Civilsamhället - Riksbankens Jubileumsfond

Civilsamhället
Civilsamhället
Några forskningsfrågor
Erik Amnå (red.)
RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND
i samarbete med
GIDLUNDS FÖRLAG
© Riksbankens Jubileumsfond & respektive författare, 2005
ISBN 9-7844-698-8
Fingraf tryckeri, Södertälje 2005
Innehåll
Förord ......................................................................................................................
Mats Rolén
7
1. Scenöppning, scenvridning, scenförändring. En introduktion .............
Erik Amnå
9
2. Ett nästintill odeﬁnierbart forskningsområde ........................................... 37
Bengt Göransson
3. Det civila samhället och välfärden
– ideologiska önskedrömmar och sociala realiteter..................................... 45
Lars Svedberg
4. Några aspekter av entreprenörskap i det civila samhället.
Processer nära människor där även det långväga kan vara nära ............... 65
Malin Gawell
5. Mening & Mångfald.
Ledning och organisering av idéburen verksamhet ..................................... 74
Filip Wijkström & Marianne af Malmborg
6. Socialt kapital och tillväxt i kunskapsekonomin.
Ett regionalpolitiskt perspektiv på civilsamhället ......................................... 101
Hans Westlund
7. Globalt socialt ansvar och kollektiva nyttigheter:
Vad kan civilsamhället göra? .............................................................................. 111
Christina Garsten
8. Anti-apartheid och framväxten av ett globalt civilsamhälle .................. 123
Håkan Thörn
9. Globaliseringen, demokratin och det civila samhället ............................ 141
Kristina Persson
Förord
Begreppet ’civilsamhället’ har sedan början av 990-talet fått en allt ökande
användning. Användningen är ofta reﬂekterande och problematiserande,
men inte sällan framstår den närmast som en diﬀus besvärjelse. Man tar
till begreppet när man vill fånga individers och sammanslutningars kreativa
förmåga; hur och varför vi kan initiera och genomföra ”projekt” i vardagen,
t.ex. av social eller ekonomisk natur. Exempelvis när det gäller att hitta alternativ bortom eller vid sidan av den traditionella välfärdsstaten/oﬀentliga sektorn och marknaden. Som framgår av Erik Amnås artikel nedan har
begreppet – med början från marknadsliberalt håll – gradvis mer och mer
inlemmats i den politiska retoriken även på vänsterkanten. Traditionella
folkrörelser, frivilligorganisationer och nya idéburna sammanslutningar –
de senare ofta i hög grad med internet som möteslokal – har särskilt inom
samhällsvetenskaperna börjat diskuteras utifrån teoribildningar med civilsamhället som övergripande benämning. Hur ska vi förstå de sammanslutningsformer som idag uppstår i våra samhällen, men som inte syns på vår
”traditionella karta”? Och vad menas egentligen med ’tredje sektorn’? Som
historiker med ett antal alster som nära anknyter till 970- och 980-talens
folkrörelseforskning, kan jag ibland fundera över vad jag skulle se, om jag
nu, drygt femton år senare, skulle studera samma geograﬁska områden som
då, men toge på mig ”civilsamhällesglasögon”?
Hos Riksbankens Jubileumsfond – som har ett speciﬁkt ansvar att ﬁnansiera humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning – har projektförslag med ’civilsamhällsproﬁl’ blivit allt vanligare bland ansökningarna. Den
ökade fokuseringen på civilsamhället påträﬀas även i RJ:s internationella
forskningssamarbete, såväl bland stiftelserna som hos andra aktörer.
Vid sidan av sin roll som ”reaktiv” ﬁnansiär, arbetar stiftelsen sedan drygt
tjugotalet år tillbaka med att särskilt bearbeta eftersatta eller problematiska forskningsområden. RJ inrättar därför områdesgrupper, bestående av
forskare och praktiker. RJ inrättade sålunda i slutet av 2003 en områdes7
FÖRORD
grupp med uppdraget att kartlägga, analysera och problematisera – och vid
behov – initiera ny teoretisk och empirisk forskning kring civilsamhället.
I gruppen ingår Erik Amnå, docent i statsvetenskap, CEFOS, Göteborgs
universitet, Christina Garsten, docent i socialantropologi, SCORE och socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet, Bengt Göransson,
folkbildare och f.d. utbildningsminister, Marianne af Malmborg, ordförande i IDEELL ARENA och f.d. generalsekreterare i Cancerfonden, Kristina Persson, f.d. landshövding, vice riksbankschef, Lars Svedberg, professor
i socialt arbete, Ersta Sköndal Högskola, Håkan Thörn, docent i sociologi, sociologiska institutionen, Göteborgs universitet, Hans Westlund, docent i regional planering, KTH, institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS),
Östersund och Filip Wijkström, docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm. Områdesgruppens sekreterare är Malin Gawell, B.Sc.,
doktorand vid Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet.
Ordförande är undertecknad Mats Rolén, docent i historia och forskningsdirektör vid RJ.
Områdesgruppen har sedan sin tillkomst genomfört ett antal arbetsseminarier med inbjudna internationella och svenska forskare samt gjort studiebesök hos forskargrupper. Medlemmarna har fört intensiva diskussioner kring frågor om allt från hur globaliseringen återverkar i vårt samhälle,
formerna för det oﬀentliga samtalet och demokratins uttrycksformer, till
enskilda individers engagemang i såväl globala som lokala samhällsfrågor.
Hösten 2004 fann ledamöterna tiden mogen att presentera en idébok, där
var och en utifrån sin bakgrund och profession, tar upp grundläggande
frågor kring ’civilsamhället’ och samtidigt ger förslag eller redovisar forskningsresultat med anknytning härtill. Bidragen omspänner såväl stort som
smått, globalt som lokalt. Erik Amnå har varit vänlig att åta sig redaktörskapet för volymen, vilket han gjort på ett högst förtjänstfullt sätt. Ett stort tack
till Erik! Jag vill även tacka områdesgruppens ledamöter, som vid sidan av
andra verksamheter, avsatt tid och tankemöda och författat artiklarna i antologin! Det är min och gruppens förhoppning att de olika bidragen ska stimulera till fördjupad forskning, kritik och debatt.
Stockholm 4 augusti 2005
Mats Rolén, Ordförande
Riksbankens Jubileumsfonds områdesgrupp
för forskning om civilsamhället
8
1.
Scenöppning, scenvridning, scenförändring
En introduktion
Erik Amnå
Nog ﬁnns det skäl att förhålla sig skeptisk till ett begrepp som blivit så omhuldat och som kommit att rymma så olika empiriska företeelser och så
skilda ideologiska projekt. Många är de som vill göra begreppet till sitt.
Folkrörelser, ﬂyktinggömmare, försäkringsbolag, folkpartister och frimärksklubbar. Alla tycks vilja låna dess fjäderskrud och på det sättet själva få ett
tilläggsvärde. Alla vill de bli något mer än de dittills förefallit vara.
Genomslaget för begreppet civilsamhället måste betecknas som enormt.
På policyområde efter policyområde, i nationalstat efter nationalstat, i Europeiska Unionen, i Världshandelsorganisationen, i Förenta Nationerna, i
Världsbanken, ja snart sagt överallt där samhällsutveckling diskuteras tycks
begreppet ha vunnit anklang och politiskt genomslag. Inom den internationella utvecklingspolitiken förknippas det intimt med åtråvärda eﬀekter
i form av demokrati, välfärd och tillväxt. Där ger identiteten ”Non-governmental” en kvalitetssäkring och tillgång till internationella toppmöten och
biståndsmedel. I demokratiexperiment i svenska kommuner kontrakteras
föreningslivet för att skapa socialt kapital i segregerade bostadsområden.
Privata företag söker allianser med sociala rörelser i hopp om att ge varumärket en etisk attraktionskraft.
Också forskare blir ystra inför begreppet. Det ger namn åt något somliga
av dem velat studera men inte kunnat sätta ord på eller saknat ett teoretiskt
sammanhang för tidigare. Andra utmanas plötsligt av fenomen som dittills
framstått som skäligen harmlösa eller rentav ointressanta.
Men, måste man fråga, kan verkligen ”civilsamhället” inrymma så mycket, och endast, gott? I den nyutkomna vittomfattande idéhistoriska och idéanalytiska antologin om detta omtvistade begrepp, förskräcks redaktörerna
John A. Hall och Frank Trentmann av begreppets makalösa triumftåg över
världen de senaste åren. De frågar sig om det rör sig om:
9
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
… ett återuptäckt tankeredskap, ett emancipatoriskt universalmedel eller ett
nytt slags imperialism? Ett baskoncept för medborgarbildning för elever, forskare och politiker, eller är allt förvirrat, en språkförbistring som man gör bäst
i att hålla utanför ’seriös’ samhällsteori och oﬀentlig politik? (Hall och Trentmann 2005b, s. , min övers.)
Liten begreppshistorik
Vad kan egentligen vara rimligt att lägga in i begreppet det civila samhället? En hastig tillbakablick på hur det använts idéhistoriskt kan kanske ge
svar på den frågan och samtidigt förklara dess renässans (Dahlkvist 995;
Ehrenberg 999; Hall och Trentmann 2005a; Kaldor 2004). Under antiken
avsåg Aristoteles med termen politike koinonia en politisk gemenskap eller
sammanslutning – till skillnad från andra gemenskaper. I romersk tradition
återﬁnns uttrycket societas civilis hos Cicero. Då täcker det en institutionell
ordning för den gemensamma styrelsen. Men det rymmer också de andra
samhällssfärerna i vad som Thomas ab Aquino senare benämner communitas civilis sive politica, vilket närmast är liktydigt med det civila eller det
politiska samhället. Även Thomas Hobbes begreppsbruk ligger nära Ciceros och Aquinos, dvs. hela samhället omfattas. I John Lockes politiska
teori är motsatsparet framför andra den rättfärdiga (rättsstatliga) politiska
sammanslutningen versus naturtillståndet. Civiliteten kopplas till respekt
för individuell autonomi och mellanmänskligt förtroende, dvs. motsatsen
till envåldshärskarnas monarkier. Lockes användning uppvisar ett starkt
släktskap med Jean Jacques Rousseaus men även med John Stuart Mills begreppsbestämning. Liberala politiska teoretiker ser alltså generellt knappast civilsamhället som något som står i kontrast mot en politisk sfär. Det
är det civiliserade samhället som avses. Civilsamhälle blir en normativ beteckning av kvaliteterna på samhällets rättfärdiga rättsskipning, oﬀentliga
samtal, medborgaranda och ansvarskänsla för det gemensamma bästa både
på marknaden och inom den oﬀentliga sektorn.
Egentligen är det framför allt Georg Wilhelm Friedrich Hegel som framstår som den som separerar civilsamhället från staten på det sätt som vi
känner igen från samtida diskussioner i politik och forskning, även om hans
”bürgerlige Gesellschaft” inkluderar marknaden (Dahlkvist 995). Den indelningen associerar vi vanligen till Karl Marx och Friedrich Engels, fastän
de till skillnad från Hegel ser staten som underordnad civilsamhället, som
10
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
ett instrument i de härskande klassernas tjänst. Anton Gramsci däremot är
mindre deterministisk och lägger tonvikten på de ideologiska och kulturella
motsättningarna. Det var i föreställningarna mer än i de faktiska ekonomiska förhållandena som det civila samhället gjorde sig gällande.
Ännu längre från att inkludera speciﬁka ekonomiska elementet i civilsamhället står den idag kanske mest inﬂytelserika samhällstänkaren, Jürgen
Habermas. Han knyter det mycket nära till sitt eget begrepp livsvärlden,
som ju inte heller består av någon direkt självständig uppsättning institutioner. Men civilsamhällets institutionella kärna är för honom dock vad vi
vanligen associerar begreppet till:
… de icke-statliga och icke-ekonomiska förbindelser och frivilliga sammanslutningar som förankrar den oﬀentliga sfärens kommunikationsstruktur i
livsvärlden. Civilsamhället består av dessa mer eller mindre spontant framvuxna sammanslutningar, organisationer och rörelser som tar upp, kondenserar och på ett förstärkande sätt vidarebefordrar den genklang som samhälleliga problem vinner i privatlivets sfärer till den politiska oﬀentligheten.
Civilsamhällets kärna består av ett nätverk av sammanslutningar som institutionaliserar problemlösande diskurser kring frågor av allmänt intresse inom
en ram av organiserade oﬀentligheter. Dessa ’diskursiva arenor’ har en egalitär, öppen organisationsform som speglar grundläggande drag hos de kommunikationssätt runt vilka de utkristalliseras och åt vilka de skänker kontinuitet och beständighet. (Habermas 996, s. 366)
En liknande, fastän ännu mer institutionell men också mer ostensiv deﬁnition av civilsamhället ger de ofta åberopade forskarna Jean Cohen och
Andrew Arato:
… en sfär av social interaktion mellan ekonomi och stat, bestående av framför
allt intimsfären (speciellt familjen), associationssfären (speciellt frivilligorganisationer), sociala rörelser, och kommunikationsformer (Cohen och Arato
992, s. ix)
Denna lilla utblick i civilsamhällets idéhistoria visar på två innebörder. Från
början och helt dominerande inom den liberala traditionen betonas civiliseringen som ett kvalitetskriterium på allehanda sociala system. Men framför
allt från och med Hegel får begreppet civilt samhälle också det drag av ickestatlig, sektoriell avgränsning som är så typisk för nutida begreppsanvändning och som också utmärkte dess svenska introduktion i början av 990talet.
11
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
En femtonårig idépolitisk kontrovers
Genom förliga vindar kom begreppet civilsamhället in i svensk debatt omkring år 990. Ett försök till lansering tio år tidigare (Arvidsson och Berntson 980) hade varit mindre lycksosamt (Dahlkvist 995). Kanske berodde
det på att de förde in det som ett vänsterbegrepp. Nu var debattklimatet
i väsentliga stycken förändrat. Först och främst hade den internationella
politiska utvecklingen bidragit till att det återupptäcktes. I diskussionerna
kring särskilt Östeuropas politiska utveckling hade begreppet fått en både
klarläggande och vägledande funktion. Det blev ett samlingsnamn för bärarna av den statskritiska demokratiseringen av de korrupta kommunistiska systemen. Även vänsterintellektuella i väst-Europa och USA kom att
utnyttja dess potentialer för sitt kritiskt-konstruktiva perspektiv på demokratin, inte sällan i kombination med en positiv nyﬁkenhet på nya sociala
rörelser (Hall och Trentmann 2005b).
Det svenska debattklimatet var nu också ett annat. Systemskiftesdebatten hade skakat om det politiska landskapet rejält. När privatiseringsvågorna gått som högst hade det funnits en folklig majoritet för att bryta upp de
oﬀentliga monopolen inom skola och omsorg, till och med bland vänsterpartiets sympatisörer (Nilsson 999). Den statsﬁnansiella krisen liksom välfärdsstatens fortsatta omstrukturering öppnade också upp för nya perspektiv på välfärdssamhället. En fortgående destabilisering av de partipolitiska
lojaliteterna skapade generellt sett en större rörlighet och osäkerhet ifråga
om politiska attityder och beteenden (Holmberg och Oscarsson 2004). I
denna omprövning ingick också en revidering av synen på svensk demokrati och den oﬀentliga sektorn, både historiskt och i samtiden. Det skedde inte sällan med belägg ur Maktutredningen. Den hade ju dels framställt
välfärdsstaten i paternalistisk och förmyndaraktig dager, dels lanserat den
enkla dualismen mellan den lilla och den stora demokratin samt dels faktiskt visat att den oﬀentliga sektorn inte levde upp till sina löften om öppenhet och inﬂytande ur den enskildes synvinkel (Maktutredningen 990).
En synnerligen god jordmån för talet om ett civilt samhälle skapade också
den stora och snabba spridningen av resultaten från ett amerikanskt forskningsprojekt om en italiensk regionreform. I en anda som starkt erinrade
om Alexis de Tocquevilles berömda analys av Amerika, betonade Robert
Putnam både politik- och marknadsvärdet av de sociala mikromekanismer
som bildar en fundamental samhällsväv av tillit och mellanmänskligt för12
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
troende (Putnam, Leonardi och Nanetti 992). Folkrörelse-Sverige fröjdade
sig storligen över Harvardforskarnas kvitto på deras samhällsnytta. Men att
svenskt föreningsliv skulle vara en så kostbar nationalklenod för demokrati
och tillväxt väckte på sina håll också starka tvivel, som kunde underbyggas
med kritik mot de amerikanska forskarna för tvivelaktiga metodval och begreppsbestämningar (För en sammanfattning, se Norén Bretzer 2005).
På ömse håll i den politiska debatten fanns det emellertid en hunger efter
ett nytt livgivande politiskt begrepp som kunde fylla igen hålen efter såväl
de ”fonder” och ”det starka samhället” som ”den enda vägen” och de ”marknadslösningar” som länge hade dominerat och stigmatiserat den partipolitiska debatten:
Fördelningen av ansvar i välfärdsfrågor mellan staten och civilsamhället och
marknaden kan följa vissa välgrundade principer, men är i praktiken aldrig
deﬁnitiv. Vad vi med säkerhet kan säga är att det var hybris av 960- och 970talens starka-samhället-anhängare att tro att stat och löntagarfonder kunde
sköta allt. Det var likaså hybris av 980-talets nyliberaler att tro att marknaden löser alla välfärdsproblem.
[…] I går kunde vi svenskar i vår oﬀentliga debatt inte se annat än stat och
marknad. I dag kanske vi kan erkänna att det civila samhället ﬁnns och har en
nödvändig roll i både demokratin och välfärden. (Zetterberg 995, s. 92)
I lätt återhållen triumf summerar sociologen Hans L. Zetterberg scenvridningen i svensk samhällsdebatt. Året är nu 995. I fem års tid har han då
själv varit en av de främsta banérförarna av begreppet. Först i egenskap av
partiprogramutvecklare för moderaterna, senare som forskningsledare på
det privata forskningsinstitutet City Universitetet i Stockholm. Hans civilsamhällesbegrepp var förvisso inte utan kritik också mot marknaden.
Men framför allt tecknade han ett civilsamhälle med udden riktad mot den
välfärdsstat som sades ödelägga de goda villkoren för både marknadens
behovstillfredsställande mekanismer och de små gemenskapernas dygdeutveckling (Arvidsson, Berntson och Dencik 994; Zetterberg 994; Zetterberg 999).
Begreppet kom oftast att innehålla inte bara en beskrivning av en samhällssfär utan en ideologisk kritik av för det första den stat och tillhörande
destruktiva krafter som fått den att erodera. Talet om civilsamhället implicerade ofta, som i Maktutredningen, ”[e]n förstärkning av det civila samhället, som en motvikt mot den oﬀentliga sektorns institutioner” (Maktutred13
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
ningen 990, s. 95). Diskussionen kring civilsamhället var först och främst
en kritik mot tendenser i den svenska välfärdsstaten att kolonisera civilsamhället, för att låna ett centralt uttryck från Habermas (Habermas 996).
Begreppet civilsamhället problematiserade med andra ord i första rummet den svenska staten och det svenska sociala kontraktet. Det ifrågasatte
socialdemokratins dubbla anspråk att samtidigt vara ” ’folkrörelser underifrån’ och ett ’statsbärande’ parti ovanifrån: SAP som både Kung och Allmoge” (Trägårdh 999, s. 44). Annorlunda uttryckt: vad Gustav Möller på
tjugutalet hade kallat ”det starka samhället” och som hos Tage Erlander mer
deﬁnitivt blivit liktydigt med staten, den oﬀentliga sektorn och de socialdemokratin närstående folkrörelserna (Qvarsell 985). Det var just detta socialdemokratins anspråk på att vara både stat och civilsamhälle som provocerade mest.
Forskarna kunde tidigt nyansera den här debatten på några punkter. De
kunde exempelvis visa att det faktiskt inte förelåg något självklart samband
mellan en välutbyggd välfärdspolitik och ett försvagat svenskt civilsamhälle (Rothstein 995; Svedberg 993). De varnade också för en tendens att
överdriva betydelsen av det ideologiska momentet när den historiska förskjutningen mellan samhällssfärerna skulle beskrivas. Ofta hade den varit
resultatet av en utpräglad konsensuspolitik. Inte minst från mitten av 960talet och fram till 980-talet ville mittenpartierna på nationell nivå faktiskt
skynda på välfärdsbygget ännu mer (Premfors 99). Efter läsningen av Bo
Gustafssons studie av hur det gick till när en lokal välfärdskommun expanderade under efterkrigstiden (Gustafsson 988), kunde inte ens Hans Zetterberg påstå annat än att kommunens övertagande av civilsamhällesinitiativen överlag framstod som skäligen ”pragmatiskt och ganska oideologiskt”
(Zetterberg 995, s. 82).
Men det var ändå med en betydande ideologisk intonation som begreppet kom till Sverige. I ljuset av den begreppshistoriska utvecklingen kom
debatten, i varje fall till att börja med, att följa de gängse blockgränserna.
Den kom framför allt att fokusera (den socialdemokratiska) välfärdsstaten
och socialpolitiken. Dokumentationen av den tvådagarskonferens som arrangerades av CEFOS på Göteborgs universitet i februari 994 bekräftar
det intrycket. Redan rubriceringen av konferensen klargjorde vad samtalet
skulle komma att handla om; ”Civilt samhälle kontra oﬀentlig sektor” (Trägårdh 995). En oﬀensiv höger mötte en vänster på defensiven.
Inom kort fanns begreppet på mångas läppar. Mellan sommaren 992
14
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
och våren 993 fördes en omfattande debatt i Aftonbladet och Dagens Nyheter (Trägårdh 999). Inte så att alla dyrkade civilsamhället lika triumfatoriskt som en nyfrälst. Många tvangs snarare ganska motvilligt att förhålla
sig till den främmande bokstavskombinationen. En del av debattörerna skåpade raskt ut det som ett förrädiskt, förföriskt perspektiv som bara skulle leda in i en återvändsgränd. En svaghet med begreppet var exempelvis
att det skymde den roll som arbetarrörelsen haft i kontraktet mellan stat
och arbetsgivare och som varit en förutsättning för den maktspridning och
jämlikhet som skapats i Sverige. Så menade bland andra Peter Antman och
Göran Greider att begreppet hotade att romantisera den lokala självstyrelsen och även folkrörelserna. I själva verket luktade det statarsamhälle och
överklassﬁlantropi, menade de. I den sistnämndes kritik framstod civilsamhället rentav som ”en mardröm för de svaga” (Citerat efter Trägårdh 999,
s. 20). Dessa debattörer ville avmystiﬁera begreppet och blottlägga dess förledande förmenta karaktär av en oförarglig beskrivning av svenska folkrörelser. Inte utan skäl befarade de att begreppet var del i ett mycket större
normativt, ideologiskt projekt där det egentligen var något mer och något
annat än en ny benämning på svenskt föreningsliv.
Men begreppet gav även näring åt en vänsterkritik mot bekymmersamma utvecklingsdrag i staten och partierna såväl som i de svenska ideella
organisationerna och folkrörelserna; hade inte rörelserna i praktiken låtit
sig smälta samman med staten och förlorat sin autonoma, kritiska roll som
civilsamhälle? Forskningen hade ju bland annat visat att svenska folkrörelser kännetecknades av byråkratisering och professionalisering samt av en
tämligen prestationsorienterad organisering kring individualistiska intressen (Engberg 986). Temat var besläktat med den kritik som i en mycket
mer principiell och radikal form utvecklats av dissidenter i Östeuropa. Ett
framstående exempel är tjecken Václav Havels argumentation för ett oberoende samhällsliv där medborgarattityder och en social självorganisering
formar en alternativ struktur till den parlamentariska demokratin (Havel
och Vladislav 986).
Flera vänsterdebattörer såg med andra ord begreppet som uppfordrande
för en välfärdskritik som i bästa fall kunde förnya socialdemokratin (Bengtsson 999a). Det är inte särskilt svårt att hitta exempel på liknande, skarpa politiska motsättningar mellan civilsamhälleslinjen och statsexpansionismen
tidigare i socialdemokratins efterkrigshistoria, till exempel när det gällde
den ”planhushållning med reservationsrätt” som hade utmärkt efterkrigsti15
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
dens bostadspolitik (Strömberg 988, citat s. 58). Begreppet civilsamhället
knöt också på ﬂera punkter an till den kritik mot statssocialismen som bland
annat hade utmärkt debatten inom SSU på 970-talet och som ﬁck ett auktoritativt gensvar i den första stora utredningen om kommunal demokrati som
arbetade i början av 970-talet (Kommunal demokrati 975). Bakgrunden
var att många ansett att länken mellan vardagspolitik och kommunpolitik
höll på att brista. Det inre partilivet riskerade förtvina när de nya kommunala organisationerna skulle inrangeras i den nationella välfärdsstaten. Detta
bedömdes hota både självständigheten och legitimiteten i den svenska arbetarrörelsen. Folkhemsbyggets folkliga förankring stod i fara (Lindholm 983;
Åberg 990). Temat hade senare återkommit i egenmaktdiskussion inom
SSU på 990-talet, då som en efterfrågan på ﬂer möjligheter till inﬂytande
och politisk kommunikation (Bengtsson 999b). För alla dessa kritiska historier erbjöd begreppet civilsamhälle en välljudande resonansbotten. Om
socialdemokratin som ett civilsamhälle som försvann och, ännu värre, om
”medborgaren som försvann” (Rosenberg 993).
På en mer undanskymd debattplats beklagade en del feminister den könsblindhet som utmärkte debatten om civilsamhället (Hultman 999; Stark
och Hamrén 2000). En del av dem varnade för jämställdhetseﬀekterna av
att rulla tillbaka staten för att ge större plats åt civilsamhället. Andra ville
dock ifrågasätta den historiska bilden där männen varit välfärdsbyggare
medan överklasskvinnorna idkat välgörenhet i ideella organisationer. Man
menade att detta var en mycket problematisk bild, som exempelvis dolde
det faktum att gifta arbetar- och jordbrukarhustrurs ideella arbete var ett
sätt att lösa ogifta arbetar- och jordbrukarhustrurs problem med att både
lönearbeta och sköta barnen (Nyberg 985). Den osynliggjorde också att
kvinnors ideella arbete kunde utgöra delar i emancipatoriska projekt som
förebådade stora politiska innovationer (Skocpol 992; Åberg 988).
På svenska var ”civilsamhället” sammanfattningsvis ett platssökande begrepp. I bästa mening var det ett oordningsskapande och komplicerande
begrepp, som sprängde gränserna för det allt överskuggande tvåblockstänkande som dominerat den ideologiskt mättade inrikespolitiska systemskiftesdebatten i svallvågorna efter Reaganism och Thatcherism (Antman, Greider och Lappalainen 993). Att översätta ”civilsamhället” till den svenska
välfärdsstaten visade sig inte vara alldeles enkelt.
Debatten om civilsamhället skapade en kamp om det politiska ägarskapet till begreppet på svenska. Aldrig tidigare hade väl högerdebattörerna så
16
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
nyﬁket och så ivrigt brytt sig om förutsättningarna för några aktörer utanför familjer och företag. Fram ur skuggan av de socialdemokratin närstående folkrörelserna klev plötsligt andra ideella organisationer, föreningar och
stiftelser fram. Organisationer som tidigare närmast betraktats som kvasimyndigheter framstod nu snarare som kvasi-företag – i vissa avseenden
överlägsna företagen (Uddhammar 999). Det spreds ett ideologiskt skimmer över svenskt föreningsliv.
Kanske det mest intressanta när det gäller reaktionerna på begreppet är
just detta, att det inte lät sig förstås inom ramen för endimensionell vänster
höger-motsättning. Inom båda blocken skapade det reaktioner som återuppväckte interna spänningar som länge existerat mellan marknadsliberaler och socialkonservativa respektive mellan statssocialister och folkrörelsesocialister (Dahlkvist 999; Trägårdh 999). När det gäller det sistnämnda
spänningsfältet kan Demokratiutredningens arbete tjäna som ett samtida
exempel. Det gav stor plats åt civilsamhället demokratiteoretiskt såväl som
i sina empiriska beskrivningar och praktiska slutsatser (Amnå 999; Demokratiutredningen 2000). Det lanserade ett statskritiskt demokratiperspektiv som tog sin utgångspunkt i medborgarsammanslutningarna. Det kontrasterade starkt mot den representativa demokrati som kan bli sig själv
nog och där folkrörelser och föreningar visserligen har betydelse men bara
av indirekt natur, vilket också var den bild som dominerat de senaste årtiondenas oﬀentliga utredningar (Jacobsson 999). I stället för att förstå och
värdera civilsamhället genom den partidemokratiska välfärdsstatens prisma, försökte kommittén att granska det från en deliberativ, deltagardemokratisk synpunkt. Det ledde bland annat till att den uppmärksammade civil
olydnad för ﬂyktingar och aktioner för djurens rätt (Hebert och Jacobsson
999). Den argumenterade också för att den civila olydnaden bör ses som
”ett naturligt inslag i en mogen demokrati” (Demokratiutredningen 2000,
s. 206). Till betydande delar kan man förstå utredningens perspektiv i ljuset
av en block- och partigränsöverskridande motsättning i synen på just relationerna mellan välfärdsstaten och civilsamhället (Amnå 2006b).
Begreppet civilsamhället lyckades sammanfattningsvis bryta loss svenska folkrörelser och föreningar ur dess statsförankring. De kunde också vara
viktiga just som självständiga forum tack vare sin socialiserande och kritiska relation till den representativa demokratin (Amnå 2006b). De kunde
rentav ha ett värde för sin egen skull.
17
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
Forskningspolitiska eﬀekter
Märkbart sällan framträdde de idépolitiska dispyterna på ytan i svensk inrikespolitik. Men de saknade inte helt återverkningar i dagspolitiken.
Inom ramen för den borgerliga regeringen tillsatte kristdemokraten Inger
Davidsson i september 993 Beredningen för främjande av den ideella sektorn. Den skulle ge den ideella sektorn ökade möjligheter att ta ansvar för
olika verksamheter där det allmännyttiga intresset och människors egna
behov kunde förenas (Budgetpropositionen 992/93). Metoden var att analysera och utarbeta förslag om hur den ideella sektorn skulle kunna ges ett
större ansvar när det gäller att komplettera verksamheter som bedrivs i offentlig regi. Den hade också till syfte att tydliggöra hinder och skapa bättre
förutsättningar för ideella organisationer att utvecklas.
Vad som hann komma ut från den ideella beredningens arbete, innan
den avvecklades av den nya socialdemokratiska civilministern, var bland
annat ett program för en mångvetenskaplig forskning kring den ideella
verksamhetens förutsättningar, organisering och betydelse (Amnå 995a;
Amnå 995b). Idén var att utlysa ett anslag inom ramen för dåvarande Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Programmet tog fasta på
erfarenheterna från tidigare försök att stimulera forskning inom fältet. Det
gällde först sjuttiotalets delegation för folkrörelseforskning inom Forskningsrådsnämnden. Trots att denna lyckats utveckla kvalitetskriterier och
ta egna initiativ, menade den vetenskapliga utvärderaren att den likafullt
brottades med besvärande balansproblem att både forska om och forska
för (och i nära samarbete med) folkrörelserna. Det hade bland annat fått
till följd en harmonisk och oproblematiserad syn på rörelserna såväl internt
som externt. Därför bedömdes rapporterna vara halvfabrikat utan särskilt
högt förädlingsvärde och av ett begränsat vetenskapligt intresse.
På åttiotalet hade Folkrörelseutredningen lanserat en idé om betydande
forskningsinsatser för att öka kunskapen om förenings- och organisationsliv genom en ny centrumbildning. Man övervägde också något liknande
för fritidsforskning. Trots att remissinstanserna delade kommitténs bedömning av behoven, fanns det dock ingen uppslutning bakom den typen
av forskningsorganisering. Det gällde också en del andra arrangemang av
liknande karaktär, där statsmakterna och folkrörelserna hade försökt att
transponera ett slags ﬂerpartskontroll av verksstyrelsemodell till forskningsfältet. I samma stund som beställarna klargjorde sitt intresse av en
18
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
nyttoinriktad forskning om sina organisationer, falnade de allra ﬂesta forskarnas intresse.
Det fanns dock andra utvecklingstendenser som gjorde att programförslaget ändå kunde skrivas i viss optimism. Under den första halvan av nittiotalet hade forskarna tagit några särskilt intressanta initiativ. Flera av de
56 projekt som rapporterades vara på gång 995 skilde sig fördelaktigt från
sina företrädare inte minst genom en ämnesmässig pluralism; dominansen
av historia var bruten sedan det stora Folkrörelseprojektet i Uppsala avrapporterats (Lundkvist 977). Dessutom fanns det nu en högre både teoriutvecklande och mångvetenskaplig ambition än vad som utmärkt den tidigare forskningen om ideella rörelser och organisationer.
Det förslag som lades fram preciserade fem generella kvalitetskriterier
som riktmärken för kommande forskningssatsningar: mångvetenskaplighet, internationalisering, demokratisering, genusperspektiv och forskningskommunikation. Vidare föreslogs att fortsättningsvis inte bara uppmärksamma organisationerna. Fokus borde vidgas så att det också gavs utrymme
för vetenskapliga studier av den ideella verksamheten och dess förutsättningar, organisering och betydelse i hela sitt spektrum. Förslaget mottogs
av den nya civilministern men ansvaret fördelades vidare till HSFR, dock
utan någon anslagsförstärkning. Inte något av 995 års förslag kom heller
att genomföras.
Sju år senare tog regeringen ett nytt initiativ. Den gav ett uppdrag åt Vetenskapsrådet att kartlägga forskningen om demokrati, oﬀentlig förvaltning
och folkrörelser. I rådets rapport över den forskning om folkrörelser och
om det civila samhället som publicerats mellan åren 990 och 2003 uppmärksammades huvudsakligen arbetarrörelsen, väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen, folkbildningsrörelsen, idrottsrörelsen och kooperationen,
dvs. ”…de ursprungliga folkrörelserna, som bär ett historiskt arv som är förknippat med folkhemsbygget” (Vetenskapsrådet 2003, s. 68). Men intressant nog kunde rådet inte stanna därvid:
… eftersom forskningen under senare år påtagligt ändrat inriktning mot att
avse sociala rörelser i allmänhet, liksom det kommit att ske en betydande förnyelse och tyngdpunktsförskjutning inom denna, är det relevant att även inkludera forskning om det civila samhället och den ideella sektorn med dess
frivilliga arbete. Denna forskning redovisas därför i särskild ordning och som
ett eget forskningsområde under en egen rubrik i framställningen. (Vetenskapsrådet 2003, s. 68 f.)
19
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
En av Vetenskapsrådets viktigaste slutsatser var alltså att det på senare år
etablerats en forskning om sociala rörelser och det civila samhället som
riktats mot deras samhällsbetydelse. Där behandlades frågeställningar som
berörde andra, samtida utvecklingsdrag inom svensk demokrati liksom
inom svenskt arbets- och samhällsliv. Forskarna hade ägnat sig åt fenomen som tidigare varit undanskymda i Sverige. De hade dessutom gjort det
på ett sätt som delvis ”… kommit att utmana den traditionella forskningen
om folkrörelser” (Vetenskapsrådet 2003, s. 68). Exempelvis hade begreppet folkrörelser upplösts och fått ge plats åt vad som i internationell forskning benämns sociala rörelser.
Det sammanfattande intrycket från den vetenskapliga styrgruppens inventering och diskussioner i forskarkretsar blev därför att det här forskningsområdet har betydande och viktiga potentialer:
Forskningen om det civila samhällets ideella sektor och om sociala rörelser
och social ekonomi framhålls också som ett i Sverige nytt och angeläget forskningsområde. Med en starkare ﬁnansiell bas och infrastruktur kan möjligheterna till forskning inom området tas till vara som en potential när det gäller förnyelse av svensk humaniora och samhällsforskning. (Vetenskapsrådet
2003, s. 4 f.)
Mot den bakgrunden föreslog Vetenskapsrådet att det själv skulle få ansvaret för ett strategiskt grundforskningsprogram. Det skulle bestå av ett
mindre antal starka miljöer, vars forskning skulle riktas in mot såväl ”fundamentala principer och mekanismer men som samtidigt fokuseras mot ett
strategiskt valt, brett område” (Vetenskapsrådet 2003, s. 8).
I sin forskningspolitiska proposition återgav regeringen nyligen Vetenskapsrådets bedömning:
Det är framför allt forskningen om det civila samhället, såsom den ideella sektorn och frivilligorganisationer som kommit att utmärka sig som nydanande.
(Regeringen 2005, s. 86)
Men för egen del lät man det vara med detta och hänvisade istället frågan
till en aviserad översyn av den statliga folkrörelsepolitiken där även forskningsaspekter ska beaktas.
Vetenskapsrådets karakteristik är inte minst intressant i retrospektivt ljus.
För tio år sedan hade begreppet karakteriserats som ett närmast obrukbart
begrepp i vetenskapliga sammanhang (Lidskog 995). Ett knappt årtionde
20
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
senare hade det i hög grad blivit en akademisk fråga som vetenskapssamhället bedömde redan ha genererat intressanta perspektiv på svenskt samhällsliv och dessutom innehålla betydande vetenskapliga potentialer.
Även från forskningssynpunkt hade begreppet civilsamhället sammanfattningsvis lyckats bryta loss svenska folkrörelser och föreningar ur dess
statsförankring. Nu framstod de som något mer och delvis något annat än
”komplement till folkstyrelsen i den mån de påverkar eller verkar genom
partierna” (Birgersson och Westerståhl 989, s. 84), som det hette i åttiotalets statsvetenskapliga lärobok. De kunde också vara viktiga för demokratin, företagsamheten och det sociala kapitalet just som självständiga forum.
Inte så att diskussionen kring begreppet präglas av konsensus. Flera kontroverser pågår. De gäller både begreppet som sådant och exempelvis vad som
är orsak och verkan i det komplicerade sambandet mellan tillitsfulla civila
samhällen och rättvisa oﬀentliga institutioner (Trägårdh 2006).
På en punkt framstår emellertid den svenska debatten som anmärkningsvärt svensk. Nästan undantagslöst, från såväl höger- som vänsterhåll,
fördes den utifrån en kommunitär respektive kollektivistiskt social samhällsförståelse. Frånvaron av ett mer renodlat liberalt, individualistiskt perspektiv var närmast total. Kanske var Trägårdh med sitt ”empowerment”perspektiv det främsta undantaget (Trägårdh 2000). Eljest rymdes det nya
svenska civilsamhället inom ramen för den särpräglade skandinaviska politiska kulturen (jämför Strandberg 2006).
Några forskningsfrågor
I den här skriften ställer ledamöter i Riksbankens Jubileumsfonds områdesgrupp för forskning om civilsamhället ett antal forskningsfrågor. Först utvecklar den förre utbildningsministern och demokratiutredaren Bengt Göransson sin tvekan inför statsmakternas iver att styra forskningen och styra
den utifrån en internationell konkurrenssituation (kapitel 2). För egen del
förespråkar han en grundforskning, som söker sig mot områden där vår
kunskap brister och där en självständig forskning skulle kunna ge resultat
av betydelse också för dem som beﬁnner sig utanför föreningsliv och frivillig sektor. Djupt förtrogen med folkrörelsers inre liv, lyfter han bland annat
fram den betydelse som en egen byggnad har för att kunna agera självständigt som kommunikativ arena (jämför Freeman 979). Värnet om den typen
av autonomi gör honom kritisk mot de tendenser till underkastelse och för21
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
mynderi som han ser breda ut sig inom de folkrörelser han levat i såväl som
inom den socialdemokratiska välfärdsstat han tjänat.
Som Göranssons kapitel på sitt sätt visar, är det är oundvikligt men också
alldeles nödvändigt att studier av svenskt civilsamhälle både direkt och indirekt inkluderar analyser av svensk socialdemokrati. I långa stycken handlar det om att förstå den socialdemokratiska hegemonin. Den har utövat sin
”dominans vad gäller värderingar och kultur” men den har haft en särskild
verkningskraft genom att den dessutom förmått ”penetrera och omforma”
motståndarnas tänkande (Tilton 988, s. 388 f.). Den så kallade servicedemokratin kan tjäna som exempel. Den utgjorde den speciella kommunala
överideologi som med tiden både socialdemokratin och oppositionen omfattade. Den gav företräde åt eﬀektivitets- och likhetsvärden men tonade
ned gemenskaps- och medborgarvärden (Strandberg 998). Välfärdsleveransernas kvalitet och fördelning blev på så vis den svenska demokratins
mest betydande legitimitetskälla.
Det svenska civilsamhället utvecklades i hägnet av denna välfärdsstatsdemokrati. Av Kjell Östbergs analys av den svenska sexiotalsradikaliseringen kan man utläsa ett annorlunda uttryck för samma välfärdsstatshegemoni. Då var svensk socialdemokrati föremål för en skarp välfärdsstatskritik
(Östberg 2002). Den socialdemokratiska välfärdsstaten kom därmed även
att prägla de nya proteströrelser som den kritiken resulterade i.
Omfattade den socialdemokratiska hegemonin även forskningen om
folkrörelser och föreningsliv? Zetterberg var en av dem som hävdade det.
Han menade att forskarna med tiden fått ett förvridet perspektiv på samhällslivet. Precis som folkrörelserna kommit att syssla allt mindre med att
själva lösa problem och istället övergått till att förvänta sig att politikerna
skulle göra det, handlade exempelvis forskarnas intervjufrågor om medborgarnas kapacitet att påverka statsmakterna – inte deras kapacitet att lösa
sina problem, hävdade han (Zetterberg 995). I liknande anda hade också
Micheletti kritiserat de kolleger som studerat svenska medborgarassociationer för att de:
… försvarat korporatismen och det socialdemokratiska styret utan närmare
eftertanke […] den allmänna tendensen bland forskare har varit att bidra till
den historiska glömskan genom att stänga sina sinnen – och därigenom våra
– för utvecklingstendenser motsatta deras egna förutfattade meningar. De
har romantiserat medborgarsammanslutningarna. (Micheletti 994, s. 230)
22
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
För att få perspektiv på hegemonin bör forskningen om det svenska civilsamhället ske i jämförande studier inom Norden och internationellt (för ett
exempel, se Trägårdh 2006). På så sätt kan klarläggas om det ﬁnns några
speciﬁka, nationella institutionella förtöjningar som utformar villkoren för
det svenska civilsamhällets sätt att fungera (Amnå 2006a; Fourcade och
Schofer 2004; Rothstein och Stolle 2003).
Att svensk samhällsforskning faktiskt har varit djupt indragen i den socialdemokratiska hegemonin, ger också Lars Svedberg belägg för i sin analys
(kapitel 3). Den tidigare skildrade ideologiska striden om civilsamhället har
till och med gjort det svårt för att oﬀentligt ens benämna och beskriva de
omfattande, stabila och växande frivilliga sociala insatserna i det svenska
samhället. Från borgerligt håll har man velat måla dem i sina bestämda färger och från socialdemokratiskt håll har man snarast velat måla över dem
när man utrett den svenska välfärden. Svedberg visar att dess tjänsteproduktion är betydande. Vad civilsamhället de facto producerar i form av välfärdstjänster i Sverige är synnerligen omfattande.
Det kan ﬁnnas många motiv för att engagera sig i ett ideellt arbete (Se
t.ex. Jeppsson-Grassman 997). En bevekelsegrund kan vara att en medborgare därigenom kan få en chans att gestalta en identitet som dittills inte
varit oﬀentligt erkänd. Nykterhets-, frikyrko- och kvinnorörelsen vimlar
av berättelser på precis det här temat. Det kan vara ett sätt att komma ut
och leva ut antingen sin egen särart eller oﬀentligt påkalla uppmärksamhet
kring de människor man bistår, till exempel de hemlösa eller barnsoldater
(Tilly 2002).
Malin Gawell, doktorand i företagsekonomi, visar hur sådana identiteter
i lokalsamhället också utvecklas som reﬂexer till generella globala förändringsprocesser (kapitel 4). Hon intresserar sig särskilt för hur det går till när
människor, kanske uppbragta över oförrätter, möts och gemensamt skapar
organisationer för att åstadkomma en social förändring men därmed också
former för att härbärgera sina delvis nya identiteter.
Vad Gawell kallar de entreprenöriella processerna, äger inte rum i någon
nationell avskildhet. Det svenska civilsamhället har alltid varit rik på internationella inﬂuenser. När Thörnbergs klassiska verk om de svenska folkrörelserna skrevs, gavs ett betydande utrymme åt vad vi idag generöst skulle
kalla just globala entreprenöriella processer. Han behandlade bland annat
den vitala idéimport som folkrörelsens pionjärer sysslade med och som
framför allt handlade om England och USA. Internationella sammanslut23
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
ningar etablerades också ganska tidigt, bilaterala stödverksamheter mellan
kontinenterna likaså (Thörnberg 943).
Hur det går till att organisera och leda sådana idéburna verksamheter är
föremålet för bidraget från Filip Wijkström, företagsekonom och Marianne af Malmborg, som har erfarenhet av att vara såväl förtroendevald ledare
som anställd i ideella rörelser, dels som Rikslottachef, dels generalsekreterare för Cancerfonden (kapitel 6). De är dubbelt kritiska till det sätt på vilket den idéburna verksamheten betraktas i det oﬀentliga rummet. För det
första menar de att samtalen lider av den dikotoma uppdelningen mellan
näringsliv och oﬀentlig sektor. Det får bland annat till eﬀekt att det sällan
är verksamheten i sig som uppmärksammas utan mer dess instrumentella
värden för de båda huvudsektorerna. Engagemang, kunskap och professionalism tillhör aspekter som därmed marginaliseras. För det andra har de
kritiskt observerat det oﬀentliga talets tendens att av en stor mångfald i associationsformernas mål och former likrikta allt genom att röra ihop till en
enda romantiserad ”folkrörelsemarinad”. Idag ser de också en rörelse bland
många organisationers ledare att okritiskt hämta idéer för organisering och
ledning från näringslivet. På samma sätt som tidigare, när man lånade in
sina tekniker från den oﬀentliga sektorn, befarar de att särarterna i den idéburna verksamheten därigenom inte kommer att kunna tas till vara eller
utvecklas i något kritiskt samspel med sin omgivning.
Just samspelet med andra sektorer är också centralt för ekonom-historikern Hans Westlund (kapitel 6). På mer än ett sätt försöker han vrida loss
civilsamhället ur dess lika förmodade som kritiserade förförståelse som en
stabiliserande, kollektiv och homogen samhällskraft. Han argumenterar i
stället för att civilsamhället kan vara ett analytiskt verktyg för att förstå den
kreativa dynamik som olikheter, alternativa värderingar och normer utgör
och som kan vara avgörande för en regions ekonomiska utveckling. I den
andan presenterar han några frågor av intresse för jämförande forskning.
Leder med nödvändighet kunskapsekonomiernas tillväxtlogik till polarisering och genuina konﬂikter eller har olika civilsamhällen olika möjligheter
att överbrygga klyftorna? Finns det exempelvis i den nordiska traditionen
här en bevarad och kostbar särart?
En slutsats man kan dra av Westlunds kapitel är att begreppet civilsamhället kastar ett nytt ljus över marknaden men också över de gränser som
traditionellt dras upp mellan politik och marknad. Ibland skapas symbios
mellan marknadens aktörer och det civila samhället. Med distinkt olika
24
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
strategier förhandlar ideella organisationer och privata företag sig fram till
olika slag av samarbete, som ska gynna dem båda genom att ge de förra
inﬂytande och pengar, de senare ett slags moralisk goodwill (Cedstrand
2005). Civilsamhällets organisationer blir på det sättet viktiga aktörer på
marknaden. Det påminner om såväl konsument- som producentkooperationens ursprungliga strategier och idéer. Idag utgör dock varken Konsum
eller LRF några särskilt heta forskningsobjekt.
Däremot är gränsöverskridande mellan politik och marknad ett framträdande tema i forskningen om politiskt deltagande. Även den enskilde medborgaren försöker – inte sällan via civilsamhällets organisationer – att använda sin köpkraft för att vinna politiskt inﬂytande längs sina värderingar.
Medborgarna utvecklar konsumtionen som en del i sin politiska identitet.
Inte sällan sker det med hjälp av Internet. Ofta äger det rum i någon av de
sociala rörelser som kommit att kanalisera mycket av kampvilja och visioner när det gäller inte minst global rättvisa (Bennett 2003; Stolle, Hooghe
och Micheletti 2005; van den Donk et al. 2004).
Vad kan då civilsamhället tänkas tillföra när det gäller globalt socialt
ansvar och kollektiva myndigheter? Det är en fråga socialantropologen
Christina Garsten söker svar på (kapitel 7). Är NGOs, INGOs, GONGOs,
QUANCOs och DONGOs trovärdiga i sina anspråk att lösa motsättningen
mellan en marknadsbaserad, kortsiktig logik och en mer långsiktig, samhällsbaserad logik? Hennes egen ståndpunkt är att nya politiska områden,
som exempelvis globalt ansvar, bygger på mycket optimistiska förväntningar på samarbetet mellan aktörer från olika samhällssfärer. Förvisso ser hon
en stor förändring av samhällets organisatoriska landskap som äger rum i
till synes mjuka regleringsformer. Men hon menar samtidigt att viktiga värden som transparens, ansvarsutkrävande och utvecklandet av särarterna
står på spel. Det ﬁnns därför anledning till kritiska studier.
Mötena mellan aktörer från civilsamhället, staten och företagen väcker
också många andra frågor. Hur ser de på världen – vad får dem att handla
enskilt och gemensamt? Med vilken tolkning kommunicerar de sina värden? Mer speciﬁkt; var och hur möter det svenska civilsamhällets organisationer världen utanför utifrån sina invanda beteendenormer, konventioner
och uppförandekoder (jämför North 990; Ostrom 998; Rothstein 2000)?
Hur kopplar man ihop sig med stater och företag? Och återigen måste man
fråga sig om lojaliteten, kontrakten och partnerskapet har något pris i termer av demokrati, autonomi och idéproﬁlering. Hur organiserar de sig inåt
25
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
som medlemsorganisationer för att motverka organisationernas vertikala delning? Vad gör civilsamhällena med globaliseringen och vad gör den
med dem?
Svaren på sådana frågor kan ge oss väsentlig kunskap om den neokorporativa samtid där statsförvaltningen hotar löva av partierna politiken, civilsamhället låter sig tämjas till förvaltningsorgan och demokratin elitiseras
i brist på en trovärdig institutionalisering av politiska konﬂikter (EtzioniHalevy 993; Ibarra 2003). Ett exempel på denna nya typ av byråkratisering
av politiken är när civilsamhällets opinionsbildning tas över av ideologiserande statsförvaltning (Rothstein 2005). Om alla involverats och blivit samstämmiga, kanske bara en stor tystnad uppstår. Demokratin lever av samtal
kring oﬀentligt tydliggjorda motsättningar – inte av konsensus. Ett av civilsamhällets demokrativärden handlar just om att tillföra debatten alternativ
information (Dahl 998).
Vad Garsten beskriver är alltså en mycket djuplodande förändring av den
övergripande politiska styrningen och styrningsﬁlosoﬁn. Bang har karakteriserat den i termer av ”culture governance” (Bang 2003). Den utmanar
själva föreställningen om civilsamhället som alla goda gåvors bärare. Det är
en styrform som upphäver gränsen mellan civilsamhälle och stat. Genom
politiska åtgärder ska individerna i civilsamhället bemäktigas för att bli mer
aktiva i det politiska styret av det sociala livet. Denna nya politiska, konsensus- och legitimitetsorienterade stil tycks försöka återupprätta en kollektiv kontroll i en värld som i tilltagande utsträckning blivit komplex och
oöverskådlig med ﬂera olika maktcentra i vidsträckta ﬂernivårelationer. Där
”måste” alla hjälpas åt och kommunicera med varandra för att gemensamt
kompensera vars och ens försvagade styrkapacitet, makt och legitimitet
(Bang 2003). Den nya Leviathan tycks vara den som söker att exploatera
den goda viljan – inte med de enskilda människornas bästa för ögonen utan
för att rädda organisationerna genom att exploatera våra identiteter. I praktiken kan det handla om mycket konﬂiktfyllda relationer som långt ifrån
automatiskt infriar förhoppningar om till exempel demokrati och förtroende (Ahrne och Papakostas 2002; Johansson 2005; Lindberg 2005).
För att förstå denna förändring på en delvis annan nivå har Ulrich Beck
utvecklat ett perspektiv med stor betydelse. Han utgår från den så kallade
andra modernitet som inträder mot slutet av förra seklet. Den kan ses som
en radikalisering av den första moderniteten, vilken begreppsligt var fjättrad vid territoriet, närmare bestämt nationalstaten, som samhällsbas, och
26
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
vid kollektiva kategorier, närmare bestämt klass, som identitetsbas. På en
metateoretisk nivå fångar han de stora samhällsförändringarna in med begreppen globalitet och individualisering. Medan det förra refererar till hur
vi alltmer dras in i mer eller mindre ytliga globala förhållanden som gör nationalstatsgränserna obsoleta, avser det senare hur vi som individer med
alla våra val skapar identiteter som rycker loss oss ur våra tidigare förtöjningar i kollektiva klass- och hushållskategorier (Beck 992; Beck och BeckGernsheim 2002).
Det är processer som får återverkningar i politiska system som i så hög
grad byggt på representativitet i kollektiva termer, de må gälla idéer och
åsikter eller sociala grupper (Bennich-Björkman 999; Sörbom 2002). Ledarna i den representativa demokratins institutioner får därmed problem
att hantera den kritiska reﬂexivitet som demokratin i hög grad själv varit
med om att utveckla. Inte heller det civila samhällets ledare torde vara immuna mot dessa utmaningar.
Att förändrade övergripande förutsättningar kan öppna upp för initiativ och aktioner från olika konstellationer i civilsamhället har inspirerat
många forskare att försöka förstå den nya transnationalismen. I en färsk
värdering av de olika teoretiska angreppssätt som utvecklats, lyfter Tarrow
och della Porta tre huvudfåror (della Porta och Tarrow 2005). Inom forskningsgrenen internationella relationer, där de så kallade internationella regimerna och epistemiska samhällena studeras, upptäcktes icke-statliga aktörer under åttio- och nittiotalen medan NGOs uppmärksammades först
mot slutet av nittiotalet. De som gjorde det, med en konstruktivistisk ansats, förde tillbaka fokus på normer och värden som centrala för förståelsen
av globala politiska konﬂikter (Risse, Ropp och Sikkink 999). Mot slutet av
åttiotalet utvecklades en annan forskningstradition, som gällde det globala
civilsamhället och det transnationella medborgarskapet. Där blandades en
makroanalytisk teori med fallstudier av olika organisationer. Fastän begreppet globala sociala rörelser egentligen aldrig preciserades utgjorde det ändå
en central beståndsdel i föreställningen om det globala civilsamhället. Man
begränsade sig dock till studier av olika ”goda” rörelser – miljörörelsen,
MR och solidaritetsrörelser. Men, menar della Porta och Tarrow, forskarna
nådde inte särskilt långt när det gällde att speciﬁcera förhållandena mellan
å ena sidan stater, internationella regimer och institutioner och, å andra
sidan, det globala civilsamhälle man såg som nära förestående. Det fanns
dock forskare som komplicerade utopierna kring det globala civilsamhället
27
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
genom att bland annat synliggöra dess mångfacetterade förankring i och
beroende av inrikespolitiken i olika länder. De gjorde det dock utan att förneka att transnationella sociala rörelser får en växande betydelse genom att
beröra frågor som blir alltmer internationella. Den kan också erbjuda större
möjligheter för aktivism kring de internationella organ som på samma gång
utgör objekt och arena för deras politiska kampanjer (Rucht 999).
Det är med detta globala perspektiv som sociologen Håkan Thörn analyserar civilsamhället (kapitel 8). Han behandlar den synnerligen framgångsrika
svenska anti-apartheidrörelsen och dess förhållande till den bredare transnationella kampen. Tiden är rasåtskillnadspolitikens sista årtionden. Thörns
teoretiska intresse kretsar framför allt kring en förståelse av globalt framväxande och politiskt innovativa sociala rörelser i ett jämförande perspektiv. Statens stöd till sådana rörelser jämförs också med andra former av demokratistöd som numera ingår som en central del i svensk utvecklingspolitik.
Till sist är det värt att notera att de som forskar om civilsamhället ofta
själva går in med ideologiska förtecken. Det tycks vara ett drag som inte enbart gällde svenska folkrörelseforskare i det förra seklet. Det är som om civilsamhällesforskarna vill kompensera den brist på utopier som partier och
de representativa strukturerna påstås lida av. De utvecklar själva närmast
politiska utkast för ett civilsamhälle.
Det är naturligtvis inte oproblematiskt om rollerna inte hålls isär så att
man inte längre vet när civilsamhället är ett teoretiskt analysbegrepp och
när det används normativt i politiskt-ideologiskt avseende. I jämförelse med
den inrikespolitiska kontroversen i Sverige för tio år sedan då skillnaderna
och särarternas betydelse för att utveckla värden i det svenska samhället fokuserades, står numera de olika sektorernas gemensamma uppgifter och effektiviteten i ett samlat globalt agerande oftast i blickpunkten.
Bokens sista kapitel visar på civilsamhällets vitalitet i just denna sistnämnda mening. Civilekonomen Kristina Persson, vice riksbankschef och
grundare av Stiftelsen Frejas fond, närmar sig globaliseringsdebatten med
fokus på demokrati och civilsamhälle (kapitel 9). Hon påvisar både trögheter och förändringspotentialer i de existerande politiska organisationerna,
företagen och ﬁnansiella institutionerna. Hon lyfter fram till synes genuina konﬂikter mellan aktörernas tids- och platsbegrepp. Hennes slutsatser
handlar om hur individerna i den andra moderniteten ändå kan skapa nya
möjligheter för politiskt deltagande men också vad som krävs ifråga om en
strukturell institutionell anpassning.
28
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
Några uppslag för en ﬂervetenskaplig grundforskning om det svenska civilsamhället
Kan vi då förstå samtiden bättre med civilsamhället som begreppsligt prisma? Trots sin idéhistoriska dubbeltydighet och sin tveeggade idépolitiska attraktivitet förefaller begreppet civilsamhället ha en sådan intellektuell
kraft att utmana samhällsforskningen. Kritiskt använt framstår det särskilt
fruktbart för processer som skär över gamla gränser – mellan stat och marknad, lokalt och nationellt, nationellt och globalt – och som därför gör att de
gamla begreppen och teorierna åtminstone behöver utmanas och kompletteras. Möjligen har begreppet civilsamhället alldeles särskilda förutsättningar att fånga några av samtidens gränsöverskridanden, just därför att det själv
varit så bemängt med och utsatt för gränstvister.
Författarna till den här boken argumenterar ur olika synvinklar för det
fruktbara i att ta civilsamhället som utgångspunkt för ﬂervetenskaplig
grundforskning. Vi menar att det skulle kunna resultera i värdefulla bidrag till kunskapsbildningen om bortglömda eller undanskymda aspekter
av djupgående sociala, ekonomiska, organisatoriska, politiska och kulturella
förändringar i samtiden. Det skulle också kunna utveckla kultur- och samhällsvetenskaplig teori och metod i allmänhet men också begreppen och
teorierna kring civilsamhället.
Förhoppningen är att forskare från skilda ämnesområden inspireras till
både historiskt och nationellt jämförande studier av civilsamhällets betydelse för och reaktioner på utvecklingen inom välfärdsstaten, ﬂernivådemokratin och den globala ekonomin. Dynamiken och spänningarna i såväl civilsamhällets externa uttryck som dess inre förändringar bör analyseras.
I bokens olika kapitel ges många exempel på konkreta forskningsfrågor.
Låt mig särskilt få lyfta fram följande:
• Historiska studier
· Retrospektiva folkrörelseanalyser med ett civilsamhällesperspektiv.
• Demokratianalyser
· Nordiska jämförelser utifrån en frågeställning om vad civilsamhället
spelar för roll i den delvis olikartade demokratiutvecklingen. Vad skapar det numera för demokrativärden – och vad är det i så fall mer exakt
som utgör de åtråvärda mekanismerna? Har civilsamhället en stabiliserande eller försvagande funktion utifrån olika demokratiideal?
29
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
· Medför den institutionaliserade formen för samverkan mellan stat och
civilsamhälle lokalt, nationellt liksom inom EU och FN inom olika samhällssektorer några risker för den representativa demokratins jämlikhetsvärden och möjligheten att utkräva politiskt ansvar?
· På vilket sätt erbjuder civilsamhället en meningsfull form för samhällsengagemang exempelvis via Internet (kampanjer, politiska bloggar…)?
• Civilsamhället under välfärdsstatens och de politiska styrformernas förändring
· I tät samverkan mellan stat, civilsamhälle och näringsliv i lokal, nationell och global politik sker opinionsbildning, lagstiftning, serviceproduktion etcetera. Vad betyder detta för å ena sidan civilsamhällets autonomi och möjligheter att bidra till kritisk oﬀentlighet och pluralism,
å andra sidan för den generella välfärdspolitiken?
· Hur utvecklas konkurrens och samverkan mellan politiska eliter, politiska partier, massmedierna, företag och civilsamhällets organisationer?
• Individuella och gruppvisa identiteter
· Vad betyder civilsamhället för att bearbeta och kanalisera motsättningar mellan medborgargrupper, regioner, intressen och värden i svenskt
samhällsliv? Skapas därigenom mellanmänsklig tillit och socialt kapital? Hur ser rekryteringen och sammansättningen av olika delar av civilsamhället ut?
· Vad spelar aktivitet, medlemskap och ledaruppdrag i olika delar av civilsamhället för roll för identitetsutvecklingen hos olika medborgargrupper i förhållande till klass, kön, etnicitet etcetera? Hur ser en medborgares aktiviteter i olika delar av civilsamhället ut under ett helt livslopp?
· Utvecklas en livspolitisk konformitet vad avser mat, musik och konsumtion som delvis strider mot den andra modernitetens individualitetsideal?
• Inre utvecklingsprocesser
· Professionaliseras och standardiseras civilsamhället till en sammanhållen, självständig tredje sektor eller betyder inlånen av ledarskaps- och
styrmodeller och olika ﬁnansieringsstrategier att särarterna gentemot
myndigheter och företag suddas ut? Är den utvecklingen i så fall generell eller gäller olika villkor för olika typer av organisationer?
· Hur utvecklas konkurrens- och alliansförhållanden mellan äldre delar
av civilsamhället, till exempel folkrörelserna och nya delar, till exempel
globala sociala rörelser?
30
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
· Kan civilsamhället genom sina nya arbetsformer generera vinster ifråga
om politisk eﬀektivitet utan att samtidigt skapa förluster ifråga om deltagande, delaktighet och ansvar?
· Vad har det svenska civilsamhällets opinionsbildning för relationer till
transnationella sociala rörelsers kampanjer?
· Ger det svenska civilsamhällets internationella närvaro några spridningseﬀekter ifråga om politisk medvetenhet, ställningstaganden och
aktioner i svensk inrikes- och lokalpolitik? Vilka konﬂikter uppstår och
vilket lärande sker i mötet mellan svenska, utländska och internationella samhällen?
· Civilsamhällets estetik – hur utvecklas mötesordningar, fysiska rum,
hemsidor, sånger, ﬂygblad, klädstil, konsumtionsvanor etcetera under
nya teknologiska villkor?
REFERENSER
Ahrne Göran och Apostolis Papakostas. 2002. Organisationer, samhälle och globalisering. Lund: Studentlitteratur.
Amnå, Erik. 995a. Det mångtydiga mellanrummet. Några utländska forskningsimpulser. I Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet, red. E. Amnå.
Örebro: Libris.
Amnå, Erik. 995b. Ideell verksamhet: förutsättningar, organisering och betydelse: handlingsprogram för forskning. Ds: departementsserien, 995: 30. Stockholm: Fritzes.
Amnå, Erik, red. 999. Civilsamhället. Stockholm: Demokratiutredningens forskarvolym VIII, SOU 999: 84.
Amnå, Erik. 2006a. Associational Life and the Future of Democracy in Sweden. An
Analysis of Social Capital Formation and Political Capital among Swedish Youth in
the 990s. I Comparative Studies in Civil Society and Its Social Implication, red. L.
Trägårdh. New York and Oxford: Berghahn Books.
Amnå, Erik. 2006b. Playing with ﬁre? A Swedish mobilisation for deliberative democracy. Journal of European Public Policy 3 ().
Antman, Peter, Göran Greider och Tomas Lappalainen. 993. Systemskifte: fyra folkhemsdebatter. Stockholm: Carlsson.
Arvidsson, Håkan och Lennart Berntson. 980. Makten, socialismen och demokratin:
om det förstatligade samhället. Lund: Zenit.
Arvidsson, Håkan, Lennart Berntson och Lars Dencik. 994. Modernisering och välfärd:
[om stat, individ och civilt samhälle i Sverige]. Socialstatsprojektet, 994: . Stockholm:
City Univ. Press.
Bang, Henrik P. 2003. A new ruler meeting a new citizen: culture governance and everyday making. I Governance as social and political communication, red. H. P. Bang.
Manchester: Manchester University Press.
31
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
Beck, Ulrich. 992. Risk society: towards a new modernity. Theory, culture & society (London). London: Sage.
Beck, Ulrich och Elisabeth Beck-Gernsheim. 2002. Individualization: institutionalized
individualism and its social and political consequences. Theory, culture & society.
London: Sage.
Bengtsson, Håkan A. 999a. Demokratins ideal och det civila samhället. I Civilsamhället som demokratins arena. Stockholm: Demokratiutrednings skrift nr 29, SOU
999: 2.
Bengtsson, Jesper. 999b. Att öppna kanaler till nya rörelser. I Civilsamhället som demokratins arena. Stockholm: Demokratiutredningens skrift nr 29, SOU 999: 2.
Bennett, W. Lance. 2003. Communicating Global Activism. Strengths and Vulnerabilities of Networked Politics. Information, Communication & Society 6 (2): 43–68.
Bennich-Björkman, Li. 999. Känslomakaren. Populärkulturens makt och medborgarrollens förändring. I Civilsamhället, red. E. Amnå. Stockholm: Demokratiutredningens forskarvolym VIII, SOU 999: 84.
Birgersson, Bengt Owe och Jörgen Westerståhl. 989. Den svenska folkstyrelsen. Stockholm: Publica.
Budgetpropositionen. 992/93. Budgetproposition.
Cedstrand, Soﬁe. 2005. Idealism till salu? om ideella organisationers strategival och dess
demokratiska betydelse. Förvaltningshögskolans rapporter / Göteborgs universitet, 68.
Göteborg: Förvaltningshögskolan.
Cohen, Jean L. och Andrew Arato. 992. Civil society and political theory. Cambridge,
Mass.: MIT Press.
Dahl, Robert. 998. On democracy. New Haven: Yale University Press.
Dahlkvist, Mats. 995. ”Det civila samhället” i samhällsteori och samhällsdebatt. En kritisk analys. I Civilt samhälle kontra oﬀentlig sektor, red. L. Trägårdh. Stockholm: SNS
(i samarbete med CEFOS).
Dahlkvist, Mats. 999. Den instängda demokratin. Rörelsesocialism och statssocialism
i svensk arbetarrörelse. I Civilsamhället som demokratins arena. Stockholm: Demokratiutredningens skrift nr 29, SOU 999: 2.
della Porta, Donatella och Sidney Tarrow. 2005. Transnational Processes and Social
Activism: An Introduction. I Transnational Processes and Social Activism. People,
Passions, and Power, red. D. della Porta och S. Tarrow. Lanham: Rowman & Littleﬁeld Publishers.
Demokratiutredningen. 2000. En uthållig demokrati? Politik för folkstyrelse på 2000talet. Stockholm: Statens oﬀentliga utredningar, SOU 2000: .
Ehrenberg, John. 999. Civil society: the critical history of an idea. New York: New York
University Press.
Engberg, Jan. 986. Folkrörelserna i välfärdssamhället: Umeå: statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet.
Etzioni-Halevy, Eva. 993. The elite connection: problems and potential of Western democracy. Cambridge, MA: Polity Press.
Fourcade, Marion och Evan Schofer. 2004. The Multifaceted Nature of Civic Engage-
32
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
ment: Forms of Political Activity in Comparative Perspective. In Annual Conference
of the Social Science History Association. Chicago.
Freeman, Jo. 979. Resource Mobilisation and Strategy: A Model for Analyzing Social
Movement Organisation Actions. I The Dynamics of Social Movements – Resource Mobilization, Social Control, and Tactics, red. N. Zald, N. Mayer och John D.
McCarthy. Cambridge, Mass.: Wintrop Publishers.
Gustafsson, Bo. 988. Den tysta revolutionen: det lokala välfärdssamhällets framväxt:
exemplet Örebro 945–982. Hedemora: Gidlund.
Habermas, Jürgen. 996. Between facts and norms: contributions to a discourse theory of
law and democracy. London: Polity.
Hall, John A. och Frank Trentmann. 2005a. Civil society: a reader in history, theory and
global politics. New York, N.Y.: Palgrave Macmillan.
Hall, John A. och Frank Trentmann. 2005b. Contests over Civil Society: Introductory
Perspectives. I Civil Society. A Reader in History, Theory and Global Politics, red. J. A.
Hall och F. Trentmann. Hampshire: Palgrave Macmillan.
Havel, Václav och Jan Vladislav. 986. Václav Havel or Living in truth: twenty-two essays published on the occasion of the award of the Erasmus Prize to Václav Havel.
London: Faber.
Hebert, Niels och Kerstin Jacobsson. 999. Olydiga medborgare? Om ﬂyktinggömmare och
djurrättsaktivister. Stockholm: Demokratiutredningens skrift nr 27, SOU 999: 0.
Holmberg, Sören och Henrik Oscarsson. 2004. Väljare: svenskt väljarbeteende under 50
år. Valundersökningar, 2. Stockholm: Norstedts juridik.
Hultman, Kristina. 999. Perspektivet som kom bort – om kvinnorörelsen och feminismen som demokratisk kraft. I Civilsamhället som demokratins arena. Stockholm:
Demokratiutredningens skrift nr 29, SOU 999: 2.
Ibarra, Pedro, red. 2003. Social Movements and Democracy. New York: Palgrave Macmillan.
Jacobsson, Kerstin. 999. Den oﬀentliga demokratisynen. I Demokrati och medborgarskap,
red. E. Amnå. Stockholm: Demokratiutredningens forskarvolym II, SOU 999:77.
Jeppsson Grassman, Eva. 997. För andra och för mig – Det frivilliga arbetets innebörder.
Stockholm: Sköndalsinstitutets skriftserie nr 8.
Johansson, Staﬀan. 2005. Ideella mål med oﬀentliga medel. Stockholm: Sober.
Kaldor, Mary. 2004. Det globala civilsamhället: ett svar på krig. Göteborg: Daidalos.
Kommunal demokrati. Stockholm: SOU 975: 4.
Lidskog, Rolf. 995. Sociologins objekt eller politikens begrepp? Reﬂektioner kring begreppet civilt samhälle. Sociologisk forskning (): 3–54.
Lindberg, Elisabet. 2005. Vad kan medborgarna göra? fyra fallstudier av samarbetsformer för frivilliga insatser i äldreomsorg och väghållning. Stockholm studies in sociology, N. S., 24. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Lindholm, Berndt. 983. Rörelsen och folkhemmet: välfärdsstaten, den kommunala demokratin och medborgarmedverkan. Tema nova. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Lundkvist, Sven. 977. Folkrörelserna i det svenska samhället 850–920. Uppsala: Almqvist & Wiksell international.
33
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
Maktutredningen. 990. Demokrati och makt i Sverige. Stockholm: Maktutredningens
huvudrapport, SOU 990: 44.
Micheletti, Michele. 994. Det civila samhället och staten: medborgarsammanslutningarnas roll i svensk politik. Publica. Stockholm: Fritze.
Nilsson, Lennart. 999. Åtstramningen och folkviljan. I Demokratin i den oﬀentliga sektorns förändring. Stockholm: Demokratiutredningens småskrift nr 9, SOU 999: 40.
Norén Bretzer, Ylva. 2005. Att förklara politiskt förtroende. Betydelsen av socialt kapital och rättvisa procedurer. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs
universitet.
North, Douglas. 990. Institutions, Institutional Change and Economic Preformance.
New York: Cambridge University Press.
Nyberg, Anita. 985. Barnomsorgen. Ett kvinnligt nollsummespel eller? I Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideellt arbete, red. E. Amnå. Örebro: Libris.
Ostrom, Elinor. 998. A behavioral Approach to the Rational-Choice Theory of Collective Action. American Political Science Review 92 (): –22.
Premfors, Rune. 99. The ‘Swedish Model’ and Public Sector Reform. West European
Politics 4 (3): 83–95.
Putnam, Robert D., Robert Leonardi och Raﬀaella Y. Nanetti. 992. Making democracy
work: civic traditions in modern Italy. Princeton, N.J.: Princeton University Press.
Qvarsell, Roger. 985. Mellan familj, arbetsgivare och stat. En idéhistorisk essä om det
sociala ansvarets organisering under två århundraden. I Medmänsklighet att hyra?
Åtta forskare om ideell verksamhet, red. E. Amnå. Örebro: Libris.
Regeringen. 2005. Forskning för ett bättre liv, proposition 2004/2005: 80.
Risse, Thomas, Steve C. Ropp och Kathryn Sikkink. 999. The power of human rights:
international norms and domestic change. Cambridge studies in international relations, 66. Cambridge: Cambridge University Press.
Rosenberg, Göran. 993. Medborgaren som försvann: om politikens kris och möjligheter.
Stockholm: Bromberg.
Rothstein, Bo. 995. Svensk välfärdspolitik och det civila samhället. I Civilt samhälle kontra oﬀentlig sektor, red. L. Trägårdh. Stockholm: SNS (i samarbete med CEFOS).
Rothstein, Bo. 2000. Trust, Social Dilemmas and Collective Memories. Journal of Theoretical Politics 2 (4): 477–50.
Rothstein, Bo. 2005. Från ämbetsverk till ideologiska statsapparater. I Bortom den starka
statens politik, red. B. Rothstein och L. Vahlne Westerhäll. Stockholm: SNS.
Rothstein, Bo och Dietlind Stolle. 2003. Social capital in Scandinavia: An introduction
to a special issue of Scandinavian Political Studies. Scandinavian Political Studies
26 (): –26.
Rucht, Dieter. 999. The Transnationalization of Social Movements. I Social Movements
in a Globalizing World, red. D. della Porta, H. Kriesi och D. Rucht. London: Macmillan.
Skocpol, Theda. 992. Protecting Soldiers and Mothers: The political Origin of Social Policy in the United States. Cambridge: Harvard University Press.
Stark, Agneta och Robert Hamrén. 2000. Frivilligarbetets kön: kvinnor, män och frivilligt arbete: en översikt. Àjour, 5. Stockholm: Svenska kommunförb.
34
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
Stolle, Dietlind, Marc Hooghe och Michele Micheletti. 2005. Politics in the Supermarket: Political Consumerism as a Form of Political Participation. International Political Science Review/ Revue internationale de science politique 26: 245–269.
Strandberg, Urban. 998. Debatten om den kommunala självstyrelsen 962–994. Göteborg studies in politics, 5. Hedemora: Gidlund.
Strandberg, Urban. 2006. Introduction: Historical and theoretical perspectives on Scandinavian political systems. Journal of European Public Policy 3 ().
Strömberg, Thord. 988. Historien om bostadsmarknadens politisering. Socialdemokratin och bostadsfrågan. I Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 00 år,
red. K. Misgeld, K. Molin och K. Åmark. Stockholm: Tiden.
Svedberg, Lars. 993. Socialt inriktade frivilligorganisationer – några grundläggande karakteristika. SOU 993: 82.
Sörbom, Adrienne. 2002. Vart tar politiken vägen? om individualisering, reﬂexivitet och
görbarhet i det politiska engagemanget. Stockholm studies in sociology, N. S., 4. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Thörnberg, E. H. 943. Folkrörelser och samhällsliv i Sverige. Orientering i aktuella
ämnen. Stockholm: Bonnier.
Tilly, Charles. 2002. Stories, Identities, and Political Change. Lanham: Rowman & Littleﬁeld Publishers.
Tilton, Tom. 988. Ideologins roll i socialdemokratisk politik. I Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 00 år, red. K. Misgeld, K. Molin och K. Åmark. Stockholm: Tiden.
Trägårdh, Lars, red. 995. Civilt samhälle kontra oﬀentlig sektor. Stockholm: SNS (in cooperation with Center for Public Sector Research at Göteborg University).
Trägårdh, Lars. 999. Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan.
I Civilsamhället, red. E. Amnå. Stockholm: Demokratiutredningens forskarvolym
VIII, SOU 999: 84.
Trägårdh, Lars. 2000. Empowerment och egenmakt. Stockholm: Timbro.
Trägårdh, Lars, red. 2006. Comparative Studies in Civil Society and Its Social Implication. New York and Oxford: Berghahn Books.
Uddhammar, Emil. 999. Om civilsamhällets roll för demokrati och välfärd. I Civilsamhället, red. E. Amnå. Stockholm: Demokratiutredningens forskarvolym VIII.
van den Donk, Wim, Brian D Loader, Paul G Nixon och Dieter Rucht. 2004. Cyberprotest: new media, citizens and social movements. London: Routledge.
Vetenskapsrådet. 2003. Svensk forskning om demokrati, oﬀentlig förvaltning och folkrörelser – en kartläggning av forskningen under perioden 990–2003 utförd av Vetenskapsrådet på regeringens uppdrag. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Zetterberg, Hans. 994. Samhällssfärerna i historiens ljus. Sociologisk forskning (2): 63–
85.
Zetterberg, Hans L. 995. Civila samhället, demokratin och välfärdsstaten. I Civilt samhälle kontra oﬀentlig sektor, red. L. Trägårdh. Stockholm: SNS.
Zetterberg, Hans L. 999. Etik och demokratisk statskonst. Stockholm: Demokratiutredningens småskrift nr 5, SOU 999: 3.
35
SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING
Åberg, Ingrid. 988. Revivalism, Philantropy and Emancipation. Women’s Liberation
and Organisation in the Early Nineteenth Century. Scandinavian Journal of History
3 (): 399–420.
Åberg, Rune. 990. Industrisamhälle i omvandling: människor, arbete och socialt liv i
en svensk industristad från femtiotal till åttiotal. Maktutredningens publikationer.
Stockholm: Carlsson.
Östberg, Kjell. 2002. 968 – När allting var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen och de
sociala rörelserna. Stockholm: Prisma.
36
2.
Ett nästintill odeﬁnierbart forskningsområde
Bengt Göransson
Tecknaren Robert Nyberg låter i en av sina teckningar den lille pojken fråga
”Hur är man när man är ﬂexibel, pappa” och få svaret ”Man ser glad ut när
dom jävlas med en”. Förnyelse och förändringsbenägenhet är idag centrala
värdeord, och medan den kritiskt ifrågasättande i regel hänvisas till jubileumsﬁrandenas retoriska uppvisningar, får den som utan protest fogar sig
inte sällan ta emot beröm för sin förmåga till anpassning. Det är ingen tillfällighet att eﬀektiviteten samtidigt har blivit ett av de viktigaste målen för
de ﬂesta verksamheter: eﬀektivitetens värsta ﬁende är som bekant nyﬁkenheten (Gör som du blir tillsagd, fråga inte så mycket! är ju vad den eﬀektive
alltid skriar till den nyﬁkne.)
Det är inte utan skäl som jag väljer denna ingång i ett resonemang om
forskning kring det som kallas den tredje sektorn eller civilsamhället. Denna
sektor diskuteras nästan aldrig annat än i relation till den första eller andra
sektorn, till marknad eller till samhällsapparat. Inte minst blir detta tydligt
när det gäller forskning kring denna tredje sektor. Begreppen tredje sektor och civilsamhälle är inte särskilt väl avgränsade, civilsamhälle används
omväxlande med folkrörelsesamhälle, trots att det senare är smalare än det
förra (alla föreningar är inte folkrörelser, och i civilsamhället ﬁnns företeelser som saknar organiserad struktur, inte minst när det gäller ekonomisk
verksamhet, bärplockning t.ex.). Ett begrepp som social ekonomi inkorporeras inte sällan i civilsamhällets familjegemenskap, trots att inte det heller
är glasklart.
Många problem är förknippade med att begreppet civilsamhälle är oprecist. Som många opregnanta uttryck och begrepp som är förknippade med
i grunden positiva värderingar riskerar det nämligen att missbrukas. Det
sker inte sällan med begreppet civilsamhälle som har kommit att användas
som besvärjelse inför politiska tillkortakommanden.
Jag drar av mitt så här långt förda resonemang slutsatsen att vi behöver
37
ETT NÄSTINTILL ODEFINIERBART FORSKNINGSOMRÅDE
uppmuntra ett slags civilsamhällets grundforskning. Utifrån ett grundläggande studium av organisationers skilda karaktärer skulle det vara möjligt
att skapa en hanterlig begreppsapparat, och följande fem exempel pekar på
frågor som en sådan grundforskning skulle kunna omfatta.
Det första: Hur skapas och utvecklas gemenskap och gemenskaper mellan medborgare? Singularformen gemenskap betecknar ett grundläggande värde, pluralformen gemenskaper dettas mer eller mindre formaliserade uttryck. Per Olov Enquist berättar i sin stora roman om Lewi Pethrus
(Lewis resa 200) om Brödraförsamlingens kyrka i Christiansfeld, ”det jättelika tvärställda bönhuset”. ”Kyrkan bestod av en enda stor sal, med talarstolen på ena långsidan, mitt på, och bänkarna i tio rader, längs med långskeppet. Fribärande tak. Inga pelare. Inga dekorationer, allting helt vitt och
i trä, och med köket i ett rum bakom ena kortsidan. Det var klart att det
skulle ﬁnnas ett kök. Frikyrkornas bönhus och hyddor skiljer sig från statskyrkans helgedomar genom att där ﬁnns kök. Varför alltid kök? Det betydde att där kunde man laga mat till de troende. Väckelserörelsen hade kök.
Kyrkan icke. Det var det naturliga”.
Kan frikyrkans närhet till de sina förklaras av köket snarare än av förkunnelsen, medan statskyrkans avsaknad av kök förklarar dess relativa distans? Frågan utvecklad och överﬂyttad till profana rörelser – kan det tänkas
att den fysiska närhet som kokandet av kaﬀet och kaﬀedrickandet innebär
också skapar förutsättningar för en förtrolighet som underlättar utvecklandet av gemensamma idéer? Lite förenklat och tillspetsat – har kaﬀet i
folkrörelserna varit gemenskapsgrundande? Att vinna kunskap om gemenskapens personliga behov och villkor borde fördenskull vara något mycket
angeläget för den som vill utveckla det demokratiska samhället. Inte minst
gäller detta i en tid då framgången för det som kallas nya rörelser anses ligga
i frånvaron av den sortens kollektiva sysselsättningar som kännetecknade
gamla folkrörelser; att de är eﬀektivare i marknadsförandet av sina idéer
och krav genom att avstå från den fysiska samvaro som exempelvis gemensam kaﬀekokning innebär. Medför detta slags sidospår och omvägar i idéarbetet alltid reella förseningar? Eftersom ﬂertalet frivilligorganisationer idag
i större eller mindre omfattning är mottagare av ekonomiska bidrag från
samhället, skulle det också vara av värde att studera i vad mån organisationernas självständighet ökar med förekomsten av gemenskapsrelationer
som omfattar också annat än de gemensamma idéerna.
Intressant att djupare studera är vidare eﬀekterna för samhällsgemenska38
ETT NÄSTINTILL ODEFINIERBART FORSKNINGSOMRÅDE
pen av den nyliberala föreställningen att medborgaren bör ses som kund
hos samhället, eller i varje fall hos samhällsapparaten. Vissa konsekvenser
är uppenbara. En kund har som bekant bara en skyldighet, nämligen att
betala. Den missnöjde kunden reagerar genom att överge butiken. Medborgaren som ser sig som kund upphör att vara medborgare. Vi har i vinter
påmints om Kennedys berömda uppmaning till de amerikanska väljarna:
Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för ditt land i
stället! I kundsamhället skulle motsvarande uppmaning lyda: Fråga inte vad
din handlare kan göra för dig utan vad du kan göra för din handlare! Att deﬁniera medborgarskapets karaktär i den enskilde medborgarens perspektiv
borde därför vara en central forskningsuppgift för den som vill förstå mer av
den tredje sektorn/civilsamhället.
Det andra: Det ﬁnns i vårt land en stark folkbildningstradition. Den brukar i regel beskrivas som framvuxen underifrån, i opposition mot överordnade och överordnades bildningsideal. Akademisk utbildning och forskning har ställts mot den vad man menar vara genuina folkbildningen. Och
fullt så enkelt är det inte. Folkbildningen har i själva verket starka band
till akademiernas bildningssyn, inte bara därigenom att många av de tidiga
folkbildarna var sprungna därur och ville ge också underklassen det den
varit utestängd från. Att folkbildning och universitet i kunskaps- och bildningssyn stått och står nära varandra – det fria sökandet är ett karakteristiskt ledord – visar sig inte minst i våra dagar där det snarast är skolan som
övergivit äldre bildningsmål och kommit att få alltmer av ”avnämarstyrning”. Skolan är i vår tid oftast både deﬁnierad och utformad utifrån.
Att forska om folkbildningssyn och akademiernas förhållande till kunskap och fri forskning i ett parallellperspektiv torde fördenskull vara en angelägen uppgift.
Det tredje: Folkrörelser och media är något som ofta diskuteras men som
bara undantagsvis blivit föremål för en grundläggande och jämförande analys, dvs. en analys som syftat till att studera dem parallellt, inte som konkurrerande företeelser. Den enda artikel som jag har läst och som antyder
en sådan publicerades 973 i skriften Inﬂytande på en tråd. Den hade Gunnar Nelker, direktör för Försäkringsbolaget Ansvar, som författare. Skriften gavs ut inom ramen för en av de få djupgående framtidsstudierna som
har genomförts i svenskt folkrörelseliv, ett projekt som bar namnet Idé på
sikt och som pågick från sent 960-tal till 975 då slutrapporten (med titeln 995 är nära) publicerades. Hudvudmän för projektet var frikyrka och
39
ETT NÄSTINTILL ODEFINIERBART FORSKNINGSOMRÅDE
nykterhetsrörelse i samarbete med Ansvar som svarade för kostnaderna.
Ansvar betydde dock mer än så, Nelker var en av de ytterst få i svenskt
folkrörelseliv som förmådde förena en vardaglig kommersiell verksamhet
med principiellt tänkande och kritisk analys. Så här skriver han om förhållandet mellan folkrörelser och media inför den nya mediasituation som då
kunde förutses, där kabelteve och video dramatiskt förväntades förändra samhällsarbetet. Han resonerar om de klassiska folkrörelsernas relation
till media under åren och noterar hur först tidningarna, sedan radion och
teven givit folkrörelsearbetet nya villkor; de har förlorat en av sina tidiga
och betydelsefulla funktioner, den att också vara massmedium.
Att dessa nya medier i själva verket var alternativ till dem själva [folkrörelserna] i kontakten mellan människorna och staten har de ännu i denna dag inte
velat acceptera. Folkrörelserna har inte identiﬁerat sig själva som massmedier;
de har trott sig konkurrera på ett annat plan.
Nog skulle väl en studie om folkliga rörelsers beroende av och än mer av
deras anpassning till media kunna underlätta vår förståelse av det som sker
i dag, också utanför landets gränser.
Det fjärde: jag har framför mig ett nyhetsbrev från Socialstyrelsen som rapporterar om det arbete som sekretariatet för frivilligt socialt arbete och organisationsbidrag bedriver. SoFriNytt heter nyhetsbrevet och det som fångar
mitt intresse är vinjettens slogan: ”…alltid steget före” står det. Tydligare kan
knappast det som demokratiutredningens Erik Amnå kallade statens ockupation av folkrörelserna uttryckas. Ett statligt sekretariat ligger steget före rörelsefolket som därigenom reduceras till ett slags frivilligkår åt staten. Vad är det
som gör att medlemsmässigt stora organisationer som ovedersägligen utför
ett omfattande och mycket värdefullt arbete exempelvis på det sociala området ändå framstår som svaga och beroende? Är det bara det förhållandet att
de tar emot anslag? Organisationer utan anslag tycks sällan vara starkare, så
det kan knappast vara det. Ligger förklaringen i folkrörelsers och andra frivilligorganisationers inre liv, att de har svårt att värva nya medlemmar och
brister i kontinuitet? Nelker och Idé på sikt-skriften Inﬂytande på en tråd kan
ge uppslag på också denna punkt. Jag citerar:
Trots det negativa i de svenska folkrörelsernas utveckling är det anmärkningsvärt hur mycket bättre än sina motsvarigheter utomlands de har stått
emot påfrestningarna. Särskilt gäller detta nykterhetsrörelsen.
40
ETT NÄSTINTILL ODEFINIERBART FORSKNINGSOMRÅDE
Förklaringen är inte alldeles given. Att den hänger samman med massmediefunktionen är dock sannolikt, och att denna funktion har haft sin praktiska förankring i de tusentals profana ordenshusen runt om i landet är också
troligt. Andra länders nykterhetsrörelser har varit sekundära i förhållande till
andra organisationer, t. ex. till kristna samfund. Det helt egna liv som nykterhetsrörelsen fört i Sverige med egna hus och lokaler har man inte motsvarighet till utomlands. Ordenshuset mitt byn med ljus i fönstren under mörka
vinterkvällar står som symbolen för det praktiska vittnesbördet om samlande
roll för en mängd kommunikativa uppgifter i ett Sverige utan television.
[…]
Var det egentligen ordenshusen mer än själva rörelserna som gav karaktär
åt vårt tidigaste demokratiska genombrott? Mycket tyder på det.
På vilket sätt ger lokalinnehavet kontinuitet? Är det helt enkelt så att den
som tror på en idé som inte visar sig fruktbar eller lockande kan dra sig tillbaka, medan den som därtill har en lokal tvingas ta ansvar för denna? En
studie om frivilligrörelser och lokalinnehav skulle kunna ge lärdomar till
nytta för all samhällsplanering, fysisk i form av stadsplanering och ekonomisk genom att ge grunder för oﬀentliga bidrag. Ökar vidare lokalinnehavet
organisationernas autonomi?
I detta sammanhang skulle man också kunna belysa de eﬀekter som arkitekturen har för frivilligorganisationers framgångar och tillkortakommanden. På samma sätt som exempelvis nyskapande teaterföreställningar ofta
skapas i rumsmiljöer som bjuder motstånd och estetisk utmaning, torde
det som brukar kallas föreningslivets brist på förnyelse kunna sökas i det
faktum att möteslokaler nästan undantagslöst utformas efter bekvämlighetskrav, inte efter önskemål eller strävanden att utveckla eller förändra
arbetsformerna, inte ens efter ambitionen att möjliggöra det arbete som
mötet innebär. Tror någon att konferensresorna över Ålands hav någonsin
planeras utifrån konferensens behov av resultat? Frågan för arrangören är
sannolikt oftast hur man ska kunna ordna en konferens när man ändå är
på resa.
Det femte: Med stor tillfredsställelse brukar vi notera att dagens medborgare, inte minst de unga, har ett icke-auktoritärt förhållningssätt till överheten. Att detta inte uppskattas av alla påpekade jag inledningsvis, och jag
förvånas över att nyliberalismens företrädare i regel intar starkt auktoritära
attityder. ”Den enda vägens politik” är ett sätt att uttrycka denna. En generell antiauktoritär attityd hos medborgarna har jag därför sett som något
41
ETT NÄSTINTILL ODEFINIERBART FORSKNINGSOMRÅDE
löftesrikt. Men hur är det egentligen? Under senare tid har jag kunnat se
tecken på att inte minst ungdomar låter sig attraheras av starkt auktoritära
strömningar och rörelser. Man har kunnat läsa om en ny pastorsroll i delar
av frikyrkligheten, något som kallas ”en apostolisk pastorsroll”. Pastorn har
sitt uppdrag direkt av Gud, utan mellanhänder. Deras församlingar saknar
med andra ord en inre demokrati men ser sig inte odemokratiska, eftersom
medlemmarna har full valfrihet att vara med eller att avstå. Är du med oss
eller mot oss? Antingen eller, valet är ditt. När detta förhållningssätt som
här förenas med religion blir omvärlden förfärad. Alla ser och reagerar mot
det starkt auktoritära styret. Nog är det märkligt att exakt samma form för
verksamheten av många ses som ny och välkomnas på grund av sin eﬀektivitet när den tillämpas av det som kallas nya rörelser. Är denna nyauktoritära tendens karakteristisk för nya rörelser och är den i så fall ett resultat av
en önskan att sätta eﬀektiviteten som främsta kriterium för måluppfyllelse?
En studie av nya rörelsers auktoritära drag skulle kunna ge underlag för en
nyanserad och fördjupad demokratidebatt i vårt samhälle. I vilken typ av
rörelser hittar man idag de mest auktoritära ledarna? Tänk om det är så att
de ledare – inom politiken såväl som i företagsvärlden – som idag utmanar
genom att ha tillskansat sig ledarskapets alla privilegier i själva verket saknar auktoritet. Nog framstår många av dem oftare som narraktiga än auktoritära, och deras makt är inte sällan skenbar. När omvärlden konfronteras
med resultaten av deras maktutövning kan det vara bra att ställa testfrågan
Var det så här de ville att det skulle bli?
Några avslutande och konkluderande resonemang. Forskningen om civilsamhället möter per deﬁnition en svårighet som orsakas av att begreppet
civilsamhälle knappast låter sig bestämmas annat än negerande, dvs. civilsamhälle är det som inte är oﬀentlig sektor, näringsliv eller privatliv. Såväl
ABB som den lilla kioskrörelsen kan hjälpligt pressas in i samma näringslivssektor, därför att de bedriver en ekonomisk verksamhet som oavsett
volym har ett slags gemensam bas. Civilsamhället har inte någon sådan gemensam bas eller verksamhetsinriktning. Forskaren lockas därför att forska om det som man kan forska om, analyserar kampanjrörelser, trossamfund och intresseorganisationer som om de skulle verka under liknande
omständigheter. Skattebetalarnas Förenings verksamhet existerar i kraft av
det tvång som skattebetalaren utsätts för, Jehovavittnet däremot genom det
inre tvång som övertygelsen om jordens undergång skapar. Och det förhållandet att det inte ﬁnns något entydigt civilsamhälle innebär också att
42
ETT NÄSTINTILL ODEFINIERBART FORSKNINGSOMRÅDE
forskningens nytta inte blir så alldeles enkel att deﬁniera. En idérörelse kan
aldrig mekaniskt tillämpa erfarenheter och kunskaper från det kommersiella fältet, eftersom nykterhetsföreningen (dvs. dess medlemmar) knappast
kan förutsättas förändra sin grundläggande idé för att vinna nya anhängare. Frikyrkosamfundet kan för sin överlevnad inte överge gudstron, även
om en omvärldsanalys skulle ge vid handen att dess rekryteringsbas skulle
vidgas därigenom.
Forskningens problem med att deﬁniera området leder till att dess resultat blir svåra att nyttiggöra. Motsvarande problem återﬁnns i det politiska
systemet. Vad är egentligen begreppet ”folkrörelsepolitik” annat än en ﬂoskel? Det skulle i så fall vara uttryck för ett oblygt försök från den politiska
maktens sida att skaﬀa sig kontroll över frivilligrörelserna.
Jag drar två slutsatser av detta resonemang. Den första gäller deﬁnitionen. Om man i stället för de abstrakta begreppen privatliv, civilsamhälle,
näringsliv och oﬀentlig sektor väljer de konkreta familj, förening, företag och
förvaltning blir avgränsningarna enklare och bestämmande av forskningsområden enklare.
Den andra slutsatsen är att den forskning som rör det vi kallar civilsamhälle/förening måste vara fri från yttre styrning, anvisa möjliga forskningsfält och objekt men inte söka avgränsa forskningsområden. Jag använder
begreppet fält för något som forskaren och forskningens intressenter själva
söker upp, forskningsområde för det som anslagsgivaren deﬁnierar.
För egen del har jag under större delen av mitt liv verkat i det som jag
brukat kalla folkrörelsesektorn av samhället, i nykterhets-, arbetar- och
bildningsrörelse för att nämna de viktigaste av de sektorer jag ägnat min
tid. Jag är därför part i målet, jag har en bestämd uppfattning, jag pläderar
och stöder mig på värderingar som jag inbillar mig är välgrundade. När jag
redovisar fem förslag till forskningsuppgifter är det emellertid inte i syfte att
få dessa mina uppfattningar bekräftade utan för att kunna utsätta dem för
en granskning som möjliggör komplikation. Dagens debatter rör sig oftast
mellan tro och otro, mellan ja och nej. Det som i själva verket ger den bästa
grunden för kloka beslut och meningsfulla åtgärder är tvivlet, det välgrundade tvivlet. Utan en fördjupad forskning blir det svårt att i mediasamhället synliggöra detta tvivel, eftersom ett sådant med nödvändighet komplicerar och försenar.
Det kan också ﬁnnas skäl att i detta sammanhang reﬂektera något över
den nyligen lämnade forskningspropositionen. Den är nämligen intressant
43
ETT NÄSTINTILL ODEFINIERBART FORSKNINGSOMRÅDE
inte bara därför att den belyser vilka forskningsområden som regeringen
prioriterar utan också – och inte minst – därför att den så markant hävdar
vikten av att framtida forskning inriktas på områden där vi i vårt land är
starka och i kraft av vår styrka kan hävda oss i internationell konkurrens.
Att satsa på det vi är bra på synes genomgående viktigare än att satsa på de
områden där våra kunskaper brister. Risken med detta synsätt är att samhälle och medborgare kommer att okritiskt prioritera varje målstyrd forskning framför den fritt sökande utan att inse att problemet med en forskning vars mål är att vara bäst inte behöver vara bra för att uppnå målet. En
från yttre styrning fri forskning om samhälle och tredje/frivillig sektor kan
fördenskull tillföra värden också utanför den sektor som är föremål för dess
arbete.
44
3.
Det civila samhället och välfärden –
ideologiska önskedrömmar och sociala realiteter
Lars Svedberg
Avsikten med denna uppsats är att uppmärksamma det civila samhällets
roll och position i det svenska välfärdsbygget. Ett föga diskuterat och ideologiskt minerat fält i svensk samhälls(social)vetenskaplig forskning.¹ Speciellt uppmärksammas kunskapens ställning och politikens roll i detta sammanhang.
Rubriken innehåller två laddade begrepp. Välfärd kan vi förväntas ha
en någorlunda gemensam förståelse av, även om detta begrepp kan (och
bör) problematiseras.² Civilt samhälle är mer omtvistat. Dock har begreppet alltefter hand kommit att få en mer neutral ställning. Jag använder det
för att ringa in frivilliga/ideella organisationer och de insatser som görs där
liksom olika slag av informella insatser som anhöriga, grannar, vänner och
arbetskamrater utför för andra än dem man bor med. Hit räknas också de
informella nätverk som människor deltar i.³ Här kommer betoningen att
ligga på direkta insatser⁴ men låt oss inte glömma den avgörande betydelse som civilsamhällets aktörer, både på organisations- och individnivå, har
som opinionsbildare och företrädare.
Det blir svårt att diskutera uppsatsens tema utan att peka på några viktiga betingelser och faktorer som haft betydelse för vår syn på och våra uppfattningar om dessa frågor. Låt mig därför i denna korta text först antyda
hur det såg ut i slutet på 980-talet, därefter presentera några avgörande
forskningsresultat från senare år, för att till sist diskutera några tänkbara
utvecklingslinjer.
En sfär för ideologiska investeringar
Med ett statsdominerat välfärdssystem som det svenska var det länge lätt
att förbise de insatser som gjordes utanför detta system. Vid beskrivningar
45
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
av och forskning om de nordiska välfärdsstaterna förbigick man helt enkelt de insatser som gjordes i den ideella eller frivilliga sektorn. Det hade
bland annat med en speciﬁk nordisk välfärdsforskningstradition att göra
men också med underliggande – men mycket sällan redovisade – ideologiska ställningstaganden.⁵ Under den svenska välfärdsstatens guldålder
ﬁck vi också historiska beskrivningar av den socialt inriktade frivilligheten
och dess traditioner, som starkt och ensidigt betonade de paternalistiska
och ﬁlantropiska dragen.⁶ I ett historiskt skede med en närmast oreserverad tilltro till alla slags människovårdande professioner sågs dessutom de
ﬂesta frivilliginsatser som en rest från en svunnen tid som snarast borde
ersättas med professionellt arbete. Till detta kom att den ideella sektorn
själv under en lång tid hade intagit en påfallande låg för att inte säga närmast osynlig proﬁl,⁷ liksom att det faktiskt inte fanns någon mer bestämd
kunskap att tillgå.
Sett i ett helhetsperspektiv hade (och har) också de insatser som här skall
diskuteras en inte sällan oklar mellanställning med en ofta begränsad men
framförallt oviss räckvidd. Det innebär också att de lätt faller utanför den
traditionella svenska välfärdspolitikens förståelsehorisont.
Sammantaget hade dessa betingelser skymt sikten för både mängden och
mångfalden, men också för alla de uppenbara begränsningar som fanns
(och ﬁnns) i de aktiviteter som, nota bene, hela tiden pågått. Det här innebar i sin tur att de socialt inriktade frivilligorganisationerna och de insatser
som gjordes där tillsammans med alla informella insatser som människor
ständigt utförde lätt kunde bli tummelplats för en ideologiproduktion utan
kunskapsbas.
Något nytt inträﬀade dock i debatten mot slutet av 980-talet. Det nya
var ett intresse för det civila samhället i stort men framförallt för det som
här skall diskuteras: socialt inriktade frivilligorganisationers verksamheter
och människors ideella och informella insatser. En av utgångspunkterna
var att så väl utbyggda välfärdsstater som de skandinaviska tenderade att
förkväva vad man nu hade börjat kalla det civila samhället.⁸ Utgångspunkten för såväl denna speciﬁka argumentation som för det mesta av engagemanget och diskussionerna var dock att det varken fanns några särskilt väl
grundade och genomtänkta ställningstaganden eller någon egentlig kunskapsproduktion om området att luta sig mot.⁹ Debatten hade i huvudsak ideologiska/politiska men också ekonomiska utgångspunkter. Låt mig
bara antydningsvis påpeka att efter en lång era av ständig expansion av of46
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
fentliga välfärdssatsningar, både inom redan etablerade områden och nya,
uppkom svårigheter att möta ständigt ökade anspråk med stagnerande resurser. Detta följdes av en tid av vissa nedskärningar i de sociala välfärdssystemen.¹⁰
De debattörer som klev fram kunde så småningom karaktäriseras i en
”tillskyndarlinje”, en ”motståndarlinje” och en den ”tredje ståndpunktens
linje”. Avsaknaden av faktisk kunskap gjorde det å ena sidan möjligt för de
nyliberala delarna av tillskyndarlinjen att tillskriva och tilltro den sociala
frivilligheten potentialer och möjligheter som det inte fanns faktisk materiell grund eller stämningar bland medborgarna för. Å andra sidan kunde
motståndarlinjen snabbt frammana föreställningar om helt andra och oönskade samhällsbetingelser. Detta kunde göras utan att man låtsades om de
i grunden annorlunda betingelser som var för handen, i jämförelse med tidigare generationers villkor. Inte minst slog detta an hos en grupp medelålders och äldre svenskar med egna eller förmedlade minnen och erfarenheter av ett Sverige präglat av större klassklyftor och mångas utsatthet. I detta
Fattigsverige hade paternalistisk välgörenhet utgjort ett ofrånkomligt men
oönskat och till och med avskytt inslag i mångas liv.¹¹ Det var också lätt
att frammana risken för en ”kvinnofälla”.¹² Med detta sagt är det samtidigt
viktigt att understryka att motsättningarna i den oﬀentliga debatten inte i
första hand gällde det ömsesidiga stöd som förekommer i så stor utsträckning i Sverige, utan snarare insatser som mer entydigt görs för andra.
Vidare gjordes, från delar av tillskyndarlinjen, ett starkt ideologiskt präglat försök att skapa en grundläggande motsättning mellan den oﬀentliga
välfärden och de slag av verksamheter och insatser som här diskuteras.¹³
Efter att inledningsvis ha nått vissa framgångar med ett sådant slags argumentation, framstod den så småningom inte som särskilt trovärdig. Skälen till detta var ﬂera. Låt oss bara nämna de svenska medborgarnas starka
tilltro till grundläggande drag i den svenska modellen.¹⁴ Till detta kom en
stark och utbredd tilltro till den frivilliga sektorns egenvärde och synen på
densamma som något som i första hand inte borde relateras till andra samhällssektorer och insatser som sker där. Det här var de relativt entydiga slutsatser som forskarna kunde dra från de första empiriska pionjärstudierna
som genomfördes i början och mitten av 990-talet.¹⁵
47
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
Nya forskningsrön
Forskarna kunde vidare för en lätt förvånad nationell och internationell publik visa att en stor ideell sektor med ett omfattande folkligt engagemang
väl gick ihop med en stark och välorganiserad välfärdsstat. Vad som särskiljer Sverige är att huvuddelen av alla insatser görs av ideellt verksamma och
inte av professionella och att tyngdpunkten inte, som i en del andra länder,
ligger på att göra professionella insatser inom välfärdsstatens kärnområden,
utan först och främst inom idrott och friluftsliv, i religiösa sammanhang
samt inom kultur och boende.¹⁶ Några faktorer som syntes bidra till att förklara dessa förhållanden och sektorns utformning är: stabila demokratiska
traditioner, en långvarig historia av folkligt engagemang och ansvarstagande, folkrörelsetraditionens betydelse för organisationernas och verksamheternas utformning och förekomsten av en väl utbyggd oﬀentlig sektor inom
välfärdsstatens kärnområden. Ytterligare en viktig förklaringsfaktor för just
Sverige är den statsvänliga traditionen.¹⁷
Allt detta blev resultat som kom att spela viss roll i opinionsbildningen.
Slutligen bidrog frivilligorganisationernas egna relativt entydiga avståndstaganden från att vilja ersätta den oﬀentliga sektorn till en mer balanserad
syn på samspelet mellan oﬀentligt och frivilligt baserat välfärdsarbete.¹⁸
Man kan konstatera att en hel del ensidigt ideologibaserade ställningstaganden både bland tillskyndare och bland motståndare till det socialt inriktade frivilligarbetet, saknade empiriskt stöd. Det tycks inte heller vara så
att det var det frivilliga arbetet i sig eller de informella insatserna som utgjorde drivkraften för intresset. Ibland verkar istället dessa insatser ha använts som ett av ﬂera ideologiska verktyg i kampen om välfärdspolitikens
framtida inriktning.¹⁹
Låt mig här betona det motsägelsefulla faktum att den allra största direkta sociala insatsen i det civila samhället – de informella insatser som
görs utanför det egna hemmet – diskuterades i än mindre utsträckning än
de frivilliga, eller snarare knappast alls under den här perioden. Precis som
när det gällde frivilliga insatser betraktades länge de som utförde informella
insatser närmast som ett hinder för de professionella och för välfärdsstatens expansion.²⁰ Om vi åter riktar blicken mot den svenska och nordiska
välfärdsforskningen kan vi än en gång konstatera att inte heller dessa slags
insatser i det civila samhället uppmärksammats, mer än i mycket begränsad utsträckning.²¹ En relativt omfattande kritik som växte fram mot slutet
48
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
av 990-talet, inte minst från nordiska genusforskare, visade att denna slags
forskning endast avsåg vad som kallas socialförsäkringsstater och inte ”sociala servicestater”. En eﬀekt av detta hade blivit att man knappast alls hade
uppmärksammat insatser, av vilket slag de vara månde.²² Och när man ändå
uppmärksammade detta så blir intrycket att det som gjordes av och för oss
svenskar så gott som uteslutande var betalda insatser i oﬀentlig sektor.
De sociala insatserna i det civila samhället
Låt mig nu något mer ingående beskriva vad det är som verkar komma
till stånd i form av insatser och aktiviteter i det civila samhället. Från den
forskning som genomfördes under 990-talet kan man dra ytterligare några
övergripande slutsatser, utöver de som antytts i det ovanstående.
De socialt inriktade verksamheterna inom ideell sektor har en större
bredd och ibland en mer avgörande betydelse, speciellt för vissa utsatta
gruppers ”välfärd”, än vad många hade föreställt sig eller velat föreställa sig.
Det gäller både direkta insatser och opinionsbildande samt förebyggande
verksamhet. Det är värt att betona att till exempel kvinnojourerna och en
del humanitära organisationer – vid sidan av att vara utförare av insatser
– fyller en central roll som ombud och företrädare. Samtidigt måste det understrykas att ur ett vidare europeiskt jämförande perspektiv framstår ändå
det svenska socialt inriktade frivilligarbetet – i snäv och serviceinriktad bemärkelse – som begränsat.
I forskningen har man dragit slutsatsen att det socialt inriktade frivilligarbetets största betydelse istället återﬁnns i det mer lösligt eller inte alls
strukturerade sociala frivilligarbete som uppstår spontant inom föreningslivets ramar. Låt oss då inte glömma att årligen gör mer än tre miljoner
svenskar insatser i detta föreningsliv totalt sett. Det sociala stödet eller den
ömsesidiga hjälpen verkar vara mer eller mindre integrerad i övriga verksamheter och består nästan uteslutande av icke-professionella aktiviteter.
Dessa insatser har i forskningen karaktäriserats som ett folkrörelsebaserat
socialt arbete som ibland kan sägas fylla komplementära och alternativa
funktioner gentemot familj och oﬀentlig verksamhet men som kanske bäst
skall förstås i sin egen rätt²³. Låt mig konstatera att detta sociala frivilligarbete i än mindre utsträckning än annat ideellt/frivilligt arbete fångas upp
i de paradigm och med de förståelseramar som karaktäriserar svensk välfärdsforskning av idag.
49
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
I vilka slags organisationer utformas då dessa sociala insatser? Inom forskningen²⁴ har en typologi presenterats där den vanligaste organisationsformen givits beteckningen: En skandinavisk icke-professionell och demokratiskt styrd organisation. De grundläggande betingelserna samt inriktningen
och utformningen kan beskrivas med följande stickord: egenorganisering/
intresseorganisering, folkrörelseinriktning/demokratiska beslutsstrukturer,
ideologisk medvetenhet, självhjälpsinriktning samt att arbetet huvudsakligen baseras på ideella/obetalda insatser. Aktiviteterna är primärt utåtriktade
och ideologin är förändringsinriktad. En annan grundläggande typ av organisering är: En frivilligorganisation av anglo-saxisk typ där den grundläggande inriktningen och utformningen ser ut som följer: idéburen men inte i
en folkrörelsetradition/inga demokratiska beslutsstrukturer, i huvudsak görs
insatser för andra med professionella utförare och med få/inga ideellt verksamma. Aktiviteterna är entydigt utåtriktade och ideologin i huvudsak ickeförändringsinriktad. En tredje typ har givits beteckningen: En kvasiideell
verksamhet inom ramen för en oﬀentlig organisation där de grundläggande
betingelserna och inriktningen är: att man ofta tar utgångspunkt i sociallagstiftning, att verksamheten är idébaserad och snävt uppgiftsorienterad i
avsikt att göra insatser för andra men med professionellt ansvariga och ideellt verksamma utförare. Aktiviteten är entydigt utåtriktad och ideologin är
icke-förändringsinriktad.
Summa summarum kan man säga att den forskning som ﬁnns pekar mot
att det med utgångspunkt i frivilliga organisationer görs viktiga insatser
inom speciﬁka nischområden i välfärdsbygget, inte sällan med anställda,
och att det ﬁnns vissa unika inslag i en del ideella organisationers verksamheter som knappast låter sig ersättas med något annat. Ett exempel är det
erfarenhetsbaserade ömsesidiga stöd som utvecklas²⁵. Vad som också tycks
skilja ut en del verksamheter från mycket av det oﬀentligas är kontinuiteten,
att människor ﬁnns på plats när hjälp efterfrågas och att tid ställs till förfogande.²⁶ I linje med vad jag påpekat i det ovanstående har den gängse välfärdsforskningen också försummat att uppmärksamma sådana här principiellt viktiga betingelser för byggandet av framförallt de allra fattigaste och
mest utsattas ”välfärd”.
Till denna grundläggande kunskap om de ideella/frivilliga verksamheternas utformning och omfattning måste tilläggas att de informella insatser som utförs är av avgörande betydelse för att skapa och upprätthålla
välfärden för äldre människor i Sverige, men de är också viktiga för andra
50
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
grupper, till exempel funktionshindrade och sjuka. Kring detta har det funnits anmärkningsvärt få kvaliﬁcerade studier. Under 990-talet presenterades en del grundläggande fakta som visade att de informella insatserna var
mycket stora.²⁷ Forskningen under de allra senaste åren har också visat att
detta svåröverskådliga och svårfångade myller av informella insatser uppstår i en annan sfär och i en delvis annan rationalitet samt under andra betingelser än professionella insatser i oﬀentlig eller annan regi.²⁸ Låt mig därför understryka att sådana här slags insatser inte på något enkelt sätt verkar
vara utbytbara mot professionella. Med utgångspunkt i de begränsade studier som utförts ﬁnns det inte heller anledning att i första hand betrakta relationen mellan informella insatser och till exempel den oﬀentliga sektorns
välfärdsinsatser som kommunicerande kärl.²⁹ Istället kan vi konstatera att
andelen informella insatser i en mycket välutvecklad välfärdsstat som den
svenska verkar vara anmärkningsvärt hög och dessutom i växande, samt
minst lika hög som i andra jämförbara länder.³⁰
När det till sist gäller människors tillhörighet till informella nätverk och
deras betydelse som välfärdsskapande faktorer vet vi ännu mindre än för de
andra områdena (familjerelationer och enskilda vänskapsrelationer inbegrips inte här). Vad vi däremot vet är att de som redan är engagerade medborgare i högre utsträckning än andra också verkar ha tillgång till sådana
här band av olika slag samt att det verkar ﬁnnas ett allmänt samband mellan välfärd och tillgång till informella nätverk.
Stabilitet, förändringar och politisk stagnation
Låt oss nu för all del inte tro det fanns någon rak koppling mellan det ökade
vetande som växte fram, de ställningstaganden som gjordes och den politik (eller snarare icke-politik) som kom att utformas. Lite tillspetsat kan
man visserligen säga att en tillnyktring skedde när det gällde både tillskrivna faror och tillskrivna förhoppningar. Men den kanske viktigaste förklaringsfaktorn till den fortsatta utvecklingen var att de ovan nämnda tillskyndarna och motståndarna till frivilliga verksamheter och informella insatser
starkt hade underskattat stabiliteten i de oﬀentligt eller på oﬀentligt uppdrag bedrivna verksamheterna. Detta skapade en respit som i sin tur gav
ett andrum år motståndarlinjen och som ﬁck de mer nyliberalt sinnade
tillskyndarna att överge fältet. Den sammantagna eﬀekten av detta blev att
debatten snart tystnade och allt efterhand kunde de som ville återvända till
51
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
ruta ett, gräva ner sig i gamla skyttegravspositioner och slippa konfronteras
med nya eller med andras argument. I ljuset av det ovanstående och mot
bakgrund av den relativt starka kunskapstillväxt som skett under senare år
vill jag återigen understryka att ökad kunskap inte nödvändigtvis kommer
att spela någon särskilt viktig roll eller kanske inte ens bli efterfrågad. Synen
på det frivilliga/ideella arbetets ställning beskrevs av två av oss på följande
sätt vid 990-talets slut:
I detta sammanhang kan vi konstatera att det statsbärande partiet – SAP –
under 990-talet inte förmått, eller inte velat, utveckla någon egen sammanhållen syn på eller anlägga någon slags oﬀensiv strategi i förhållande till den
ideella eller frivilliga sektorn. Man desarmerade snabbt och beslutsamt de lite
valhänta borgerliga initiativ som tagits i början av 990-talet men ersatte dem
inte med något självständigt långsiktigt program. Inte heller har man satsat
några resurser på forskning och kunskapsutveckling, trots att man presenterade en utredning som föreslog en sådan inriktning (Amnå, 995). Detta
skiljer det svenska socialdemokratiska partiets agerande från till exempel de
danska och norska systerpartiernas men är kanske framförallt uttryck för en
svensk diskurs, som också omfattas av de borgerliga partierna och där det
frivilliga arbetet knappast ens erövrat en plats på den politiska dagordningen
eller i det massmediala samtalet mot slutet av 990-talet.³¹
Tystnaden kring det vi här diskuterar har fortsatt att lägra sig, samtidigt
som förändringar av grundläggande betingelser sker i högt tempo. Den viktigaste är naturligtvis stagnerande resurser med ökande allmänna anspråk
från medborgarna men också förväntningar på att kunna välja mellan olika
alternativ, samt i vissa fall ökande behov.³² Låt mig samtidigt betona att det
skett en viss förändring när det gäller synen på och förhållningssättet till informella insatser – här handlar det framförallt om anhörigas insatser i men
också utanför det egna hemmet. Med start i slutet av 990-talet har en del
politiska satsningar gjorts där man uppmärksammat och strävat efter att
stödja och i viss mån underlätta de anhörigas ansvarstagande. Här kan man
möjligen tala om ett trendbrott, i alla fall tillfälligt. Fortsatt är det dock så
att de nationella målen för till exempel äldrepolitiken sägs vara; att det är
det oﬀentligas uppgift att tillgodose de äldres behov av vård och omsorg,
liksom att de informella insatserna är frivilliga och skall ses som komplement till det oﬀentligas insatser. I praktiken är det dock inte på detta sätt.
Skall man överhuvudtaget använda termen komplement är det snarast så
52
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
att även om vi räknar ihop alla de anställda som gör insatser inom alla de
olika delarna av äldreomsorgen och hos alla olika typer av arbetsgivare blir
de ändå inget annat än ett komplement till de informella insatserna.³³
Samtidigt som en ideologisk och/eller kunskapsbaserad diskussion värd
namnet har fortsatt att lysa med sin frånvaro, inte minst i SAP men också
bland huvuddelen av de borgerliga partierna, sker förändringar i ett slags
smygande praktisk verkställd politik gentemot det civila samhällets olika
grupperingar. En hel del görs med hänvisning till en förment överordnad
välfärdsnytta.³⁴ De avsevärda skillnaderna mellan de rudimentärt formulerade idealen om att frivilligorganisationernas verksamheter samt de informella insatserna skall ses som komplement på sina egna villkor och de sociala realiteterna bidrar till att skapa en trovärdighetsklyfta, inte minst på
nationell nivå.
Några utvecklingslinjer och slutsatser
Jag har i denna text visat att det civila samhället spelar en roll i och för välfärdsbygget. Därför är det hög tid att de här slagen av insatser i första hand
blir synliggjorda och i andra hand får legitimitet, eller snarare den legitimitet de förtjänar. Ingen är betjänt av att de idealiseras, allra minst en svagare mottagande part. Framförallt ﬁnns det ingen anledning att tillskriva
de ideella/frivilliga insatserna eller de informella ett antal för sant hållna,
och i sig goda, egenskaper som ställs i motsättning till avsaknaden av just
dessa karaktäristika hos till exempel det oﬀentligas professionella insatser.
Hur det verkligen förhåller sig bör istället bli till empiriska frågor för både
forskning och politik.³⁵
När det gäller en eventuellt ökad efterfrågan på sådana här slags insatser
vill jag peka på några viktiga betingelser som forskningen pekar mot. De
insatser och det engagemang som diskuterats är speciﬁkt och inte på något
enkelt sätt överﬂyttningsbart eller manipulerbart. Att förändra de slags obetalda ideella och informella insatser som här beskrivits mot ensartade nyttoinsatser låter sig knappast göras. Det är inte självklart vilka möjligheterna
överhuvudtaget är att styra medborgarnas engagemang. Vidare är det antagligen den relativt sett begränsade insats som görs av de ﬂesta som också
utgör det grundläggande villkoret för åtagandet.
Hur ser då potentialen ut för att vi skall fortsätta att engagera oss? Med
stor sannolikhet kommer de väletablerade medborgarna i alla samhälls53
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
skikt att fortsätta att göra omfattande ideella obetalda insatser. Beroende
på arbetslivets och familjelivets utformning i det senmoderna kommer vi
möjligen att få se en utveckling mot att ﬂer insatser kommer att göras av
äldre och yngre människor medan grupperna däremellan antagligen kommer att göra något mindre. Det ﬁnns heller ingen anledning att tro att intresset för att göra insatser inom det sociala området drastiskt skulle förändras. De enskilda individerna kommer dock i viss utsträckning att söka
sig till nya områden och engagemanget kommer att ta sig delvis nya uttryck. Ett karaktäristiskt drag i det senmoderna är den starkt ökande individualiseringen. I linje med detta pekar forskningsdata mot att ett tidsbegränsat engagemang med en speciﬁk uppgift i fokus kommer att utgöra ett
slags prototyp.
Jag vill också understryka att det fåtal uppgifter som ﬁnns pekar mot att
medborgarna ser ett självklart och grundläggande värde både med informella och ideellt obetalda insatser samtidigt som de verkar vilja ha alternativa professionella utförare av vård, omsorg och service.³⁶ Mot bakgrund
av den utveckling som här bara antytts kommer vi sannolikt och i långsam
takt att få alltﬂer anställda inom vissa typer av lite större socialt inriktade
frivilligorganisationer, inkluderat så kallade non-proﬁtorganisationer inom
vård och omsorg. Dessa nya grupper av professionella kommer att ha lätt
att kommunicera med och skapa samhörighet med andra professionella,
inte minst i oﬀentliga organisationer, men riskerar att förlora de grundläggande målen ur sikte, att komma allt längre bort från de ordinarie medlemmarna och att tappa bort de lågutbildade, de utan nätverk och de minst
välartikulerade. Precis som inom oﬀentlig sektor riskerar vi också att få en
utveckling där professionsintressen tenderar att ta en allt större plats, liksom allmänna byråkratiseringsfenomen.
Forskningen pekar trots ovanstående beskrivning på att de socialt inriktade delarna av frivilligsektorn är förvånansvärt stabila till sin grundläggande inriktning och utformning. Det verkar gälla både organisationer,
verksamheter och människors ideella obetalda engagemang. Till yttermera
visso tycks folkrörelsetraditionen inte bara historiskt ha spelat en avgörande roll, utan fortsätter att göra det. Denna tradition kommer sannolikt att
få betydelse för både sektorns framtida struktur och form, i mindre grad
dock för verksamheternas mer speciﬁka utformning och insatsernas innehåll. Det här blir till något av ett memento för den samhällsvetenskapliga
forskning – också inom detta fält – som intresserar sig väldigt mycket för
54
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
det nya och lätt undervärderar eller till och med förbiser det gamla, det vill
säga de sega strukturernas fortsatt stora betydelse.³⁷
Med detta sagt verkar det samtidigt ske viktiga förändringar i hägnet
av folkrörelsetraditionen. När det gäller företrädar- och påverkansrollen
inom till exempel handikapporganisationerna tycks arbetet å ena sidan
vara framgångsrikt, inte minst genom kraften i både det sociala och det individuella rättighetsperspektivet. Handikapp- pensionärs- och barnavårdsorganisationer har under de senaste årtiondena starkt bidragit till att få till
stånd viktiga förändringar i både lagstiftning och praxis. Å andra sidan
pekar forskningen mot att de insatser som tidigare togs om hand av de förtroendevalda tenderar att tas över av anställda/professionella (med undantag för pensionärsorganisationerna).
Det ﬁnns skäl att påminna om att en del av den svenska och nordiska
frivilligsektorns signum är att samtidigt som man varit ”röst” för dem som
riskerar att marginaliseras och utestängas så har dessa grupper deltagit som
medlemmar och aktivister. Det här har skiljt ut svensk frivilligsektor från
stora delar av det övriga Europas.³⁸ Detta breda klassöverskridande och
massmobiliserande engagemang där det funnits plats och insatser att göra
för alla står under starkt tryck. För det första från frivilligorganisationernas egna inre utvecklingsarbeten där det allt oftare verkar krävas särskild
kompetens för att utföra frivilliga obetalda uppdrag. Denna anpassning
till allmänna professionaliseringsprocesser – inte minst den professionella
vård- och behandlingsmarknadens betingelser – tillsammans med den av
forskarna uppmärksammade tendensen till allmän ”meritokratisering” och
”marknadisering” av föreningsväsendet får nu ett relativt snabbt genomslag
i Sverige. För det andra förstärks denna tendens av den inbyggda motsättning som redan ﬁnns i frivilligorganisationerna mellan olika gruppers professionaliseringssträvanden och alla de slag av ideella och informella insatser som präglas av ”amatörism”.³⁹
Den frivilliga sektorn utgör ingen fredad zon från de köns- och klasstrukturer som styr samhället i övrigt. Här kan vi möjligen räkna med två diametralt motsatta utvecklingstendenser. När det gäller klass riskerar vi som
antytts ovan att förlora de unika drag av jämlikhet som länge var ett signum
för viktiga delar av den frivilliga sektorn (speciellt de klassiska folkrörelserna). På detta sätt riskerar vi också att få likartade exkluderingsprocesser
inom det civila samhället som vi redan återﬁnner på andra samhällsarenor.⁴⁰ När det gäller kön har vi å andra sidan anledning att tro att sektorn
55
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
med viss målmedvetenhet kommer att försöka rätta till de uppenbara brister som ﬁnns avseende kvinnors makt och inﬂytande, på de sätt som nu
sker inom till exempel idrotten.⁴¹
Data pekar vidare mot att nya kommunikationsmönster i accelererande hastighet kommer att slå igenom på många olika sätt. Det kommer i
allt högre utsträckning påverka stöd-, rådgivnings- och kontaktarbete, behandlingsverksamheter av alla slag men kanske allra mest brukar-, patient-,
klient- och medborgarrollen. Inför det som kommit att kallas risksamhället kommer vi också med stor sannolikhet att se en organisering där den
socialt inriktade frivilligheten kommer att fylla en självklar, om än något
oviss, roll.
Till sist; internationaliserings- och globaliseringstendenserna i det senmoderna kommer knappast att innebära några drastiska skillnader för organisationerna i civilsamhället. Till skillnad mot de starkt inåtvända oﬀentliga
välfärdsinstitutionerna så har socialt inriktade föreningar och organisationer redan från början stått i ett ständigt internationellt utbyte, både när det
gäller idéer och insatser. Låt oss inte heller glömma att de ﬂesta organisationer såväl inom den frivilliga sektorn i sin helhet som inom det sociala fältet
har sitt idémässiga ursprung i andra länder och i andra kulturer.
Och slutligen; sett i ett speciﬁkt svenskt välfärdsstatshistoriskt perspektiv
blir det skeende och den utveckling som beskrivits någorlunda begriplig.
Låt mig här bara antyda några ytterligare förklaringsfaktorer än de redan
ovan nämnda. I den elaborerade folkhemsvisionen om allas lika rätt till gott
stöd och till likvärdiga insatser framstod insatser genom frivilliga organisationer som något av en anomali. En hel del av de organisationer som här
betecknats som anglo-saxiska hade inte heller det folkliga förtroende som
behövdes. I en stark svensk tradition av att satsa på centralstyrda, stora, enhetliga och heltäckande lösningar så passade inte de frivilliga organisationerna med sina mångtydiga, oöverskådliga och värdemättade inriktningar
in på något smidigt sätt. De skulle helt enkelt inte kunna leverera ett ”värdeneutralt” och likvärdigt stöd till alla. På något smidigt sätt passade inte heller medborgarnas mångfacetterade och närmast oplanerbara informella insatser in. Ytterligare en viktig faktor var naturligtvis svårstyrbarheten, inte
bara rent praktiskt utan kanske framförallt ideologiskt/politiskt.
Som jag visat fortsatte (och fortsätter) dock insatser av olika slag att hela
tiden göras i det civila samhällets hägn. I denna text har jag försökt att ange
något om hur dessa insatser kommer till uttryck samt något om omfatt56
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
ning, möjligheter och uppenbara begränsningar. Mot bakgrund av den begränsade kunskapsproduktionen inom området blir det angeläget med en
betydligt mer omfattande och mer teoretiskt förankrad forskning. Den kan
med fördel knyta an till de bästa delarna av den kritiskt socialvetenskapliga
forskningstraditionen med dess ovilja att bli alltför mycket av apologet eller
socialpolitiskt ombud, för vare sig den ena eller andra speciﬁka utformningen av välfärdsbygget, utan som snarare försöker värna medborgarnas – inte
minst de mest utsatta medborgarnas – intressen.
NOTER
¹ Avseende den begränsade uppmärksamhet som området har fått bland forskare se
t.ex. Vetenskapsrådets genomgång ”Svensk forskning om demokrati, oﬀentlig förvaltning och folkrörelser” från 2003 samt Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap och Högskoleverkets gemensamma granskning ”Socialt arbete – En nationell
genomlysning av ämnet” från 2003. Den ideologiska dynamiten eller kanske snarare
den programmatiska oviljan att överhuvudtaget ge detta fenomen en plats får en närmast övertydlig illustration i såväl Kommittén Välfärdsboksluts första delbetänkande
(SOU 2000: 3) som i dess slutbetänkande (SOU 200: 79).
² Man brukar avse de individuella resurser med vilka samhällsmedlemmarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor (se t.ex. slutbetänkandet från Kommittén
Välfärdsbokslut (SOU 200: 79).
³ Se t.ex Meeuwisse (999), Trägårdh (999), Jeppsson Grassman och Svedberg (2005)
samt inte minst Lindberg (2005) för diskussion under senare år om termen/begreppet
i en svensk kontext. En oenighet ﬁnns bland forskarna om hur man ska se på familjen.
Bland en del räknas familjen in i civilsamhället (se t.ex. Cohen och Arato (995) samt
Giddens (2000), bland andra inte. Här har jag inte räknat in kärnfamiljen och de insatser som görs i det egna hemmet, däremot andra anhöriginsatser. Denna avgränsning kan naturligtvis ifrågasättas.
⁴ Mer speciﬁkt uppmärksammas de delar av välfärdsbygget som avser direkta insatser
för äldre, handikappade, utsatta barn samt andra grupper med bekymmer och problem av olika slag.
⁵ Se t.ex. den framstående och internationellt erkände Esping-Andersen (990 och 996).
I senare arbeten (se t.ex. 999 och 2002) börjar frivilligorganisationer – apropå den diskussion som här förs – nämnas som en aktör i välfärdsbygget, men intressant nog endast i fotnoter.
⁶ Detta har Qvarsell (993) klargjort med all tydlighet.
⁷ Nord och Pettersson (994) är några av de få som påpekat detta.
⁸ Se t.ex. Zetterberg (995) samt Zetterberg och Ljungberg (997). Bland andra dessa
hade med en tydlig politisk och ideologisk koppling till begreppet civilt samhälle
redan från början färgat in vår speciﬁkt svenska förståelsehorisont utifrån mycket
57
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
⁹
¹⁰
¹¹
¹²
¹³
¹⁴
¹⁵
¹⁶
¹⁷
¹⁸
¹⁹
²⁰
bestämda utgångspunkter och därmed gjort det svårt att använda begreppet som en
mer neutral karaktäristik av en samhällssfär. Det sistnämnda var mer i linje med den
internationella forskningsdiskussionen.
Se Svedberg (996) för en granskning av argument och ställningstaganden.
Se Kommittén Välfärdsboksluts delbetänkande ”Välfärd vid vägskäl, utvecklingen
under 990-talet (SOU 2000: 3) där en rekapitulation görs av detta skede.
Se återigen Svedberg (996) samt Antman (red. 993) för genomgångar av olika utgångspunkter och av skiljelinjer. Dock bör å ena sidan Greider (se t.ex. 992, 994 och
2003) nämnas som en debattör hos vilken vi kan hitta i stort sett alla de ovan nämnda
invändningarna. Men han är också en av de få som med trovärdighet försökt knyta
ihop dagsdebatten med grundläggande historiska erfarenheter, liksom att han på ett
mer soﬁstikerat sätt än så gott som alla andra diskuterat maktfrågor och frågor om
över- och underordning i dessa sammanhang. Å andra sidan bör Zetterberg (se t.ex.
995) nämnas som en ivrig men abstrakt förespråkare för det civila samhällets potential.
Speciﬁkt för ”kvinnofälla” se t.ex. Stark och Hamréns (2000) pionjärarbete när det
gäller bl.a. genusaspekter. Tyvärr är studien empiriskt inte särskilt väl belagd. En ingående diskussion i ämnet förs också hos Blennberger, Habermann och Jeppsson
Grassman (2004).
Inledningsvis blev delar av denna diskussion lätt förvirrad, eftersom argumentationen från vissa håll utgick från att man kunde ersätta den förkättrade oﬀentliga välfärdsstatens professionella insatser med obetalda insatser i det civila samhället (se
t.ex. Ljungberg, 992), medan andra argumenterade för att ersätta oﬀentlig sektors
professionella insatser med t.ex. Svenska kyrkans diakonala (professionella) insatser
(se t.ex. Zetterberg, 995).
Se t.ex. Svallfors (996 och 999). Denna starka tilltro verkar dock inte i samma höga
grad gälla de politiska exekutörerna av denna modell, liksom inte de praktiska verkställarna.
Se Jeppsson Grassman och Svedberg (993, 995 och 996).
Se framförallt Lundström och Wijkström (997) samt Jeppsson Grassman och Svedberg (996).
Se t.ex. Lundström och Svedberg (2003). Det nära samspelet mellan stat och frivillig
sektor inbegriper naturligtvis också komplikationer av olika slag, t.ex. de avsevärda
riskerna för organisationerna att bli koopterade. I den klassiska svenska forskningen
inom fältet lyser sådana slags kritiska ansatser nästan helt med sin frånvaro. Se dock
Meeuwisse och Sunesson (998) för en diskussion. Temat har också under senare år
tagits upp av t.ex. Olsson (999 och 2000), Johansson (2005) samt Pestoﬀ (2005).
Väl belagt genom t.ex. Forum för frivilligt socialt arbetes agerande från början av
990-talet. En mer systematisk presentation gjordes bland annat 2003.
Kring detta knappa 0-åriga skeende ﬁnns med några undantag ingenting skrivet (se
dock Trägårdh, under utgivning). Det synes mig mycket angeläget att ett sådant arbete kommer till stånd, inte minst med komparativa (nordiska) anslag.
Se Johansson (2003). Två viktiga undantag i denna kompakta tystnad från såväl so-
58
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
²¹
²²
²³
²⁴
²⁵
²⁶
²⁷
²⁸
²⁹
³⁰
³¹
³²
³³
³⁴
³⁵
³⁶
cialvetenskap som välfärdsforskning utgjordes av Sekretariatet för framtidsstudiers
studie från 982 samt Johansson (99). Se också Svedberg (980).
Inte minst gäller detta den tidigare nämnda forskningen från t.ex. Esping-Andersen
(990 och 999) som inte alls beaktar sådana här slags insatsers betydelse för välfärden i de nordiska länderna.
Se Anttonen och Sipilä (996) och Anttonen (998) för nordiska förhållanden och t.ex
Huber och Stephens (200) för en vidare internationell ansats.
Se Jeppsson Grassman och Svedberg (995, 996 och 2005) samt Svedberg och Jeppsson Grassman (200).
Se Svedberg (2000) samt Lundström och Svedberg (2003).
Se t.ex. Helmersson Bergmark (995) och Karlsson (2000). Det sistnämnda är en
stötesten för många men inte minst för professionsintressena i vård och omsorg.
Men ovanstående presentation antyder samtidigt uppenbara tillkortakommanden i
den ideella/frivilliga sektorn när det gäller andra slags insatser.
Se t.ex. Jeppsson Grassman (993), Busch Zetterberg (996), Johansson (99 och 2003),
Sundström (994), Jeppsson Grassman och Svedberg (999) samt Svedberg (200).
Se t.ex. Forssell (2004); Whitaker (2004) och Jeppsson Grassman och Svedberg (999).
Se t.ex. Lingsom (998) samt Dahlberg (2004). Det ﬁnns med t.ex. Szebehely (999)
och Johansson (2003) ändå anledning att tro att när klyftan mellan anspråk och behov
å ena sidan och de skatteﬁnansierade resurserna å den andra blir större kommer detta
att påverka t.ex. anhöriginsatserna. Vi har anledning anta att så numera är fallet.
Låt mig också påminna om att detta kan röra sig om mycket olika saker; från till exempel snöskottning och att sköta räkningar till tunga omvårdnadsinsatser och ibland
sjukvårdsliknande hjälp. Jeppsson Grassman (200 och 2003) har ingående diskuterat de vitt skilda betingelserna som gäller för sådana här insatser.
Lundström och Svedberg (998). Värt att notera i detta sammanhang är den fortsatt
envetna bristen på intresse för att satsa på forskning om det civila samhället/den ideella sektorn/folkrörelserna från regeringens sida. I den forskningsproposition som
lagts fram under 2005 tillmötesgick man Vetenskapsrådets utredningsförslag (se VR,
2003) om satsning på forskning om oﬀentlig sektor och demokratiområdet men man
negligerade helt samma utrednings entydiga förslag om satsning på forskning om det
civila samhället/den ideella sektorn/folkrörelserna.
Se t.ex. Långtidsutredningens prognoser (SOU 2004: 9).
Detta visas bland annat av Socialstyrelsen i den stora översikten ”Socialtjänsten i Sverige” från 2003 (Socialstyrelsen 2003). Undertecknad visade dessutom i en rapport
till det ovan nämnda så kallade Välfärdsbokslutet att de informella insatserna – inkluderat de som görs av anhöriga i det egna hemmet – med rätt stor säkerhet var större
än de professionella inom äldreomsorgen totalt sett (se Svedberg 200).
Se t.ex. SOU 998: 38.
Man kan konstatera att det ﬁnns mycket lite forskning kring dessa frågor vad avser
professionell verksamhet och oﬀentlig sektor och nästan ingen alls när det gäller ideellt baserade eller informella insatser. Se dock t.ex. Jess (998 och 200).
Se Svedberg (200) för en genomgång av detta.
59
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
³⁷ Att teoretiskt och empiriskt fortsätta att utveckla studier om folkrörelsetraditionen i
det senmoderna synes därför angeläget. Dock är det än angelägnare att helt göra upp
med den inåtvända och inte sällan nationellt självtillräckliga inriktning som under
lång tid präglat den svenska folkrörelseforskningen.
³⁸ Kritiska studier av dessa utvecklingstendenser mot en allt starkare professionalisering och utträngningstendenser av medlemmar saknas anmärkningsvärt nog nästan
helt, både inom t.ex. handikappforskningen och annan social/samhällsvetenskaplig
forskning.
³⁹ Det här är naturligtvis något av ett eldorado för både organisations- och professionsforskare och ett område där det ﬁnns en del forskning. Se t.ex. Papakostas (2003),
Ahrne, Boström och Forssell (2004) samt Hammare (2004).
⁴⁰ Här ﬁnns det som jag ser det ett stort behov av att kombinera teoribildning och rön
från civilsamhällesforskningen med den socialvetenskapliga traditionen och med
speciﬁkt fokus på forskning om marginaliserings- och exkluderingsprocesser.
⁴¹ Inom idrotten pågår ett långsiktigt jämställdhetsarbete sedan ett par decennier. Se
t.ex. Riksidrottsförbundets skrift ”Idrott, kön och genus” från 2003.
REFERENSER
Ahrne, Göran, Boström, Magnus, & Forssell, Anders. (2004) Meningen med föreningen: vad är frivilligt med frivilligorganisationer? I M. Boström m.ﬂ. (red.) Den organiserade frivilligheten. Malmö:Liber.
Antman, Peter. (red.) (993) Systemskifte. Fyra folkhemsdebatter. Stockholm: Carlsson
bokförlag.
Anttonen, Anneli. (998) Den sociala servicestaten som feministiskt kampbegrepp. I
R. Eliasson-Lappalainen (red.) Vad förgår och vad består? Lund: Arkiv förlag.
Anttonen, Anneli & Sipilä, Jorma. (996) European Social Care Services: Is It Possible
to Identify Models? I Journal of European Social Policy, 6, 87–00.
Blennberger, Erik, Habermann, Ulla & Jeppsson Grassman, Eva. (2004) Genus och civilt
samhälle. Sköndalsinstitutets skriftserie nr 23, Ersta Sköndal högskola.
Busch Zetterberg, Karin. (996) Det civila samhället i socialstaten. Inkomstkällor, privata transfereringar, omsorgsvård. Stockholm: City University Press.
Cohen, Jean & Arato, Andrew. (995) Det civila samhället och den politiska teorin. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.
Dahlberg, Lena. (2004) Welfare relationships. Voluntary organisations and local authorities in supporting relatives of older people in Sweden. Diss. Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.
Esping-Andersen, Gösta. (990) The Three Worlds of Welfare Capitalism. Cambridge:
The Polity Press.
Esping-Andersen, Gösta. (red.) (996) Welfare States in Transition. National Adaptations in Global Economies. London: Sage.
60
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
Esping-Andersen, Gösta. (999) Social Foundations of Postindustrial Economies. Oxford: Oxford University Press.
Esping-Andersen, Gösta. (2002) Towards the Good Society, Once Again. I G. EspingAndersen m.ﬂ. (red.) Why we Need a New Welfare State. Oxford: Oxford University Press.
Forssell, Emilia. (2004) Skyddandets förnuft. En studie av anhöriga till hjälpbehövande
äldre som invandrat sent i livet. Diss. Institutionen för socialt arbete, Stockholms
universitet.
Forum för frivilligt socialt arbete. (2003) Vem har? Vem tar? Socialt ansvarstagande för
individ, organisation och stat. Sundbyberg: Forum för frivilligt socialt arbete.
Giddens, Anthony. (2000) Tredje vägen. Om socialdemokratins förnyelse. Stockholm:
Atlas förlag.
Greider, Göran. (992) Moralisk elit vädrar morgonluft. Dagens Nyheter 24/2 992.
Greider, Göran. (994) Det levande löftet. Stockholm: Bonniers.
Greider, Göran. (2003) Kritik av en utopi. Det frivilliga arbetet bekämpar bara symptomen – inte krisen i sig. I Jubileumstidskrift 2003, Forum för frivilligt socialt arbete.
Stockholm: Forum för frivilligt socialt arbete.
Hammare, Ulf. (2004) Kompetens i de sociala professionerna – en pilotstudie. Socialstyrelsen.
Helmersson Bergmark, Karin. (995) Anonyma alkoholister i Sverige. Diss. Sociologiska
institutionen, Stockholms universitet.
Huber, Evelyn & Stephens, John. (200) Development and Crisis of the Welfare State
Parties and Policies in Global Markets. Chicago: Chicago University Press.
Högskoleverket/Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. (2003) Socialt arbete
– En nationell genomlysning av ämnet. Stockholm: Högskoleverket.
Jeppsson Grassman, Eva. (993) Frivilliga insatser i Sverige. En befolkningsstudie. I SOU
993: 82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt.
Jeppsson Grassman, Eva. (200) Medmänniska och anhörig. En studie av informella
hjälpinsatser. Sköndalsinstitutets skriftserie nr 7, Ersta Sköndal högskola.
Jeppsson Grassman, Eva. (red.) (2003) Anhörigskapets uttrycksformer. Lund: Studentlitteratur.
Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars. (993) Frivillig verksamhet på fältet – en
närstudie av sju organisationer. I SOU 993: 82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning
och kunskapsöversikt.
Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars. (995) Frivilligt socialt arbete i Sverige – både
mer och mindre. I E. Amnå (red) Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell
verksamhet. Örebro: Libris.
Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars. (996) Voluntary Action in a Scandinavian
Social Welfare Context: The Case of Sweden I Nonproﬁt and Voluntary Sector Quarterly, 25, 45–427.
Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars. (999) Medborgarskapets gestaltningar. I
SOU 999: 84 Civilsamhället. Demokratiutredningens forskarvolym 8.
61
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars. (2005) Civic Participation in the Welfare
State: Patterns in Latemodern Sweden. I L. Trägårdh (red.) The Swedish Model Reconsidered. The Civil Society Perspective. New York: Berghahn Books (under utgivning).
Jess, Kari. (998) Kvalitet för brukare – frivilligt socialt arbete ur ett brukarperspektiv.
Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr 8, Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndal högskola.
Jess, Kari. (200) Eﬀektivitet, brukarmedverkan och kommunala bidrag. En utvärdering
av mål, resurser, insatser och brukarkommunikation inom sociala frivilligorganisationer i Stockholm. Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr 20, Sköndalsinstitutet,
Ersta Sköndal högskola.
Johansson, Lennarth. (99) Caring for the next of kin. Diss. Socialmedicinska institutionen, Uppsala universitet.
Johansson, Lennarth. (2003). Vård och ansvar i Sverige. I Socialtjänsten i Sverige. En
översikt 2003.
Johansson, Staﬀan. (2005) Ideella mål med oﬀentliga medel. Stockholm: Sober förlag.
Karlsson, Magnus. (2000) Delade erfarenheter – om självhjälpsgrupper i Sverige. Sköndalsinstitutets skriftserie nr 4, Ersta Sköndal högskola.
Lindberg, Elisabet. (2005) Vad kan medborgarna göra. Fyra fallstudier av samarbetsformer för frivilliga insatser i äldreomsorg och väghållning. Diss. Sociologiska institutionen, Stockholms universitet.
Lingsom, Susanne. (998) The Substitution Issue. Care Policies and Their Consequenses
for Family Care. Diss. Oslo: NOVA.
Ljungberg, Carl Johan. (992) Ny syn på frivilliga insatser. Uppsala Nya Tidning 24/2 992.
Lundström, Tommy & Svedberg, Lars. (998) Svensk frivillighet i internationell belysning – en inledning. I Socialvetenskaplig tidskrift, 5, 06–27.
Lundström, Tommy & Svedberg, Lars. (2003) The Voluntary Sector in a Social Democratic Welfare State – The Case of Sweden. I Journal of Social Policy, 32, 27–238.
Lundström, Tommy & Wijkström, Filip. (997). The Nonproﬁt Sector in Sweden. Manchester: Manchester University Press.
Meeuwisse, Anna. (999) Debatten om välfärdssamhället och det civila samhället. Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr , Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndal högskola.
Meeuwisse, Anna & Sunesson, Sune. (998) Frivilliga organisationer, socialt arbete och
expertis. I Socialvetenskaplig tidskrift, 5, 72–93.
Nord, Sture & Pettersson, Lars. (994) Den ideella sektorn. Hot eller möjlighet? Stockholm: Röda korset.
Olsson, Lars-Erik. (999) Från idé till handling. En sociologisk studie av frivilliga organisationers uppkomst och fallstudier av Noaks Ark, 5i2-rörelsen samt Farsor och Morsor på Stan. Diss. Sociologiska institutionen, Stockholms universitet.
Olsson Lars-Erik. (2000) På olika villkor – samverkan mellan kommun och frivilligorganisation. Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr 2, Sköndalsinstitutet, Ersta
Sköndal högskola.
Papakostas, Apostolis. (2003) Mer organisation med färre människor och många organisationer med få frågor. Stockholm: SCORE.
62
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
Pestoﬀ, Victor. (2005) Democratizing the Welfare State – Revisiting the Third Sector and
State in Democratic and Welfare Theory (under utarbetande).
Qvarsell, Roger. (993) Välgörenhet, ﬁlantropi och frivilligt socialt arbete – en historisk
översikt. I SOU 993: 82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt.
Riksidrottsförbundet (2003) Idrott, kön och genus. En kunskapsöversikt. Stockholm: Riksidrottsförbundet.
Sekretariatet för framtidsstudier (982) Tid för omsorg: Slutrapport från projektet: ”Omsorgen i samhället”. Stockholm: Liber förlag.
Socialstyrelsen (2003) Socialtjänsten i Sverige. En översikt 2003.
SOU 993: 82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. Rapport av Socialtjänstkommittén.
SOU 998: 38. Vad får vi för pengarna? – Resultatstyrning av statsbidrag till vissa organisationer inom det sociala området.
SOU 2000: 3. Välfärd vid vägskäl. Utvecklingen under 990-talet. Delbetänkande av
Kommittén Välfärdsbokslut.
SOU 200: 79. Välfärdsbokslut för 990-talet. Slutbetänkande från Kommittén Välfärdsbokslut.
SOU 2004: 9. Långtidsutredning 2003/04.
Stark, Agneta & Hamrén, Robert. (2000) Frivilligarbetets kön. En översikt. Àjour nr 5,
Svenska Kommunförbundet.
Sundström, Gerdt. (994) Care by families: An Overview of Trends. I Caring for Frail
Elderly People, Social Policy Studies No 4, OECD.
Svallfors, Stefan. (996) Välfärdsstatens moraliska ekonomi. Välfärdsopinionen i 90talets Sverige. Umeå: Boréa Bokförlag.
Svallfors, Stefan. (999) Mellan risk och tilltro. Umeå Studies in Sociology No 4. Sociologiska institutionen, Umeå universitet.
Svedberg, Lars. (980) Släkt, arbetskamrater, grannar, vänner – vart tar de vägen? I Att
se och bli sedd. Stockholm: Liber förlag.
Svedberg Lars. (993). Socialt inriktade frivilligorganisationer. I SOU 993: 82 Frivilligt
socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt.
Svedberg, Lars. (996) Frivillighet som ideologiskt slagträ och faktisk verksamhet. I
Ojämlikhet från vaggan till graven, på väg in i 2/3-samhället. Stockholm: FKF Fakta.
Svedberg, Lars. (2000) A Scandinavian Voluntary Tradition in Transformation – The
Case of Sweden. I E. Amnå, T. Lundström & L. Svedberg Three Essays on Volunteerism and Voluntary Organisations. Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr 9, Ersta
Sköndal högskola.
Svedberg, Lars. (200) Spelar ideella och informella insatser någon roll för svensk välfärd? I M. Szebehely (red.) SOU 200: 52. Välfärdstjänster i omvandling. Forskarantologi från Kommittén Välfärdsbokslut.
Svedberg, Lars & Jeppsson Grassman, Eva. (200) Frivilliga insatser i svensk välfärd
– med utblickar mot de nordiska grannländerna. I B. Ibsen & L. S. Henriksen (red.)
Antologi om frivilligt arbejde. Odense: Odense universitetsforlag.
63
DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN
Szebehely, Marta. (999) Omsorgsarbetets olika former. Nya klasskillnader och gamla
könsmönster i äldreomsorgen. I Sociologisk forskning, , 7–32.
Trägårdh, Lars. (999) Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan. I
SOU 999: 84 Civilsamhället. Demokratiutredningens forskarvolym 8.
Trägårdh, Lars. (2005) Från SSU:s folkrörelser till Timbros civilsamhälle: vänsterns förlorade decennium. (under utarbetande).
Vetenskapsrådet. (2003) Svensk forskning om demokrati, oﬀentlig förvaltning och folkrörelser. En kartläggning av forskningen under perioden 990–2003 utförd av Vetenskapsrådet på regeringens uppdrag. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Whitaker, Anna. (2004) Livets sista boning – Anhörigskap, åldrande och död på sjukhem. Diss. Institutionen för socialt arbete. Stockholms universitet.
Zetterberg, Hans. (995) Civila samhället, demokratin och välfärdsstaten. I L. Trägårdh
(red.) Civilt samhälle kontra oﬀentlig sektor. Stockholm: SNS förlag
Zetterberg, Hans & Ljungberg, Carl Johan. (997) Vårt land – den svenska socialstaten.
Stockholm: City University Press.
64
4.
Några aspekter av entreprenörskap
i det civila samhället. Processer nära människor
där även det långväga kan vara nära
Malin Gawell
Vi står just nu i Sverige år 2005. Vi relaterar i denna skrift till folkrörelseorganisationer i ett välfärdssamhälle. Vi intresserar oss för bland annat idéburna organisationer, social verksamhet, frivillighet och demokrati. Såväl
läsare som författare till denna skrift är nog alla överens om att det inte är
någon statisk värld vi diskuterar. I det här avsnittet vill jag belysa några aspekter av dynamiken i vår värld sett främst, men inte endast, ur ett gräsrotsperspektiv. Detta görs genom en fokusering på processen där människor tillsammans skapar en ny verksamhet som i huvudsak syftar till en
social förändring, eller i andra ordalag entreprenöriella processer för social
förändring. Det konkreta som vi i denna text utgår ifrån är skapandet av en
ny organisation. Men det är inte ’bara’ nya organisationer som skapas i en
entreprenöriell process. Det handlar också om människor, skapande nya
sätt att se på saker och ting, samt skapandet av nya idéer. Det återkommer
vi till senare i texten när några aspekter av organisationsdynamiken belyses och kopplas till såväl tidigare utvecklade modeller för organisering som
samtida utmaningar för det etablerade civila samhället.
Låt mig börja med en illustration av en entreprenöriell process som i huvudsak syftade till att ändra något i vårt samhälle. Jag använder mig här av
bildandet av den välkända organisationen Röda Korset som en illustration.
859 bevittnade schweizaren Henry Dunant ett slag i Solferino i det som
idag är norra Italien. Han blev upprörd och organiserade omhändertagande
för sårade soldater oavsett vilken sida de slagits på. Han gjorde detta genom
att mobilisera frivilliga i de omkringliggande byarna. Men han nöjde sig
inte med denna insats. I boken Minnen från Solferino, som publicerades
på franska första gången 862, beskrev han sina upplevelser och vädjade om
65
NÅGRA ASPEKTER AV ENTREPRENÖRSKAP I DET CIVILA SAMHÄLLET
stöd till en organisation som i fredstid kunde bygga upp en beredskap för
att hjälpa skadade i krig. Röda Korset bildades 863 och är idag en organisation med ca 05 miljoner frivilliga och ca 300 000 anställda i 78 länder.
De ger hjälp till ca 233 miljoner människor varje år. (Källa; Internationella
rödakors- och rödahalvmånefederationen. www.ifrc.org) Det är inte bara
ett exempel på hur en idag multinationell organisation i det civila samhället bildats. Nära sammanlänkat med denna process var utvecklingen och
undertecknandet av den första Genèvekonventionen 864 som lagt grunden till den internationella humanitära rätten och som idag är en del av vår
värld och vårt sätt att se på skadade i krig, även om nog alla skulle önska att
den överhuvudtaget inte behövdes efter alla dessa år. Allt detta hände för
länge sen, men berättelsen lever kvar inom organisationen och dess medlemmar. Vi behöver inte här gå in på ytterligare detaljer utan vi kan helt enkelt låta använda det som något gemensamt att associera till som ett exempel på en entreprenöriell process.
I begreppet entreprenörskap läggs ofta många olika aspekter såväl inom
forskning som inom andra sammanhang. Företagsstarter, kommersialisering av innovation och tillväxt inom näringslivet är några exempel. Skapande av nya organisationer och organisationsdynamik inom olika branscher är andra exempel. En del tänker på entreprenörer som en speciell
sorts människor. Under sent 80-tal slog man inom entreprenörskapsforskningen fast att man inte kunde ﬁnna några signiﬁkanta personlighetsdrag.
De som är delaktiga i det vi kallar entreprenörskap är som människor är
mest. Entreprenörer ses helt enkelt som de som är med i att skapa nya organisationer (Gartner 988). Däremot ﬁnns det många gånger en typiﬁerad bild av ’vem’ det är som framstår som ’entreprenör’. Den typiﬁerade
bilden visar på en egensinnig heroisk man. Denna typiﬁering är dock ifrågasatt därför att det många gånger är betydligt ﬂer människor inblandade
oavsett om de ﬁnns med som formell ﬁrmatecknare för den nya organisationen eller inte (Holmquist 2003; Pettersson 2002). Under årens lopp har
bilderna av entreprenörskap och entreprenörer associerats till i såväl positiva som negativa ordalag. Av vissa grupper och under vissa perioder har
entreprenörskap associerats till girighet för egen vinning. Men under 980och 90-talen i Sverige har bilden förändrats och vi har sett ett ökat intresse för entreprenörskap i vårt samhälle bland forskare, politiker och media.
Det har inte minst berott på en tilltro till att entreprenörskapet bidrar till
sysselsättning, tillväxt och en innovativ utveckling. Det ökade intresset har
66
NÅGRA ASPEKTER AV ENTREPRENÖRSKAP I DET CIVILA SAMHÄLLET
inneburit en utveckling och en mer nyanserad diskussion av det vi kallar
entreprenörskap.
I den här texten ansluter jag mig till ett processinriktat angreppssätt med
fokus på sociala processer där människor tillsammans skapar en ny verksamhet och en organisation kring denna verksamhet. Jag kallar detta för en
entreprenöriell process. Vi är ﬂera inom entreprenörskapsforskningen som
inte begränsar entreprenörskap till att gälla enbart näringslivet och ekonomisk teori utan ser entreprenörskap som ett bredare samhälleligt fenomen
som innefattar olika sektorer. Den kanske mest kända referensen inom området, Joseph Schumpeter menade t.ex. att all social phenomenon such as
art and politics could be conceptualized as entrepreneurship i de fall det
handlade om kreativa och innovativa aktiviteter till skillnad från mer rutinmässigt handlande (Schumpeter 934). Forskarna Hjorth, Johannisson och
Steyaert argumenterar också för att se entreprenörskap som ett samhälleligt fenomen som tilldrar sig på livets alla scener där innovativa och organisatoriska förmågor appliceras i tillfälliga strukturer (Hjorth, Johannisson
and Steyaert 2003). I det här avsnittet är organisationsskapandet en viktig
nyckel till den entreprenöriella processen och kontexten är det civila samhället. Det civila samhället är, enligt mitt sätt att se, en sfär där dessa innovativa entreprenöriella processer ﬁnns. Det är en del av vårt samhälle. Det
rör oss människor och våra liv.
Inom forskningen om frivilligorganisationer och det civila samhället har
många gånger organisationernas roll i samhället och samhällsutvecklingen
lyfts fram av t.ex. Amnå eller Wijkström och Lundström (Amnå 995; Wijkström och Lundström 2002). Dessa organisationer skapas många gånger
uttryckligen för att förändra något i vårt samhälle (Hisrich, Freeman, Standely, Yankey and Young 997). Genom att kontextualisera begreppet entreprenörskap inom det civila samhället, syftar den entreprenöriella processen snarare till en social förändring. Det kan handla om att ta hand om och
förbättra villkoren för och bland utsatta människor. Det kan handla om att
angripa vad man ser som problematiskt i sina liv och sin miljö på nära håll
och/eller på långt håll. Det kan handla om att ﬁnna mening i sitt egna liv.
Orsakerna kan variera och hur dessa orsaker uttrycks kan också variera
från person till person, från organisation till organisation, från tid till tid.
Folkrörelseorganisationernas roll som medskapare av samhället under senare delen av 800-talet och under stor del av 900-talet refererar vi ofta
till i ett svenskt sammanhang. Organisationerna inom det civila samhället
67
NÅGRA ASPEKTER AV ENTREPRENÖRSKAP I DET CIVILA SAMHÄLLET
är en del av dagens samhälle. Dessa organisationer utgör en del av dagens
organisatoriska landskap för att låna Ahrne och Papakostas uttryck (Ahrne
och Papakostas 2002). De entreprenöriella processerna bidrar med nyskapande inom detta landskap vilket är det jag menar gör entreprenörskapet
intressant. Att skapa en ny organisation innebär ofta större utrymme för
nya idéer då idén ännu inte formulerats, då verksamhet och praktik ännu
inte strukturerats. Detta trots det ’extra’ arbete som krävs för att forma
idéer och verksamhet. Det ﬁnns inom organisationsteorin argument för att
det i etablerade organisationer ﬁnns större motstånd mot förändringar (se
t.ex. Stinchcombe 965 eller Aldrich 999). I praktiken hänvisar vi många
gånger till ’att det sitter i väggarna’. Därmed så kan man se skapandet av nya
organisationer som en extra möjlighet för förnyelse även om det också ﬁnns
svårigheter för det nya att formas och etableras. Förnyelseprocesser där invanda mönster bryts tenderar att komma i svärmar (Hjorth och Steyaert
2000). Vi talar till exempel om tiden då många av våra folkrörelser och stora
företag bildades under andra halvan av 800-talet som en entreprenöriell
period då modeller för att organisera verksamhet utarbetades. Under 900talet talades snarare om det stora folkhemsprojektet, Saltsjöbadsandan och
om samförstånd. Samhället förändras på olika sätt i olika tider. Därför är det
också av intresse att studera dynamiken kring nya frågor, problem och sätt
att hantera dessa för att förstå dagens samhälle. Dynamik och entreprenörskap är idag positivt laddat. Jag håller med om att det ﬁnns många positiva
aspekter såsom nyskapande, utveckling av det som kan vara hållbart på sikt
och så vidare. Däremot måste vi också ha en förståelse för att entreprenörskapet, då som nu, utmanar strukturer och etablerade organisationer. Och
bara för att det är entreprenöriellt är det inte säkert att det är bästa lösningen eller att alla aspekter som vi vill se i vårt samhälle tas hänsyn till.
Framväxten av nya organisationer och människorna som är delaktiga i
denna process påverkas av omgivningarna och av olika rörelser i samhället.
Samhället i det här fallet ser jag helt enkelt som de personer och grupperingar som man har kontakt med lokalt, nationellt och globalt. Kontakter
som man har personligen, inom grupper eller via media. Då en ny verksamhet skapas bildas ytterligare en gruppering där sociala processer inom
gruppen också påverkar hur dessa personer ser på vissa frågor genom att
kunskap artikuleras i ord och handling. Den framväxande organisationen
utvecklas därmed också till att bli en aktör i de sociala rörelserna. Den
gruppsociala processen människor emellan, blir därmed sammanﬂätad
68
NÅGRA ASPEKTER AV ENTREPRENÖRSKAP I DET CIVILA SAMHÄLLET
med rörelser i samhället både genom att vara en del i rörelsen, men också
genom att bli en aktör med en röst i den sociala rörelsen. I en studie genomförd under åren 200–2005 inom ramen för mitt avhandlingsarbete av
entreprenöriella processer för social förändring framkommer att under tidiga skeden av skapandet av organisationen Attac i Sverige skiljer inte människor på sitt engagemang i den alternativa globaliseringsrörelsen och engagemang inom Attac. Senare uttrycks engagemanget inom Attac som ett
verktyg eller som en kanal för sitt engagemang i rörelsens frågor. Även om
det delvis kvarstår när processen fortskrider så ges ett större uttryck för engagemang i just organisationen Attac. Därmed har Attac utvecklats till att
bli en organisation och aktör i den sociala rörelsen. Enligt socialpsykologen
Weick är detta en del av organiseringsprocessen där den sociala processen
människor emellan utvecklar en grupptillhörighet som i sin tur påverkar de
inblandades målsättningar med sitt engagemang (Weick 979).
Olika ’strömningar’ påverkar människors praktiska handlande och de sociala processerna som människor ger sig in i påverkar de inblandade och
omgivningen. Vårt sätt att uppfatta och leva i vår värld präglas av vårt sätt
att se på livet och samhället. Våra berättelser om dagens samhälle som uttrycks i många olika former har sina historiska rötter. Och i berättelserna
om dagens samhälle ser vi morgondagens historia, även om den inte är
skriven ännu. Detta är, menar jag, vad utveckling handlar om. Ofta kopplar vi begreppet utveckling till ett normativt positivt skede utifrån mer eller
mindre väl uttalade normativa värderingar och målsättningar. Oavsett vilka
normativa målsättningar man sätter upp så kvarstår delar av historien som
dominant, medan andra förändras. Sociala processer människor emellan
påverkar hur berättelserna om vår samtid och framtid artikuleras. Skapande av nya verksamheter, är en sådan social process där människor tillsammans artikulerar hur man kan se på saker och ting, hur man kan gå till väga
och hur man kan organisera sina liv och samhällen i stort och smått. Civilsamhället är en del av vårt samhälle där dessa processer ﬁnns och som påverkar utvecklingen både lokalt och globalt.
Hur människor handlar i praktiken beror på ﬂera saker. Vem ’jag är’ och
vilka ’vi är’ blir då viktigt. Och hur vi ser på ’jag’ och ’vi’ beror i sin tur på
utvecklingen av vår identitet. Inom organisationsforskningen uppges vår
delaktighet i organisationer påverka vår identitet. Ahrne och Papakostas
argumenterar till exempel för att människor kan ses som organisatoriska
kentaurer, till hälften bestående av delaktigheten i organisationen och till
69
NÅGRA ASPEKTER AV ENTREPRENÖRSKAP I DET CIVILA SAMHÄLLET
hälften den enskilda människan. Vid studier av framväxande organisationer är detta lite problematiskt eftersom liknelsen förutsätter att det ﬁnns en
organisation. Den organisationsrelaterade identiteten får istället, argumenterar jag, växa fram i den sociala processen som skapandet av en ny organisation innebär. Inom forskning om sociala rörelser lyfts också vikten av
den kollektiva identiteten inom sociala rörelser fram av bland andra Thörn
(Thörn 997). Jag menar på att identitetsutvecklingen sker relaterat till ﬂera
olika nätverk och grupperingar samtidigt. Till såväl ’vida’ sociala rörelser
som ’nära’ processer. Om framväxten av de organisationer vi kallar folkrörelser var nära knutna till utvecklingen av folkhemmets Sverige, i alla fall så
som historien har skrivits, med liknande tankar om det ’goda’ folkhemmet,
statens roll etc., hur ser då identitetsutvecklingen och ’vi-utvecklingen’ ut i
dagens samhälle för de människor som är delaktiga och/eller kan tänkas bli
delaktiga i dagens entreprenöriella processer i vårt civila samhälle?
Vi har idag till exempel ett Sverige där 5 % är födda i utlandet eller i Sverige av föräldrar som är födda utomlands (källa SCB och Integrationsverket,
statistik för 2003). Nästan var fjärde människa i Stockholms län är född utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Själv bor jag i ett förortsområde där en tredjedel av befolkningen har utländsk bakgrund (källa
Stockholm stad). Utan att här gå in på deﬁnitioner och i vilken utsträckning
dessa siﬀror är jämförbara eller bästa tänkbara vill jag ge några exempel på
vad det kan innebära. När jag möter en ny kompis till mina barn och nyﬁket
undrar varifrån han kommer, han är svart och från Västafrika gissar jag på,
och eftersom jag själv har bott och jobbat i området, undrar om jag kan tilltala honom på Krio. Jag frågar. Han tittar lite oförstående på mig och svarar
’jag kommer från Skarpnäck’, dvs. det område vi bor i. Jag biter mig själv i
tungan och skrattar åt min egen oförståelse. Det är ju klart att det här är lika
mycket hemma som det är för mina barn om han inte har ﬂyttat under de
senaste åren. Sedan visar det sig att han utöver svenska också pratar Mandinka och Fullah eftersom hans föräldrar kommer från Västafrika ett stycke
ifrån där jag själv bott. Den här pojken skiljer mellan de olika språken. Han
ser också att en del saker gör man hemma men inte i skolan, eller tvärt om.
Det gör ju mina barn också. Men han bär på berättelser från ﬂera olika kulturer. Det som för en del av hans kompisar ses som något långväga, kan han
se som något nära – det är ju som hemma.
Eller som när en väninna till mig, som kommer från en annan del av Afrika, berättar om hur hon inom en kulturell förening här i Sverige arran70
NÅGRA ASPEKTER AV ENTREPRENÖRSKAP I DET CIVILA SAMHÄLLET
gerar konferenser om och mobiliserar stöd till kvinnor som är utsatta och
drabbade av det pågående kriget i hennes tidigare hemland. Det handlar
då inte om kvinnor långt bort i världen som utsatts för våldtäkter och nöd.
De som är utsatta är hennes mamma, systrar, nära vänner eller döttrar. Jag
tänker då på mina egna erfarenheter av att vara en länk när jag efter arbetet utomlands för Röda Korset besökte några äldre damer inom kretsverksamheten i Sverige. De sydde babykläder som skickades ut i världen. Deras
uppskattning över att få höra mina berättelser om hur just babypaket hade
tagits emot var stor. Avståndet mellan damerna i kretsen och den värld som
jag något tidigare befunnit mig i kändes avlägset om än dock sammanlänkat
via omtanke och hjälp. När jag pratar med min väninna som engagerar sig
för utsatta kvinnor i sitt tidigare hemland, så är avståndet däremot mycket
kort. Det handlar om det allra närmaste även om det geograﬁska avståndet
är långt och för många andra i vårt samhälle ter det sig mycket avlägset.
Självklart bär vi på olika berättelser och ser på världen på olika sätt. Samtidigt handlar våra berättelser om i stort sett samma saker. De handlar om
livet, att leva med barn, familjen, nära och kära. Det handlar också om hur
vi organiserar det vi gör, om vårt nära samhälle och omvärlden. Det handlar om vad vi gör och vill uträtta. När vi gör något tillsammans sammanför vi dessa berättelser. Inte så att vi nödvändigtvis lägger pussel, eller gör
djupa analyser, ibland bär vi dem helt enkelt med oss i våra handlingar. Ofta
sker det smärtfritt och smidigt, vi är båda ganska vana vid delar av varandras kulturer. Många gånger uppstår komiska och kreativa situationer. Men
ibland blir det svårt och konﬂiktfyllt. I dag ﬁnns allt ﬂer människor som rört
sig och rör sig över olika världsdelar, mellan olika kulturer. De bär med sig
berättelser som på olika sätt möts och sätts samman till nya, eller nygamla,
idéer och berättelser. I dessa möten sker också ett ifrågasättande av det som
av andra ses som självklara ’sanningar’ vilket åter igen påminner om att dynamiken innebär såväl hotande utmaningar som möjligheter.
Jag tar upp dessa exempel för att påminna oss om att förhållningssättet
till vad vi kan kalla en föreningskultur à la den svenska folkrörelsemodellen inte är självklar. I vissa fall kan till och med den dominerande kulturen i
etablerade organisationer upplevas som ett hinder för att delta eller för att
utveckla nya idéer och arbetsformer. Mötet mellan det etablerade och det
’nya’ är inte alltid smärtfritt. Det kan upplevas såväl kaotiskt som kreativt.
Oavsett i vilken utsträckning man värnar om till exempel folkrörelsemodellens ideal, utmanas de etablerade organisationerna till viss del av de en71
NÅGRA ASPEKTER AV ENTREPRENÖRSKAP I DET CIVILA SAMHÄLLET
treprenöriella processerna. I studien av den entreprenöriella processen av
skapandet av Attac i Sverige som tidigare hänvisats till, framkommer detta
många gånger ömsesidiga ifrågasättandet tydligt. I viss mån har utmaningen emottagits av etablerade organisationer som vitaliserande. I viss mån
har mottagandet snarare karaktäriserats som ett hot. De entreprenöriella
processerna är, menar jag, en del av dynamiken i det civila samhället och
därmed vårt samhälle. De entreprenöriella processerna är sociala processer
nära människor, men där det långväga kan vara nära.
Vi behöver, anser jag, en nyanserad forskning och policydiskussion som
underlag för förståelsen av dynamiken inom det civila samhället av idag.
Vi måste, menar jag, lära av historien och vår samtid för att förstå hur
vårt samhälle skapas. Studier av organiseringsprocesser som materialiseras i formella organisationer och organiseringsprocesser som sker utan att
formaliseras i vanliga organisationstermer, kan bidra till förståelsen av vår
värld. Vilka är det som deltar och vilka deltar inte? I vilka processer deltar
människor? Ibland ﬁnner vi de entreprenöriella processerna ’nära’ etablerad
verksamhet. Ibland ﬁnner vi dem kanske inte där vi vanligtvis letar. I dessa
processer är det inte heller självklart vilka får sina röster hörda och vilka
som inte får sina röster hörda. På så sätt inkluderas frågor om inﬂytande
och makt in i sociala processer där gräsrötterna växer och förhoppningsvis
frodas. Att bedriva forskning inom detta fält är en utmaning inte bara för
enskilda forskare inom enskilda discipliner utan det krävs insatser i nätverk
där man ges möjlighet att sammanföra olika forskningsfronter. Därigenom
kan vi kritiskt ifrågasätta varandras berättelser samt bidra till en nyanserad
och mångfacetterad förståelse för det nära, och det långväga, civila samhället. Detta kräver energiskt och hårt arbete, tid och tålamod!
REFERENSER
Ahrne, G. och Papakostas, A. 2002 Organisationer, samhälle och globalisering Lund:
Studentlitteratur
Aldrich, H. 999 Organizations Evolving London: Sage Publications Ltd
Amnå, E. 995 Ideell verksamhet – förutsättningar, organisering och dess betydelse Ds
995: 30, Stockholm: Fritzes
Gartner, W. 988 Who is an Entrepreneur? Is the Wrong Question American Journal of
Small Business, p. –32
Hisrich, Freeman, Standely, Yankey and Young 997 Entrepreneurship in the Not-for-
72
NÅGRA ASPEKTER AV ENTREPRENÖRSKAP I DET CIVILA SAMHÄLLET
Proﬁt Sector: The State of the Art, in Sexton, D. & Smilor, R. eds. 997 Entrepreneurship 2000, Chicago: Upstart Publishing Company
Hjorth, Johannisson and Steyaert 2003 Entrepreneurship as Discourse and Life Style,
in Czarniawska, B. & Sevón, G. (eds.) The Northern Lights. Organization Theory in
Scandinavia Malmö: Liber AB
Hjorth, D. och Steyaert, C. 2000 Kreativa svärmar och patologiska zoner i Holmberg, I.
(ed.) Ledmotiv, Stockholm: Centre for Advanced Studies in Leadership
Holmquist, C. 2003 Is the Medium Really the Message? Moving Perspective from the Entrepreneurial Actor to the Entrepreneurial Action, in Steyaert, C. & Hjorth, D. (eds.)
New Movements in Entrepreneurship Cheltenham: Edward Elgar
Integrationsverket, Statistikdatabasen, ämnesområde Demograﬁ, år 2003, www.integrationsverket.se
Pettersson, K. 2002 Företagande män och osynliggjorda kvinnor Uppsala: Uppsala University
SCB, Statistiska Centralbyrån, Statistikdatabasen, ämnesområde Befolkning, år 2003,
www.scb.se
Schumpeter, J. 934 The Theory of Economic Development Cambridge, MA: Harvard
University Press
Steyaert, C. 2004 The Prosaics of Entrepreneurship i Hjorth, D. & Steyaert, C. Narrative and Discursive Approaches in Entrepreneurship, Cheltenham: Edward Elgar Publishing Ltd.
Stinchcombe, A. 965 Social Structure and Organizations. In March, J. (ed.) Handbook
of Organizations, Chicago, Rand McNally
Stockholm stad, Utrednings- och statistikkontoret, Områdesfakta, www.stockholm.se
Thörn, H. 997 Modernitet, sociologi och sociala rörelser Göteborg: Göteborgs universitet
Weick, K. 979 (First published in 969) The Social Psychology of Organizing New York:
McGraw-Hill Inc.
Wijkström, F. och Lundström, T. 2002 Den ideella sektorn. Organisationerna i det civila
samhället Stockholm: Sober Förlag
www.ifrc.org International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies
73
5.
Mening & mångfald
Ledning och organisering av idéburen verksamhet
Filip Wijkström & Marianne af Malmborg
”Ledare i ideella organisationer är beroende av både entusiasm och kunskap. Entusiasm får vi i kontakt med medlemmar
och andra aktiva. När det gäller kunskap får vi den sällan på
samma sätt som i andra yrken. Men kunskap och professionalism är lika avgörande för ledare i ideella organisationer som i
andra uppdrag.”
Marianne af Malmborg, från boken ”Den ideella sektorn”
(Sober Förlag, 2002)
En sfär för samhällets utveckling
I våra idéburna organisationer föds, utvecklas och traderas både idéer och
visioner. Dessa kommer – på olika sätt – att utmana eller ligga till grund
för nästa generation samhällsbyggare. Vi vet inte idag exakt vilka idéerna
är eller på vilket sätt visionerna framöver kommer att gestalta sig. Men
vi vet att det är det civila samhällets rörelser och organisationer som bär
på, och bärs fram av, såväl nya som gamla idéer och visioner. Detta är en
grundläggande utgångspunkt för oss och vi använder här omväxlande bestämningarna ideell och idéburen för att fånga den i vår mening viktigaste
egenskapen och rollen för dessa organisationer. I kapitlet samlar vi ihop och
kombinerar våra respektive kunskaper och erfarenheter och texten avslutas med några reﬂektioner om det fortsatta behovet av forskning och utbildning.
Det handlar om frikyrkorna, idrotten och nykterhetsrörelsen. Visioner
och idéer bärs fram av veganerna och kvinnojourerna, men också av organisationer som Föreningen för Välgörenhetens Ordnande (FVO), Linköpings Stadsmission och Lutherhjälpen. Den ideella sektorn rymmer miljö74
MENING & MÅNGFALD
rörelsens, arbetarrörelsens och invandrarnas organisationer, men där ﬁnner
vi också konfessionella friskolor, klosterordnar och nätverken som gömmer
ﬂyktingar. Hundratusentals olika stiftelser och föreningar som formeras, organiseras och leds och som i detta arbete och på varierande sätt bärs framåt
av sina idéer. Hur detta går till samt förutsättningarna för deras organisering
och ledning är här vårt primära intresse.
Under första halvan av 990-talet höjdes röster i Sverige, men även utomlands, för att andra aktörer än stat och näringsliv borde få större uppmärksamhet. I vissa fall har man även argumenterat för mer utrymme för
sådan verksamhet.¹ Uppmärksamheten och intresset har sedan dess successivt ökat. Främst har det handlat om ideella organisationer verksamma
inom vård, skola och omsorg, även om det civila samhället är så mycket
mer än så.
Här några axplock. Statsminister Göran Persson talar vid Kommunals
kongress 200 om att den socialdemokratiska regeringen utreder möjligheten att stimulera en speciell sorts organisationer inom vård och omsorg och
utbildning. Göran Persson fortsätter: ”Dessa företag är s.k. non-proﬁt, dvs.
icke-vinstutdelande, företag. […] På så sätt får vi ett alternativ, ett privat alternativ. Man får mångfald men det är inte vinsten som är drivkraften.” I ett
idébetänkande från 2002 från en utredning om vårdens ägarformer, introducerar utredaren Pär Axel Sahlberg förkortningen OUV – ”organisationer
utan vinstintresse”. Det handlar om ”organisationer som vid sidan av oﬀentliga organ privat men utan vinstsyfte driver verksamhet inom bl.a. vårdoch omsorgssektorerna och social verksamhet.” Under paraplyet ”Allians
för Sverige” samlas de borgerliga partierna inför riksdagsvalet 2006. I ett
förslag från en gemensam arbetsgrupp för välfärdsfrågor skriver man: ”Insatser från frivilliga och ideellt arbetande organisationer spelar en avgörande roll för viktiga delar inom vård och social omsorg.” Med arbetsgruppens
förslag vill man ”ge den ideella sektorn goda förutsättningar så att de insatser som den sociala ekonomin kan bidra med verkligen kan tillvaratas.”²
Trots ett ökande intresse faller dock fortfarande förståelsen av ideell
verksamhet ofta utanför en traditionell tankemässig tudelning av samhället i två sfärer: den privata och den oﬀentliga. Eller så är organisationerna
i alla fall tvingade att underordna sig denna dikotomi för att beskriva, förklara och positionera sin egen verksamhet. Ibland används också bestämningar som marknad och stat för att beteckna sfärerna. Vid andra tillfällen
kallas de för näringsliv respektive oﬀentlig sektor. Denna analytiska tudel75
MENING & MÅNGFALD
ning av samhället innebär ett problem för vår förståelse av organisationerna och deras betydelse. Det handlar om organisationer som varken primärt
syftar till att generera ekonomiskt överskott – som ett företag – eller i första
hand upprätthåller statliga eller kommunala angelägenheter. Idéburna organisationer passar svårligen in i en enkelt tudelad förståelse av samhället
och längre fram presenterar vi en annan modell.³
I de fall organisationerna i det civila samhället ändå syns på den svenska
analytiska radarskärmen är det ett par centrala element som i många fall är
för-givet-tagna i samtalet. Det kan vara värt att lyfta fram dessa.
Särart och mervärde
För det första är det inte sällan fokus i samtalet ligger utanför organisationerna och deras verksamhet. De diskuteras istället alltsomoftast i termer
av sitt bidrag till exempel till välfärdsproduktionen, som arenor för medborgarnas frivilliga insatser eller som verktyg för social integration. Organisationerna uppmärksammas ibland också som organisatörer av kultur och
fritid, utifrån deras betydelse och inﬂytande i det politiska livet eller som
”demokratiskolor”.⁴
I linje med ett sådant synsätt kan mycket av verksamheten i ett samhälle – grovt förenklat – förstås i termer av (a) reglering, (b) ﬁnansiering och
(c) produktion. Ideella organisationer deltar på alla dessa nivåer. Organisationerna bidrar till samhällets reglering genom ”röst”, till exempel i handikapporganisationernas eller fackföreningarnas arbete. ”Resurser” skjuts till
genom det ideella arbetet i många föreningar eller insamlade medel i exempelvis Cancerfonden. Och ”service” produceras i den ideella sektorn av
idrottsföreningar där medlemmarna och andra kan utöva sin sport eller på
ett äldreboende som drivs av Svenska kyrkan. Men allt detta kan ju i princip ”levereras av vem som helst” – exempelvis en statlig myndighet eller
ett företag.
Det människorna i alla våra rörelser och organisationer gör är i många
fall och i olika utsträckning allt detta men också så mycket mer. Vi kan, utifrån en tolkningsram som istället utgår ifrån organisationernas idégrunder,
förstå det som att man i dessa engagerar sig och arbetar utifrån en av två
grundläggande drivkrafter. Antingen vill människor med organisationens
verksamhet medverka till en förändring till det bättre. Eller så vill man förhindra en försämring.
En viktig utgångspunkt för oss är att om man i organisationerna – konse76
MENING & MÅNGFALD
kvent och över tid – verkligen ska kunna bidra med någonting ”annat” (låt
oss här använda begreppet ”mervärde”) än aktörerna i någon av samhällets andra sfärer, så måste detta utgå ifrån någon form av stabila skillnader
(”särart”). Det kan till exempel handla om det sätt utifrån vilket man inom
organisationen eller rörelsen betraktar världen, de metoder man använder
sig av i sin verksamhet eller hur man väljer att organisera sig. Detta är vårt
perspektiv samtidigt som det är ett strängt krav att lägga på idéburen verksamhet, men låt oss återkomma till detta mot slutet av texten.
”Folkrörelsemarinaden”
För det andra beﬁnner sig det svenska samtalet om idéburen verksamhet ännu i ett slags romantiserad ”folkrörelsemarinad”. Det är, som vi ser
det, en marinad som fortfarande klibbar fast vid många utsagor och tankestrukturer i dagens Sverige.⁵ Denna marinad kan, i vår mening, bäst kanske förstås som en funktion av det faktum att det är ”segrarna som skriver historia”. Framväxten och utformningen av den svenska välfärdsstaten
under 900-talet är i mångt och mycket ett resultat av att nya grupper av
medborgare kom till makten i samhället. Detta skedde i Sverige i och med
de massrörelser som växte fram från slutet av 800-talet – folkrörelserna.
I samband med detta maktskifte tycks det som om man också tog med sig
den nya formen för organisering in i maktens korridorer.
Det handlar om alla de tusentals små ideella föreningar som är organiserade kring varierande idéer eller intressen. Denna form för organisering av idéburen verksamhet har i och med detta maktskifte närmast helt
kommit att dominera det svenska civilsamhällslandskapet. Mycket ofta är
(primär)föreningarna sammanslutna i någon form av federativa strukturer
(förbund, riksorganisationer, etc.), uppbyggda utifrån en geograﬁsk logik.
Idag och i Sverige kallar vi ofta dessa strukturer för ”folkrörelser”. Folkrörelsemodellen har under större delen av 900-talet i många fall ersatt andra
modeller för att organisera ideell eller idéburen verksamhet och länge varit
den naturliga organisatoriska lösningen. Andra former förekommer givetvis, exempel på sådana är associationen (sällskapet) eller stiftelsen (fonden),
men vi kan beskriva det som att dessa idag existerar i marginalen av marinaden.⁶
77
MENING & MÅNGFALD
Mångfald och komplexitet⁷
Såväl verksamheterna som idéerna och formerna för organisationerna i den
ideella sektorn uppvisar en imponerande mångfald och komplexitet. Men
civilsamhället och den ideella sektorn omgärdas inte sällan av för-givettagna ”goda” eller positiva associationer. De ideella organisationerna har
dock – i sina portalparagrafer och stadgar – alla sina varierande uppdrag
att försöka hålla i centrum för verksamheten.
Från tid till annan försöker utomstående betraktare i stat eller näringsliv
etikettera och samla ihop de ideella organisationerna i några få, enkla grupper för att underlätta den egna verksamheten. Ett enkelt exempel på detta
är tillkomsten av ideella eller etiska fonder där det ofta görs begränsningar
av hur kapitalet i fonderna får placeras. Sådana begränsningar handlar om
att förvaltaren undviker att investera i företag som producerar eller tillhandahåller till exempel tobak, vapen eller alkohol. Detta kopplas sedan ibland
till olika ideella organisationers behov att förvalta sina ekonomiska resurser
i linje med sin ideologi eller verksamhet.
Inom till exempel nykterhetsrörelsen har man uppfattningen att alkohol
är ett hinder för att människor ska kunna leva ett värdigt liv. Därför bör
till exempel bryggeriaktier omfattas av dessa begränsningar när en organisation som IOGT-NTO ska förvalta sina ekonomiska tillgångar. Men det
innebär förstås inte att man per automatik har samma inställning till vapen
inom nykterhetsrörelsen. Detta trots att kanske den ”professionella” förvaltaren tycker att det är praktiskt att bunta ihop och undvika alla ”onda saker”
i en och samma tjänst. På samma sätt är det märkligt om Cancerfonden ska
ta ställning mot vapen eller alkohol vid sina placeringar, när det är tobaken
och rökningen som är den stora boven när det gäller cancerfrågan.
I samtal om det civila samhällets organisationer klumpas dessa alltså allt
som oftast ihop, och inte sällan ges dessa organisationer också en närmast
positiv grundton. Som om all verksamhet i dessa i sig vore detsamma och
dessutom någonting givet gott.⁸ Vi väljer här istället att förstå bestämningarna civilsamhälle respektive ideella och idéburna organisationer mer som
analytiska verktyg. Organisationerna och deras verksamhet behöver inte
vara ”god” eller ”nyttig” i någon särskild mening. Vi försöker oss inte heller på att deﬁniera någon form av generaliserad allmännytta. Sådana försök till bestämningar tenderar att vara bundna i såväl tid som rum. För att
illustrera vad vi menar, men också provocera tanken, använder vi en enkel
78
MENING & MÅNGFALD
typologi för att sortera ideella och idéburna organisationer utifrån deras
mål och medel.
Idén är att en majoritet i det aktuella samhället – ”kvinnan eller mannen på gatan” – uppfattar organisationens mål (strävanden) och medel (arbetsmetoder) som antingen acceptabla eller oacceptabla. Vi kan tänka oss
att huvuddelen av befolkningen i ett speciﬁkt land vid en speciﬁk tidpunkt
upplever en organisations mål som ”acceptabla”. I ett nutida västerländskt
sammanhang gäller detta för till exempel freds- och miljösträvanden. Eller
så uppfattas målen som ”oacceptabla” – exempelvis ett samhälle segregerat
till följd av människors hudfärg eller etnicitet.
På samma sätt kan vi förstå också de metoder som används som ”acceptabla” för en majoritet. I den svenska ”folkrörelsemarinaden” kan det handla
om till exempel demokratisk organisering eller att svara på remisser. Eller
så kan de verktyg som används uppfattas som ”oacceptabla” – som att bära
rånarluva vid demonstrationer eller bryta sig in och släppa ut försöksdjur
från laboratorier. På detta sätt får vi en enkel typologi för organisationer
(Figur ).⁹
Figur . En tankemodell för civilsamhället
Tankemodell för civilsamhället
MEDEL
Acceptabla
Oacceptabla
Situation Stockholm
Acceptabla
MÅL
IOGT-NTO
Greenpeace
Folkhögskola
Rädda
Barnen
Golfförbundet
NRP
(Nordiskt Riksparti)
Oacceptabla
Rasistiska
chatgrupper
Socialekologisk
Aktion (SEA)
Plogbillsrörelsen
Djurrättsaktioner
(civil olydnad)
VAM
(Vitt Ariskt Motstånd)
Hells Angels
Ku Klux Klan
Källa: Wijkström (998b, s. 275–277; 200a, s. 39–4)
79
MENING & MÅNGFALD
Låt oss ge ett par exempel på vad vi menar med att föreställningar om allmännytta ofta är bundna i tid och rum. En organisation som Ku Klux Klan
(KKK) hade i mitten av 990-talet inte mer än några tusentals medlemmar
i USA. Vi skulle i Sverige idag med all sannolikhet sortera in KKK i kategorin längst ned till höger i ﬁguren. Organisationens mål och vissa av de metoder man använder sig av är oacceptabla för en majoritet av den svenska
befolkningen. Under 920-talet fanns det i USA i storleksordningen fyra
till fem miljoner KKK-medlemmar. Klanen organiserade marscher med tiotusentals deltagare och det fanns både senatorer och kongressmän bland
medlemmarna. Enbart i Ohio fanns det 400 000 medlemmar. I svensk terminologi var således Ku Klux Klan en stor och väletablerad folkrörelse. I
delar av USA uppfattades dessa strävanden för cirka 80 år sedan som både
legitima och ”allmännyttiga” hos stora delar av befolkningen.¹⁰
Ur svensk historia är det lätt att hämta exempel från arbetarrörelsen. I början hade de ﬂesta svenska arbetare varken röst- eller strejkrätt och innan Socialdemokratiska Arbetarepartiet bildades 889 hade man inget formellt politiskt inﬂytande varken i stat eller kommun. I arbetarrörelsen var man i detta
skede per deﬁnition tvungna att arbeta utomparlamentariskt. I vissa fall även
utanför då gällande lagstiftning och i konﬂikt med rådande normsystem, till
exempel när det gällde rätten att strejka. I början uppfattades inte heller frågan om utökad makt för arbetare som legitim i särskilt stora grupper i samhället. De tidiga organisationerna inom arbetarrörelsen befann sig i samma
ruta som den i vilken vi idag skulle placera in Ku Klux Klan. Under 900-talet
har så den svenska arbetarrörelsens organisationer förﬂyttats upp till den
övre vänstra rutan i ﬁguren. Såväl dess strävanden som metoder uppfattas
idag som legitima och acceptabla av stora delar av befolkningen i Sverige.
Att leda och organisera i civilsamhällets mångfald
Att organisera och leda idéburen verksamhet i det civila samhället är i vår
mening bland de allra svåraste uppdrag som existerar i vårt samhälle. Detta
gäller oavsett om arbetet utförs av heltidsanställda tjänstemän eller förtroendevalda styrelseledamöter. Eller om det bärs upp av de hundratusentals
ideellt engagerade medlemmar och andra aktiva som varje vecka, år ut och
år in, samlas för sitt engagemang. Detta vårt påstående – att det skulle vara
svårare att organisera och leda idéburen verksamhet än att leda ett företag
eller försöka styra en kommun – kan utmana tanken.
80
MENING & MÅNGFALD
Utan att här gå in på några detaljer kan vi dock konstatera att det ofta är
oklart vad målet med själva verksamheten är. Förutom att de ﬂesta anhängarna är eniga om att världen skulle bli bättre, människorna lyckligare och
livet vackrare om organisationen bara lyckas med sin verksamhet. Vidare är
det inte sällan svårt att fastställa om verksamheten verkligen bidrar till att
världen blir bättre, människorna lyckligare och livet vackrare.
Fokus i vår text ligger på organisering och ledning. Frågor som rör verksamhetens syfte, eﬀekterna av organisationens olika program eller insatser,
respektive olika sätt att mäta dessa eﬀekter är därmed centrala. Utan analytiska verktyg för att hantera denna typ av frågeställningar är det svårt att leda
arbetet med att koordinera och prioritera mellan organisationens olika verksamheter. Målsättningen – och tron – är ju att man genom att aktivt organisera, koordinera eller prioritera verksamhet och resurser från ledningens sida
kan åstadkomma förbättringar av ”resultatet” av organisationens arbete. Eller
åtminstone undvika försämringar. En annan viktig anledning till att ta fram
olika former av resultatmått eller visa på eﬀekterna av organisationens verksamhet har att göra med externa intressenter. Inte sällan behövs denna typ av
information för att kunna kommunicera med olika typer av ﬁnansiärer, samarbetspartners eller de motståndare man vill påverka. Det krävs helt enkelt
att man skaﬀar sig en uppfattning om hur det går för organisationen. Dessutom måste man på något sätt kunna kommunicera och gestalta detta såväl
internt som externt, för att leda organisationen i linje med sitt uppdrag.
Men hur visar man att det är just Cancerfonden som bidrar till att lösa
cancerfrågan? Att djurrättsrörelsen skapar ett bättre samhälle? Att det politiska arbetet i IOGT-NTO leder till att ﬂer människor lever värdiga liv?
Eller att just arbetet med ﬂyktingar eller konﬁrmander inom Svenska kyrkan gör vårt samhälle mer mänskligt utifrån kristna värderingar? Och hur
mäter man resultat? Även om man i enskilda organisationer lyckas ta fram
utvärderingsformer och måttstockar som fungerar för just dem tycks det
vara svårt att föra över dessa till andra idéburna organisationer.
Det ökade intresset för civilsamhällets förmåga att komplettera eller till
och med ersätta aktiviteter i andra delar av samhället gör att vi kan förvänta
oss en tillväxt av ideella organisationer. Det handlar om en expansion inom
områden där vi normalt kanske inte tänker oss föreningar och stiftelser,
eller åtminstone inte i någon större omfattning. På samma gång förändras
även förutsättningarna för organisationer av mer traditionellt ”folkrörelsesnitt”. Vi ser bland annat kraftiga omstruktureringar såväl som fusioner.
81
MENING & MÅNGFALD
Omfattande organisationsförändringar och kraftig expansion är krävande
också för ideella organisationer, inte minst när det gäller arbetet med att
behålla och föra över den egna idébasen för verksamheten. Låt oss exempliﬁera med ett par hypotetiska situationer.
Antroposoferna driver idag ett sjukhus, Vidarkliniken, i Järna söder om
Stockholm. Inom ramen för Svenska Röda Korset drivs ett annat sjukhus.
Låt oss nu leka med tanken att dessa två sjukhus ska fördubbla sin verksamhet. Men hur vet vi att det kommer att vara organisationernas egna värderingar och metoder som genomsyrar verksamheterna vid en expansion?
Hur snabbt kan exempelvis dessa två sjukhus utöka eller knoppa av sig, med
de grundläggande principer och centrala värderingar som ligger i respektive moderorganisation intakta eller förstärkta? Tar det ett år, fem år eller
tio år att fördubbla verksamheterna? Hur lång tid tar det att utbilda och utveckla de människor som ska verka i och leda också den nya verksamheten
utefter Rudolf Steiners läkepedagogiska teorier eller Röda Korsets grundläggande principer? Detta är bara en enkel tankeövning. Vi kan ersätta förändringarna inom sjukvården som exempel med verksamhet inom grundskola, biståndsverksamhet, folkbildning, idrott eller fackligt arbete.
Att kunna ta vara på och skapa utrymme för det engagemang som ﬁnns i
ideell verksamhet är ett kapitel för sig. Det inledande citatet i vår text pekar
på att även tillgången till ny kunskap är viktig för att kunna leda idéburen
verksamhet. Här väljer vi därför att fokusera på analytiska modeller för att
ta sig an några av de strategiska frågeställningar som tycks möta många
organisationer.
Organisationens uppdrag i fokus¹¹
Civilsamhällets organisationer ges i olika sammanhang olika namn. De termer som används betonar olika aspekter eller kvaliteter hos organisationen
vilket skärper och fördjupar vår förståelse i just denna aspekt. På samma gång
begränsas dock en bredare förståelse av organisationen utifrån andra dimensioner. Tidigare fokuserade ofta beskrivningarna av organisationerna på den
internationella arenan var dessa inte hörde hemma – de beskrevs antingen
som icke-statliga (NGOs, non-governmental organisations) eller så var de
icke-vinstdrivande (NPOs, non-proﬁt organisations). Sedan dess har organisationernas bestämning så sakteliga börjat svänga. Allt oftare talar man nu i
den engelskspråkiga världen, men även i Sverige, om organisationerna som
delar av ett civilt samhälle.
82
MENING & MÅNGFALD
I Sverige används även begreppet ideell sektor för att ringa in organisationerna. På så sätt särskiljer vi organisationerna utifrån deras särart från
den oﬀentliga sektorns aktörer respektive företagen i näringslivet. Vi väljer med bestämningarna ideell respektive idéburen att fokusera just idédimensionen som det centrala för att förstå dessa organisationer och deras
betydelse i samhället.
Utifrån de idéer som bär organisationerna menar vi att man idealtypiskt
och mycket förenklat kan förstå det som att en ideell organisation har givits ett ”Uppdrag” av typen ”rädda världen”. Det handlar inte om det enkla,
grundläggande uppdraget i näringslivet om att – på kort eller lång sikt, utifrån en väl vald aﬀärsidé och givet de begränsningar som omgivande samhälle ställer upp – generera ett så stort ekonomiskt överskott åt ägarna som
möjligt. Inte heller handlar det om det primära uppdraget som en myndighet eller ett verk har som verktyg för att verkställa den lokala eller centrala
statsapparatens beslut (Figur 2).
Figur 2. En enkel modell av en ideell organisation
möjliggör
uppfyller
Aktiviteter
Uppdraget
omsätts i
Resurser
genererar
Källa: Wijkström (999, s. 2)
Den ideella organisationens uppdrag omsätts sedan i någon form av ”Aktiviteter”. Det kan handla om allt från att anordna studiecirklar och läsa
förböner, till att spela fotboll eller kasta sten, i förhoppningen att dessa aktiviteter uppfyller uppdraget (dvs. räddar världen). Dessa olika aktiviteter
tagna tillsammans genererar i sin tur olika former av ”Resurser” från om83
MENING & MÅNGFALD
givningen som möjliggör nya aktiviteter. Det kan vara nya medlemmar som
strömmar till med mer medlemsavgifter och nytt ideellt arbete. Eller så
får man sponsring från ett lokalt företag eller en kommun som skjuter till
någon form av bidrag eller bidrar med tjänstemännens kompetens.
När det fungerar som det är tänkt kan man se det som att organisationerna snurrar runt i en loop: ”Uppdrag” – ”Aktivitet” – ”Resurser” (se Figur 2).
Och tanken är att världen stadigt blir bättre år från år. Så är i alla fall tanken.
Ibland verkar det dock som om de idéburna organisationerna kan fångas i
en av två grundläggande ”fällor”.
Den första fällan kan vi beskriva som att organisationen ”blir vad den
gör”. Istället för att i organisationen koncentrera sig på uppdraget glider
fokus alltmer över till ”aktivitetsboxen”. Man fastnar i att upprepa den tidigare aktiviteten utan att denna längre nödvändigtvis utvärderas mot det
ursprungliga uppdraget. Man driver sin folkhögskola, stickar sina strumpor
eller genomför den årliga aktiviteten – och i organisationen har man skapat tjänsterna, de organisatoriska strukturerna och mötena för detta. Men
situationen kan ha ändrats och kopplingen till uppdraget är inte längre där,
eller åtminstone är den inte längre lika tydlig.
Om den första fällan är en ”aktivitetsfälla” så kan vi kalla den andra fällan
för en ”resursfälla”. Denna ﬁnns i två varianter. Organisationen blir helt enkelt antingen sina egna resurser eller det man får betalt för. I det första fallet kan man ha samlat på sig så mycket egna resurser och ha byggt upp en
förvaltning för att ta hand om alla de hus man har köpt på sig att man inte
ser uppdraget när ungdomsorganisationen kommer och ber om två miljoner för att ”rädda världen”:
– ”Men vi har ju inte några pengar!”
– ”Jo, vi ser i balansräkningen att …”
– ”Är ni inte kloka!? Sälja en av fastigheterna!?”
I det andra fallet är det istället någon annans resurser organisationen är beroende av. Det kan till exempel vara kommunens. Och när villkoren eller
inriktningen på dessa bidrag eller entreprenader förändras för att tillgodose
kommunens behov ﬁnns det en risk att den ideella organisationen släpas
med av dessa behov. Detta utan att man hinner eller orkar stämma av den
nya verksamheten eller villkoren mot det egna uppdraget. Organisationen
riskerar i detta fall att bli en sorts pseudo-kommunal underleverantör som
84
MENING & MÅNGFALD
snällt hoppar vidare till nya uppgifter när man i kommunen stampar med
foten.¹²
En modell av samhället¹³
Redan inledningsvis i kapitlet konstaterade vi att en förståelse av samhället
som utgår ifrån att det endast ﬁnns antingen privata vinstdrivande företag
eller allmännyttiga oﬀentligrättsligt reglerade myndigheter eller verk inte
räcker till för att förstå och analysera idéburen verksamhet.¹⁴
För att ge diskussionen om det civila samhället och dess organisationer
en i vår mening bättre inramning ﬁnns på annat håll en analytisk modell av
samhället presenterad. Det civila samhället betraktas här istället som en av
fyra domäner eller sfärer i samhället (Figur 3). Mer formaliserade organisationer (föreningar, stiftelser) i denna sfär behandlas där sammantaget som
en ideell sektor. I en egen domän utanför civilsamhällessfären placeras näringslivet och dess vinstdrivande företag. Inte heller är familjeliv eller samliv och hushållen del av civilsamhället, vilket skiljer modellen från en del
andra sätt att strukturera förståelsen av samhället. I tanken byggs alltså en
egen sektor i samhället upp speciellt för ideella och idéburna organisationer
på ett liknande sätt som många sammanfattar sin förståelse av statens och
kommunernas organisationer med tankeﬁguren oﬀentlig sektor.
Naturligtvis ﬁnner vi många olika organisationer även inom dessa sektorer. Ett regemente ligger, precis som ett kommunalt drivet daghem, i den
oﬀentliga sektorn medan såväl ABB och Ericsson som korvkiosken på hörnet tankemässigt återﬁnns i företagssektorn. I den ideella sektorn skiljer sig
katolska kyrkans församlingar eller verksamheten på Fotbollsförbundets
kansli från vad som görs i en stiftelse som WWF där man arbetar med miljöarbete eller på en nybildad förening som driver friskola.
Varken samhällssfärerna eller gränserna mellan sektorerna är särskilt
skarpa annat än som idealtypiska tankekonstruktioner. Vi ser hela tiden att
aktörer temporärt överskrider gränserna samt kombinerar de olika sfärernas logiker och vi kan även se mer långsiktiga rörelser mellan sektorerna.
Under nästan 500 år var exempelvis Svenska kyrkan en del av den svenska
staten. I och med den formella separationen från staten vid millennieskiftet
har Svenska kyrkan kommit att närma sig den ideella sektorn med vårt sätt
att betrakta och förstå samhället. Detta även om många både inom och utom
organisationen fortfarande tycks betrakta Svenska kyrkan som en oﬀentlig85
MENING & MÅNGFALD
rättslig angelägenhet. Kooperativa Förbundet (KF) var i början av 900-talet
en del av ett framväxande Folkrörelsesverige. Idag, i början av 2000-talet,
upplever många snarare KF som ett livsmedelsföretag vilket som helst.
Figur 3. En modell av samhället
Civilsamhällessfären
Utopier &
Ideologier
AKTIVIST
MEDLEM
KUND
Civil
olydnad
Aﬀärsavtal
ARBETSKRAFT
Näringslivssfären
VÄN
IDEELL
SEKTOR
Familje- eller
samlivssfären
Vänskap
HUSHÅLLSSEKTOR
Kärlek
FÖRETAGS- OFFENTLIG
SEKTOR
SEKTOR
Skattesystem
Produktionssystem
Riksdagsval
VÄLJARE
AKTIEÄGARE
ÄLSKARE
SKATTEBETALARE
Den statliga
sfären
Källa: Wijkström och Lundström (2002, s. 7)
I denna tankemodell av samhället omfattar alltså sfären någonting mer än
själva organisationerna i respektive sektor. I den statliga sfären ligger till
exempel såväl skattesystemet som riksdagsvalet, i vilka vi ibland ingår i vår
roll som skattebetalare respektive väljare. I näringslivet ﬁnns både aﬀärsavtal och produktionssystem som går utöver eller mellan enskilda företag.
Medan vi människor på ett övergripande plan förhåller oss till nationalstaten i vår roll som medborgare är vi i relationen till näringslivet ofta kunder
eller möjligen aktieägare. Hushållssektorn ligger i den sfär som vi kan benämna familje- eller samlivet, i vilken också exempelvis kärlek och vänskap
ingår. Som människor bär vi i denna sfär på olika relationer som kan uttryckas i begrepp som mamma, livspartner, väninna eller älskare.
86
MENING & MÅNGFALD
I det civila samhället ﬁnner vi, förutom de ideella och idéburna organisationerna i den ideella sektorn, även processer som sociala rörelser som
visserligen omfattar vissa av organisationerna men också går mellan och
utöver dessa. Här ﬁnns till exempel sammanhållna system av värderingar och visioner som löper mellan de olika organisationerna samt fenomen
som civil olydnad och ideellt arbete. I våra roller som exempelvis medlemmar, förtroendevalda, aktivister eller givare av pengar och prylar relaterar
vi i vår tur som människor på olika sätt till det civila samhället och till den
ideella sektorns organisationer.
Här ﬁnns och utvecklas de grundläggande visioner som håller ihop, men
också bryter isär, våra samhällen. Men också de idéer som skapar utrymme
och sammanhang för människor att existera och verka såväl utanför näringslivets rum som vid sidan av oﬀentliga myndigheter och förvaltningar.
Denna sfär i samhället blir då också ett rum där alla möjliga ideologier och
utopier – en uppsjö av idéer och visioner – görs synliga. De tolkas, ifrågasätts, omformuleras, utmanas, utvecklas eller bekräftas här. Vi ser det civila
samhället och dess organisationer som sociala sammanhang vid sidan av de
sammanhang som existerar inom stat såväl som näringsliv. Håkan Thörn
försöker deﬁniera föreställningen om ett globalt civilt samhälle. Han menar
att detta begrepp måste ”förstås som en beteckning för interagerande politiska kulturer som delar av ett (framväxande) globalt politiskt rum”.¹⁵ På ett
liknande sätt vill vi också föreslå att man förstår det civila samhället även
på nationell nivå som en scen eller ett rum för ett antal grundläggande konﬂikter i samhället.
Modeller är förenklingar. Det ena eller det andra sättet är inte per se mer
eller mindre rätt eller fel för att strukturera vår förståelse. I andra modeller
av samhället sorteras människor, organisationer, processer och fenomen på
andra sätt. Det är helt enkelt olika sätt att ge sig i kast med att analysera och
förstå samhället. Det som bör avgöra en modells relevans är dess användbarhet för att bättre kunna rama in och förstå det som sker.¹⁶
Relationerna till omvärlden
De ideella organisationerna existerar inte i ett vakuum utan interagerar
tvärtom ofta med andra organisationer, företag eller myndigheter. Detta
sker ibland i samverkan och ibland i konﬂikt. Många ideella organisationer
har ekonomiskt stöd från svenska staten som säkerställer delar av deras
87
MENING & MÅNGFALD
verksamhet, medan andra är mer beroende av medlemmarnas avgifter eller
resursströmmar från näringslivet. Självklart påverkar organisationens ekonomiska förutsättningar utrymmet för ledarskap och organisering. Där det
ekonomiska stödet är mindre omfattande eller mer temporärt kan självständigheten gentemot andra aktörer kanske vara lättare att markera och
upprätthålla. Därmed kan organisationen också lättare vara tydlig gentemot sitt uppdrag. Samtidigt kan organisationen då vara tvungen att begränsa sin verksamhet eller tveka inför längre åtaganden i linje med sitt
uppdrag. Störst är självständigheten för den organisation som har intäkter
från ﬂera olika källor och inte är beroende av någon enskild ﬁnansiär. Några
illustrativa exempel från Cancerfonden kan vara inlägg i diskussionen om
hur långt självständigheten och kaxigheten kan drivas.
När Cancerfonden bildas 95 sker det för att uppmärksamma behovet av ytterligare forskning om cancer. De som drabbades av dessa sjukdomar hade ofta liten eller ingen möjlighet att överleva och mer forskning sågs som det viktigaste verktyget i kampen mot cancern. Initiativet
togs av en grupp privatpersoner som utnyttjade sina respektive kontaktnät
för bildandet av organisationen. Redan från början valdes en modell med
ett antal huvudmannaorganisationer där organisationer som LO och SAF
(Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv) stod i spetsen. Tre andra organisationer – Kvinnogillesförbundet, Lottarörelsen och
Röda Korset – ﬁck tidigt centrala positioner i kraft av de stora insamlingar
av pengar som dessa drog igång för ändamålet. Möjlighet till individuellt
medlemskap fanns också.
Syftet med Cancerfonden var i första hand att ge röst åt det faktum att
det fanns en allvarlig sjukdom som drabbade människor och som läkarvetenskapen visste relativt litet om. Ett sätt att förbättra situationen var givetvis att förse forskningen med mer resurser för att därmed ﬂer cancerpatienter skulle kunna botas. Redan från början fanns dock ett tydligt uppdrag i
fondens stadgar som innebar att man också skulle informera om cancersjukdomarna och deras behandling. Fokus på patienterna fanns alltså både
tydligt och tidigt med som en viktig del i organisationens syfte. I detta låg
också att påverka utvecklingen mot bättre behandlingsmetoder, liksom att
arbeta preventivt, till exempel med kampanjer mot rökning. Detta kom
dock först senare att bli en huvudfråga.
Genom stora och riksomfattande insamlingar – den stora Röda Fjädernkampanjen var den första – har fonden idag kommit att bli den helt domi88
MENING & MÅNGFALD
nerande ﬁnansiären av cancerforskningsprojekt i landet. Cancerfonden ﬁnansierar 75 % av alla projekt, vilka i rikstäckande konkurrens bedöms av
vetenskaplig expertis. Även andra fristående ﬁnansiärer bidrar med en väsentlig andel av ﬁnansieringen, vilket har inneburit att statens bidrag till
forskningsprojekten med tiden har kommit att bli mycket blygsamt. En viktig del av debatten om ideella organisationer hittills har kretsat runt tanken att svenska organisationer i huvudsak ägnar sig åt ”röst” eller ”service”.
Här ser vi dock en organisation som i sitt huvuduppdrag varken har haft en
renodlad röst- eller servicefunktion, även om sådana inslag också förekommer. Arbetet i Cancerfonden handlar istället om ”resurser”. Huvuduppdraget för organisationen är att ﬁnansiera forskning om cancersjukdomarna
och deras behandling.
I konﬂikt med staten
Cancerfondens kampanjer har i vissa fall med olika stor grad av uppkäftighet visat på det något skeva förhållandet mellan fonden och staten när det
gäller ﬁnansieringen. Hur långt kan en sådan uppkäftighet gå? Under våren
2003 lanserades en kampanj med rubriken ”När staten lägger sig reser sig
folket”. Ett tidningsuppslag visade en vid marken fjättrad Gulliver. Representanter för allmänheten, alla i miniatyrformat, begrundade det faktum att
cancerforskningen i så hög grad byggde på Cancerfondens insatser och att
statens andel i denna ﬁnansiering var så liten. Den fjättrade Gulliver hade
antagit skepnaden av statminister Göran Persson. Kampanjen var förankrad i Cancerfondens styrelse innan den lanserades och skickades också över
till Rosenbad innan den publicerades.
Om detta tilltag tyckte man inte! Socialdemokraternas partisekreterare
hörde av sig och ville ha ändringar i texten och fondens ordförande kontaktades av statsministern själv. Rättning mittåt skulle man kunna säga! Kampanjer mot staten gillas inte, men kampanjen ﬁck mycket höga uppmärksamhetssiﬀror.
I samarbete med stat och näringsliv
Ibland har också staten medvetet stött verksamheter som haft till ändamål att i sin tur stödja något annat. Exempel på detta är Cancerfondens
allemansfond som inrättades 988 i samarbete med SE-banken. En likartad
allemansfond fanns för Världsnaturfonden. Allemansfonderna fungerade
som aktiefonder med speciella villkor. De kom till för att uppmuntra all89
MENING & MÅNGFALD
mänheten att spara och innebar vissa skattelättnader. Av förmögenheten
avsattes 2 % direkt till Cancerfonden för att främja cancerforskningen. Skattelättnaderna avskaﬀades 996 och för Cancerfondens del fortsatte sparandet i en vanlig aktiefond fortfarande med regeln att 2 % av kapitalet avsattes
till forskning. Vid det laget förvaltades fonden av Carlson Investment Management. Vid en senare fusion överfördes aktiefonden till Skandia. Sammanlagt har detta samarbete hittills givit ett bidrag till cancerforskningen
på 60 Mkr.
I ett senare samarbete med SEB skapades ytterligare en sparmöjlighet till
förmån för cancerforskningen genom SEB Cancerfond. Motsvarande  procent av spararnas förmögenhet går till fonden samtidigt som företaget SEB
bidrar med lika mycket. Fonden är en så kallad ideell fond med begränsningen att inte placera i tobaksbranschen eller i företag som har betydande
intressen i denna. Hittills har på detta sätt 4 Mkr tillförts Cancerfonden,
varav alltså hälften har kommit från SEB.
Just detta samarbete mellan SEB och Cancerfonden är intressant även
i ett annat avseende. Först efter långa och ganska segslitna diskussioner
kunde man från Cancerfondens sida få företrädarna för SEB att förstå att placeringsbegränsningarna för Cancerfondens förvaltade medel enbart skulle gälla tobak. Bankens tjänstemän verkade ha svårt att förstå varför Cancerfonden inte skulle ta ställning gentemot bruket av vapen och alkohol
bara för att det inte ingick i dess intressesfär.
I konﬂikt med näringslivet – tobaksindustri & media
De stora tobaksbolagen världen över har under de senaste 0–5 åren utsatts för ett allt kraftigare ifrågasättande av sina produkter och skadeverkningarna av dessa. Den internationella kritiken från det civila samhällets
organisationer har successivt också ökat. Tillsammans med andra organisationer med intresse för tobaksprevention såsom En Rökfri Generation och
Yrkesföreningar mot tobak har Cancerfonden drivit ett i vissa sammanhang
tuﬀt motståndsarbete mot rökning och tobaksintressena. Så länge företaget
Swedish Match fortfarande hade kvar sin tobaksdivision lanserades bland
annat kampanjer mot detta företag i samband med bolagsstämmorna. I
slutet av 990-talet producerades sålunda en ﬁngerad alternativ årsredovisning för företaget där frågor rörande rökningens skadeverkningar lyftes
fram snarare än det ﬁnansiella resultatet.
Västvärldens invånare har under en följd av år också radikalt minskat sitt
90
MENING & MÅNGFALD
tobaksbruk och gör så fortfarande. Detta har underlättats inte minst av den
allt tydligare och mer begränsande lagstiftning som drivits fram inom olika
områden. Nu senast har till exempel rökning inomhus på restauranger förbjudits på ﬂera håll i Europa. Detta har i sin tur bland annat lett till att tobaksbolagen istället riktar sina reklaminsatser till människor i utvecklingsländerna, inklusive de forna sovjetstaterna i Östeuropa. En tydligare och
alltmer riktad marknadsföring av tobak och tobaksprodukter genomförs
också mot framförallt kvinnor i dessa länder.
För att lyfta upp det oetiska i denna marknadsföring planerade och utvecklade man på Cancerfonden en särskild kampanj. Grundbudskapet var:
”Hjälp barnen i öst att börja röka – Köp aktier i Swedish Match!” Kampanj
och text utformades förstås medvetet provocerande och det förekom också
ett något omstöpt varumärke för Swedish Match. Längst ner fanns avsändaren tydligt angiven med texten ”Detta är en annons från Cancerfonden”.
Väl medvetna om problematiken kring det omstöpta varumärket i kampanjen vände sig Cancerfonden också till juristerna på Sveriges Marknadsförbund innan den skulle genomföras. Detta för att bland annat få en bedömning av rättsläget vid ett eventuellt varumärkesintrång.
Genom betalda helsidesannonser i fyra stora tidningar, däribland Svenska Dagbladet (SvD) och Dagens Industri, hade avtal träﬀats om lansering av
kampanjen i anslutning till bolagsstämman i Swedish Match. Dagen innan
meddelade dock samtliga tidningar att de inte avsåg att ta in annonserna.
Först ut var Svenska Dagbladet och Dagens Industri, och därefter kom så
Aftonbladet och Dagens Nyheter i strömhopp. I en TV-soﬀa morgonen
därpå undvek också chefredaktören vid SvD att svara på den direkta frågan om varför annonsen inte kunde tas in i tidningen. Vilka krafter som låg
bakom denna plötsliga omsvängning och samstämmighet kan man endast
spekulera i. De som under många år arbetat mot tobaksbruket vet dock av
erfarenhet att tobakslobbyn är mycket stark.
Konﬂikt eller samverkan – Raptors or Angels
Ovan har vi beskrivit de ideella organisationernas relationer till myndigheter eller företag i termer av antingen konﬂikt eller samverkan. Detta är givetvis en förenklad bild, men även om det kan ﬁnnas många andra former
för interaktion mellan aktörer i de båda sfärerna ger oss denna bild ändå en
grund att stå på. I en intressant betraktelse av relationerna mellan näringsliv och ideella organisationer använder sig Glenn Peters från konsult- och
91
MENING & MÅNGFALD
revisionsföretaget PriceWaterhouseCoopers av begreppet raptors. Han beskriver hur vissa organisationer – likt de små, intelligenta tvåbenta ödlorna som i ﬂock jagar de större dinosaurierna i ﬁlmen Jurassic Park – kan ge
sig på de riktigt stora multinationella företagen. Han fokuserar i sin bok på
den skada detta kan innebära för ett företags rykte och varumärke och exempliﬁerar bland annat med eﬀekterna av den attack som Greenpeace och
Friends of the Earth (Jordens Vänner) genomförde på oljebolaget BP under
990-talet.¹⁷
Det engelska ordet raptors går alltså att använda för att beskriva organisationer i konﬂikt med till exempel ett företag, utifrån det angripna företagets perspektiv. För organisationer som istället väljer att samverka med ett
företag, exempelvis i ett sponsorsamarbete, kanske begreppet angels passar bättre. Dessa organisationer använder då istället sitt goda namn för att
– i utbyte mot till exempel pengar eller pro bono-arbete – sprida sitt ”ängladamm” över det sponsrande företaget och dess verksamhet. Förhoppningen från företagets sida är då att detta ska stärka företagets image och
varumärke(n), i relation till exempelvis konsumenter eller beslutsfattare.
Om risken för ”dubbel dikeskörning”¹⁸
Ovan har vi diskuterat ideella organisationers relationer till företag och
näringsliv. Generellt tycks dock många svenska organisationer historiskt
ha hämtat mycket av sina resurser men även tankemodeller från stat och
kommun. Trots detta förs samtalet om förändring och utveckling i många
svenska organisationer idag ofta i en marknadens språkdräkt och utifrån
modeller hämtade från näringslivet. Det sker genom inlån av språk och
tänkande från företagens värld. Inlånet administreras – ofta omedvetet och
ibland närmast osynligt – till exempel av konsulter eller genom näringslivschefer som tar plats i organisationernas styrelser. Det bärs ibland också in
i organisationerna av professionella och högskoleutbildade anställda, ofta
med någon form av ekonomisk grundutbildning.
Också i statens och kommunernas organisationer har man under några
decennier nu försökt lära sig näringslivets språk och tänkande. Man har till
exempel infört olika former av marknadsliknande ”köp-säljsystem” inom
landstingens sjukvård och skapat ”interna marknader”. I ett nästa steg medverkar nu statliga och kommunala tjänstemän, med hjälp av de nya tankeinstrumenten, även till att ”marknadsanpassa” också våra idéburna organisa92
MENING & MÅNGFALD
tioner. Tidigare samarbeten mellan kommuner och organisationer kläs nu
inte sällan i mer aﬀärsmässiga termer som ”entreprenader”, ”kontrakt” eller
”leveransavtal”. Och i ﬂera av de ideella organisationerna arbetar man hårt
för att anpassa sig till det nya språket och tänkandet.
Flera av de svenska organisationerna har ”vuxit upp” tillsammans med
den moderna välfärdsstaten. De har därmed också ofta tidigare kommit
att anamma synsätt och språk som utvecklats i kommun och statsapparat.
”Folkrörelserna” och det svenska ”Folkhemmet” är i många fall mer eller
mindre sammanvävda. Lite provokativt kan vi dock fråga oss om vi idag
inte kan se en utveckling som skulle kunna beskrivas som en rörelse ”från
nationalstat till näringsliv”. Det gäller till exempel varifrån man i organisationerna hämtar in sina nya tankemodeller och mentala konstruktioner
av hur världen är beskaﬀad, hur man framgångsrikt ska kunna navigera i
denna. Näringsliv och företagsekonomiskt tänkande står idag som modell
för mycket av den nya inspiration, kraft och energi som man i organisationerna hämtar in för att utveckla sin verksamhet. Och i många fall tycks
detta ske utan särskilt mycket eftertanke utan mer på reﬂex.
Den starka ”folkrörelsemarinad” som det svenska civilsamhället så länge
har legat i har alltså fått några nya exotiska essenser. Men vad händer i idéburen verksamhet vid import av detta speciella tänkande – näringslivets jargong och dess mentala kartor? Kan de nya företagskryddorna enkelt integreras eller riskerar mixen att skära sig? Det handlar om ett starkt språk för att
organisera och leda verksamhet som har utvecklats för vinstdrivande företag
i ett marknadskapitalistiskt system. Hur klarar sig de ideella organisationernas idéer och visioner klädda i den världsbild och människosyn som ligger
lagrad i ett sådant näringslivets språk? Det är frågor som man på allvar måste
ställa sig i organisationerna och hos de aktörer man samverkar med.
Samtidigt som det ligger en fara i att utan reﬂektion anamma näringslivets
språk och tänkande ﬁnns det mycket att hämta i en mer genomtänkt interaktion med företag. Det handlar om att kunna dra på den höga kompetens
och de nya resurser som ﬁnns i företagen, men utan att för den skull fångas
av förpackningen. Att lirka ut godbitarna men inte nödvändigtvis ta med sig
hela det ideologiska paketet. Och här står nya dörrar på glänt på ett sätt som
vi inte har sett tidigare. Också i svenska företag har man nu – om än något
yrvaket – allt oftare börjat tala om ett företagens samhällsansvar (Corporate
Social Responsibility, CSR). Riktigt vad det är och hur det ska gå till är inte
klart, men en växande grupp entusiaster kavlar upp ärmarna. Delvis tycks
93
MENING & MÅNGFALD
det handla om att man från företagens sida väljer att sortera tidigare relationer till organisationer i nya lådor försedda med nya etiketter. Delvis nytt verkar dock vara att de egna anställda är en viktig målgrupp i detta arbete.¹⁹
Kretsen av tänkbara organisationer att samverka med tycks också ha expanderat. Ett nytt begrepp som social sponsring pekar på att inte bara idrott
och kultur utan även humanitära och sociala organisationer är intressanta.
Intressanta som lekkamrater i en strävan efter mening utanför själva företagandet för de anställda. Men det handlar också om en jakt på extra legitimitet i relationen till kunderna. Eller så handlar det om ökad trovärdighet
inför lagstiftare och andra former av regleringsorgan – inte minst olika organisationer inom det civila samhället.
Här ﬁnns potential för de organisationer som orkar och har kapacitet och
resurser att gå in. Genom samarbete med företag som Sandvik, Ericsson,
ICA eller SEB når man andra grupper av människor. Man når dem också i
andra sammanhang och kan driva frågor på andra sätt än genom mer traditionell samverkan med Kulturdepartementet, Socialstyrelsen eller en kommun. Det ﬁnns också helt andra nätverk i näringslivet, och andra resurser
och kompetenser, att bygga upp samarbeten kring. Men också andra dagordningar. Många företag har utvecklat ett koncernspeciﬁkt CSR-tänkande som passar in i en övergripande företagsstrategi. Inte minst gäller detta
amerikanska företag som IBM, McDonald’s och Coca-Cola. Här gäller det
för organisationerna att – precis som i relationen till staten – orka med balansgången. Det handlar om att balansera nyttan av nya resurser mot behovet av att i andra sammanhang kunna tygla företagens växande makt och
kontroll över utvecklingen och de ändliga resurserna.
I samband med att frågan om närmare interaktion med näringslivet aktualiseras i ﬂera organisationer omprövas samtidigt relationerna till nationalstat och kommuner. I denna utveckling tycks ﬂera organisationer hamna
i en situation som närmast kan beskrivas som ”dubbel dikeskörning”. Efter
att i många decennier bekvämt ha legat nedbäddade långt ned i det breda
”nationalstatsdiket” tycks nu en hel del etablerade folkrörelser och andra
organisationer vara på väg upp. I vår mening är detta i sig ingenting negativt. Faran är dock att organisationerna inte orkar stanna kvar uppe på den
egna vägen när man väl är uppe. De riskerar istället att blixtsnabbt rasa ned
i ”näringslivsdiket” på andra sidan. Nationalstatens medborgarkoncept byts
ut mot ett näringslivets kund- och marknadstänkande. Ut far regleringsbrev och förordningar. In träder istället upphandlingar, entreprenader och
94
MENING & MÅNGFALD
marknadsföringskonsulter. Man pratar i organisationerna om ”insamlingsmarknader”, registrerar sina ”varumärken”, upprättar ”marknadsavdelningar” och anställer kanske en ”verkställande direktör” istället för den tidigare
generalsekreteraren eller direktorn.
I en del organisationer tycks man alltså stegvis vara på väg att ersätta nationalstaten med näringslivet som referensram och tankeﬁgur för delar av
verksamheten. I många fall kanske man från organisationernas sida behöver ta en vända till i analysen och fundera över om och på vilket sätt detta
gynnar organisationens grunduppdrag och verksamheten. Flera organisationer har sedan tidigare ett väl utvecklat språk för att organisera och leda
verksamheten i linje och samklang med idén. Terminologin kan behöva fräschas upp, men inte sällan bär organisationens eget språk viktiga delar av
dess vision och idé, och vice versa.
Om behovet av relevant forskning och utbildning
Arbetet med att leda och organisera idéburna organisationer, som vi har
diskuterat i denna text, kräver kompetens och analysförmåga hos de personer som har uppdrag på styrelse- och ledningsnivå. En viktig del av detta arbete handlar om att kunna tydliggöra – men även om att utveckla och ompröva – relationerna till såväl oﬀentlig sektor som näringsliv. Det handlar
också om att kunna arbeta med verktyg för att utvärdera verksamheten utifrån organisationens egna uppdrag och förutsättningar. Utan sådana verktyg i bagaget är det svårt att orka axla det ansvar och förtroende det innebär
att leda en organisation som har det idéburna uppdraget som ledstjärna.
En viktig del av denna kunskap traderas traditionellt internt i våra organisationer. Annan kunskap är mer formaliserad i utbildningar och studiecirklar framtagna vid organisationernas egna folkhögskolor och studieförbund.²⁰ Här ligger huvuddelen av ansvaret för att utveckla och bedriva dessa
utbildningar på organisationerna själva. En allt viktigare, och dessutom växande, källa till kunskap är dock någon form av akademisk utbildning. Det
gäller för personer i mer operativa ledande befattningar i organisationerna,
men även för dem som innehar olika former av förtroendeuppdrag.
För såväl näringslivet som inom den statliga eller kommunala sfären ﬁnns
det idag en uppsjö av relevanta utbildningar och kurser på universitetsnivå.
Det är utbildningar som riktar sig just till de personer som ska organisera
och leda verksamheter inom stat och näringsliv. Det svenska universitets95
MENING & MÅNGFALD
och högskoleväsendet av idag omfattar universitetsämnen som nationalekonomi och företagsekonomi samt discipliner som statsvetenskap och förvaltningsekonomi. Här bedrivs omfattande forskning och grundläggande
kunskap förmedlas till studenterna, men det handlar om studier och kurser där företaget respektive den oﬀentliga förvaltningen står i förgrunden.
Den oﬀentliga sektorn och statligt eller kommunalt drivna verksamheter är
dessutom den naturliga inramningen också för studenter vid lärarutbildningarna och socionomprogrammen vid de statliga högskolorna. Detsamma gäller för merparten av utbildningar för läkare och sjuksköterskor. Ofta
är det personer ur dessa professioner som sedan får någon form av ledande
befattning inom de olika verksamheterna. Ibland efter en eller annan ledarskapsutbildning, inte sällan modellerad efter det privata näringslivet och
dess modeller och tänkande.
Vi har nu en utveckling där man inom allt ﬂer områden i samhället för
det första allt tydligare verkar vilja lyfta in de ideella organisationerna i samtalet. För det andra tycks man förvänta sig att alltmer verksamhet i framtiden ska bedrivas utanför såväl stat som näringsliv. Denna utveckling är
också mycket tydlig i siﬀror och volymer när vi följer upp den svenska ideella sektorns utveckling och expansion mellan 992 och 2002. Vi kan där
visa att sektorn som helhet expanderar i absoluta tal men också relativt
andra delar av samhället, såväl när det gäller antalet anställda som ekonomisk omsättning.²¹
Organisationerna i den ideella sektorn har alltså redan större omfattning,
bedriver mer verksamhet och kommer därmed troligen även få ökande betydelse i samhället. De två frågor vi ställer oss är var någonstans respektive
utifrån vilka grundläggande tankemodeller som nästa generations ledare i
dessa organisationer kommer att skolas in. Vi ställer oss frågorna utifrån ett
lednings- och organiseringsperspektiv som i första hand berör organisationerna själva. Men frågorna är väsentliga även utifrån ett samhällsperspektiv. I mångas föreställningar förväntas man inom dessa ideella organisationer bedriva denna verksamhet på något annat sätt och med andra resultat
än vad som kan eller kommer att ske i oﬀentlig eller vinstdrivande regi.
För att bedriva verksamhet på något annat sätt och med andra resultat
(mervärde) måste det ﬁnnas någon form av särart. Här kopplar vi alltså tillbaka till vårt tidigare antagande om att ett mervärde måste bygga på någon
form av särart. Särarten kan till exempel ligga i sättet att organisera sig eller
uppstå genom den form av resurser som organisationen har tillgång till.
96
MENING & MÅNGFALD
Den kan också vara ett resultat av den tro, ideologi eller världsåskådning
man aktivt arbetar utifrån och påverkar då till exempel metoder och språk
som används i organisationen. Det ﬁnns intressanta exempel på olika former av särart. Frälsningsarméns sätt att organisera sig som ”en Guds armé”
i arbetet med de mest utsatta är ett sådant. Form och innehåll i de verksamheter inom vård, skola och omsorg som bedrivs utifrån Rudolf Steiners
tänkande i antroposoﬁskt inspirerad regi, ofta i stiftelseform, är ett annat
exempel.
Huruvida dessa – eller andra idéburna – organisationer sedan också tillför samhället någonting annorlunda (ett mervärde) genom sin verksamhet, är troligt men alls inte säkert. Om så sker – och hur detta går till – är
därmed ett par av de mest väsentliga frågorna att ta sig an och systematisera framöver för den svenska forskningen inom organisationsfältet. Om
detta ”annorlundaskap” sedan uppfattas som bättre eller sämre än vad som
sker i annan verksamhet är i många fall en värderingsfråga, och svårare att
komma åt via regelrätta studier.
Intressant att notera är dock att i båda de exempel som nämns ovan har
man i organisationerna bedömt att det behövs egna utbildningar för att
kunna leda och koordinera arbetet. Inom många andra idéburna organisationer tycks man göra en annan bedömning. Man litar på att det räcker
med de utbildningar som ﬁnns för näringsliv (inom till exempel företagsekonomi) eller oﬀentlig sektor (exempelvis statsvetenskap) som grundläggande akademisk bas för många personer i nästa generation ledare och förtroendevalda.
NOTER
¹ Se t.ex. Amnå (995); Busch-Zetterberg (996); Lundström och Wijkström (995); Micheletti (994); Trägårdh (995); SOU 993: 82; Zetterberg (995)
² Persson (200); SOU 2002: 3 (s. 77); Allians för Sverige (2005).
³ Se även Wijkström och Lundström (2002, s. 6–7)
⁴ För ett par mycket intressanta och aktuella bidrag som avviker från detta mönster att
så att säga ”se förbi” de ideella organisationerna själva, se Boström et al (2004) samt
Johansson (2005).
⁵ Marinadbegreppet har vi lånat av Lars-Erik Olsson vid Ersta Sköndal högskola som
första gången använde det vid en föreläsning i början av 2000-talet.
⁶ Se t.ex. Hansson och Wijkström (200); Hvenmark och Wijkström (2004); Wijkström
och Einarsson (2004); Wijkström, Einarsson och Larsson (2004).
97
MENING & MÅNGFALD
⁷ Huvuddelen i detta stycke är hämtad ur Wijkström och Lundström (2002, s. 9–2) och
bygger vidare på resonemang i Wijkström (998b, 200).
⁸ Wijkström (998a; 200)
⁹ Kategorierna i ﬁguren är idealtyper. Speciella drag eller attribut är renodlade och
överdrivna. För att illustrera har vi valt ut några existerande organisationer. Det är
viktigt att hålla i minnet att det är just som empiriska illustrationer på annars relativt
abstrakta idealtyper som organisationerna används. All verksamhet inom exempelvis plogbillsrörelsen bygger inte på metoder som en majoritet anser är ”oacceptabla”.
Men tillräckligt många av oss gör det för att vi till exempel ska acceptera att dess
medlemmar dömdes och sattes i fängelse när de 993 olagligt trängde sig in på Saab
i Linköping och symboliskt ”nedrustade” ett stridsﬂygplan.
¹⁰ Sims (996)
¹¹ Detta avsnitt bygger vidare på Wijkström (999).
¹² Se Johansson (2005) för intressanta analyser och utmärkta illustrationer av denna risk
när det gäller just ideella organisationers relationer till svenska kommuner.
¹³ Detta stycke är hämtat ur Wijkström och Lundström (2002, s. 6–7).
¹⁴ Se även Göran Ahrne (994), Sven-Erik Sjöstrand (995) och Hans Zetterberg (995)
för några svenska forskare hos vilka vi har hämtat delar av vår inspiration. För en utmärkt text av en amerikansk forskare på ett liknande tema, se Van Til (988).
¹⁵ Thörn (2002, s. 56)
¹⁶ Det kan vara värt att notera att detta sätt att analytiskt dela upp samhället inte särskiljer någon speciell domän för de organisationer som ibland betraktas som tillhörande
konsten, de fria akademierna eller pressen. Inte heller är fält som idrott eller bistånd
egna sfärer. Dagens Nyheter och Kinnevik är båda företag i näringslivet medan såväl
Malmö Stadsteater som Göteborgs universitet och Sveriges Radio ligger i den offentliga sektorn. En frikyrkokör eller amatörteatergrupp beﬁnner sig – precis som en
idrottsförening eller en humanitär hjälporganisation – i den ideella sektorn.
¹⁷ Peters (999)
¹⁸ Följande text är hämtad ur Wijkström (2004, s. 3)
¹⁹ Se till exempel Magnusson (2003)
²⁰ Wijkström och Åkerblom (2004)
²¹ Wijkström och Einarsson (under arbete)
LITTERATUR OCH REFERENSER
Ahrne, Göran, 994. Social organizations. Interaction inside, outside and between organiszations. London: Sage.
Allians för Sverige, 2005. Ideella sektorn stärker välfärden. Förslag från Alliansens Välfärdsgrupp, 4 maj, 2005, Internet: www.maktskifte.se
Amnå, Erik, red. 995. Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet.
Örebro: Libris
Boström, Magnus, Anders Forsell, Kerstin Jacobsson och Kristina Tamm Hallström,
red. 2004. Den organiserade frivilligheten. Malmö: Liber.
98
MENING & MÅNGFALD
Busch-Zetterberg, Karin, 996. Det civila samhället i socialstaten. Inkomstkällor, privata
transfereringar, omsorgsvård. Stockholm: City University Press.
Hansson, Jan-Håkan och Filip Wijkström, 200. Civilt samhälle, social ekonomi eller
nonproﬁt? Fallet Basta Arbetskooperativ. Stockholm: Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndal högskola.
Hvenmark, Johan och Filip Wijkström, 2004. The Popular Movement Marinade. SSE/
EFI Working Paper Series in Business Administration (www.hhs.se/eﬁ). Stockholm:
EFI, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.
Johansson, Staﬀan, 2005. Ideella mål med oﬀentliga medel, Stockholm: Sober Förlag.
Lundström, Tommy och Filip Wijkström, 995. Från röst till service? Den svenska ideella
sektorn i förändring, Stockholm: Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndal högskola.
Magnusson, Åke, red. 2003. Det globala ansvaret. Sjutton röster om internationellt företagande och etik. Stockholm: Ekerlids.
Micheletti, Michele, 994. Det civila samhället och staten. Stockholm: Fritzes.
Persson, Göran, 200. Tal av statsminister Göran Persson vid Kommunalarbetareförbundets kongress, 28 maj 200. Stockholm: Regeringskansliet.
Peters, Glenn, 999. Waltzing with the Raptors, New York: John Wiley & Sons.
Sims, Patsy, 996. The Klan, Lexington: The University Press of Kentucky.
Sjöstrand, Sven-Erik, 995. Om organisering av ideell verksamhet, i E. Amnå, red. Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet. Örebro: Libris.
SOU 993: 82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. Rapport av socialtjänstkommittén. Stockholm: Fritzes/Regeringskansliet.
SOU 2002: 3 Vinst för vården. Idébetänkande från utredningen vården ägarformer –
vinst och demokrati. Stockholm: Fritzes/Regeringskansliet.
Thörn, Håkan, 2002. Globaliseringens dimensioner. Stockholm: Atlas.
Trägårdh, Lars, red. 995. Civilt samhälle kontra oﬀentlig sektor, Stockholm: SNS Förlag.
Van Til, Jon, 988. Mapping The Third Sector, New York: The Foundation Center.
Wijkström, Filip, 998a. Diﬀerent Faces of Civil Society, Stockholm: EFI, Ekonomiska
Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.
Wijkström, Filip, 998b. Svarta änglar och vita dygder. i P. Aspers och E. Uddhammar,
red. Framtidens dygder. Stockholm: City University Press.
Wijkström, Filip, 999. Strategisk ledning av ideell verksamhet. i L. Elbe (red) Möten
med mening. Tankar om ideellt arbete bland unga, Stockholm: Stiftelsen Konung
Gustaf V:s 90-årsfond.
Wijkström, Filip, 200. Socialt kapital och civilt samhälle i Norden. i L. S. Henriksen och
B. Ibsen, red. Frivillighedens utfordringar. Odense: Odense universitetsforlag.
Wijkström, Filip, 2004. Ett starkt civilsamhälle för mångfald och förnyelse. i Öhrlings
PricewaterhouseCoopers, Ideella föreningar – regler, redovisning och skatter, 2 uppl.
Stockholm: Öhrlings PricewaterhouseCoopers.
Wijkström, Filip och Stefan Einarsson, 2004. Foundations in Sweden. Their Scope, Roles
and Visions. Stockholm: EFI, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.
99
MENING & MÅNGFALD
Wijkström, Filip, Stefan Einarsson och Ola Larsson, 2004. Staten och det civila samhället. Idétraditioner och tankemodeller i den statliga bidragsgivningen. Stockholm:
Socialstyrelsen.
Wijkström, Filip och Torbjörn Einarsson, under arbete. Den ideella sektorns utveckling
992–2002. Stockholm: EFI, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.
Wijkström, Filip och Tommy Lundström, 2002. Den ideella sektorn. Organisationerna
i det civila samhället. Stockholm: Sober Förlag.
Wijkström, Filip och Cecilia Åkerblom, 2004. Dolda arenor för (re)produktion av ett alternativt ledarskap? SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration (www.
hhs.se/eﬁ). Stockholm: EFI, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan
i Stockholm.
Zetterberg, Hans, 995. Civila samhället, demokratin och välfärdsstaten i L. Trägårdh,
red. Civilt samhälle kontra oﬀentlig sektor. Stockholm: SNS Förlag.
100
6.
Socialt kapital och tillväxt i kunskapsekonomin
Ett regionalekonomiskt perspektiv på civilsamhället
Hans Westlund
Alltsedan 970-talet har de klassiska svenska industriorterna och deras större motsvarigheter i Europa och Nordamerika kännetecknats av kriser, nedläggningar, rationaliseringar och allvarligast: brist på nya växande näringar.
Den kraftiga tillväxten i bl.a. informations- och kommunikationsteknologisk industri, ﬁnansiella näringar och media har ägt rum i andra regioner
än industrisamhällets centra. Varför det? Varför har inte Sveriges en gång
fjärde stad, Norrköping, blivit ett centrum för de nya näringarna? Varför har
den ekonomiska tillväxten gått Ruhr, Midlands och det amerikanska ”rostbältet” förbi, trots deras stora folkmängd och marknadspotential? Kan det
ha något med deras civilsamhällen och deras sociala kapital att göra?
Civilsamhället brukar ofta deﬁnieras och mätas i kvantitativa termer,
t.ex. antal Non-Governmental Organizations (i Sverige talar vi oftast om
folkrörelser) och deras medlemstal. Denna artikel fokuserar dock på civilsamhällets kvalitativa sida: medborgarnas normer, värderingar och attityder, vilka ibland tar sig uttryck i och formuleras av formella organisationer,
men som kanske oftast skapas och utbyts genom medborgarnas informella
relationer på arbetet och fritiden.
Ett försök att besvara frågan om civilsamhällets betydelse för regioners
tillväxt och omvandling kan utgå från klassisk ekonomisk teori. Alltsedan
Adam Smiths dagar utgör begreppet specialisering en grundläggande förklaring till ekonomisk tillväxt. I An inquiry into the nature and causes of the
wealth of nations förklarade Smith (776) produktivitetsfördelarna med att
dela upp tillverkningen av knappnålar i olika moment istället för att samma
arbetare gör knappnålen från början till slut. Specialisering och arbetsdelning, genom löpande bandet, tids- och metodstudier mm, har varit en huvudmetod i industriproduktionens organisering och eﬀektivisering.
Också i rummet, på lokal och regional nivå har motsvarande specialise101
SOCIALT KAPITAL OCH TILLVÄXT I KUNSKAPSEKONOMIN
ring av produktionen kunnat konstateras genom historien. I många fall har
rumslig specialisering grundats på speciﬁka naturtillgångar, men redan Alfred Marshall (880/920) betonade den speciﬁka kunskap som tycks ﬁnnas
”i luften” i specialiserade industridistrikt och som bidrar till att höja produktiviteten och konkurrensförmågan. Paul Krugman (t.ex. 99) är den
ekonom som på senare år mest kraftfullt utvecklat teorier kring regional
specialisering och som därmed, vid sidan av Michael Porter (t.ex. 990) bidragit till den nu så populära klusterpolitiken.
Rumslig specialisering är inte bara något som omfattar samhällets ekonomiska sfär. De lokala och regionala civila samhällena har formats i samspel med produktionsmiljöerna. I den under en period typiska svenska modellen, brukssamhället, formades ett homogent civilt samhälle med stabila
relationer och ansvarsförhållanden och en samsyn kring brukets/fabrikens
och lokalsamhällets gemensamma intressen. I de mer storindustriella distrikten på den europeiska kontinenten och i Storbritannien var samsynen
mellan arbete och kapital ofta mindre utbredd men de civila samhällen som
formades präglades även där i hög grad av industrimiljön: ett ”manligt” civilsamhälle med stark sammanhållning, starka arbetarorganisationer och
där fotbollslaget var en viktig symbol för orten/regionen.
Tesen om specialisering som nyckeln bakom ekonomisk tillväxt baseras
på ett antal grundläggande antaganden om hur jämvikt uppstår på olika
marknader. Ekonomisk teori har visat sig vara mycket framgångsrik i att förklara sådana jämviktsprocesser. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats åt de processer som rubbar den ekonomiska och rumsliga jämvikten.
Den förste store teoretikern på detta område, Joseph Schumpeter, betonade
entreprenören som den som rubbar jämvikten genom att kombinera produktionsfaktorer på nya sätt. ”Utan entreprenörer avstannar tillväxten”, kan
Schumpeters budskap förenklat sammanfattas. Entreprenören var dock enligt Schumpeter inte bara den som skapade ny tillväxt utan också den som
raserade förutsättningarna för den gamla produktionen. Entreprenören skapade inte bara nya, eﬀektivare företag utan skapade även arbetslöshet och
andra problem när de gamla företagen inte kunde fortleva. Denna dubbla
roll hos entreprenören gör det möjligt att förstå varför entreprenörskap ofta
möter motstånd.
Sedan industrikrisen drabbade västvärlden på 970-talet har Schumpeters tankar fått en renässans och entreprenörskap är idag ett modeord.
Andra begrepp som är starkt kopplade till entreprenörskap är kreativitet
102
SOCIALT KAPITAL OCH TILLVÄXT I KUNSKAPSEKONOMIN
och innovationer. Det tycks vara en allmän uppfattning att det är egenskaper som dessa som utgör förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Frågan
är då vad det är för faktorer i ett samhälle som främjar dessa nu så hett eftertraktade egenskaper? Kan det vara så att kreativitet, entreprenörskap
och innovationer till viss del är beroende av normer, attityder och värderingar i civilsamhället?
Schumpeter skulle med stor sannolikhet svarat ja på denna fråga:
In the breast of one who wishes to do something new, the forces of habit rise
up and bear witness against the embryonic project… [Then there is] the reaction of the social environment against one who wishes to do something new…
any deviating conduct by a member of a social group is condemned, though
in greatly varying degrees according as the social group is used to such conduct or not… This opposition is stronger in primitive stages of culture than in
others, but it is never absent. Even mere astonishment at the deviation, even
merely noticing it, exercises a pressure on the individual. The manifestation of
condemnation may even come to social ostracism and ﬁnally to physical prevention or to direct attack… Surmounting this opposition is always a special
kind of task which does not exist in the customary course of life, a task which
also requires a special kind of conduct. (Schumpeter, 934, s. 86–87).
Mången svensk läsare associerar säkert det traditionella nordiska civilsamhällets jantelag till Schumpeters beskrivning. En entreprenör i Schumpeters
mening hotar inte bara de ekonomiska konkurrenterna utan också den relativa trygghet som ett stabilt lokalsamhälle innebär, vare sig det är en by, ett
brukssamhälle eller förvaltningsstad. Det är således knappast förvånande
om civilsamhällets normer, såväl i bondesamhället som i industrisamhället,
bromsat entreprenörskap.¹
I civilsamhället inryms olika gruppers och individers skilda värderingar, liksom organiserade uttryck för dessa. Gamla och nya idéer och intressen konfronteras med varandra, men normalt ﬁnns det under en period
vissa värderingar som är dominerande i civilsamhället.² I allmänhet torde
det vara rimligt att anta någon slags växelverkan mellan de ekonomiska
strukturerna och civilsamhällets dominerande värderingar. Ofta bromsar
civilsamhällets förhärskande normer och värderingar inledningsvis nyheter, men om dessa efterhand slår igenom anpassar sig civilsamhället. Därigenom går det att förklara varför civilsamhällets värderingar först motsatt sig innovationer, men sedan de väl slagit igenom understött rådande
103
SOCIALT KAPITAL OCH TILLVÄXT I KUNSKAPSEKONOMIN
specialisering och bromsat entreprenörskap i konkurrerande näringar och
andra potentiella förändringar. På samma sätt som detta dragit ner på förändringstakten under omvandlingsperioderna, har det under industrisamhällets stabila tillväxtfaser varit till fördel för tillväxten.
När industrisamhället väl var etablerat och hjulen rullade på var det
”more of the same” och inget nytt entreprenörskap som bäst gynnade tillväxten. Den idag så förkättrade bruksandan i den svenska industrins kärnregioner, var en gång ett av fundamenten för den svenska ekonomiska tillväxten. När 970-talets industrikris kom, stod industriregionerna däremot
där med ett näringsliv som blivit omodernt och med ett civilsamhälle utan
den kreativitet, entreprenörskap och förmåga till innovationer som skulle
kunna bidra till strukturell förnyelse.
Den tillväxt som ägt rum i västvärlden efter 970-talet har ägt rum i regioner som aldrig dominerades av någon bruksanda, främst storstadsregioner med universitet och en varierad näringsstruktur samt en del medelstora universitetsstäder. Den gängse förklaringen till deras tillväxt är att
de växande näringarna varit mer kunskapsintensiva och därmed lättare utvecklats i regioner med stort utbud av högutbildade samt att storstädernas
större arbetsmarknader i sig fungerat som en magnet, eftersom de gör det
lättare för folk att byta jobb utan att behöva ﬂytta. Det är ingen tvekan om
att dessa förklaringar har stor giltighet.
Samtidigt ﬁnns det skäl att diskutera en kompletterande förklaring till
dessa regioners tillväxt, nämligen deras – i vid mening – civila samhällen.
Jag snuddade vid den förklaringen då jag i en intervju för några år sedan
påpekade att populärkulturen alltmer avspeglar storstadens normer och att
ungdomars inﬂyttning till storstäderna i växande utsträckning tycks bero
på att de söker en annan miljö med bl.a. brett kultur- och fritidsutbud och
en mångfald av livsstilar. (Dessvärre omformade reportern detta till påståendet att ”TV-såporna avfolkar glesbygden” och sedan var en seriös diskussion om detta inte möjlig att föra.) Det ﬁnns med andra ord många
tecken på att de regionala civilsamhällena inom ett land skiljer sig åt, både
ifråga om vilka värderingar som är rådande och mångfalden av värderingar. Bruksorterna och storstäderna skiljer sig väsentligt åt i båda dessa avseenden.
Huvuddelen av det som skrivits om sambandet mellan civilt samhälle,
dess uttryck i form av kultur, fritidsaktiviteter, livsstilar, värderingar, etc.
och regional tillväxt har anekdotisk karaktär, dvs. det handlar om enskilda
104
SOCIALT KAPITAL OCH TILLVÄXT I KUNSKAPSEKONOMIN
exempel. Ett ofta anfört exempel är den lilla staden Holstebro på Jylland,
vars satsningar på modern kultur ofta har framhållits som lyckade – även
om det ﬁnns de som hävdar att Holstebro främst är ett exempel på skicklig
marknadsföring.
Den mest omfattande studien kring dessa frågor är den amerikanske regionalforskaren Richard Floridas bestseller The Rise of the Creative Class
(2002).³ Floridas huvudtes är att drivkraften i kunskapsekonomin är den
”kreativa klassen” omfattande drygt 30 procent av USA:s befolkning. Det
är var medlemmarna i denna klass väljer att bosätta sig som avgör var regional tillväxt äger rum. Han lyfter fram ett antal faktorer som tycks vara
betydelsefulla för ”de kreativas” val av region, nämligen:
•
•
•
•
•
•
En stor, förtätad arbetsmarknad som möjliggör jobbyten
En livsstil med brett nöjesutbud
Caféer och andra mötesplatser för social interaktion
Diversiﬁering och tolerans av olikheter i idéer, livsstilar och etnicitet
Regionens/platsens autenticitet i form av egen kultur
Regionens/platsens identitet, som ökat i betydelse när andra former av
identitet minskat
Med hjälp av regionala index över kreativitet och olika livsstilsvariabler påvisar Florida tydliga samvariationer mellan tillväxt, kreativitet och livsstilar.
Floridas resultat understöds bl.a. av en studie av Ottaviano & Peri (2004)
som i en studie av amerikanska städer drar slutsatsen att etnisk-kulturell
diversiﬁering ökar den regionala produktiviteten.
Med undantag av arbetsmarknaden kan det hävdas att Floridas faktorer avspeglar olika aspekter av civilsamhället, även om han inte använder
det begreppet. Men om vi jämför med det civic community som Robert
Putnam (993) beskrivit som grunden för demokrati och tillväxt, är det
framgångsrika civilsamhälle Florida lyfter fram något helt annat. Istället
för Putnams samhälle med starka sociala nätverk och homogena normer
och värderingar, betonar Florida snarast motsatsen: ett diversiﬁerat samhälle med många, lösliga nätverk där olika livsstilar tolereras. Medan Putnam beskriver ett kollektivt civilsamhälle skildrar Florida ett individualiserat, heterogent sådant.
Skillnaderna mellan Putnam och Florida kan också kopplas till en diskussion bland amerikanska sociologer. Medan Putnam hämtar sina teo105
SOCIALT KAPITAL OCH TILLVÄXT I KUNSKAPSEKONOMIN
retiska utgångspunkter från Colemans (998) synsätt att avgränsning eller
slutenhet är en källa till socialt kapital, har Burt (992) lanserat begreppet
”strukturella hål” mellan olika grupper/nätverk som en utgångspunkt för
uppkomsten av nytt socialt kapital i och med att en ”mäklare” kan skapa
länkar över dessa hål och skapa utbyte mellan de åtskilda grupperna/nätverken.⁴ Woolcock (998) har klassiﬁcerat de två typer av länkar som Coleman respektive Burt bygger sina resonemang på som bonding (bindande)
och bridging (överbryggande), en uppdelning med klar relevans till Putnams och Floridas skilda perspektiv.⁵ Såväl Burt som Woolcock har hämtat inspiration från Granovetters (973) distinktion mellan starka och svaga
länkar.
Det ligger nära till hands att anta att Putnam beskriver det relativt stabila civilsamhälle som (sedan det väl hade etablerats) anpassat sig till industriepokens produktions- och beslutsmiljöer, medan Florida tar fasta på
centrala karakteristika hos den framväxande kunskapsekonomins expansiva regioner. Om så är fallet uppkommer en ny fråga: kommer kunskapsekonomin även i fortsättningen att kännetecknas av de krav på ﬂexibilitet,
just-in-time, korta ledtider och nya innovationer som vi idag upplever, eller
kommer den, liksom industriepoken, så småningom att gå in i stabila tillväxtfaser som kännetecknas av more of the same? Det ﬁnns idag inte mycket som pekar mot det senare.
Om kunskapsekonomin fortsätter utvecklas efter de nuvarande utvecklingstendenserna betyder det således fortsatt behov av snabb kunskapsproduktion och kunskapsinhämtning för kontinuerliga produkt- och processinnovationer. Kort sagt: ett allt mer föränderligt och allt mindre stabilt
produktionslandskap där kreativitet och entreprenörskap är nödvändiga
ingredienser. I enlighet med resonemanget ovan kommer därmed också de
expanderande regionernas civilsamhällen att fortsätta förändras mot alltmer individualism, diversiﬁerade livsstilar och lösliga nätverk och rörelser
där globala impulser snabbt integreras.
Jag inledde med att diskutera vilken betydelse ekonomisk och rumslig
specialisering haft i den industriella tillväxten och formandet av civilsamhället. I många avseenden kommer specialisering säkert även i framtiden
att vara en huvudmetod i teknisk-vetenskaplig utveckling och produktiva
tillämpningar av denna – även om det s.k. Mode 2-paradigmet framhåller tendenser till mer multidisciplinär och användaranpassad kunskapsproduktion (se t.ex. Gibbons et.al. 994). Bland vissa multinationella företag
106
SOCIALT KAPITAL OCH TILLVÄXT I KUNSKAPSEKONOMIN
ﬁnns dock en växande insikt om att ”mångfald ger pengar”. I motsats till
den gängse bilden av industrisamhället är varken medarbetarna eller marknaden längre begränsade till västvärldens män. Volvo personvagnars (från
USA ”importerade”) mångfaldsråd med uppgift att bredda rekryteringen
och motverka diskriminering och IKEA:s anställningspolicy att medarbetarnas etniska sammansättning ska avspegla den i varuhusets närmarknad,
är några exempel på detta med svensk anknytning. Samtidigt bör det konstateras att detta synsätt inte gäller alla områden av dessa företags verksamhet och deﬁnitivt inte har slagit igenom i huvuddelen av det svenska
näringslivet.
Mest intressant i detta sammanhang är dock Floridas och andras ökade
betoning av diversiﬁering, mångfald och tolerans i det civila samhället och
dessa egenskapers koppling till regioners ekonomiska tillväxt. Om deras
resultat är generellt giltiga kan det betyda att civilsamhällets utveckling är
viktigare för ekonomin än någonsin tidigare.
Ekonomisk tillväxt applåderas idag av de ﬂesta. Tillväxt är dock aldrig
jämnt fördelad utan förknippad med klyftor mellan de som ”är med” och
de som är utanför. Det civilsamhälle som idag växer fram i tillväxtekonomins centra tycks i huvudsak formas av ”den kreativa klassen”, dvs. de som
”är med”. Historiskt sett är det knappast något nytt att uppåtstigande grupper och skikt omformar samhällets värderingar. Vad som däremot kanske
är nytt, är värderingarna: de ideal av individualistiskt självförverkligande,
som tidigare var förbehållna bohemiska konstnärskretsar, och den relativa
frånvaron av kollektivistiska värderingar som jantelag och bruksanda.
Frågan är dock vad som händer med dem som står utanför ”den kreativa
klassen”, om dessa har sin plats i det nya civilsamhället eller om diversiﬁeringen istället blir segregation? I det perspektiv som bl.a. Sassen (99) presenterat driver kunskapsekonomin också fram en lågbetald tjänstesektor.
Följden blir enligt henne en växande polarisering, också i rumsligt avseende, mellan rika och fattiga, mellan infödda och invandrare. Ett traditionellt
sätt att se på detta problem vore att befara ett ”dualt” civilsamhälle baserat
på nya eller gamla klassklyftor. Frågan är dock om vi inte snarare redan nu
kan se tecken på ett civilsamhälle med ett allt större antal alternativa värderingar och normer. I bästa fall befrämjar det den dynamik som Florida observerat. I värsta fall tenderar det till ett allas krig mot alla. De ekonomiska
konsekvenserna av de båda alternativen är uppenbara. I vilken utsträckning
grundläggande värderingar förblir gemensamma och vilken grad av ömse107
SOCIALT KAPITAL OCH TILLVÄXT I KUNSKAPSEKONOMIN
sidig tolerans som kan etableras blir sannolikt avgörande för det mångkulturella, multietniska civilsamhällets framtid.
Forskningsimplikationerna av detta är minst sagt vida. För det första
måste ﬂer studier av det knappast okomplicerade sambandet mellan diversiﬁering, mångfald, tolerans och tillväxt komma till stånd. Mångfald mätt
i kvantitativa termer kan i många avseenden enkelt plockas fram ur oﬃciell statistik. Men det som är helt avgörande – människors inställning och
förmåga att hantera mångfalden, deras tolerans, etc. – ﬁnns det inte lika
mycket uppgifter kring, särskilt inte om mer rigorösa ekonometriska analyser ska kunna göras med regioner som bas. Även om tillgängliga uppgifter kan användas för inledande analyser kräver fördjupade studier således
ny, förbättrad statistik.
För det andra: om detta samband kan beläggas och det ser ut att vara diversiﬁeringen/mångfalden/toleransen i civilsamhället som bidrar till tillväxten (och inte tvärtom) reser sig viktiga forskningsfrågor av policykaraktär. Här är några exempel:
• Vilka förutsättningar ﬁnns för diversiﬁering, mångfald och tolerans i
olika regiontypers civilsamhällen och vad innebär det för tillväxtpolitiken? Medan den svenska diskussionen idag kretsar kring koncentration
av resurser till ett fåtal tillväxtcentra (med Stockholm i spetsen) innebär
Floridas amerikanska resultat ett hopp även för mindre regioner – om
de förmår utveckla strategier för ökad öppenhet och attraktivitet. Hur
skiljer sig de svenska förutsättningarna från de amerikanska?
• Vilka faktorer främjar respektive motverkar de önskvärda regionala
egenskaperna? På vilket sätt bidrar – och förhindrar – olika aktörer på
olika nivåer till diversiﬁering, mångfald och tolerans? Förmår regioner
av egen kraft vända en negativ utveckling genom att förändra sina attityder och sina nätverk? Hur kan politiken påverka civilsamhället i detta
avseende?
• Är den polarisering som Sassen varnar för en oundviklig följd av kunskapsekonomins tillväxt? Eller har de svenska och nordiska civilsamhällena andra möjligheter att överbrygga klyftorna än vad fallet är i
USA?
• Är dagens närings-, tillväxt-, innovations- och folkrörelsepolitik överhuvudtaget kopplad till dessa frågor? Eller bygger den fortfarande på
industrisamhällets traditionella synsätt?
108
SOCIALT KAPITAL OCH TILLVÄXT I KUNSKAPSEKONOMIN
En stor del av diskussionen om civilsamhället har i Putnams anda fokuserat på kvantitativa, mätbara faktorer som antalet organisationer och dessas
medlemsantal. Denna artikel har istället inriktats på civilsamhällets kvalitativa sida: de informella normer, värderingar och attityder som avgör om relationer och nätverk etableras eller inte, om organisationer attraherar medlemmar eller inte och om innovationer uppkommer och exploateras eller
inte. Min slutsats är att Putnams tes om civilsamhällets betydelse för ekonomisk tillväxt i hög grad kan vara aktuell, om än i ett helt annat avseende
än det Putnam avsett. I kunskapssamhället kan således civilsamhällets sociala kapital vara det som avgör om en region utvecklas eller stagnerar. Blotta
tanken att civilsamhället verkligen skulle vara så betydelsefullt för tillväxten
borde vara ett tillräckligt argument för att börja nysta i denna hypotes!
NOTER
¹ En entreprenörs problem med dominerande intressen och värderingar kan exempliﬁeras med John Ericssons ångdrivna brandspruta, som när den framgångsrikt demonstrerades i London 829 orsakade sådan oro hos den dåvarande skråliknande brandkåren, att man lyckades stoppa inköp av brandsprutan (Goldkuhl 96).
² Hegels begrepp tidsandan (der Zeitgeist) kan ses som en benämning på dessa dominerande värderingar – åtminstone i vår moderna användning av begreppet.
³ Florida har nyligen kommit ut med uppföljaren The Flight of the Creative Class (2005).
⁴ Burts resonemang har i ett nätverksperspektiv stora beröringspunkter med Andersson & Strömquists (988) diskussion om ”kritiska länkar” i den historiska utbyggnaden
av transportinfrastrukturen.
⁵ Putnam (2000) använder också begreppen bonding respektive bridging socialt kapital.
Westlund & Bolton (2003) har dock framhållit att distinktionen mellan bindande och
överbryggande länkar inte är så glasklar som den i förstone kan synas, eftersom överbryggande länkar på en nivå samtidigt kan utgöra bindande länkar ur ett överordnat
perspektiv. De överbryggande sociala länkar som kopplar samman olika grupper i en
stad utgör samtidigt det bindande sociala kitt som håller samman staden gentemot
omvärlden, etc.
REFERENSER
Andersson, Åke E. & Ulf Strömquist (988) K-Samhällets Framtid, Stockholm: Prisma.
Burt, Ronald S. (992) Structural Holes. The Social Structure of Competition, Cambridge,
MA: Harvard University Press.
Coleman, James S. (988) ’Social Capital in the Creation of Human Capital’, American
Journal of Sociology (Supplement) Vol. 94, pp. 95–20.
109
SOCIALT KAPITAL OCH TILLVÄXT I KUNSKAPSEKONOMIN
Florida, Richard (2002) The Rise of the Creative Class: and how it’s transforming work,
leisure, community and everyday life, New York: Basic Books.
Florida, Richard (2005) The Flight of the Creative Class: The Global Competition for Talent, HarperBusiness.
Gibbons, Michael, C. Limoges, H. Nowotny, S. Schwartzman, P. Scott, & M. Trow (994)
The New Production of Knowledge: The Dynamics of Science and Research in Contemporary Societies. London: Sage.
Goldkuhl, Carola (96) John Ericsson, Mannen och uppﬁnnaren. Stockholm: Bonniers.
Granovetter, Mark, (973) ’The Strength of Weak Ties,’ American Journal of Sociology,
Vol. 78 (6), pp. 360–80.
Krugman, Paul (99) Increasing Returns and Economic Geography, Journal of Political
Economy, Vol. 99, pp. 483–99.
Marshall, Alfred (880/920) Principles of Economics: An introductory volume. London:
Macmillan.
Ottaviano, Gianmarco I.P. & Giovanni Peri (2004) Cities and Cultures. FEEM Working
Paper No. 92, 2004. http://ssrn.com/abstract=556243
Porter, Michael (990) The Competitive Advantage of Nations. Basingstoke: Macmillan.
Putnam, Robert D. (993) Making Democracy Work: Civic Traditions in Modern Italy,
Princeton, NJ: Princeton University Press.
Putnam, Robert D. (2000) Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community, New York: Simon & Schuster.
Sassen, Saskia (99) The Global City. New York, London, Tokyo, Princeton: Princeton
University Press
Schumpeter Joseph A. (934) The Theory of Economic Development. Cambridge, MA:
Harvard University Press.
Smith, Adam (776) An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. London: Printed for W. Strahan and T. Cadell.
Westlund, Hans & Roger Bolton (2003) ’Local Social Capital and Entrepreneurship’,
Small Business Economics, Vol. 2, pp. 77–3.
Woolcock, Michael (998) ’Social Capital and Economic Development: Towards a Theoretical Synthesis and Policy Framework’, Theory and Society. Vol. 27 (2), pp. 5–
208.
110
7.
Globalt socialt ansvar och kollektiva
nyttigheter: Vad kan civilsamhället göra?
Christina Garsten
I takt med den globala ekonomins framfart lär vi oss en ny vokabulär. Socialt ansvar, hållbar utveckling, kollektiva nyttigheter, partnerskap, frivillighet och transparens är nu väsentliga ingredienser i ”vad varje människa bör
veta”. Under senare år har dessa termer kommit att få en global dimension: vi har gemensamma intressen som varken kan uppfyllas av marknaden
eller enskilda stater, eller ens ﬂera stater i samverkan. Marknader är egentligen inte särskilt väl beskaﬀade att utkräva ansvar eller att tillhandahålla
kollektiva nyttigheter. Marknaders kortsiktiga aktieägar-logik bidrar inte
heller till att utveckla långsiktigt hållbara modeller för global utveckling.
Och företagens framgångar bygger till stora delar på en väl avvägd balans
mellan öppenhet och hemlighetsmakeri, där transparens inte alltid gagnar
vinstintresset (se t.ex. Garsten och Lindh de Montoya, 2006). Häri ligger
en av förklaringarna till varför vi överhuvudtaget behöver en stat som kan
förse oss med det som den osynliga handens politik inte förmår. Av den nya
vokabulärens terminologi är det egentligen bara partnerskap och frivillighet som attraherar marknadens aktörer: partnerskap genom associationer
till jämbördiga och frivilligt ingångna relationer (ofta även med romantiska övertoner) mellan olika typer av organisationer (Murphy and Coleman,
2000: 208–209), och frivillighet genom den öppna form av samordning och
det alternativ till hård styrning som det associerar till (Jacobsson m.ﬂ. 2004:
kap. 8, se också Garsten 2004). Kanske också genom att tanken om frivillighet när det gäller arbete öppnar för just frivilliga och ”gratis” tjänster,
huvudsakligen genom kvinnlig arbetskraft. Sammantaget stakar den nya
vokabulären ut riktningar som i olika grad attraherar eller repellerar samhällets aktörer.
Gatukravaller i Göteborg, protester i Seattle, rapporter om oetiskt handlande i företag. Senare års händelser ger vid handen att frågor om globalt
111
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
socialt ansvar och kollektiva nyttigheter är centrala för att förstå relationen
mellan marknad och samhälle. Den klassiska uppfattningen att marknadssystem styrs av en uppförandekod som applåderar vinst, tävling och segrar och en etik som ser samhällsansvar som frivilliga dygder utmanas nu av
krav på en ”human kapitalism”. Den osynliga handens politik har i många
fall visat sig otillräcklig för att säkerställa ett socialt ansvarstagande. Socialt ansvar, hållbar utveckling och kollektiva nyttigheter är speciella sorters
varor: alla vill ha dem men ingen vill egentligen betala för dem. Ofta formuleras målsättningarna istället i negativa termer: det gäller att undvika de
kollektiva skadligheter som följer på den globala ekonomins och de transnationella företagens framfart: brott mot mänskliga rättigheter, omänskliga
arbetsvillkor, barnarbete, miljöförstöring, osv. Marknaders globala utbredning bär med sig en mängd frågeställningar och utmaningar som rör hur
marknadskrafterna bäst kan styras och övervakas, vem eller vilka som ska
göra detta, och på vilka sätt. Vilka aktörer ska ta ansvar för marknadskrafternas eﬀekter på människors livsvillkor, mänskliga rättigheter och arbetsmiljöfrågor, och hur ska information och kunskap om företags beslut och
handlingar göras tillgängliga för allmänhetens insyn?
Den ekonomiska globaliseringen har åtföljts av en växande debatt kring
dess fördelningseﬀekter och kring företagens roll, deras ansvar och etik.
Krav på ett utvidgat ansvarstagande från näringslivets sida har förts fram
vid en rad internationella möten och demonstrationer och från en rad olika
aktörer. Inte minst har frågan debatterats i press och på elektroniska hemsidor. Särskild uppmärksamhet har ägnats situationer där ett ”legalt vakuum”
råder, som t.ex. regeringars ofta bristande kapacitet att säkerställa efterlevnaden av grundläggande nationella och internationella regelverk avseende
mänskliga rättigheter, arbetsvillkor, miljöhänsyn och korruption (Horn av
Rantzien 2003: ).
Svårigheterna att hitta en balans mellan strävan efter ekonomisk vinning
och socialt ansvarstagande har ytterst sin grund i en konﬂikt mellan en
marknadsbaserad, kortsiktig logik och en mer långsiktig samhällsbaserad
logik (Lindblom 2003). Konﬂikten handlar om makten över det politiska
handlingsutrymmet och frågan om hur sociala rättvisefrågor ska lösas. Hur
ska de sociala kostnader som följer i globaliseringens spår fördelas mellan
stater, företag, civilsamhälle och internationella organisationer och vem ska
ta ansvaret för dessa? Sådana frågor har också aktualiserats genom Amartya
Sens arbeten (995, 999) kring ekonomi, etik och utveckling. I Sens per112
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
spektiv är ekonomisk utveckling inte något mål i sig, utan bör värderas mot
de friheter som den skapar för människor – politisk, civil, och social frihet
– och de kapaciteter att påverka sitt eget liv och att förändra världen till det
bättre som utvecklingen stödjer.
Vi har, å ena sidan, att göra med ett gigantiskt misslyckande å marknadens vägnar. Det framstår med kristallisk tydlighet att marknadskrafterna
inte kommer att ta ansvar för en rättvis fördelning av världens resurser och
friheter. Men, å andra sidan sidan har vi också ett misslyckande att tillskriva staten. Statens kapacitet att samordna vårt samhälle till medborgarnas
bästa visar sig inte alltid räcka till. Dess politiska auktoritet har blivit alltmer
fragmenterad. Vi har heller ingen ”världsregering” att luta oss mot. Många
samhälleliga insatser ombesörjs idag, liksom tidigare i historien, av vad vi
kallar civilsamhället. Ett sätt att se på civilsamhället är att låta det beteckna samordnande kollektiv vid sidan av oﬀentliga organisationer och företag (Lindblom 2003). En stor del av dessa kollektiv går under beteckningen
NGOs (non-governmental organizations) eller liknande bokstavskombinationer. Också här har en rik ﬂora av termer vuxit fram: utöver NGOs har
vi t.ex. INGOs (international non-governmental organizations), GONGOs (government-organized non-governmental organizations) QUANCOs
(quasi-non-governmental organizations) och DONGOs (donor-organized
NGOs) (se Duner 2002: 92–93, Weiss och Gordenker 996: 20 ﬀ.).
En väsentlig och ökande del av samordningen i samhället utförs idag av
civilsamhället och dess organisationer. Genom dessa formas och omformas
värden, politiska agendor, handlingsutrymmen och samarbetsformer. Men,
civilsamhällets olika organisationer varierar starkt med avseende på struktur
och ändamål och kan inte heller bara karaktäriseras som icke-statliga eller
icke-vinstdrivande organisationer. Till civilsamhället hör också samordnande kollektiv som politiska partier, lobbygrupper, välgörenhetsorganisationer
och olika sorters klubbar (Lindblom 2003: 06). Samhällslivet låter sig svårligen indelas i olika territorier; civilsamhällets organisationer använder ofta
marknadssystemet för att skaﬀa arbetskraft, för att mobilisera intresse, eller
få tillgång till ﬁnansiella resurser. Inte sällan använder sig vinstdrivande företag av civilsamhällets språkbruk eller låter dess sociala engagemang integreras i lönsamhetskalkyler. Samhällslivets topograﬁ blir på så sätt präglat av
en växande skara ”hybridorganisationer”. Ett exempel på detta är den amerikanska organisationen Business for Social Responsibility (BSR), som enligt
uppgift fungerar både som ett företag och som en NGO. Att röra sig mel113
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
lan det icke-statliga, det statliga och det privata kan i själva verket sägas ha
blivit en del av dessa organisationers strategiska handlande. Civilsamhällets
olika organisationer ägnar sig ibland åt vad man skulle kunna kalla ett slags
”akronympolitik”, där deras ﬂexibla organisationsform relativt lätt låter sig
lånas till olika och situationsberoende intressen och insatser.
Civilsamhällets organisationer har också kommit att spela en viktig roll,
inte bara för det lokala samhället, utan som en integrerad del av globaliseringen, och som kritiker av densamma. Eller snarare, som kritiker av den
globala marknaden. Civila påtryckargrupper och aktivistnätverk har med
hjälp av gränslös mediateknologi kommit att bli starka pådrivare av globaliseringen för mänskliga rättigheter och miljöhänsyn, eller för beskattning av ﬁnansiella transaktioner över nationella gränser, som Human Rights
Watch, Greenpeace och Attac. Medlemmar i organisationer som kritiserar
den ekonomiska globaliseringens framfart har ibland, ofta felaktigt, kallats
för anti-globalister. Flertalet av dem kämpar inte mot globalisering i sig,
utan för mer vitala demokratier, lokalt, nationellt och internationellt, och
emot den variant av kapitalism som utarmar mänskliga fri- och rättigheter. Kluvenheten till globaliseringen står att ﬁnna i att dessa organisationer
ofta är barn av intensiﬁerade transnationella ﬂöden av idéer, människor, och
varor, och att de själva hämtar sin näring just genom gränsöverskridande
kontakter och möten.
Genom ökad transnationell aktivism har också civilsamhället, genom
bl.a. NGOs och INGOs, kommit att bli en nagel i ögat på många storföretag. Inom det policy-område som kommit att kallas ”företagens sociala ansvar” hittar vi en rik ﬂora av organisationer, alla med sina speciella intressen
och målsättningar: Amnesty Business Group, Business in the Community, Clean Clothes Campaign, AccountAbility, Global Witness, m.ﬂ. Många
av dessa har vunnit legitimitet genom avslöjande rapporter om missförhållanden hos transnationella företags underleverantörer och genom att
kräva hårdare former av styrning och reglering. Många av dem samarbetar
och söker allianser med andra typer av organisationer: med företag, statliga
myndigheter, internationella organisationer och fackförbund. Här har FNs
initiativ Global Compact kommit att bli en plattform för ömsesidigt lärande
och alliansskapande. Global Compact är också något av ett laboratorium
för olika former av etiska koder, sociala standarder och andra frivilliga regleringsformer. Delvis genom FNs försorg har civilsamhällets organisationer
härigenom kommit att spela centrala roller på områden som skapandet av
114
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
etiska regler, genomlysning av företags arbetsvillkor i tredje världen, och offentliggörande av korruption.
Som en konsekvens av uppmärksamheten på företags agerande över nationella gränser och svårigheterna att övervaka dem, har en mängd organisationer, utan egentligt politiskt mandat att styra företags agerande, tagit
plats som reglerare på den globala arenan. Ett sådant exempel är ISO (International Organization for Standardization), en INGO med säte i Genève,
som nu inte enbart sätter standarder och krav när det gäller eluttag och
skruvar, utan också blivit en central aktör i utformandet av en framtida
standard för företags och andra organisationers sociala ansvar. Ett annat
exempel är Social Accountability International, en USA-baserad NGO som
utarbetat en ofta använd standard för företags sociala ansvar med tillhörande uppföljnings- och kontrollsystem. Stater kan, i någon mån, sägas ha
fått konkurrens i styrningen av det globala samfundet. Medan traditionella
sätt att styra marknadsaktörers handlingsutrymme tidigare har dominerats
av statens inﬂytande i form av hierarki, monopol och demokratisk legitimitet, utmärks dessa nya styrformer mer av nätverk, konkurrens och kunskap
som legitimeringskälla. Istället för en hierarkisk ordning med staten högst
upp, får vi en multicentrisk ordning med konkurrens och samarbete mellan
olika typer av organisationer. Stater blir alltmer invävda i komplexa organisatoriska konstellationer, där standarder med normativ innebörd utfärdade av andra än stater vinner auktoritet och kommer att fungera reglerande
(Ahrne, Brunsson och Garsten 2000, Tamm Hallström 2000).
Medan företrädare för det civila samhällets organisationer ofta ser dessa
frivilliga regleringsformer som ett led i arbetet i riktning mot ökad statlig
intervention och bindande regler, förespråkar näringslivets representanter
en mer ﬂexibel linje och efterlevnad av redan existerande regelverk. Näringslivets aktörer anser oftast att marknaden själv, genom frivilliga överenskommelser och mjuka samordningsformer, har förmåga att lösa de
problem som uppstår i globaliseringens kölvatten. Inom den politiska sfären har röster höjts för en mer aktivt reglerande politik, där staters inﬂytande över de multinationella företagen ska stärkas genom ökad insyn och
kontroll av existerande lagar, eller genom att multilaterala avtal och regler
ska upprättas mellan stater, internationella organisationer och företag i allians. Ett relativt färskt uttryck för detta är Förtroendekommissionen, som
tillsattes av den svenska regeringen under hösten 2002, och vars ordförande Erik Åsbrink anfört att systemet med företagens självreglering har allt115
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
för stora brister och riskerar att skapa besvärande jävsituationer. Samtidigt,
enligt Åsbrink, är självreglering mer ﬂexibel än lagstiftning och kan ställa
högre krav på företagen (Dagens Nyheter, 6 maj 2003).¹
Men här möter vi en politisk myrmark, ett delvis oreglerat område med
en rad inneboende motsättningar och utmaningar. Försöken att balansera
socialt ansvar mot ekonomiska prioriteringar genom så kallad mjuk normgivning och multilateralt partnerskap skapar både lösningar och problem
(Abbott och Snidal 2000, Shelton et al 2002). De erbjuder en form av styrning som kan underlätta en frivillig samordning globalt och som framstår
som ett ﬂexibelt och attraktivt alternativ till den hårda tummens politik.
Frivilliga regleringar är svåra att motstå genom att de framstår som ”goda”
och som uttryck för aktörernas vilja till att bidra till en bättre värld. De
får ofta representera ”good governance”. Samtidigt är frivilliga styrformer
problematiska från legitimitets- och ansvarssynpunkt. T.ex. har de organisationer som utfärdar frivilliga uppförandekoder inte den legitimitet som
tillkommer demokratiska statsledningar. Och trots att de kan ha stor betydelse för företags agerande är det svårt att utkräva ansvar. Gränserna för
hur långt ett företags ansvar sträcker sig och var andra organisationer tar
vid är ofta oklara. De regelverk som är avsedda att styra företags inverkan
på sociala förhållanden över nationsgränserna är sällan juridiskt bindande.
Kritiker hävdar att frivilliga standarder i praktiken fungerar som ﬁkonlöv,
vilka oansvariga företagsledare kan iklä sig och samtidigt dölja sina oegentliga förehavanden för allmänheten (Florini 2003: 07). På så sätt kan anammandet av frivilliga regelsystem beskugga andra aktiviteter och ge en falsk
legitimitet åt verksamheten. De organisationer som får i uppdrag att följa
upp hur företag efterlever reglerna är heller inte alltid överens om kriterierna för utvärdering eller formerna för dem. Möjligheterna att sanktionera
regelbrott är också små. Andra sanktionsmöjligheter än negativ press, så
kallad ”naming and shaming”, saknas ofta.
Frivilliga regler för företags sociala ansvar och värnandet om kollektiva
nyttigheter kan alltså ur många aspekter framstå som svaga verktyg. Men
frivillighetens organisering rymmer också en dubbelhet; frivilliga initiativ
kan få tvingande eﬀekter. Frivilliga regler kan också vara en form av motmakt som tillvaratar nya möjligheter för deltagande i ett globalt samhälle (Boström m.ﬂ., 2004: 208–209). Även om civilsamhällets organisationer
inte har mandat att agera som reglerande aktörer, spelar deras åtgärder icke
desto mindre en reglerande roll (Hirst och Thompson 999: 276–277). När
116
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
det gäller företagens sociala ansvar har det t.ex. blivit närmast nödvändigt
för varje företag att skapa en policy för ansvarstagande och etiska överväganden i form av en code of conduct. Det betraktas snarast som ett hygienkrav att varje enskilt företag artikulerar sitt ställningstagande på detta sätt.
Likaså har anammandet av standarder för socialt ansvar kommit att fungera som en typ av självsanering inom företagsvärlden, där frivilligheten i sådana regler framstår som betydligt mer attraktiv än införandet av tvingande
statliga regelverk, utöver dem som redan existerar på området. Ytterligare
en faktor som bidrar till att frivilligheten övergår i något mera tvingande är
att mellan- eller överstatliga organisationer (t.ex. EU, FN) med olika medel
arbetar för att företagen ska följa reglerna. Standarderna blir ”standard” i
de industriella nätverken; de blir det som gäller (Tamm Hallström 2004:
kap. 5). Inte minst genom de maktmedel som civilsamhällets organisationer
förfogar över i form av opinionsbildning, kunskapsspridning, lobbying, och
medborgerlig mobilisering kan standarder få en tvingande karaktär, utan
man fördenskull slipper frångå frivillighet som organisationsform.
Betyder det att staten helt spelat ut sin roll? Säkert inte. Staten är fortfarande den viktigaste samordnaren för marknadssystemet och överskuggar företagens inﬂytande genom det tvång den kan utöva. Många forskare
och debattörer ser en delvis annorlunda och betydelsefull roll för staten
växa fram. Hirst och Thompson menar t o m att nationalstaten kommer
att tillmätas en allt större betydelse i en internationell ekonomi. Nationalstater har en förmåga som andra aktörer på den globala arenan saknar;
”their ability to make bargains stick: upwards because they are representative of territories, and downwards because they are constitutionally legitimate powers” (999: 277). Globaliseringen ger staten en förstärkt roll som
relä mellan internationellt organiserade styrsystem och civilsamhällets artikulerade intressen. Ytterst ansvariga för efterlevnaden av gemensamma
internationella regler när det gäller mänskliga rättigheter, arbetsrätt, korruptionsbekämpning och liknande är de nationella regeringarna. De avtal,
konventioner och deklarationer som ligger till grund för de krav på socialt
ansvar som nu ställs på företag har förhandlats fram och undertecknats av
regeringar, som därmed också har ett huvudansvar för implementering och
kontroll (Horn af Ranzien 2003: 7).
Den ekonomiska globaliseringen har emellertid haft ett ojämnt inﬂytande över nationella policy-områden i olika länder. Riktningen och styrkan
av dessa eﬀekter beror i hög grad på välfärdsstaternas varierande institu117
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
tionella strukturer (Pierson 200, Garrett 998, Rodrik 998, Katzenstein
985, Swank 2002, Berger och Compston 2002, Leibfried och Pierson 995,
Scharpf och Schmidt 2000). Den svenska välfärdsstaten har till exempel
visat sig vara relativt motståndskraftig mot förändring utifrån och dess institutioner har skapat möjligheter för en aktiv välfärdspolitik i en europeisk eller global ekonomi (Svallfors 997, Rothstein 2003). I studier av starka
välfärsstater utvecklar forskare nu innebörderna av statens ökade inbäddning i andra multilaterala processer, där civilsamhällets aktörer har en mer
framträdande roll som pådrivare och samarbetspartners, snarare än dess
tillbakagång. Dessa insikter ger oss möjlighet att se hur man från svenskt
håll integrerar idéer om samhälleligt ansvar med krav på ökat spelrum för
marknaden. Här är det svenska regeringsinitiativet Globalt Ansvar ett exempel på statlig aktivitet för att främja svenska företags sociala ansvar när
det gäller mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, bekämpning
av korruption, en bättre miljö och övriga punkter i OECDs riktlinjer. Globalt Ansvar har tre övergripande målsättningar: att bidra till förverkligandet
av mänskliga rättigheter och hållbar utveckling, att stärka svenska företags
konkurrenskraft, och att öka kunskapen om de multilaterala regelverken.
Detta ska primärt ske genom ett konstruktivt samarbete mellan näringsliv,
fackliga organisationer, NGOs, Regeringskansliet och statliga verk (http://
www.regeringen.se/sb/d/2657/a/4557).
Svårare är det för statens armar att nå utöver det egna territoriets gränser. Kanske får vi sätta vårt hopp till civilsamhället och dess aktörer i värnandet om de mänskliga fri- och rättigheter som en hållbar social och ekonomisk utveckling kan bära med sig? Civilsamhällets aktörer har viktiga
uppgifter att fylla, genom att identiﬁera nya områden som kräver reglering,
att driva frågor om socialt ansvar och kollektiva nyttigheter på den internationella, såväl som den nationella, politikens agenda, att samla in och sprida
information och kunskap kring dessa frågor, och att arbeta praktiskt i hjälparbete och med preventionsåtgärder, lokalt och globalt. Frågan är hur långt
frivillighet som medel räcker? Är frivilliga samordningsformer och regleringar tillräckligt attraktiva för att locka de viktigaste marknadsaktörerna?
Räcker frivillighet för att säkerställa ett gemensamt och globalt socialt ansvar? När måste frivillighet övergå i tvång, och styrningen därmed övertas
av stater? Och hur stark är staters kapacitet att ensamma handla på dessa
områden? FNs generalsekreterare Koﬁ Annan har gett uttryck för behovet
av samverkan och partnerskap mellan olika typer av organisationer:
118
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
Det är inte bortom den politiska viljans makt att vrida utvecklingen mot fred
och säkerhet, större ekonomisk välfärd, social rättvisa och hållbarhet. Men
varken ett enskilt land eller världsmarknaden kan uppnå dessa kollektiva nyttigheter på egen hand (citerat i Ordfront 2002, 2: 54).
De förhoppningar om samverkan, allianser, och partnerskap mellan stater,
företag och det civila samhällets organisationer som framskymtar i citatet
ovan har vunnit stort gehör under senare år. I vår tids versioner av Thomas
More’s Utopia (930 [56]) framstår sådana gränsöverskridande allianser
som receptet på ”good global governance”.
Det lokala civilsamhället har ofta setts som en kritisk länk mellan stat och
medborgare, mellan stat och marknad. Det transnationella civilsamhället
arbetar under andra förutsättningar – där ﬁnns varken ett globalt medborgarskap eller en global stat att medla mellan. Detta till trots har det hävdats
att civilsamhället, så som det representeras genom NGOs, framstår som
mer trovärdiga transnationella aktörer än vad företag eller andra transnationella organisationer kan göra. Det anses lättare att skapa ett slags kosmopolitisk handlingskraft för gemensamma värden som mänskliga rättigheter
eller miljöfrågor än det är att bygga en rotlös och gränsöverskridande företagskultur eller en världsstat (se t.ex. Hirst och Thompson 999: 276–277).
Civilsamhällets organisationer kan i denna anda och i Naomi Kleins termer (2002), erbjuda ”öppningar” i det globala landskapet, genom att fungera som plattformar för mänskliga rättigheter och ett motståndets praktik.
De kan föra allmänhetens talan och erbjuda ett slags ”competition for public conscience” (Florini 2003: 40) som tillser att politiker och företagsledare breddar sina perspektiv och agerar långsiktigt och etiskt. De kan sätta
standarder för agerande och på så sätt skapa en plattform för ett slags global politisk kultur, med kraft att fästa uppmärksamhet på frågor av global
karaktär.
Många förhoppningar och drömmar tillskrivs förvisso det civila samhället. Inte minst gäller det kanske idag, när ett globalt civilsamhälle framstår
som ett viktigt korrektiv till ett system av fragmenterad politisk auktoritet
och marknadsstyrning. Nicholas Deakin påpekar i sin bok In Search of Civil
Society (200) att det civila samhället i sig själv kan karaktäriseras som en
form av Utopia – som bärare av många förhoppningar men också som måltavla för en aldrig sinande kritik. En människas utopi är en annan människas dystopi, och på liknande sätt förhåller det sig med civilsamhällets orga119
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
nisationer. Många är förvisso gottgörare, med såväl pragmatiska syften som
visionära målsättningar i siktet. Andra organisationer har mer tvivelaktiga,
och ibland rent ondskefulla avsikter och planer. Civilsamhällets topograﬁ
avspeglar en rikt varierande terräng.
I den skönmålande bilden av det transnationella civilsamhället ﬁnns naturligtvis en del fallgropar att se upp för. Ann Florini påpekar att det också
kan ﬁnnas nackdelar med att överlämna en global styrning av marknaden
i händerna på fanatiska aktivister som inte är demokratiskt valda. Inte alla
kampanjer motiveras av strävanden efter sanning, rättvisa och jämlikhet.
Och här står sig nationalstaten lika slätt inför de regelbrott som begås av aktivister som av företagsrepresentanter. Inte heller har transnationella aktivister visat sig öppna för granskning och mottagliga för de krav på transparens som de själva ställer på företag och regeringar. Om denna ”immunitet”
inte återkallas kan det transnationella civilsamhället i själva verket förvärra
det demokratiska underskottet i världen, menar Florini (2003: 4).
I bästa fall kan civilsamhället och dess organisationer ha en central roll
i att medverka till att den nya vokabulär vi lärt oss – om socialt ansvar,
hållbar utveckling, kollektiva nyttigheter, partnerskap, frivillighet och transparens – omsätts i praktiken. NGOs och andra frivilliga organisationer
kan medverka aktivt i den mjuka regleringens samordning och ta plats i
de reglerande nätverk som formas i sådana processer. I sammanhanget är
det viktigt att granska den nya terminologins innebörder och eﬀekter. Vad
står kraven på transparens för och vilka förfäktar en ökad genomsiktlighet?
Vilka samhälleliga problem och utmaningar skymtar bakom olika gruppers
och organisationers rop på ansvar och ansvarsutkrävande av politiker, företagsledare eller byråkrater? Vilka öppningar och vilka låsningar skapas när
organisationer ingår partnerskap med varandra? I forskning om civilsamhället ställs föreställningar om samhällets organisering och styrning under
lupp, liksom själva föreställningen om ”samhället” som sådant och hur vi
vill beskriva det. Forskningen bidrar här till kunskap om hur samhällets
organisatoriska landskap förändras över tid och rum och hur relationerna
mellan olika typer av organisationer ändrar form och innehåll – lokalt och
translokalt. Inte minst hjälper oss forskningen att förstå vilka drivkrafter
som ligger bakom människors engagemang i formandet av skilda samhällsformer, och hur villkoren för detta varierar världen över.
120
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
NOTER
¹ Förtroendekommissionen överlämnade under våren 2004 sina betänkanden Svensk
kod för bolagsstyrning (SOU 2004: 46) och Näringslivet och förtroendet med bilaga
(SOU 2004: 47) till Finansdepartementet. Utredningens arbete är nu slutfört och kommissionen upplöst.
REFERENSER
Ahrne, G., N. Brunsson och C. Garsten. 2000. ”Standardizing through organization”. I
A World of Standards. Brunsson, N., B. Jacobsson och medarbetare. Oxford: Oxford
University Press.
Abbott, K. och D. Snidal. 2000. ”Hard and soft law in international governance”. International Organization, 54: 3, s. 42–456.
Berger S. och H. Compston (red.). 2002. Policy Concertation and Social Partnership in
Western Europe. Lessons for the 2st Century. New York: Berghahn Books.
Boström, M., A. Forssell, K. Jacobsson och K. Tamm Hallström (red.). 2004. Den organiserade frivilligheten. Malmö: Liber.
Dagens Nyheter, 2003-05-06. ”Etikkommissionen vill skrota företagens självreglering”,
av Pia Gripenberg.
Deakin, N. 200. In Search of Civil Society. Basingstoke: Palgrave.
Dunér, B. 2002. The Global Human Rights Regime. Lund: Studentlitteratur.
Florini, A. 2003. The Coming Democracy: New Rules for Running a New World. Washington, D.C.: Island Press.
Garrett, G. 998. Partisan Politics in the Global Economy. Cambridge: Cambridge University Press.
Garsten, C. 2004. ”Market missions: negotiating bottom line and social responsibility”.
I Market Matters: Exploring Cultural Processes in the Global Marketplace. Garsten,
C. och M. Lindh de Montoya (red.). Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Garsten, C. och M. Lindh de Montoya (red.). 2006. The Politics of Transparency: Unveiling Organizational Visions for a New Global Order. London: Edward Elgar Publishing.
Hirst, P. och G. Thompson. 999 [996]. Globalization in Question. Cambridge: Polity
Press.
Horn av Rantzien. M. 2003. ”Företagens sociala ansvar – den internationella utvecklingen i ett svenskt perspektiv”. Artikel publicerad på Globalt Ansvars hemsida, http://
www.regeringen.se/sb/d/2657/a/4557, besökt 2005-07-25.
http://www.regeringen.se/sb/d/2657/a/4557, Globalt Ansvars hemsida, besökt 200507-25.
Jacobsson, K., U. Mörth och K. Sahlin-Andersson. 2004. ”Den frivilliga styrningens attraktionskraft”. I Den organiserade frivilligheten. Boström M., A. Forssell, K. Jacobsson
och K. Tamm Hallström, red. Malmö: Liber.
121
GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER
Katzenstein, P. 985. Small States in World Markets. Ithaca: Cornell University.
Klein, N. 2002. Stängsel och öppningar. Rapporter från globaliseringens frontlinjer. Stockholm: Ordfront.
Leibfried, S. och P. Pierson. 995 (red). European Social Policy. Between Fragmentation
and Integration. Washington D.C: The Brooking Institution.
Lindblom. C. 2003. Marknad och samhälle. Stockholm: SNS Förlag.
More, T. 930 [56]. Utopia. Om en välordnad stat. Stockholm: Federativ Förlag.
Murphy, D. F. och G. Coleman. 2000. ”Thinking partners: business, NGOs and the partnership concept”. I Terms for Endearment: Business, NGOs and Sustainable Development. Bendell, J., red. Sheﬃeld: Greenleaf Publishing, s. 207–25.
Ordfront. 2002: 2. ”Världens bästa vara”. Av Kenneth Hermele.
Pierson, P. 200 (red). The New Politics of the Welfare State. Oxford: Oxford University Press.
Rodrik, D. 998. ”Why do more open economies have bigger governments?” Journal of
Political Economy, 06: 5.
Rothstein, B. 2003. Social Traps and the Problem of Trust. Stockholm: SNS.
Sen, A. 995. Etik och ekonomi. Stockholm: SNS Förlag.
Sen, A. 999. Development as Freedom. Oxford: Oxford University Press.
Scharpf, F. och V. Schmidt (red.). 2000. Welfare and Work in the Open Economy. Oxford: Oxford University Press.
Shelton, D. (red). 2002. Commitment and Compliance – The Role of Non-Binding Norms
in the International Legal System. Oxford: Oxford University Press.
SOU (Statens oﬀentliga utredningar) 2004: 46. Svensk kod för bolagsstyrning. Stockholm:
Allmänna förlaget.
SOU (Statens oﬀentliga utredningar) 2004: 47. Näringslivet och förtroendet med bilaga.
Stockholm: Allmänna förlaget.
Svallfors, S. 997. ”Worlds of welfare and attitudes to redistribution: a comparison of
eight western nations”. European Sociological Review 3, s. 283–304.
Swank, D. 2002. Global Capital, Political Institutions, and Policy Change in Developed
Welfare States. Cambridge: Cambridge University Press.
Tamm Hallström, K. 2000. Kampen för auktoritet. Standardiseringsorganisationer i arbete. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.
(EFI)
Tamm Hallström, K. 2004. ”Frivillighet för de starka”. I Den organiserade frivilligheten.
Boström M., A. Forssell, K. Jacobsson och K. Tamm Hallström. Malmö: Liber.
Weiss, T. G., och L. Gordenker. 996. NGOs, the UN and Global Governance. Boulder
och London: Lynne Rienner Publishers.
122
8.
Anti-apartheid och framväxten av ett globalt civilsamhälle
Håkan Thörn
En rörelse av rörelser
Anti-apartheidrörelsen spelade en central roll i framväxten av ett globalt
civilt samhälle under efterkrigstiden. Anti-apartheidorganisationer fanns
i en mängd länder, bland dem Japan, Holland, Indien, Guyana, Storbritannien, Ghana, Jamaica, Kuba, Nya Zeeland, Sverige och USA. Från det sena
950-talet och framåt deltog miljontals människor i olika typer av manifestationer mot apartheid: demonstrationer, bojkotter och aktioner. De ﬂesta
av dessa människor hade aldrig ens varit i närheten av Sydafrika. Deras stöd
var en handling som i anti-apartheidrörelsen deﬁnierades med hjälp av ett
begrepp som idag ofta anses utslitet: ”solidaritet”. Hur var detta möjligt?
Och vore något liknande möjligt idag?
Det breda stödet för anti-apartheidrörelsen skulle kunna förklaras med
att det var relativt okontroversiellt att vara emot apartheid. Vid de tillfällen
då media kablade ut bilder som visade apartheidregimens brutala svar på
inhemska protester, som i Sharpeville 960 eller Soweto 976, var det också
lätt för anti-apartheidaktivister att göra sig hörda. Men under långa perioder var det allt annat än enkelt att få uppmärksamhet och stöd. Ett viktigt skäl till detta kan sökas i efterkrigstidens politiska logik. Denna innebar att alla politiska fält av betydelse, internationella likväl som nationella,
klövs i enlighet med kalla krigets stilleståndslinje. I enlighet med denna
logik kunde de dominerande staterna i väst deﬁniera Sydafrika som en allierad och blockera varje försök att i FN:s säkerhetsråd införa sanktioner
mot landet. Enligt samma logik kunde ANC utmålas som del av ett politiskt
block som utgjorde ett hot mot världens fred och säkerhet, eftersom man
inte bara tog emot stöd från Väst, utan också från Öst. Innan genombrottet under det sena 980-talet utgjorde den transnationella anti-apartheidrörelsen därför under långa perioder ett slags ”tredje rum” (Bhabha 994).
Med kulturteoretikern Homi Bhabhas terminologi innebär detta en inter123
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
vention i en situation som har blivit extremt polariserad. Det tredje rummet
betecknar inte neutralitet – snarare utgör det ett tillstånd där konﬂikterna, motsägelserna och ambivalenserna hos en politisk ordning erfars som
starkast. En sådan erfarenhet artikuleras ofta i intervjuer jag har genomfört
med människor som i Sverige, Sydafrika, England och USA under ﬂera decennier varit aktiva mot apartheid.
Många menar att det var det kalla krigets slut, då ”kommunisthotet” försvann, som till slut fällde den sydafrikanska apartheidregimen. Men utan
trycket från de sanktioner som den transnationella anti-apartheidrörelsen
drev fram hade processen säkerligen blivit mer utdragen. Och utan uppbyggnaden av en politisk rörelse, i exil och inne i landet, som var mogen att
axla regeringsansvar i en demokratisk stat, hade kanske Sydafrika kastats in
i det politiska och sociala kaos som ofta följer på diktaturers fall.
Mobiliseringen mot apartheid pågick parallellt i olika nationella civilsamhällen – samtidigt som rörelsen spelade en viktig roll för framväxten och
konsolideringen av ett globalt civilsamhälle under efterkrigstiden.¹ Antiapartheidrörelsen kan bäst beskrivas som ”en rörelse av rörelser”, eller en
regnbågskoalition, som inbegrep en heterogen mångfald av nya och gamla
rörelseorganisationer och nätverk: befrielserörelser i syd, fackföreningar, solidaritetsrörelser, kvinnoorganisationer, ungdomsorganisationer (inklusive
politiska ungdomsförbund från liberaler till kommunister). En rad stater
tog också ställning mot apartheid och bidrog med betydelsefullt ekonomiskt
stöd till anti-apartheidrörelsen. Här intog Sverige, tillsammans med bland
andra Indien, en särskild ställning. ANC erhöll av SIDA, från 972 till 994,
totalt 896 miljoner kronor, vilket utgjorde merparten av dess civila budget
(Sellström 2002: 899). Den svenska regeringen lagstiftade också, med bred
parlamentarisk uppslutning, 979 om förbud mot nyinvesteringar i Sydafrika och 987 om ett förbud mot handel med varor och tjänster.
På de följande sidorna kommer jag att använda anti-apartheid som utgångspunkt för en diskussion av förändringsprocesser och ”rörelsevågor” i
det civila samhället under efterkrigstiden. I fokus står här den svenska rörelsen och staten och deras förhållande till den transnationella anti-apartheidrörelsen. Anti-apartheidrörelsen är väl lämpad för en diskussion av
sådana förändringar – sedd i ett globalt perspektiv var den en av de bredaste och mest inﬂytelserika sociala rörelserna under efterkrigstiden. Som
en transnationell rörelse verkade den under nära fyra decennier – från sent
950-tal fram till 994. Rörelsen kan förvisso betraktas som exceptionell i
124
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
det avseendet att dess bredd var unik – men just för att den i Sverige och
många andra länder rymde och förenade en stor spännvidd av civilsamhällets organisationsformer, ideologier och handlingsstrategier utgjorde den
ett slags mikrokosmos av civilsamhället i stort. Detta gäller också i allra
högsta grad på den globala nivån.
Jag menar också att fallet anti-apartheid inte bara är av historiskt intresse
– det kan fördjupa vår förståelse av skeenden i dagens civilsamhällen, nationellt likväl som globalt, och öppna för en kritisk granskning av aktuella
globala politiska skeenden och strategier. Därför kommer också arvet efter
anti-apartheid att diskuteras. Som ett inlägg i diskussionen om statens roll i
förhållande till den samtida globaliseringen jämförs å ena sidan den svenska
statens stöd till anti-apartheid (och andra befrielserörelser i södra Afrika)
med å andra sidan den strategi för statligt stöd till internationella demokratiseringsprocesser som förordades av Kommittén om Sveriges politik för
global utveckling (den så kallade ”Globkomutredningen”).
Civilsamhället och de sociala rörelsernas roll(er)
En analys av anti-apartheidrörelsens organisations- och handlingsformer
synliggör en rad missuppfattningar som ofta har präglat bilden av nya sociala rörelser – deras historiska rötter, deras förhållande till gamla sociala
rörelser och till staten. Ofta har ”det nya” överbetonats till förmån för den
historiska kontinuiteten. Nya rörelser har ofta ansetts vara svar på framväxten av ett postindustriellt informationsamhälle (Melucci 996; Castells
2000). Eftersom nya rörelser därmed har betraktats som ett fenomen som
uteslutande hör till så kallade ”avancerade kapitalistiska samhällen” har diskussioner om dessa rörelser ofta präglats av ett US/eurocentriskt perspektiv. Det har bland annat inneburit att man förbisett att sociala rörelser i syd
har spelat en viktig roll för framväxten av Europas och USA:s ”nya sociala
rörelser” och deras politiska handlingsformer.
De handlings- och organisationsformer som brukar associeras med nya
sociala rörelser – det gäller t.ex. ”en-fråge-strategin”, den civila olydnaden
och konsumentbojkotterna – präglade tidigt anti-apartheidrörelsen. Då
anti-atomvapenrörelsen och anti-apartheidrörelsen i England under det
sena 950- och tidiga 960-talet började använda sig av dessa aktionsformer skedde det under starkt inﬂytande från rörelser i syd, vilka länge använt dem. Det gällde framför allt den indiska anti-koloniala rörelsen och
125
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
den sydafrikanska anti-apartheidrörelsen. Den första internationella konsumentbojkotten av sydafrikanska varor skedde som ett direkt svar på en
uppmaning från en koalition av sydafrikanska rörelseorganisationer i samband med All African People’s Conference i Accra 958. Inte desto mindre
skapades vid denna tid i England uttrycket ”new politics” som en beteckning för politiska handlingsformer som vid denna tidpunkt adopterades av
anti-apartheidrörelsen i Europa. I Sverige gav denna ”nya politik”, i samband
med att LO ställde sig bakom Sydafrikabojkotten, upphov till en häftig debatt, som också delade arbetarrörelsen i två läger. De socialdemokratiska
tidningarna Aftonbladet och Arbetarbladet (2/2 960) kritiserade av principiella skäl konsumentbojkotten som en form av politisk handling. I denna
strid framfördes argument som sedan gång på gång upprepats i debatter om
de nya sociala rörelsernas utomparlamentariska agerande. Medan kritikerna av konsumentbojkotten menade att en sådan politisk handlingsform var
problematisk ur demokratisypunkt, eftersom den innebar att medborgare
utan mandat bedrev utrikespolitik, hävdade förespråkarna att sådana handlingar kan anses legitima, och t o m kunde bidra till att fördjupa demokratin
– när de är relaterade till politiska krav som har ett brett folkligt stöd men
negligeras av de politiska eliterna.
Om man således redan under tidigt 960-tal kan skönja en konﬂiktlinje
mellan (vad som i ett efterkrigstida europeiskt perspektiv framstod som)
”ny” och ”gammal” form för politisk aktivitet i det civila samhället, så har
denna motsättning inte desto mindre tenderat att överbetonas på bekostnad av kontinuiteten. I samband med ”68-generationens” inträde i antiapartheidrörelsen skedde förvisso en skärpning av denna motsättning, som
då också ﬁck karaktären av en politisk generationskonﬂikt. Runt om i världen manifesterade sig en ny politisk generation genom uppseendeväckande
utomparlamentariska handlingar i det oﬀentliga rummet. I anti-apartheidrörelsen handlade det ofta om aktioner mot idrottsevenemang där Sydafrika deltog. I Båstad stoppades en tennismatch mot Rhodesia i maj 968
och i England gjordes en rad aktioner mot det sydafrikanska rugbylagets
turné 969.
Mot denna bakgrund har 968 betraktats som en vattendelare, en genombrottstid för ”ny politik” och ”nya rörelser” (se t.ex. Bjereld & Demker
2005) – återigen ur ett eurocentriskt perspektiv. Ur ett sådant perspektiv
framstår emellertid inte bara ”68”, utan efterkrigstidens nya rörelser överhuvudtaget, som relativt historiskt isolerade ögonblick av intensiﬁerad poli126
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
tisk aktivitet – politiska dagsländor. Jag menar att detta synsätt överbetonar
rörelsernas manifesta nivå, synligheten i det oﬀentliga rummet (läs media),
och därmed också underbetonar dess latenta nivå – och därmed den historiska kontinuiteten.
Om den manifesta nivån av en social rörelse utgör dess yta, dess synlighet i samband med demonstrationer, aktioner eller debattinlägg, så representerar den latenta nivån djupstrukturen av rörelsers aktivitet (Melucci
99). På denna grundläggande nivå bedriver rörelser ett i hög grad ”osynligt” och ”långsamt” vardagsarbete, som bl.a. innebär rekrytering av nya
medlemmar eller anhängare, genomförande av studiecirklar, debatter, nätverkande, dialog med – eller påtryckningar på – etablerade institutioner,
samt en rad olika former av opinionsbildning.
I Sverige är sådant arbete inte uteslutande förknippat med de gamla folkrörelsernas organisationer – de utgör också en grund för merparten av de
ofta spektakulära aktioner och informella nätverkskoalitioner som kännetecknar nya sociala rörelser (Thörn 2003). De båda nivåerna förutsätter
varandra. Det är framför allt i samband manifestationerna i det oﬀentliga
rummet som rörelsen och dess politiska dagordning blir känd för politiska
beslutsfattare och en bredare allmänhet. Men kraften i dessa manifestationer är oftast relaterad till styrkan på den latenta nivån.
Rörelsevågor
I den moderna politiska historien, från de amerikanska och franska revolutionerna och framåt, har vi sett återkommande korta perioder av intensiﬁerad manifest rörelseaktivitet. De har haft en viktig bas i det nationella
rummet, men har ofta haft en transnationell spridning, som har tenderat
att intensiﬁeras med kommunikationsteknologiernas utveckling och utbredning. Exempelvis har årtal som 848 eller 968 fått symbolisera två av
dessa vågor. Om sådana årtal i den historiska forskningen också har fått representera övergången till, eller förebådandet av, nya faser i politiska moderniseringsprocesser världen över, så har dessa processer framför allt konsoliderats under de längre perioder av latent vardagsarbete som avlöst den
intensiﬁerade manifesta aktiviteten. Inom rörelseforskning har man försökt
fånga dynamiken i sådana processer med hjälp av begrepp som ”protestcykler” (Tarrow 998) eller, i svensk forskning, ”rörelsevågor”.
Det ﬁnns ingen historisk nödvändighet i dessa processer. Men empirisk
rörelseforskning utförd i en rad länder har visat att om perioder av inten127
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
siﬁerad rörelseaktivitet i det civila samhället ofta bärs fram av nya politiska generationer, och vid en ytlig betraktelse kan framstå som oförutsedd,
så springer de inte fram ur ett vakuum, utan har snarare föregående rörelsers latenta nätverk, deras ”osynliga vardagsaktivism” som en viktig förutsättning. Det spontana inslaget i rörelsevågor, kopplat till tillströmningen
av tidigare icke politiskt aktiva, ofta ungdomliga, grupper samspelar med
den organisatoriska och politiska erfarenhet som ﬁnns lagrad i de latenta
nätverken. Mindre grupper av ”rörelseveteraner”, som kan ha verkat i den
politiska oﬀentlighetens skugga under långa perioder, kan därför spela en
central roll för hur aktiviteterna i en ny rörelsevåg organiseras och hur dess
dagordning artikuleras. Dessa vågor av ökad politisk aktivitet kan å andra
sidan i sin tur generera mer eller mindre radikal förnyelse i – och/eller utvidga – de latenta nätverken. Samtidigt är dessa rörelsevågor inte sällan förenade med spänningar och konﬂikter mellan äldre och yngre generationer
av aktivister, vilket inte minst är tydligt om vi betraktar anti-apartheidrörelsens historia.
I den mån vi talar om demokratiska rörelser, så är det på den latenta
nivån som de demokratiska läroprocesserna i en social rörelse kan äga rum.
Den moderna demokratin har två sidor, där den ena utgörs av en uppsättning väl etablerade politiska institutioner, medan den andra utgörs av olika
former av medborgerlig aktivitet i det civila samhället. Här pågår de demokratiska läroprocesser som understödjer och fördjupar demokratins parlamentariska sida. Med läroprocess avser jag här erfarenhetsbaserade processer, där människor genom att delta i kollektiv handling involverar sig både i
sociala konﬂikter och i ett konsensusinriktat byggande av politiska identiteter. En central dimension i dessa processer är också ansträngningar att med
knappa resurser söka vägar till ökad kunskap om samhällsförhållanden och
strukturer, vilken kan lägga grunden för ett ökat medborgerligt inﬂytande
över samhälleliga beslutsprocesser.
Långt ifrån alla moderna sociala rörelser har varit demokratiska i sina
intentioner eller konsekvenser, men samtidigt existerar det i den moderna
historien knappast någon djupgående demokratiseringsprocess som inte
burits fram av sociala rörelser. Som numera klassisk folkrörelseforskning
har visat var folkrörelserna betydelsefulla för den moderna svenska demokratiseringsprocessen inte bara för att de verkade för allmän rösträtt och
frambringade en väljarbas för ett antal politiska partier. Den lokala nykterhetsföreningen och fackklubben, rörelsepressen och förlagen, ingick i byg128
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
gandet av en alternativ rörelsekultur, som var bärare av demokratiska läroprocesser vilka under tidigt 900-tal involverade betydande delar av den
svenska befolkningen (se t.ex. Lundkvist 977, Ambjörnsson 988). Denna
rörelsekultur lade grunden för det sena 900-talets relativt stabila svenska demokratiska samhälle, då den ”alternativa” rörelsekulturen successivt
också institutionaliserades och kom att ingå i en etablerad och staten närstående politisk konsensuskultur.
Anti-apartheid och det svenska civilsamhället
Låt oss mot bakgrund av resonemanget om rörelsevågor i civilsamhället
betrakta efterkrigstidens svenska anti-apartheidrörelse och dess samspel
med det globala civilsamhälle som etablerades vid denna tidpunkt. Under
denna period är det möjligt att urskilja åtminstone fem sådana vågor, där
varje period av intensiﬁerad rörelseaktivitet är tydligt länkad till tidigare rörelser genom perioder av latenta processer.
Genombrottet för den svenska anti-apartheidrörelsen har ofta setts som
ett svar på Sharpeville-massakern i mars 960. Den stora mediala uppmärksamheten och de många oﬀentliga manifestationerna av djup indignation som massakern gav upphov till måste emellertid ses mot bakgrund
av att anti-apartheidrörelsen redan hade bidragit till att föra upp apartheid
på den globala politiska agendan genom uppmaningen till en internationell
bojkott av sydafrikanska varor. I Sverige ägde en omfattande debatt om bojkotten rum i svensk press månaderna före Sharpeville. Genombrottet för
anti-apartheidrörelsen var en del av efterkrigstidens första transnationella
rörelsevåg, som framför allt bars fram av de anti-koloniala befrielserörelserna i syd (men också av den tidiga anti-atomvapenrörelsen, som i England
samlade mer än 00 000 människor till sina marscher till kärnvapenbasen
i Aldermaston). Dessa besvarades i Europa med gryende, men än så länge
relativt marginella, solidaritetsrörelser, av vilka anti-apartheidrörelsen var
den mest framträdande. Den lockade många unga människor till demonstrationståg ibland annat London och Stockholm.
Denna första rörelsevåg inbegrep en ökad internationalisering av politiska aktiviteter i det svenska civilsamhället. Medlemmar ur de politiska ungdomsförbunden åkte på internationella konferenser, där aktivister från de
framväxande och framåtblickande anti-koloniala befrielserörelserna i syd
ofta spelade en framträdande roll. Här initierades diskussioner och vänskapsband mellan personer som under de kommande decennierna skulle
129
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
bli nyckelpersoner i å ena sidan södra Afrikas befrielserörelser och å andra
sidan Sveriges politiska etablissemang (särskilt socialdemokrater och folkpartister). Därmed lades i denna rörelsekontext en viktig grund för det omfattande svenska statliga stödet till befrielserörelserna i södra Afrika, vilket
med en bred parlamentarisk uppslutning etablerades ett decennium senare.
Också verksamheten i det tidiga 960-talets första svenska anti-apartheidorganisationer, Sydafrikakommittéerna, hade ofta en internationell orientering. Exempelvis hade unga aktivister i Jönköpings Sydafrikakommitté tidigt
kontakter med den internationellt ledande brittiska solidaritetsorganisationen Anti-Apartheid Movement och FN:s anti-apartheidkommitté i New
York. Samtidigt spelade aktivister och organisationer som tillhörde gamla
rörelser, framför allt fackföreningar och kyrkliga nätverk, i Sverige och globalt, en drivande roll i anti-apartheidrörelsen vad gällde organiserandet av
bojkotter och bildandet av solidaritetsorganisationer och nätverk.
Också den andra, bredare och mer inﬂytelserika rörelsevågen i Sverige
under eftekrigstiden, som är förknippad med proteståret 968, var länkad
till befrielserörelser i syd. Om Vietnamfrågan och FNL-rörelsen dominerade i den framväxande unga politiska kulturen, så förstärktes och förnyades
också anti-apartheidrörelsen av studentgenerationen. Bland nyckelaktivisterna i Sverige liksom i England fanns också sydafrikanska studenter. I Sverige ﬁnansierades deras utlandsvistelse genom ett stödprogram till studenter från södra Afrika som initierats under det tidiga 960-talets rörelsevåg.
68-generationens anti-apartheidaktivister hade också starka kopplingar till
de lokala Sydafrikakommittéer som bildades under tidigt 960-tal – exempelvis var Lunds Sydafrikakommitté en drivande kraft i Båstadsaktionen
968. Samtidigt gav de unga aktivisternas förkärlek för direkta aktioner och
dragning till en marxistisk analys upphov till spänningar i förhållande till
den föregående vågens aktivister, som till väsentliga delar hade sökt proﬁlera sig som en respektabel påtryckningsgrupp.
Ur Sydafrikakommitéerna växte Afrikagrupperna, som blev en riksorganisation 975 (Afrikagrupperna i Sverige – AGIS) och som länge kom att domineras av studentgenerationen. De inledde ett oglamoröst och mödosamt
vardagsarbete som i väsentliga drag påminde om de gamla folkrörelsernas.
Många ledande aktivister hade också en familjebakgrund med anknytning
till någon av de gamla folkrörelserna. Under första halvan av 970-talet stod
Afrikagrupperna inte fria från de tendenser till politisk sekterism som då
130
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
delvis präglade den unga vänsterpolitiska kulturen. 978 gjordes emellertid
en ”avbön” i Afrikabulletinen (nr 43) i samband med att man i ett öppet brev
vände sig till arbetarrörelsen, särskilt fackföreningarna, med en inbjudan till
samarbete kring södra Afrika. Några år senare, 979, initierade Afrikagrupperna ISAK (Isolera Sydafrikakommittén), som samlade ett brett spektrum
av folkrörelseorganisationer, inklusive samtliga av riksdagspartiernas politiska ungdomsförbund med undantag för moderaternas.
Bildandet av ISAK sammanföll med det tidiga 980-talets transnationella rörelsevåg. Här spelade framför allt freds-, miljö- och kvinnorörelsen en framträdande roll. I den hittills största politiska demonstrationen i
svensk historia marscherade den 5:e maj 982 ca 00 000 människor för
fred i Göteborg, i England belägrades kärnvapenbasen i Greenham Common under en längre tid av 30 000 kvinnor. Miljöorganisationen Greenpeace lyckades på bara några få år, med hjälp av en serie mediainriktade spektakulära aktioner, rekrytera 3 miljoner medlemmar (Thörn 997).
Breddningen av anti-apartheidrörelsen i Sverige och internationellt utgjorde också en viktig del av denna rörelsevåg. Vid 980-talets slut hade ISAK,
som också kombinerade traditionellt folkrörelsearbete med mer spektakulära kampanjer och organisationer, 66 medlemsorganisationer, som representerade närmare 800 000 medlemmar.
Åren kring 990 ägde en mindre rörelsevåg rum i Europa, då framväxten av nynazistiska grupperingar och främlingsﬁentliga strömningar väckte
en anti-rasistisk mobilisering. I Sverige var den relaterad till anlagda bränder vid ﬂyktinganläggningar, Ny Demokratis framgångar med en främlingsﬁentlig retorik och den s.k. ”Lasermannens” beskjutning av invandrare. Invandrarorganisationer kallade till en landsomfattande punktstrejk 992 och
anti-rasistiska demonstrationer hölls över hela Sverige. I utkanten av denna
anti-rasistiska rörelse fanns också en ung militant gruppering, de s.k. ”Autonoma”, som valde att på gatorna möta nazisternas våld med våld. Trots
att anti-rasismen utgjorde anti-apartheidrörelsens ideologiska fundament
skedde inget mer omfattande samarbete med den anti-rasistiska rörelsen,
varken i Sverige eller i övriga Europa, framför allt på grund av den förras
strikta tillämpning av politisk minimalism (dvs. ”en-fråge-strategin”). ISAK
skakades emellertid av inre motsättningar i samband med att Autonoma
aktivister genomförde en serie sprängattentat mot bensinstationer knutna till oljebolaget Shell, som var föremål för en kampanj lanserad av den
transnationella anti-apartheidrörelsen, eftersom företaget vägrade att hör131
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
samma de växande internationella kraven på företagsbojkott av Sydafrika.
På motsvarande sätt som var fallet med organisationen ATTAC efter ”Göteborgskravallerna” ett decennium senare, tvingades ISAK av De Autonomas aktioner att diskutera och göra ställningstaganden relaterade till vilka
typer av utomparlamentariskt agerande man ansåg vara förenligt med en
demokratisk organisation med ambitioner att adressera så många medborgare som möjligt. ISAK tog tydligt oﬀentligt avstånd mot sprängattentaten, men Folkpartiets ungdomsförbund lämnade ändå organisationen 989
p.g.a. kontroversen.
Under sina dryga tre decennier hade den svenska anti-apartheidrörelsen
i samband med nya rörelsevågor ﬂera gånger fått tillskott av unga aktivister
som adopterade handlingsformer eller politiska ideologier vilka bröt med
spelreglerna och den grundläggande världsbilden hos den politiska konsensuskultur som hade etablerats med folkhemmets uppbyggnad. En ny rörelsekultur, där de nya rörelserna hade en framträdande roll, växte fram och
detta skapade tidvis spänningar i förhållande till gamla folkrörelseorganisationer. Likväl integrerades de nya generationerna ända fram till 990-talet
i rörelsen, som därmed kom att präglas av den relativt fredliga samexistensen mellan två rörelsekulturer.
Om den nya rörelsekultur som växte fram från 960-talet och framåt var
en transnationell företeelse, var den emellertid i sin svenska del i hög grad
präglad av folkrörelsernas historiska arv. I jämförelse med England och en
rad andra länder i Europa har de nya rörelserna i Sverige också haft svårare
att skapa en tydlig kollektiv identitet och en bred förankring på grund av att
de gamla folkrörelsernas dominans begränsade utrymmet för nya initiativ
i det civila samhället. Inte minst viktigt i detta sammanhang var att folkhemmets civilsamhälle under efterkrigstiden stod i ett internationellt sett
exceptionellt nära förhållande till den svenska staten.
Detta är särskilt tydligt i fallet anti-apartheidrörelsen. Där exempelvis
den brittiska anti-apartheidrörelsen hade den brittiska staten som en tydlig
opponent, och inte tog emot några statliga bidrag, är det inte helt lätt att dra
skarpa gränser mellan den svenska anti-apartheidrörelsens och den svenska
statens stöd till den sydafrikanska anti-apartheidrörelsen. Redan 964 inrättade SIDA den s.k. Humanberedningen, som blev central för slussandet
av ekonomiskt stöd till anti-apartheid, ett stöd av vilket merparten kom att
gå till ANC, men som också inkluderade bidrag till solidaritetsorganisationer i Sverige och England.² I kommittén deltog, förutom representanter
132
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
för samtliga riksdagspartier utom SKP/VPK, också representanter för det
svenska civilsamhället. Även om personer från Afrikagrupperna och ISAK
aldrig bjöds in, ﬁck de betydande ekonomiskt stöd från SIDA via Humanberedningen. SIDA rekryterade också anti-apartheidaktivister som tjänstemän, exempelvis var en av Humanberedningens sekreterare en före detta
nyckelaktivist i AGIS. Dessa nära relationer mellan civilt samhälle och stat
är relativt unikt vid en internationell jämförelse av anti-apartheid.
Närheten mellan den svenska anti-apartheidrörelsen och staten kan förvisso inte enbart tillskrivas den politiska konsensuskulturens dominans.
Betydelsefullt var givetvis också den svenska statens tidiga beslut om ett
kraftigt stöd till anti-apartheid. Mot denna bakgrund är det naturligtvis relevant att fråga vad som är hönan och vad som är ägget i det svenska stödet
till anti-apartheidrörelsen i Sydafrika. Var det breda folkliga engagemanget
i anti-apartheid på 980-talet en konsekvens av den svenska statens tydligt
uttalade hållning under ett par decennier, dvs. kan den folkliga solidariteten
förstås som ”den lydiga medborgarens frivillighet”? Eller bör den svenska
statens politik ses om ett resultat av ett ”tryck underifrån”, dvs. av de medborgerliga initiativ som tidigt togs och sedan stadigt breddades? Just på
grund av den svenska närheten i relationen mellan civilt samhälle och stat
kan dessa frågor inte besvaras på något enkelt eller entydigt sätt. Min slutsats är att det handlar om ett komplext samspel. Den svenska statens ihållande stöd till ANC måste delvis förstås mot bakgrund av de tidiga och nära
kontakter med sydafrikanska politiska aktivister som medlemmar i svenska politiska ungdomsförbund knöt i samband med det sena 950- och tidiga 960-talets transnationella rörelsevåg, framburen av de anti-koloniala
befrielserörelserna. Samtidigt inleddes i det svenska civilsamhället mycket tidigt ett opinionsarbete som ﬁck stort genomslag. Rörelsen och dess
över decennierna stadigt expanderande opinionsarbete fortsatte att sätta
ett starkt tryck på riksdagspartierna och regeringen – det statliga stödet
hindrade inte AGIS och ISAK att utsätta den svenska staten för en ihärdig
och frän kritik för vad man ansåg vara en alltför bristfällig sanktionspolitik
gentemot Sydafrika.
133
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
Arvet efter anti-apartheid
Den transnationella anti-apartheidrörelsen upphörde 994, i samband med
Sydafrikas första demokratiska val. När en ny global rörelsevåg ägde rum
vid millennieskiftet spelade dock många av dess organisationer (ibland i
omvandlade skepnader), nätverk och nyckelaktivister en framträdande roll.
Då jag intervjuade två före detta nyckelaktivister i AGIS och ISAK (båda
med bakgrund i de kyrkliga nätverken) i Stockholm i oktober 999 var de
fullt upptagna med att via internet kommunicera kring protestappellen i
samband med WTO-mötet i Seattle i december. ”The battle in Seattle” blev
ett medialt genombrott för den s.k. globala rättviserörelsen (som också har
kallats ”anti-globaliseringsrörelsen” eller ”den globaliseringskritiska rörelsen”), en rörelse av rörelser som inkluderar fackföreningar, bondeorganisationer, solidaritets-, miljö-, kvinno-, hälso- och fredsorganisationer med
bas både i nord och syd (Della Porta & Tarrow eds. 2005). I Sverige är
denna rörelsevåg framför allt förknippad med bildandet av ATTAC och demonstrationerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 200, då också
George W. Bush besökte staden.
Rörelsen initierade år 200 World Social Forum (WSF), som en replik
till de globala ekonomiska och politiska eliternas årliga toppmöte World
Economic Forum i Davos (bl.a. har det förts en dialog med Davos på videoskärm). Tiotusentals representanter från NGOs (non-governmental organizations) i hela världen har rest för att under en vecka diskutera globala
problem i Porto Alegre i Brasilien (200–2003 och 2005) och Mumbai i Indien (2004), där ytterligare tiotusentals lokala aktivister har mött upp. Till
sin karaktär är WSF en fortsättning på de alternativa FN-konferenser (t.ex.
den globala kvinnokonferensen i Beijing 995) som samlat tusentals NGOs,
men i sin omfattning och bredd är WSF en historiskt unik företeelse – 2005
samlades 55 000 registrerade deltagare från 5 länder – medan totalt ca en
halv miljon människor besökte forumområdet (www.forumsocialmundial.
org).
Liksom studentprotesten 968, och många andra rörelsevågor, framstod
millennieskiftets manifestationer av en global rättviserörelse som plötslig
och oväntad. Dess stora bredd och snabba mobilisering har bland annat
tillskrivits genombrottet för internet som en ny kommunikationsteknologi
med global spridning. Men i linje med det rörelsemönster jag försökt visa
på i denna text, hade den kopplingar både till tidigare rörelsevågor och
134
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
till en längre period av latent nätverksmobilisering. Detta bekräftas bland
annat av närvaron av före detta anti-apartheidorganisationer och nätverk,
vilka emellertid bara utgör en liten del av en transnationell rörelsekultur,
som inkluderar tiotusentals NGOs och en rad alternativa institutioner (relaterade till bland annat media, kommunikation och utbildning), som utgör
grundstrukturen i det globala civilsamhälle som successivt etablerats under
efterkrigstiden.
Ur det perspektiv på det globala och det svenska civilsamhället som skisserats här, framträder också, som en bland många och motstridiga tendenser, en kontinuerlig process av politisk aktivitet i en mångfald av former, där
de olika rörelsevågorna synliggör det successiva etablerandet av nya politiska handlingsmönster och den långsamma framväxten av en ny och i tilltagande grad globaliserad rörelsekultur. Tendensen till successiv civilsamhällelig globalisering – och därmed till social och geograﬁsk breddning av
dessa aktiviteter – under hela 900-talet är otvetydig. Medan det år 909
fanns 76 NGOs som arbetade internationellt, ﬁnns det idag närmare 30
000 – merparten av denna ökning har skett under de senaste decennierna
(Thörn 2002). I samband med en manifestation av det globala civilsamhället den 5:e februari 2003 deltog ca tretton miljoner människor i mer än
sexhundra städer i en koordinerad protest mot förberedelserna av kriget
i Irak – den största politiska demonstrationen i mänsklighetens historia
(Wennerhag 2003).
Mängden människor som på något sätt, och mer eller mindre kontinuerligt, involverar sig i denna typ av politisk aktivitet på den latenta nivån är
inte lika lätt att fastställa som under den epok då sådan aktivitet var starkare
knuten till medlemskap i en organisation. Men om antalet organisationer
och individer som deltar i rörelsevågornas manifestationer ger en ﬁngervisning också om det latenta arbetets förankring ﬁnns det en del som tyder
på att det över tid inte bara i ett globalt perspektiv, utan också i Sverige,
har skett en långsam tillväxt. Bakom de fredliga demonstrationerna under
EU-toppmötet i Göteborg stod ett nätverk som inbegrep mer än dubbelt så
många organisationer som exempelvis ingick i ISAK under 980-talet. Den
största demonstrationen i Göteborg samlade ca 50 000 deltagare – inte
lika många som under fredsdemonstrationen 982, men betydligt ﬂer än
någon av de demonstrationer som hölls i anslutning till det mytomspunna
proteståret 968.
135
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
Staten och globaliseringen
Så hur svarar då den svenska staten på de globala utmaningar som diskuteras av ett brokigt globalt civilsamhälle i samband med World Social Forum?
Finns möjligheterna och den politiska viljan att på ett liknande sätt som i
fallet med kampen mot apartheid kunna ge ett betydelsefullt stöd till demokratiseringsrörelser i syd? Ett viktigt underlag för att förstå hur den svenska
staten förhåller sig till dessa frågor ﬁnns i den statliga utredningen om Sveriges politik för global utveckling, En rättvisare värld utan fattigdom, (SOU
200: 96, ofta kallad ”Globkomutredningen”), som publicerades samma år
som det första WSF hölls i Porto Alegre. Utredningen föranleddes enligt
direktiven av att globaliseringen under de senaste 0–5 åren ”förändrat förutsättningarna för staters inﬂytande” (s. 358) och ställt politiken inför nya
utmaningar.
Utredningen är ett utomordentligt viktigt dokument – och i en svensk
politisk kontext framstår dess innehåll vid en första anblick som närmast
sensationellt. Det gäller både anslaget i utredningens direktiv och de övergripande slutsatserna i betänkandet. I direktiven står det att utredningen
”utifrån en vision om solidaritet i globaliseringens tid, skall föreslå åtgärder
för att vidareutveckla en sammanhållen politik för att främja en global, ekonomisk, social och ekologisk utveckling och avskaﬀa fattigdomen” (s. 36).
Betänkandet svarar på detta med lika radikala formuleringar när man föreslår att den svenska politiken för global utveckling bland annat skall ta
utgångspunkt i ett rättighetsperspektiv, som utgår från konventionerna om
mänskliga rättigheter, och starkt betonar vikten av demokratiska processer.
Men trots att utredningen i långa stycken delar en analys av dagens världssamhälle som pekar på behovet av nya politiska initiativ framför allt på en
global och en (g)lokal nivå (nätverken av civilsamhällen), handlar dess viktigaste konkreta förslag om ett begränsat bilateralt bistånd. De praktiska politiska förslagen präglas därmed av ett nationalstatsperspektiv – och implicerar också att ”utveckling” i hög grad förstås i eurocentriska termer.
”Demokrati” betyder i texten parlamentarisk demokrati modell Sverige
och ”demokratisk utveckling” innebär att implementera denna modell i syd.
Utredningen kunde istället valt att ta utgångspunkt i den förnyade demokratidiskussion som väckts i anslutning till debatten om den samtida globaliseringens politiska konsekvenser. Den handlar i hög grad om att ﬁnna
former för att fördjupa och vidga demokratin som begrepp och praktik.
Här diskuteras former för att, i förhållande till den nationalstatliga politi136
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
ken, göra demokratin både mer lokal och global. Denna diskussion är inte
enbart teoretisk. En viktig referenspunkt är den civilsamhälleliga organisering kring globala frågor som sker både nationellt och transnationellt. Om
demokratin har någon framtid i globaliseringens värld utvecklas den i dessa
pågående praktiska och teoretiska läroprocesser, där de västerländska länderna inte med självklarhet kan bära magisterhatt. Ett institutionaliserat
Folkörelsesverige kan exempelvis ha något att lära av erfarenheter av demokratiskt inﬂytande och civilsamhällelig mobilisering som gjorts i Kerala
i Indien eller i Porto Alegre i Brasilien.
Rent praktiskt förordas ett bilateralt bistånd (med en långsiktig strategi
som syftar till en successiv övergång till direkt budgetstöd) till ett begränsat
antal länder (ett 20-tal nämns). Dessa skall väljas genom ett antal stränga
kriterier. Exempelvis utesluts bistånd till sådana länder (dvs. stater) som
inte aktivt driver en process mot demokrati och jämställdhet, eller vilkas
strävan att förverkliga de mänskliga rättigheterna inte är trovärdig. Detta
innebär inte bara stopp för stöd till totalitära regimer – p.g.a. inriktningen
på bilateralt bistånd utesluts också stöd till de eventuella grupper i det civila
samhället som verkar för demokrati och jämställdhet i dessa stater.
Det historiskt sett mest framgångsrika svenska statliga bidraget till att
avskaﬀa förtryck och skapa demokrati och utveckling – stödet till antiapartheidkampen i Sydafrika – vilade på två ben: ett i förhållandet till dominerande stater som England och USA kontroversiellt utrikespolitiskt
ställningstagande för isolering av Sydafrika och ett konkret ekonomiskt stöd
till rörelser och organisationer i det civila samhället, från ANC till UDF. Ett
sådant stöd vore alltså inte möjligt om den svenska staten fortsätter på en
inslagen väg och följer Globkomutredningens förslag.
Politikens globalisering och forskningen om civilsamhället
Anti-apartheid genomfördes genom en kombination av nationella och
transnationella politiska strategier – nationell opinionsbildning och påtryckning på regeringar att införa sanktioner, transnationella nätverk, kampanjer och konsumentbojkotter, samt ”oheliga allianser” mellan stater och
transnationella rörelser. Sedan dess har mycket förändrats. Vi har upplevt
slutet på det kalla kriget, som försvårade motståndet mot apartheid, men
paradoxalt nog också möjliggjorde den sorts allianser mellan nord och syd
som anti-apartheidrörelsen inte var det enda exemplet på under efterkrigs137
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
tiden. Nationalstatens betydelse har förändrats och förskjutits. Somliga stater, som de afrikanska, har försvagats medan andra, som USA och Israel,
har stärkts.
Ändå ser kanske villkoren för att bedriva global solidaritetspolitik inte så
annorlunda ut. Vi ser en ny bipolär politisk världsordning växa fram med
”kriget mot terrorismen”, som återigen medför krav på rättning i leden enligt devisen ”den som inte är med oss är emot oss”. I de nya stridslinjernas
gränsland har vi sett en vildvuxen ”rörelse av rörelse” manifestera sig, som
i många avseenden formerar ett nytt tredje rum. Denna rörelse är, trots internet, inte så ”ny” som den ofta framställs. I själva verket bygger den vidare
på organisationsformer, nätverk och strategier som byggdes av efterkrigstidens solidaritetsrörelser. Skillnaden kanske mest handlar om en förskjutning. Anti-apartheidorganisationerna arbetade transnationellt, men lade
ändå störst tonvikt vid att genom nationell mobilisering ställa sina respektive stater inför krav på sanktioner. Dagens globala rättviserörelse lägger
större vikt vid att genom transnationell mobilisering adressera överstatliga
organisationer som WTO och Världsbanken.
Politikens globalisering medför en utmaning av forskningen om civilsamhället, som till väsentliga delar har präglats av vad Ulrich Beck (998) har
kallat ”metodologisk nationalism” – dvs. av att nationalstaten har utgjort
den självklara utgångspunkten och avgränsningen för såväl teori som empiri. Nationella civilsamhällen har inte upphört att existera, men de är i tilltagande grad indragna i transnationella nätverk – och blir därmed på olika
sätt länkade till det globala civilsamhället. I den nationella kontexten har
civilsamhället avgränsats i förhållande till staten – och ofta även i förhållande till den ekonomiska sektorn. På den globala nivån existerar ingen stat.
Transnationella nätverk kännetecknas idag också av en social komplexitet,
som i många sammanhang gör det svårt att skilja ut ideella organisationer
från ekonomiska aktörer, som i svallvågorna av varumärkesbojkotter har
blivit alltmer angelägna om att i samarbete med NGOs utarbeta ”etiska
riktlinjer” för sin verksamhet. Dessutom är den i sammanhanget centrala
termen ”NGO” en problematisk kategori. Den förutsätts ofta beteckna en
ideell verksamhet som bidrar till att demokratisera civilsamhället. I själva
verket rymmer den en mängd olika aktiviteter i det globala civilsamhället.
Vilken funktion en NGO har är en empirisk fråga. I vissa fall kan NGOs
fungera som staters förlängda arm, i andra fall som lobbyorganisationer för
multinationella företag. Dessutom har vi i det globala civilsamhället under
138
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
det senaste decenniet sett ett ökande antal privata stiftelser, som opererar i
gränslandet mellan den ideella och den ekonomiska sektorn.
Inte minst ur en demokratiaspekt ﬁnns det därmed en mängd frågeställningar som är i högsta grad relevanta för framtidens forskning om civilsamhället: Är global demokrati möjlig? Är det möjligt att urskilja tendenser
till demokratisering av det globala civilsamhället på motsvarande sätt som
har skett i nationella civilsamhällen över hela världen under de senaste 200
åren? Vilka drivkrafter och motkrafter existerar i så fall? Vilken roll spelar
NGOs, privata stiftelser och transnationella företag i detta sammanhang?
Vilka statliga strategier utarbetas för att möta den politiska globaliseringen,
som inte bara inbegriper framväxten av ett globalt civilsamhälle, utan också
ett växande antal överstatliga institutioner?
Utforskandet av det globala civilsamhället har bara börjat.
Denna artikel bygger på ett forskningsprojekt om den transnationella anti-apartheidrörelsen, med speciﬁkt fokus på solidaritetsrörelserna i England och Sverige, vilket
genomförts på sociologiska institutionen i Göteborg, med stöd från bl.a. HSFR och
Riksbankens Jubileumsfond. Det empiriska materialet består av arkivmaterial och nyckelintervjuer med ett 50-tal aktivister i fyra länder (England, Sverige, Sydafrika och USA).
Slutsatserna redovisas i Thörn (2005, kommande).
NOTER
¹ Om den historiska framväxten av ett globalt civilsamhälle, se t.ex. Kaldor (2004).
² Totalt bidrog den svenska staten med ,7 miljarder till befrielserörelsernas organisationer, av vilka ANC var den organisation som ﬁck mest bidrag – drygt hälften (Sellström 2002: 900).
REFERENSER
Aftonbladet 2/2 960
Arbetarbladet 2/2 960
Ambjörnsson, R. (988): Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverksamhälle 880–930. Stockholm: Carlssons.
Afrikabulletinen, nr 43
Beck, U. (998): Vad är globalisering? Missuppfattningar och möjliga politiska svar. Göteborg: Daidalos.
139
ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE
Bhabha, H. K. (994): The Location of Culture, London & New York: Routledge.
Bjereld, U. & Demker, M. (2005): I Vattumannens tid: en bok om 968 års uppror och
dess betydelse idag. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg.
Castells, M. (2000): Identitetens makt. Göteborg: Daidalos.
Della Porta, D. & Tarrow, S. (2005): Transnational Protest and Global Activism: People,
Passions and Power, Oxford: Rowman & Littleﬁeld.
Kaldor, M. (2004): Det globala civilsamhället. Göteborg: Daidalos
Lundkvist, S. (977): Folkrörelserna i det svenska samhället 850–920. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Melucci, Alberto (99): Nomader i nuet: Sociala rörelser och individuella behov i dagens
samhälle. Göteborg: Daidalos.
Melucci, A. (996): Challenging Codes: Collective Action in the Information Age, Cambridge: Cambridge U.P.
Sellström, T. (999) Sweden and National Liberation in Southern Africa, vol. : Formation of a popular opinion 950–970, Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet.
Sellström, T. (2002): Sweden and National Liberation in Southern Africa, vol. 2: Solidarity and Assistance 970–994, Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet.
SOU 200: 96: En rättvisare värld utan fattigdom. Betänkande av den parlamentariska
kommittén om Sveriges politik för global utveckling. Stockholm: Fritzes.
Tarrow, S. (998): Power in Movement: Social Movements and Contentious Politics, Cambridge: Cambridge U.P.
Thörn, H. (997): Rörelser i det moderna. Politik, modernitet och kollektiv identitet i Europa 789–989, Stockholm: Rabén & Prisma.
Thörn, H. (2002): Globaliseringens Dimensioner: nationalstat, världssamhälle, demokrati och sociala rörelser, Stockholm: Atlas.
Thörn, H. (2003): ”EU-toppmötet och rättviserörelsen”, i Löfgren, M. & Vatakhah, M.
(red.) Vad hände med Sverige i Göteborg? Stockholm: Ordfront.
Thörn, H. (2005, kommande): Solidarity Across Borders: The Anti-Apartheid Movement,
the Media and the Emergence of a Global Civil Society. New York & Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Wennerhag, Magnus (2003): ”Globaliseringsrörelsen – ny social rörelse eller en klassisk
konﬂiktdimension i ett nytt sammanhang?”, i Sociologisk Forskning, nr 3.
140
9.
Globaliseringen, demokratin och det civila samhället
Kristina Persson
Kan civilsamhället erbjuda svar på några av de politiska utmaningar som
globaliseringen för med sig?
Jag inleder med att kort beskriva globaliseringens drivkrafter och innebörd samt diskuterar avslutningsvis på vilket sätt civilsamhället kan bidra
till en mer ”kosmopolitisk demokrati” (Beck 2004) och därmed bättre balans i den klassiska motsättningen politik – marknad. Den relevanta frågan
idag är enligt min uppfattning inte marknad eller politik utan vilken marknad respektive vilken politik som skapar väl fungerande samhällen. Det är
samspelet mellan dessa och med det s.k. civila samhället som kan försvara
viktiga mänskliga och samhälleliga värden.
Jag kommer främst att uppehålla mig kring den ekonomiska globaliseringen och dess konsekvenser för ett land som Sverige. Även om globaliseringen rymmer så mycket mer än ekonomi är det naturligt att ställa ekonomin i centrum. Utan ekonomins globalisering skulle sannolikt inte idéer,
kultur och kunskap ha blivit globala i den utsträckning som är fallet.
Ekonomins globalisering
Globaliseringen eller med ett annat utryck, den ekonomiska integrationen
på global nivå, har pågått under lång tid. Det faktum att det är först nu som
begreppet har vunnit stark spridning speglar att något har hänt. Så sent
som för tio år sedan var det ord som användes i den allmänna debatten ”internationalisering”. Min tolkning är att det nya begreppet speglar en väsentlig kvalitativ förändring: En allt starkare och allt mer utbredd ekonomisk
integration innebär inte bara mer av samma sak utan för också med sig betydelsefulla kvalitativa förändringar av ekonomisk och social innebörd.
Villkoren för hur samhällen konstitueras förändras radikalt. Det är inte
längre (bara) nationerna som kan och bör vara utgångspunkten när den po141
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
litiska dagordningen formuleras utan det lokala, regionala och globala – allt
beroende på frågans geograﬁska räckvidd. Och i s.k. internationella frågor
räcker det inte längre med mellanstatlighet för att uppnå hållbara system,
strukturer och lösningar. För förmågan att fatta bindande beslut krävs inslag av överstatlighet.
Bakom det växande intresset för globaliseringen ligger givetvis också
upplevelsen av hot; Ju snabbare förändringar, desto större påfrestningar på
de gamla strukturerna – i synnerhet om människorna inte upplever att förändringarna är till det bättre. Under det gångna seklets ekonomiska ”globalisering” hörde Sverige och svenskarna till vinnarna. De närmaste 20–30
åren kommer det att vara Asiens fattiga bönder som tar ett ännu snabbare
ekonomiskt språng än det som gjorde Sverige till ett välfärdsland.
Förklaringen till den accelererande globaliseringen kan sökas i främst tre
förhållanden: a) marknadsekonomin har utvidgats till att omfatta nya områden till följd av en rad avregleringar. Allra mest påtaglig är globaliseringen
av de ﬁnansiella marknaderna, b) befolkningsrika länder som Kina och Indien har inlemmats i den globala marknadsekonomin och c) ny teknologi,
inte minst informationsteknologin har revolutionerat förutsättningarna för
kommunikation, vilket i sin tur möjliggjort stora kapitalﬂöden, spridning av
risker i hanteringen av valutaﬂöden och skapat förutsättningar för att organisera produktionen av varor och tjänster på ett nytt sätt. Ett nytt slags,
global nätverksekonomi håller på att växa fram. Ett uttryck för detta är den
snabba uppgången av utländska direktinvesteringar de senaste 0–5 åren,
vilket också har varit vad som främst drivit på tillväxten i Kina.
Globaliseringen och den ökande konkurrensen leder till högre global
ekonomisk tillväxt genom en mer eﬀektiv arbetsfördelning, ökad produktivitet och bättre tillvaratagande av resurserna i hela världen. Tillväxten globalt var åren 985–2004 i genomsnitt ca 3,5 %. År 2004 uppgick den globalt
till 5,0 %, i Kina till ca 9 %. (OECD 2005)
Detta är givetvis den stora positiva ekonomiska eﬀekten av globaliseringen – den skapar mer resurser vilka kan förbättra människors livsvillkor.
Globaliseringen har bidragit till att andelen människor som lever i extrem
fattigdom – med en dagsinkomst på mindre än  USD – har halverats, från
40 procent av jordens befolkning 98 till 2 procent 200. En stor del av
denna förbättring beror på den snabba tillväxten i Kina och Indien. Även
antalet personer som lever i absolut fattigdom har minskat, om än inte lika
mycket.
142
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Men tillväxten har varit långtifrån jämn, i Afrika omfattas de ﬂesta av
länderna inte av globaliseringens fördelar och där har det inte heller skett
någon förbättring av inkomsten per capita. Världsbanken har beräknat att
det ﬁnns en potential för välfärdsvinster på mellan 400 och 900 miljarder
dollar om nuvarande handelshinder, som de rika ländernas jordbrukssubventioner togs bort. Hälften av dessa miljarder skulle tillfalla de allra fattigaste länderna. Det är med andra ord inte för mycket globalisering som är
Afrikas problem utan snarare för litet.
Globaliseringen skapar förutsättningar för en fortsatt snabb tillväxt.
Genom konkurrensen driver den på omvandlingen av näringslivet mot allt
mer rationella, eﬀektiva och globala lösningar. Men för att en enskild region
eller ett land ska bli vinnare i denna process måste den ”kreativa förstörelse” (Schumpeter) som strukturomvandlingen rymmer leda till att nya arbetstillfällen skapas i minst samma takt som de gamla försvinner. Nya verksamheter och tjänster måste efterfråga den arbetskraft som tagits över av
maskiner eller som utförs av andra länders arbetskraft. Om så inte sker riskerar kostnaderna för arbetslösheten att uppväga fördelarna av den ökade
globala tillväxten. Helst ska de nya jobben betinga ett högre värde i det internationella varu- och tjänsteutbytet än de gamla gjorde. Eller – annorlunda uttryckt – globaliseringen ska kunna frigöra kreativa krafter som är
minst lika starka som de destruktiva och skapa ett ökat förädlingsvärde i
produktionen.
Avregleringarna och nya tekniska förutsättningar har lett till att världshandeln sedan 985 har ökat dubbelt så snabbt som globala BNP. Direktinvesteringarna har ökat tre gånger snabbare än BNP och valutarörelserna
tjugo gånger snabbare de senaste 20 åren. Handeln med varor och tjänster
uppgår idag till 5 % av de totala valutaströmmarna över gränserna. En del av
dessa valutaströmmar är ﬁnansiering av direktinvesteringar, dvs. uppköp av
företag eller utbyggnad av företag i andra länder, andra är valutasäkringar
som skyddar värden i bl.a. varuhandeln och åter andra är portföljinvesteringar, dvs. köp av aktier och andra värdepapper över gränserna.
143
GLOBALISERINGEN,
DEMOKRATIN
OCH DET CIVILA
SAMHÄLLET
Internationella
transaktioner
inom OECD
Diagram . Internationella transaktioner inom OECD.
Index 1985=100
1800
1600
1400
Källa: OECD Science, Technology and Industry Scoreboard
Direktinvesteringar
Portföljinvesteringar
Övriga investeringar
Inkomster av investeringar
Handel med tjänster
Handel med varor
1200
1000
800
600
400
200
0
1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999
Från Jan Edlings Alla behövs 2005.
Direktinvesteringarna är led i utveckling av företagsnätverk där olika delar
av förädlingskedjan från produktidé till konsument hanteras på olika ställen i världen beroende på var förutsättningarna är de bästa. Internet gör att
många tjänster kan utföras på långt avstånd från kunden. American Express
har sitt kundcenter i Indien, hemtjänsten i Sverige får telefonpassning i Estland och utrop vid ﬂygplatsen Tegel i Berlin görs i Kalifornien. Med engelska som gemensamt språk kommer allt ﬂer tjänster kunna utföras långt från
kunderna. Redan står IT-exporten för nästen 40 % av Indiens totala exportintäkter. Med stigande utbildningsnivå i utvecklingsländerna kommer allt
mer av varu- och tjänsteproduktionen att kunna lokaliseras till områden
som idag har mycket låga löner.
Några följder för Sverige
Under 950–70-talen ledde strukturomvandlingen i Sverige till hög produktivitet och till att stora grupper inom näringslivet förlorade jobbet.
Räddningen för sysselsättningen blev att många nya, främst tjänstemannajobb skapades inom industrin och att den oﬀentliga sektorn växte så snabbt
att både friställda och nytillkommande (kvinnorna) på arbetsmarknaden
ﬁck jobb.
144
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Den senare lösningen står inte längre till buds på samma sätt. Orsaken är
att den globala konkurrensen sätter gränser för vilka skatteuttag som företagen kan klara. Om företagen slås ut minskar både jobben och skattebasen.
Dessutom är skatterna – som ju är en förutsättning för oﬀentlig sektors ﬁnansiering – redan bland de högsta i världen. Förmågan att bestämma över
ett givet territorium/nationen och beskatta dess s.k. skattebaser har försvagats av globaliseringen. De ekonomiska aktörerna kan ”rösta med fötterna”
och välja ett annat territorium för ekonomisk aktivitet om villkoren inte är
tillräckligt gynnsamma.
Rörligheten gäller både företagare och anställda. Visserligen ﬁnns nära
nog oändliga behov inom de tjänsteområden som idag domineras av den
oﬀentliga sektorn men ﬁnansieringen är beroende av att företag och människor kan tåla ett ökande skatteuttag. Det kan också vara så att när skatterna nått en viss nivå uppstår negativa eﬀekter på viljan att arbeta som är
skadligare än den positiva eﬀekten av utbyggd oﬀentlig sektor. Därmed blir
den fulla sysselsättningen beroende av att marknadsekonomin fungerar tillräckligt dynamiskt och inkluderande.
Globaliseringen kommer att fortsätta, de svackor som kan komma att
uppträda av olika skäl (krig, terror, protektionism, miljöproblem m.m.) blir
sannolikt bara mer eller mindre långa parenteser, på samma sätt som första
världskriget satte stopp för den våg av globalisering som svepte över världen för 00 år sedan. Det ﬁnns inte någon väg tillbaka till de förhållanden
som rådde under 950–70-talen, då Sverige präglades av starka nationella
företagsbildningar och en fortgående utbyggnad av oﬀentlig sektor.
Finns det någon anledning att tro att Sverige i framtiden inte kommer
att dra fördel av den fortsatta ekonomiska globaliseringen? Det beror på
hur dynamiskt näringsliv respektive politik/samhälle i Sverige reagerar på
de ständigt förändrade villkoren. På kort – medellång sikt kan det bli problem att klara omställningen så att jobbtillväxten sker lika snabbt som jobbförstörelsen.
Ett uttryck för detta på senare tid i Sverige kan vara den förhållandevis
långsamma tillväxten av sysselsättningen. Produktiviteten under senare år
har överraskat med att vara högre än under liknande konjunkturcykler tidigare och sysselsättningen har i motsvarande mån varit lägre. Under 2004
var tillväxten en av de högsta på 30 år samtidigt som sysselsättningen minskade. En stor andel av arbetskraften står idag av olika skäl utanför arbetsmarknaden. Inﬂationen har överraskat med att bli lägre än förväntat p.g.a.
145
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
den högre produktiviteten och tillströmningen av nya arbeten har inte vägt
upp förlusten av arbetstillfällen.
Snabbheten i förändringarna är i sig en stor utmaning som ställer stora
krav på omställningsförmåga: Mellan 960 och 990 växte Sydkoreas per
capita BNP varje årtionde med lika mycket som Storbritanniens växte
under hela 900-talet. Det som nu händer i Kina och Indien innebär en
ännu snabbare acceleration av tillväxt och globalisering än Sydkoreas.
Årlig tillväxt 1980-90 resp 1990-2002
Diagram 2. Årlig tillväxt i några länder 980–90 respektive 990–2002.
1980-1990
1990-2002
Källa: World Bank 2004 World Development Indicators
Kina
Malaysia
Indien
Korea
Polen
Slovenien
Slovakien
Ungern
Tjeckien
Estland
USA
Sverige
Europa EMU
Japan
0
2
4
6
8
10
12
Procent
Från Jan Edlings Alla behövs.
Flödena av kapital och kompetens är resultatet av miljontals ”mikrohandlingar” som avgör om en stat eller region ska ha framgång med sin politik
eller inte. Fria ﬂöden leder till ökad tillväxt men ökar nationernas sårbarhet.
Svagt förtroende eller sämre attraktionskraft kan leda till ohållbara situationer som tvingar en stat att lägga om sin politik för att skapa större förtroende bland placerare och investerare. Lika snabbt och lätt som pengar kan
söka sig till ett område som kännetecknas av goda tillväxtförutsättningar,
lika snabbt kan de dra sig ur om det inte längre framstår som attraktivt.
Ibland räcker det med rykten, ”osäkerhet” för att strömmarna ska förändras och påverka räntor och växelkurser negativt.
146
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Konkurrensen om jobben utvidgas till att avse allt ﬂer branscher och kategorier av löntagare. Omﬂyttningen av produktion i världen accelererar.
Den kraftiga tillväxten skapar visserligen efterfrågan på kvaliﬁcerade varor
och tjänster som kan utföras i de rika länderna. Men många arbetstillfällen, särskilt de som är arbetsintensiva kommer att förläggas till länder som
har väsentligt lägre arbetskostnader än Sverige. I dagsläget kostar en arbetstimme i Sverige och Tyskland ca 28 euro medan kostnaden i de nya EU-länderna är 3–4 euro och i Kina 0,7 euro. Skillnaderna kommer så småningom
att jämnas ut men det kan ta lång tid; Reservarmén av fattig landsbygdsbefolkning i t.ex. Kina är mycket stor.
Exakt hur olika branscher och regioner i Sverige kommer att klara av den
hårdnande globala konkurrensen går inte att förutse. Den ökade globala
tillväxten skapar en mängd nya jobb, inte bara i de s.k. tillväxtländerna. Den
snabba tillväxten i Asien på senare år har inneburit en ökad efterfrågan på
varor och tjänster som produceras i de gamla industriländerna. Det ﬁnns
amerikansk forskning som visar att det är det land från vilket den s.k. outsourcingen sker som vinner mest i ekonomiska termer, inte det mottagande
landet. Största vinnarna på globaliseringen är de länder/platser som har en
stor andel av produktionen långt fram i förädlingskedjan.
Out-sourcing anses framförallt minska efterfrågan på anställda med lägre
löner i de gamla industriländerna men kan samtidigt öka efterfrågan på de
jobb som betingar högre löner. Resultatet kan antas bli växande inkomstklyftor i de rika länderna. Men även andra förhållanden kan bidra till en
alltmer skev inkomstfördelning. Framför allt i USA, men även i Europa kan
man se att den har blivit allt mer ojämn de senaste 20 åren.
Den stora omfördelningen av jobb sker inte främst genom utﬂyttning av
existerande jobb utan genom att nya investeringar i växande grad sker på
andra håll i världen. En förutsättning för att ”alla” ska bli vinnare är att den
ökade produktiviteten och inkomsterna genererar nya jobb i de gamla industriländerna som kommer alla till del. Om så inte sker kommer ”alliansen
mellan marknadsekonomi, välfärdsstat och demokrati som hittills integrerat
och legitimerat den västerländska modellen att brytas upp.” (Beck 998, s. 2)
Den stora fattigdoms- och ojämlikhetsskapande kraften är arbetslöshet.
Många av de nya jobben i de rika länderna kommer att ﬁnnas inom tjänstesektorn. Vinsterna och de ökade inkomsterna från globaliseringen ska enligt ekonomisk teori omvandlas till nya arbetstillfällen inom de sektorer där
det ﬁnns en efterfrågan. Det gäller inte minst tjänster som har med välbe147
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
ﬁnnande, rekreation, vård, utbildning och nöjen att göra, dvs. tjänster som
efterfrågas allt mer med ökande inkomster. Att hävda att jobben skulle ”ta
slut” saknar mening; Tillgången på arbetstillfällen är ett organisatoriskt eller
fördelningspolitiskt problem.
När den strukturella omvandlingen är mycket snabb uppstår risk för att
en växande s.k. strukturell arbetslöshet kan bita sig fast på höga nivåer. Det
kan ta lång tid innan löner, utbildningar, boendemönster m.m anpassar sig
till de nya förutsättningarna, i synnerhet som de hela tiden förändras. Därför är det viktigt att de hinder som ﬁnns för att människor ska utbilda sig,
söka nya arbeten och starta företag verkligen undanröjs. Ett växande nyföretagande är sannolikt helt nödvändigt för att det ska bli möjligt att skapa
nya jobb i takt med att de gamla försvinner.
I ett glesbefolkat land som Sverige blir dessutom matchningen på arbetsmarknaden extra problematisk. Det hänger samman med att många av de
nya jobben kommer att ﬁnnas inom privat tjänstesektor, t.ex. inom handel,
hushållstjänster och personlig service som är beroende av geograﬁsk närhet
till befolkningscentra för att vara lönsamma. Utbyggnaden av den oﬀentliga
sektorn – som ju inte är beroende av lönsamhet – spelade en stor roll för
den regionala balansen i Sverige under 900-talet.
I glesbygd tycks nedskärningarna i den oﬀentliga sektorn ha skapat ett
tomrum som stimulerat initiativ och ansvarstagande från medborgarnas
sida. När varken oﬀentliga eller enskilda företag anser det lönsamt att fortsättta bedriva verksamhet blir lösningen gemensamma, kooperativa initiativ för att till exempel rädda kvar skolan eller hålla igång aﬀären. De sociala
entreprenörer, som en försvagad välfärdsstat i växande grad kan komma att
behöva ﬁnns därmed redan i till exempel den norrländska glesbygden.
Ett uttryck för strukturell arbetslöshet hänger samman med balansen
mellan den globala efterfrågan och utbudet. Världsekonomin kan bli föremål för ett slags utbudschock om utbudet av billiga varor kraftigt ökar utan
att efterfrågan hinner växa i motsvarande mån. Den fasta växelkursen i
Kina innebär till exempel att den inhemska köpkraften i Kina hålls tillbaka
till förmån för exportproduktion som tillgodoser omvärldens efterfrågan på
billiga varor. Konsekvensen kan bli att tillväxten av sysselsättning i de gamla
industriländerna blir för svag. Ökad arbetslöshet kan i sin tur bidra till att
den sammanlagda efterfrågan i världsekonomin inte håller jämna steg med
det globala utbudet under den tid som det tar innan priser, löner och andra
strukturella förhållanden har anpassat sig i såväl de nya som de gamla in148
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
dustriländerna. Detta är ett skäl till att frågan om ökad ﬂexibilitet i så hög
grad står på dagordningen i de gamla industriländerna.
Förmågan att hantera strukturomvandlingen i de rika länderna på ett
lyckosamt sätt är en förutsättning för att man ska kunna slå vakt om jobb,
välfärd och goda inkomster för medborgarna. Om man inte lyckas kan konsekvenserna för välfärd och levnadsstandard bli förödande.
Nationalstatsdemokratin utmanas
Globaliseringen påverkar enskilda människors liv, inkomster och upplevelser av människovärde på ett handfast och mycket konkret sätt. Det mest
negativa är förmodligen när möjligheten att försörja sig rycks undan för
en människa. Den teknikintensiva, globala kapitalismen klarar sig med allt
mindre mänsklig arbetskraft, och den arbetskraft som efterfrågas ska besitta allt mer kompetens och goda personliga egenskaper. Därmed förskjuts
fokus från kollektivet till individen och organisationernas (arbetarpartiers
och fackföreningars) förhandlingsstyrka och samhälleliga inﬂytande minskar. Samtidigt växer antalet personer som riskerar att bli utestängda från arbetsmarknaden. Enligt Beck blir följden inte bara att ojämlikheten ökar, utan
också att de sociala ojämlikheternas kvalitet förändras dramatiskt genom att
allt större delar av befolkningen riskerar att bli utestängda. Hårdnande konkurrens kan också – förutom nedskärningar i välfärdssystemen – innebära
krav på långsammare löneökningar för vissa löntagare.
Arbetslösheten har redan som det tycks, bitit sig fast på höga nivåer i Europa. Sverige är inget undantag även om den öppna arbetslösheten är relativt låg. Inkomstskillnaderna har ökat och klyftan mellan elit/de styrande
och folk/vanliga väljare tycks växa. I en SIFO-undersökning (november 04)
kan vi läsa att medborgarna i Sverige har ett lågt förtroende för politikerna
(3 %), för bankdirektörerna (6 %) och för industriledarna (9 %). 86 % av de
tillfrågade ansåg att politiker och näringslivsföreträdare inte förtjänar sina
goda löner och pensionsförmåner. Liknande undersökningar i andra europeiska länder ger ungefär samma resultat.
Den stora krisen i Europa är inte ekonomisk utan politisk. Det kraftfulla
nejet till den nya konstitutionen i Frankrike och Holland visar att fransmän
och holländare inte är nöjda med de svar som de fått på hur det ska bli med
jobben, välfärden och demokratin i det nya, öppna och utvidgade Europa.
Globaliseringen krymper utrymmet för nationell politik; Den oﬀentliga
149
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
sektorns framväxt begränsas och därmed också politikens förmåga att leverera resultat till väljarna: Politiken har varit beroende av en territoriell
suveränitet som gett den rätt och möjlighet att stifta lagar och bygga upp
verksamheter inom ett visst geograﬁskt område samt av att där har funnits
individer och företag som kunnat bära ökande skatter. Globaliseringen rubbar på dessa grundläggande förhållanden. Men behovet av politik har inte
blivit mindre; Den globala marknadsekonomin levererar inte av sig själv en
uthållig ekologisk och social utveckling eller bygger samhällen på en humanitär grund. Slutsatsen måste bli att ﬂer nivåer än den nationalstatliga
måste vara aktiv i de processer som skapar politik.
En grundläggande fråga är hur en långsiktigt hållbar ekonomisk strategi
ser ut som inkluderar ”alla” i ett arbetsliv. Eller annorlunda uttryckt, hur ser
en ekonomiskt framgångsrik strategi ut som också är socialt tilltalande? En
strategi som levererar jobb och goda inkomster bör förstås rendera stöd
från väljarna, vilket bl.a. New Labours i Storbritannien erfarenheter visar.
Dilemmat är att det i politiken kan ﬁnnas en eftersläpning så att resultaten
kommer först i efterhand.
Om en förändring är nödvändig på lång sikt men impopulär på kort och
medellång sikt krävs inte bara idéer och visioner utan också en god pedagogisk förmåga och ett starkt politiskt ledarskap för att vinna väljarnas stöd.
Risken för populistiska grepp är överhängande. Dålig ekonomisk utveckling och bristande förtroende för politikerna kan utlösa kriser och leda till
framväxt av populistiska partier som ytterligare försvårar för det politiska
systemet att leverera hållbara resultat.
Det ﬁnns en konﬂikt mellan marknadsperspektivet och den långsiktiga analys och helhetssyn som samhällsbeslut måste bygga på. De beslut
som tas på olika marknader, inte minst de globala ﬁnansiella marknaderna
är ofta kortsiktiga och snabbföränderliga. Samhällsintresset ställer krav på
helt andra grunder för beslut. Men ytterst är det förstås samhällets ekonomiska styrka som sätter gränser för hur långt ett oﬀentligt ansvarstagande
kan gå: Budgetunderskott, motstånd mot skattehöjningar och konkurrensen om nya, privata investeringar gör det svårt att bedriva en oﬀensiv samhällspolitik i samma former som tidigare. Resurserna måste koncentreras
till de funktioner som inte kan vara ett enskilt ansvar. Var den gränsen går
är fortfarande en politisk skiljelinje. Sannolikt kommer samspelet mellan
näringsliv – oﬀentlighet – civilsamhälle få en allt viktigare roll för att deﬁniera uppgifterna och lösa dem i samverkan.
150
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
En avgörande förändring för demokratin rör maktrelationen mellan politik och näringsliv. När oﬀentlig sektor inte längre växer förlorar den i inﬂytande. Det var inte bara genom lagar och förordningar utan också i rollen som köpare av varor och tjänster som politiken kunde formulera villkor
och ställa krav. Nu har politiken/oﬀentlig sektor mer blivit en ”villkorstagare”; Näringslivet ställer villkor för att fortsätta att producera här och inte
någon annanstans. Samhället är starkt beroende av den sysselsättning som
skapas i näringslivet; den ger inte bara arbete och inkomster för invånarna
utan utgör också den ekonomiska basen för oﬀentlig sektor. Politikernas
bästa val blir att vara konstruktiva partners till företagen, dvs. att i en anda
av ömsesidig förståelse skapa de villkor som gör att företagen stannar kvar
på orten eller i landet. Man får ett gemensamt uppdrag att med samlade
krafter satsa på t.ex. forskning och utveckling samt underlätta företagens
expansion genom väl avvägda regelverk.
Ett färskt och närapå övertydligt exempel på detta var den svenska regeringens paket med stora satsningar på forskning och infrastruktur hösten
2004 riktade direkt till Trollhättan och Saab för att förmå GM att satsa på
fabriken där i stället för den i Rüsselheim, Tyskland.
Denna maktförskjutning kan upplevas som ett slags kapitulation, att politiken ger upp inför kapitalets makt. I själva verket är det inte någon ny företeelse; I företag, kommuner och län har detta förhållningssätt länge varit regel.
Metall- och SIF-klubbar har i förhandlade lösningar bidragit till företagens
expansion och kommuner, länsstyrelser och länsarbetsnämnder har gjort sitt
allra bästa för att företagen ska expandera på den egna orten/regionen.
Men det ﬁnns mycket som kommuner och regioner inte rår över. Det är
regering och riksdag som ansvarar för regelsystem, skatter m.m. och det är
statens budget som möjliggör de stora investeringarna i utbildning, forskning och utveckling samt en infrastruktur som skapar konkurrensfördelar.
Attraktiviteten i dessa avseenden – inte bara kostnaderna för arbetskraften
– bestämmer var i världen jobben ska hamna; Om avancerad och angelägen
produktion, som har den största lönebetalningsförmågan i tillräcklig omfattning förläggs till vårt hörn av världen ökar chansen att vi blir vinnare i
den globala strukturomvandlingen.
Konkurrensen om jobben kan bli destruktiv om den leder till en överdriven anpassning neråt av lönerna för stora befolkningsgrupper. Förutom en
alltför svag efterfrågan riskerar en sådan utveckling att skapa social oro och
instabilitet, vilket kan betyda höga mänskliga uppoﬀringar och betydande
151
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
samhällsekonomiska kostnader. Social utslagning kan hota betydande demokratiska värden. Hur mycket fattigdom tål demokratin? För att undvika
ett ”race to the bottom” krävs sannolikt ett kraftfullt lyft inte bara för samarbetet mellan nationalstaterna utan också ett fackligt samarbete över nationsgränserna.
EU är givetvis en självklar första instans för Sverige som nation. EU är,
trots alla brister det enda allvarliga försöket att på demokratisk väg försöka hantera konsekvenserna av ekonomiernas globalisering. Men EU tilllåts ännu inte att vara det politiska svar som globaliseringen skulle behöva.
Inte nog med att ett politiskt EU inte existerar annat än som en ansats, allra
mest oroande är att de som har skapat och förvaltar detta EU – nationalstaterna – inte verkar uppleva bristen på politisk styrka som ett problem.
Förmågan att handla i paritet med de faror som hotar världssamfundet
har inte uppnåtts, varken för FN eller EU. Inte heller åtnjuter nationernas
företrädare stöd bland sina befolkningar för det samarbete som de bedriver.
Demonstrationer i samband med internationella toppmöten och EU-omröstningarna är färska exempel.
Problemet kan sammanfattas som en kris för det globala ledarskapet och
demokratin.
Hur ska demokratins former se ut när nationalstaten inte längre räcker
till som bas för samhällsbesluten? Nya starkare globala strukturer är svaret
på en del av frågorna men även de beslut som hör hemma på lägre, mer näraliggande nivåer påverkas av globaliseringen. En konsekvens är att likhet
allt mindre kan vara en grund för sammanhållningen när samhällena alltmer kommer att kännetecknas av mångfald och kulturell heterogenitet. En
annan konsekvens är att förbindelsen mellan plats och samhällsgemenskap,
som har varit en grund för all politik upplöses alltmer. Idag väljer ﬂer och
ﬂer var man hör hemma och klass bestämmer inte vem man är utan ”kultur”. Många bor på ﬂera ställen, t.o.m. i olika länder och väljer var de betalar
skatt, får sjukvård etc. Individualism, ”tribalism” och brist på stabilitet blir
kännetecknen i detta samhälle. Det är ekonomi utan politik, individ utan
kollektiv och grupper utan samhälle/sammanhållning som i förlängningen
framstår som sannolikt.
Var ﬁnns kittet i detta samhälle, det som skapar sammanhållning mellan människorna och möjliggör ett gemensamt ansvarstagande? Solidaritet,
sammanhållning är demokratins själ.
Beck skriver att under globaliseringens era måste den stora frågan om
152
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
social rättvisa teoretiskt omprövas och politiskt omförhandlas. Han fortsätter:
Företagsledare i multinationella koncerner ﬂyttar företagsadministrationen
till Sydindien men skickar sina barn till oﬀentligt ﬁnansierade europeiska elituniversitet. De har inte en tanke på att själva ﬂytta dit där de skapar arbetstillfällen och betalar låg skatt. För egen del gör de anspråk på de dyra politiska, sociala och medborgerliga rättigheter vilkas ﬁnansiering de torpederar.
Då går på teater; de njuter av en för stora summor vårdad natur; de rör sig i
Europas metropoler som ännu är relativt fria från våld och kriminalitet. Men
genom sin proﬁtstyrda företagspolicy bidrar de i hög grad till denna europeiska livsforms sönderfall. Var ska de och deras barn leva när stat och demokrati inte längre går att ﬁnansiera i Europa? (Beck 998, s. 9)
Globaliseringens konsekvenser för demokratin är givetvis inte okända
av politikerna. Ändå pågår debatten än så länge främst på de stora tidningarnas kultursidor, i smala debattböcker och inom den s.k. anti-globaliseringsrörelsen. I de sammanhang där de borde ha högsta aktualitet, dvs.
inom politiken – partier, regering och riksdag – där människors uppdrag
ju är att hantera och förebygga samhällsproblem, där verkar det som om
konsekvenserna av globaliseringen nästan inte alls diskuteras. Den oﬀentliga hållningen tycks vara att inget har hänt, att det bara är i stort sett att
fortsätta som vanligt.
Det ﬁnns oändligt mycket som nationalstaten kan göra, även om resurserna inte längre medger kvantitativa svar på utmaningarna. Att ge upp den
egna suveräniteten till förmån för ett gemensamt beslutsfattande för att på
så sätt kunna hantera hoten mot en god och uthållig utveckling är givetvis det viktigaste. Men det behövs också sociala innovationer för att kunna
skapa nya jobb och anpassa välfärdens organisation och ﬁnansiering till förändrade villkor. Här går riktningen inte mot mer globalisering utan snarare
mot lägre nivåer, till kollektiv som är mindre än nationen och till individen.
Om alla har jobb behöver inte dessa nya former innebära sämre välfärd.
Den viktigaste inrikespolitiska frågan är därför hur nya jobb ska skapas på
marknadsekonomins grund utan att de bygger på att det ﬁnns stora inkomstskillnader och otrygga arbets- och levnadsförhållanden.
En parallell kan dras till övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle i Sverige där den ekonomiska utvecklingen ﬁck ett starkt stöd från
den oﬀentliga sektorn genom allmän utbildning, utbyggda trygghetssys153
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
tem och oﬀentliga investeringar/efterfrågan (bostäder, försvar, infrastruktur m.m.). Men de institutioner som byggdes upp som svar på den tidens
behov spjärnar idag emot och blir därmed snarare en del av problemet än
en del av lösningen. De nya institutioner som på politisk väg skulle kunna
hantera gränsöverskridande behov av styrning/reglering, är än så länge antingen för svaga eller obeﬁntliga.
Vilka kan idag axla rollen som samhällsförändrare och driva fram den
nya tidens reformer? En viktig skillnad mellan då och nu är att då handlade
det om angelägna här- och nu-behov för de människor som organiserade
sig medan det nu är fråga om mer långsiktiga nödvändigheter som sällan är
personligt upplevda och därför måste förstås på intellektuell grund.
Den politiska sektorns förutsättningar för att tidigt svara på ett förändringstryck är också annorlunda än de som gäller i privat sektor. För politiken
är det de demokratiska processerna som ska korrigera en felaktig inriktning,
inom marknadsekonomin kan framgång resp. misslyckande direkt utläsas i
form av försäljningsutveckling, vinst och förlust och utlösa omedelbara konsekvenser i form av byten på chefsposter, förändrad strategi m.m.
Det är här som marknadsekonomin har sin avgörande styrka, i förmågan att snabbt reagera på förändringar. De som ifrågasätter ledarskapet i
oﬀentliga sammanhang tar ofta en stor personlig risk. Därför kan negativa
spiraler med dåliga ledare som förhindrar förändring leva mycket längre i
oﬀentliga eller idéstyrda organisationer än i privata. Ledarskapet i politiken är en nyckelfråga för institutionernas anpassning och därmed för den
ekonomiska styrkan på längre sikt. Ett sätt att stötta förnyelsen är maximal
öppenhet och insyn.
Svaren på globaliseringens utmaningar är således politiska. Det är inte
de ekonomiska skeendena i sig som är det stora problemet utan samhällets
förmåga att möta dem. Motståndet mot att bryta upp från industrisamhällets eller nationalstatens institutioner är utbrett och tycks ha en stark folklig
förankring samtidigt som globaliseringen inte kan väljas bort. Men marknadsekonomin kan inte hantera (alla) sociala krav eller värna om en hållbar
utveckling i ekologisk mening. Än mindre kan den garantera säkra och effektiva lösningar för ﬁnansiella system, infrastruktur eller skydda mot terrorism. I takt med att marknadskrafterna stärks måste också politiken bli
starkare; Det råder inget noll-summespel mellan den ena respektive andra
kraften, det är båda som måste bli eﬀektivare och få ett bättre innehåll.
154
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Vad som krävs är
• en politik som inte är territoriellt begränsad
• en politik som förnyar institutionerna och löser samhällsproblem på
nya sätt
• en politik som bygger på att samhället präglas av mångfald
• ett oﬀentligt ledarskap som frigör samhällenas och människornas kreativitet
Kan det civila samhället ge några svar
på globaliseringens utmaningar?
Det ﬁnns många skäl till att förtroendet för de demokratiska institutionerna
sviktar. Ett kan ha att göra med den brist på vitalitet som hänger samman
med svårigheterna att förändra dem inifrån. Inom politik och förvaltning
kan det vara inte bara svårt utan också förknippat med personliga risker att
söka svaren på de stora och svåra framtidsfrågorna. Politiken och institutionerna har nationalstaten som utgångspunkt och om denna nivå är fel för
allt ﬂer uppgifter betyder frågorna och svaren att den egna organisationen
och positionen ifrågasätts. Dessutom framstår den politiska vägen inte alltid som den mest eﬀektiva för att förverkliga egna eller samhälleliga visioner. Den nivå som i dagens svenska samhälle verkar besitta den största demokratiska vitaliteten är en nivå som inte längre ens ﬁnns i formell mening:
församlingar och byar runt om i landet, alltså aktiviteter som närmast får
anses höra till det civila samhället. Det visar vilken betydelse platsen fortfarande har när förutsättningarna för lokalt ansvarstagande är goda.
Egentligen är det väl något av en självklarhet att det blir det lösliga begreppet ”civilsamhället” som förväntningarna riktas mot: I en tid av övergång och omvandling av institutioner, vilka andra än enskilda individer i
organiserad och oorganiserad samverkan ﬁnns det som kan rikta krav, formulera alternativ och ”göra revolution”? Det nya är att man under tidigare
skeenden förväntade sig att det skulle vara den fria marknaden eller den offentliga sektorn som stod för lösningarna.
Den uppsplittring och mångfald som följer med globaliseringen försvagar platsens betydelse för det politiska tänkandet. Men hur ser det nya ut?
Även nya former kräver struktur, ordning och representativitet – att det
kan fattas bindande beslut som avser alla. Hur ska en demokrati utan territoriell avgränsning kunna växa fram? Eller kräver demokrati både kulturell
155
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
gemenskap och geograﬁsk begränsning? Egentligen är frågan meningslös,
det är inte om utan hur som står på dagordningen: En transnationell ekonomi kräver framväxten av ett transnationellt samarbete för att kompensera förlusten av nationell politisk suveränitet.
Min vision är att nationerna – som ju är folkens enda legitima förespråkare i gemensamma angelägenheter – på allvar ska börja samarbeta för det
gemensamma bästa. Det sker redan men det måste bli mycket eﬀektivare
och kraftfullare för att hoten mot miljön, säkerheten och en god ekonomisk
utveckling ska avvärjas. I förlängningen kan mer överstatliga, demokratiska
lösningar växa fram. Nationalstaterna kan inte tänkas bort, samtidigt som
det inte går att inom deras gränser återupprätta den demokrati som har gått
förlorad genom globaliseringen.
Gemensamt ansvarstagande och ett beslutsfattande i demokratiska former kräver förändrade maktstrukturer. Dagens multilaterala organisationer lever inte upp till de krav på ”konstruktiv ansträngning” (EUs portalparagraf ända sedan Kol och stålunionen) som dagens utmaningar utgör.
Pågående internationellt samarbete inom t.ex. FN, EU eller IMF rymmer
oändliga exempel på hur medlemsstaterna i stället för att försöka utveckla
nya eﬀektiva strukturer fokuserar nationella intressen och bevarandet av en
(föreställd) nationell suveränitet. Resultatet blir ofta det rakt motsatta: Allas
makt minska när förmågan att handla uteblir.
De ﬂesta av dagens internationella organisationer skapades efter andra
världskriget. Måste nya katastrofer inträﬀa för att det kollektiva förnuftet
och handlingskraften på nytt ska kunna segra? Hur skulle en rimlig och effektiv struktur för ett gemensamt globalt ansvarstagande kunna se ut?
I hela världen ﬁnns embryon till, eller väl utvecklade regionala samverkansorgan, såsom EU. Om globala organisationer som FN, IMF och Världsbanken i stället för att bygga på nationalstaterna som medlemmar, hade regioner som medlemmar, kanske sammanlagt 8–0 stycken som samverkade
genom valda representanter, skulle ett stort antal fördelar kunna uppnås.
Europa, som är den mest utvecklade regionala organisationen borde ta
ledningen i att driva en reform av detta slag. Reformarbetet kommer att ta
lång tid, och under tiden kan kriser komma att uppträda som ger processen en skjuts framåt, så som har skett tidigare i historien. Det är en fördel
om forskning, diskussion och en demokratisk dialog kan pågå på bred front
om dessa frågor innan de stora stegen tas. Därför vore det bra att börja nu,
när någorlunda stabila förhållanden råder.
156
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Det transnationella samarbetet kommer sannolikt att anta många olika
former av nätverk och sammanslutningar över gränserna, mellan stater,
företag, organisationer och individer. Det panorama som breder ut sig är
heterogent, brokigt och sannolikt svårstyrt. Det enda säkra är att det inte
ﬁnns några svar på globaliseringen som kan formuleras i termer av enskilda
stater. Inte ens USA skulle kunna agera i isolationism, även om anspråk på
detta förekommer. Men för att en politiker ska verka för att ge upp nationell suveränitet till förmån för global handlingskraft måste han/hon hysa
uppfattningen att resultatet är viktigare än makten. Återigen, det är ledarskapets kvalitet som är nyckeln till förändring. Bara genom att ge upp suveränitet kan den återskapas.
Nationella/lokala perspektiv måste kompletteras med globala samtidigt
som det knappt ﬁnns några arenor för en ”global” debatt och dialog som
medborgarna är anslutna till eller kan identiﬁera sig med. En komplikation
är att folkbildning och samtal om komplexa ekonomiska sammanhang och
utmaningar ska tävla med ett häftigt utbud av kommersiell underhållning
eller tid för personliga nöjen. Utan insikt och en bred förståelse för behoven av förändringar ﬁnns risk för att såväl höger- som vänsterpopulism får
stimulans och grogrund. Vilket i sin tur ytterligare försvårar en ansvarsfull
politik. Demokratin hotas när den behövs allra mest.
Bara ett långsiktigt, strategiskt handlande kan rymma den demokratiska
dialog som krävs om de förändringar som inte svarar på upplevda behov
idag ska accepteras av medborgarna.
Politiken har ett pedagogiskt ansvar som ofta försummas. Ledarskap innebär att gå före, upplysa, undervisa och samtala – inte bara att lyssna och
spegla opinioner. Det var enklare förr: Under ”den första modernitetens tid”
upplevde medborgarna att nationalstaten levererade ständiga förbättringar
för i stort sett alla. I vår tid kan kraven på förändringar upplevas som ökad
osäkerhet och hot om försämringar.
De styrande måste därför engagera sig i ett pedagogiskt upplysningsarbete och i en levande dialog med medborgarna. De kan också på olika sätt
stödja de nya eller gamla civila strukturer som har ambitionen och förmågan att nå tvärsöver nationsgränserna. ”Det som är av nöden är inget annat
än en andra upplysning genom vilken vår förståelse, våra ögon och institutioner skulle öppnas för den första industriella civilisationens självförvållade omyndighet och dess hot mot sig själv.” (Beck 998, s. 32)
Fram tills nu har tolkningen och förståelsen av samhället varit förankrade
157
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
i rumsliga tillhörigheter. Industrisamhället verkade i the Space of Places, det
nya livet kommer att gestalta sig i the Space of Flows som Manuel Castells
har uttryckt det. Det är en socialt och ekonomiskt mycket mindre stabil
värld än den gamla, präglad av tillfälliga gemenskaper, olikhet och växlande
grupptillhörigheter. Otryggt för många: ”Vi behöver en ny upplysning, för
att sprida det självförtroende som krävs för att leva med frihetens osäkerhet.” (Dahrendorf 2004)
I det tomrum som de politiska partierna lämnar efter sig utvecklas en
mångfald av individuella förhållningssätt, en uppsplittring av samhället är i
full gång. Det civila samhället, fria och fritt tänkande individer i NGOs, på
universitet, inom politik och företag kommer att kunna driva på för förändring i samverkan med de reformvänner som redan ﬁnns inom existerande
maktstrukturer och därmed bereda vägen för en ”andra modernitet”. Men
det ﬁnns också krafter i civilsamhället som kommer att bromsa förnyelsen,
där inslaget av traditionalism och motstånd mot förändringar är väl spritt.
Dessutom kommer det civila samhället inte alltid att verka för goda, humanistiska värderingar. Konﬂikterna mellan grupper som företräder olika
tolkningar av verkligheten och olika värderingar kan bli stora.
Kan man tänka sig att antiglobaliseringsrörelsen börjar formulera alternativ som skulle kunna rymma svar på globaliseringens utmaningar? Den
rymmer ju både omvärldsengagemang och idealism och borde därför ha en
potential för perspektivskifte i riktning mot kosmopolitism. Det mest troliga är kanske att nya globaliseringsrörelser växer fram som gör andra tolkningar av hur verkligheten är beskaﬀad och av hur goda samhällen byggs.
För att sammanfatta: Det ﬁnns som jag ser det tre olika kategorier av aktörer som skulle kunna frigöra den transnationella eller kosmopolitiska demokratin och därmed bidra till svaren på globaliseringens utmaningar:
• Det civila samhället genom dess många olika nätverk och sammanslutningar
• Ett insiktsfullt ledarskap inom nationalstaternas ramar, inklusive EU
• Individer inom företagen/näringslivet, som ju redan i stor omfattning
agerar globalt
Om dessa inte förmår att ta initiativ och driva förändringar kan det ta lång
tid innan en reaktiv politik ersätts av en pro-aktiv. Vad som behövs är konstruktiva allianser mellan de tre olika kategorierna. Till deras hjälp ﬁnns
158
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
numera ett synnerligen potent verktyg för globalt agerande, Internet. Informationsteknologin som ju bidragit till den accelererande globaliseringen
bär därmed också på en del av lösningarna; Det är när det civila samhället
”goes global” på allvar som det kan börja hända saker. Men nätet är värderingsneutralt, både humanistiska och anti-humanistiska krafter kommer
att kunna vinna i styrka.
En annan möjlighet kan EU erbjuda. En transnationell statsbildning av
EUs storlek skulle kunna återupprätta politikens företräde. Ett starkt, demokratiskt EU kan satsa hela sin tyngd som världens största handelsmakt
för att uppnå verkliga reformer, både inom EU och utanför. EU kan gå i bräschen för både reformer av den globala styrningen och för en ökad global
rättvisa, bl.a. genom att skrota subventionerna till jordbruket som försvårar
många fattiga länders utveckling. EU – ”värderingsunionen” – kan stärka
humanistiska och rättvisesträvande krafter i världen och öka sin förmåga
att bekämpa de kriminella eller inhumana krafterna. EU kan arbeta genom
både de mellanstatliga och de överstatliga kanalerna samtidigt som det kan
stötta det civila samhället. Begränsningen sätts av vad nationalstaternas ledare vill och vad de förmår sina väljare att acceptera.
Näringslivet har resurserna – och i växande grad intresset: Bilden av den
grundläggande spänningen mellan politik/demokrati och marknad är bara
delvis sann. Politik kan initieras och genomföras också av marknadens aktörer. Stora företag med världsomspännande aktiviteter engagerar sig i s.k.
social corporate responsibility, utvecklar etiska koder och engagerar sig i
sociala projekt eller projekt för att rädda miljön.
Företagen, särskilt märkesföretag som säljer direkt till konsument är
starkt beroende av hur attraktiva de är i konsumenternas ögon. Alla är beroende av hur tilltalande de verkar vara för att satsa pengar i eller arbeta
för. NGOs över hela världen bevakar miljöpåverkan och sociala villkor och
riktar krav på företagen oavsett var varorna produceras.
Det ﬁnns många exempel på hur multinationella företag har ändrat sin
personalpolitik, miljöpolicy, arbetsmiljö m.m. inför risken för bojkott eller
negativ publicitet. (Brio, Shell, HM, Nike är några exempel) Världsnaturfonden granskar om träet till våra möbler skördas på ett hållbart sätt.
Det går inte heller att påstå att globaliseringen leder till att länderna bjuder under varandra, socialt eller miljömässigt. Tvärtom erbjuder utländska
företag ofta bättre löner och övriga villkor än de lokala producenterna och
använder ny teknologi som är anpassad till hemlandets.
159
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
Demokratins vitalitet är beroende av att det ﬁnns många aktiva, insiktsfulla individer. Alltﬂer kommer att dela den kosmopolitiska blick som ett
globalt ansvar kräver. Människor som har sin hemvist i vitt skilda strukturer som nationalstater, frivilliga organisationer, företag, folkrörelser och enskilda kan fylla det politiska tomrummet genom att engagera sig i opinionsbildning, folkbildning och samtal om globaliseringen, dess innebörd och
möjliga politiska svar. Sådana globala nätverk ﬁnns och kommer att växa i
betydelse, hävdar Greﬀrath:
När världen omstruktureras, när de stora systemen upplöses eller stagnerar,
söker sig människor andra vägar. Först individuella, krokiga, halvlegala. Och
för ett tag är det mindre viktigt vad förvaltarna av det gamla gör än hur många
enskilda som nyorienterar sig. (Citerad i Beck 998, s. 203)
Det gemensamma kittet, det som har förmågan att förena när det inte
längre kan vara likhet, hemvist, religion eller kultur som gör det, måste bli
(bland annat) gemensamma värderingar. Värderingar som engagerar, som
till sin karaktär är universella, som kan binda samman tvärsöver alla geograﬁska och mänskliga gränser och som vägleder individer och grupper i
hur de ska förhålla sig till varandra. FN-stadgans trettio paragrafer om de
mänskliga rättigheterna är en god utgångspunkt för en sådan ekumenisk
”världsreligion”.
Några forskningsidéer
Det behövs kunskap för att bygga fungerande samhällen i en tid som är så
komplex och snabbföränderlig som vår. I min text ﬁnns många frågor och
hypoteser som enligt min mening förtjänar forskningsinsatser med anknytning till begreppet civilsamhälle. Jag föreslår följande fält för forskning och
kunskapsutveckling:
. Hur ser de processer för förändring ut som kan förnya institutionerna på
demokratisk väg? Vilken roll kan det civila samhället spela? När inte (längre) hotet om revolution är ett användbart argument, vad är det då som kan
tvinga eliten att ge upp sina privilegier och förändra institutionerna i tid?
Hur ska engagemang, samhällsansvar och viljan att driva konstruktiva
förändringsprocesser spridas bland medborgarna och vinna i styrka? Alla
bör ha rätt att verka för något som är större än en själv, men vill männi160
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
skorna det? Omvänt, vad är svaret på altruismens gåta, vad kännetecknar
de människor och de situationer där människor väljer att arbeta för det gemensamma bästa snarare än för sig själva?
2. Vad skulle en etisk globalisering kunna stå för? Vilka är de gemensamma värderingar som kan tjäna som ankare i en alltmer globaliserad värld?
Kan det sägas så mycket bättre än i de 30 paragraferna i FNs deklaration
om mänskliga rättigheter? Men hur ska de kunna slå rot, spridas och fungera integrerande globalt? Behövs en andlig dimension, eller kanske en kollektiv dröm/ ”berättelse” för att skapa sammanhang och mening i civilisationsbyggandet? Vilken roll kan civilsamhället spela för att utveckla dessa
värderingar? ”You must be the change if you want to change the world”, sa
Gandhi. Vad skulle det kunna innebära? Exempel: En internationell fredskår skulle kunna byggas upp som ”levde” förändringarna, dokumenterade
och spred de goda exemplen. Civila rörelser för medborgarutbildning och
–mobilisering kan växa fram.
3. Vad skulle nya former av gemensamt ansvar stat-näringsliv-civilsamhälle
kunna betyda för den demokratiska legitimiteten och transparensen? Kan
företagen förväntas ta ansvar för att skapa uthållig utveckling och social
rättvisa? Kan marknadsekonomin fungera etiskt? Hur?
4. Vad betyder globaliseringen för människors identitet? Vilka identiteter
bärs upp av olika slags civilsamhällen under ett sådant omvandlingstryck?
Människor är lokalt förankrade men problemen är globala. Hur ska man
kunna skapa ett vi som omfattar alla, som kan ge en varaktig social stabilitet i en tid som präglas av uppsplittring, tillfälliga intressegemenskaper,
snabb förändring, hot mot jobben etc. Försvagade nationalstater innebär
ett bortvittrande medborgarskap. Eller gäller frågan snarare att skapa medborgarskap i nya former? Vad ska man ha rötterna till om man inte kan ta
dem med sig? (Gertrude Stein)
5. Är den regionala principen svaret på behovet av global styrning och ansvar? Hur kan EU driva på för att stötta framväxten av ett FN, IMF etc. som
styrs enligt den regionala principen? Hur ska de risker som är förknippade
med starka regioner och gemensam, global makt kunna undvikas? Vad spelar i så fall civilsamhället för roll – vilka processer förstärks genom dem?
161
GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET
REFERENSER
Beck, Ulrich. 998. Vad innebär globaliseringen? Missuppfattningar och möjliga politiska
svar. Göteborg: Daidalos.
Beck, Ulrich. 2004. Der kosmopolitische Blick oder: Krieg ist Frieden. Frankfurt a.M.:
Suhrkamp.
Dahlendorf, Rolf. 2004. Krönika. Dagens Nyheter 26 april.
Edling, Jan. 200. Alla behövs! Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb. Stockholm: LO.
OECD. 2005. Economic Outlook 77, June 2005. Paris: Organisation for Economic Cooperation and Development.
162

Civilsamhället - Riksbankens Jubileumsfond

Related documents

Products

Support

Civilsamhället - Riksbankens Jubileumsfond

Related documents

Add this document to collection(s)

Add this document to saved

Suggest us how to improve StudyLib