Predikan i S:t Hans kyrka Trettonde söndagen efter Heliga Trefaldighet den 5 september 2004
Deuteronomium (Femte Mosebok 17:5-11) * Romarbrevet 13:8-10 * Matteus 5:38-48
"K
ärleken är lagen i dess fullhet" stod det i
episteln. Kärleken är alltså det viktigaste i
relationerna mellan oss människor. Det stämmer
bra med vad Jesus själv sade en gång: att det
största och första budet är att vi ska älska Herren
Gud med hela vårt hjärta och själ och förstånd och
att budet därefter är av samma slag och lyder: Du
skall älska din nästa som dig själv. "På dessa båda
bud vilar hela lagen och profeterna", sade Han
(Matt 22:40).
De flesta människor torde hålla med om att om
kärleken till Gud (vad man nu kallar Honom) och
kärleken till våra medmänniskor också i praktiken
vore det viktigaste i människors liv skulle världen
se mycket bättre ut än vad den gör. Kärleken är
lagen i dess fullhet.
Man kan i sammanhanget notera att kärleken
och lagen inte står i motsats till varandra. Också
när Gud gav oss sin lag, både tio Guds bud och de
andra reglerna för människolivet, tänkte Han i kategorin kärlek. Vi kan alltså lita på att Guds lag är
kärleksfull och tjänar kärleken. Det går inte att
sätta sig över Guds ordningar med kärleken som
argument. Ty kärleken och Guds lag samverkar,
inte motverkar.
Att kärleken är det mest angelägna i de medmänskliga relationerna är alla stora religioner och
livsfilosofier ense om, med just det dubbla kärleksbudet som det största av alla bud.
Det speciellt kristna är något annat.
På det dubbla kärleksbudet vilar lagen och
profeterna, sade Jesus. Men Hans eget stora
ärende är evangeliet. Det upphäver inte lagen och
profeterna, men är ändå något annat. Det framgår
av texten. Där står att Jesus sade: "Ni har hört att
det blev sagt..." – och så sade Han vad lagen och
profeterna säger, varefter Han fortsätter: "Men jag
säger er" – och då kommer evangeliet. I det första
exemplet i dagens textavsnitt sade Han: "Ni har
hört att det blev sagt: 'Öga för öga och tand för
tand'" – alltså en form för vanlig rättvisa – "men"
fortsatte Han, "jag säger er: 'värj er inte mot det
onda. Om någon slår dig på högra kinden, så vänd
också den andra mot honom'".
Och det är det, det sista, som är evangeliet. Där
finns den speciella kristna kärleken.
Att man studsar på den är bara riktigt. Den som
tycker att det är en omöjlig kärlek har på ett sätt
rätt. Man kan inte bygga ett samhälles regler eller
lagar på den sortens kärlek. Inte heller Sverige
bygger sin lagstiftning på den kristna kärleken och
dess värderingar, hur gärna än de politiska partierna vill påstå det. Evangeliet är något mer.
Vi brukar ju säga att det viktigaste i evangeliet
är sammanfattat i Johannesevangeliets 3e kapitel
och 16e vers, "Lilla Bibeln", där det står: "Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son,
för att de som tror på Honom inte ska gå förlorade
utan ha evigt liv". Det avgörande som Gud gjorde i
och genom Jesus skedde just med den kärlek som
verkar så omöjlig. Bara därför att Guds Son älskade oss med den omöjliga kärleken finns det
hopp om liv, förlåtelse för synden och räddning
undan ondskan.
Den kärleken var som tydligast på Långfredagen. När de slog Honom på högra kinden, vände
Han också den andra mot dem. När de tog av Honom manteln, lät Han dem ta också livklädnaden.
När de tvingade Honom att gå till Golgata, lät Han
dem också spika Honom på korset. Där bad Han
inte bara för sin mamma och sina vänner, utan
också för dem som dödade Honom.
Att vi är föremål för den kärlek Jesus hade på
korset gör att vi är heliga och Guds barn och fria
från skuld. Att Han älskar oss så gör att vi med frimodighet ser fram mot domens dag och att vi har
det eviga livet.
Vi behöver inte undra hur Jesus ser på oss när
vi slår Honom på kinden eller tar klädnaden från
Honom, ty det finns berättat. Hans kärlek räckte på
Golgata. Då räcker den också för oss.
Faran för oss är därför inte att vi syndar. Det är
illa att vi gör det, ty varje gång vi gör Gud eller
någon medmänniska eller oss själva illa slår vi Gud
på kinden och tar ifrån Honom Hans klädnad. Men
Hans kärlek är bevisligen starkare än all synd och
ondska, alltså också vår. Han vände faktiskt andra
kinden till. Därför finns det hopp för syndaren så
länge han eller hon är kvar vid Jesus och Hans
kors.
Det farliga är att missa korset, att vi alltså inte
bryr oss om att se på Jesus, inte ber till Honom,
inte kommer med vår synd till Honom, inte låter
Hans förlåtelse omfatta oss, inte vänder om till
Honom och följer Honom – inte tar emot Hans
omöjliga kärlek.
Hur hör allt detta ihop med vår kärlek till
medmänniskan?
Det är självklart för en kristen att försöka älska
Gud först av allt och att älska sin nästa minst så
mycket som sig själv. Det är ju vad man kan förvänta sig av varje människa och därmed också av
varje kristen. Fungerar det räcker det långt för att
befrämja det goda i världen och mänskligheten.
Men dessutom kan det bli oss förunnat att älska
med Jesu kärlek, den som vänder andra kinden till,
inte för att den är tvingad till det, än mindre för att
imponera med det, utan bara av kärlek. Det kan bli
också oss givet att älska våra fiender och ärligt be
för dem som förföljer.
Men det kan bara bli oss givet. Och, om jag
förstått det rätt, det kan bli oss givet bara vid Jesu
kors, alltså när vi låter oss vara föremål för Hans
omöjliga kärlek.
Det är nog där som vi också kan få den gudomliga kärlekens blick, alltså den som möter ovänskap och våld med kärlek, den som också ser Gud
i den som lider och som ser frälsningen och himlen
segra varje gång Guds kärlek bryter fram.
Ty, som sagt, frälsningen och det eviga livet är
möjlig – ty Han älskar oss så.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
