KUSTVATTENOMRÅDE
Blekinge skärgård
Blekinge skärgård utgör Sveriges sydligaste skärgård i Östersjön. Sammanlagt finns här nära ett tusen öar och skär. I
Blekingekustens västligaste del ligger Listerlandet som har
öppen moränkust med långgrunda stränder och enstaka
öar. Österut består huvuddelen av delområdets kuststräcka
av sprickdalsterräng med en flikig strandlinje och mer eller
mindre inskurna havsvikar. Kuststräckan utgörs av partier
med smal skärgård (någon km) omväxlande med partier
med bredare skärgård (ca 10 km). Från väster är de bredare
skärgårdarna Hällaryds skärgård (Ö. om Karlshamn), Listerby skärgård (Ö. om Ronneby) och Karlskrona skärgård.
Längst ut i öster är kusten flack. Några större vattendjup
eller utpräglade djuphålor finns inte i det kustnära området.
Mestadels uppgår djupet till mindre än 30 m. Vid det flacka
kustområdet i väster utbreder sig ett grundområde, Hanöbankarna, med vattendjup på drygt 10 m.
Den förhärskande vindriktningen är väst-sydvästlig. Detta
innebär att den ytgående strömmen närmast kusten vanligtvis
går mot öster. De svaga ostliga vindar som är vanligt sommartid ger upphov till en svagare vattenström mot väster.
Salthaltsskiktningen är i allmänhet svag i hela området
vilket medför att syreförhållandena vid botten oftast är goda.
Den kraftigaste skiktningen uppträder i de inre delarna av
skärgården där tillrinningen från land är märkbar framförallt
under vinterhalvåret när tillrinningen har sitt maximum.
Värden
Stora delar av Blekingkusten är av riksintresse för naturvård
och här finns flera områden av riksintresse för friluftsliv.
Det finns också flera större naturreservat i skärgårdarna,
t.ex. Torhamns udde, Listerby skärgård samt Eriksberg och
Eriksbergs stränder. De på många ställen grunda och nä-
Biologisk
Fys-Kem
Nationell MÖ
Regional MÖ
Kommunal MÖ
Recipientkontroll
Samordnad
recipientkontroll
Badvatten dir.
Fiskevatten dir
Kalkeffekt uppf.
Övriga
Stad
Miljöövervakningsstationer inom och i närheten av kustvattenområdet.
ringsrika bottnarna är ytterst viktiga som reproduktions- och
uppväxtområden för flera av Östersjöns ekonomiskt viktiga
fiskarter, t.ex. lax, öring och sill. Fiskfaunan inkluderar även
den missgynnade arten flodnejonöga. I vissa grundområden
finns kransalgsängar med flera rödlistade arter som raggsträfse. Den sårbara arten tumlare förekommer sporadiskt
och vid Olsäng finns en av Östersjöns få knubbsälskolonier.
De grunda och högproduktiva skärgårdsvattnen är också
av stor betydelse för häckande, rastande och övervintrande
fågelarter. Kustområdet har ett mycket rikt fågelliv som bl.a.
inkluderar skräntärna, silltrut, havsörn, kentsk tärna, småtärna, tobisgrissla, roskarl och skärfläcka. Torhamns udde utgör
en av landets viktigaste sträckfågellokaler och sträckfågelfaunan är art- och individrik.
Fördelning av parametrar på kustvattenområdets stationer
50
Nationell övervakning
Regional övervakning
40
Recipientkontroll
och kommunal ÖV
30
20
39
Prio. ämnen
Näringsämnen
Försurning
Salthalt
Syre
Siktdjup
Temperatur
Hydromorfologi
Fisk
Bottnfauna
Makrofyter
Zooplankton
0
Fytoplankton
10
KUSTVATTENOMRÅDE
Foto: Jens-Ove Näslund, Listerby.
De största ekonomiska vattenberoende värdena i området är
turism, massaindustri, fiskenäring och sjöfart. Kustområdet
vid Pukaviksbukten och Hanö är av riksintresse för yrkesfisket. Inom Blekingekustens kustvatten finns ett 50-tal Natura
2000-områden inom marina miljöer. Den sammanlagda
arealen för dessa är ca 20 000 ha. I 46 av dessa områden finns
habitat som är skyddsvärda på grund av vattenmiljön. Dessa
habitat utgör tillsammans en total areal av ca 10 000 ha.
Pågående övervakning
I området utförs övervakning inom Samordnad recipientkontroll (regi: Blekingekustens Vattenvårdsförbund).
Trendanalys för de större vattendrag som mynnar utmed
Blekingekusten visar att det inte finns någon signifikant trend
i vattendragens bidrag av kväve och fosfor under 15-årsperioden 1990-2004. Under samma period har utsläppen från
industrier och kommunala reningsverk sammantaget minskat.
Trendanalys för metaller i blåmusslor visar att kromhalterna
i området har ökat medan bly visar en tendens till att ha
minskat (period 1998-2002). Under perioden 1990-2004 har
det skett stora negativa förändringar i tångbältets utbredning
i Blekinge. Emellertid går det inte att med säkerhet koppla
försämringarna till övergödningen.
Miljöproblem – hot och möjligheter
Föroreningssituationen vid Blekingekusten påverkas av vattenströmmar. Ytströmmen närmast kusten går vanligtvis mot
öster, men vid vissa förhållanden uppstår en svagare ytström
mot väster. Skärgårdarna fungerar som en barriär och dämpar vattnets omblandning i skärgårdarnas inre delar.
Övergödningen är ett miljöproblem utmed Blekingekusten såväl som i övriga delar av Östersjön. Utmed Blekingekustens kustvatten är närsalthalterna något högre jämfört
med i utsjön, vilket tillsammans med en lägre salthalt är typiskt för kustvatten. Tillförseln av näringsämnen till kustvatt-
net via vattendragen bestäms till stor del av flödet och därmed av nederbördsmängden. Tillrinnande vattendrag bidrar i
regel med över 90 % av den landbaserade kvävetillförseln och
över 70 % av dito fosfortillförsel till kustvattnet (beräkningar
för perioden 1989-2004). Fosforbidraget från enskilda avlopp
beräknas till drygt en fjärdedel av den totala landbaserade
tillförseln till Blekinge kustvatten. Massaindustrin bidrar med
över 20 % av den landbaserade fosfortillförseln i området
(2000-2004).
Överfisket av torsk och sill kan, förutom ett ekonomiskt
avbräck för fiskenäringen, medföra störningar i det marina
ekosystemets funktion. Det intensiva storleksselektiva fisket
har troligen medfört att mer långsamt växande genotyper
blivit vanligare i fiskpopulationerna. Bifångster inom fisket
drabbar tumlare och sjöfåglar. ”Spökgarn” fortsätter att fånga
stora mängder fisk lång tid efter att de tappats bort.
Halten av dioxin i fet fisk gör den otjänlig som människoföda enligt EU:s normer. Även andra organiska gifter
som PCB och flamskyddsmedel förekommer i höga halter.
Blyhalten är tydligt förhöjd vid provtagningsstationen i Sölvesborgsviken. Kadmiumhalten är tydligt förhöjd i vattenområdet utanför Skånes ostkust och i Pukaviksbukten, samt i sill
fångad i den östra delen av skärgården. Mycket höga halter
av den giftiga båtbottenfärgen tributyltenn förekommer i
sediment i flera hamnar.
Oljetransporter nära Blekinges kust utgör ett överhängande hot. Fysisk exploatering, som muddring, muddertippning, bryggor och andra anläggningar kan störa det marina
livet om de utförs på fel sätt vid fel tidpunkt.
Förändringsbehov med anledning av den nya
vattenförvaltningen
Nästan all marin miljöövervakning i Blekinge utförs inom
ramen för samordnad recipientkontroll. Mer än 40 % av
rapporteringsförekomsterna saknar helt såväl biologisk som
kemisk/fysikalisk övervakning. Företrädelsevis är det kustnära grundområden som saknar övervakning.
Det finns ett stort behov av biologisk övervakning av
våra kustnära grundområden. Generellt sett finns det för få
provtagningsstationer per vattenförekomst för statusbedömning. Många övervakningsstationer har för litet vattendjup för
att man skal kunna statusbedöma makroalger och gömfröiga
växter enligt bedömningsgrunderna. Det är få övervakningsstationer i enskilda vattenförekomster för att beräkna BQI-index för bottenfauna. Biovolym av växtplankton mäts inte.
Av de prioriterade ämnena övervakas enbart metallerna
Cd, Pb, Hg och Ni, samt ämnet tributyltenn (TBT) i Blekings
kustvatten. I sediment övervakas metallerna vid 10 stationer,
var fjärde år. I biota (blåmussla) analyseras metallerna och
TBT vid fem stationer årligen.
40
