Predikan i S:t Hans kyrka Fastlagssöndagen den 22 februari 2009
Jesaja 52:13-15 * Första Korinthierbrevet 13 * Lukas 18:31-43
V
ad händer om man byter ut ordet kärlek i
dagens episteltext, den som kallas Kärlekens
höga visa och onekligen är en av de vackraste av
Bibeltexter, mot något annat ord? Om man till
exempel ersätter kärlek med min kärlek eller med
jag? Min kärlek bär allt, tror, hoppas, uthärdar
allt?! Jag är tålmodig och god, inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Nej, det fungerar ju inte.
Eller om man likställer ordet kärlek med den
erotiska kärleken – sånt händer ju nuförtiden –
fungerar det? Den erotiska kärleken är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp?! Och om
jag delar ut allt jag äger, men saknar sexuellt kärleksliv, har jag ingenting vunnit.
Nej, det går ju inte.
För det är väl ändå den rena, oförfalskade
kärleken det handlar om, kärleken i sig?!
Jo.
Och jag tror att alla människor egentligen anar
den kärleken och hur den ser ut och därför känner
igen kärleken i ”Kärlekens höga visa” – som ett
avtryck i våra gener eller minnesbild från paradiset.
Det är gott om vi längtar efter den kärleken och
sträcker oss efter den, det är illa om vi gett upp
hoppet om den, ser den som orealistisk eller hånar
den som blåögd.
Vad händer om vi byter ut ordet kärlek mot
Guds kärlek? Eller rentav mot Gud? Guds kärlek
upphör aldrig. Gud bär allt, tror, hoppas och uthärdar allt. Om jag talar både människors och änglars
språk, men saknar Guds kärlek, inte är älskad av
Gud, är jag bara en skrällande cymbal.
Är det månne det Paulus är ute efter?
Han skrev ”Kärlekens höga visa” till församlingen i Korint i ett brev som handlar om kyrkosplittring, trassel med prästämbetet, slarv med
nattvardsfirandet, oklarheter om Andens gåvor, om
otukt och omoraliskt leverne, ja det är ingen ände
på alla bekymmer. Och så skriver han: Jag skall
visa er en väg som är överlägsen alla andra, en
övermåttan härlig väg – och så kommer texten
med ”Kärlekens höga visa”.
Det är alltså det positiva alternativet, vägen
framåt för församlingen i Korint, liksom för varje
kristen själ, varje kristen församling och ytterst för
hela den kristna kyrkan.
Och då handlar det om något större än till och
med den rena kärleken, nämligen om Guds kärlek,
den som skulle existera också om det inte funnes
någon att älska och den som består i evighet. Det
är den Paulus skriver om.
Och så står det i Första Johannesbrevet: Så
uppenbarades Guds kärlek hos oss att Han sände
sin ende Son till världen för att vi skulle få liv
genom Honom (1 Joh 4:9).
Kan man alltså byta ut ordet kärlek i dagens
epistel mot namnet Jesus?
Jo, det är nog den egentliga hemligheten med
texten.
Jesus Kristus är tålmodig och god. Han är inte
stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Han
är inte utmanande, inte självisk, Han brusar inte
upp, Han vill ingen något ont. Han finner inte
glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär
Han, allt tror Han, allt hoppas Han, allt uthärdar
Han. Han talar både människors och änglars
språk, Han känner alla hemligheter och har hela
kunskapen, Han gav bort allt Han ägde och lät sig,
om inte brännas på bål, så bli korsfäst – och vann
därmed allting.
Episteln är en riktig lära-känna-Jesus-text.
Det är förstås med avsikt att just innevarande
söndagen, den som inleder veckan när Fastan
inför påsken börjar, har temat Kärlekens väg. Det
var denna vidunderliga Guds kärlek som drev
Jesus till att rädda världen. Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son (Joh 3:16).
Man kan också byta ut ordet kärlek i dagens
epistel mot Kristuslivet, ty Jesus är inte en abstrakt idé utan En som lever, och man kan därför
inte skilja Hans kärlek från Hans liv.
Och det har sina poänger att läsa in Kristuslivet, ty Hans liv är också vårt när vi låter det pulsera i våra liv. När vi döps, föds vi på nytt, med
Kristuslivet. När vi äter Livets bröd och dricker
välsignelsens kalk med det himmelska livets dryck
– och gör det i tro – då finns Kristuslivet i oss,
ofullkomligt och fördolt, men dock.
Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom
att Han har gett oss den Helige Ande, som Paulus
skrev en annan gång (Rom 5:5).
Detta Kristusliv är det himmelska livet. Himlalivet är tålmodigt och gott. Himlalivet upphör inte.
Tron består, fast byts i himlen mot åskådning.
Hoppet består, fast byts mot fullbordan. Men störst
är kärleken, Guds kärlek, Kristuslivet, himlalivet,
det som nu är – fast vi här på jorden bara ser det
som i en gåtfull spegelbild – och som alltid ska
vara och som vi en gång ska få se ansikte mot
ansikte.
O kärlek som är det eviga livet i växlingen här,
smält om våra hjärtan i altarets glöd att glada vi
känner, som eld i vårt blod, de levandes mod
(1986 års psalmbok nr 258, vers 7).
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
