23-26 23 Om där inför honom är en ängel, en
medlare, en av de tusen, att fförklara för människan
vad är rätt för honom; 24 och han är en nådig för
honom, och säger, `Fräls honom från att gå ned i
Avgrunde, Jag har funnit en lösen; 25 låt hans kött
bli friskt med ungdom; låt honom återvända till
dagarna av hans ungdomliga vigör´; 26 därefter ber
människan till Gud, och han accepterar honom, han
kommer in till hans närvaro med glädje. Han
förtäljer för människan hans frälsning. (RSV, över.
till svenska av a. Binder)
23 Om då en ängel kommer till honom, ett av de
tusende sändebuden, och förklarar honom rättrådig,
24 då har Gud förbarmat sig och sagt: ”Rädda
honom från att sänkas i graven, lösen är erlagd.
25Hans kropp blir smidig som ynglingens, han
återfår sin ungdoms kraft. 26När han ber till Gud
blir han bönhörd, han får träda fram inför honom
med jubel. (år 2000 svenska övers)
Första Mosebok 48:15-16 visar också att
elohim eller Jakobs Gud var Förlösningens
Ängel.
Genesis 48:15-16 15 Israel välsignade dem och
sade: ”Den Gud som mina fäder höll sig till,
Abraham och Isak, den Gud som har varit min herde
från min första stund till denna dag, 16 den ängel
som löst mig från allt ont, han må välsigna dessa
barn. Genom dem skall mitt namn leva vidare, mitt
och mina fäders, Abrahams och Isaks. Må de föröka
sig och bli talrika på jorden.”
Förlösningens funktion är Kristus privilegium.
Messias är den givne kandidaten för denna
funktion. Messias skulle alltså således
preexistera som Förlösningens Ängel och
Israels och Jakobs elohim (jfr. Ps. 45:6-7 och
Heb. 1:8-9). Vem denna elohim än var, så var
det inte Eloah.
I Första Mosebok 7:16 ser vi att denne elohim
befallde Moses. Yahovah stängde också in Noa
och hans familj i arken. Det var Yahovah
elohim som talade med Adam i Första
Mosebok 3:8.
Femte Mosebok 32:8-9 visar att Israel var
tilldelade av den Högste Gud till Yahovah så
som hans arvedel. Denna text ändrades av de
rabbinska judarna i den masoretiska texten
någon tid efter det första århundradet. Denna
Jesus Kristus Preexistens [243]
förändring kan ses i KJVs översättning som
lyder:
Femte Mosebok 32:8-9 8 När den Högste tilldelade
nationerna deras arvedel, då han separerade Adams
söner, satte han gränserna för folken enligt antalet
Israels barn. 9 För Herrens del är hans folk; Jakob är
lotten av hans arvedel. (KJV, övers till svenska av a.
Binder)
Septuagint (LXX), Dödahavsrullarna (DSS)
och Klemens första epistel visar att det
ursprungligen löd enligt Guds söner, återgivet
som Guds änglar i grekiskan. RSV återger
texten på de antika manuskripten som:
Femte Mosebok 32:8-9 8 När den Högste gav
nationerna deras arvedelar, när han skiljde männens
söner, fastställde han gränserna för folken enligt
antalet Guds söner. 9 För Herrens del var hans folk,
Jakob hans tilldelade arvedel. (RSV)
Herren här är från hebreiskans Yahovah och
han blev tilldelad Israel som sin del av den
Högste Gud.
Vi har således fastslagit bortom allt tvivel att
det Nya Testamentet menar, av Kristi ord och
apostlarna från Johannes Döparen och framåt
att Kristus var preexistent. Faktum är att han
säger (Joh. 8:58) jag var innan Abraham blev
till. Detta var en deklarering av hans
preexistens. Det kom också att tas som en
deklaration av hans gudomlighet. Var han Gud
eller var hans en ängel eller var han både och?
Svaret är att han var både och som vi skall se.
Om han var både och, hur är det möjligt?
Problemet som vi här ser vilar i vårt språk, inte
i hebreiskan. Vårt språk har bara ett enda ord
för Gud. Hebreiskan har ett otal namn.
Problemet vilar även i de trinitaras teologi,
vilken härstammar fårn en antik hednisk
teologi. Ordet ängel är också endast ett ord som
betyder budbärare. Han var en Guds son av
vilka det finns många som var ordnade under
Morgonstjärnorna (Job 1:6; 2:1; 38:4-7).
Mer därtill, känner vi till att vissa texter är
simpla förfalskningar gjorda av trinitarerna.
Exempel är Första Timotheusbrevet 3:16;
Första Johannesbrevet 5:7; samt även tilläggen
till de tidiga Alpha och Omega-texterna i
Uppenbarelseboken (jfr. uppsatsen Arche of the
Page 7
Creation of God as Alpha and Omega (No.
229) och noterna till texterna i Companion
Bible).
Vi känner till från det Gamla Testamentet att
den Högste Guden var den ende sanne Gud.
Han kallades Värdarnas Yahovah. Han kändes
som Eloah. Alltså är Eloah det singulära
namnet för Gud i hebreiskan, vilket inte hade
något plural alls. Vi vet att Eloah, som singulär
ende sanne Gud, var målet för dyrkan i
Templet. I Job 33:26 ser vi att Eloah var
föremålet för böner.
Skillnaden ansågs som mycket viktig vid tiden
för den sista återupprättelsen under Esra och
Nehemja. Esras bok sträcker sig för att visa
Guds funktion och plats i Bibeln. Namnet för
den ende sanne Gud är Eloah och detta var det
namn som han var känd när Moseböckerna
skrevs så som Eloah förekommer vid ett flertal
tillfällen i Jobs Bok. Job verkade vara skriven
av Moses som kanske en av de första böckerna
i Bibeln.
Ordspråksboken visar att namnet för den ende
sanne Gud är Eloah, i Ordspråksboken 30:4-5.
Det framställer en retorisk fråga om namnet
och gör sonen skiljd från denna varelse i
samma text. Namnet Eloah framställs i nästa
vers.
Esra visar att Eloah är Templets Gud.. Från
Esra 4:23 till Esra 7:26 visas vi funktionen och
förhållandet hos Gud till Hans Tempel.
Templet är Eloahs Hud och inte Elohims Hus.
Elohim ÄR Eloahs hus, och detta är syftet och
symboliken som representerar Templet (jfr 1
Kor. 3:17). Profeterna siade i namn av Israels
Eloah (Esra 5:1). Serubbabel reste och byggde
Eloahs Hus med Eloahs profeter till hjälp (Ezra
5:2). Han är den stora Eloah (Esra 5:8). Han är
himlens och jordens Eloah och vi är hans
tjänare (Esra 5:11). Våra förfäder provocerade
himlens Eloah till vrede (Esra 5:12).
Kärlen är de av Eloahs Hus (Esra 5:14), vilka är
i Jerusalem (Esra 5:15, 17; 6:3). Salomos
Tempels kärl var även de av Eloah och de togs
av Nebukadnessar och återupprättade det andra
Templet (Esra 6:5) vilket byggde i dess ställe
(Esra 6:7). Brännoffren gjordes för himlens
Eloah av Hans präster (Esra 6:9-10). Eloah har
Page 8
gjort så att Hans namn vilar där (Esra 6:12). Av
Esra 6:13-22 ser vi att Eloahs Hus byggdes för
Honom. Det Osyrade Brödets Högtid hölls där
för Honom och prästerna uppdelades för att
tjäna Honom så som det var skrivet i Moses
bok (Esra 6:18). De höll Påsk på den fjortonde
dagen av den första månaden (Esra 6:19).
Lagen är Eloahs Lag (Esra 7:14) och Esra var
en skriftlärd av Eloahs Lag (Esra 7:12). Offren
och bönerna görs även till Eloah (Esra 7:1416).
Det är Hans vilja, Eloahs Vilja, som väntar
(Esra 7:18) som himlens Eloah (Esra 7:21). Det
är himlens Eloah som befaller (Esra 7:23).
Lagmännen är satta i Hans namn och dömer
enligt Hans lagar och de som inte följer dem
blir sorgfälligt dömda där uppå (Esra 7:25-26).
Av denna orsak kallas de som handlar i hans
namn så som hans domare, andligen eller
materiellt, elohim för de är i plural som en
grupp som handlar under Eloahs vilja. Det är
skrivet: Gud (elohim) skall du inte smäda, och
en hövding i ditt folk skall du inte förbanna (2
Mos. 22:28).
Dessa texter visar oss förhållandet mellan
Eloah och Hans elohim. Han är Fadern och de
är alla Hans söner (Job 1:6; 2:1) inklusive
Satan. Det var på grund av denna lag som
Mikael inte kastade anklagelser mot Satan när
de stred om Moses kropp, utan sade: Må
Herren tillrättavisa dig (jfr. Jude 9).
Termerna fader och söner är bestämda av ett
förhållande där en grupp härrör från den andra
vilken är singulär i sitt förhållande. Detta
faktum förstods av alla i den antika världen
Detta förhållandet är ett av familjen. Detta är
varför Messias kan göras till en evigtvarande
fader i Jesaja 9:6 så som det Stora Rådets
Ängel (LXX). Det finns många faderskap eller
familjer i himlen och på jorden (Efes. 3:15). Att
således säga att Bibeln inte påstår att Gud är en
familj av varelser så som elohim är gravt
missledande. Hela strukturen i Bibeln baseras
på familjeförhållanden och hela strukturen i
lagen från det första till det tionde budordet
baseras på Guds Familj. Har vi inte samtliga en
Fader, skapade inte en Gud oss alla (Mal. 2:10).
Jesus Kristus Preexistens [243]
Shema baseras på Yahovah Elohenu. Gud sade
och det var givet till Moses att: Jag skall bli vad
jag kommer att bli (2 Mos. 3:14 jfr. fotnot till
Oxford Annotated RSV). Eloah blir till elohim.
Han blir till allt i alla (Efes. 4:6). Denna
skillnad sågs också i kaldeiskan. Eloah är Elahh
på kaldeiska. Elohim är Elahhin. Termen Elahh
utgjorde basen för den arabiska termen Allah’h.
Detta är den fundamentala frågan som står på
spel i den första trosbekännelsen i Islam: det
finns ingen annan Allah’h [Eloah] utom
Allah’h [Eloah]. Elohim, samtliga av dem,
härrör från Eloah som ensam är den Store
Eloah av himlen, Elyon eller den Högste.
Termen Allah’h används endast inom Islam för
att den inte tillåter någon pluraitet
överhuvudtaget, och utesluter Kristus och
Värdens elohim från ställningen som den ende
sanne Gud.
Yahovahs Ängel var en elohim som var
utnämnd av Eloah. Vi skall alla bli till elohim
som Yahovahs Ängel vid vår ledning. (Sak.
12:8). Detta faktum förstods av den tidiga
kyrkan som deklarerade Kristus preexistens och
fastslog att vi skall bli till theoi. Paulus säger
att det fanns många gudar eller theoi (theoi
polloi) och många Herrar, vare sig de fanns i
himlen eller på jorden (1 Kor. 8:5). (Det är här
den engelska termen hoi polloi kommer ifrån).
Eftersom alla fallna värdar har blivit förvisade
till jorden när Paulus sade detta måste han
logiskt sett ha talat om den lojala Angeliska
Värden. Ordet theoi är det grekiska pluralet av
ordet theos eller Gud. Detta är skillnaden
mellan Eloah och elohim men i grekiskan finns
det ett annat problem som inträder i
grammatiken. Därför kom den bestämda
artikeln och ackusativformen att användas om
Gud och endast theos användes om en singulär
elohim, nämligen Jesus Kristus eller Satan etc.
(jfr. Paul refererar till Satan som theos av denna
världen i meningen elohim av denna världen (2
Kor. 4:4). Åsikten att det finns en skillnad
mellan elohim och theos i Bibeln (samt även att
vi alla skulle bli till theoi) framfördes av
Johannes
Polykarpus,
Polykratos
och
lärjungarna till Europedis med Irenaeus (jfr.
uppsatsen Tidig Teologi om Gudomligheten
[127]).
Kyrkan
förstod
detta
koncept
under
Jesus Kristus Preexistens [243]
reformationen, och det refereras till denna
argumentation och de så kallade Socinierna i en
fotnot till 1851års Heydock Commentary till
Douay Catholic Bible som finns utgiven i
Storbritannien och den engelskspråkiga världen
i allmänhet. Endast Ha Elohim eller Ho Theos
var den ende sanne Gud.
Det är således från detta singulära Eloah som vi
får ordet eolhim. Pluralformen i ordet elohim
hänförs till ett råd som vi ser i Psaltaren (jfr.
strukturen i Trosbekännelse för den Kristna
Tron (No. A1) CCG, 4th ed., 1996, sid. 2-6, 12,
27; samt även uppsatsen Joshua, the Messiah,
the Son of God (No. 134)).
Bibeln är klar över att den underordnade
elohim i Psaltaren 45:6-7 var Jesus Kristus (jfr.
Heb. 1:8-9). Hosea är klar över att denna
elohim var den ängel som brottades med Jakob
(Hos. 12:3-4). Vi känner även till att denna
ängel är den elohim som är vid ledning hos
Davids hushåll (Sak. 12:8) (jfr. uppsatsen De
Utvalda som Elohim [001]). Vi känner till att
han kallas Yahovah och sändes till Israel av
Värdarnas Yahovah som är den Högste Gud
(jfr. Sak. 2:3-11).
Alltså har vi två Yahovahs av vilka den ena är
underordnad och utnämnd av den andra och
både är elohim. Vi ser även i Sakarja 12:8 att vi
skall bli elohim så som vi ser i Psaltaren 82:6.
Logiken här är klar och tydlig. Det finns en
mångfald elohim, men bara en Eloah från
vilken ordet elohim härrör. Ordet elohim anses
tydligt hänföra till en varelse som betäcknas
Herrens Ängel vilken brottades med Jakob eller
Närvarons Ängel som var vid Sinai och som
talade med Moses Herrens Ängel var den
elohim som talade med Abraham i Första
Mosebok 22:1-11.
Vi känner också till att termen Yahovah var
given till fler än en varelse så som vi ser från
hälsningarna hos Abraham till änglarna som
kom för att ta itu med Sodom (1 Mos. 18:2 ff.).
Här var de tre varelserna, vilka benämns som
människor i engelskans översättning, elohim.
Texten säger i verkligheten på hebreiska Here
the three beings, rendered as men in the
English, were elohim. The text in the Hebrew
actually says: och de tre männen [‘enowshim
Page 9
eller dödliga] stod vid honom. Han rusade till
dem och tilltalade dem som adoni (1 Mos.
18:2-3; jfr. Green’s Interlinear Bible). Bibeln
känner dessa tre varelser uppenbarligen som
adoni, vilket är en term som kan ges till andra
helt enkelt som Herre (så som från Sara till
Abraham). Alla var änglar och ingen av dem
var Gud Fader, vilken ingen människa någonsin
har sett. Den ursprungliga texten visar dock
även att de tilltalades som Yahovah i Första
Mosebok 18:27,30,32 vilket var tre av de 134
ställen i det Gamla Testamentet som Soferim
ändrade texten till att lyda Adonai.
En av dessa var antagligen Jesus Kristus men
de två andra var också gudomliga varelser.
Varelserna igenkänns samtliga som Yahovah
och därför som elohim som vi skall se och detta
är medvetet feltolkat av trinitarer och den
rabbinska judendomen i den msoretiska texten
(MT) och därför även i KJV, för att dölja denna
punkt.
Hela strukturen hos denna Yahovahs Ängel går
igenom i uppsatsen The Angel of YHVH (No.
24).
Shema är också felaktigt använt eftersom det är
Shema Y’isroel Yahovah Elohenu Yahovah
Echad. Ordet elohenu tas ut och påstås vara
Elohim, återigen av trinitarer eller binitarer
grundat på samma felaktiga orsaker som
återfinns i upptagandet av andra texter. Av
någon orsak tas ‘echad här för att betyda
förenad i stället för den första i ordningen i
betydelsen allena eller allt som allt i relation till
ett antal entiteter (jfr. Strongs HD No. 259, se
även uppsatsen Joshua, the Messiah, the Son of
God (No. 134)).
Bibeln är väldigt tydlig att det finns en sann
Gud som är den Högste Guden – Han är
Värdarnas Yahovah som även kallas Yahovih
(SHD 3069). Yahovah är den underordnade
elohim av Israel som är Herrens Ängel.
Elohim är plrualform av det ord som används
för Guds söner för att utsträcka förmågan att
vara Gud till Hans söner. På detta sätt blir vi till
elohim, men vi kan aldrig bli en singulär Eloah.
Det finns åtminstone tre varelser som kallas för
Yahovah i det Gamla Testamentet vid samma
Page 10
tillfälle, och ingen av dem var Eloah eller den
Högste Gud. Dessa tre var även kallade för
änglar i förstörelsen av Sodom. När de
tilltalades av Abraham och Lot, tilltalades de
som Yahovah och Soferim ändrade texten i
Första Mosebok 18:27, 30,32 och 19:18, 24
(och vid 134 tillfällen totalt) från Yahovah till
Adonai för att dölja faktumet att det även fanns
flera Yahovahs. Dessa änglar identifierades
både som Yahovah och som Adonai och elohim
och angels samtliga vid samma tillfälle av
patriarkerna och profeterna. Första Mosebok
19:24 visar att termen Yahovah används i
hänseende av två Yahovahs där texten lyder:
Då lät Herren ett regn falla över Sodom och
Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren från
himlen (jfr. vi från v 13).
Bibelns logik är enkel. Det finns en sann Gud
och Han sände Jesus Kristus (Joh. 17:3). Den
Ende Sanne Guden är allena Gud. Han vilar i
ouppnåeligt ljus. Ingen man har sett Honom
eller kan någonsin se Honom, eller har ens hört
Hans röst vid något enda tillfälle (Joh. 1:18;
5:37 1 Tim. 6:16). Den enfödde guden
(monogenies theos ellerr elohi (jfr.. Marshall’s
Interlinear och den Arameiska texten i
Peshitta)) deklarerade (eller talade; ord Honom
har lagts till i översatt text). Det följer därför att
Kristus och apostlarna sade att ingen man har
sett eller hört Eloah (eller Ha Elohim) någonsin
och att vad helst som uppenbarades för
profeterna kunde inte ha varit hänfört till som
Eloah eller den ende sanne Guden.
Varelsen som känns som Yahovah-elohim,
uppenbarade sig dock för människor och talade
med dem från tiden i Edens Lustgård och
framåt. Han talade också i plural till elohim
(jfr. uppsatsen The Doctrine of Original Sin
Part 1 The Garden of Eden (No. 246)).
Det följer som en slutsats av oemotsäglig logik
att denna varelse inte kunnat vara den Högste
Gud (Elyon) eller Eloah. Namnet för denna är
Yahovah-elohim som också bär detta
pluralkoncept elohim. Alltså, om inte Moses,
Psalmisterna, Kristus, Johannes och Paulus var
kompletta lögnare, så måste det finnas en
mångfald elohim. Detta faktum känner vi även
till ifrån hebreiska texter där elohim är en
generisk pluralterm. Dessa varelser var inte den
ende sanne Gud.
Jesus Kristus Preexistens [243]
Det framgår utan tvivel att Kristus är
identifierad som Herrens Ängel eller Närvarons
Ängel som talade med Moses och som gav
lagen vid Sinai. Han var även den ängel som
elohim vilken brottades med Jakob och som
frälste Hagar som Guden som ser (jfr.. 1 Mos.
21:17; 1 Mos. 16:7-13). Han var Förlösningens
Ängel i Första Mosebok 48:15-16 samt lösen
och förmedlaren i Job 33:23-26. På detta sätt
var denna varelse Gud i Guds Hus eller El
Bethel. Det står även utom tvivel att termerna
elohim, yahovah och adonai är pluralformer
och gäller en mångfald varelser vilka inte är
den ende sanne Gud, och vilka även beskrivs
som änglar. Logiken kan heller inte bestridas
att, om Kristus inte är en av dessa varelser, så
gäller termen för ännu fler varelser, och inte
färre. Det verkar dock omöjligt för Kristus att
inte vara en av änglarna i det Gamla
Testamentet på grund av de upprepade
vittnesmålen i det Nya Testamentets text.
Han är sänd av Värdarnas Yahovah för att
frälsa Sion. Ängeln som överlämnar profetian
till Sakarja säger klart och tydligt att han är den
som är sänd av Värdarnas Herre att förlösa Sion
och den som är sänd till nationerna och folken
att förstöra dem. Denna handling från
Uppenbarelseboken och Evangelierna vilar hos
Messias. Denna varelse som talar under order
från Värdarnas Herre kan endast vara den
preexisterande Messias eller så finns det två
varelser som givits detta ansvar när
Uppenbarelseboken verkar tillskriva detta till
Messias.
På liknande sätt är Värdarnas befälhavare över
Herrens Arméer som talar med Josua i den
ställning som vi tillskriver Kristus och hela
historien om Jerikos fall förhåller sig fram till
Messias återkomst och upprättelsen och
underkastelsen av nationerna under Messias så
som vi ser i Uppenbarelseboken (jfr. uppsatsen
The Fall of Jericho (No. 142)).
Kristus var således inte bara preexistent, han
var och är elohim eller Elohi av Israel, som
Yahovah, sänd av Yahovih eller Värdarnas
Yahovah, Elyon eller Högste Gud. Denna
varelse, den ende sanne Gud är Eloah. Han är
föremålet för dyrkan i templet som HaElohim
Jesus Kristus Preexistens [243]
eller Elohim eller God. Kristus är inte den ende
sanne Gud. Endast denna varelse, Eloah (Elahh
för kaldeerna och Allah’h för Islam) stod allena
i den väntande evigheten och hade ingenting
jämlikt eller samexisterande med Honom själv
(jfr. uppsatsen Den Tidiga Kyrkan Teologi
[127]). Ha Elohim (eller Elohim) var Eloah.
Han var Messias Gud och han utsåg Messias
och smorde honom som elohim med glädjens
olja över sina likar (jfr. Ps. 45:6-7; Heb. 1:8-9)
och Kristus var trofast till den som hade skapat
honom (jfr. Heb. 3:2 Marshall’s Greek English
Interlinear RSV).
Den tidiga kyrkans trosförklaring ligger
inbäddad i detta enkla bekännelse av Ulfilas,
Biskop av Goterna (341-381). Dessa folk höll
denna tro långt före Nicea och denna tro hölls
av den tidiga kyrkan från Johannes till Irenaeus
(jfr. Against Heresies ANF vol. 1). Detta
förklarar precis vad Tomas sagt.
Bekännelsen [381] av Ulfilas, Biskop
av Goterna, 341-81
Från A, Hahn, Symbole, 3 198
Jag, Ulfilas, Biskop och bekännare, har alltid så
trott, och i denne ende och sanne tro lägger jag min
vittnesbörd inför my Herre: Jag tror att det finns en
Gud, Fadern, allena ofödd och osynlig, och jag tror
på Hans enfödde Son, vår Herre och Gud, Skapare
av hela skapelsen, som inte har någon like jämte
Honom – därför finns endast en Gud för alla, som
även är Gud för vår Gud – och på en Helig Ande, en
upplysande och helgande kraft – (som Kristus säger
varnande till sina apostlar: “Se, jag sänder min
Faders löfte över er; men vila ni i Jerusalems stad till
vi blir klädda med kraft från höjden.” och vidare;
”och ni skall erhålla kraften som skall komma över
er genom den Helige Ande”) - varken [Kung, men]
underkastade och lydande i alla ting för [Hans] Gud
och Fader…genom Kristus…i den Heliga Ande.C.A.A. Scott, Ulfilas, 109
Page 11
Denna teologi hölls av Goterna, Vandalerna,
Alanerna,
Suevi,
Heruli,
Britterna,
Lombarderna och Germanerna och samtliga
nordliga stammar med begynnelse från lärorna
hos teologerna och lärjungarna til apostlarna
som redan var århundraden gammal innan
kyrkomötet i Nicea år 325 e. Kr, där många av
dessa biskopar var närvarande. Binitarismens
kätteri inleddes vid detta kyrkomöte. År 381
deklarerades treenigheten vid kyrkomötet i
Konstantinopel från teologin av Basil
Kappocidiern, Gregorius av Nyssa och
Gregorius av Nazianzius. Förstörelsen av tron
av grekerna och romarna hade börjat få
effekter. Trinitarer betecknar bekännelsen
felaktigt och oärligt som Arianism för att
framkalla föreställningen att deras doktrin är
äldre och att denna doktrin stammade från
Arius under det fjärde århundradet. Trinitarerna
betecknade
sedan
alternerande
den
subordinationistiska unitariska doktrinen efter
Arius (Arianism) och sedan efter Eusebius av
Nicomedia (Eusebianism) och andra biskopar
mycket äldre än Arius (som inte ens var
närvarande vid kyrkomötet i Nicea, utan bara
var kallad för rådgivning i frågor om logik), för
att anse att Anden var en skapelse av sonen, när
detta i realiteten är Filiokus doktrin som
framfördes vid kyrkomötet i Toledo av
katolikerna själva under det sjätte århundradet.
Till och med grekerna förkastade denna syn.
Människor som betecknar denna syn som
arinsk är antingen medvetet oärliga eller så
förstår de inte tillräckligt av vad de säger.
Vårt folk i kyrkan har hållit denna antika syn i
tvåtusen år och många har dött för den tron och
sanningen (jfr. uppsatsen Rollen för det Fjärde
Budordet hos de Historiskt Sabbatshållande
Guds Kyrkor [170]).
Olyckligtvis inträdde felaktighetern i tron till
och med här och Ulfilas verkar ha redigerat
Bibel enligt detta och uteslöt Kungaböckerna
för att de var fär krigsmässiga (jfr. B. Lehane,
Early Celtic Christianity, Constable London,
1994, sid. 176).
Vi har blivit attackerade och förorättade på
grund av det men aldrig så mycket som under
nittonhundratalet. Kyrka efter kyrka, i varje
instans, efter dess prästeskaps ledning, har
förvrängt tron utan någon förföljelse och till
synes av social acceptans.
Denna bekännelse baseras på teologin som
uttrycks i Psaltaren 45:6-7 och Hebreerbrevet
1:8-9. Den hölls av tidiga apologister som
Irenaeus vid Lyon under det andra århundradet
För kyrkan är den preexisterande Kristus inte
den Ende Sanne Gud. Dr. Samuel Kohn säger:
Den ursprungliga doktrinen för Sabbatarianismen
utgår från den judiska och/eller unitariska
Page 12
Jesus Kristus Preexistens [243]
deklarationen av tron på den ende Gud allena:
Den främsta och högsta principen för den sanna tron
är Att du lyder under en Gud endast (Die
Sabbatharier in Siebenburgen kap.10, sid. [47]).
Detta arbeta har nu blivit översatt till engelska
(se The Sabbatarians of Transylvania (No. B3),
CCG Publishing 1998), och är rekommenderad
läsning som visar på historien hos kyrkans
hållning. Förnekelsen av doktrinen om Jesus
Kristus preexistens verkar inte ens ha varit en
doktrin hos de centrala Sabbatshållande
kyrkorna under århundradena.
Filosofisk och logisk
Kristus preexistens
grund
för
Förnekandet av Kristus preexistens, hur
underligt det än må verka, är i realiteten en
annan aspekt av den hedniska läran om dyrkan
av guden Attis, i dess binitara form, sonen är
helt enkelt en aspekt av guden i en
förhållandeposition till aspekten som Fader.
Det är helt enkelt en modifikation av läran som
leder till trinitarism på det första planet, trots att
det verkar i mångt och mycket vara distinkt
motsatt det.
Den bibliska hållningen är att Kristus, som en
av elohimvärden, tömde sig själv och återvände
till Gud, vilken då satte honom i en livmoder i
mänsklig form.
Satan och Värden i sin helhet kunde ha gjort
detta, men Satan valde att försöka att uppnå
jämlikhet med Gud istället för att lyda. Det blev
nödvändigt för Kristus att visa logiken hos
Guds plan på ett direkt sätt.
Demonerna
hävdade
treenigheten
från
begynnelsen, i dyrkan av den treeniga Guden.
De förnekade att Kristus var annat än en aspekt
av Gud, för att det var nödvändigt att skyla
deras eget misstag. Denna förledelse är
centrerad kring vårt eget öde. Vi skall bli till
elohim så som Yahovahs ängel vid vår ledning
(Sak. 12:8). För att visa detta faktum, återvände
Kristus som Yahovahs Ängel, villigt till Gud,
och antog en mänsklig form efter Hans direktiv.
Denna handling var för att visa vägen som vi
skall återvända till Gud och ges ny form i
Uppståndelsen, och ändå bestå i samma entitet i
realiteten. Denna aspekt, i sig själv, visar på
Guds kraft.
På samma sätt skall demonerna föras ned i
graven och dö, och återvända till Gud och bli
uppståndna som mänskliga varelser i den andra
uppståndelsen, då de skall bli omprövade.
Förnekelsen av förmågan hos den angeliska
värden att föras ned i graven och dö så som
vilken människa som helst (jfr. Jes. kap. 14 och
Hes. kap. 28) är en begränsning av Guds
Allsmäktighet. Det är en demonisk lögn.
Treenigheten är en lögn som är skapad att
motverka förmågan hos de utvalda att bli till
elohim eller gudar så som Kristus gjorde.
Förnekelsen av Kristus preexistens är skapad
att dölja samma lögn från den andra
synvinkeln, som en demonisk begäran efter
alternativet i det mänskliga resonerandets
domstol. Det leder till Buddhism och modern
processteologi, där vi alla så som
uppfattningsmässiga aspekter i Guds sinne är
odödliga så som Gud som vilar i allting.
Den mekanism med vilken Kristus gav upp sin
gudomliga form och blev till människa, är
samma mekanism under Guds kraft, som vi
kommer att bli uppståndna i och bli till elohim
eller theoi, med andra ord underkastade gudar,
som söner till den ende sanne Gud Eloah.
Förnekelsen av Kristus preexistens är att
försöka att förneka värdens förmåga att föras
ned till graven och bli uppstånden. Det försöker
placera Kristus på en separat och särskild nivå
och förnekar effektivt sett människornas
ställning att bli till gemensamma arvtagare med
Kristus, och för Gud att bli till allt i allt.
Argumentet att Kristus var tvungen att vara
Gud för att kunna förlösa och förlåta för
synderna hos människan är filosofiskt nonsens
som är grundat på en lingvistisk begränsning i
den klassiska antika grekiskan, vilken inte hade
något ord för agape som Guds kärlek, och
lånade därför ett hebreiskt ord (jfr. uppsatsen
The Purpose of the Creation and the Sacrifice
of Jesus Christ (No. 160)).
Kristus var tvungen att visa att han var värdig
att bli Överstepräst för Värden genom sitt
osjälviska offer. Kristus var tvungen att vara en
av värden för att kunna göra detta. Människor
Jesus Kristus Preexistens [243]
dör osjälviskt för varandra hela tiden. Om
Kristus inte var en preexisterande medlem av
Värden, då skulle den rollen vara tvungen att
göras av en annan av värden, så som Gabriel.
Detta var en av premisserna på vilken Satan
dömdes vid prövningen i öknen, efter Kristus
dop.
Kristus blev till människa i en liknande process
och följd så som vi kommer att bli till gudar.
Han kom ned, dog, blev uppstånden och
Page 13
återvände igen i total lydnad genom kraften hos
den Helige Ande och Allsmäktigheten och
Allvetandet hos den Allsmäktige Gud, Eloah,
vår Fader, och ende Sanne Gud.
Bibelcitat på svenska där annat inte anges
hämtade från år 2000 års svenska övers. övers.
anm.
