Lasse Sonne
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI
OCH NORDISKT EKONO M ISKT
SAMARBETE
Industriförbunden och Nordek-förhandlingarna
1968–1970
År 1968 initierades Nordek-förhandlingarna mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige. Island valde att inte delta. Förhandlingarna var ett
försök att utvidga det existerande ekonomiska samarbetet i Norden med
bland annat en tullunion. Nordek-planen lades emellertid åt sidan 1970
eftersom Finlands regering beslöt att inte genomföra ratificeringen av det
färdigförhandlade avtalet.
Efter att de nordiska tullunionsförhandlingarna under slutet av 1940och större delen av 1950-talet inte resulterade i ett politiskt beslut, kan det
verka överraskande att de nordiska länderna åter försökte genomföra ett
stort ekonomiskt samarbetsprojekt med en tullunion som den centrala
delen i slutet av 1960-talet. Syftet med detta bidrag är att undersöka de
finska och svenska industriförbundens roller i detta sammanhang och se
om dessa skiljer sig från de danska och norska industriförbundens. Industriorganisationerna används som ett redskap för att undersöka huruvida
industrin hade ekonomiska intressen av en utvidgning av samarbetet.
Undersökningen är baserad på källmaterial från arkiven vid de fyra ländernas näringslivs- och utrikesdepartement.
I Finlands fall existerade vid tidpunkten för Nordek-förhandlingarna
ett antal intresseorganisationer som representerade olika grenar av den
finska industrin. Av dessa kan man framhäva Finlands skogsindustris centralförbund (Suomen Metsäteollisuuden Keskusliitto, SMK) som representerade skogsindustrins näringspolitiska intressen, Industriidkarnas förbund (Teollisuudenharjoittajain Liitto, TL) som representerade den lätta
och medeltunga industrin samt Finlands Industriförbund (Suomen Teollisuusliitto, ST) som representerade finska storföretag utanför skogsbranschen.
209
LASSE SON N E
Finlands Industriförbund hade traditionellt förespråkat en pragmatisk
protektionism, men industrierna på hemmamarknaden vände från och
med 1960-talet blickarna utåt och blev alltmer exportorienterade.1 I denna undersökning läggs tyngdpunkten på industriförbundets roll eftersom
det var den intresseorganisation som representerade storföretagen i Finland. Storföretagen var de som på statsnivå försökte påverka Nordek-förhandlingarna mest. Finlands Industriförbund hade också ofta överläggningar om Nordek med de andra nordiska industriförbunden i samband
med de nordiska direktörsmötena, där representanter för de nordiska industriförbunden deltog.
AV H Ä N G I G H E T, M Ö J L I G H E T E L L E R B E H O V ?
Den svenske historikern Bo Stråth undersökte 1978 de nordiska industriförbundens intressen av ett nordiskt ekonomiskt samarbete i samband
med tullunionsförhandlingarna på 1940- och 1950-talet. Stråths tes var
att samarbetet var ett politiskt och inte ett ekonomiskt projekt. Det drevs
fram av individer som han betecknade som nordister. Nordisterna såg
enligt Stråth till att den nordiska idén hölls vid liv bland politiker, men
den hade inget egentligt inflytande på de nordiska regeringarna. Stråth
redogör inte exakt för vilka nordisterna var, men det finns anledning att
förmoda att det rörde sig om politiskt engagerade medlemmar av Föreningarna Norden och nordiskt orienterade parlamentariker i Nordiska rådet.
Stråths poäng är att de nordiska tullunionsförhandlingarna på 1940och 1950-talet inte var motiverade av ekonomiska realiteter eftersom det
inte fanns något ekonomiskt intresse av en nordisk tullunion bland de
nordiska länderna. Enligt Stråth betydde långsiktiga ekonomiska faktorer
och de nordiska ekonomiernas växande avhängighet av Europa dessutom
att de nordiska ländernas valfrihet inskränktes i en utsträckning som i
princip omöjliggjorde ett samarbete mellan staterna. Han konkluderar att
denna utveckling hade lett till att det inom dansk, norsk och svensk industri fanns ett stort motstånd mot det nordiska ekonomiska samarbetet
och en nordisk tullunion. Vad beträffar Finland hävdade Stråth i en artikel 1980 att landet inte hade intresse av ett nordiskt ekonomiskt samarbete.2
Stråths forskning var en uppgörelse med den romantiskt präglade litteraturen om nordiskt samarbete på 1950-talet. Den kanadensiska statsveta-
210
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
ren Barbara G. Haskel hade 1976 framhävt bristen på politisk dynamik
som den viktigaste orsaken till att det ekonomiska samarbetet inte utvecklades mera än det gjorde.3 Medan Haskels uppfattning var att det fanns
en möjlighet till samarbete även på det ekonomiska området, var Stråths
åsikt att detta inte var fallet.4 Stråths åsikt att det inte fanns rationella
ekonomiska och i synnerhet industriella intressen bakom nordiskt ekonomiskt samarbete blev mycket dominerande bland senare forskare i synnerhet inom europeisk integrationsforskning.5 Inte desto mindre har särskilt den danska historikern Vibeke Sørensen påpekat att småstater inte
nödvändigtvis har en så inskränkt handlingsfrihet att de inte har möjlighet att träffa egna val beträffande internationell politik och ekonomi. Det
nordiska ekonomiska samarbetet var alltså en fråga om staternas vilja till
samarbete.6
En ännu mera positiv syn på det nordiska ekonomiska samarbetets
möjligheter internationellt har framförts bland annat av den norske socialekonomen Per Kleppe som analyserade Nordek-planen 1969. Kleppes
uppfattning var att det fanns ett rationellt vinstmotiv bakom planerna på
regional ekonomisk integration i Norden, men också att en samlad ekonomisk enhet i Norden skulle öka de nordiska ländernas inflytande i ett
vidare internationellt sammanhang utanför Norden.7
Mot bakgrund av Stråths åsikt om nordiskt ekonomiskt samarbete ligger det nära till hands att fråga sig, varför det drevs framåt under så många
år och har anhängare än i dag om det inte var och är ekonomiskt rationellt? Var det bara enskilda individer utan förståelse för ekonomiska realiteter som drömde om ett förenat Norden, eller fanns det också ekonomiska drivkrafter? Denna artikel försöker inte enbart förstå det ekonomiska
samarbetet från ett teoretiskt perspektiv som betonar ländernas avhängighet av omvärlden, vilket Stråths forskning baserar sig på. Den försöker
förstå det mot bakgrund av ett rationellt ekonomiskt tänkande i industrioch handelspolitiska frågor: just den internationella liberaliseringen av
handeln och den växande avhängigheten av omvärlden kan ha medfört
behov för de nordiska länderna att stärka sin internationella förhandlingsförmåga och utveckla ett gemensamt näringsliv för att uppnå stordriftsfördelar. Verktyget för detta var utvecklandet av en gemensam nordisk handels- och industripolitik.
211
LASSE SON N E
Behovet av handels- och industripolitisk enhet i Norden
Strävanden att bilda en nordisk handels- och industripolitisk enhet kan
spåras tillbaka till skandinavismens storhetstid under mitten av 1800-talet
och härrör från liknande enhetssträvanden i Italien och Tyskland under
samma period. Tanken var att de relativt små nordiska länderna fick lov
att förena sig och skapa en större hemmamarknad med fri avsättning för
varandras produkter och gemensamma tullar gentemot den kringliggande
världen för att kunna klara av konkurrensen med större stater utanför
Norden. Idén växte från början inom både den offentliga ekonomin och
det privata näringslivet.
Det har inte undersökts när syftet med det nordiska handels- och industripolitiska samarbetet huvudsakligen var inåtriktat med fokus på att etablera en intern nordisk marknad och när det började uppfattas som ett
möjligt instrument för att också användas utåt. Första världskriget var
dock en viktig händelse, eftersom de nordiska länderna nu upplevde vilka
problem som uppstod då deras ekonomier led brist på tillförsel. Som ett
resultat av det uppstod tanken att de nordiska länderna, förutom att skapa en egen trygg hemmamarknad där en storindustriell produktion kunde växa, tillsammans borde skapa sig en starkare förhandlingsposition vid
internationella handelsförhandlingar.
Slutet på andra världskriget varslade om en ny tid för de nordiska ekonomierna men också om europeiskt och vidare internationellt samarbete.
År 1948 tillsatte regeringarna i Danmark, Norge och Sverige ett utskott
för ekonomiskt samarbete med ändamålet att undersöka möjligheterna
att etablera en gemensam nordisk tull för industrivaror och utnyttja stordriftsfördelar. Den konkreta målsättningen var att bygga upp en nordisk
tullunion.
Arbetet med att utreda grundvalen för en tullunion resulterade inte i
konkreta förslag. Norrmännen tyckte inte att Norges ekonomi var tillräckligt konkurrenskraftig för att landet skulle kunna delta. Utskottet lade
fram sin färdiga utredning i mars 1954. Ett nordiskt samarbetsutskott bestående av tjänstemän fortsatte emellertid att utreda möjligheterna att
skapa en tullunion. Tjänstemännen kom överens om att upprätta en gemensam marknad bestående av industrivaror, men de nordiska statsministrarna beslöt på ett möte 1959 att de inte ville genomföra projektet. I
stället bildades den europeiska frihandelssammanslutningen Efta år
1960.
212
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
45
40
35
30
25
20
15
10
5
0
Import
Export
Danmark
Finland
Norge
Sverige
Figur 1. De nordiska ländernas import och export av industrivaror från
och till EEC 1968 i procent av den sammanlagda importen och
exporten av industrivaror.
Källa: Sveriges Industriförbund, Utrikesavdelningen, Federation of Finnish Industries och Norges Industriforbund. NORDEK-kurssit, 58 H, Utrikesministeriet i
Helsingfors, UM 1951–1981, Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyö, V:8.
Även om 1960-talet var präglat av den västeuropeiska marknadens
splittring mellan Efta och Europeiska ekonomiska gemenskapen EEC
fortsatte också det nordiska ekonomiska samarbetet att utvecklas. Resultatet av och riktlinjerna för samarbetet blev 1962 förankrade i en mellanstatlig överenskommelse, det s.k. Helsingforsavtalet. De nordiska länderna hade överläggningar före mötena i Efta, och samarbetet fortsatte att
utvecklas i det ekonomiska samarbetsutskottet och den nordiska ministerkommittén. Syftet var fortsättningsvis att utveckla det industriella samarbetet, men också att utnyttja de möjligheter till expansion som tullreduktionerna inom Efta medförde.8
EEC-protektionismen och Eftas otillräcklighet
Ett stort problem för Norden i slutet av 1960-talet var importöverskottet
inom industrivaruhandeln med EEC (jämför Figur 1). Importöverskottet
kan ses som ett resultat av att EEC-länderna med sin tullunion förde en
protektionistisk handelspolitik gentemot Norden. Därmed höll EEC-länderna industrivaror från Norden borta från sin egen hemmamarknad.
Efta var ingen tullunion. Det var en mycket svagare samarbetskonstruk-
213
LASSE SON N E
tion än EEC och inte tillräckligt stark för att ta itu med problemet. De
nordiska länderna hade därför behov av ett annorlunda samarbete. Det
gemensamma nordiska uppträdandet under den s.k. Kennedyrundan i
slutfasen av förhandlingarna om det internationella tariff- och handelsavtalet GATT 1966–1967 var ett resultat av detta. Vid förhandlingarna i
GATT ville EEC i stor utsträckning undanta viktiga nordiska exportvaror
från tullnedsättning, men eftersom Danmark, Finland, Norge och Sverige
gick ihop och förhandlade tillsammans undgick Norden de värsta konsekvenserna av EEC:s framstöt. Orsaken var att de nordiska länderna lyckades med att sätta press på EEC. Nordens samlade import från EEC var
drygt 13 procent vilket var större än t.ex. USA:s eller Storbritanniens import. De nordiska länderna fick i GATT-förhandlingarna en försmak av
att det var möjligt att hantera EEC-problematiken om man stod tillsammans.9
De konkreta förberedelserna för Nordek-förhandlingarna bör förstås
som en del av ett ekonomiskt maktspel mellan EEC och Norden och mot
bakgrund av att man inte förväntade sig att samarbetet med Storbritannien inom ramen för Efta kunde utvecklas vidare.10 Förberedelserna bör
också förstås mot bakgrund av att man inte förväntade sig att EEC skulle
vara öppet för förhandlingar med nya medlemsländer på många år. Men
även om det fanns motsättningar mellan EEC och Norden var syftet med
Nordek främst att skapa ett starkare fundament för de nordiska länderna
för att klara av konkurrensen på en stor och fri europeisk marknad.11
F Ö R HAN D LI N GAR NA OM N OR D E K
Det nordiska ekonomiska samarbetet blev debatterat på Nordiska rådets
session i Oslo i februari 1968, där rådet utifrån ett danskt förslag beslöt att
rekommendera de övriga nordiska regeringarna att överväga möjligheterna att utvidga det ekonomiska samarbetet till att omfatta en större del av
ländernas ekonomiska relationer. Under sessionen inbjöd den danska
statsministern till möte för stats-, utrikes- och samarbetsministrar i Köpenhamn med avsikten att dryfta möjligheterna till ett utvidgat samarbete. De nordiska samarbetsministrarna fick till uppgift att förbereda mötet
och tillsatte en arbetsgrupp bestående av ämbetsmän från de olika länderna med syfte att redogöra för möjligheterna. Resultatet av arbetsgruppens
arbete finns i en rapport av den 5 april 1968, den s.k. Marienborgrapporten. Rapporten blev grunden för överläggningarna på statsministermötet
214
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
i Köpenhamn den 22 och 23 april 1968, där statsministrarna fann att
tiden var mogen för ett nytt steg.
En nordisk ämbetsmannakommitté tillsattes i juni 1968 för att undersöka möjligheterna att utvidga samarbetet inom olika områden samt lämna in en preliminär rapport den 1 januari 1969 om resultatet av utredningsarbetet. Rapporten innehöll konkreta förslag till ett utvidgat samarbete inom områdena ekonomisk politik, kapitalrörelser, handelspolitik,
tullpolitik, industripolitik, teknisk forsknings- och energipolitik, jordbrukspolitik, fiskeripolitik, finansieringssamarbete, näringsrätt, konkurrensregler, utbildning, forskning och utvecklingsbistånd. Dessutom innehöll rapporten en redogörelse för behovet av nya institutioner anpassade
till ett utvidgat samarbete och behovet av undantagsbestämmelser och
regler för anslutning, revision och uppsägning. Angående tullpolitiken,
jordbrukspolitiken, fiskeripolitiken och finansieringssamarbetet lyckades
emellertid inte ämbetsmännen uppnå fullständig enighet. Utgående från
den preliminära rapporten beslöt de nordiska statsministrarna att ämbetsmännen skulle slutföra sitt arbete och före den 15 juli 1969 utarbeta förslag till lösningar på samtliga samarbetsområden. Dessutom skulle ett utkast till traktat utarbetas.
Ämbetsmännen avslutade sina överläggningar och lämnade in den färdiga rapporten med utkast till traktaten den 17 juli 1969. Den nordiska
ämbetsmannakommittén hade nått enighet inom de flesta områdena,
men några olösta problem återstod fortfarande inom de områden som
fanns i den preliminära rapporten. Efter att nordiska intresseorganisationer hösten 1969 hade fått möjlighet att komma med synpunkter på förhandlingsresultatet fortsatte förhandlingarna i november 1969. Det rådde
enighet om att det borde vara möjligt att lösa de återstående problemen
och att resultatet skulle vara klart vid Nordiska rådets session i Reykjavik i
februari 1970.
I december 1969 inträffade en kris på politisk nivå, när finländarna
ställde in ett planerat statsministermöte i Åbo den 16 och 17 december.
Som motivering angav finländarna att den europeiska integrationsutvecklingen hade kommit in i ett skede som kunde påverka förhandlingarna
om det nordiska ekonomiska samarbetet, dels till följd av presidentbytet
i Frankrike, dels till följd av mötet mellan EEC-länderna den 1 och 2
december 1969 där det hade fattats beslut om en utvidgning av EEC. Ett
annat möte mellan de nordiska statsministrarna kom emellertid till stånd
i Helsingfors redan den 12 och 13 december. I början av januari 1970
215
LASSE SON N E
fortsatte ämbetsmannaförhandlingarna och ämbetsmännen avslutade sitt
arbete med en tilläggsrapport av den 4 februari 1970. Ett sista finskt förbehåll angående finansieringssamarbetet blev löst på Nordiska rådets session i Reykjavik omedelbart därefter. Vid sessionen kom de fyra statsministrarna också överens om att instruera ämbetsmännen att färdigställa
traktaten senast den 7 mars. Omedelbart därefter skulle traktaten föreläggas de fyra nationella parlamenten för ratifikation.
Förutom de nämnda samarbetsområdena innehöll traktaten också en
rad samarbetsorgan. Det översta var ministerrådet som hade ansvaret för
genomförandet av samarbetet. Ministerrådet skulle före varje session
dessutom lämna en redogörelse för Nordiska rådet. För att förbereda ministerrådets beslut inrättades en fast ämbetsmannakommitté bestående
av högre ämbetsmän från varje land. För att förbereda besluten innan de
behandlades i ämbetsmannakommittén och ministerrådet inrättades nio
samarbetskommittéer bestående av ämbetsmän från staternas centraladministrationer. Dessutom upprättades ett sekretariat som skulle ledas av
fyra direktörer från de fyra länderna och som hade till uppgift att bistå
ministerrådet och de övriga samarbetsorganen. Sekretariatet fick rätten
att själv ta initiativ för att se till att Nordek-planens bestämmelser förverkligades. Man upprättade också en rådgivande kommitté med representanter för varje lands näringsliv, konsumentorganisationer och arbetsmarknadsparter. En nordisk investeringsbank med oavhängig status upprättades. Dessutom upprättades en jordbruksfond, en fiskefond och en allmän
finansieringsfond.12
Nordek-traktaten blev aldrig ratificerad. I slutet av mars 1970 beslöt
den finska regeringen att den inte ville föra traktaten till Finlands riksdag.
Det är inte möjligt att fastställa exakt varför Finland drog sig ur efter att
alla tekniska tvister blivit lösta av ämbetsmännen och statsministrarna
enats om att utarbeta traktaten. Det spända läget i kalla kriget efter Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 kan ha spelat en roll och
begränsat Finlands rörelsefrihet. Sovjetunionen ställde sig kritisk till Finlands deltagande i Nordek. Det kan också tänkas att den nya utvecklingen
i den västeuropeiska integrationsprocessen efter att president Charles de
Gaulle hade trätt tillbaka 1969 gjorde det svårare för Finland att agera
fritt. Nordek-traktaten var nämligen anpassad till EEC-standarder, eftersom man antog att de nordiska länderna förr eller senare skulle bli medlemmar av EEC. Riksdagsvalet i Finland i mars 1970, där kommunisterna
och centerpartiet förlorade, spelade sannolikt en roll eftersom valresulta-
216
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
tet kunde uppfattas som ett hot mot den finska neutralitetspolitiken. Den
personliga och politiska rivaliteten mellan statsminister Mauno Koivisto
och president Urho Kekkonen å ena sidan och Koivisto och utrikesminister Ahti Karjalainen å den andra spelade också utan tvekan en roll. Det
finns emellertid fortfarande ett stort utrymme för diskussion eftersom
frågan i viss mån handlar om begreppet finlandisering – d.v.s. en småstats
beroende av en stormakt – och i anslutning till detta om samspelet mellan inrikes- och utrikespolitik. Också president Kekkonens roll, som diskuterats bland annat av de finska historikerna Juhani Suomi, Hannu
Rautkallio och senast Lasse Lehtinen, har betydelse i sammanhanget.13
Stråths påstående att det enbart var externa politiska påverkningar som
begravde det nordiska samarbetet är ett lättköpt bidrag till en mycket
komplicerad diskussion där det finns behov av en fundamental granskning av skälen till att Finland drog sig ur Nordek-fördraget precis innan
det skulle godkännas av de nordiska parlamenten.14 Man borde kunna
utesluta att Finlands beslut var motiverat av ekonomiska orsaker.
Ett danskt förslag om att upprätta ett skandinaviskt ekonomiskt samarbete (Skandek), till vilket Finland kunde ansluta sig vid en senare tidpunkt, avvisades av Sverige. Resultatet av Nordek-förhandlingarna blev
att Nordiska ministerrådet med sekretariat upprättades 1971. Dessutom
etablerades Nordiska Investeringsbanken 1975. På 1970-talet ingicks också en lång rad av avtal gällande bland annat industri, transport, forskning,
kommunikation och kultur.15
Varför en nordisk tullunion?
Förslaget om Nordek föregrep den senare företagsutvecklingen i Norden.
Det blev därför positivt mottaget av industriorganisationerna som förstod att syftet med förslaget var att förbättra industriernas konkurrenskraft på både den nordiska och den internationella marknaden. Man erkände också att trycket från utländska företag utanför Norden höll på att
växa och att detta ökade behovet av samarbete inom det nordiska näringslivet. Industriorganisationerna kunde också acceptera att samarbetet
inom industrin måste följas upp av regeringarna för att det skulle vara
effektivt. De kunde också komma överens om att ett sätt att hantera en
skärpt konkurrens i framtiden skulle vara att omvandla danska, finska,
norska och svenska företag till nordiska företag.16
Orsaken till att regeringarna ville etablera ett ekonomiskt samarbete
217
LASSE SON N E
25
20
15
Import
Export
10
5
0
Danmark
Finland
Norge
Sverige
Figur 2. De nordiska ländernas import och export av industrivaror från
och till nordiska Efta-länder 1968 i procent av den sammanlagde
importen och exporten av industrivaror.
Källa: Sveriges Industriförbund, Utrikesavdelningen, Federation of Finnish Industries och Norges Industriforbund. NORDEK-kurssit, 58 H, Utrikesministeriet i Helsingfors, UM 1951–1981, Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyö, V:8.
baserat på en tullunion måste förstås i ett vidare internationellt perspektiv. De nordiska länderna var anknutna till Efta och hade i detta sammanhang varit med om att liberalisera handeln mellan Efta-länderna. De
nordiska länderna hade emellertid inte uppnått gemensamma tullar med
länderna utanför Efta och livsmedel var endast i liten utsträckning inkluderade i avregleringen. Storbritannien var dessutom inte inställt på att
vidareutveckla Efta-samarbetet genom t.ex. en tullunion.17 Det framgår
av Figur 2 att inte bara importöverskottet från EEC utan också överskottet från Efta förorsakade problem för de nordiska länderna i slutet av
1960-talet. Endast Norge kunde uppvisa ett begränsat överskott i industrivaruhandeln med Efta.
De nordiska länderna ville upprätta en tullunion i stället för att gå in i
direkta handelspolitiska förhandlingar för att få sitt importöverskott reducerat i handeln med industrivaror med både EEC och de övriga Eftaländerna. Orsaken var att en tullunion sågs som en förutsättning för att
en gemensam handelspolitik skulle fungera. Man förväntade sig att etableringen av en tullunion skulle leda till en harmonisering av produktionsstrukturerna i de olika länderna, vilket i sin tur skulle göra det lättare
att etablera samarbete på andra ekonomiska områden. En gemensam ytt-
218
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
re tulltariff var ett av de instrument som kunde användas för att förbereda
ett mera omfattande produktionssamarbete.18 Med en tullunion kunde
länderna också undvika Eftas regler gällande varors ursprung innanför
det nordiska området. Reglerna gällande ursprung var mycket besvärliga
att administrera och hindrade fri handel inom både Efta och Norden. Nu
kunde flera varor flyttas fritt och det komplicerade Efta-systemet kunde
undvikas också på områden där man inte uppfyllde Eftas regleringar.19
Förutom de förenklingar i administration som tullunionen generellt skulle medföra förväntade man sig att tullunionen även skulle leda till ett
utvidgat samarbete i fråga om tullkontroll och åtgärder för en gemensam
tullagstiftning.20
En annan sak var att samarbetet mellan en begränsad grupp av stater
kunde uppfattas ha en skadlig effekt på de länder som inte deltog i samarbetet. En tullunion skulle göra det lättare för det nordiska ekonomiska
samarbetet att bli accepterat som ett internationellt organ av andra internationella organ såsom t.ex. GATT. En tullunion skulle skapa den formella bas som, i överensstämmelse med GATT:s regler, skulle ge de nordiska
länderna rätt att införa undantagsbestämmelser utan att riskera motåtgärder. En tullunion förväntades också medföra att den omkringliggande
världen accepterade att de nordiska länderna gemensamt tillvaratog sina
handelsintressen.21 Huvudorsaken till att etablera en tullunion var inte
desto mindre att den skulle förbättra de nordiska ländernas möjligheter
att föra en gemensam handelspolitik. Slutfasen i Kennedyrundan i GATT
medförde att Norden blev erkänt som en av de viktigaste enheterna i den
internationella ekonomin. I GATT var Norden en av de största importörerna från EEC. Syftet med den gemensamma tulltariffen var att de
nordiska länderna skulle bli ännu mera konkurrenskraftiga än de hittills
varit.22
Nordek-initiativet: danskt, finskt eller svenskt?
Det var den danske statsministern Hilmar Baunsgaard som på Nordiska
rådets session i Oslo den 17 februari 1968 officielt tog initiativ till utredningsarbetet och förhandlingarna om Nordek. På toppmötet i Köpenhamn mellan de nordiska stats-, utrikes- och samarbetsministrarna den 22
och 23 april 1968 beslutades det att målsättningen med Nordek var nordiskt deltagande i, eller ett samarbete med, ett utvidgat europeiskt samarbete. Samarbetet skulle genomföras så att hänsyn togs till de nordiska
219
LASSE SON N E
40
35
30
25
Import
Export
20
15
10
5
0
Danmark
Finland
Norge
Sverige
Figur 3. De nordiska ländernas import och export av industrivaror från
och till Norden 1968 i procent av den sammanlagda importen
och exporten av industrivaror.
Källa: Sveriges Industriförbund, Utrikesavdelningen, Federation of Finnish Industries och Norges Industriforbund. NORDEK-kurssit, 58 H, Utrikesministeriet i
Helsingfors UM 1951–1981, Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyö, V:8.
ländernas förpliktelser gentemot Efta. Utrikes- och säkerhetspolitiken
skulle hållas utanför samarbetet. Samarbetet skulle säkra en balans mellan
för- och nackdelar för de deltagande länderna.23 Slutligen skulle samarbetet också stämma överens med de fyra staternas strävanden att utveckla
handelsförbindelserna med tredje länder och frigöra världshandeln. Man
skulle också visa hänsyn till utvecklingsländernas intressen.24
Om man ser på Figur 3 är det inte överraskande att förslaget till en
utvidgning av det nordiska ekonomiska samarbetet kom från Danmark.
Danmark hade ett anmärkningsvärt överskott i industrivaruexporten till
Norden 1968. Figur 3 visar också att det inte skulle ha varit otänkbart att
ett liknande förslag kommit från den svenska regeringen eftersom Sverige
också hade ett markant överskott i handeln med industrivaror i Norden.25
Men Nordek-initiativet var inte bara den danske statsministerns eller
svenskarnas verk. Det drevs inte heller fram enbart på den politiska nivån.
Så tidigt som en månad före den danske statsministerns förslag diskuterades utvecklingen inom nordisk integration, och en nordisk tullunion i
synnerhet, på ett nordiskt direktörsmöte i Helsingfors den 15 och 16 januari 1968.
220
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
30
25
20
Norden
EEC
Övriga Efta
15
10
5
0
1960 19611962 1963 1964 1965 1966 1967 1968
Figur 4. Finlands export av industrivaror till Norden, övriga Efta och
EEC 1959–1968 i procent av den sammanlagda exporten av industrivaror.
Källa: Sveriges Industriförbund, Utrikesavdelningen, Federation of Finnish Industries och Norges Industriforbund. NORDEK-kurssit, 58 H, Utrikesministeriet i Helsingfors UM 1951–1981, Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyö, V:8.
Anmärkning: I Norden är Island inte inkluderat.
Det var särskilt finländarna som drev på frågan. De finska industriledarna hade analyserat den europeiska marknadssituationen och funnit att
tiden var mogen för att stärka Efta. Problemet var emellertid att Storbritannien inte längre kunde leda Efta eftersom Efta hade kommit att bestå
av två lika starka blockbildningar, Norden och Storbritannien. Finländarna önskade att Efta skulle utvecklas till en sorts parallell till EEC. Detta
skulle emellertid bli svårt på grund av Storbritanniens bristande vilja och
förmåga. Inte desto mindre fann de finska industriledarna kring årsskiftet
1967–1968 att tiden var mogen för att förbereda en fördjupad integration
med Västeuropa.26
Finländarnas första prioritet var att det nordiska ekonomiska samarbetet borde utvidgas och fördjupas inom ramen för Efta och främst på företagsnivå. Finländarna övervägde inte enbart ett djupare nordiskt samarbete. De försökte direkt påverka de nordiska regeringarna. Industriledarna
vände sig till det nordiska ekonomiska samarbetsutskottet som bestod av
centrala tjänstemän från de nordiska länderna och framförde att det var
viktigt att de nordiska tulltarifferna harmoniserades eftersom det skulle
leda till lika förutsättningar för industrierna på den nordiska marknaden.
221
LASSE SON N E
På det nordiska direktörsmötet den 15 och 16 januari fann finländarna att
industriledarna borde komma överens om en gemensam ståndpunkt om
nordiskt ekonomiskt samarbete och en tullunion före nästa möte i samarbetsutskottet. Finländarna lade också fram ett initiativ om skatteharmonisering.27
Det kan verka överraskande att just de finska industriledarna fann att
det nordiska ekonomiska samarbetet hade stor betydelse, eftersom det
framgick av Figur 3 att Finland hade ett importöverskott i handeln med
industrivaror med det övriga Norden. Dessutom hade Finlands handel
med Östeuropa också betydelse för landet. Figur 4 visar emellertid att
Finlands export av industrivaror till Norden steg kraftigt 1959–1968 i förhållande till exporten till både EEC och de övriga Efta-länderna. I slutet
av perioden var Norden den viktigaste marknaden för finsk industrivaruexport i Västeuropa. Figur 5a och 5b visar också att exporten av industrivaror till Östeuropa var viktig för Finland, men att den trots allt utgjorde
mindre än hälften av industrivaruexporten till den västeuropeiska marknaden. Den finländska industrins största problem i slutet av 1960-talet
var det stora importöverskottet i handeln med Västeuropa. För Finland
var det nödvändigt att hitta en strategi för att ta itu med problemet, och
här framstod det nordiska samarbetet som en möjlig lösning. De andra
nordiska länderna brottades med samma problem. Figur 5a och 5b visar
att Finlands industri- och handelspolitiska intressen drog mycket mera i
västlig än i östlig riktning.28 Dessutom skulle det för Finland också i fortsättningen vara möjligt att tillämpa tullfrihet i handeln med Sovjetunionen. Nordek var därför inget hinder för östhandeln.
De finska industriledarna var dock inte ensamma om sitt önskemål om
att det nordiska ekonomiska samarbetet borde utvidgas. De svenska industriledarna argumenterade också för att en harmonisering av de nordiska tarifferna skulle leda till mer lika konkurrensvillkor. De ansåg också att
en institutionalisering av det ekonomiska samarbetet skulle ge de nordiska länderna en starkare utgångspunkt för handelspolitiska förhandlingar.
Svenskarna poängterade att det inte var möjligt för Norden att förhandla
om medlemskap i EEC som en enhet, men att man gemensamt kunde
stärka de nordiska industriintressena i förhållande till EEC.
222
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
Norden
Efta utan Norden
EEC
Västeuropa
Östeuropa
USA, Kanada
Övriga
Figur 5a. Finlands import av industrivaror 1968 i procent av den sammanlagda importen av industrivaror.
70
60
50
40
30
20
10
0
Norden
Efta utan Norden
EEC
Västeuropa
Östeuropa
USA,
Kanada
Övriga
Figur 5b. Finlands export av industrivaror 1968 i procent av den sammanlagda exporten av industrivaror.
Källa 5a och 5b: Nordisk statistisk årsbok 1969, tabell 69, s. 96–97.
Anmärkningar: Östeuropa = Sovjetunionen, Polen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Ungern, Rumänien, Bulgarien. I Efta är Danmark, Norge och Sverige inte
inkluderade. I Norden är Island inte inkluderat.
223
LASSE SON N E
TU LLU N I O N EN D E LAR D E N NO R D I S K A
INDUSTRIN
Medan finska och svenska industriledare var överens om att en tullunion
skulle vara en fördel för de nordiska industrierna var danska och norska
industriledare inte eniga, även om också de gärna såg en utvidgning av
det ekonomiska samarbetet och i synnerhet det industriella samarbetet.
De danska industriledarna påstod att en nordisk tullunion skulle försämra den danska industrins konkurrenskraft i Europa på grund av stigande
tulltariffer på råvaror och halvfabrikat. De danska industriledarna hade
också principiella skäl till sitt motstånd. De framhöll att det nordiska ekonomiska samarbetet borde utvecklas av industrin och inte av politikerna.
Ett annat argument var att det danska jordbruket inte längre kunde vänta
på medlemskap i EEC. Därför borde ett medlemskap i EEC vara den
gemensamma målsättningen för de nordiska ländernas handelspolitik.
Danskarna ville att de nordiska länderna skulle börja förhandla om medlemskap i EEC som en enhet så fort som möjligt. Också de norska industriledarna framhöll att en gemensam nordisk tulltariff skulle leda till tullökningar på råvaror och på så sätt göra importen av viktiga varor för den
norska industrin kostsammare. De tyckte att den nordiska marknaden var
för begränsad för att en tullunion skulle kunna fungera och hävdade att
den skulle leda till begränsningar i de nordiska ländernas frihet att föra
sin egen handelspolitik.29
Mötet mellan de nordiska industriledarna i Stockholm den 5 april
1968 resulterade i en ny konfrontation. De finska representanterna argumenterade för att det skulle vara bättre för Finland att inleda en djupare
integration på nordisk nivå och att man därför inte direkt borde fokusera
på en europeisk integration. De finska industriledarna tyckte också att en
harmonisering av tulltarifferna till en nordisk nivå skulle vara mer attraktiv för finsk industri än en harmonisering till EEC:s nivå. Orsaken var att
EEC hade höga tullar på t.ex. kemiska produkter för vilka Finland saknade tull. De finska representanterna tyckte att det förslag som utarbetades i
samband med de nordiska tullunionsförhandlingarna på 1950-talet hade
varit utmärkt.
De svenska industriledarna stödde de finska synpunkterna och framhöll att det nordiska samarbetet var viktigt som ett redskap för att stärka
den nordiska industrin. Svenskarna såg en nordisk tullunion som ett nyt-
224
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
tigt instrument som kunde binda de nordiska länderna samman vid internationella förhandlingar utanför Norden. Danskarna ansåg fortfarande
att dansk industri inte hade något intresse av en nordisk tullharmonisering eftersom det skulle leda till ökade kostnader för industrin. Även norrmännen tyckte att det inte fanns anledning att lösa frågan om det nordiska ekonomiska samarbetet snabbt. Det var tydligt att norrmännen hellre
ville invänta att den kontinentaleuropeiska integrationen satte igång på
allvar.
Mötet i Stockholm utvecklade sig till en konfrontation mellan danska
och svenska industriintressen. Svenskarna ansåg att en tullunion skulle
innebära att de nordiska industrierna kunde sätta mycket effektivare tryck
bakom sina intressen internationellt. Om de nordiska länderna valde att
agera ensamma skulle de bli utspelade en efter en vid kommande förhandlingar med EEC. Svenskarna poängterade att den gemensamma
nordiska förhandlingen vid Kennedyrundan i GATT hade visat att det
var möjligt för de nordiska länderna att förhandla tillsammans. De svenska synpunkterna möttes med protester. De danska industriledarna tyckte
inte att effekten av det gemensamma uppträdandet vid Kennedyrundan
borde överdrivas. De framhävde åter att en nordisk tullunion skulle bli
för dyr för dansk industri. Svenskarna drog slutsatsen att de danska industriledarna inte visste vad som var till fördel för dansk industri.
Syftet med mötet hade varit att de nordiska industriorganisationerna
skulle utarbeta ett gemensamt uttalande till stöd för det nordiska ekonomiska samarbetet, men det var omöjligt att komma överens om ett uttalande där tullunionen ingick. I stället skrev de ett gemensamt uttalande
som inte nämnde tullunionen.30
På ett möte i Stockholm den 20 februari 1969 fortsatte meningsskiljaktigheterna mellan industriledarna och förhållandet mellan danskar och
svenskar var fortsättningsvis kyligt. Svenskarna förstod fortfarande inte
de danska synpunkterna. Nordek-förhandlingarna hade i februari 1969
kommit ett långt steg framåt. Därför önskade svenskarna att industriorganisationerna skulle förena sig för att på det sättet försöka påverka förhandlingarna om tullunionen till fördel för industrin. Danskarna var
tvungna att erkänna att det i februari 1969 föreföll som om förhandlingarna skulle lyckas men de ville under inga omständigheter ändra åsikt.31
Tre månader senare fortsatte konfrontationen på ett nytt möte i Stockholm den 19 maj 1969. Orsaken var att den franske presidenten Charles
de Gaulle hade avgått i april 1969. Danskarna påstod att de nordiska
225
LASSE SON N E
tjänstemannaförhandlarna och politikerna bara hade fokuserat på den
nordiska integrationen och inte lagt märke till utvecklingen inom EEC.
De norska industriledarna föreslog att de fyra nordiska länderna nu gemensamt skulle vända sig mot Bryssel, men svenskarna ville vänta och se.
De ville försäkra sig om att Nordek-förhandlingarna var avslutade innan
man började agera som en enhet gentemot EEC.32
Den finska industrins kamp för tullunionen
Hösten 1969 blev de flesta ekonomiska intresseorganisationer tillfrågade
om att avge uttalanden om Nordek-planen. I ett brev daterat 3 oktober
1969 vädjade ordföranden i Finlands Industriförbund, Erik TuomasKettunen, till industriledarna i Danmark, Norge och Sverige att det nu
var tid för industriorganisationerna att ge ett gemensamt positivt uttalande om det nordiska ekonomiska samarbetet, även om det var svårt att
komma överens om tullunionen. Tuomas-Kettunen kunde referera till ett
möte i Köpenhamn den 26 mars 1969 och i Bergen den 4–5 maj 1969
mellan de nordiska industriförbundens styrelser. På dessa möten hade
styrelserna kommit överens om att Nordek-planen innehöll många positiva aspekter. Å andra sidan hade det ännu en gång blivit bekräftat att det
inte var möjligt att enas om ett gemensamt yttrande kring tullunionen.
Det finska initiativet var inte resultatlöst. Den norske verkställande direktören i Freia A/S, Harald Throne-Holst, svarade i ett brev att den norska
industriorganisationen mycket sannolikt skulle kunna delta i ett positivt
uttalande där tullunionen inte var inkluderad.33
På ett möte mellan de nordiska industriorganisationerna i Helsingfors
den 6 november försökte de finska representanterna igen driva saken
framåt. Finländarna föreslog ett gemensamt positivt uttalande. De hänvisade till Tuomas-Kettunens brev. Danskarna och norrmännen vidhöll att
det fanns olika synpunkter och att det inte var möjligt att komma överens
om ett positivt uttalande där tullunionen ingick.34
I en TV-intervju den 10 december 1969 vände sig representanter från
den finska industriorganisationen till allmänheten och underströk sin
positiva syn på nordiskt ekonomiskt samarbete. De framhöll att det nordiska samarbetet var en progressiv faktor i utvecklingen av Finlands industri och näringsliv, och att samarbetet mellan små länder och deras företag
skulle stärka industrierna och säkra oavhängigheten gentemot starkare
konkurrenter.
226
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
Finlands industriförbund ansåg också att samarbetet hade stor betydelse för Finland, eftersom landet led av kapitalbrist och brist på investeringar. Nordek skulle hjälpa Finland att övervinna detta problem. Tullunionen nämndes också. Industriförbundet menade att en tullunion skulle
skapa den bästa basen för ett tätare ekonomiskt samarbete i Norden, eftersom den var ett verktyg som kunde användas i ett vidare internationellt
sammanhang. Slutligen riktade industriförbundet kraftig kritik mot Finlands regering efter att den ställt in det nordiska statsministermötet i Åbo
i december 1969. Industriförbundet fann att regeringens beteende varit
nonchalant, ett resultat av isolationistisk finsk inrikespolitik och inte i
överensstämmelse med landets ekonomiska intressen. Industriförbundet
uppmanade Finlands regering att slutföra förhandlingarna och acceptera
Nordek-traktaten eftersom alla viktiga frågor av intresse för den finska
industrin var lösta.35
I början av 1970 hade de finska industriledarna framgång på ett möte i
Köpenhamn den 9 januari med att övertyga industriledare från Danmark
och Norge om att det fanns behov av att vidareutveckla och fördjupa
samarbetet i handelspolitiska frågor. Det kunde tolkas som ett danskt och
norskt godkännande av tullunionen som ett redskap i den nordiska handelspolitiken. En grupp representanter blev tillsatt för att evaluera och
utreda möjligheterna till ett mera intensivt nordiskt ekonomiskt samarbete inom olika områden.
Att finländarna hade framgång med att förena de nordiska industriledarna till en gemensam arbetsgrupp måste förstås mot bakgrund av att
Nordek-förhandlingarna i början av 1970 närmade sig ett slut och med
största sannolikhet skulle resultera i ett avtal. Detta accepterades också av
den danska och den norska industriorganisationen även om dessa gärna
hade sett ett annat resultat beträffande tullunionen. En annan sak som
diskuterades var den europeiska situationen. De finska industriledarna
såg den franske presidenten de Gaulles reträtt och det efterföljande mötet
mellan EEC-länderna i Haag i december 1969 som en positiv utveckling.
Vid mötet fattades beslut om att inleda förhandlingar med blivande medlemstater. Finländarna hade inte närmare reflekterat över Finlands roll i
samband med en expansion av EEC, men de var optimistiska. Det föreföll naturligt för finsk industri att följa de andra nordiska länderna in i
förhandlingar om en anslutning till EEC efter att Nordek-förhandlingarna var avslutade.36
Men vad var bakgrunden till att den finska industrin ansåg att en tull-
227
LASSE SON N E
union skulle skapa den bästa basen för ett tätt ekonomiskt samarbete i
Norden och resultera i fördelar för alla deltagande länders industrisektorer? Den finska industriorganisationen ansåg att tullunionen utgjorde
den centrala delen i det utvidgade nordiska ekonomiska samarbetet.
Utan en tullunion skulle grunden för en gemensam nordisk handelspolitik, vilket var ett av de centrala syftena med Nordek, inte kunna bildas.
Därför var det viktigt att inte rubba tullunionen och dess funktion. Man
tänkte sig också att tullunionen skulle utgöra fundamentet för den framtida industripolitiken i Norden. Sannolikt därför kämpade de finska industriledarna hårt för att försvara tullunionen i Nordek. Utan tullunionen skulle Nordek-planen mista en stor del av sin betydelse för finländarna.37
Den finska industriorganisationens intresse av att möjligheterna att
konkurrera i en friare europeisk och vidare internationell ekonomi skulle
förbättras genom ett utvecklat nordiskt ekonomiskt samarbete var inte
bara en sak för den finska industrin. I en översikt som skrivits av tjänstemannen Kai Saramo från det finska finansministeriet framgår regeringens
åsikt. Saramo poängterade att den internationella liberaliseringen av handeln och dess inflytande på hela utvecklingen i den internationella ekonomin skulle sätta större press på de nordiska företagen. Därför fanns ett
ökat behov av att finska och skandinaviska koncerner skulle samarbeta
eller till och med fusioneras. Som en följd av den ökande internationella
konkurrensen, som åtföljdes av ett större behov av nordiskt samarbete,
behövdes enligt Saramo en gemensam nordisk industripolitik med gemensamma regleringar. Nordek-planen var en god början eftersom den
var konstruerad för att förebygga problem i samband med harmoniseringen av de nordiska industristrukturerna.38
Synpunkterna i den finska regeringens översikt var desamma som den
finska industrins åsikt på direktörsmötet i Köpenhamn den 9 januari 1970
och kunde inte missförstås: växande avhängighet mellan de nordiska länderna hade lett till ett behov av fördjupat ekonomiskt samarbete. Att
omedelbart ta konsekvenserna och snabbt utvidga det ekonomiska samarbetet skulle leda till en snabbare industriell utveckling, starkare företag
och på det hela taget starkare ekonomier i de nordiska länderna.39
228
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
Den svenska industrins entusiasm för det nordiska ekonomiska
samarbetet
Det svenska näringslivets stöd för upprättandet av en nordisk tullunion
var också otvetydigt. I samband med ett uttalande till det svenska handelsdepartementet, avsett för en remissrapport från de svenska ekonomiska intresseorganisationerna, presenterade Sveriges Industriförbund,
Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Allmänna Exportförening
gemensamt sju skäl till att dessa intresseorganisationer hade intagit en
positiv attityd gentemot ett utvidgat ekonomiskt samarbete.
För det första hade de nordiska länderna redan nått en sådan grad av
ekonomisk intressegemenskap att de behövde ett organiserat samarbete i
fasta former med klart angivna mål samt ömsesidiga åtaganden och förpliktelser.
För det andra kunde detta samarbete inte i tillräcklig utsträckning förverkligas inom ramen för Efta och andra internationella organ där de
nordiska länderna var medlemmar.
För det tredje borde samarbetet inriktas på att utveckla de fyra nationella marknaderna till en enhetlig hemmamarknad som kunde utgöra
grundvalen för ökad handel mellan länderna och rationellt utnyttjande
av hela Nordens produktiva resurser.
För det fjärde var såväl företagssamarbete som konkurrens på lika villkor en väsentlig förutsättning för att de nordiska ländernas näringsliv
skulle kunna utvecklas och hävda sig i den internationella konkurrensen.
För det femte borde den ekonomiska politiken i de fyra länderna samordnas och samarbetet organiseras med utgångspunkt från de krav en
enhetlig nordisk marknad ställde på en rad områden som var centrala för
den statliga verksamheten.
För det sjätte var en tullunion det konkreta uttrycket för den solidaritet
som var kärnan i samarbetet, och utgjorde samtidigt den bästa tekniska
lösningen.
För det sjunde fann de tre intresseorganisationerna det nödvändigt att
kommentera ämbetsmännens konkreta förhandlingar eftersom de ville
påskynda dessa. Organisationerna ansåg att mandatet för ämbetsmannakommittén, enligt vilket såväl fördelar som olägenheter borde avvägas på
ett sådant sätt att alla länder skulle dra lika mycket nytta av samarbetet,
hade medfört att ämbetsmännen på många viktiga punkter i sin utredningsrapport inte hade lyckats nå enighet utan sett sig nödsakade att del-
229
LASSE SON N E
35
30
25
Norden
20
EEC
15
Övriga Efta
10
5
0
1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968
Figur 6. Sveriges export av industrivaror till Norden, övriga Efta och
EEC 1959–1968 i procent av den sammanlagda exporten av industrivaror.
Källa: Sveriges Industriförbund, Utrikesavdelningen, Federation of Finnish Industries och Norges Industriforbund. NORDEK-kurssit, 58 H, Utrikesministeriet i
Helsingfors UM 1951–1981, Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyö, V:8.
Anmärkning: I Norden är Island inte inkluderat.
vis ange tämligen vaga målsättningar och uppställa tidsfrister för kommande beslut. De svenska näringslivsorganisationerna framhöll att man
under de fortsatta förhandlingar borde anstränga sig att begränsa antalet
och omfattningen av de frågor som lämnades öppna i traktatutkastet och
att de ömsesidiga förpliktelserna i Nordek från början borde göras så klara
och uttömmande som möjligt.40
Det rådde inget tvivel om den svenska industrins entusiasm för det
nordiska ekonomiska samarbetet, en gemensam nordisk handelspolitik
och en nordisk tullunion. Sveriges Industriförbund var övertygat om att
en tullunion skulle säkra en fortsatt sänkning av tulltarifferna och fastställa de ömsesidiga förpliktelser som kunde utgöra grundvalen för en gemensam handelspolitik. Detta skulle stärka ländernas konkurrenskraft på
den europeiska marknaden och världsmarknaden.41
Det framgår dessutom av Figur 6 att exporten av industrivaror till de
övriga nordiska länderna också för Sveriges del var större än exporten till
övriga länder i Efta och till EEC under hela perioden från 1959 till 1968.
Sverige hade också ett stort exportöverskott i handeln med industrivaror i
Norden (jämför Figur 3). Det fanns all anledning för den svenska indu-
230
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
strin att vara intresserad av ännu mera industri- och handelspolitiskt samarbete i Norden.
För svensk industri var också steget vidare från liberaliseringen av handeln inom ramen för Efta viktigt. I kommentarerna till det svenska handelsdepartementet fäste den svenska industrin stor vikt vid att idén om en
nordisk tullunion baserad på fri handel inom Norden och en gemensam
yttre tulltariff hade funnits under hela efterkrigstiden. Inom ramen för
Efta hade den tullfria handeln inom Norden blivit verklighet inom industrivaruområdet. Tullavvecklingen hade genomförts under en period av
bara 6 Ω år. Den svenska industrin fann inte att detta hade förorsakat
särskilda problem för de nordiska länderna. Mot den bakgrunden ansåg
man att länderna borde vara beredda på en fortsatt liberalisering också
inom andra handelsområden som inte omfattades av Efta.42
Handels- och utrikespolitik och rädslan för svenskt inflytande
För att tydliggöra den finska och svenska industrins ställningstagande i
Nordek-förhandlingarna ytterligare kan man göra en jämförelse med den
danska och norska industrin. I två brev till det norska handelsdepartementet skrev den norska industriorganisationen (Norges Industriforbund) att tullunionen skulle ha ett negativt inflytande på norsk industri.
Industriförbundet påstod att tullunionen skulle försvaga många branscher eftersom det skulle bli dyrare att importera råvaror, halvfabrikat och
maskiner. Detta skulle vara till fördel för svensk men inte för norsk industri.43
Figur 7 visar att exporten av industrivaror till Norden även för Norges
del var större än exporten till EEC eller det övriga Efta i slutet av 1960talet. Det bör emellertid observeras att den norska industrins export till
Norden inte var väsentligt större än exporten till EEC eller det övriga
Efta. Figur 2 visade dessutom att Norge var det enda nordiska landet med
ett överskott i industrivaruhandeln med Efta. Industrins intresse av att
hålla Efta samlat i stället för att bryta upp det var större i Norge än i det
övriga Norden.
Bortser man från att Norge hade ett litet exportöverskott i handeln
med de övriga Efta-länderna påminde den finska och norska industrins
situationer om varandra. Båda länderna hade ett importöverskott i handeln med de övriga nordiska länderna till skillnad från dansk och svensk
industri.
231
LASSE SON N E
35
30
25
Norden
20
EEC
15
Övriga Efta
10
5
68
19
67
19
66
19
65
19
64
19
62
63
19
19
60
61
19
19
19
59
0
Figur 7. Norges export av industrivaror till Norden, det övriga Efta och
EEC 1959–1968 i procent av den sammanlagda exporten av industrivaror.
Källa: Sveriges Industriförbund, Utrikesavdelningen, Federation of Finnish Industries och Norges Industriforbund. NORDEK-kurssit, 58 H, Utrikesministeriet i Helsingfors UM 1951–1981, Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyö, V:8.
Anmärkning: I Norden är Island inte inkluderat.
Inte desto mindre var de finska och norska ställningstagandena olika.
Den norska industrin var bekymrad över den fria etableringsrätt i Norden
som en gemensam industripolitik skulle medföra. Man var nöjd med den
norska koncessionslagstiftningen som gjorde det möjligt för staten att utöva kontroll över de utländska företagens ledning, finansiering och lokalisering. Upprinnelsen till den norska koncessionslagstiftningen hade varit en önskan att bevara norska naturresurser under norsk kontroll, men
lagen blev senare utnyttjad i syfte att hindra utlänningar att köpa norska
företag och etablera sig i landet. Det norska industriförbundet såg ingen
anledning att införa full jämställdhet mellan infödda och utlänningar på
detta område. I stället ville industriförbundet ha kvar de etableringsregler
som existerade inom ramen för Efta. Norrmännen fruktade i synnerhet
svensk dominans över norskt näringsliv.
Finländarna fruktade däremot inte svensk dominans över finskt näringsliv. Tvärtom önskade finländarna att svenska företag i större utsträckning skulle etablera sig i Finland. Finländarna var till den grad intresserade av den fria etableringsrätten att de i ämbetsmannaförhandlingar föreslog att Finland, Sverige och Danmark skulle införa fri etableringsrätt i
232
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
Norden och bevilja Norge undantag.44 För finländarna var svenska investeringar och kapitaltillförsel något positivt eftersom det uppfattades som
en av förutsättningarna för att Finland skulle kunna utvecklas till ett modernt industrisamhälle.45
Den norska industriorganisationens motstånd mot tullunionen var
inte enhälligt. Vad beträffar Norsk Hydro ansåg verkställande direktör
Johan B. Holte att Nordek-planen skulle ge möjligheter att agera på en
friare och större marknad med enhetliga tariffer. Holte fann därför att
Norsk Hydro inte kunde ansluta sig till industriförbundets negativa åsikt
om tullunionen.46 Också den norska textilindustriorganisationen (De
Norske Tekstilfabrikkers Hovedforening) var för Nordek-planen. Av ett
uttalande från textilindustriorganisationen framgick det att textilbranschen gärna såg en djupare integration på den nordiska textilmarknaden.47
Oenigheten inom den norska industrin är ett uttryck för att dess intressen var komplexa och inte enbart rörde tarifferna i tullunionen. Många
representanter för de olika branscherna i det norska industriförbundet
tyckte att ett nordiskt ekonomiskt samarbete som byggde på en tullunion
inte var bra så länge de nordiska länderna inte delade samma utrikes- och
handelspolitiska orientering.48
Fruktan för den nordiska modellen och en utestängning från EEC
Nordens betydelse som exportmarknad för dansk industri växte kraftigt
under 1960-talet (jämför Figur 8). Norden var redan från början den största marknaden för dansk export av industrivaror, men i slutet av sextiotalet
hade exporten stigit till en nivå som var högre än Danmarks export till
EEC och fortfarande mycket högre än Danmarks export till de övriga
Efta-länderna. Norden var den viktigaste marknaden för dansk export av
industrivaror. Av Figur 3 framgick det att Danmark tillsammans med
Sverige hade ett exportöverskott i industrivaruhandeln inom Norden.
Danmark hade dessutom ett importöverskott i industrivaruhandeln med
både EEC-länderna och Efta-länderna utanför Norden (jämför Figur 1
och 2). Danmark var ett av de länder som hade största intresset av att
vidareutveckla det industri- och handelspolitiska samarbetet i Norden.
Liksom i Norge var också den danska industriorganisationen (Industriraadet) positivt inställd till ett utvidgat ekonomiskt samarbete i Norden.
Den danska industrin hade mycket att vinna på ett ekonomiskt samarbete
233
LASSE SON N E
40
35
30
25
Norden
20
EEC
15
Övriga Efta
10
5
0
1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968
Figur 8. Danmarks export av industrivaror till Norden, det övriga Efta
och EEC 1959–1968 i procent av den sammanlagda exporten av
industrivaror.
Källa: Sveriges Industriförbund, Utrikesavdelningen, Federation of Finnish Industries och Norges Industriforbund. NORDEK-kurssit, 58 H, Utrikesministeriet i
Helsingfors UM 1951–1981, Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyö, V:8.
Anmärkning: I Norden är Island inte inkluderat.
på industri- och handelspolitikens område, men de danska industriledarna delade norrmännens negativa syn på tullunionen. Synpunkterna presenterades i industriorganisationens organ 1969. Danskarna påpekade
liksom normännen att en gemensam nordisk tulltariff skulle leda till prisstegringar på råvaror, halvfabrikat och produktionsutrustning som var av
avgörande betydelse för industrin. Industriorganisationen förväntade sig
att detta skulle leda till en situation där industrin fick genomföra stora
omställningar förorsakade av försämrad tillgång på råvaror, halvfabrikat
och produktionsutrustning. Detta skulle leda till att industrin tvingades
förändra produktionsstrukturen och hitta nya marknader och att det skulle resultera i kostnadsstegringar, reducerad konkurrensförmåga och lägre
sysselsättning.49
Liksom i Norge var det dock inte enbart tarifferna i tullunionen som
skapade huvudvärk bland de danska industriledarna. De fruktade att tullunionen skulle binda den danska industrin vid svenska industriintressen.
De påstod emellertid också att en nordisk tullunion skulle bli ett alternativ till ett danskt medlemskap i EEC, vilket de fann problematiskt eftersom den nordiska marknaden var för liten för både den danska och den
234
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
nordiska industrin. Industriledarna önskade därför fullt danskt medlemskap i EEC i stället för Nordek. Också mera generella samhällspolitiska
synpunkter hade inflytande på ställningstagandet. Ett uttalande gjort av
de nordiska fackförbunden där de hävdade att nordiskt ekonomiskt samarbete borde bygga på principen om central kontroll, oroade de danska
industriledarna. Facket efterlyste också en systematisk regionalpolitik och
ansåg att det nordiska ekonomiska samarbetet generellt borde eftersträva
en balanserad industripolitik. Styrelsen i det danska industriförbundet
befarade att detta skulle leda till ett socialistiskt samhälle i Norden. Dessutom tyckte styrelsen att de föreslagna institutionerna skulle leda till ett
ännu mera statskontrollerat näringsliv i Norden.
Liksom fallet var i Norge rådde det ingen enighet inom dansk industri
om att en tullunion enbart skulle vara till nackdel för näringslivet. På
industriorganisationens möte argumenterade representanter för både textil- och cementindustrin emot styrelsens ställningstagande. I likhet med
det finska och svenska industriförbundet och enstaka näringar i Norge
ansåg de att en nordisk tullunion skulle vara en fördel eftersom den förberedde industrierna för hårdare konkurrens på den västeuropeiska marknaden och för medlemskap i EEC på längre sikt. Den danska textilindustrin påpekade att en nordisk tullunion skulle leda till omedelbara ekonomiska vinningar för denna näringsgren.50
AV S L U TA N D E K O M M E N TA R
Fallet med de nordiska industriförbunden i Nordek-förhandlingarna
1968–1970 och de finska och svenska industriförbunden i synnerhet visar
att det fanns ekonomiska drivkrafter bakom det nordiska ekonomiska
samarbetsprojektet.
Industriorganisationerna i Danmark, Finland, Norge och Sverige var
positivt inställda till ett utvidgat ekonomiskt samarbete i Norden i slutet
av 1960-talet. Medan det danska och det norska industriförbundet var
skeptiska till att samarbetet även skulle innebära en tullunion talade särskilt det finska men också det svenska industriförbundet för en sådan.
Det fanns en förbindelse över Bottniska viken mellan finsk och svensk
industri karakteriserad mera av samarbete än av konkurrens. Eftersom
samarbetet i hög grad ägde rum inom ramen för det nordiska ekonomiska
samarbetet fick den finsk-svenska förbindelsen inflytande på detta. Förbindelsen var ett resultat av ett rationellt ekonomiskt tänkande och av att
235
LASSE SON N E
finsk och svensk industri var överens om en gemensam handelspolitisk
strategi på den västeuropeiska marknaden.
Att Finland och den finska industrin inte skulle ha haft något intresse
av det nordiska ekonomiska samarbetet är felaktigt. Det finns goda skäl
att förmoda att det var den ökande avhängigheteten av omvärlden utanför Norden som ledde till ett växande behov av samarbete mellan de
nordiska länderna i syfte att stärka Nordens förhandlingsposition internationellt och utnyttja fördelarna vid stordrift. Både finsk och svensk industri ansåg att det nordiska ekonomiska samarbetet var ett nyttigt verktyg
som skulle förbereda dem för den hårdare konkurrensen på en allt friare
västeuropeisk marknad.
Norden var mera än en dörr till Europa. Det var en industriell enhet
under utveckling som kan spåras tillbaka till 1800-talet och vars fortsatta
existens bekräftas av den nutida företagsutvecklingen i Norden, där företag från de nordiska länderna går ihop för att klara av konkurrensen med
t.ex. stora tyska, franska och brittiska koncerner.51 Finsk och svensk industri var de drivande krafterna bakom det nordiska ekonomiska samarbetet, medan dansk och norsk industri var mera återhållsam, främst av politiska skäl. Bilden av att just politiska motiv spelade en stor roll i de danska
och norska industriförbundens ställningstaganden betyder emellertid
också att man måste vara försiktig med att använda enbart ekonomiska
intresseorganisationer som redskap för att undersöka ekonomiska intressen, eftersom ekonomiska intresseorganisationers ställningstaganden
också kan vara präglade av politiska ideologier.
Fallet Nordek kan inte bekräfta Stråths uppfattning att långsiktiga ekonomiska faktorer, de nordiska ländernas och industriernas växande avhängighet av Europa och det vidare internationella sammanhanget utanför Norden skulle ha hindrat det nordiska ekonomiska samarbetet att
utvecklas. Att politiska skeenden utanför Norden skulle vara avgörande
för om ett samarbete initieras eller inte är också en förenkling, eftersom
Stråth härvid åsidosätter just de långsiktiga ekonomiska och särskilt industriella intressena. Denna undersökning visar tvärtom att behovet av
mera ekonomiskt samarbete inom Norden kan växa parallellt med att
avhängigheten av omvärlden ökar.
Undersökningen bekräftar Per Kleppes uppfattning att det finns rationella skäl att utveckla det nordiska ekonomiska samarbetet till en enhet
inom större internationella samarbetsprojekt som t.ex. det europeiska.
Detta stöder också Barbara Haskels åsikt att orsakerna till att det nordiska
236
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
ekonomiska samarbetet inte utvecklades mera än det gjorde torde finnas
på den politiska nivån, och att det sannolikt var ett resultat av bristande
politisk vilja. Fallet Nordek bekräftar dessutom Vibeke Sørensens uppfattning att även en liten stat har möjlighet att själv välja strategi för att få
så mycket som möjligt ut av en integrationsprocess. Därför var det nordiska ekonomiska samarbetet möjligt. Det finska och svenska industriförbundets roller i Nordek-förhandlingarna 1968–1970 bekräftar detta med
all tydlighet.
N OT E R
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
Se Paavonen 1998.
Stråth 1978, 277–312; 1980, 113. Se också Stråth 1980, 103–114 angående de
nordiska staternas avhängighet av externa faktorer.
Haskel 1976, 165–170; Sørensen 1991, 45; Stråth 1978, 9–10. Se också Nørbech
1998, 22–23.
Stråth 1978, 312.
Om forskningen i nordiskt ekonomiskt samarbete, se Sørensen 1991, 45.
Sørensen 1993, 88–89.
Kleppe 1969, 13–48, 178–179.
Rothe 1845, 244–270; Wendt 1979, 8–9, 56–58, 65; Hertoft 1919, 7.
Intervju 12.6.2002 med ambassadör Jens Christensen i Köpenhamn, intervjuare:
Lasse Sonne. Intervju 24.5.2002 med Arild Holland i Oslo, intervjuare: Lasse
Sonne. Christensen var Danmarks huvudförhandlare och Holland var norsk
medlem av det centrala ämbetsmannautskottet i Nordek-förhandlingarna.
Wendt 1979, 69.
Rapport från tull- och handelspolitiska utskottet till nordiska ämbetsmannakommittén 1.11.1968, Nordiskt ekonomisk samarbete, tullfrågor, fiskefrågor, FIVb:6,
Handelsdepartementet, Riksarkivet i Stockholm.
Forslag til folketingsbeslutning om Danmarks ratifikation af traktaten om oprettelse af Organisationen for nordisk økonomisk samarbejde samt tilhørende protokoller vedrørende anvendelsen af traktatens kapitel 4, anvendelsen af bestemmelserne i traktatens kapitel 7, jordbrugssamarbejdet på kort sigt, og anvendelsen
af traktatens kapitel 18, undertegnet i…den…marts 1970. Foreløbigt udkast, 6–
12, 25, 27, 37, 39–42. Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyön kehittäminen =
NORDEK, Yleistä 1970 III, Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyö 58 H, V:1,
Utrikesministeriet i Helsingfors.
Saarikoski 2002, 132. Se också Lehtinen 2002.
Stråth, 112–113.
Nissborg 1985, 117–119.
Uttalande från de nordiska industriförbunden 4.4.1968. Om de konkreta följderna av Nordek, 17.10.1969/KSaramo, 10, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965–1969, AP 02, Finlands Industriförbund, Centralarkivet för Finlands näringsliv, St: Michel.
237
LASSE SON N E
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
238
Intervju 12.6.2002 med ambassadör Jens Christensen i Köpenhamn, intervjuare:
Lasse Sonne.
Kleppe 1969, 119. Rapport til det nordiske stats-, udenrigs- og samarbejdsministermøde
i København 22. – 23.4.1968, 16, Foreningen Norden i Danmark.
Kleppe 1969, 119.
Rapport til Det nordiske stats-, udenrigs- og samarbejdsministermøde i København 22. –
23.4.1968, 16–17, Foreningen Norden i Danmark.
Kleppe 1969, p. 118–119. Udvidet nordisk økonomisk samarbejde, Rapport fra det
nordiske embedsmandsudvalg 17.7.1969, 16, Nordisk udredningsserie 1969:11.
Rapport til Det nordiske stats-, udenrigs- og samarbejdsministermøde i København 22. –
23.4.1968, 16–17, Foreningen Norden i Danmark. Om den nordiske fællesoptræden i GATT-forhandlingerne, Rapport fra Nordisk ministerkomité for økonomisk samarbejde 28.2.1967, 4, Nordisk økonomisk samarbeide 44.3/4, bind 26,
Utenriksdepartementet i Oslo, Norge.
Rapport til det nordiske stats-, udenrigs- og samarbejdsministermøde i København 22. –
23.4.1968, 13. Foreningen Norden i Danmark.
Udvidet nordisk økonomisk samarbejde, foreløpig rapport, januar 1969, 1, Udenrigsministeriet i Danmark.
De danska ämbetsmän som hade kontakt med den svenska centraladministrationen väntade i början av 1968 att Sverige skulle komma med ett initiativ till en
utvidgning av det nordiska ekonomiska samarbetet. Intervju 12.6.2002 med ambassadör Jens Christensen i Köpenhamn. Intervjuare: Lasse Sonne.
Det finska industriförbundets aktiva roll i den västeuropeiska marknadsintegrationen bör ses som resultat av att industriförbundet, tillsammans med finska
högerkrafter, krävde ett så obegränsat finskt deltagande på den västeuropeiska
marknaden som möjligt. Hakovirta 1976, 365. Dessutom var det avgörande för
Finland, att om landet skulle utvecklas från ett efterblivet jordbrukssamhälle till
ett modernt industrisamhälle krävdes det aktivt deltagande i den västeuropeiska
integrationsprocessen. Paavonen 2001, 74.
Nordiskt direktörsmöte i Helsingfors 15.–16.1.1968, 14, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965-1969, AP 02, Finlands Industriförbund, Centralarkivet för Finlands näringsliv, S:t Michel.
Se också Paavonen 2001, 55.
Rapport från tull- och handelspolitiska utskottet till nordiska ämbetsmannakommittén 1.11.1968, 12–15, Nordiskt ekonomiskt samarbete, tullfrågor, fiskefrågor
1968, FIVb:6, Handelsdepartementet i Sverige, Riksarkivet i Stockholm.
Protokoll fört vid Nordiskt direktörsmöte 5.4.1968, Industrihuset i Stockholm,
1–6, och bilaga 3, anteckning från Industriraadet 4.4.1968, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965–1969, AP 02, Finlands Industriförbund, Centralarkivet för Finlands näringsliv, S:t Michel.
Protokoll från nordiskt direktörsmöte i Stockholm 20.2.1969, 4–6, Sveriges Industriförbund, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965–1969, AP 02,
Finlands Industriförbund, Centralarkivet för Finlands näringsliv, S:t Michel.
Nordiskt direktörsmöte 19.5.1969, Industrihuset i Stockholm, 2–3, Sveriges Industriförbund, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965–1969, AP
02, Finlands Industriförbund, Centralarkivet för Finlands näringsliv, S:t Michel.
Brev från Erik Tuomas-Kettunen till vd Harald Throne-Holst, Freia A/S,
3.10.1969. Brev från Harald Throne-Holst till direktör Erik Tuomas-Kettunen,
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
Vaasan Höyrymylly Oy, 9.10.1969, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965–1969, AP 02, Finlands Industriförbund, Centralarkivet för Finlands
näringsliv, S:t Michel.
Rapport från nordiskt direktörsmöte 6.11.1969 på Finlands Industriförbund i
Helsingfors, 2–3, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965–1969,
AP 02, Finlands Industriförbund, Centralarkivet för Finlands näringsliv, S:t
Michel.
Synpunkter inför SRTV:s intervju i Nordek-frågan på Finlands industriförbund
10.12.1969 (Tuomas-Kettunen–Lehto), 1–2, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965–1969, AP 02, Finlands Industriförbund, Centralarkivet för
Finlands näringsliv, S:t Michel.
Protokoll från nordiskt direktörsmöte 9.1.1970 på Industriraadet i Köpenhamn,
1–2. De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1970–1972, AP 02, Finlands Industriförbund, Centralarkivet för Finlands näringsliv, S:t Michel.
Om de konkreta följderna av Nordek, 17.10.1969/K. Saramo, 7, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965–1969, AP 02, Finlands Industriförbund,
Centralarkivet för Finlands näringsliv i S:t Michel. Saramo var den finska delegationens sekreterare och medlem av det centrala ämbetsmannautskottet i Nordekförhandlingarna.
Om de konkreta följderna av Nordek, 17.10.1969/K. Saramo, 10–11, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965–1969, AP 02, Finlands Industriförbund, Centralarkivet för Finlands näringsliv i S:t Michel.
PM, några bastankar om inledningsanförandet i Nordek-frågan vid direktörsmötet i Köpenhamn 9.1.1970, 2, De nordiska industriförbundens direktörsmöten
1970–1972, AP 02, Finlands Industriförbund, Centralarkivet för Finlands näringsliv i S:t Michel.
Brev från Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Allmänna Exportförening
och Sveriges Industriförbund till Statsrådet och Chefen för Handelsdepartementet, Stockholm 17.9.1969, 4–5, 2049, Sveriges Industriförbund, Stockholms Företagsminnen i Bromma.
Sveriges Industriförbunds synpunkter återges också i de svenska tidningarna
Svenska Dagbladet 16.1.1969, Sydsvenska Dagbladet Snällposten 14.6.1969, Dagens
Nyheter 20.9.1969 och Industriförbundets Tidskrift, 3, mars 1969.
Brev från Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Allmänna Exportförening
och Sveriges Industriförbund till Statsrådet och Chefen för Handelsdepartementet, Stockholm 17.9.1969, 6–9, 2049, Sveriges Industriförbund, Stockholms Företagsminnen i Bromma.
Brev från Norges Industriforbund till Det Kongelige Departement for Handel og
Skibsfart, Nordisk økonomisk samarbeide – Nordisk tullunion – Slutrapport fra
det nordiske embedsmandsudvalg, 9.10.1969, 44.3/4, bind 38, Norges Utenriksdepartement.
Brev från Norges Industriforbund till statsrådet Kåre Willoch, Det Kongelige Departement for Handel og Skibsfart 24.2.1969, 4–5, 0025 Hovedstyremøter 1970,
3F 124 3/6, PA 636–2, Norges Industriforbund, Riksarkivet i Oslo. Anteckning
angående etablering: 24–31.10.1968 Kööpenhaminassa, UM 1951–1981, 58 H,
Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyö, V:7, Utrikesministeriet i Helsingfors.
Intervju 28.2.2002 med Kai Saramo i Helsingfors, intervjuare: Lasse Sonne.
Brev från Harald Throne-Holst, Norges Industriforbund till statsrådet Kåre Will-
239
LASSE SON N E
47
48
49
50
51
och, Det Kongelige Departement for Handel og Skibsfart, Nordisk økonomisk
samarbejde – Nordisk toldunion – Slutrapport fra det nordiske embedsmandsudvalg 9.10.1969, med kopia av brev från Johan B. Holte, Norsk Hydro, Bemærkninger til Arbeidsutvalgets forslag av 14/2 1969 om uttalelse til myndighederne
om nordisk økonomisk samarbejde 21.2.1969, 44.3/4, bind 38, Utenriksdepartementet i Oslo.
Brev från Harald Throne-Holst, Norges Industriforbund till statsrådet Kåre Willoch, Det Kongelige Departement for Handel og Skibsfart 9.10.1969, med kopia
av uttalande från De norske Textilfabrikkers Hovedforening, Udvidet nordisk
økonomisk samarbeid, 1.9.1969, 44.3/4, bind 38, Norges Utenriksdepartement.
Brev från Norges Industriforbund till statsrådet Kåre Willoch, Det Kongelige Departement for Handel og Skibsfart 24.2.1969, 4–5, 0025 Hovedstyremøter 1970,
3F 124 3/6, PA 636–2, Norges Industriforbund, Riksarkivet i Oslo.
Tidsskrift for Industri 1.11.1969. Se också Årsberetning for Danmarks Industriforening og Industriraadet 1968, 41–42.
Markedssekretariatet 11.10.1968, Økonomi- og markedsministerens møde med
industriens repræsentanter 11.10.1968, 6–8, Det nordiske embedsmandsudvalg,
73.C.100.1, Udenrigsministeriet 1946–1972, Rigsarkivet i Köpenhamn.
Under perioden 1997–2001 genomfördes mer än 1000 gränsöverskridande affärer mellan företag inom Norden. Det motsvarar hälften av alla affärer som nordiska företag deltog i. Se Norden i veckan 17.2.2003. Den finska energikoncernen
Fortum är ett relativt nytt exempel på ett företag med klara ambitioner att bilda
en stor nordisk energikoncern. Avsikten är att klara av konkurrensen på den europeiska energimarknaden med stora koncerner från t.ex. Tyskland. Kommunikationsdirektör Carola Teir-Lehtinen, Fortum Abp, på konferensen Nordiskt ledarskap, Helsingfors 30.5.2002, arrangör: Pohjola-Norden och Taloussanomat. Se
också Dagens Nyheter 31.1.2003.
K Ä L L O R O C H L I T T E R AT U R
Otryckta källor
Arkivalier
Centralarkivet för Finlands näringsliv i S:t Michel
Finlands Industriförbund, AP 02, De nordiska industriförbundens direktörsmöten 1965–1969 och 1970–1972
Erhvervsarkivet i Aarhus
Dansk Industri, Industriraadets forhandlingsprotokol 1968–1970
Rigsarkivet i Köpenhamn
Udenrigsministeriet 1946–1972, 73.C.100.1, Det nordiske embedsmandsudvalg
240
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
Riksarkivet i Oslo
Norges Industriforbund, 0025 Hovedstyremøter 1970, 3F 124 3/6, PA
636-2
Riksarkivet i Stockholm
Handelsdepartementet, FIVb:6
Stockholms Företagsminnen i Bromma
Sveriges Industriförbund, 2049
Utenriksdepartementet i Oslo
44.3/4, Nordisk økonomisk samarbeide
Utrikesministeriet i Helsingfors
58 H, Pohjoismaiden taloudellinen yhteistyö 1951–1981
Intervjuer
Arild Holland, Oslo 2002. Intervjuare: Lasse Sonne (privat).
Erik Törnqvist, Helsingfors 2000. Intervjuare: Lasse Sonne (privat).
Jens Christensen, Köpenhamn 2002. Intervjuare: Lasse Sonne (privat).
Kai Saramo, Helsingfors 2002. Intervjuare: Lasse Sonne (privat).
Tryckta källor och litteratur
Tidningar
Dagens Nyheter 1969, 2003
Norden i veckan 2003
Svenska Dagbladet 1969
Sydsvenska Dagbladet Snällposten 1969
Tidsskrift for Industri 1969
Övriga tryckta källor
Industriförbundets tidskrift 3/1969.
Nordisk statistisk årbok 1968.
Statistisk Tiårsoversigt 1970 och 1976, Danmarks Statistik.
Udvidet nordisk økonomisk samarbejde. Foreløpig rapport, januar 1969. Utgivet av
Udenrigsministeriet i Danmark.
Udvidet nordisk økonomisk samarbejde. Rapport fra det nordiske embedsmandsudvalg. Nordisk udredningsserie 11/1969.
Årsberetning for Danmarks Industriforening og Industriraadet 1968.
241
LASSE SON N E
Litteratur
Hakovirta, Harto (1976), Puolueettomuus ja integraatiopolitiikka. Tutkimus puolueettoman valtion adaptaatiosta alueelliseen integraatioon teorian, vertailujen ja
Suomen poikkeavan tapauksen valossa. Tampere.
Haskel, Barbara G. (1976), The Scandinavian Option. Opportunities and Opportunity Costs in Postwar Scandinavian Foreign Policies. Oslo.
Hertoft, C. F. (1919), Om betydningen af et nordisk erhvervspolitisk samarbejde
efter verdenskrigens ophør. København.
Kleppe, Per (1969), EFTA – NORDEK – EEC. Analys av de nordiska ländernas
integrationsproblem. Stockholm.
Lehtinen, Lasse (2002), Aatosta jaloa ja alhaista mieltä – SDP:n ja Urho Kekkosen
suhteet 1944–1981. Helsinki.
Milward, Alan S., Frances M. B. Lynch, Ruggero Ranieri, Federico Romero &
Vibeke Sørensen (1993), The Frontier of National Sovereignty: History and
theory 1945–1992. London.
Nissborg, Agnete (1985), Danmark mellan Norden och väst. Uppsala.
Nørbech, Gunn-Helen (1998), Samarbeid til besvær. Om forsøket på å danne en
nordisk tollunion 1968–1970. Otryckt pro gradu-avhandling i historia. Hovedfagsopgave i historie høsten 1998. Historisk Institutt. Norges TekniskNaturvitenskapelige Universitet.
Paavonen, Tapani (1998), Suomalaisen protektionismin viimeinen vaihe. Suomen
ulkomaankauppa- ja integraatiopolitiikka 1945–1961. Helsinki.
Paavonen, Tapani (2001), ”From Isolation to the Core: Finland’s Position
towards European Integration 1960–95”. Journal of European Integration
History 1/2001, s. 53–75.
Rapport til det nordiske stats-, udenrigs- og samarbejdsministermøde i København 22.
– 24.4.1968. Utgivet av Foreningen Norden i Danmark.
Rothe, Viggo (1845), Danmarks industrielle Forhold betragtede nærmest med Hensyn til Spørgsmålet om Afslutning af Told- og Handelsforeninger med Nabolandene 2. Danmark, Sverige og Norge. København.
Saarikoski, Vesa (2002), ”Between East and West. Finland and Hungary
during the Cold War”. Olli Vehviläinen & Attila Pók (red.), Hungary and
Finland in the 20th Century. Helsinki, s. 115–134.
Sonne, Lasse (1999), ”Pohjoismaiden yhteisöhankkeen kaatuminen ja Suomen rooli”. Kanava 4–5/1999, s. 232–236.
Stråth, Bo (1978), Nordic Industry and Nordic Economic Cooperation. The Nordic
Industrial Federations and the Nordic Customs Union Negotiations 1947–1959.
Stockholm.
242
FI NSK OCH SVENSK IN DUSTRI OCH NORDISKT EKONOM ISKT SAMARBETE
Stråth, Bo (1980), ”The Illusory Nordic Alternative to Europe.” Cooperation
and Conflict 1980, s. 103–114.
Sørensen, Vibeke (1991), ”Den skandinaviske model og Europa – dilemmaer
i dansk arbejderbevægelses holdning til europæisk integration 1950–
1980”. Årbog for arbejderbevægelsens historie 1991, s. 13–48.
Wendt, Frantz (1979), Nordisk Råd 1952–1978. Struktur – arbejde – resultater.
Stockholm.
Annat
Kommunikationsdirektör Carola Teir-Lehtinen, Fortum Abp, på konferensen Nordiskt ledarskap, Sanomatalo, Helsingfors 30.5.2002. Arrangör:
Pohjola-Norden och Taloussanomat.
243
