Beteendevetenskapen
måste in i
polisarbetet
En lång historia av djup ensamhet och många
avvisanden. Det är en vanlig bakgrund för
många av de gärningsmän som utövat dödligt
våld. Sven Åke Christianson, professor i
psykologi, undersöker i ett aktuellt forskningsprojekt hur utvecklingen fram till våldsdåden sett
ut för dessa gärningsmän.
V
Sven Åke Christianson
efterlyser professionella
förhörsteam som likt teknikerna ska finnas på plats
omedelbart efter brottet.
4
i måste bli bättre på att förstå gärningsmännens inre
värld, deras tankar och fantasier för att hinna fånga
upp dem innan deras frustration och vanmakt blivit
ohanterbar, säger Sven Åke Christianson. Hur tänker och agerar de, vad minns de, hur ser deras utveckling ut?
I sin tidigare forskning har han framför allt inriktat sig på
hur människor känslomässigt reagerar på traumatiska händelser som förlust av anhöriga, olyckor och brott och hur
deras minne fungerar i sådana situationer. En forskning med
självklar användbarhet inom rättsväsendet. Vad minns
brottsoffret, vad minns gärningsmannen, hur ska man få
vittnen att på ett tillförlitligt sätt minnas vad de sett? Sven
Åke Christianson är också en ofta anlitad expert vid våldsbrott och sexualbrott.
Med utgångspunkt i sin forskning har han försökt finslipa
en intervjumetodik för hur man vid förhör ska komma åt så
konkreta och kompletta minnen av det skedda som möjligt –
så kallad kognitiv intervjumetodik. I början av 90-talet var
han också knuten till polismyndigheten, där han bland annat
föreläste om minnesfunktioner, emotionella reaktioner och
förhörsmetodik.
Och visst har polisen tagit till sig en del av de forskningsrön som finns, men kunskapen har inte sjunkit ner i polisorganisationen till exempelvis ordningspolisen, menar Sven
Åke Christianson. Han gör heller ingen hemlighet av att han
varit djupt kritisk till vittnesförhören i samband med mordet
på utrikesminister Anna Lindh.
– Det högst varierande signalementet på gärningsmannen
visar att det brustit i organisationen, att förhören inte skötts
professionellt.
Precis som man har teknikerteam som direkt åker till
brottsplatsen för att säkra spår borde man också ha utbildade
förhörsteam som samlar och spelar in vittnesuppgifter direkt
Psykologtidningen 19/03
Mordet på utrikesminister Anna Lindh och andra aktuella våldsdåd har initierat en livlig debatt om brister i den psykiatriska vården.
efter att brottet inträffat, menar han. Ett sådant team skulle
heller inte läcka uppgifter till medier och allmänhet. Sådana
team har man till exempel i Norge.
Han anser också att polisen självfallet bör använda bandspelare vid vittnesförhören:
– Vårt arbetsminne är kort. Att samtidigt intervjua, lyssna
intensivt och anteckna är ogörligt, mycket värdefull information går förlorad.
vid ett förhör är att frågeställaren är
alltför aktiv själv, förklarar han. Det räcker inte heller med
att enbart fråga vad vittnet sett och minns. Man måste försöka återskapa själva sammanhanget och hjälpa vittnet med
sökvägar.
– Man måste tränas i ett helt nytt förhållningssätt för att
göra en person som intervjuas aktiv.
Den kognitiva intervjumetodiken utgår från att det är den
som har informationen som ska vara aktiv. Minnet kan hjälpas på traven genom att vittnet i verkligheten eller mentalt
tas tillbaka till den plats där hon/han stod då brottet skedde.
Vittnet uppmanas berätta vad hon (han) gjorde före, under
och efter brottet, vad hon kände och tänkte, hur hon stod
vänd och vad hon iakttog. En fråga som ”hur ska jag känna
igen gärningsmannen bland en massa människor på gatan?”
får vittnet att leta i minnet efter särskilda karaktäristika.
Mörk och 180 cm lång räcker inte som signalement, menar
Sven Åke Christianson.
– Till detta måste man lägga kunskaper om vad känslor
gör med minnet. Kanske är det inte alls gärningsmannen
som varit i fokus för vittnets uppmärksamhet utan offret,
blodet eller kanske de egna känslorna av rädsla och förfäran
inför det som hänt. Trots det kan vittnet ha information om
gärningsmannen, men den är inte åtkomlig just då, men
kanske vid ett förnyat förhör.
– I fallet Anna Lindh har man nu en misstänkt gärningsman som
beskrivs som psykiskt sjuk och som inte erkänner brott. I en kvällstidning kunde man läsa att polisen genom ”kompissnack” ska få den
häktade att erkänna. Din kommentar?
– Man måste vara professionell i sitt sanningssökande.
Polisen låser sig inte sällan vid en hypotes och försöker sedan
få fram ett erkännande. Vad man måste göra är att bygga
upp en relation, människor berättar om de känner tillit till
en person. ”Kompissnack” kan vara manipulativt, i stället
bör man vara empatisk och försöka sätta sig in i den misstänktes situation, föreställa sig vad minnena väcker till liv i
DET VANLIGASTE FELET
Psykologtidningen 19/03
honom. Och man måste ge det hela tid.
– Är den misstänkte psykiskt sjuk kräver det än mer av förberedelse. Ett falskt erkännande ligger närmare till hands om
en person har svårt att skilja mellan fantasi och verklighet.
Vid förhör behöver man också arbeta med sig själv för att
våga ta emot det man kan få höra, påpekar Sven Åke Christianson. Att till exempel höra barn som utsatts för sexuella
övergrepp berätta, kan väcka mycket starka känslor hos en
själv, vilket kan leda till övertolkningar eller att vissa detaljer
eller områden undvikes. Det har också visat sig att utredare i
sådana fall kan bli mindre detaljerade i sina frågor och därmed tappar viktig information.
– Om människor minns eller inte minns kan alltså också
vara beroende av vad man som utfrågare signalerar.
tycker att det är anmärkningsvärt
att poliser efter en mycket kort utbildning sätts att intervjua
tre, fyra år gamla barn, som dessutom kanske har upplevelser
av svår psykisk och fysisk misshandel och andra umbäranden
bakom sig. Eller svårt traumatiserade eller psykiskt sjuka
människor.
– De utför uppgifter som psykologer med lång erfarenhet
upplever som oerhört svåra.
Han är också kritisk till att polismyndigheten inte har ett
djupare samarbete med andra yrkesgrupper än jurister. Det
finns en ignorans i förhållande till den uppgift man har. Så
länge det bara finns poliser och jurister i organisationen saknar man ”beställarkompetens”.
– Det behövs en beteendevetenskaplig revolution både på
Polishögskolan och i organisationens alla led. I England till
exempel har 17 av 42 polischefer en annan ämnesbakgrund
än polisiär eller juridisk. I Israel förhörs barn inte av polisen
utan av utbildade barnkliniker. Det finns enskilda poliser
som förstår värdet av ny kunskap, men de är i minoritet.
Sven Åke Christianson arbetar för närvarande tillsammans med forskaren Pär Anders Granhag också med ett projekt, där man undersöker vad barn minns och berättar om
sexuella övergrepp de utsatts för. Utredningar samlas in från
hela landet och undersökningen gäller endast övergrepp som
bekräftats av gärningsmannen genom erkännanden eller
olika typer av dokumentation som bilder, filmer eller anteckningar.
– I studien av gärningsmän som begått dödligt våld hävdar
många att de inte minns något av sitt brott. Kan man glömma ett
mord?
SVEN ÅKE CHRISTIANSON
5
– Utifrån det undersökningsmaterial jag har, hyser jag stor skepsis
till en sådan total glömska.
Av det 100-tal gärningsmän Sven Åke Christianson gått igenom i sin
undersökning hävdade 60 procent minnesförlust i polisutredningens
början. I slutet av utredningen hävdade fortfarande 26 procent av gärningsmännen total minnesförlust. Genom att studera personer som
först hävdat glömska, men senare berättat att de ”fejkat”, har man fått
fram vissa kriterier som tyder på simulerad glömska.
Karaktäristiskt är en skarp gräns för när minnesförlusten inträdde, ett
dogmatiskt hävdande av glömska hur många frågor som än ställs samt att
minnesförlusten är total utan minnesöar eller -fragment. Samtliga dessa kännetecken stämde väl in på de 26 procenten gärningsmän.
Den glömska gärningsmännen beskriver går också tvärtemot det
vanliga mönstret att man bäst minns en händelse som väckt känslor,
men har svårare att minnas vad som hänt före och efter händelsen, berättar Sven Åke Christianson. Gärningsmännen i undersökningen
minns vad som hände före och efter, men inte själva den dramatiska
händelsen. Glömska är vanligen inte heller total, vissa fragment av
brottshändelsen borde finnas kvar. Det gäller också svårt berusade eller drogpåverkade personer.
– Kanske är minnesförlust vid grova våldsbrott en myt vi upprätthåller då vi inte hittar någon annan förklaring till gärningsmannens
totala brist på ånger.
Det finns också risker med ett fortsatt hävdande av minnesförlust,
som kanske också bekräftas av polis eller psykiatrisk expertis, menar
Sven Åke Christianson. Om en person döms till vård eller straff och
under hela fängelse- eller vårdtiden fortsätter att upprätthålla sin amnesi, kan han heller aldrig ta itu med de obearbetade känslor som fanns
vid dödandet eller som ledde fram till våldsdådet.
– RISKEN FÖR ÅTERFALL är därmed stor när han en gång släpps fri. Det
finns flera exempel på gärningsmän med sådan minnesförlust som då
de kommit ut i friheten snart upprepat sitt våldsbeteende och dödat
igen.
– I den debatt om psykiatrin som blossat upp efter mordet på Anna Lindh
hävdas ofta att man inom psykiatrin inte kan bedöma om en person är potentiellt farlig för sin omgivning eller inte. Kan man det?
– För det första måste man komma ihåg att en mycket liten del av de
psykiskt sjuka är potentiella våldsverkare. Det finns också en hel del
faktisk kunskap inom den psykiatriska vården, men det saknas resurser. Patienter släpps ut kanske för att man behöver en sängplats.
Men, medger Sven Åke Christianson, med de metoder som finns kan
det också vara svårt att förutsäga om en person kan vara farlig eller
inte.
– Vi behöver förstå mer av det tänkande som ligger bakom våldsbrott. Vi behöver bättre verktyg för att kunna tolka och förstå de tankar och fantasier gärningsmännen bär på. Ofta finns de här våldsfantasierna redan tidigt i gärningsmannens historia. Genom att bättre förstå detta kan vi kanske tidigt fånga upp barn som bär på liknande fantasier och tankar.
Det är bland annat detta han vill komma åt i sin studie av gärningsmän som begått dödliga våldsdåd, en kunskap han också delat med sig
av i föreläsningar för rättspsykiatrisk personal.
– Vi behöver också en intervjumetodik som hjälper oss att komma åt
dessa personers inre värld – deras minnen, deras behov, deras frustration och det system de använder sig av för att hantera verkligheten.
Många av dem som begått grova våldshandlingar har en historia av
djup ensamhet, förklarar Sven Åke Christianson. En gång i tiden har
de signalerat sitt behov att få dela tankar och känslor med andra, men
blivit avvisade. Uppluckringen av kärnfamiljen och de sociala nätverken i dagens samhälle förstärker denna ensamhet.
– Ytterligare ett avvisande – kanske på en psykiatrimottagning – aktualiserar alla andra avvisanden i livet och gamla system av avvärjanden. Frustrationen och ilskan bli ohanterlig och måste levas ut någonstans. Offret blir kanske den första man möter, som i fallet med
Åkeshovsmannen, eller en känd person som man upplevt sig ha någon
relation till genom medieexponeringen.
maja ahlroos
6
Psykologen Jehoshua
Kaufman och sjukgymnasten
Malou Eliason har arbetat
fram ett rehabiliteringsprogram för långtidssjukskrivna
med utbrändhetsymtom.
Psykologtidningen 19/03
