10 röster om cancerrehabilitering patrik göransson, projektledare cancerrehabilitering hallands sjukhus halmstad f Framför dig har du en skrift som lyfter fram några röster kring arbetet med att integrera rehabilitering som en naturlig del i cancervården. Var och en av de människor du kommer möta här har en koppling till cancervården vid Hallands sjukhus Halmstad och har berörts av det projekt med sjukhusövergripande cancerrehabilitering som bedrivits där sedan 2010. Cancerrehabilitering handlar om att se hela människan och möta hennes behov av fysisk, psykisk, social och existentiell rehabilitering. Cancerrehabilitering är aktuellt under en individs hela cancerresa. Från diagnos till avslutad behandling, vid eventuellt återfall och självklart även under en palliativ fas. Cancerrehabilitering är i grunden en fråga om patientsäkerhet där vi genom hela vårdkedjan måste bedöma och bemöta våra patienters behov av rehabilitering. Då kan vi förebygga och motverka sjukdom och lidande som kommer av cancersjukdomen men även från behandlingen av den. Dessa insatser sparar tid och resurser sett över hela vårdprocessen. För att få rehabilitering att fungera behövs stöd och uppbackning av specialistresurser, som till exempel rehabiliteringspersonal och ett cancerrehabiliteringsteam. Fundamentalt är dock att rehabiliteringsperspektivet ständigt är närvarande i mötet med läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal inom den ordinarie cancervården. Ett systematiskt arbete som pågår på alla nivåer i hela vårdkedjan – det är det vi menar med integrerad cancerrehabilitering. Syftet med intervjuerna och rösterna i den här skriften är att lyfta fram det som upplevts som lyckat med projektet men också vilka utmaningar som kvarstår. Tillsammans ger texterna även en utmärkt bild av vad integrerad cancerrehabilitering handlar om, och varför det är så viktigt. Låt mig tillönska dig en trevlig läsning! Patrik Göransson har som psykolog arbetat med cancerrehabilitering vid Hallands sjukhus Halmstad sedan 2008. Han är initiativtagare till och projektledare för projektet med sjukhusövergripande cancerrehabilitering vid sjukhuset. Syftet med projektet har varit att skapa en modell för jämlik och patientfokuserad rehabilitering för cancersjuka över hela vårdkedjan, oberoende av cancerform och kliniktillhörighet. Projektet har genomförts som försöksverksamhet på Hallands sjukhus Halmstad. Projektet har åstadkommit följande: • • • • • • • Man har bildat ett cancerrehabiliteringsteam som arbetar sjukhusövergripande, skapat ett sjukhusövergripande nätverk för cancerrehabiliteringsfrågor, tagit fram en basutbildning i integrerad cancerrehabilitering, tagit fram en journaltyp för dokumentering av cancerrehabiliteringsplanen, upprättat en blogg och en Facebook-sida för dialog och transperens, tagit fram rutiner och mallar för att stötta arbetet med att bedöma rehabilteringsbehov och upprättat cancerrehabiliteringsplaner i alla delar av cancervården vid Hallands sjukhus Halmstad. Innehåll 10 röster om cancerrehabilitering 1. Nu när allt är bra känner jag en märklig tomhet Eva Johansson, canceröverlevare 2. Jag var tvungen att bli en person jag inte vill vara Ingegerd Andrén, närstående 3. Kursen fick mig att inse vad rehabilitering faktiskt betyder Maria Moberg, kontaktsjuksköterska 4. Teamet ska uppmuntra och finnas där Birgitta Wahlgren, psykolog 5. Positivt att göra en plan tillsammans Gunnela Byström, avdelningschef 6. Vi behöver tid och mod att fortsätta satsa Maria Åkvist, läkare 7. Närsjukvården måste fortsätta där vi slutar Anna Johansson, sjukgymnast 8. Nu kan vi ta hand om svåra och känsliga frågor Inga Lill Baudlot, verksamhetschef 9. Hur mycket kan en människa ta in i det ögonblick hon får diagnosen cancer? Fredrik Lo, överläkare 10. Vi måste inse att det inte behöver vara så komplicerat Carina Karlsson, onkologisjuksköterska text och foto åsa jonsson, byrån tillsammans 2012 Om cancerrehabiliteringsprojektet Det är juli månad. Den efterlängtade solen tittar fram mellan vita och ljusgrå moln som går om varandra på himlen i ett oförutsägbart mönster. Eva Johansson är precis hemkommen efter några dagars camping i husvagnen med familj och barnbarn. Även om det regnat en del har det varit fina dagar vid sjön Bolmen. Familjen har varit Evas stora stöd under sjukdomstiden. Inte minst barnbarnen som gett livet ytterligare en mening. Samma dag som Eva fick beskedet att hon hade cancer föddes hennes första barnbarn Kajsa. Det var för tolv år sedan. ”Nu när allt är bra känner jag en märklig tomhet” eva johansson, canceröverlevare – Då lovade jag mig själv att jag skulle vara med på hennes bröllop. Det löftet har jag tänkt på de gånger cancern kommit tillbaka, berättar Eva. I dag hade jag valt en blond peruk Det var vid ett rutinbesök som personalen på mammografin såg att Evas lymfkörtlar var stora och svullna. Eva hade själv inte märkt något. Allt kändes som vanligt, men proverna visade på cancer. Åren som följt efter cancerbeskedet har Eva behandlats med både tabletter och cellgifter. Förra året gjorde hon en stamcellstransplantation. – När jag tappade håret första gången ville jag ha en peruk och tog en som liknade mitt eget hår. Jag antar att det var ett sätt att försöka dölja vad som hade hänt. Men jag blev aldrig riktig vän med peruken, det var som att ha en vintermössa. Andra gången håret föll av valde jag att visa mitt huvud som det var. Utan hår. Jag tänkte att det växer ju snart ut igen. Skulle jag valt peruk idag hade jag tagit en blond, ler Eva. Olika behov av rehabilitering Det är bra att regionen erbjuder peruk till dem som vill ha, säger Eva. Hon tror det är viktigt för många, även om hon själv mest varit utan. y Läs och kommentera texten på bloggen! eva johansson, canceröverlevare Vi pratar om rehabilitering i samband med cancer och Eva tycker att hon fått all hjälp hon behövt. Hon har inte gjort en rehabiliteringsplan men tycker idén med en sådan verkar bra, ”alla har vi olika behov”, som hon säger. Maken Kaj, barnen och vännerna har varit Evas stora stöd genom sjukdomen. Och kontakten med avdelning 61. Eva säger att hon är stark. Och positiv. Hon tror på tankens kraft och har hela tiden känt att hon kommer att klara av det här. Både Eva och hennes man har blivit erbjudna att få tala med en psykolog, men har valt att tacka nej. – Hade jag märkt att min dotter inte klarade av att vara det stöd jag behövde, då hade jag nog tagit hjälp av en psykolog, tror Eva. I början ville hon skona familjen genom att hålla sina tankar för sig själv. Men barnen såg att hon gick och bar på en massa funderingar och sa till slut till att de ville att hon skulle prata med dem. – Och det är klart, om jag aldrig talar om hur det är för mig så skapar de sina egna idéer som kanske inte alls stämmer, och kan vara mycket värre än verkligheten. De kan ju också själva bli drabbade och då är det bra att ha fått med sig erfarenhet. Därför tror jag på öppenhet, säger Eva. Stabil kontakt håller oron borta Förutom familjen har personalen på avdelning 61 varit Evas fasta stöd. Dit har hon kunnat ringa dygnet runt när hon varit orolig eller haft frågor, och där har i princip varit samma personal sedan Eva blev sjuk år 2000. Att känna att man kan ställa vilka frågor som helst, utan att de uppfattas som dumma, har inneburit mycket. Om inte denna trygga kontakt funnits tror Eva, helt säkert, att hon skulle blivit mycket mer orolig. Vilket i sin tur hade påverkat tillvaron och livet negativt. – Jag har ringt flera gånger och de är alltid lika hjälpsamma. Har de inte kunnat svara på min fråga så har de tagit reda på fakta och ringt tillbaka. De är fantastiska! En gång mådde jag dåligt av medicinen och fick hjälp direkt. Ta upp tomhetskänsla med personalen Eva återkommer till begreppet ”min” cancer flera gånger under vårt samtal. Hon frågar om jag tänkt på att de som drabbats av cancer ofta säger ”min” cancer när de talar om sin sjukdom. Det är som att den blir en del av ens identitet. På gott och ont. – Det är märkligt, nu när allt är bra kan jag inte riktigt glädjas åt det. Jag har sovit dåligt och känt mig lite orolig utan anledning. Det är en slags tomhetskänsla. Kanske hänger den ihop med att jag inte längre har ”min” cancer, funderar Eva och säger att hon ska ta upp de tankarna och känslorna vid sitt nästa återbesök på sjukhuset. Hörde bara ordet cancer Även om Eva är nöjd med den vård och behandling hon fått, var hennes första kontakt med cancervården allt annat än trygg. Först hamnade hennes kallelse till provtagning på fel ställe, vilket gjorde att allt drog ut på tiden. När väl proverna var tagna tog det nästan en månad innan Eva fick besked om det var cancer eller inte. Två dagar innan julafton ringde så en läkare och sa att Eva hade cancer. I samma me- ning meddelade läkaren att han skulle lämna över ärendet till en kollega. Punkt. Samtalet var över. Eva hör sedan ingenting från sjukhuset. Julen passerar i ett overkligt töcken. Eva minns att hennes man Kaj sökte febrilt efter information på nätet och hamnade på sidor där informationen om lymfom var allt annat än menad för patienter och anhöriga, vilket skapade ännu mer rädsla. Efter trettonhelgen får Eva genom sin läkare på vårdcentralen veta att kallelsen blivit liggande. Ingen har tagit hand om ärendet. – Jag har cancer men det skiter folk fullständigt i! – Precis så kände jag. Jag bröt helt enkelt ihop. När jag sedan kom till medicinkliniken och fick träffa läkaren där kunde jag inte ta in något av det han sa. Jag stannade vid ordet cancer. Men det var en bra läkare, för han såg att jag inte var mottaglig och bokade in ett nytt samtal där han också ville att min man och mina barn skulle vara med. Nu planerar Eva och hennes familj för en gemensam resa. Barnbarnet Kajsa har också passat på att meddela mormor att hon minsann inte ska gifta sig förrän hon är minst fyrtio år gammal. Och då ska mormor vara med. För Eva Johansson var familjen och vännerna stödet när hon drabbades av cancer år 2000. ”Jag var tvungen att bli en person jag inte ville vara” ingegerd andrén, närstående Ingegerd Andrén tycker inte om att vara gnällig men viljan att det ska bli bättre för andra får henne att reagera och berätta. Hon är noga med att poängtera att hon inte vill lägga någon skugga på personalen. Hon säger att de har gjort precis det de ska göra enligt gängse praxis och att Anders var jätteglad för dem. Ingegerd menar att det som inte fungerat beror på organisationen i sig – med dåliga flöden, bristfällig kommunikation och avsaknad av helhetssyn utifrån patienten. – Alla pratar om samverkan och att man jobbar med varandra. Men jag såg hur det klickade gång på gång. Ingegerds man Anders gick bort i matstrupscancer i februari 2012. Han hade då varit sjuk i nio månader. Ingegerd är arg och ledsen över hur omvårdnaden av hennes make varit. Inte för sin egen skull, men för Anders. – Anders ville leva! Hans livskvalitet hade kunnat vara mycket bättre under den tid han var sjuk. Känslan av att ingen har koll Hon berättar flera exempel på när just kommunikationen inom vården inte fungerade. Som när Anders skulle genomgå strålning i Lund och behövde smärtlindring för att kunna ligga stilla under själva behandlingen. För att snabbt kunna ge mer smärtstillande hade personalen på avdelningen förberett sprutor som de lagt i en kräkskål på Anders brits. På väg till strålbehandlingen fick Anders riktigt ont. – När vi väl kom fram dit där han skulle stålas var det ingen där som visste vad de skulle göra med sprutorna. De frågade mig om jag visste? Till slut var det jag som fick säga till personalen att ringa och höra med någon som hade kunskap. Vid ett annat tillfälle, i Halmstad, behöver Ingegerd åka hem över natten och lämna Anders för några timmar. Hon meddelar personalen att hon går nu, för att de ska veta att Anders är ensam på sitt rum. Då var hans cancer riktigt illa och han var omtöcknad och virrig av all smärtlindring och sjukdom. Ingegerd blir bemött med svaret att ”Anders ringer väl om han behöver något”. – Personalen hade ingen koll på att Anders var så dålig som han var, och inte själv kunde använda larmet. De var inte uppdaterade på hans sjukdomsläge. Känslan av otrygghet. Känslan att ingen ingegerd andrén, närstående har koll. Känslan att man själv måste tänka och agera. Känslan att det inte händer något. Känslan att tiden rinner i väg. Känslan att det snart är för sent. Allt det gjorde att Ingegerd själv började hjälpa till så mycket hon kunde. I ren förtvivlan. – Jag behövde antingen bli jävligt förbannad eller fruktansvärt ledsen för att få hjälp. Jag var tvungen att bli en person jag egentligen inte ville vara, säger hon. Enkla saker som betyder mycket Hela tiden fanns oron för att Anders allmäntillstånd skulle bli sämre och att han då inte skulle kunna få den behandling han behövde för att bekämpa cancern. – Omvårdnad är a och o. Det spelar ingen roll hur mycket tid och pengar vi lägger ner på ny forskning och kunskap i hur vi botar sjukdomar, om vi inte samtidigt ser till att omvårdnaden runt omkring fungerar, säger Ingegerd eftertänksamt. Hon pekar på enkla saker som hade betytt mycket för att öka kvaliteten i Anders liv den sista tiden. Som att få duscha oftare. Anders hade dränering vid magen som inte fungerade som den skulle och luktade väldigt skarpt och illa när han inte fick duscha. Anders hade också svårt att få i sig mat, även med särskild näringslösning, vilket var väldigt oroande eftersom cancern gjort att han gått ner i vikt. Av en händelse fick Ingegerd reda på att det fanns ”shots” med lika mycket näring som i de stora varianterna och som visade sig funka jättebra. – Varför fick vi inte dem redan från början? Och Ingegerd Andrén hoppas att projektet med cancerrehabilitering inte stannar vid en skrivbordsprodukt. fanns det fler hjälpmedel som hade underlättat vardagen för Anders som vi aldrig fick reda på? Det är frågor som Ingegerd fortfarande tänker på. Personal som förstår och har tid Samma sak var det med hygienen i munnen. En av de sista dagarna innan Anders dog fick han för första gången tillgång till en munspray som var effektiv och enkel att använda. – Det är tufft att säga, men det kändes som att ingen riktigt tänkte utan bara kom in och gjorde en punktinsats och gick vidare till nästa patient. Som när Anders fått ett instrument att blåsa i för att träna lungorna så att han inte skulle få lunginflammation. Anders var för medtagen för att själv tänka på att blåsa. Och när ingen tog ansvar och såg till att träningen blev gjord blev blåsinstrumentet liggande på nattduksbordet. Samma var det med sjukgymnastiken som det inte heller blev någon ordning med. – Personalen måste både förstå vad de behöver hjälpa till med, men också ha rutiner och tid för att göra det, konstaterar Ingegerd. Att kuratorn tog initiativ kändes bra Ingegerd säger att hon hade mycket högre förväntningar på vården än vad verkligheten levde upp till. Vid vårt samtal återkommer hon till att hon inte är besviken på personalen, som gjorde det de skulle, utan att det är organisationen som brister. – Men jag har också minnen på bra saker. Som att jag fick ha en säng på Anders rum. Att han fick en madrass som inte gav trycksår och att jag fick äta i y Läs och kommentera texten på bloggen! personalmatsalen och på avdelningen. Jag är också glad över kuratorn som alltid hade tid att komma förbi Anders. Ibland satt hon bara på hans säng en stund. Eller kikade inom och sa hej. Men det räckte. Hon tog själv initiativ till att besöka Anders regelbundet vilket kändes oerhört bra. Och hemsjuksköterskorna var underbara! Det Ingegerd önskar nu är att projektet med cancerrehabilitering inte stannar vid ett projekt där man kommit fram till en massa saker som bara hamnar i en rapport. – Jag vill gärna veta vad som händer nu? Vad är nästa steg? Ingegerd tycker att dokumentet med en rehabiliteringsplan som projektet tagit fram är ett steg i rätt riktning. I den fyller man i patientens behov, åtgärder som ska göras, tidplan och vem som är ansvarig. – Det här är jättebra! Dokumentet saknar bara en ruta där man fyller i namnet på en sammanhållande person som ser helheten och har koll. Och så behövs en seriös uppföljning så att planen inte stannar vid en pappersprodukt. För Ingegerd själv blir nästa steg att flytta till en bostadsrätt i centrala Laholm. Huset på den gemytliga villagatan har precis blivit sålt. Maria Moberg är lyrisk när hon talar om utbildningen i psykosocial onkologi och cancerrehabilitering som hon gick förra året. En möjlighet hon fick via cancerrehabiliteringsprojektet. Utbildningen blev en personlig resa där Maria, på ett djupare plan, blev varse vad hon och rehabilitering inom cancervården faktiskt betyder för patienten. – Jag har helt klart vuxit i min roll som sjuksköterska efter utbildningen. ”Kursen fick mig att inse vad rehabilitering faktiskt betyder” maria moberg, kontaktsjuksköterska y Läs och kommentera texten på bloggen! Maria arbetar som en av tre kontaktsjuksköterskor på gynmottagningen på Hallands sjukhus Halmstad. Som kontaktsjuksköterska följer hon patienten från diagnos och fram till den dagen patienten är friskförklarad. En framgångmodell som Maria önskar att alla avdelningar kunde arbeta efter. Hon vet av erfarenhet hur betydelsefullt det är, både för patientens välbefinnande och för arbetet på avdelningen, att någon har helhetskoll på väntetider, provsvar och allt annat som rör patientens behandling och rehabilitering. maria moberg, kontaktsjuksköterska – Om ingen håller ihop det som händer kring varje patient ökar risken för förseningar och att saker missas. Så är det bara. precis fått sin diagnos. Nu väntar vi tills patienten hunnit landa mentalt. Det verkar som att fler är mottagliga för frågorna då. Tar aktivt själv kontakt För patientens rehabilitering betyder det också väldigt mycket att ha en person som Maria; som man lär känna under sin sjukdomstid. Det blir lättare att se vad patienten behöver för rehabilitering och att vara ett stöd på riktigt. På gynmottagningen arbetar kontaktsjuksköterskorna aktivt med att höra av sig till varje patient för att se hur hon mår. – Patienten träffar oss första gången i samband med att läkaren ger diagnosen. Vid det tillfället får patienten vårt telefonnummer och vi frågar om det är okej att vi ringer upp om några dagar. – De allra flesta uppskattar väldigt mycket att vi tar det initiativet. Normalisera tankar och känslor Maria tycker att frågeformuläret, som används för att bedöma patientens behov av rehabilitering, är ett bra stöd i samtalen med patienten eftersom frågorna tar upp både fysiska, psykiska och sociala problem. Frågorna får status i och med att vi pratar om dem. De blir tydliga och normaliserar att det är okej att ha funderingar om sin familj och sitt arbete, att ha tankar om tro och existens eller att känna oro och sorg. Däremot känner Maria sig inte helt bekväm med allt innehåll i frågeformuläret. – Jag tror man behöver se över delen som handlar om familjeproblem. Just nu är frågorna där anpassade för ganska traditionella familjeförhållanden, vilket ju inte alla lever i. Hon tror också att frågorna, som besvaras med ett ja eller nej, ibland inte fungerar när svaren ligger någonstans mittemellan. Det gäller att vara uppmärksam på när patientens funderingar inte riktigt passar in i mallen och då diskutera frågan i stället för att pressa fram ett svar som är svart eller vitt. Lite tveksamhet finns det också kring användandet av ”orostermometern” där patienten graderar hur orolig han eller hon känner sig just nu. Maria har Rehabilitering när patienten är mottaglig Maria och hennes kollegor har så smått börjat jobba med rehabiliteringsplanen som projektet för cancerrehabilitering tagit fram, men har inte riktigt hittat när i tiden det är bäst att göra den. – Först bestämde vi att rehabiliteringsplanen skulle komma in tidigt i processen, men det kändes aldrig riktigt rätt när vi plockade fram planen. Få var mottagliga för att prata om rehabilitering när de frågat sig själv om det är rätt att lämna ut den till patienten precis när något jobbigt hänt och man känner stor oro. – Det viktigaste är nog att se frågeformuläret som ett stort stöd i dialogen med patienten, men där samtalet ändå är det centrala. Dags att se hela människan Det ligger i tiden att se och jobba med hela patienten. Maria säger att vi länge varit bra på att bota och lindra sjukdomar och fysiska besvär, men att det nu är dags att på allvar även jobba med psykiska och sociala problem som ofta följer med svår sjukdom. Det handlar om att komma tillbaka och leva ett så normalt liv som möjligt, säger Maria. Hon berättar om en kvinna med cancer som möttes av en, inte helt ovanlig, situation när hon började arbeta igen efter sin cancerbehandling. – Kvinnan tyckte det var väldigt jobbigt när hennes arbetskollegor, i all välmening, påpekade hur frisk och fräsch hon såg ut när hon inombords kände sig allt annat än det. Kvinnan fick i uppgift att ta upp det med sina kollegor på jobbet. Ett sådant problem hade varit svårt att fånga tidigare. Med en rehabiliteringsplan som fokuserar på hela människan blir det plötsligt väldigt tydligt. Maria Moberg jobbar som kontaktsjuksköterska på gynmottagningen på Hallands sjukhus Halmstad. Hon och hennes kollegor följer aktivt upp hur deras patienter mår. ”Teamet ska uppmuntra och finnas där” birgitta wahlgren, psykolog cancerrehabiliteringsteamet När Birgitta Wahlgren tackade ja till att ingå i cancerrehabiliteringsteamet var det av främst två anledningar. Hon tänkte att teamet kunde behöva fler än en psykolog, och så var det den lösa och formbara strukturen som lockade. – Teamet har medvetet haft ett ofärdigt koncept kring hur man ska arbeta. Vi har velat vara öppna för att upptäcka vad mottagningarna själva efterfrågar och sedan anpassa oss efter det. Det enda som varit klart är att vi ska fungera som ett konsultteam dit man kan vända sig med frågor om cancerrehabilitering. birgitta wahlgren, psykolog cancerrehabiliteringsteamet Birgitta är psykolog och till vardags knuten till rehabiliteringskliniken på Hallands sjukhus Halmstad. Hon tycker det är spännande att teamets struktur formas efterhand och tror att det banar väg för breda diskussioner. Den negativa sidan är inte helt oväntat att det rått förvirring kring vad teamet ska göra och vilka mandat man har. Men de positiva sidorna överväger de negativa, säger hon. Idag består cancerrehabiliteringsteamet av olika professioner inom rehabilitering som kan ge råd och stöd när mottagningarna behöver hjälp i sitt rehabiliteringsarbete. Det kan handla om att komma igång att göra rehabiliteringsplaner eller få hjälp med komplexa patientärenden. Teamet kan också hålla kurser och utbildningar för att öka baskunskapen bland vårdpersonalen. – Utmaningen nu är att hitta en bra balans mellan vad vi i teamet gör och vad mottagningarna själva kan göra. – Det kan nog ha funnits en rädsla hos vissa att man helt plötsligt ska agera psykolog. Och så är det ju inte. Men man ska lyssna mer och se hela patientens behov. Hela människan på allvar ”Att se hela människan” är en fras som ständigt återkommer i samtal om cancerrehabilitering oavsett vem man talar med. För att verkligen ta till sig innebörden i frasen säger Birgitta att vi behöver komma ifrån tunnelseendet där varje klinik stannar vid att enbart se sin del i vården, och i stället gå utanför den egna professionen och se cancern i ett större sammanhang. – Då ser man barn, vänner, släktingar och andra behov som finns vid sidan om den medicinska behandlingen. – När man i sitt dagliga arbete hinner se hela människan blir arbetet otroligt mycket mer givande. Och det förbättrar såklart läkprocessen för patienten. Team på mottagarens villkor När cancerrehabiliteringsteamet bildades trodde och fasade man att man skulle bli överöst av frågor. Därför var det lite snopet när telefonen mest var tyst, berättar Birgitta. – Samtidigt är det nog inte så konstigt. Projektet är inte tvingande för personalen att jobba med och förändringar tar tid. Det gäller att komma ihåg att tystnad inte är lika med ointresse. Effekten av den tysta telefonen blev att teamet på eget initiativ besökte mottagningarna i stället för att vänta på att de skulle ta kontakt. Men det var svårt att hitta rätt timing att flika in rehabiliterings- tänk mitt i det dagliga arbetet på en avdelning; när larmklockor ringer och alla är upptagna med sitt. – Nu jobbar vi efter premissen att uppmuntra, ha öronen med oss och finnas där när det passar mottagningen. Birgitta Wahlgren arbetar som psykolog på rehabiliteringskliniken på Hallands sjukhus Halmstad och ingår också i cancerrehabiliteringsteamet. Teamet hjälper mottagningar att komma igång med sitt rehabiliteringsarbete. Smörgåsbord på nätet Ytterligare ett sätt att nå ut och inspirera fler att jobba med cancerrehabilitering, men också få fler patienter att fråga efter det, kan vara en gemensam portal på nätet. Idén, som kläcktes av teamet i våras, är en hemsida som likt ett smörgåsbord ska visa all cancerrehabilitering som erbjuds. – Den ska vända sig till alla parter; vårdgivare, patienter, närstående, patientorganisationer och andra samarbetspartners. Portalidén kommer teamet att arbeta med i höst, avslöjar Birgitta. y Läs och kommentera texten på bloggen! ”Positivt att göra en plan tillsammans” gunnela byström, avdelningschef Att känna att man kan göra något själv. Påverka. Ha eget ansvar. Allt det är viktigt för de flesta av oss, och i synnerhet i en situation då man är väldigt utelämnad till andra. Som när man drabbats av svår sjukdom. Att patienten själv kan bidra vill Gunnela Byström, avdelningschef på urologimottagningen på Hallands sjukhus Halmstad, framhålla som en av de mest positiva erfarenheterna i arbetet med den rehabiliteringsplan som tagits fram av projektet för cancerrehabilitering. y Läs och kommentera texten på bloggen! gunnela byström, avdelningschef Gunnela Byström är avdelningschef på urologimottagningen på Hallands sjukhus Halmstad. De tog hjälp av cancerrehabiliteringsteamet för att komma igång med cancerrehabilitering på sin mottagning. – Vi gör planen tillsammans med patienten och då kommer det fram saker som patienten själv får ta ansvar för att genomföra. Det stärker på många sätt. Vi hade nyligen en patient som bestämde att han först skulle simma själv innan han började i vår bassängträning. – Vi har så lätt inom vården att bestämma allt, därför är det härligt att kunna fråga patienten hur han vill ha det. För Gunnela innebär cancerrehabilitering trygghet. För många rasar tillvaron helt när man får veta att man har cancer, andra ”tar det lättare”. Oavsett vad cancern innebär och hur den påverkar ens liv ska man känna att det finns hjälp att få och att man alltid kan göra något, säger Gunnela. Hur hopplöst det än kan vara. – Rehabilitering handlar om att inte låta cancern ta över allt i ens liv. Tydliggjort kompetens På frågan hur arbetet på urologimottagningen förändrats sedan projektet med cancerrehabilitering startade, säger Gunnela att de nu är mer medvetna om rehabilitering och tänker på det i det dagliga arbetet. De ser fler saker som patienten kan behöva hjälp med, men också tydligare på vilket sätt de kan hjälpa. – Projektet har tydliggjort kompetens hos oss! Det är jättebra! Men det var lite rörigt i starten. Samtidigt som cancerrehabiliteringsprojektet gick igång, bildades regionalt cancercentrum i väst och syd. Det var svårt att förstå skillnaden mellan de båda och på vilket sätt de skulle påverka arbetet på den egna mottagningen. Kartläggning lade grunden För att reda ut begreppen och själva se hur de på urologimottagningen kunde jobba med cancerrehabilitering, satte sig en grupp ner från mottagningen och började kartlägga hur arbetet med deras olika cancertyper såg ut. Tills sin hjälp hade de cancerrehabiliteringsteamet. – När vi benade ut vad som händer från det att patienten får sin diagnos och fram till den dagen han skrivs ut blev det tydligare när i processen vi behöver ha dialog med patienten och när stöd kan behövas. Vi såg också när vi måste vara mer aktiva själva med att ta kontakt för att fånga upp eventuella problem. Omöjligt att hinna med alla Gunnela berättar att ju mer de har börjat tänka utifrån rehabilitering av patienten, desto fler förbätt- ringsområden har de sett på mottagningen. Som att väntetiden för att få svar från provtagningen måste kortas. I dag kan det ta upp till fyra veckor innan patienten får veta om han har cancer. En tid av stor oro för både patient och närstående. Att mer aktivt söka upp patienten och inte vänta på att han ska höra av sig är också något urologimottagningen tagit fasta på att förbättra. Liksom att styra upp själva överlämnandet av patienten till kommun- eller distriktssköterskan, den dagen det är aktuellt. Men att hinna göra en rehabiliteringsplan åt alla de 800 patienter som finns på urologimottagningen är en omöjlighet med de resurser vi har idag, säger Gunnela. – Nu får vi helt enkelt känna av var behoven verkligen finns och göra insatser där. ” Vi behöver tid och mod att fortsätta satsa” maria åkvist, läkare – Det handlar om livskvalitet för patienten så det är klart det är viktigt att vi jobbar med cancerrehabilitering! – Målet är inte enbart att patienten ska bli fri från cancern. Patienten ska också må så bra som möjligt under sin sjukdomstid, och återfå kraft att komma tillbaka till det liv man hade före cancern. Det säger Maria Åkvist, läkare på hematologen på Hallands sjukhus Halmstad. Maria tror samtidigt att sjukligheten på sikt kan bli värre om vi inte fortsätter att fokusera på rehabilitering inom cancervården. Men det måste få ta tid för nya arbetssätt att bli en naturlig del i jobbet. Fler besök underlättar rehabilitering Maria och hennes kollegor på hematologen har diskuterat hur de ska forma och anpassa cancerrehabiliteringen till just sin verksamhet. Eftersom patienterna där behandlas under ganska lång tid, ibland med provtagning flera gånger i veckan, underlättar det rehabiliteringsarbetet. Man träffar helt enkelt patienten ofta och kan då fånga Maria Åkvist jobbar som ST-läkare på hematologen på Hallands sjukhus Halmstad. Hon hoppas på en framtid där alla inom vården vågar prata mer om saker som rör hela patienten. upp problem, tankar och funderingar som patienten har. – All cancervård är olika. I de verksamheter där man inte har den besöksfrekvens som vi, kanske man har fler planerade återbesök. För patienter som behandlats intensivt i flera månader kan det nog kännas abrupt den dag kontrollerna blir glesare. Då kan en utvärdering av rehabiliteringsbehovet säkert tillföra mycket. – Det handlar om att skapa och behålla en dialog med patienten så länge det behövs. Hur den går till får varje verksamhet anpassa utifrån sina förutsättningar och patienternas behov. Jobbar mer systematiskt Maria säger att de länge försökt se till hela patientens situation men att projektet hjälpt dem att arbeta mer strukturerat med cancerrehabilitering och använda varandras olika kompetenser. – Det har också blivit lättare att utvärdera insatserna, vilket såklart är en stor fördel. På hematologen är det främst behandlingsavdelningen som börjat göra rehabiliteringsplaner efter den mall som projektet tagit fram. När patienten är på besök, för exempelvis provtagning, är det ett bra tillfälle för sjuksköterskorna att samtidigt fråga hur patienten mår i övrigt. Det gjorde de även innan cancerrehabilitering startade som projekt, den stora maria åkvist, läkare y Läs och kommentera texten på bloggen! skillnaden mellan då och nu är att man nu jobbar mer systematiskt med frågeformulär och rehabiliteringsplan. – Frågeformuläret är en bra checklista för oss, och patienten, att komma ihåg att ta upp viktiga saker. Maria berättar att de har funderat på att skicka hem frågorna till patienten så att han eller hon kan titta på dem i förväg och fylla i det som är viktigt just nu. Kanske är det existentiella tankar om tro och mening, praktiska familjeproblem eller att man känner sig sorgsen eller rädd. – Fördelen är att man tänkt innan man kommer till oss. Då behöver vi kanske inte ställa alla frågor utan kan gå djupare in på det patienten faktiskt vill tala om. Trubbigt instrument Samtidigt som Maria tycker att frågeformuläret är ett bra verktyg för att ringa in rehabiliteringsbehov, påpekar hon att det är viktigt att komma ihåg att det är ett trubbigt instrument. Det finns en risk att stirra sig blind på att sätta kryss i mallen när det viktigaste ändå är att prata med patienten. Hon tror också att vissa kan ha svårt att identifiera sig med frågorna. – Är man 80 år gammal och de första frågorna handlar om familj, bostad och barnomsorg så är det nog lätt att tänka att det inte berör mig. Utbildning gav häftig insikt Om framtiden hoppas Maria att det blir ännu mer självklart för alla inom vården att prata om saker som rör hela patienten. – Jag kan se vilken förbättring det är, för både patienterna och för oss som jobbar, med en egen kurator knuten till avdelningen. Det har gjort att jag blivit bättre på att ta hand om de funderingar, problem och den oro som patienterna kan ha. För att få en bra fungerande cancerrehabilitering tror Maria att det behövs tid, specialkompetens och mod att satsa. – När jag gick utbildningen i cancerrehabilitering blev jag otroligt taggad och inspirerad och kände verkligen hur häftigt det är att få jobba med rehabilitering av cancersjuka. Det är en förmån. ”Närsjukvården måste fortsätta där vi slutar” anna johansson, sjukgymnast cancerrehabiliteringsteamet Det räcker inte att sjukhusen jobbar med cancerrehabilitering. Närsjukvården måste ha samma ”tänk” och fortsätta arbetet med patientens rehabiliteringsplan den dag patienten skrivs ut från sjukhuset. – En rehabiliteringsplan behöver revideras och följas upp kontinuerligt om den ska vara till någon nytta, säger sjukgymnast Anna Johansson. – Vi kan inte bara göra planen och sedan lämna den och patienten åt sitt öde. Att cancerrehabilitering går som en röd tråd genom hela vårdkedjan och där alla personalkategorier är involverade, är en av de viktigaste utmaningarna framöver menar Anna Johansson Om vi ska lyckas. – Vi behöver prata mer med varandra över kliniker och avdelningar, men också med kollegor utanför sjukhusets väggar. Då har vi möjlighet att få ihop bra rehabilitering med långsiktig effektivitet. Intressera sig för patienten Anna arbetar på rehabiliteringskliniken på Hallands sjukhus Halmstad. I sitt jobb som sjukgymnast består hennes vardag uteslutande av just rehabilitering. y Läs och kommentera texten på bloggen! anna johansson, sjukgymnast cancerrehabiliteringsteamet Att se möjligheterna, som Anna själv säger. – Målet är att patienten ska kunna använda sin kropp trots rörelsebegränsningar eller smärta. Och att finna lösningar, fortsätter Anna. – Om jag har en patient som älskar att promenera i skogen ska vi inte bara erbjuda en rollator, utan en rollator som är lämpad att gå med på ojämnt underlag. Men vad behövs för att vi verkligen ska se och finna de behov som patienten har? Anna framhåller hur viktigt det är att fråga vad patienten själv upplever att han eller hon har för problem. Ofta är det något helt annat än vad vi utomstående ser och tror. Om Anna inte fått reda på att kvinnan ovan älskade att gå i skogen hade hon förmodligen fått en helt vanlig rollator och de sköna skogspromenaderna hade inte blivit av mer. Tänk vad en liten ynka fråga kan betyda. Vikten av överblick Anna tycker att rehabiliteringsplanen som tagits fram av projektet för cancerrehabilitering verkar vara ett bra stöd för att ringa in patientens behov. – Det är dock fortfarande lite oklart hur man gör själva planen och hur den ska dokumenteras. Att projektet lett till en större förståelse för hur viktigt det är att få till en samlad plan för varje patient, är Anna dock övertygad om. Bäst erfarenhet från cancerrehabilitering har Anna från de avdelningar där man formaliserat arbetet med rehabilitering. – Där finns en planering och man har fasta former kring hur man samarbetar. All berörd personal träffas regelbundet och utbyter kunskap. För mig betyder det att jag kan förbereda mig mycket bättre inför varje patient. – Jag tror också att kontaktsjuksköterskorna har en nyckelroll. Där finns den överblick som behövs för att rehabiliteringen ska fungera fullt ut. Vi måste bära ”tänket” Stora förändringar kräver tid, tålamod och vilja påpekar Anna. Och hon vet att hon jobbar i en stor organisation med långa avstånd, både fysiska och kulturella. Hon ser fram emot dagen då patienten själv frågar efter att få göra en plan för sin rehabilitering. När det är lika självklart som att få en broschyr med information om sjukdomen man har. – Dit har vi inte kommit än. Och först måste vi såklart internt bära ”tänket” om att se hela människan. Anna Johansson jobbar som sjukgymnast på rehabiliteringskliniken på Hallands sjukhus Halmstad och ingår också i cancerrehabiliteringsteamet. Hon framhåller vikten av att cancerrehabilitering går som en röd tråd genom hela vårdkedjan. ”Nu kan vi ta hand om svåra och känsliga frågor” inga lill baudlot, verksamhetschef – Visst förväntar sig patienterna att de ska få hjälp med mer än att bli fri från cancern, säger Inga Lill Baudlot under vårt samtal om cancerrehabilitering. – Det är bara att titta på de klagomål som kommer in. De handlar sällan om att man är missnöjd med behandlingen man fått. Nej, de handlar om att vi inte brydde oss om anhöriga och att vi inte hade tid att sitta ner och prata. Sådana saker. inga lill baudlot, verksamhetschef Inga Lill Baudlot är verksamhetschef på medicinklinken på Hallands sjukhus Halmstad. Hon är glad över att projektet bidragit till att olika yrkesgrupper möts och arbetar ihop i team. Inga Lill Baudlot tror att bemötande och rehabilitering går hand i hand och hon är mycket positiv till projektet med cancerrehabilitering. Inte enbart för att frågan är viktig utan också för att projektet redan från start ska integreras i verksamheten. – Vi inför något vi kan fortsätta jobba med den dagen projektet inte längre är ett projekt. Det är bra och känns meningsfullt. Synliggöra annan cancer Avdelning 61 på medicinklinken, där Inga Lill arbetar som verksamhetschef, har fungerat som pilot i projektet. Personalen var intresserade och motiverade till att utveckla sin verksamhet och Inga Lill själv såg också en möjlighet att synliggöra medicinklinkens cancerformer, som ofta får en undanskymd plats bland annan cancer. – Vi behandlar kronisk cancer som exempelvis vissa former av blodcancer, lungcancer och lymfom. Det är cancer som patienten ofta får leva med resten av sitt liv. Hos oss handlar rehabilitering om att gå vidare i livet tillsammans med cancern. Backas upp av kollegor En stor positiv förändring som rehabiliteringsprojektet medfört är att personalen, efter utbildning och med nya verktyg, känner sig mer trygg att ta upp svåra frågor med patienten, berättar Inga Lill. Man vågar prata om det intima, nära och känsliga och man vet att det finns kollegor med specialkompetens som kan ta vid när frågan väl kommit upp. – Just vetskapen att vi kan ta hand om de tankar och problem som kan blottas i ett samtal är oerhört viktigt. Då finns där en kurator, en dietist, en arbetsterapeut eller en sjukgymnast som backar upp och kan fortsätta att hjälpa patienten. – Det teamarbetet ska vi bygga vidare på! När personkemin inte stämmer Inga Lill säger att den rehabilitering som gjorts tidigare i mångt och mycket har varit beroende av intresse, engagemang och mod hos enskilda sjuksköterskor och läkare. Nu har arbetet fått struktur. Och medvetenheten om rehabiliteringens betydelse har ökat hos all personal. – Men vi behöver bli ännu bättre på att närma oss varje patient. Som att vara lyhörda för när personkemin mellan patient och vårdgivare inte fungerar så bra. Då ska vi kunna vara öppna med det och försöka få till ett byte mellan kollegor. Att se vinsterna Det är en långsam process att ändra arbetssätt och inställning. Men viljan att bli bättre på rehabili- tering är stark. Inga Lill betonar dock att mycket fortfarande hänger på intresse och ork. Det behövs mer resurser. Och tid. Såklart. Och bättre lokaler, utbrister Inga Lill! Ett rum där man ostört kan prata med patienten är inte en självklarhet på avdelningen. – Jag önskar också att våra beslutsfattare kan se de vinster vi i slutändan gör när vi jobbar med cancerrehabilitering. – De människor som har svåra sjukdomar och inte får rehabilitering kommer ofta tillbaka till oss med andra problem. Om man inte får rätt hjälp är det lätt att hamna i en ond cirkel av sjukskrivningar, man går hemma för länge och blir kanske deprimerad. Återkommande utbildning för personalen tror Inga Lill också är jätteviktigt. Både för personalen i dag men också för alla nyanställda. – Då håller vi kvar fokus och medvetenhet kring cancerrehabilitering. y Läs och kommentera texten på bloggen! ”Hur mycket kan en människa ta in i det ögonblick hon får diagnosen cancer?” fredrik ho, överläkare Den frågan ställer sig Fredrik Ho vid varje möte med en ny cancerpatient. Fredrik Ho är överläkare på öron- näs och halskliniken på Hallands sjukhus. Klinikens cancerformer drabbar ofta patienten hårt. Man kan få svårt att äta, svälja, andas och tala. Resten av livet. – Jag funderar ständigt på hur jag bäst kan informera patienten jag har framför mig. Fredrik Ho menar att cancerrehabiliteringen börjar i det ögonblick patienten får veta att hon har cancer. Därför är det första mötet extra viktigt. Det gäller att vara lyhörd, saklig och framförallt ha tid. – Ibland delar jag upp samtalet på fler tillfällen. Just för att man inte kan ta in allt på en gång. Patienten ska inte bara få diagnosen cancer utan också ta ställning till olika behandlingsalternativ och vad dessa innebär. fredrik ho, överläkare Rehabilitering extra viktigt För dem som drabbas av cancer i huvud- och halsområdet är rehabiliteringsbehovet särskilt stort, menar Fredrik. – De cancerformer vi behandlar påverkar sinnen hos oss som ständigt är närvarande. Att andas, svälja, tala och äta. Dessutom är cancern placerad på den del av kroppen som alltid syns. Kanske måste vi operera bort ett öga och halva ansiktet. Kanske kommer patienten aldrig att kunna svälja normalt igen. När det är möjligt vill Fredrik att rehabiliteringen kommer igång före patienten startar sin cancerbehandling. Då ökar medvetenheten om det som komma skall, och patienten får en grund att stå på. – Den fysiska rehabiliteringen kan vara sådana saker som att träna rösten och rehabilitera för att behålla funktionen att svälja och förmågan att gapa. Varje gång den första Fredrik tycker att han blivit mer ödmjuk med åren. Vid varje möte med en ny patient påminner han sig om att det är första gången patienten får höra det han ska säga. Fredrik säger också att han blivit mer lyhörd för den enskilda patienten. Vissa vill inte veta, andra vill veta i detalj. Det finns de som står helt ensamma utan anhöriga, utan hem. De som Fredrik Ho är överläkare på öron- näs och halskliniken på Hallands sjukhus. Han menar att cancerrehabiliteringen börjar när patienten får sin diagnos. inte har råd att betala för den särskilda sondmat de behöver. – Patienten har rätt att välja om han eller hon vill bli behandlad, eller inte. Min uppgift är att informera om alternativen och vilka bieffekterna blir. Men det är såklart svåra val för patienten att fatta. Projekt legitimerar arbete Fredrik säger att projektet stärkt det arbete han och kollegorna sedan tidigare lagt ner på att skapa en holistisk syn på patienten; att se hela människan. Cancerrehabiliteringsprojektet legitimerar att vi gör rätt saker och stärker det gentemot såväl chefer som kollegor, säger Fredrik. – Det har funnits tillfällen då arbetskamrater ifrågasatt varför en kontaktsjuksköterska pratar med en patient i 45 minuter i telefon. – Nu vet vi att vi gör rätt saker och har också fått ord på det. Hjälp i tid och med kvalitet Även om Fredrik är väldigt positiv till cancerrehabiliteringsprojektet säger han att det fortfarande är långt mellan målet ”samma rehabilitering till alla cancerpatienter” och där vi står i dag. Utmaningen för öron- näs och halskliniken är att få till samma nivå på omhändertagandet och rehabiliteringen oavsett om man behandlas i norra eller södra Halland. Arbetssättet skiljer sig åt en del, i norr har man bland annat inte haft tillgång till en kontaktsjuksköterska som är otroligt betydelsefull för patientens rehabilitering. Fredrik pekar också på två andra viktiga saker. Tillgång till specialkompetens. – När patienten behöver en dietist, logoped eller kurator är väntetiden ofta alldeles för lång. Tillgången finns på papperet men fungerar inte i verkligheten. Patienten kan inte vänta hur länge som helst på hjälp. Rehabilitering behöver sättas in i rätt tid för att få optimal effekt och förhindra försämring. Och kompetens som ger resultat. – Vi skulle behöva en kurator som känner vår patientgrupp. Som vet vilka specifika problem våra patienter har, vad de oroar sig för och hur deras situation ser ut. Det skulle innebära otroligt mycket och helt klart påverka effekten av kuratorns hjälp. Ovanstående är önskemål. Viktiga sådana men svåra för Fredrik att själv påverka på annat sätt än att påtala att det behövs fler resurser. Därför får han säga det en gång till. – Det behövs fler resurser! y Läs och kommentera texten på bloggen! ”Vi måste inse att det inte är så komplicerat att komma igång” carina karlsson, onkologisjuksköterska Bilden av den cancersjuka kvinnan som får träffa sin hund en sista gång etsar sig fast. Vårdpersonalen gör mötet möjligt genom att skjutsa kvinnan, i sjukhussängen, till ett grönområde precis utanför vårdavdelningen. Där väntar hennes man och deras hund som springer fram emot sin matte. – Nästan allt är möjligt, säger onkologisjuksköterska Carina Karlsson som var med om händelsen ovan. – För mig handlar cancerrehabilitering väldigt mycket om att glädja i stunden och uppmuntra till att fortsätta drömma och tänka på saker man tycker om att göra. Även om man kanske inte kan göra dem just nu. carina karlsson, onkologisjuksköterska Onkologisjuksköterska Carina Karlsson har flera tankar kring hur hon och hennes kollegor på avdelning 83 kan arbeta med cancerrehabilitering. Att själen och glädjen är viktig återkommer Carina ofta till. Hon säger att om man mår bra i själen så hanterar man sin sjukdom bättre. Det gäller både patient och närstående, och det underlättar också vårdpersonalens arbete. – Många som har cancer upplever någon gång att de är en börda för sin familj som får ta ett stort ansvar. Kan vi hjälpa till att ”lyfta” en make, en dotter eller någon annan anhörig så får det positiva effekter för alla. Cancerrehabilitering handlar inte enbart om patienten, utan lika mycket om alla andra runtomkring – fru, make, barn, föräldrar, vänner … Att komma igång Carina Karlsson arbetar på avdelning 83 på Hallands sjukhus Halmstad. 83:an har hand om patienter inom bröst-, kärl- och akutkirurgi. Personalen där har inte riktigt kommit igång än med att göra rehabiliteringsplaner. Carina tror att en anledning kan vara att avdelningen har flera olika specialiteter och att endast en del av patienterna har en cancerdiagnos. En annan orsak kan vara föreställningen om att det är väldigt tidskrävande. Men Carina är optimistisk. – Jag tror vi behöver sänka ribban något. Vi tror nog att det är mer komplicerat att göra rehabiliteringsplaner än vad det i själva verket är. – Rent konkret behöver vi avsätta en dag då vi pratar om hur vi ska lägga upp arbetet med cancerrehabilitering hos oss. Sen tror jag det bara är att starta. Vi arbetar ju faktiskt med cancerrehabilitering redan idag, fast inte så strukturerat. Få samma bild Det är viktigt att avdelningschefen stöttar arbetet med cancerrehabilitering, säger Carina. Hon tror också det är väldigt bra att de flesta på avdelningen har gått den halvdagsutbildning som projektet erbjudit. – Då har vi samma bild och ”tänk” kring cancerrehabilitering. För dem som inte hade möjlighet att gå utbildningen så finns den på webben, tipsar Carina. Ansvarigt vårdpar Idag diskuterar Carina och hennes kollegor rehabi- litering främst på storronden och i de arbetsteam de har tillsammans med kuratorn, sjukgymnasten och arbetsterapeuten. För att cancerrehabiliteringen ska bli mer strukturerad för varje patient har Carina en idé om att utse vårdpar som ansvarar för att göra både vård- och rehabiliteringsplan. – Det kan vara en sjuksköterska och en undersköterska som tar ett helhetsgrepp tillsammans kring varje patient. Carina tror på att sporra varandra i arbetet kring cancerrehabilitering men hon säger och hoppas samtidigt på att cancerrehabilitering blir ett uppdrag från ledningen. – Då lyfter vi verkligen hur viktig cancerrehabilitering är. Jag tror också att det skulle innebära att vi får avsatt mer tid för att arbeta med det. – Vi kan göra så otroligt mycket om vi bara tillåts arbeta utifrån en helhetssyn av varje patient. y Läs och kommentera texten på bloggen! I Sverige finns sex regionala cancercentrum. Där bedrivs arbete med att utveckla patientprocesser för en mer sammanhållen och patientfokuserad cancervård. Samtliga regionala cancercentrum är ålagda att arbeta för att även utveckla en cancerrehabiliteringsprocess. Regionala cancercentrum i samverkan har, utöver sina egna hemsidor, även en gemensam webbplats: www.cancercentrum.se Cancerfonden finansierar mycket av svensk cancerforskning och bedriver även förebyggande arbete. Vårdpersonal kan dessutom söka stipendier för utbildning och konferens kopplat till cancervård. www.cancerfonden.se 2013 ska det första nationella vårdprogrammet för cancerreha­bilitering vara klart. Fram till dess hänvisar vi till vårt regionala program som du hittar på: www.skane.se/cancerrehabilitering SWEDPOS Svensk förening för psykosocial onkologi och rehabilitering erbjuder multiprofessionell sakkunskap inom cancerrehabilitering. www.swedpos.se Landstingens och regionernas gemensamma webbplats för råd om vård www.1177.se har särskilda sidor som vänder sig till cancerberörda: www.1177.se/cancer Sveriges kommuner och landsting (SKL) har en central roll i arbetet med att skapa ännu bättre cancervård. På denna sida kan du överblicka SKLs projekt i det arbetet: www.skl.se/cancervard Under projekttiden har vi haft gott stöd och god hjälp från patient- och närståendeföreningar och då kanske framförallt Nätverket mot cancer www.natverketmotcancer.se och Ung cancer www.ungcancer.se som båda arbetar diagnosövergripande. Förteckning över olika patient- och närståendeföreningar hittar du på: www.1177.se/Tema/Cancer/Hjalp-och-stod Region Hallands fortsatta arbete med att utveckla cancerrehabilitering kan du följa på webben. Information, material, blogg med mera kommer att samlas på en gemensam webbsida: www.regionhalland.se/cancerrehabilitering