BORTA BRA MEN HEMMA BÄST
Hanligt genflöde hos dubbelbeckasin (Gallinago media)
Tobias Sahlman
Dubbelbeckasinen är en lekande fågelart. Det innebär att hanarna samlas på speciella platser,
lekar, där de håller revir och visar upp sig. Honorna besöker leken för att välja ut en hane att
para sig med. Efter parningen ruvar honan äggen och föder upp ungarna själv, utan hjälp från
någon hane.
Det finns många teorier som försöker förklara varför lekar har uppkommit. För en
del arter har man sett att honorna hellre besöker stora lekar än små lekar. I så fall skulle det
innebära en fördel för mindre attraktiva hanar att visa upp sig på lekar tillsammans med
attraktivare nära släktingar, t.ex. bröder eller fäder. Eftersom en stor del av generna hos nära
besläktade individer är identiska, så kan en oattraktiv hane på det viset sprida en del av ”sina”
gener genom att hjälpa en attraktiv släkting att locka till sig honor. Om det här stämmer, så
skulle man kunna se att utbytet av gener mellan olika områden pga. av hanliga förflyttningar,
det hanliga genflödet, är litet.
Det är svårare att studera hanligt genflöde hos fåglar än hos exempelvis däggdjur.
Hos däggdjur kan man titta på genetiska markörer som sitter på den hanliga könskromosomen, Y-kromosomen, som ärvs från far till son. Fåglar har ingen hanlig könskromsom. Jag har försökt gå runt det här problemet genom att analysera nukleära mikrosatelliter, en slags genetisk markör som ärvs likvärdigt mellan båda könen, och jämföra mina
resultat med resultat från en tidigare studie där man använt mitokondriellt DNA (mtDNA).
MtDNA ärvs från mor till dotter. Genom att titta på skillnader mellan resultaten från
analyserna av de två typerna av genetiska markörer, mikrosatelliter och mtDNA, kan man dra
slutsatser om det hanliga genflödet.
Jag har använt mig av blodprover från åtta populationer av dubbelbeckasin, fem i
Norge och tre i Östeuropa (se figur). Från
blodproverna har jag kunnat få fram
storlekarna på fem olika mikrosatelliter hos de
olika individerna i varje population. Ju större
genflödet är mellan två populationer, desto
mer liknar populationernas frekvenser av
mikrosatellitstorlekar varandra. Mina analyser
visar att genflödet mellan Norge och
Östeuropa är begränsat, medan genflödet
inom de här två regionerna är stort. Genom att
jämföra mina resultat och resultaten från den
som visar de analyserade populationerna (punkter) och
tidigare mtDNA-studien kan man dra Karta
häckningsområdet för dubbelbeckasin (skuggning).
slutsatsen att det hanliga genflödet mellan
populationer är mindre än det honliga genflödet. Hanarna rör sig alltså mellan populationerna
i mindre grad än honorna.
I den här studien har jag studerat genflöde och genetisk variation på en relativt stor
geografisk skala. För att få en ännu bättre uppfattning om den hanliga populationsstrukturen
hos dubbelbeckasin skulle man kunna studera släktskap mellan hanar på en mindre skala –
inom samma lek eller inom samma område – mer i detalj.
Läs mer: Sahlman, Tobias. Male mediated gene flow in the lekking great snipe (Gallinago media).
Examensarbete i biologi, 20 p. Inst. för evolutionsbiologi, avd. för populationsbiologi. Uppsala Universitet.
Handledare: Jacob Höglund och Stein Are Sæther
