RALF CARLSSON
Som grundregel kan man säga att en
mild och regnig höst ofta leder till gula löv,
medan torra och kalla höstar ger ett större
inslag av röda löv.
Samtidigt som allt detta sker bildas
en förkorkning vid bladfästet och därmed
kommer näringstillförseln till bladen att
avskäras (lat. abscidere = avhugga, slita,
skilja). Löven dör och faller till marken.
Även under en relativt kall höst kan man se
att individuella träd behåller löven längre
än sina artfränder. Det kan då tänkas att
ljusklimatet är gynnsamt och varje höst ser
man till exempel att träd som står precis
invid en gatlykta behåller löven kvar litet
längre.
Minskat vatteninnehåll,
höjd sockerhalt
Många sätt att övervintra
Träd, buskar och många risväxter, som
blåbär och odon, fäller löven till vintern,
men hur gör andra växter då? Detta funderade redan den danske botanikern Christen Raunkiær över för länge sedan och
han delade in växterna i ett antal olika grupper utgående från övervintringsmetod. Det
överlägset vanligaste övervintringssättet är
att växterna har groddknoppar som ligger
i nivå med markytan. Man uppskattar att
ungefär hälften av våra växter, bland annat.
maskrosor (Taraxacum spp.), nagelört (Erophila verna) och revranunkel eller revsmörblomma (Ranunculus repens) använder sig
Finlands Natur 1/2004
Alkvistar klädda av ett tjockt täcke av rimfrost. Rimfrosten och i synnerhet våt snö i stora
mängder kan göra att grenarna knäcks på träden.
av denna metod, som är karakteristisk för
områden med snörika vintrar.
Andra har en jordstam, lökar, rot- eller
stamknölar. Till denna grupp hör många
vårväxter som vissnar bort strax efter blomningen, till exempel vitsippan (Anemone nemorosa), vårlöken (Gagea spp.) och nunneörten (Corydalis spp.).Ytterligare en grupp
växter övervintrar som frön, antingen som
enda metod eller som en komplettering till
de ovannämnda. Dylika växter är annars
karakteristiska för områden med sommartorka. En relativt stor grupp av växter fäller
inte sina löv överhuvudtaget, utan förblir
gröna året om. Mest framträdande bland
dem är förstås barrträden, men även lingon
(Vaccinium vitis-idaea), kråkbär (Empetrum
nigrum), getpors (skvattram Ledum palustre)
och andra hör dit.
Torkan värre än kylan
Innan jag går in på hur de vintergröna växterna klarar vintern vill jag betona ett faktum: Det är inte kylan i sig som är
farlig för de flesta växter utan snarare
det att kylan gör vattnet fruset och
därmed oåtkomligt. Man kunde kanske tala om vintern som en funktionell
torrperiod. Dessa växter uppvisar likartade anpassningar som man annars
finner hos torrmarksväxter (xerofyter). Ytterst på bladen finns en vaxartad hinna, kutikula, som förhindrar
avdunstning och de relativt få klyvöppningarna ligger ofta nersänkta i små
gropar. Hos getporsen ser man även hår
och dessutom rullar den ihop sina bladkanter – allt för att minska på avdunstningen.
Det kan ju tyckas märkligt att många av
Årsringarnas tjocklek
avspeglar klimatet
Trädens årsringar utgörs av ljusa partier (stora celler) som bildas på sommaren och mörka partier (små celler)
som bildas på vintern. Träden växer
överhuvudtaget inte på vintern utan
man borde kanske snarare tala om
vår/försommarringar och sommarringar eftersom celldelningen upphör
mot slutet av juli. Ringarnas tjocklek
avspeglar klimatet och en av de första
som konstaterade detta var Carl von
Linné, som analyserade en omkullsågad ek under sin resa i Skåne 1749.
Han kan sålunda sägas vara en av
dem som lade grunden till den vetenskap som senare kom att kallas dendrokronologi och som idag är mycket
aktuell, dels som en dateringsmetod
och dels i samband med diskussionerna om den globala uppvärmningen.
RALF CARLSSON
Inne i träden, osynligt för våra ögon, sker
motsvarande förändringar. Den största risken med vintern är att cellerna ska frysa
sönder, när iskristaller bildas inne i dem.
För att förhindra detta, sänker växterna sitt
vatteninnehåll och ökar sin sockerhalt inne
i cellerna. En förhöjd sockerhalt leder till
en sänkt fryspunkt, men inte ens det hjälper när temperaturen börjar krypa ner mot
30 – 40 minusgrader. Eftersom den största
delen av vattnet befinner sig mellan cellerna, klarar sig växterna i alla fall ganska
bra. Värre vore det om cellerna skulle vara
vattenfyllda som på sommaren. Ibland,
under särskilt kalla vintrar, händer det
emellertid att gamla tjocka aspar klyvs på
längden med en väldig knall, när de inte
orkar stå emot iskristallernas sprängverkan.
Det är dock viktigt att i detta sammanhang
påpeka att den allra största delen av våra
träd och buskar består av dött material, det
vill säga veden! I princip är det bara ett
mycket tunt lager mellan veden och barken som är levande (förutom knopparna,
som skyddas av knoppfjäll) och det är där,
i kambiet, som träden växer i grovlek och
bildar årsringar.
de växter som lever på rismossar, till exempel tall och getpors, är anpassade till torka
när en myr brukar betraktas som en våt
19
miljö. Problemen kommer framåt våren.
När värmen aktiverar växterna men myren
fortfarande är frusen, kan det vara bra att
hushålla med vattnet.
som odlad, eftersom vi ju inte är intresserade av blommorna hos den arten. Även
vissa av våra inomhusväxter bör ju ställas
svalare till vintern för att de ska blomma följande år. Fenomenet kallas vernalisering.
Vintervila nödvändig
För att återgå till invintringen; när växterna
en gång anpassat sig till vinterkylan, kommer de att förbli ” sovande” tills inverkan
av abskissinsyran småningom upphör när
värmen återvänder. Ibland kan man bland
lokaltidningarnas notiser finna uppgifter
om till exempel blåsippor eller tussilago,
som blommar på senhösten och många frågar sig oroligt om tiden är ur led. Förklaringen är ganska enkel: För de allra flesta
växter krävs en lång period av vintervila,
dormans. Inom en enskild art, som exempelvis blåsippan, kan det dock finnas stor
variation och för en del individer gäller
uppenbarligen att de tycks ”tro” att vintern
är förbi om de först utsätts för en period
med frost och snö, som därefter åtföljs av
mildare väder.
Samma oro kan naturintresserade människor också drabbas av om våren är tidig
och de traditionella vårblommorna blommar i förtid. Då frågar de sig ängsligt om
det ska finnas någon blomsterprakt kvar
när den egentliga säsongen börjar. Svaret
är vanligtvis ja. Hos oss i vårt nyckfylla klimat gäller det att vara anpassad till föränderliga förhållanden för att överleva på sikt,
så snarare än en för tidig blomning kan man
räkna med en utdragen blomningsperiod.
Aktivering på våren
kräver viss temperatursumma
Temperaturen har en mycket speciell betydelse för växternas utveckling i form av den
effektiva temperatursumman. Denna räk-
Även ljuset har betydelse
På myren har getpors och tallar varit
tvungna att anpassa sig till torka under
vårvintern.
MAGNUS ÖSTMAN
nas fram genom att man adderar dygnets
medeltemperaturer under vegetationsperioden (den tid på året då dygnets medeltemperatur överstiger + 5ºC). Man vet då att
olika arter måste uppnå en viss temperatursumma för att aktiveras efter vintern,
en något högre för att löven ska utvecklas
eller för att de ska blomma etc. Jag har
under flera års tid följt med en hasselbuske
(Corylus avellana) som står utanför sommarstugan. Under milda vintrar blommar
den redan under sportlovet medan man
andra år, med svalare vinterväder, får vänta
kanske ända till påsken innan blomningen
kommer igång.
Det där med att en viss tid med kyla
bryter dormansen är även karakteristiskt
för tvååriga växter. Under det första året
samlar de näring i rötterna och efter en vinter blommar de. Detta gäller också vissa av
våra odlingsväxter som till exempel moroten, som ju sällan får uppleva sitt andra år
Jag har här mest uppehållit mig vid temperaturens roll för blomningen, men visst
spelar också ljuset en stor roll, i form av den
så kallade fotoperiodiciteten, eftersom det
hos de flesta växter är dagens längd som
avgör när en växt ska blomma. Man brukar
dela in växterna i långdags- och kortdagsväxter och dagslängdsindifferenta växter.
Hos oss är det i huvudsak långdagsväxter
som kommer i fråga medan kortdagsväxter
påträffas i tropikerna och inomhus som
prydnadsväxter.Till dagslängdsindifferenta
kan man bland annat räkna baldersbrå (Tripleurospermum inodorum) och våtarv eller
natagräs (Stellaria media). Den sistnämnda
såg jag blommande i samband med lillajulmarknaden en höst.
Hos många växter förekommer en ”biologisk klocka” som styr årstids- och dygnsrytmen. Även om de får ljus, värme, vatten
och näring, så går de in i ett vilotillstånd,
åtminstone för en tid. Denna biologiska
klocka är en genetisk anpassning till ljusrytmen där de växer. Om träd från norra Finland flyttas till södra Finland kommer lövsprickningen senare och lövfallet tidigare
än hos sydfinska artfränder.
Björken saknar en biologisk klocka; om
man ger den ljus, värme, vatten och näring
växer den året om. Detta utnyttjar växtförädlare, för i naturen blommar en björk efter
10-12 år men i växthus som 3-4 åring. På
detta sätt får men snabbare fröskörd för vidare odling. Det är kylan och det avtagande
ljuset som får björkarna att gulna och fälla
sina blad genom abskissinsyrans inverkan.
Skribenten är lektor i biologi och geografi
vid Ålands lyceum
Kråkbäret är ett exempel på en xerofyt
med smala, vaxartade blad, som motverkar
avdunstning och som även klarar frost utan
större problem.
RALF CARLSSON
20
RALF CARLSSON
Hur klarar
växterna vintern?
I decembernumret av Finlands Natur redogjorde jag för hur djuren
anpassar sig till vår kalla vinter, bland annat genom att flytta söderut
och äta sig feta. För växterna finns inte dessa alternativ, utan de
får satsa på andra anpassningar. Hos djuren styrs årtidsrytmerna
till största delen av förändringar i ljuset och även hos växterna har
ljuset betydelse. Minst lika viktigt för dem, om inte viktigare, är dock
temperaturen.
P
å hösten, när dagarna blir kortare
och kallare börjar träd och buskar
producera ett hormon som går
under namnet abskissinsyra. Innan man
kom underfund med ämnets kemiska sammansättning gick det ofta under namnet
dormin (jämför latinets dormire och franskans dormir: att sova). Abskissinsyran får
i gång en rad fysiologiska förändringar hos
växterna, av vilka den mest kända är att
löven gulnar eller rodnar. Anledningen till
detta har sagts vara att växterna drar in det
dyrbara klorofyllet till vintern och därmed
kommer andra färgpigment fram, bland
annat gula xanthofyller, orange karotenoider och röda antocyaner.
Ralf Carlsson
I princip gäller denna förklaring fortfarande, men färsk forskning har förklarat fenomenet med att kloroplasterna, som är de
celldelar som innehåller klorofyllet, upphör
att dela sig och dör på hösten. Xanthofyllerna och karotenoiderna ingår i de så kallade kromoplasterna, medan antocyanerna
är lösta i vätska i växtcellernas vakuoler.
18
MAGNUS ÖSTMAN
De flockblomstriga växternas
vinterståndare är det enda som
påminner om dessa växters
existens under midvintern.
Finlands Natur 1/2004
