Från tidig fisk till landlevande ryggradsdjur
Huvuddelen av de ursprungliga käklösa fiskarna (Agnatha), de så kallade pansarrundmunnarna,
levde under perioden Ordovicium till Devon. Några få rester av dessa käklösa fiskar, pirålarna
och nejonögonen, finns fortfarande kvar.
Under Devon levde också en annan i dag utdöd grupp, nämligen pansarhajar (Placodermi). De
var de första käkförsedda fiskarna och kom att bli den tidens stora rovfiskar i haven. Från de
tidiga käklösa rundmunnarnas gältarm har evolutionen styrt så att de första gälbågarna blivit
käkar hos senare former, med start hos pansarhajar.
Taggpansarhajar (Acanthodi) är en annan grupp av käkförsedda fiskar som levde under Silur och
Devon. De hade orörliga fenor som stöddes av fasta taggar.
Under början av Devon utvecklades också broskfiskar (Chondrichthyes) såsom hajar och rockor,
och dessa har varit framgångsrika toppredatorer sedan dess. Broskfiskar kallas så för att deras
skelett i huvudsak består av brosk, och det finns idag cirka 750 arter.
Någonstans i slutet av Silur eller i början av Devon utvecklades den grupp som vi allmänt kallar
benfiskar (Osteichthyes). De kom snart att delas upp i de två grenarna strålfeniga fiskar
(Actinopterygii) och lob- eller kvastfeniga fiskar (Sarcopterygii). De strålfeniga fiskarna utmärks
av att de har fenstrålar till skillnad mot lobfeniga fiskar som har bröstfenor med ett stavliknande
ben som bas.
De första strålfeniga fiskarna (Palaeoniscoidea) visar sig också under Devon. Nära släkt med
dessa är broskganoider, som har ett broskartat skelett och något som närmast kan jämföras med
lungor. Broskganoider finns kvar genom de ännu levande störarna. Strålfeniga fiskar är den
största gruppen inom ryggradsdjuren och omfattar idag cirka 30 000 kända arter. De flesta av
våra nu levande fiskar räknas till gruppen äkta benfiskarna (Teleostei) som började utvecklas
under Trias. De äkta benfiskarna karakteriseras bland annat av en symmetrisk stjärtfena, gällock
och simblåsa (omvandlade lungor) genom vilken de kan kontrollera flytförmågan bättre.
Under Devon utvecklades också de kvastfeniga fiskarna med sina köttiga, stumpaktiga ben som
fenorna sitter fästade på. Dit hör bl.a. de utdöda koanfiskarna, (t ex grodfisk och salamanderfisk)
men också tofsstjärtfiskar, med två ännu levande arter av kvastfeningar. Under Devon uppstod
också de besläktade egentliga lungfiskarna (Dipnoi) med totalt sex nu levande arter.
Mot slutet av Devon utvecklade en art ben (Tikktalik - släkt med grodfisken) som kunde gå upp
och röra sig på land. Det är ännu oklart med de exakta släktförhållandena, men under Devon
utvecklades flera former med tydliga ben istället för fenor. Dessa former av fyrfotafiskar, som
Acantostega, och Ichtyostega, andades med lungor men hade kvar gälar och sidlinjesystem. De levde
förmodligen omväxlande i vatten och på land.
Under den efterföljande Karbon-tiden uppstod från dessa landgående fyrfotafiskar de första
amfibierna som var mera anpassade till ett liv på land även om fortplantningen måste ske i
vatten, precis som hos nu levande groddjur. Från någon av dessa salamandrar utvecklades sedan
de första reptilerna, genom uppkomsten av ägg skyddat av skal och fosterhinnor, och en
vattentät hud.
Detta blad finns att ladda ner från http://gnm.se som PDF.
