METEORITKRATERN
M I E N
Text och bilder: Herbert Henkel
Den ovanligt runda och djupa sjön Mien visade sig vara platsen för ett stort
meteoritnedslag som inträffade för ca 50 miljoner år sedan. I detta häfte beskrivs
hur meteoritkratrar uppkommer och vad som är speciellt med Mienkratern.
Ramsö i sjön Mien består av bergarter som tidigare tolkats som vulkaniskt
bildade. Så småningom förstod man att de vulkanliknande bergarterna uppkom
genom en helt annan geologisk process – nedslaget av en stor meteorit.
Vetenskapen om hur man utforskar meteoritkratrar är ganska ung och de första
kraterupptäckterna i Sverige gjordes för bara 30 år sedan. Det tog många år att
undersöka Mienstrukturen och finna förklaringar till alla de fenomen som kan ses
i berggrunden. Slutligen förstod man att den är en eroderad ringformig krater som
ursprungligen har haft en diameter på ca 5 km.
Sammanfattning
Meteoritnedslaget har påverkat ett område med ca 9 km DIAMETER
Kratern är RINGFORMIG och djupt eroderad
Kraterns ÅLDER är ca 90 miljoner år
KRATERN bildades på mindre än 30 sekunder
DJUPET från omgivande terräng är ca 90 m
CENTRALA UPPHÖJNINGEN har en diameter på ca 1.5 km och
höjer sig ca 45 m
Den består av smält och magnetiskt starkt påverkad berggrund som
når ned till ca 150 m djup.
Hur meteoritkratrar bildas
Då och då träffas jorden och månen (liksom alla andra kroppar i vårt solsystem)
av meteoriter eller kometer som har kommit på avvägar i solsystemet. De flesta
meteoriter kommer från asteroidbältet mellan planeterna Mars och Jupiter, medan
kometerna härrör från de yttre delarna av solsystemet.
I asteroidbältet finns miljontals fragment av en eller flera svunna planeter. Några
av dessa splitter får ibland sina banor ändrade av Jupiters gravitation och de
riskerar sedan att kollidera med jorden. De minsta av dessa fragment brinner upp
i jordens skyddande atmosfär. Stora fragment rusar däremot obehindrat mot
marken med mycket hög hastighet, ofta över 10 km per sekund.
Vid nedslaget sker en explosion som förångar meteoriten, förångar och smälter
en del av berggrunden. Dessutom krossas mycket stora volymer av berggrunden.
Krossat och smält berg kastas ut i omgivningen och kvar vid nedslagsplatsen blir
en meteoritkrater som ett djupt ärr i jordskorpan. Dessa kratrar får olika form
beroende på meteoritens storlek och de efterföljande geologiska processernas
verkan. Kratrar upp till ca 5 km i diameter blir skålformiga. Större kratrar blir
ringformiga med en upphöjning i centrum.
Kratrar kan bevaras i sedimentära lagerföljder eller eroderas tills de inte kan
kännas igen längre. Mycket stora kratrar med flera 100 km diameter ger
outplånliga spår i jordskorpan.
På Månen förekommer ingen aktiv geologi, vatten, väder och vind saknas liksom
vulkaner. Därför är hela ytan ärrad av kratrar och allt material på månytan består
av fragment som bildats vid nedslag. Efter de första rymdfärderna insåg man att
alla solsystemets planeter, månar och asteroider har utsatts för liknande
processer. Således även vår planet.
Jorden har på grund av sin större yta och större gravitation träffats av ännu fler
nedslag och ärrats på motsvarande sätt. Spåren suddas emellertid ut snabbt
genom erosion, sedimentär omlagring, vulkanism och annan tektonik. Riktigt
stora nedslag sker som tur är ganska sällan (ungefär med 30 miljoner års
mellanrum) och de innebär ofattbara katastrofer för livet på jorden.
2
Meteoriten har just trängt in i
jordskorpan. Vid kontakten utlöses
en chockvåg.
Chockvågens energi förångar
meteoriten och smälter en del av
berggrunden (svart). I ett stort
område i jordskorpan krossas
berggrunden (prickat).
Chockvågen accelerar material. En del
av det kastas ut i omgivningen som
ejekta, varvid en krater bildas. En del
material trycks in i kraterns sidor varvid
randen höjer sig.
Det utkastade materialet landar i och
omkring kratern. Allteftersom kratern
vidgas, höjer sig dess boten.
När energin ebbat ut oc hkratern
upphört att växa, störtar den in. Därvid
blir den ännu vidare men också mycket
grundare. En central upphöjning
omgiven av ringformig sänka och en
yttre upphöjd ring blir kvar.
Kratern kan fyllas igen och täckas
över med sedimentära avlagringar.
Då bevaras den från nednötning
genom erosion.
Med tiden kan erosionen åter
frilägga kratern och den syns då åter
i landskapet. Rester av sediment kan
finnas kvar i ringsänken
3
Nya bergarter bildas
Trots att berggrunden vid nedslagsplatsen kan bestå av många olika bergarter, så
får de bergarter som bildas vid ett nedslag vissa typiska egenskaper. Några liknar
vulkaniska bergarter men i mikroskop kan man känna igen mineralomvandlingar
som är karakteristiska för de extremt höga tryck som utvecklas vid explosionen.
Tre typiska bergarter förekommer alltid i samband med meteoritkratrar i
urberget:
1 - Smält berggrund , som ofta är finkornig och innehåller fragment av bergarter
och mineral samt gasfyllda hålrum. Sådana bergarter kallas tagamiter (ofta
används lokala namn, t.ex. mienit),
2 - Utkastade fragment, (ejekta) av bergarter, mineral och smälta som har
avlagrats ballistiskt omkring kratern, nedfallsbreccia. De kallas sueviter.
3 - Krossad berggrund under och omkring kratern, nedslagsbreccia, som består
av kantiga större fragment ofta i en matrix med finkorniga fragment.
Krossningens omfattning avtar utåt från explosionscentrum.
Dessa tre typer av bergarter är kända från de flesta nedslagsstrukturerna i
Sverige. De är unika bergarter genom att de har bildats ur det vid nedslagsplatsen
befintliga materialet. Detta återspeglas också i t.ex. smältans kemiska
sammansättning.
I de nordiska och baltiska
länderna finns 20 kända
större nedslagskratrar men
betydligt fler strukturer
misstänks för att vara
kratrar.
I Sverige finns Europas
största kända krater, den
ca
75
km
stora
ringformiga
Siljanstrukturen.
4
skalan är indelad i cm
Övre bilden: I samband med meteoritnedslaget där sjön Mien nu finns bildades en
smälta av den befintliga granitberggrunden. Bergarten, mienit, är ofta grå med
hålrum och bergartsfragment.
Nedre bilden: Den vid explosionen bildade blandningen av bergartsbitar,
mineralfragment och fragment av smältan utkastade materialet bildar bergarten
suevit.
5
Den runda sjön Mien skiljer sig markant från andra, mera oregelbundet formade,
sjöar i omgivningen. Berggrunden som krossades vid meteoritnedslaget är mera
lätteroderat än vanligt urberg. Den ökade sprickbildningen kring kratern kan ses
som radiella och tangentiella terrängformer. Särskilt tydligt är detta utmed den
södra stranden där istidens bearbetning av landskapet har förstärkt detta mönster.
Den västligaste delen av kratern är avskuren av en förkastning som går genom
Drevån och Mieåns dalgångar. Det östra bergrundblocket har sänkts och kratern
därmed bevarats bättre. Väster om förkastningen är kratern bara antydd i
terrängen. Den västra delen har också förskjutits något mot söder.
Ramsö, som är ett geologiskt naturreservat, ligger i den nordvästra kanten på en
central upphöjning med ca 1.5 km diameter som omges av en ringformig sänka. I
den centrala upphöjningen finns huvudparten av den genom nedslaget uppsmälta
berggrunden.
Under isavsmältningen har mycket vatten transporterats genom dalgångarna och
löst material från kratern återfinns därför långt söderut bland isälvsavlagringarna.
I ett grustag nära landsvägen kan man bland de grövre blocken hitta både mienit
och suevit.
Kartan ovan visar 25 m höjdskikt i gråtoner (>125, 100-125, 75-100 och <75 m över
havet), och de större sprickzonerna som kan utläsas från den topografiska kartan. Den
högsta höjden över havet och den lägsta visas med blå siffror.
6
De vid nedslaget bildade bergarterna får avvikande fysikaliska egenskaper, t.ex.
lägre densitet (det vänstra diagrammet, horisontella axeln), lägre
magnetiserbarhet (den vertikala axeln) och mycket högre andel
egenmagnetisering (högra diagrammet, horisontella axeln). Detta leder till ett
minskat tyngdkraftsfält och ett komplicerat magnetfält med både låga och mycket
höga värden.
Det kan ses i profilen till höger
som går i väst-östlig riktning
över Mien. Det låga magnetfältet
uppkommer på grund av den stora
volymen breccierat berggrund
(brun) och de höga värdena härrör
från mienit och suevit (grön).
Tyngdkraftsfältet påverkas av alla nya
bergarter, mienit, suevit och breccia så
att det blir ca 6 mgal lägre än normalt
(kartan till vänster).
7
Den som vill studera de bergarter som bildats vid nedslaget kan göra detta på
följande platser:
1 – Ramsö består av block med impaktsmältan mienit. Ramsö är ett
geologiskt naturreservat.
2 – Utmed södra stranden av sjön Mien (mellan Midingsbråte och Arvidsdal)
kan man hitta block av mienit bland strandstenarna. Med mycket tur rester
av slagkäglor. Materialet har förts hit med isflödet från de inre delarna av
kratern. Här kan man också se effekten av de radiella och tangentiella
spricksystemen i landskapet.
3 – I ett litet grustag öster om landsvägen (ca 300 norr om avtagsvägen till
Ringamåla) hittas block med suevit som har förts hit som isälvsmaterial
4 – På bygdegården i Gäddeviksås finns mera info om Mienkratern.
8
