Fastställd av Lika Unikas styrelse 2016-03-30
Plattform för äldrepolitiken – inför äldreutredningen
1. Inledning
Regeringen beslutade den 25 juni 2015 att tillsätta en särskild utredare
(Susanne Rolfner Suvanto) för att ta fram förslag till en nationell kvalitetsplan
för äldreomsorgen. Planens syfte är att genom långsiktiga insatser inom
strategiskt viktiga områden säkra utvecklingen av god kvalitet i den framtida
äldreomsorgen. Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 31 mars
2017.
Liselotte Burvall, Sveriges Dövas Riksförbund, ingår i referensgrupp till
utredaren. Utredaren avser kalla till möten tre gånger, januari, april och
september. Peter Andersson, Lika Unika-kansliet, deltog vid kick-off den 20
januari 2016.
Följande promemoria ligger till grund för Lika Unikas ageranden med
anledning av utredningsarbetet (deltagande i referensgrupp, remissvar
o.s.v).
2. Lika Unikas utgångspunkter
Mänskliga rättigheter och FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning är precis som när vi arbetar med andra områden också
utgångspunkten när det gäller vårt påverkansarbete avseende den nationella
kvalitetsplanen för äldreomsorgen.
Syftet med planen är således att klara utmaningen att med allt fler äldre och
därmed ökat vårdbehov behålla och utveckla en god kvalitet i
verksamheterna. För att klara det anger regeringens direktiv några särskilda
områden:
a) Högre kvalitet och ökad effektivitet
b) Bättre förebyggande och rehabiliterande insatser
c) Tryggad personalförsörjning
d) Översyn av särskilda boendeformer
e) Flexibla former för beslut om äldreomsorg
f) Användning av välfärdsteknologi
Funktionshinderperspektivet!
Som en inledande utgångspunkt vill vi ta upp funktionshinderperspektivet där vi
reagerar starkt på att detta inte finns tydligt med i en utredning som handlar om en
mycket stor grupp människor som får vård, omsorg och omvårdnad inom
1
äldreomsorgen.
I de direktiv som regeringen har fastställt för utredningsarbetet står det:
”Utredaren ska även redovisa konsekvensbeskrivningar för en jämlik äldreomsorg,
det vill säga en äldreomsorg som bidrar till att främja jämlikhet i levnadsvillkor och
som är tillgänglig för alla, oavsett socioekonomisk, kulturell eller etnisk bakgrund
eller annan diskrimineringsgrund enligt diskrimineringslagen (2008:567).”
Visst kan här funktionshinderperspektivet inrymmas i orden ”eller annan
diskrimineringsgrund..”. Men det är helt orimligt att en utredning om äldreomsorgen
med så stor andel av ”målgruppen” som har funktionsnedsättning att inte
uttryckligen ge det som ett utredningsdirektiv när det gäller
konsekvensbeskrivningar. I de sammanhang det är påkallat ska detta lyftas fram.
Konventionen och mänskliga rättigheter
I arbetet med äldreomsorgen gäller det för oss att lägga funktionshinderperspektiv
på äldrefrågorna. En stor andel av de äldre har en funktionsnedsättning. En
utgångspunkt kan därför vara att ”vår andel” av de äldre med vårdbehov inte bara
ska bedömas ha rättigheter utifrån – ibland – godtyckliga och olika regler och
ambitioner i landets kommuner. Med funktionsnedsättning kommer, till skillnad från
det faktum att du är pensionär, också ett rättighetsperspektiv eftersom den FNkonvention som Sverige har ratificerat gäller för dem.
Det finns också mycket stor anledning för oss att ta med några andra övergripande
perspektiv till ibland annat arbetet med äldrefrågorna (och i andra påverkansinsatser)
* Internationella konventioner: Riksdagen har i sitt budgetbeslut för 2016 för
utgiftsområde 01, Rikets styre, angett ett mål för politiken för mänskliga rättigheter
nationellt. Enligt detta ska politiken säkerställa ”full respekt för Sveriges
internationella åtaganden om mänskliga rättigheter". Genom beslutet har riksdagen
markerat att det innefattar ”alla slags förpliktelser som de internationella åtagandena
medför för Sverige som konventionsstat”.
De förpliktelser som Sverige har enligt FN:s konvention om rättigheter för personer
med funktionsnedsättning måste vara styrande också för äldreomsorgens insatser.
Skälet är förstås att de många äldre med funktionsnedsättning är rättighetsbärare
enligt konventionen och kan inte drabbas av sämre förhållanden av det skälet att
man blir äldre och får omvårdnadsbehov.
* FN:s utvecklingsmål, ”Förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling” som
lyfter fram betydelsen av de fyra perspektiven för att inkludera alla, det vill säga
funktionshinderperspektiv tillsammans med mänskliga rättigheter, kvinnoperspektiv
och barnperspektiv.
2
* Kommunallagen: ”Mänskliga rättigheter måste stå över kommunalt självstyre.”
Lika Unika menar att en av de mest centrala punkterna för att Sverige ska leva upp
till och fullt ut implementera FNs konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning handlar om att mänskliga rättigheter och åtaganden Sverige
har gjort genom ratificering av FNs konventioner gäller lika över hela Sverige. På så
sätt måste skyddandet och stärkandet av de mänskliga rättigheterna stå över det
kommunala självstyret.
En betydande del av de politiska besluten och en stor del av den verksamhet som
berör våra medlemmar sköts av kommuner och landsting, däribland äldreomsorg.
Därmed måste också kommunsektorn ta ett helhetsansvar i form av skyldighet att
följa de lagar som stiftas av riksdagen, men som också innebär en skyldighet att
leva upp till de internationella förpliktelser som Sverige har efter att ha ratificerat
internationella konventioner.
Våren 2014 avlämnade FNs kommitté sin granskningsrapport om hur Sverige lever
upp till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD).
Delvis får Sverige positiv kritik och rekommendationer, men där finns också brister
belysta. En av dessa är att konventionen inte implementeras med samma kraft i
landets kommuner. Eller som kommittén formulerar det: ”Det finns en allvarlig
skillnad mellan konventionsstatens politik och kommunernas politik när det gäller att
genomföra konventionen”.
Mänskliga rättigheter som ska garanteras var och en enligt de åtaganden Sverige
har gjort internationellt får inte förminskas eller urholkas med hänvisning till det
kommunala självstyret. Det innebär att Sveriges kommuner, landsting och regioner
måste ta det ansvar som krävs om, som i det här fallet, intentionerna i FNs
konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, ska kunna
förverkligas.
Lika Unika har haft möjlighet att svara på remiss om förslaget till ny kommunallag.
I svaret har vi pekat på att förslaget tyvärr saknar en sådan angelägen
styrningsmekanism. Vi menar att kommunallagen i tillämpliga delar måste skärpas
för att internationella konventioner och svenska åtaganden om att stärka mänskliga
rättigheter ska kunna säkras och förverkligas, oavsett i vilken kommun eller vilket
landsting människor bor i. Sverige har inte reserverat sig om det kommunala
självstyret vid ratificeringen av CRPD. Därmed ska principen ”Lika över landet”
gälla. Det är ett krav som är synnerligen aktuellt när det gäller vården och omsorgen
om de äldre, en verksamhet som idag inte utgår från rättighetsperspektiv.
* ”Gör rätt från början”: En bärande princip som Lika Unika anför exempelvis inför
beslut om ny funktionshinderpolitik och inte minst när det gäller skolområdet är att
insatser måste komma tidigt. Det ÄR och handlar om rättigheter. Men det ÄR också
3
smart och förnuftigt och till och med samhällsekonomiskt klokt att inte vänta tills
större kostnader uppkommer. Satsning nu kan vara ”lönsamt” på längre sikt.
3. Punkter att ta upp/bevaka inom de prioriterade områdena
a) Högre kvalitet och ökad effektivitet
Direktiven:
”Utredaren ska lämna förslag på insatser och åtgärder som kan stärka kvaliteten
och förstärka effektiviteten i äldreomsorgen. Förslagen ska även avse insatser för
förbättrad uppföljning av äldreomsorgens kostnader och resultat”
Kommentar:
* Vad är kvalitet inom äldreomsorgen? För vem och vem definierar? Det blir mycket
lätt utgångspunkt i hur kommunala processer, ledningssystem, resursfördelningar
och utvärderingssystem ser ut och fungerar.
Men för oss är den självklara utgångspunkten att kvalitet i äldreomsorgen måste
bedömas av hur människors rättigheter, delaktighet och livsvillkor ser ut och
påverkas av omsorgen. Hur klarar således äldreomsorgen att leva upp till mänskliga
rättigheter? Med vilken kraft kan den enskilde styra sitt liv när man blir mer vård- och
omsorgskrävande? Stödjer den kommunalt finansierade omsorgen MR-perspektiven
eller försvagas dessa genom beroendet av biståndsbedömningar av kommunala
tjänstemän? På vilken sätt förhåller sig kommunens tjänstemän till vår FNkonvention vid beslut?
b) Bättre förebyggande och rehabiliterande insatser
Direktiven:
”Utredaren ska föreslå insatser som stärker det förebyggande arbetet inom
äldreomsorgen. Utredaren ska också lämna förslag på hur det rehabiliterande
arbetet kan stärkas.
Kommentar:
Det är ett område som vi verkligen ställer upp på och har höga förväntningar på
utifrån vår ”tes” Gör rätt från början. Det är viktigt att insatser som förebyggande
hälsoarbete, preventionsarbete av fallskador, folkhälsofrågor, nutritionsfrågor med
mera ges ett funktionshinderperspektiv. Idag är det ofta helt frånvarande från olika
utredningsarbeten trots att kunskapen finns om att personer med funktionsnedsättning i många sammanhang har svårare levnadsvillkor än andra.
Ett exempel är ett hjälpmedels betydelse för såväl hälsa som möjligen att delta i
samhället. Omvänt leder brister i hjälpmedelsförsörjningen till utestängning och till
och med isolering. Ett annat exempel på viktiga förebyggande och rehabiliterande
4
insatser är kommunernas syn- och hörselinstruktörers arbete, som både skapar
förutsättningar för ett aktivare liv och är samhällsekonomiskt gynnsamt. Vad ger det
för hälsoeffekter och vad blir effekterna för deltagande om en äldre som behöver
rollator enbart tilldelas en sådan för inomhusbruk och inte för utomhusvistelse?
Sannolikt leder sådana regler till såväl sämre delaktighet som till sämre hälsa.
Sådana perspektiv bör utredningen uppmärksamma.
c) Tryggad personalförsörjning
Direktiven:
Utredaren ska analysera och redovisa överväganden om hur äldreomsorgens
personalförsörjning bättre ska kunna säkerställas. Utredaren ska också redovisa om
det finns kompetensbrister inom äldreomsorgen idag och vilka som kan förväntas
uppkomma i framtiden, och hur dessa ska kunna åtgärdas.
Kommentar:
Viktig punkt som i praktiken avgör hur kvaliteten ska ha en möjlighet att utvecklas. Vi
ska driva kompetensfrågor kring funktionsnedsättningar som en punkt. Det gäller
generellt men också specifikt som att det finns personal som kan teckenspråk.
d) Översyn av särskilda boendeformer
Direktiven:
Utredaren ska utifrån betänkandet från utredningen ”En förbättrad bostadssituation
för äldre ” (dir 2014:44) och annat relevant underlag analysera om det finns behov
av en ny boendeform där äldre personer, som inte behöver omfattande vård och
omsorg dygnet runt, får tillgång till trygghet och social gemenskap. Om utredaren
finner att behov av en ny boendeform föreligger ska förslag om hur en sådan
boendeform kan inrättas lämnas. Utgångspunkten ska vara de äldres behov av
trygghet och omsorg samtidigt som kostnadseffektivitet främjas…”
Målgruppen för den påtänkta nya boendeformen är äldre som har ”ett mer
begränsat omsorgsbehov, men känner sig otrygga, ensamma och isolerade där de
bor och har främst behov av ökad trygghet genom närhet till tillsyn eller tillgång till
social gemenskap som till exempel gemensamma måltider. För dem utan goda
ekonomiska resurser kan det saknas möjligheter att på egen hand förändra sitt
boende…”
Kommentar
Frågan som tas upp handlar om det behövs en ny typ av boendeform. Myndigheten
för vårdanalys redovisar i rapporten ”Hemtjänst, vård- och omsorgsboende eller mitt
emellan? stora kommande behov av så kallade mellanboenden. Idag bor ungefär
10-25 procent av de äldre med ”lätt funktionsnedsättning” i ett sådant boende
medan drygt hälften av ”morgondagens äldre” enligt samma rapport önskar detta.
5
Det finns idag ett antal olika boendeformer, allt ifrån eget boende i ”vanlig lägenhet”
till tyngre omvårdnadsboenden med stora vård- och omsorgsinsatser. Även
mellanboenden finns men förefaller bli en bristvara.
Våra krav på beslutsfattarna kanske mer än synpunkter på hur boenden benämns
ska vara att bygga efter människors behov, att bygga tillgängligt, att ordna
träfflokaler och aktiviteter där så finns behov av och att ha en tillräckligt hög
personaltäthet i relation till människors vårdbehov. Rimligen bör sådana lösningar
kunna inrymmas inom de olika former som redan finns av boende.
Lika Unika behöver kanske inte ta ställning till vad man benämner de boenden som
byggs utan i stället ställa krav på såväl byggande, ombyggnad för tillgänglighet, ett
väl fungerande hjälpmedelssystem lika över landet och en vård – och serviceinsats
som utgår från behov.
Tveklöst är det stora problem i dagens Sverige och här är ett område där
äldrepolitiken och funktionshinderpolitiken har ett gemensamt och basalt perspektiv
om samhället ska fungera: Tillgängligheten. Nyligen visade utredningen ”Bostäder
att bo kvar i” att det är ont om bostäder med god tillgänglighet:
- Hälften av de seniorer som bor i flerbostadshus saknar hiss...
- och hälften av dem som har hiss har ändå trappsteg i entrén
- 2/3 av lägenheterna i flerbostadshus är inte tillgängliga för dem som inte klarar
trappor
- Det är inte bättre i småhusen
Myndigheten för delaktighets uppgifter om ”Hur är läget” med tillgängligheten 2015
ska också användas där det framgår att det brister i inventeringar av tillgängligheten
i kommunerna. Endast i hälften av landets kommuner har man handlingsprogram för
tillgänglighetsförbättringar. I landets kommuner är det av byggnadsnämnderna 55
procent som inte har en tjänsteman eller funktion med uttalat ansvar för
tillgänglighetsfrågorna. 24 procent av kommunerna har inventerat
tillgänglighetsbrister i det kommunala bostadsbeståndet. Av dessa är det bara
hälften som har gjort något åt dessa.
Sverige behöver ett verkligt tillgänglighets- och användbarhetslyft!
FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning slår fast
tillgänglighet som en rättighet i sig. Tillgängliga och användbara miljöer och
kommunikationer och tillgång till tillgänglig och användbar information och
kommunikation är viktiga förutsättningar för att människor ska kunna ta del av sina
mänskliga rättigheter och för ett aktivt deltagande i samhällslivet. Målet är att skapa
ett samhälle som är universellt utformat.
6
På många områden har Sverige redan i dag en lagstiftning som, om den
tillämpades, skulle öka tillgänglighet och delaktighet. Bristen på efterlevnad av
gällande lagstiftning är därför något som en politik för mänskliga rättigheter måste
möta. Det gäller självklart också äldrepolitiken.
Här behövs också perspektivet ”Gör rätt från början”. Då behöver
användarperspektiv komma in redan från början av utveckling och innovation.
Om FN-konventionen pekar ut riktningen mot bättre tillgänglighet och ökad
delaktighet så finns det tyvärr röster i samhällsdebatten som vill gå motsatt väg.
Politiken har till och med lagt konkreta förslag om att byggregler vad gäller krav på
tillgänglighet och användbarhet ska försämras. Ska Sverige upprätthålla en politik
för mänskliga rättigheter värd namnet så är det en oacceptabel utveckling.
När bristande tillgänglighet den 1 januari 2015 fördes in som en form av
diskriminering i lagstiftningen var det något som välkomnades av hela
funktionshinderrörelsen. Skärpningen av lagen skulle inte bara ge enskilda möjlighet
att anmäla och få ersättning vid diskriminering på grund av bristande tillgänglighet.
Att området bostäder undantas i lagstiftningen har en juridisk betydelse men
samtidigt är hela skärpningen av diskrimineringslagen viktiga markeringar om att vi
måste förbättra tillgängligheten i samhället. De markeringarna borde beslutsfattarna
ta på allvar i sammanhang där de själva är aktörer, exempelvis som ägare av
många hyresrättsbostäder.
Det finns redan i dag ett mycket stort behov av insatser för att alla i samhället ska
efterleva byggreglernas minimikrav på tillgänglighet och användbarhet vid
nybyggnation. I de omfattande upprustningar som krävs av miljonprogrammets
bostäder borde också förbättring av tillgänglighet och användbarhet vara självklara
inslag.
e) Flexibla former för beslut om äldreomsorg
Direktiven:
Utredaren ska om det bedöms lämpligt lämna förslag som innebär att kommunerna
kan besluta om omsorg och annan service till äldre på ett enklare och mer flexibelt
sätt än idag. En förutsättning är att rättssäkerheten för den enskilde inte ska
försämras.
Kommentar:
Handlar om att med utgångspunkt från försök i exempelvis Nacka och Linköping
minska på administration och byråkrati. En knäckfråga förefaller i den här
utredningen att bli hur man ska ställa sig till att det är utförare som direkt får
7
ansökan om en insats och hanterar denna, något som inte leder till ett
överklagningsbart biståndsbeslut.
Det finns anledning att varna för de stora skillnaderna mellan kommunerna, vilka
måste minska (utifrån funktionshinderområdet) i stället kommer att öka. En varning
för detta utfärdar Myndigheten för vårdanalys i rapporten ” Hemtjänst, vård- och
omsorgs- boende eller mitt emellan? från 2015 där man skriver:
”Skillnaderna i kommunernas planeringsförutsättningar ökar risken för att
äldreomsorgen blir alltmer ojämlik mellan landets kommuner. Redan i dag finns
stora skillnader i tillgången till hemtjänst respektive vård- och omsorgsboende –
skillnader som inte enbart förklaras av att äldre har olika behov”.
f) Användning av välfärdsteknologi
Direktiven:
Utredaren ska lämna förslag på hur välfärdsteknologi kan användas för en ökad
kvalitet och effektivitet. Förslagen ska i analys vägas mot risker som bristande
tillförlitlighet och säkerhet samt risker för isolering som en följd av att teknik kan er sätta mänsklig kontakt.
Kommentar:
Här verkar arbetet i huvudsak fokusera på hur modern teknik kan användas av
personal i äldreomsorgen men även som hjälpmedel för egenvård. Här är det viktigt
att lyfta fram tillgänglighet för alla där såväl den med en synnedsättning, den som är
döv eller hörselskadad och den som använder teckenspråk måste kunna använda
tjänsten på samma villkor som andra.
Vi ska också lyfta fram att de skillnader och brister i digital delaktighet som finns i
användning av nätet/datorer i våra medlemsgrupper är viktig att ta hänsyn till. Ett
exempel har SRF redovisat att det i deras medlemsgrupper är mindre än hälften av
medlemmarna som använder Internet dagligen och att var fjärde aldrig har gjort det.
Den nya välfärdsteknologin måste medverka till blir en positiv utvecklig för de som
behöver äldreomsorgens insatser och för personer med funktionsnedsättning,
oavsett vilken eller vilka funktionsnedsättningar man har. Det finns därför anledning
att ett sådant förhållande tas med i utformningen av äldreomsorgens insatser där så
är relevant och. Lika Unika, med medlemsförbund inom syn, hörsel och rörelse,
pläderar naturligtvis för att det återspeglas i utredningen.
8
