Predikan i S:t Hans kyrka Femte söndagen i Påsktiden den 6 maj 2012
Hosea 11:1-4 * Första Johannesbrevet 4:10-16 * Johannes 16:5-11
vår vän broder André Gouzes, den
N ärfranske
munken som skriver kyrkomusik som
vi använder, när han var här en högmässa i
höstas, bad vi honom att predika. Jag sade till
honom att han inte behövde följa dagens texter
utan hellre predika om lovsång och tillbedjan. Och
det gjorde han. Men också, och nästan mest,
predikade han om gemenskapen i den kristna
kyrkan och om kärleken mellan Jesu lärjungar och
vänner. Jag tror inte att han planerat att göra det,
utan det bara blev så i stundens ingivelse, eller
egentligen, tänker jag, ingav Anden honom just då
att tala så. Han slutade predikan med: ”Jag älskar
er”, ”Je vous aime”. Inte ett öga var torrt.
Jag tror alltså att den Helige Ande handlade
då och att vi blev berörda inte bara av broder
André utan allra mest av den Helige Ande. Gud vill
ju att vi ska älska varandra. Johannes skrev i
episteln: ”Eftersom Gud har älskat oss så att Han
sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder,
måste också vi älska varandra” (Första Johannesbrevet 4:10-11). Jesus själv sade på självaste
Skärtorsdagskvällen: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni
skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall
också ni älska varandra.” (Johannes 13:34). Jesus
vill att Hans lärjungar ska älska varandra, och den
Helige Ande lär och påminner oss om allt som
Jesus har sagt (Johannes 14:26).
Detta gäller också oss. Om den saken kan vi
fundera, tala och arbeta länge. Den här predikan
vill ge några bidrag till detta vårt växande i kärlek.
Gud själv älskar sitt folk – alltså också oss.
Den gammaltestamentliga texten idag berättar om
Hans passionerade, uthålliga, envetna kärlek. Om
så folket inte bryr sig om Honom utan ägnar sig åt
vidskepelser, satsar på andra livsstilar, litar på
maskotar eller trolldom eller lyssnar på spådomar
och förutsägelser, upphör inte Hans kärlek. Olyckligt kär böjer Han sig ändå ner, drar och försöker ta
upp i famnen.
Guds kärlek är stark som döden, Hans lidelse
obeveklig som graven. Mäktiga vatten kan inte
släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den,
står det (Höga Visan 8:6-7). ”Knappast vill någon
dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för
en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss
genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var
syndare”, står det på ett annat ställe (Romarbrevet
5:7-8).
Också vår församling är föremål för Hans
kärlek. Gud älskar oss. Han bara gör det, det är en
gåva. Vi kan inte kräva att Gud ska älska oss eller
göra oss förtjänta av Hans kärlek. Vi kan strunta i
den och inte bry oss om den – eller om Gud. Men
Hans otröttliga kärlek finns kvar.
Och: såsom jag har älskat er, sade Jesus, ska
ni älska varandra. Den kärleken är, värt att notera,
också en gåva. Vi kan inte befalla fram den, kräva
den av andra utan bara vara öppna för den. Det
blir lätt krampaktigt om vi ska gilla varandra av
egen kraft. Det är inte alls lätt, och risken är stor att
vi misslyckades, blir missbelåtna och anklagar
varandra för brist på kärlek. Då blir den andra villan värre än den första.
Utgångspunkten är att Gud först har älskat
oss. Han vill och kan därefter ge oss nåden att
älska också varandra.
Bland Andens frukter är kärleken till och med
den första (Galaterbrevet 5:22). När Paulus skriver
om nådegåvorna – profetian, tungotalet, helandet
och andra goda ting – slutar han med att skriva:
Sök vinna de nådegåvor som är störst. Och den
som är överlägsen alla andra är kärleken (Första
Korinthierbrevet 12:31) – och så följer det märkliga
kapitlet 13 i Första Korinthierbrevet om den gudomliga kärleken.
Kärlekens motsats är själviskheten. Den själviske är mest intresserad av sig och sitt och ser
mer på sig själv än på Gud. Själviskheten stänger
dörren för äkta gåvor. Själviskheten vet ju bäst
själv vad som är bäst att ha. Själviskheten ska vi
se upp med. ”Befria mig från själviskhet, Herre,
och fyll mig med kärlek”, alltså.
Jesus talade om Anden i dagens evangelietext, Hjälparen den Helige Ande, som ska visa
världen vad synd, rättfärdighet och dom är. Det gör
Han genom att berätta om Jesus. Öppnar vi för
Jesus öppnar vi också för Hans kärlek. Den avslöjar synden, leder oss till rättfärdighet och räddar
oss i domen. Sambandet mellan Guds kärlek till
oss och kärleken oss emellan gör att också vår
kärlek till varandra är förödande för synden, befrämjar rättfärdigheten och räddar fler från domen.
Kärlek och sanning är förresten också varandras vänner. I episteln talar Johannes om bekännelsen till Jesus som Guds Son och knyter den
bekännelsen till kärleken. I kapitlet 13 i Första Korinthierbrevet står det rent ut: Kärleken gläds med
sanningen. Sann lära och bekännelsen till Jesus
som Guds Son hör ihop med kärleken till varandra.
Att hålla fast vid den tro som en gång för alla har
anförtrotts de heliga förökar kärleken till Gud och
till varandra. Att leva i kärlek är inte en sak bara för
våra känslor utan också för vårt förnuft. Inte bara
den lidelsefulle känslomänniskan utan också den
nyktert saklige kan älska så som Gud älskar.
Detta nu sagt som några inslag i det växande
i kärlek som Jesus och Johannes håller så högt –
och broder André lät sig bli drabbad av när han var
här. ”Måtte Herren Gud låta er kärlek till varandra
och till alla människor bli rik och överflödande”,
som det står i Första Thessalonikerbrevet (3:12).
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
