Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
av läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Mongoliet 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Mongoliet är en ung demokrati under utveckling. De första fria
parlamentsvalen hölls efter kommunistregimens fall 1990. Demokratiska val till
parlamentet har sedan hållits 1996, 2000 och senast 2004, vilket inneburit att
den demokratiska processen befästs. Valen i Mongoliet har dock inte varit
problemfria. Två omval fick göras under 2004 efter omfattande och utbredd
kritik mot valfusk och oegentligheter.
De grundläggande fri- och rättigheterna skyddas i konstitutionen och i enskilda
lagar, men efterlevnaden brister i flera avseenden. 2001 tillsattes en nationell
kommission för de mänskliga rättigheterna (NHRCM) som varje år publicerar
en utförlig rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Mongoliet
har sedan 2000 ratificerat ett antal FN-konventioner om mänskliga rättigheter,
vilket vittnar om ambitionen att anpassa den inhemska lagstiftningen till
internationella normer.
Den mongoliska författningen ger ett långtgående skydd för den enskildes
rättssäkerhet. Men det mongoliska rättssystemet är i praktiken eftersatt och
sårbart för korruption. Polisen ses som särskilt korrumperad och den
yrkesmässiga utbildningsnivån är låg. Det händer att bekännelser framtvingas
med våld. FN:s specialrapportör för tortyr, Manfred Nowak, som besökte
Mongoliet sommaren 2005, menar att tortyr är ett utbrett problem i häkten och
på polisstationer. Många domare är skolade i den gamla sovjettraditionen.
Dödsstraffet tillämpas, men officiell statistik saknas.
Yttrande-, mötes-, förenings-, religions-, och demonstrationsfrihet garanteras i
författningen och respekteras överlag.
2
Mongoliet är, enligt Världsbankens statistik, ett ’låg/medelinkomstland’ med en
genomsnittlig årsinkomst på 880 USD per capita 2006. Inkomstklyftorna är
stora och växande. Ungefär en tredjedel av befolkningen lever under den
nationella fattigdomsgränsen. I den sociala och ekonomiska omställningens
kölvatten har många − främst utsatta grupper som de extremt fattiga, kvinnor
och barn − hamnat i kläm. Dessa grupper saknar ofta tillgång till
grundläggande skydd och välfärd, vilket medför att de har sämst
förutsättningar att åtnjuta sina lagstadgade rättigheter. De senaste åren har en
ekonomisk återhämtning ägt rum, i takt med att ekonomiska reformer
genomförts. 2006 var tillväxten hela 8,4 procent, främst beroende på höga
råvarupriser och fortsatt gynnsam väderlek. Mycket litet av tillväxten har
dock än så länge nått ut till de fattigaste.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna
om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s
konventionskommittéer
Mongoliet har ratificerat samtliga sex centrala konventioner för mänskliga
rättigheter och har rapporterat till samtliga konventionskommittéer med
undantag för tortyrkommittén. Konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (ICCPR) och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter (ICESCR) ratificerades på 1970-talet. Mongoliet har ratificerat det
första tilläggsprotokollet om enskild klagorätt till ICCPR, men inte det andra
om avskaffandet av dödsstraffet. År 2002 ratificerades konventionen mot
tortyr (CAT). Det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr har dock
ännu inte undertecknats eller ratificerats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD)
ratificerades 1969. År 1981 ratificerade Mongoliet konventionen om
avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) och
2002 ratificerades tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Konventionen om
barnets rättigheter (CRC) ratificerades 1990 och de två fakultativa protokollen
ratificerades 2003 och 2004. År 2002 ratificerade Mongoliet Romstadgan för
Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Landet har enligt uppgift från
UNHCR fram till september 20071 varken ratificerat flyktingkonventionen eller
dess tilläggsprotokoll från 1967, vilket enligt vissa bedömare kan bero på
politisk press från Kina.
Mongoliets fåtaliga skriftliga reservationer från ovanstående ratificerade
konventioner består uteslutande av protester mot att endast stater som är
medlemmar av FN eller vissa andra erkända internationella organ har rätt att
underteckna och ratificera dem. Mongoliet kan även sägas i praktiken ha
reserverat sig mot tortyrkonventionens förbud mot att återbörda flyktingar till
1
http://www.unhcr.org/basics/BASICS/3c0f495f4.pdf
3
deras hemland om de löper risk att där bli utsatta för förföljelse eller förtryck.
Enligt uppgift har dock Mongoliet i praktiken beaktat denna princip de senaste
åren, se vidare under avsnitt 3.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Mongoliet ratificerade 2002 FN:s konvention mot tortyr (CAT). Såväl
författningen som övrig lag förbjuder tortyr, även om den inhemska
definitionen av tortyr inte överensstämmer med tortyrkonventionens.
Våren 2005 publicerade Mongoliets nationella kommission för mänskliga
rättigheter (NHRCM) en särskild utredning om tortyr och i juni 2005 besökte
FN:s specialrapportör för tortyr Mongoliet. I specialrapportörens rapport, som
presenterades i december 2005, betonades att framtvingade bekännelser genom
tortyr och andra övergrepp från poliser och fångvårdspersonal fortsätter att
vara ett omfattande problem.
NHRCM rapporterade 2006 att tjänstemän i polisväsendet erhåller lönebonus
baserat på antalet lösta fall. Detta system antas vara en bidragande orsak till det
omfattande bruket av tortyr.
Vissa reformer har genomförts de senaste åren – nya förordningar för att
komma till rätta med bruket av tortyr har utfärdats av justitieministeriet och en
särskild enhet har inrättats inom åklagarmyndigheten i syfte att förebygga tortyr
i häkten och arrestlokaler. Trots detta saknas fortfarande mekanismer för att
anmäla och utreda misstänkta fall, vilket gör att mörkertalet sannolikt är
mycket stort. Mongoliet tillåter inte FN:s tortyrkommitté att ta emot och
granska klagomål från enskilda personer som påstår sig vara offer för tortyr
eller annan behandling som strider mot konventionen. FN:s specialrapportör
för tortyr och Mongoliets nationella kommission för mänskliga rättigheter
(NHRCM) har kritiserat Mongoliet för att inte samarbeta.
Bristande utbildning om gällande lagstiftning bland polis och häktespersonal är
ett annat omfattande problem. NHRCM uppgav 2006 att endast en fjärdedel
av poliskåren genomgått ett kortare utbildningsmoment i mänskliga rättigheter.
I mongoliska fängelser rapporteras om bristande tillgång till grundläggande
läkarvård. Vidare är en stor del av alla fängelser överbelagda. Förhållandena för
fångar som hålls isolerade och för dem som inväntar dödsstraff är så
undermåliga att de enligt specialrapportören måste betecknas som grym och
omänsklig behandling (det vill säga tortyr enligt konventionens definition).
De senaste åren har inga politiska mord eller försvinnanden rapporterats.
4
4. Dödsstraff
Dödsstraff är enligt mongolisk lag en möjlig påföljd för tre olika brott: mord,
våldtäkt och sabotage. Endast ytterst graverande omständigheter vid våldtäkt
kan föranleda dödsdom. När det gäller påföljdsbestämningen för mord
aktualiseras dödsstraffet särskilt när det är fråga om en politiskt motiverad
gärning eller när offret är utländsk diplomat. Uppgifter om verkställande av
dödsdomar är hemliga. Antalet dödsdomar har, trots påtryckningar från bland
annat Amnesty International, inte redovisats sedan år 2001 då 25 personer
avrättades. Bedömningar gör gällande att mellan 10-15 dödsdomar verkställs
årligen. Avrättningar sker genom arkebusering. FN:s specialrapportör för tortyr
kritiserade sommaren 2005 Mongoliet för bristen på officiell statistik kring
dödsstraffets tillämpning. En dödsdömd har möjlighet att få besök av en
anhörig men specialrapportören var starkt kritisk till att dödsdömdas anhöriga
oftast inte underrättas om datum för avrättning och inte heller får ta hand om
kvarlevorna för begravning.
Dödsstraffet är inte föremål för någon omfattande samhällsdebatt.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Medborgarnas konstitutionella rätt att fritt förflytta sig inom och utom landet
respekteras. Det är inte svårt att få pass.
Den snabba urbaniseringen har lett till att det blivit svårare för myndigheterna
att erbjuda god samhällsservice för nyinflyttade i Ulan Bator och andra städer.
Myndigheterna har i Ulan Bator börjat avgiftsbelägga mantalsskrivning som ett
led i försöken att minska inflyttningstakten.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Den mongoliska författningen ger ett långtgående skydd för den enskildes
rättssäkerhet. Enligt författningen är domstolssystemet oberoende och de flesta
rättegångar offentliga. Retroaktiv lagstiftning är förbjuden. Åtalade har rätt till
offentligt biträde/advokat oavsett om han/hon saknar medel att själv bekosta
en sådan eller inte. I praktiken förekommer det dock att tillgången till advokat
försvåras. Polisens insamling och analys av bevis är dessutom ofta bristfällig.
Polismyndigheter kan frihetsberöva misstänkta brottsutövare i upp till 72
timmar innan beslut måste tas om häktning.
Representanter för vissa enskilda organisationer menar att domstolar och
offentliga åklagare ibland påverkas av politiska hänsynstaganden.
Åklagarämbetet samt det offentliga försvarsämbetet lider av fortsatt
undermålig utbildningsnivå och otillräcklig personalstyrka. Korruption är ett
5
omfattande problem, vilket har en mycket negativ inverkan på bland annat
rättssäkerheten. Korruptionsfrågan är emellertid politiskt prioriterad och FN:s
konvention mot korruption ratificerades i januari 2006. I enlighet med
parlamentets antagande av en antikorruptionslag 2006 inrättades under 2007
ett antikorruptionsråd.
I Transparency Internationals index från 2007 rankas Mongoliet tillsammans
med bland andra Dominikanska republiken, Libanon och Algeriet på delad
99:e plats (av 179 undersökta länder och territorier).
7. Straffrihet
Effektiva mekanismer saknas för att utreda misstänkta fall av tortyr och andra
övergrepp från myndigheternas sida. Den omfattande korruptionen inom
många delar av samhället bidrar till misstankar om att vissa personer i högre
ställning i praktiken åtnjuter straffrihet. Flera enskilda organisationer,
oppositionspolitiker och representanter för internationella organisationer tar
upp korruption som ett av Mongoliets huvudproblem. Politiker från samtliga
partier, statstjänstemän och chefer inom statliga företag anses vara särskilt
korrupta. Parlamentsledamöters inkomstkällor är inte offentliga.
I en undersökning utförd av mongoliska handelskammaren 2004 svarade 70
procent av tillfrågade företag att de betalade mutor för att kunna verka på den
mongoliska marknaden.
Mongoliet ratificerade år 2002 den så kallade Romstadgan om anslutning till
Internationella brottsdomstolen (ICC).
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Den mongoliska författningen garanterar allmän yttrande-, mötes-, förenings-,
religions-, demonstrations- och tryckfrihet. Överlag respekteras också dessa
rättigheter.
Föreningsfrihet råder således, men fackföreningsrörelsen har upplevt en
dramatisk nedgång i antal medlemmar sedan övergången till demokrati och
marknadsekonomi 1990. Andelen anslutna 2004 var cirka 20 procent. På
många arbetsplatser, särskilt i offentliga sektorn, saknas verksamma
fackföreningar. I en undersökning publicerad 2006 av Mongoliets kommission
för mänskliga rättigheter uppgav 12 procent av de tillfrågade fackliga
representanterna inom den privata sektorn att deras arbetsgivare på olika sätt
försvårade deras verksamhet.
6
Sedan demokrati infördes i början på 1990-talet har en pluralistisk medievärld
gradvis vuxit fram, framför allt i huvudstaden. Mongoliet saknar dock en
tradition av oberoende, granskande journalistik och i stort sett samtliga medier
är lojala mot endera regeringspartiet eller något av oppositionspartierna. Enligt
Amnesty International var yttrandefriheten 2006 kraftigt begränsad. Amnesty
rapporterade att över 40 journalister fått utstå hot och trakasserier och
dessutom har tio journalister anhållits och fått sin utrustning förstörd under
demonstrationer.
De senaste åren har flera kommersiella kanaler blivit tillgängliga för
allmänheten. Antalet parabolantenner på landsbygden ökar. Voice of America
och BBC sänder radio på FM-nätet i Mongoliet. Det saknas uppgifter om att
internetcensur förekommer.
Demonstrationsrätt råder i Mongoliet. Tillstånd måste sökas för att utföra
demonstration på allmän plats. Så sent som år 2004 rapporterades att ungefär
15 procent av ansökningarna blev avslagna.
Full religionsfrihet råder i Mongoliet. Buddhismen är den dominerande
religionen (över 90 procent av befolkningen), men andra samfund tillåts verka
fritt. Religiösa samfund måste registreras.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Sedan 1990 har Mongoliet varit en parlamentarisk demokrati med vissa inslag
av presidentstyre. 1992 antogs Mongoliets nya konstitution som lade grunden
till det nuvarande politiska systemet. Mongoliet är en republik med president
som statschef. Presidenten, som företrädesvis har ceremoniella uppgifter, väljs
för fyraårsperioder (senast 2005) och kan enligt konstitutionen fullfölja två
mandatperioder. Parlamentet (hural) har en kammare och väljs för en
fyraårsperiod (senast 2004). Nästa parlamentsval äger rum i juni 2008.
Parlamentet har 76 ledamöter. Premiärministern utses av parlamentet.
Parlament, president och lokalregeringar väljs direkt av folket i skilda val.
Rösträttsåldern är 18 år. Mongoliska medborgare som fyllt 25 år har rätt att
kandidera i parlamentsval.
Rätten för medborgare att delta i det politiska livet, att rösta, ställa upp i val
och att få tillträde på lika villkor till offentlig tjänst är i teorin oinskränkt. Den
omfattande korruptionen uppfattas dock allmänt påverka möjligheten för
allmänheten att delta på lika villkor. Det finns 18 politiska partier registrerade,
varav fem är företrädda i parlamentet. De två största partierna i Mongoliet är
det gamla kommunistpartiet MPRP (Mongolian People's Revolutionary Party)
och det demokratiska partiet (DP). Den politiska debatten är livaktig. Efter
valet 2004 har Mongoliet haft tre koalitionsregeringer, den senaste
7
regeringsombildningen skedde i december 2007. Sedan den första
koalitionsregeringen upplöstes i januari 2006 har MPRP kontrollerat
majoriteten av regeringsposterna.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Nedläggningen av olönsamma statliga företag i samband med övergången från
planhushållning till marknadsekonomi ledde fram till för ett par år sedan till en
omfattande arbetslöshet. På senare år har det dock rapporterats om en ökning i
sysselsättningsgraden i takt med att ekonomiska reformer genomförts.
Asiatiska utvecklingsbanken rapporterade så sent som 2003 om en arbetslöshet
motsvarande 14 procent. EIU och UNDP uppger att arbetslösheten 2006
endast uppgick till drygt tre procent. Detta inkluderar dock endast de som
registrerat sig som arbetslösa och arbetssökande hos myndigheterna. UNDP
konstaterar i en rapport från i år att den verkliga andelen arbetslösa och
undersysselsatta troligen överstiger tio procent. Arbetstagare har enligt den
mongoliska författningen rätt att organisera sig i fackföreningar. Denna frihet
respekteras, liksom överlag även den lagstadgade strejkrätten.
Löner bestäms vanligen av arbetsgivaren ensam även om det formellt ska ske
en trepartsförhandling mellan arbetsgivare, arbetstagare och staten. 2005 var
den lagstadgade minimilönen strax över 30 USD i månaden, vilket inte räcker
för att upprätthålla en tillfredsställande levnadsstandard. 40 timmars
arbetsvecka infördes 1998.
Bristande resurser gör att industrin ofta tvingas använda gamla och dåligt
underhållna maskiner. Detta gör att arbetsplatsolyckor är relativt vanliga, inte
minst inom gruv-, energi- och byggsektorn.
Mongoliet har ratificerat samtliga av ILO:s så kallade kärnkonventioner om
mänskliga rättigheter, senast 2005 ratificerades de båda konventionerna mot
tvångsarbete.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Undernäring är fortfarande ett problem i vissa delar av landet, framförallt på
landsbygden. För utsatta grupper, såsom barn, arbetslösa och ensamstående
mödrar, är tillgången till livsmedel osäker. Omkring 13 procent av alla barn
under fem år beräknas vara undernärda. Underskott av jod och flera vitaminer,
vilket till stor del beror på kostvanor, leder till allvarliga hälsoproblem. Stora
delar av befolkningen har inte tillgång till rent dricksvatten. Förväntad
medellivslängd 2007 är 67 år. Enligt WHO utgjorde år 2004 den mongoliska
8
statens utgifter för hälsovård tio procent av statsbudgeten och knappt sju
procent av BNP.
Dödligheten bland barn under fem år var år 2004 enligt WHO 52 barn av
1000. För 2007 är uppskattningen för nyfödda 42 barn av 1000. Det finns
indikationer på att andelen mödrar som dör i barnsäng har ökat under de
senaste årens ekonomiska omställning och den ökade fattigdom som för stora
grupper som följt i dess spår.
Enligt sjukförsäkringssystemet betalar alla medborgare en grundavgift för
behandling och läkemedel. Behövande ska kunna få vård som i övrigt är
kostnadsfri, men avgifterna utgör en avsevärd börda för fattigare hushåll. De
väldiga geografiska avstånden och bristen på utbildade läkare försvårar
tillgången till vård på den glesbefolkade landsbygden. I praktiken finns inte
heller adekvat sjukvård tillgänglig för utsatta grupper i slumområden och för de
hemlösa.
Bland annat anpassningen till marknadsekonomi o har medfört att
inflyttningen till städerna ökat kraftigt i omfattning det senaste decenniet. Det
har tidvis varit svårt för myndigheterna att hålla jämna steg med utvecklingen
och kunna erbjuda god sanitet, hälsovård och utbildning i de stora gerområden (ger – ett slags mongoliskt nomadtält) som i snabb takt vuxit upp
kring Ulan Bator och andra städer.
Problemen med alkohol- och drogmissbruk och sexuellt överförbara
sjukdomar ökar. Mongoliet har hittills bara haft ett fåtal officiellt rapporterade
fall av hiv/aids. UNAIDS uppskattar dock att det finns ett hundratal ej
upptäckta fall, och omfattande prostitution gör Mongoliet sårbart för en
framtida epidemi. Tuberkulos är vanligt och är ett stort hälsoproblem.
12. Rätten till utbildning
Enligt författningen ska staten erbjuda gratis skolgång, som är obligatorisk,
för alla barn upp till 16 års ålder. I praktiken är det vanligt att barn på
landsbygden och i slumområden slutar skolan tidigare än så för att börja arbeta
och bidra till familjens försörjning. Många landsbygdspojkar slutar skolan i
tidiga tonåren för att börja arbeta som herdar. Flickor har något bättre
möjligheter att slutföra grundskolan. Enligt Världsbanken påbörjade endast 83
procent av alla behöriga barn grundskolan år 2005 och av dessa beräknas drygt
fem procent hoppa av under utbildningens gång.
Utbildningens kvalitet skiljer sig kraftigt mellan stad och landsbygd. De stora
avstånden och den låga befolkningstätheten på landsbygden medför särskilda
problem. För fattiga familjer är det svårt att få råd med skolböcker och
9
transport. Läskunnigheten bland vuxna är trots detta hög − 98 procent. Enligt
EIU (Economist Intelligence Unit) avsattes nästan 16 procent av
statsbudgeten för utbildning 2006.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Mongoliet är, enligt Världsbankens statistik, ett ’låg/medelinkomstland’med en
genomsnittlig årsinkomst på 880 USD per capita 2006. Landet hamnar på
114:e plats av 177 i FN:s utvecklingsindex från 2007. En stor del av landets 2,9
miljoner invånare är beroende av boskapsskötsel för sin försörjning. Den låga
utvecklingsnivån och ett politiskt system som fortfarande är under utveckling
förklarar många brister i sociala och ekonomiska rättigheter. Fattigdom samt
bristande tillgång till skolgång och sjukvård är fortfarande utbredda problem
Inkomstklyftorna är stora och växande. Drygt 32 procent av befolkningen
levde 2006 under den nationella fattigdomsgränsen, många av dem var barn. I
den sociala och ekonomiska omställningens kölvatten har många, främst
särskilt utsatta grupper såsom fattiga, kvinnor och barn fått uppleva en allt
sämre livssituation. Dessa grupper saknar ofta tillgång till grundläggande skydd
och välfärd och har således även sämst förutsättningar att åtnjuta sina
lagstadgade rättigheter. Oroväckande tendenser som visar på att fattigdomen
ökar kan skönjas. Enligt UNDP ökade Mongoliets GINI-koefficient
(förmögenhetsspridning) från 0.33 år 2002 till 0.38 år 2006. Även bland dem
som har sysselsättning är fattigdomsgraden betydande.
De senaste åren har dock en återhämtning ägt rum och tillväxten har varit god.
2006 var tillväxten hela 8,4 procent, främst beroende på höga råvarupriser och
fortsatt gynnsam väderlek. Gruvindustrin (bland annat koppar och kol) står för
huvuddelen av exporten och BNP. Mycket litet av tillväxten har dock nått ut
till de fattigaste.
Den mongoliska staten har identifierat fattigdomsbekämpning som ett av de
viktigaste nationella målen på medellång sikt, och i den nationella
utvecklingsstrategi som har utarbetats i samarbete med de största
biståndsgivarna är uppnåendet av milleniemålen en högprioriterad fråga.
Strategien har dock inte godkänts i parlamentet ännu.
Mongoliet fortsätter att vara ett mycket biståndsberoende land. Biståndet
svarade 2006 för drygt 16 procent av Mongoliets BNP.
10
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Kvinnor har drabbats oproportionerligt hårt av den ekonomiska omställningsprocessen. Många mongoliska familjer leds av ensamstående mödrar och dessa
kvinnor och deras barn är överrepresenterade bland de fattigaste. Födelsetalen
har sjunkit kraftigt sedan 1980-talet till följd av de bistra ekonomiska utsikterna
för många kvinnor, och ligger 2006 enligt UNDP på 2,4 barn per kvinna.
Regeringen har dock infört ekonomiska incitament för ökad nativitet.
Våld mot kvinnor är ett allvarligt socialt problem i Mongoliet. Alkoholmissbruk anses vara en starkt bidragande orsak, enligt uppgift är våldet
alkoholrelaterat i åtminstone 60 procent av fallen. Enligt officiella siffror
rapporterades 320 våldtäkter i Mongoliet år 2005. Mörkertalet är med största
sannolikhet stort och lagstiftning som kriminaliserar sexuella övergrepp inom
äktenskapet saknas.
En rad kvinnojourer har vuxit fram och ett nationellt centrum mot våld arbetar
för att förebygga våld i hemmet och bistå offren. Lagstiftningen saknar
förutom förbud mot våldtäkt inom äktenskapet, även bestämmelser om
sexuellt ofredande. 2005 trädde dock en ny lag i kraft, vilken har givit
myndigheterna bättre möjligheter att beivra våld hemmet. Det är dock ännu för
tidigt att bedöma hur stor effekt den nya lagen har haft på det utbredda bruket
av våld i hemmet.
Mongoliet är både ursprungsland och ett transitland för människohandel, ett
problem som växer i takt med ökande inkomstklyftor och som försvåras av det
svaga rättsväsendet. Människohandel är ett problem som först på senare år
uppmärksammats av de mongoliska myndigheterna. Även om Mongoliet inte
har undertecknat FN:s konvention om gränsöverskridande brottslighet jämte
dess fakultativa protokoll, Palermo-protokollet, är människohandel emellertid
förbjudet enligt mongolisk lag. Dock medför otillräckliga definitioner och
andra brister i lagstiftningen att det är svårt att åberopa förbudet i domstol.
Enligt Amnesty Internationals rapport från 2006 har det inte skett någon
markant förbättring av dessa missförhållanden.
Kvinnor är underrepresenterade i politiska församlingar, i förvaltningen och i
näringslivet. Situationen har förvärrats under senare år. 1990 var 23 procent av
parlamentsledamöterna kvinnor, mot tio procent 2000 och endast sju procent i
det nu sittande parlamentet (2007). Samma trend återspeglas i politiska
församlingar på lägre nivåer.
11
Författningen förbjuder diskriminering på grundval av kön och principen om
lika lön för lika arbete är lagstadgad. Kvinnor utgör runt hälften av den
förvärvsarbetande befolkningen. Undersökningar visar att mongoliska kvinnor
genomsnittligt arbetar fler timmar, men får mindre betalt är sina manliga
kollegor. Kvinnor utgör majoriteten av studenterna inom högre utbildning (två
tredjedelar av universitetsstudenterna 2004).
15. Barnets rättigheter
Barnarbete är vanligt i Mongoliet, framför allt på landsbygden och inom
gruvindustrin, men även i städerna. År 2002 undertecknade Mongoliet och
ILO ett Memorandum of Understanding mot barnarbete. Barn som har fyllt 14 år
får enligt lagen arbeta med sina föräldrars medgivande. Straffbarhetsåldern i
Mongoliet är 16 år för "vanliga brott" och 14 år för "allvarliga brott". Enligt
mongolisk lagstiftning är lägsta ålder för rekrytering till de väpnade styrkorna
18 år vilket uppfyller barnkonventionens krav.
FN:s kommitté för barnets rättigheter har framfört kritik mot att Mongoliet
häktar minderåriga under långa perioder och mot att straffsatserna är för hårda
i proportion till utfört brott. Mongoliets kommission för mänskliga rättigheter
framförde 2006 kritik mot att barn till föräldrar som frihetsberövas eller häktas
lämnas utan tillsyn från myndigheter.
Den utarmning som drabbat många familjer har lett till en ökad förekomst av
gatubarn i städerna, framför allt i Ulan Bator. Enligt den senaste folkräkningen
utförd år 2002 identifierades 1 300 hemlösa barn mellan sju och 18 år. Enskilda
organisationer och givarorgan uppskattar dock att den verkliga siffran är mellan
3 000 och 5 000 barn. En undersökning av National Centre Against Violence
visar att 60 procent av dessa barn lämnar sina hem på grund av
missförhållanden. 2004 dokumenterade polisen över 200 fall av
barnprostitution.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Mongoliet har ett fåtal minoritetsgrupper, den största utgörs av etniska kazaker
(cirka 150 000 personer eller fem procent av befolkningen). 2007 var tre
parlamentsledamöter etniska kazaker. Det finns även ett mindre antal etniska
ryssar. Minoritetsgrupper utgör en liten del av befolkningen och utsätts såvitt
är känt inte för någon diskriminering. Kinesiska affärsintressen ökar
kontinuerligt i Mongoliet, vilket bland annat har lett till en ökad grad av
motvilja bland den mongoliska allmänheten mot den kinesiska inflyttade
minoriteten i landet. Rapporter om hot mot kinesiska butiksinnehavare,
12
vandalisering mot kinesisk egendom och några fall av misshandel har
förekommit under 2007.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Information om situationen för homo-, bi- och transsexuella är bristfällig.
Enligt uppgift bildades, som en reaktion mot polistrakasserier på slutet av
1990-talet, ett par olika organisationer för att tillvarata homosexuellas
rättigheter. Eventuellt kan lagen som förbjuder "omoralisk tillfredsställelse av
sexuella begär" användas mot homosexuella. Grundlagens formulering om
förbud mot diskriminering nämner inte uttryckligen sexuell läggning.
18. Flyktingars rättigheter
Mongoliet har inte ratificerat FN:s flyktingkonvention och landet saknar
flyktinglagstiftning. Regeringen samarbetar dock med UNHCR och andra
humanitära organisationer för att bistå flyktingar och respekterar enligt dessa i
praktiken vissa av de viktigare principerna i flyktingkonventionen. Formell
asylprocedur saknas dock, liksom begreppet flyktingstatus. Mongoliska
myndigheter har enligt uppgift sedan 2005 hjälpt ett par hundra nordkoreanska
flyktingar att nå Sydkorea. Tidigare överlämnades nordkoreanska flyktingar,
som korsat gränsen från Kina, till kinesiska myndigheter.
19. Funktionshindrades rättigheter
Situationen för funktionshindrade liknar den som finns i många andra fattigare
utvecklingsländer. Staten ger ett visst understöd till enskilda och erbjuder
skattelättnader till arbetsgivare som anställer funktionshindrade.
Tillgängligheten av samhällelig service är dock begränsad och existerande
lagstiftning på området uppvisar fortfarande brister. Den nationella
kommissionen för mänskliga rättigheter (NHRCM) konstaterade i sin rapport
2007 att budgetallokeringen är långt ifrån tillräcklig för att funktionshindrade
ska kunna ges det stöd och skydd de enligt lag är berättigade till.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Oberoende organisationer kan verka fritt och det finns en mängd MRrelaterade organisationer i Mongoliet, av vilka många fokuserar på kvinnors
rättigheter. Dessa organisationer för dock fram kritik mot bristande
transparens, dialog och information från regeringens sida.
13
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Mongoliet samarbetar med FN:s högkommissarie för de mänskliga
rättigheterna och andra FN-organ för att främja mänskliga rättigheter. De
många givarna, inklusive Asiatiska utvecklingsbanken, Världsbanken och
Europeiska Unionen fokuserar på fattigdomsbekämpning, utbildning och
hälsa. De tre enskilt största bilaterala givarna är USA, Japan och Tyskland.
Prioriterade områden är utvecklande av MR-mekanismer och demokratisk
samhällsstryning. Enskilda organisationer spelar en stor roll när det gäller att
föra denna process framåt. En vidareutveckling av den privata sektorn är ett
annat prioriterat område som i det längre perspektivet anses ha stor betydelse
för fattigdomsbekämpning.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Mongoliet, som uppgått till mellan 15
och 30 miljoner kronor årligen under 2000-talet , ska enligt regeringsbeslut
2007 fasas ut och upphöra senast 2010. Utvecklingssamarbetet har syftat till att
bekämpa fattigdomen genom stöd till reformprocesser och utveckling av
institutioner som främjar en demokratisk samhällsutveckling och mänskliga
rättigheter. Insatserna har i huvudsak genomförts i form av tekniskt samarbete
bundet till svenska resurser inom områden där Sverige har spetskompetens och
där det finns en mongolisk efterfrågan. Huvudsakliga samarbetsområden av
relevans för MR-frågor har varit reformutveckling inom offentlig förvaltning
samt integrering i samhället av utsatta grupper. Stöd i form av
kapacitetsutveckling ges också till den 2001 inrättade nationella kommissionen
för mänskliga rättigheter i Mongoliet (NHRCM).
