5 SÖND I PÅSKTIDEN 2016 – Goran Rehnstrom
1 Joh. brevet 3:18–24, Joh. 5: 10-17
När Du kom in i kyrkan fick Du med Dej
ett bönehjärta.
En av gudstjänstens höjdpunkter här i
Tannefors kyrka tycker jag är när vi tar med
oss
våra bönehjärtan fram till altaret. Vi har laddat
dem med något vi vill bära fram till Gud, något som ligger
nära vårt eget hjärta eller är en del av vårt hjärta. Och
ibland skulle det sprängas om vi inte fick dela det. Ibland
orkar vi inte själva bära på det som uppfyller oss.
En del av oss skriver det på hjärtat, för att själva
skrivandet känns som ett överlämnande. En del av oss
lämnar vårt hjärta utan text men fulladdat med känslor.
Vi brukar säga: Det Du lämnar fram med Ditt bönehjärta
är mellan Dej och Gud. Därför bara Du vet vad som ryms i
Ditt hjärta.
Och vi ber med ett hjärta, det innersta i oss. Det som är
kärlekens symbol.
Och så när vi firar Mässan sitter alla hjärtan, all kärlek och
allas längtan på altaret. Det tycker jag är Mässans
viktigaste punkt.
Musik
En av Svenska kyrkans mest betydande biskopar, Krister
Stendahl, höll för många år sedan ett föredrag för några
av oss präster på en kurs om predikan. Jag kommer ihåg
det fortfarande. Han sa på sitt lite kärva sätt: ”Säg aldrig
kärlek om det inte står i texten”. Han ville inte att det
skulle gå inflation i det viktiga ordet kärlek. Men idag,
mina vänner, svämmar bibeltexterna över av
uppmaningen att älska och av kärleken.
Så den här söndagen vill jag räcka Dej ett stort och rött
och varmt hjärta i predikan.
Explosionen av kärleksord ges oss på den söndagen som
handlar om att växa i tro. Kärleken
kommer först och är trons drivkraft.
VI ÄLSKAR FÖR ATT
Vi vilar vid Guds kärleks hjärta.
GUD HAR ÄLSKAT
Kärlek är inte prestation utan börjar
med att vi tar emot.
OSS FÖRST
Johannes skriver i en av texterna för
den här söndagen: ”Vi älskar, därför att
han först har älskat oss.”
Utan kärlek kan tro och hopp inte börja växa.
Kärleken är inte en konsekvens av tron. Det är tvärtom;
När kärleken finns är tron redan där. Då sätter vi andra
människor främst. Då ser vi skapelsen och vår omvärld
och får styrka att älska den. Handfast och med vilja och
handlingar.
Därför tänker jag att det strålar så mycket kärlek och tro
från altaret, när vi satt dit våra bönehjärtan.
Sång: (t ex My Jesus loves me) eller ett musikstycke.
På samma gång som Jesus talar om glädje och att älska
talar Jesus om ett bud.
Visst skulle det vara bra med en liten budtavla eller en
regelbok som berättade för oss hur vi skulle
göra för att bli kärleksfulla människor.
Tänk om den boken fanns som berättade
för oss i alla lägen hur vi skulle göra rätt.
Visst finns de goda reglerna; Tio Guds bud,
de mänskliga rättigheterna,
barnkonventionen. Jätteviktiga.
Men det började inte där. Inte med regler.
Paulus skriver i kärlekens höga visa: ” om jag delar ut allt
jag äger och om jag låter bränna mej på bål, men saknar
kärlek, har jag ingenting vunnit.”
Jesus har bara ETT bud. Ett enda. Så här säger han i
evangeliet. ”Ni ska älska varandra som jag har älskat er.
Ni ser de orden så fort ni kommer in i Tannefors kyrka, på
presenning ikonen som hänger över altaret.
Kärleken och att vara älskad är nycken till att göra gott.
Att vara älskad befriar oss från att tänka på oss själva.
Kärleken befriar oss från att vi ska känna oss kärleksfulla.
Vi kan känna oss otillräckliga. Det hör till. Om vårt hjärta
dömer oss, så stod det i episteln idag, om vi känner at vi
inte räcker till, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt.
Gud ser vår innersta och goda vilja. Kärleken befriar oss
från att lyckas jämt.
När vi misslyckas finns vi ändå inneslutna i Guds
hjärta. Det som blev halvt och det som gör ont i
kärleken får vi bära fram i våra bönehjärtan.
Och vi får älska ändå. Bortom smärta och
misslyckanden. Fortsätta att älska utan att fastna i
det som inte blev helt. För Kärleken sätter våra
medmänniskor främst. På ett sakligt sätt. Kärlek är inte
främst en känsla utan en omsorg.
Jag tror att Du minns Jesusoden: Det ni har gjort mot en
av dessa minsta, som är min broder och syster, det har ni
gjort mot mej.
Kärleken går helt enkelt inte ut på att vi ska
uppfylla regler utan att vi ska se Jesus i varje
människa.
De kärlekens handlingar växter fram. Jesus liknar
oss vid träd som bär frukt. Nu är det vår och det dröjer
länge innan frukten kommer att hänga på trädens grenar.
Jesu kärlek vill att vi låter det goda få mogna fram. Inga
regler kan få det att ske. Men vi kan öppna oss för den
kärlekens kraft som gör att kärlekens frukter växer.
