Sjukgymnastik sett ur olika perspektiv – en essä utifrån VFU T6
Nu har jag ägnat mig åt kunskapsinhämtning i ämnet sjukgymnastik under flera år och också
fått öva mina färdigheter inom flera olika områden, genom praktikperioderna.
Efter att jag gjort mitt första år på utbildningen tog jag ett långt uppehåll på ca 10 år för att
sedan starta på utbildningen från början igen. Jag upplever att de åren när jag gjorde andra
saker, blev mamma bland annat, har fått mig att se med andra ögon på vad jag tycker är mest
intressant med yrkesutövningen som sjukgymnast.
Idag är jag mest intresserad av hur jag som sjukgymnast kan fungera som stöd för människor i
sin egen förändringsprocess. Jag vet hur svårt det kan vara att förändra invanda beteenden,
men också hur värdefullt det kan vara att lyckas med det och att hitta människor att hämta
stöd ifrån. Jag upplever att kroppen är en utmärkt grund att jobba utifrån då det är i kroppen
som symtomen från ohälsosamma vanor sätter sig. Min övertygelse är att kropp, tankar och
medvetenhet hänger intimt samman och påverkar varandra konstant och att arbetet med
kroppen blir så värdefullt just för att det är möjligt att påverka andra dimensioner av
människan, via kroppen.
Till skillnad från vad jag tyckte för 10 år sedan har jag nu mer och mer börjat uppskatta och
intressera mig för hur forskning och vetenskaplig granskning kan lyfta och utveckla vår
kunskap. Jag tycker att det är spännande att klinisk erfarenhet noggrant kan undersökas i
forskningsprojekt och faktiskt ge oss riktlinjer för vad som är relevant och välfungerande i det
vi arbetar med.
I definitionen av vad sjukgymnastik är står det att fysioterapivetenskap kännetecknas av synen
på människan som fysisk, psykisk, social och existentiell helhet (1). Jag tycker mycket om
den definitionen och jag ser fram emot att försöka arbeta med att beakta människan utifrån det
synsättet. Jag tycker att det vore intressant att läsa mer om den forskning som gjorts kring hur
det existentiella perspektivet kan få plats i sjukgymnastiken. Dessutom tänker jag att det vore
intressant om det forskades mer på det området.
Att använda mig av det synsättet i min yrkesutövning innebär för mig att försöka förstå
patientens hela värld och att i mitt tänkande kring behandling förhålla mig till att människor
består av mer än psyke och kropp.
Jag tycker att sjukgymnastens roll i samhället är den att vara behjälplig i människors sökan
efter kontakt med den egna kroppen. Dels när något i kroppen blivit skadat och behöver
återställas på ett hållbart sätt och dels när det gäller symtom som handlar om att människan
blivit avskiljd från sin kropp och inte längre klarar av att lyssna på dess signaler. Just detta, att
visa på vägar som finns för att lära patienten att bättre uppfatta kroppens signaler, skriver
Christina Schön-Ohlsson också att sjukgymnastens uppgift är i artikeln ”yrkesparadigm i
sjukgymnastik” (2).
De yrkesfärdigheter som jag känner att jag hunnit tillskansa mig handlar bland annat om hur
jag möter människor som söker min hjälp. Hur jag aktivt kan lyssna på patienten, dels för att
samarbeta väl i sjukgymnastikprocessen men också för att ge patienten en möjlighet att förstå
sig själva bättre (3). Jag har kunskap om hur de kroppsliga symtomen kan se ut för människor
som har psykiska svårigheter och jag börjar kunna vara ett stöd för människor att vara i
kontakt med sina kroppar och på så sätt förstå mer av sig själva och sin psykiska problematik.
Utöver detta upplever jag att jag har kunskap om att anpassa den sjukgymnastiska
behandlingen till en nivå som är lagom för patienten, dvs. möta patienten där den är. Jag har
kunskap om att observera människors kroppar och rörelser och genom det läsa av och förstå
något om den människans fysiska problematik, dvs. jag har lärt mig se skillnad på ett
välfungerande kontra ett icke-välfungerande rörelsemönster.
En annan yrkesfärdighet som jag har fått med mig är förmågan att leda andra människor i
lustfylld rörelse. Att kunna inspirera till rörelse upplever jag som en väldigt viktig grund i vårt
arbete.
Att arbeta patientcentrerat är för mig att ha med patienten som ett subjekt i allt jag gör som
behandlare. För mig stämmer den benämning på begreppet som psykiatern Balint
introducerat; … förstå patientens besvär, på det sätt som de framställs av patienten
tillsammans med de symtom och tecken som läkaren hittar, inte bara som sjukdom, utan som
uttryck för patientens unika individualitet, hennes spänningar (tensions), hennes konflikter
och problem (3).
Jag tycker att det handlar om att vilja ha ett samarbete med patienten, att bjuda in och utgå
från att behandlingen blir bäst om patienten och terapeuten har hittat god kommunikation och
ett gott samarbete. Detta understödjs även i sjukgymnasternas etiska regler som är antagna av
LSRs kongress 1996, där det i paragraf 1:3 står att sjukgymnasten skall respektera patientens
rätt till självbestämmande (4).
Vilka situationer som har berört mig som yrkesutövare och som människa… Jag berördes av
den gamla damen som efter en stroke bara kunde använda ena sidan av kroppen, men som
höll modet, lusten och glädjen uppe genom att fortsätta läsa och vara intresserad av litteratur
som hon alltid varit… Jag berördes av den invandrade mannen som blev tyst och nedstämd
när en person tolkade för honom men upprymd och pratsam när en annan person gjorde det…
Jag berördes av kvinnan som efter några veckors knärehabilitering grät och sa att det aldrig
varit någon som brytt sig om henne så mycket som under hennes träningsperiod…
Det är fantastiskt att jobba med människor och få chans att beröras av så olika situationer.
Hållbar utveckling är enligt SVID, Stiftelsen Svensk Industridesign, en process som handlar
om att nå mänskligt välbefinnande med en fungerande ekonomisk utveckling och samtidigt se
till att de ekologiska systemen är i balans (5). Detta låter ju väldigt bra men också väldigt
långt ifrån hur verkligheten ser ut idag. Vi har ingen fungerande ekonomisk utveckling i
samhället eftersom det kapitalistiska systemet hela tiden söker efter ökad tillväxt. Det är en
omöjlighet om man skall kunna ta tillvara på de mänskliga värdena och satsa resurser på
människors hälsa. Dessutom rimmar ökad tillväxt illa med att se till att de ekologiska
systemen är i balans, eftersom ökad tillväxt handlar om att kunna producera och sälja mer
varor. Jag tycker att vi som samhälle verkligen borde satsa mer på hållbar utveckling och för
mig handlar det om att satsa mer pengar på sådant som vården och skolan. Hållbar utveckling
för mig är att sluta prioritera den materiella välfärden och börja prioritera den sociala
välfärden.
SVID menar att för att lyckas med den stora förändring som det innebär att nå hållbar
utveckling är det viktigt att alla tar ansvar och gör vad som är möjligt utifrån sina perspektiv
(5). Det tycker jag att de har helt rätt i. Som sjukgymnaster behöver vi värna om att det skall
finnas tillräckligt många kollegor inom de områden där det behövs och stå upp för att vår roll
i samhället är viktig för människors hälsa och för en hållbar utveckling.
Kort beskrivning av vad som sägs i ”Yrkesparadigm i sjukgymnastik – stabilt och i ständig
förändring” av Christina Schön-Ohlsson.
Det sjukgymnastiska yrkesparadigmet förväntas fylla fyra funktioner; 1:a motverka yrkets
fragmentering, 2:a sätta regler och värderingar som vägledning för sjukgymnaster, 3:e utgöra
en struktur för sjukgymnasternas professionella erfarenheter, 4:e främja utveckling och växt
inom yrket genom att underlätta kommunikation emellan kollegor.
Varje människa har ett livsparadigm som avgör hur hon hanterar situationer i sitt liv. Inom
människans livsparadigm finns hennes kroppsparadigm och hennes jagparadigm. Dessutom
finns där människans yrkesparadigm. I vårt arbete som sjukgymnaster hämtar vi kunskap och
färdigheter både från vårt yrkesparadigm och vårt livsparadigm
Vårt yrkesparadigm är komplext och det är vare sig personligt eller kollektivt. I olika
arbetssituationer blandas material från sjukgymnastens livs- och yrkesparadigm med
patientens livs- och kroppsparadigm. Det gör varje möte mellan terapeut och patient unikt och
rikt.
I artikeln berörs också vikten av att sjukgymnasten har empatisk förmåga för att kunna fånga
upp och avläsa patientens känslor i sig själv och sedan kunna distansera sig från känslorna och
reflektera över det som fångades upp. Om sjukgymnasten även tränat upp sin förmåga till
närvaro i sin egen kropp kan hon på motsvarande sätt bli medveten om vad hon fysiskt
upplever inom sig själv i kontakt med sin patient. När hon sedan distanserar sig och
reflekterar över detta kan hon komma att förstå typen av de muskulära spänningsmönster som
patienten har (2).
Detta att sjukgymnasten behöver ha intresse och förmåga till att växla mellan inkännande och
reflekterande vad gäller både den kroppsliga och den psykiska nivån tycker jag är väldigt
intressant. Det är något som jag verkligen vill bli bra på för att kunna göra ett bra jobb, utifrån
hur jag ser på vad sjukgymnastik är och kan vara.
Kort beskrivning av vad som sägs i ”Clinical reasoning in physiotherapy” av Mark A. Jones
et al.
Även om medvetenhet och förståelse över kliniskt resonerande inte är det mest basala i det
kliniska arbetet som sjukgymnast, så menar författarna att det kliniska resonerandet kan
förbättras genom att främja medvetenhet, reflexion och kritisk bedömning.
För att kunna erbjuda patient-centrerad sjukgymnastik med god kvalitet anser författarna att vi
som sjukgymnaster kan ha användning av de redskap för kliniskt resonerande som behandlas i
artikeln. Oavsett inom vilket område man arbetar behöver man räkna in alla faktorer som
bidrar till en människas hälsa i sin bedömning och behandling. För att underlätta detta har
WHO tagit fram ICF (International Classification of Functioning, disability and health).
ICF tillhandahåller ett gemensamt och standardiserat språk och ramverk för att underlätta i
kommunikationen kring hälsa och vård mellan olika professioner. Inom ICF finns strukturer
för att bedöma en människas situation utifrån det breda helhetsperspektivet.
I artikeln presenteras en modell över kliniskt resonerande som att samarbete mellan terapeut
och patient. I detta samarbete har patienten möjlighet att lära sig om sig själv och förbättra sin
hälsa och terapeuten har också möjlighet att lära av samarbetet.
För att kunna arbeta utifrån modellen över samarbetet mellan terapeut och patient förklarar
författarna olika strategier för kliniskt resonerande. De delar in strategierna i två grupper;
diagnos och ledning (6).
Jag tycker att det är oerhört viktigt att det är samarbetet mellan terapeut och patient som är
grunden för bedömning och behandling i det sjukgymnastiska arbetet. Ju mer vi klarar av att
samarbeta med våra patienter ju bättre resultat kan vi räkna med att få.
Vad jag lärt mig genom denna uppgift;
För mig var frågan om vad som mest intresserar mig i min yrkesutövning den mest
intressanta. Kanske för att det är just nu i slutet av termin sex som det är aktuellt att hitta en
väg i yrkeslivet som passar mig. Även de andra frågorna som ställdes i uppgiften var
intressanta att reflektera över. Sjukgymnastens roll i samhället var den fråga jag funderat
minst över tidigare och därför spännande att fundera över i den här uppgiften.
Referenser:
1.
Broberg, Catharina. Tyni-Linné, Raija. Sjukgymnastik som vetenskap och
profession.Stockholm:LSR,2009.Tillgänglig:
http://www.sjukgymnastforbundet.se/profession
2.
Schön-Ohlsson C. Yrkesparadigm i sjukgymnastik. Vetenskapligt supplement;
2004; (2):4-11.
3.
Thornquist E. Kommunikation i kliniken: möte mellan patienter och
professionella. Lund: Studentlitteratur; 2001.
4.
Etiska regler för sjukgymnaster. Stockholm: LSR; 1996. Tillgänglig via
http://www.sjukgymnastforbundet.se/profession/kvalitetsutv/Sidor/Etik.aspx
5.
SVID, Stiftelsen Svensk Industridesign. Vad är hållbar utveckling?
(Elektronisk) Tillgänglig: http://www.svid.se/hallbarheltsguiden/mojligheterverktyg/vad-ar-hallbar-utveckling/
6.
Jones M, Jensen G, Edwards I. Clinical reasoning in physiotherapy. In: Higgs J,
Jones M. Clinical reasoning in the health professions. Oxford Boston
Melbourne: Butterworth Heinemann; 2008: 245-56.
