Långsiktigt hållbar utveckling
kräver
långsiktigt hållbara människor
Bodil Jönsson, www.bodiljonsson.se
Energiintelligent Dalarna, 140520
FN-deklarationen om
de mänskliga rättigheterna
antogs 10/12, 1948
Utformad i efterkrigstidens anda.
Ingen av dess 30 artiklar handlar om
att människan har rätt till en god miljö.
Hon har rätt till tanke-, åsikts-, yttrande-,
samvets-, religions- mm-frihet, och rätt
till en ”social och internationell ordning”
men inte explicit rätt till en miljö i balans.
Å andra sidan: när Brundtlandkommissionen och Riokonferensen långt senare
myntade ”sustainable development”/
långsiktigt hållbar utveckling var det
som om människan inte fanns med på
papperet (förutom i ”samråd” genom
Agenda 21).
Men ”you can’t have one
without the other”
som han sjunger, Frank Sinatra,
och det är just det jag vill lyfta med
denna föreläsning.
Aspekter på att som människa
(inte som robot) skapa en
hållbar värld:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Det evolutionära
Tekniken
Känna/tänka
Glädje kontra hot
Tidsfaktorer
Miljökunskap som miljömål
Tillit och konvivialitet
Till skillnad från t ex
ormen och vildkatten
skapar människan
egna ”evolutioner”:
Social och kulturell evolution
Medicinsk evolution
Teknologisk evolution
Biologiskt är likheterna mellan en 2-åring
på stenåldern resp idag är större än skillnaderna. Men socialt, kulturellt, medicinskt
och teknologiskt är skillnaderna slående.
Detta gäller också i närtid:
min mormor och jag
föddes in i så olika världar.
Och mina barnbarn lär sig
stava på ett annat sätt än
jag gjorde.
Omslaget på ”Teknikens Värld” från
1950 säger visserligen mycket om
teknikutvecklingen men ännu mer
om människans förändrade villkor:
Särskilt om jag lägger till
hur kommunikationen
ändrats genom tillskottet
många-till-många:
Vi har fått allt svårare att
fokusera.
Och alltför få förmår skapa
sig ett liv med reflexionstid.
”Homo economicus”, den i
allt rationella människan Finns i stort sett inte – hur mycket
vi än argumenterar som om
hon funnes. Vad vi lär oss och
vad vi tar till oss är i stället ofta
starkt individuellt
känslostyrt och därtill
påverkat av tidsandan.
(Kahneman)
Teknikutvecklingen i sig
har nu goda möjligheter
att bidra till en långsiktigt
hållbar miljö men vad ges människan själv för chans
– och vem räknar egentligen med
henne? Vi har ju inte ens satt upp
miljökunskaper
bland miljömålen.
”Ingenting försvinner”
”Allting sprider sig”
Varför är det så försvinnande få som
fattat exempelvis detta i praktiken?
Kanske för att repetition inte är all
inlärnings moder. Det
är i stället variation.
Vi behöver stöd till
mönsterigenkänning
och breddade spår.
Man behöver få se vad som
går att göra 1)principiellt.
Jag tror jag vet hur flertalet
svenskar skulle svara på frågan:
är det principiellt möjligt att
driva ett Sverige av dagens typ
på 90-100% förnybar
energi?
Förutom att göra visionen
trovärdig behöver man 2) visa
vad som går att göra NU.
Thomas B Johanssons
utredning gör stor nytta i detta.
Det gör också Johan Ehrenberg
och alla ETC-satsningarna. Liksom de
exempel från det energiintelligenta Dalarna,
som jag ser fram emot inte bara för
exemplen i sig utan också för deras bidrag
till tilliten till vad som går att göra.
För vi behöver känna just tillit,
”a trust is a must”.
(Lite om vad jag själv gjort på miljöområdet:
http://www.arkiv.certec.lth.se/bodil/miljö/ )
3) Det behövs trovärdiga
framtidsexempel som visar
nedslag på vägen mot visionen.
Är nu tiden mogen
exempelvis för de mångas
bidrag till elproduktion?
Jag tror det. Jag tror faktiskt det. Vilket
tillsammans med teknikens ständiga
effektivisering gör 90 -100% förnybart till
något vida utöver en verklighetsfrämmande
skrivbordskonstruktion.
Men det gäller att ge de
primitiva drivkrafterna en
chans.
Vad gäller mobiltelefonen var och är det
flockdjuret i oss som kunde komma
till sin rätt efter decennier av problem.
För 100% förnybart framstår
ekorren i oss som en given
drivkraftskandidat.
Finns det fler?
Slutligen något om möjliga effekter
av konvivialitet, ett ”medlevande” i
ordets bästa bemärkelse.
Det är ett begrepp som ofta
har saknats både i miljöarbetet
och annorstädes. Det går
utöver ”live and let live”
genom att det pekar på
medlevandets möjliga effekter.
När förutsättningarna är
konviviala, kan alla lyfta sig i
håret och komma mer till sin
rätt än de annars skulle gjort.
Man kan bidra i en atmosfär av
tillit och öppenhet, utan behov
av försvar, hemlighetsmakeri eller likformning. Och
Utan motsättningar till
någon annan grupp.
Konvivialitet knyter något
an till Lissabon-gruppens
”Limits to competition”
Men har inte Lissabon-gruppens tydliga
slagsida mot det ekonomiska utan pekar
i stället på den genuint mänskliga resning
och ökade förmåga som
konvivialiteten kan tillföra.
Själv är jag uppmärksam på det
konvivialas närvaro alternativt frånvaro i
olika sammanhang.
Både på individ- och systemnivå. Jag ser hur
vi behöver tillskott av (tanke)verktyg (lagar,
infrastrukturer, produkter, upplevelser), inte
bara för att göra miljöjobbet
åt oss. Vi behöver också verktyg
för konvivialitet, för att vi ska kunna
arbeta bättre tillsammans.
(Vill du ha en ref.lista om
konvivialitet, så säg till).
Ett avslutande exempel på makronivå:
konvivialitet
Krig
X
Fred,
God miljö
Inte är det krig som föder fred, jfr K G Hammar.
Själv säger jag: det blir ingen långsiktigt hållbar utveckling
utan långsiktigt hållbara människor.
