Lektion I – 1 februari 2017 - INTRODUKTION TILL MARKUSEVANGELIET
I det hedniska romarriket sågs kejsaren ofta som en gud/gudsättling eller
en gudsuppenbarelse, han kallades för ”Herre” och ”Frälsare”. Ett
”evangelium” var då en ”god nyhet” från hovet, t.ex. om kronprinsens
födelse eller hans tronbestigning. Markus använder detta språk om sin
Världshärskare Jesus – en jude som avrättats av romarna på
upprorsmakares vis! Det var milt sagt en provokation. Inte ofarligt.
”Hur kan ni hylla den där Jesus som en gud?” I Rom, där Markus
förmodligen skriver, kanske på 50-talet e.Kr., ställdes denna fråga under
misstanke om statsfientlig verksamhet. I Judéen, där Petrus (= Markus
källa enligt fornkyrkan, jfr 1 Pet 5:13) kom ifrån, låter frågan: Vilka av
våra heliga skrifter säger att Messias skulle dö så skamligt på ett kors? De
allra första kristna som själva upplevde Jesu uppståndelse fick gå tillbaka
till Gamla testamentet för att förstå det som hände. Allt fick tänkas om (jfr
bilden i 2:22). Jesu lidande, död och uppståndelse hölls fast i detalj, ja, det
var själva kärnan i den allra tidigaste katekesen (se t.ex. 1 Kor 15:3-4; Apg
17:2-3), och därför tar berättelsen om dessa dagar i Jesu liv (kap. 14-16)
förhållandevis stort utrymme, ja, de skrevs förmodligen innan allt annat.
Vi läser också hur Jesus om och om igen förbjöd lärjungarna att säga att
han var Messias (den s.k. ”Messianska hemligheten i Markusevangeliet”).
Jesus ville därmed förmodligen förebygga falska Messiasföreställningar.
Först vid korset skulle det bli klart för världen att Guds Son hade kommit
för att bära världens synder. Den första människan som bekände tron på
detta var en romersk militär (15:39) (= Markus?).
Fornkyrkans röster fasthåller att det är Petrus predikningar som återges
hos Markus. Kanske är det därför som Petrus är så central i boken. Vi får
detaljer som Petrus tankar och hans ånger (14:66-72). Jesu handlingar är
också centrala. De väcker respekt, bestörtning, vördnad hos alla, även hos
demoner. Jesus är mäktig, allvarlig, empatisk. Stilen är talspråk, en
klumpig grekiska på semitisk bakgrund (lite som den enkla svenska på
dansk bakgrund som jag har). Ordet ”genast” inleder ofta de korta
avsnitten, vi snubblar iväg med händelser som griper in i varandra (t.ex. i
5:21-43). Semitiska ord slinker in (5:41; 7:11). Det är en folklig, spontan
och gripande stil på ett grekiska som nog inte imponerade i Roms finare
kulturkretsar.
Kvinnorna vid Jesu grav flyr från änglarna, ”för de var rädda” (16:8). Vissa
gamla Markushandskrifter slutar så. Andra har en kort avrundning, som i
vissa biblar anges i marginalen. Andra igen berättar om uppståndelsen
med verserna 9-20 som våra biblar återger och som påminner om de
andra evangelierna. Det kanske fanns en ursprunglig avslutning som
försvann? Kom ihåg: Detta var en underground-bok. Att äga den var
farligt. Det kunde gå fort att gömma den eller fly när polisen knackade på.
”Vart tog sista pergamentbladet vägen?” Så lätt kan det ha gått till.
Korta kommentarer till de första femton verserna…
Mark 1:1-8 (Bana väg för Herren, gör hans stigar raka)
Varje år i advent ställer kyrkan den helige Johannes Döparen framför oss.
Markus går rakt på sak: Johannes är början på det glädjebud (=
evangelium) han vill proklamera – lika efterlängtat som rent vatten i en
törstig öken (Ords 25:25). Markus har så bråttom att han inte hinner
kontrollera sitt citat från Gamla testamentet (det är faktiskt en blandning
av två citat: Mal 3:1 och Jes 40:3).
Johannes kallas för budbärare, det är samma ord som ängel (i
Uppenbarelseboken verkar ordet också användas om biskopar, se Upp
1:20 f) – en vacker bild! Johannesdopet var inte identisk med vårt
sakramentala dop men det var en botshandling, en stark bön om
försoning med Gud (som i 3 Mos kap 4-5 och 4 Mos 5:7). Vårt dop,
kyrkans dop, utverkar den förlåtelse Johannes ännu bara kunde be
om. Denna nåd återskänks i bikten! Den ska verka i oss och bli till
handlingar, så att vi kan: Bana väg för Herren.
Mark 1:7-11 (Du är min älskade son, du är min utvalde)
Anden kommer ned som en duva (ordagrant: På ett ”duvaktigt” sätt).
Visionen är här personlig, bara Jesus ser den (jfr dock Joh 1:32). Jesu
styrka är den klippfasta mildhet, generositet och vishet som Jesaja
profeterade om (Jes 55:1-8). Inför hans makt blygs Döparen (v. 7). Markus
version av Jesu dop är kort. Jesus utrustas med Andens kraft. Därefter
sänder Anden honom genast till öknen där han ska kämpa mot Satan. V.
10 börjar på grekiska med ordet ”genast” (det syns tyvärr inte i Bibel
2000). ”Genast” återkommer 40 gånger i Markus evangelium – kanske ett
eko av Petrus sätt att tala? Guds kärlek har bråttom.
Mark 1:12-15
(Han sattes på prov av satan, och änglarna betjänade honom)
Matteus, Markus och Lukas säger att det var Den helige ande som förde
Jesus ut i öknen till 40 dagars prövningar. Det är inte själva fastan som är
central här (Markus nämner den inte ens) utan konfrontationen med
satan. En kristen ska kämpa mot satan, men inte kämpa ensam: Jesus har
besegrat honom och är med. Vi ska aldrig tvivla på Guds kärlek och
alltid fortsätta tjäna honom. Varför öknen? Profeten Hosea förkunnade
att det sanna Gudsfolket måste ut i öknen igen för att hitta Gud (Hos
2:14). Detta var grundtanken bakom gemenskapen i Qumran som vi ska
komma in på senare (läs gärna om det själv/googla det). ”satan” betyder
anklagare: Han vill inget annat än leta fel (jfr Job 1:6 f). Att Jesus under 40
dagar sätts på prov av denna destruktiva makt är ett sätt att beskriva det
bombardemang av tvivel, förvirring och ångest som Jesus genomled inför
sin uppgift. Han står kvar och vägrar att låta sig skakas. Djuren och
änglarna kommer till: I Jesu närhet tämjs öknens vilda varelser. Där finns
trygghet - som en gång i Noas ark.
