INTERVJU
Medborgarskapet bärs upp av gemensamma värderingar
Johannes Heuman
Det mångkulturella samhället kräver en stark politisk
gemenskap för att hålla samman. Det menar Dominique
Schnapper och uppmanar även svenskarna att utveckla
civilsamhället för att integrera nya medborgare. Respons har
träffat den inflytelserika sociologen som har vidareutvecklat det
franska republikanska tänkandet kring nationen och är aktuell
med boken La république aux 100 cultures.
Vilka möjligheter har en sekulär stat att skapa en
samhällsgemenskap av skilda religiösa grupper? När Napoleon
Bonaparte stod nära höjden av sin europeiska berömmelse ville han
utforska möjligheten att integrera den judiska befolkningen i
enlighet med revolutionens principer och därmed motverka
tillblivelsen av en ”nation i nationen”. Sommaren 1806 kallades ett
hundratal rabbiner och andra auktoriteter inom församlingarna till
Hôtel de Ville i Paris för att förhandla med kejsarregimen. För det
fanns vissa tveksamheter som Napoleon ville få klarhet i innan
nationens famn öppnades. Accepterade till exempel judarna
polygami? Tilläts giftermål med kristna? Hade rabbinerna företräde
i skilsmässofrågor? Ansågs ockrande lagligt?
Just äktenskapsfrågan vållade särskilt bryderi bland rabbinerna som
vände och vred på de hebreiska lagtexterna. Bakom frågorna dolde
sig mer eller mindre uttalade ultimatum för samexistens. Men de
tillkallade fick god tid på sig och förmedlade svar som gjorde
Napoleon nöjd, trots reservationer i bland annat frågan om
giftermål. I gengäld togs diskriminerande lagar bort och den judiska
befolkningen fick i stort sett samma rättigheter som katoliker och
protestanter – den sistnämnda gruppen hade fram till nyligen haft
liknande inskränkningar.
Det finns mycket att säga om Napoleons inställning till den judiska
befolkningen; kejsaren var också starkt påverkad av tidens
fördomar. Ändå är överenskommelsen kanske denne katastrofala
krigares viktigaste bidrag till eftervärlden. Idéerna kom att sprida sig
långt utanför Frankrike och blev del av den så kallade judiska
emancipationen under 1800-talet, som drastiskt förändrade
förutsättningarna i Väst- och Centraleuropa för denna
marginaliserade grupp.
I dag är det svårt att tänka sig en liknande förhandling; nationerna
och dess ledare i Europa är för svaga, medan religiösa grupper i
minoritetsposition generellt sett har en betydligt starkare ställning
gentemot statsmakten. Samtidigt har den sekulära idén om att
religionen ska underkastas världsliga lagar och normer också fått en
dålig eftersmak i vår offentliga debatt och associeras till tvång,
klädkoder och fientlighet mot islam. De franska lokala förbuden mot
burkinin har kommit att utgöra sinnebilden för sekularismens totala
haveri med krigsrubriker runt om i världen.
Under de upprörda känslostormarna döljer sig emellertid viktigare
frågor kring nationens gemenskap som kräver en betydligt mer
behärskad diskussion. Den franska sociologen Dominique
Schnapper är kanske den främsta kännaren av den klassiska franska
republikanska förståelsen av nationen – en tradition som hon även
har förnyat och utvecklat i en rad böcker. I den senaste, La
république aux 100 cultures, diskuterar Schnapper utmaningar och
möjligheter för ett mångkulturellt samhälle och konstaterar också
att nationen som politisk gemenskap har försvagats, vilket hon
understryker när vi träffas i hennes hem intill
Luxembourgträdgården i Paris.
– De senaste decennierna har allt som har med det gemensamma
offentliga rummet och politiken blivit mindre viktigt.
Medborgarskapet har utarmats av en allt starkare individualism och
långtgående krav från skilda kollektiv i samhället. Den systematiska
kritiken av offentliga institutioner är en del av demokratin men det
finns risker när krav drivs för långt. För när nationen som
gemensamt politiskt projekt försvagas blir också integrationen
lidande, säger hon.
Schnapper har under ett halvt sekel följt denna utveckling. Förutom
framstående forskare har hon varit medlem av Conseil
constitutionnel, som har det högsta helhetsansvaret för republikens
konstitutionella frågor, och verkat som expert i en rad statliga
utredningar och kommissioner kring integration och
medborgarskap. Därtill är hon ordförande för Judiska muséet i Paris
och sekreterare i vänföreningen för filosofen Raymond Aron – en av
de första att ansluta till de Gaulles motståndsrörelse i London under
andra världskriget. Filosofen var Schnappers pappa.
För Napoleon var den religiösa mångfalden sekundär i förhållande
till att skapa starka samhällsinstitutioner och en större armé. I dag
har mångfalden i flera västliga demokratier blivit ett politiskt mål i
sig. Den demokratiska expansionen tenderar att skapa ett gränslöst
behov av att utvidga individuella rättigheter eller erkännande av
gruppers specifika intressen. Detta har skett parallellt med att
nationens politiska karaktär och sammanhållande principer
försvagats, vilket Schnapper beskriver i det numera klassiska verket
La Communauté des citoyens – Sur l’idée moderne de
nation (1994). Boken är ett försök att förstå idéerna och
principerna bakom den moderna nationen, som hon beskriver i
termer av en medborgarskapsgemenskap, vars främsta funktion är
att integrera människan i ett politiskt sammanhang.
Därmed avfärdas den inom forskningen vanliga uppdelningen
mellan den etniska och politiska förståelsen av nationen. Den
förstnämnda är enligt Schnappers perspektiv motsägelsefull;
etnokulturella grupper kan vara nationalistiska men för att bli en
nation krävs en politisk dimension som i någon mån överskrider
etniska, regionala, religiösa och kulturella skillnader. Detta är
fundamentalt för den moderna nationens uppkomst även om
projektet kan ha olika inriktningar beroende på politiska traditioner.
Idealet är när nationens delade principer och värderingar
upprätthålls genom medborgarnas aktiva deltagande. Det genererar
i sig en gemensam kultur och historia genom kollektivets delade
erfarenheter och vilja att leva tillsammans.
Men problemet i dag är att de civila dygder som håller de mer eller
mindre politiska nationerna i västvärlden samman har försvagats.
Diskrepansen mellan politiska ideal och den krassa verkligheten
skapar spänningar. Social utslagning och växande klassklyftor
passar ju varken ihop med jämlikhet eller broderskap. Även
välfärdssamhällets anspråk på att rätta till detta inom ramen för den
liberala ekonomin tenderar att omvandla den nationella
gemenskapen till ett slags klientförhållande mellan individ och
samhälle.
I sin senaste bok argumenterar Schnapper därför för ett starkt
civilsamhälle för att öka interaktionen mellan medborgarna, vilket
också gäller Sverige, framhåller hon när vi träffas.
– Sverige har haft en mycket generös flyktingpolitik och nu är det
viktigt att få med de nyanlända i det offentliga livet och dela med sig
av nationens arv och centrala värden. Skolan är naturligtvis i fokus,
men också föreningar av olika slag som kan stärka civilsamhället.
Det gäller även religiösa institutioner så länge de förmedlar värden
som bidrar till samhället som helhet, säger hon.
Hur påverkas integrationen av att Sverige har en stark
välfärdsstat?
– Det finns både fördelar och nackdelar. För det första så försäkrar
välfärdsstaten anständiga villkor till dem som kommer, vilket
naturligtvis är positivt. Däremot riskerar ett samhälle som bygger
huvudsakligen på fördelning av rikedom att bli mindre effektivt på
integration än en politisk gemenskap. Enbart materiella villkor
räcker inte för integration. I ett senare skede kan också
välfärdssamhället skapa missnöje för dem som redan bor i landet,
när frukterna av deras arbete går till dem som inte har bidragit på
samma sätt, säger Schnapper.
Ett viktigt politiskt särdrag för den franska nationen är
inställningen till religion. Det har sagts träffande att medan USA
traditionellt sett gjort allt för att hindra statlig inblandning i
religiösa angelägenheter har den franska hållningen varit den
motsatta: staten har övervakat, begränsat och skyddat troende. Men
denna sekularism handlar också om hur olika religioner ska kunna
leva tillsammans och bidra till det gemensamma, vilket
framkommer i sociologen Philippe Portiers aktuella bok L’État et
les religions en France (2016). Portier visar hur relationen mellan
den världsliga makten och religiösa företrädare sedan revolutionen
även inneburit ett stort ömsesidigt utbyte inom ramen för det
moderna samhällets sekularism.
Napoleon nöjde sig till exempel inte med att samla rabbiner i Hôtel
de Ville. Han återuppväckte också Sanherdin, det judiska råd som
funnits i Jerusalem under biblisk tid, för att få ytterligare legitimitet
för samhällskontraktet med den judiska befolkningen – ett spektakel
som speglade kejsarens storhetsvansinne. Mer bestående var dock
Napoleons initiativ till den i dag ännu levande
organisationsstrukturen kring Consistoire central israélite de
France, med lokala underavdelningar. Staten fick med Consistoire
ökad insyn bland troende, medan judiska företrädare fick större
möjlighet att bevaka att religionsutövningen respekterades av
samhället, till exempel i armén under första världskriget.
Samma ambitioner finns med islam. En politiskt prioriterad fråga i
dag är att stärka den franska islam som praktiseras inom ramarna
för västvärldens modernitet och inte i protest mot densamma.
Nyligen göts nytt liv i organisationen Fondation des œuvres de
l’islam de France som arbetar bland annat med att försäkra
finansieringen av imam-utbildningar och moskéer och öka forskning
och kunskap om islam. Regeringen kan också vända sig till det
nationella rådet Conseil français du culte musulman som verkar för
att integrera islam i Frankrike och bevakar religionens intressen. I
detta sammanhang upplevs burkinin av stora delar av den politiska
opinionen som en starkt bakåtsträvande symbol och en provokation
mot de sammanhållande värdena efter det gångna årets terrorism.
Schnapper beskriver också det mångkulturella samhället som
en ständigt pågående förhandling. I statens intresse ligger att slå
vakt om de lagar och principer som håller nationen samman och
samtidigt garantera ett skydd för dem som utövar tron.
Kulturkrockar mellan den offentliga sfären och skilda normsystem
inom samhället blir oundvikliga – något som även Sverige fick erfara
under den så kallade handskakningsaffären i våras. För Schnapper
råder det dock ingen tvekan om att Miljöpartiet handlade riktigt i
detta fall.
– I den demokratiska offentligheten ska alla kunna ha en relation
med alla på samma villkor. En man som inte skakar hand med
kvinnor erkänner inte kvinnan som sin like. Hur han gör i privatlivet
kan vi inte ha någon åsikt om. Men om man vill delta i offentliga
institutioner och representera det svenska folket bör man inte gå
emot idén om jämlikhet. Detta är ingen diskriminering eftersom han
faktiskt kan lära sig att bli mer resonabel, säger Schnapper.
Vad har det franska förbudet mot synliga religiösa
symboler i offentliga skolor från 2004 fått för följder?
– Det har fungerat bra i bemärkelsen att det tidigare fanns stora
problem kopplat till detta, en osäkerhet om hur skolorna skulle
agera i frågan. De få som i dag inte vill respektera lagen har gått till
privata skolor, medan den offentliga skolan har fortsatt att vara en
gemenskap för alla grupper. Men detta problem tenderar att aldrig
helt lösas. Snart kommer det säkert börja igen, säger hon.
Bara några veckor efter intervjun dyker problemet också upp igen.
Denna gång gäller det inte skolor utan badstränderna i Medelhavet.
Idédebatten tar fart: Vad symboliserar burkinin och ska ett förbud
betraktas som en kränkning av individuella rättigheter eller ett
försvar för en religionsutövning utan politiska anspråk? Ekonomen
och essäisten Jacques Sapir menar att la laïcité ska tolkas som en
politisk princip för att garantera den religiösa freden och att den
därmed kan användas mot separatistiska provokationer.
Jämställdhetsministern Laurence Rossignol vill bekämpa plagget
men med större försiktighet, medan den egyptiske författaren Aalam
Wassef i vänstertidningen Libération varnar för att burkinin är en
viktig symbol inom wahabism, en fundamentalistisk riktning inom
sunniislam.
Den högsta förvaltningsdomstolen har emellertid underkänt
förbudet i ett beslut som kan bli prejudikat. Schnapper hävdar också
i sin bok, som kom före burkinidebatten, att det finns problem med
lagar i denna typ av frågor. Hon är en mer moderat uttolkare av
republikens sekulära principer än de som gått i bräschen för ett
förbud, och söker i stället hitta en balans mellan att å ena sidan
erkänna olikheter i samhället och å andra sidan motverka en social
fragmentering, som försvagar det gemensamma politiska projektet.
Schnapper varnar dock för att en alltför vittgående tolerans, till
exempel acceptans för heltäckande slöja, också är ett hinder för
integration:
Den tolerans som består i att acceptera allt och avfärda universella
värden […] är inte en effektiv princip för integrationen. Tvärtom
bidrar de gemensamma värdena till att vi kan skapa ett samhälle
som ger människor med de mest avlägsna traditioner bäst chanser
att delta i samhällslivet.
Men viljan att leva tillsammans behöver också någon form av
historisk förankring. Den franska republiken, liksom andra
västerländska demokratier, har traditionellt sett haft en stark tro på
sin styrka och överlägsenhet, som underbyggts av historiska
berättelser. Denna form av patriotism har i demokratins namn varit
utsatt för genomgripande kritik. Ur ett integrationsperspektiv är det
dock inte givet att en alltför långt driven självkritik är effektiv.
Schnapper påpekar att den tidigare nationella stoltheten hade
fördelar för integrationen. I både USA och Frankrike skapades en
kraftfull berättelse, mer eller mindre förankrad i verkliga händelser,
kring revolutionerna under slutet av 1700-talet. Den franska skolan
spelade en central roll för att förmedla denna nationalkänsla till ”de
som hade turen att bli fransmän”, trots att de inte haft ”turen att
födas som fransmän”, som socialistledaren Léon Blum uttryckte det.
Blums regering förde en förhållandevis liberal invandringspolitik
1936–38.
I dag har nationens historiska fundament i västvärlden inte bara
ifrågasatts och fragmentiserats. Den har också förlorat sin
progressivitet när den i första hand förstås som en kulturell och
ideologisk konstruktion, framburen av förlegade ritualer med
negativa konnotationer. Därmed försvinner nationens traditionellt
sett kanske viktigaste legitimitet. Detta kan få konsekvenser för
sammanhållningen, framhåller Schnapper.
– Vi har sedan några decennier haft en kraftig uppgörelse kring
andra världskriget och kolonialismen. Även om debatterna är
nödvändiga så har vissa av mina kollegor gjort kritiken av
Frankrikes förflutna till sin affärsrörelse. Alla sociala problem kring
integration kan dock inte förklaras med det koloniala arvet. Detta är
en faktor, men många som kommer från Nordafrika har en tendens
att tro att detta är den enda förklaringen till utanförskap. Dessa
frågor är dock mer komplicerade och brännande i Frankrike än i
Sverige, inte minst på grund av Algerietkriget.
Vad bör Sverige satsa på för att integrera de nya
invandrarna?
– Det finns ingen mirakellösning och det krävs tid för att integrera
människor från andra, mycket olika samhällen. Förutom en
fungerande arbetsmarknad som är öppen för invandrare så måste
man ha ett gemensamt språk. Inte bara rent lingvistiskt, utan också
gemensamma förståelseramar. Nationen förutsätter att det går att
lösa problem kring att leva tillsammans och det görs genom språket.
Det krävs också att samhället förmedlar en gemensam respekt för de
demokratiska institutionerna. Detta skapar grundförutsättningarna
för den politiska arenan och i förlängningen en lyckad integration
och sammanhållning.
Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons.
- PUBL. I RESPONS 5/2016
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
