SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 1-2009
Dugliga subjekt på idrottslig arena
– kollektiva föreställningar om femininitet,
maskulinitet och funktionsnedsättning
Vad uppfattas och förstås egentligen som maskulint, feminint och dugligt i idrottsliga sammanhang? Kan en elitidrottare ha en funktionsnedsättning? I min doktorsavhandling; Bending
Mainstream Definitions of Sport, Gender and Ability. Representations of wheelchair racers
undersökte jag hur genus och duglighet kommer till uttryck inom rullstolåkning, motsvarigheten till löpgrenarna inom friidrott. Studien är baserad på intervjuer med svenska och
australiensiska kvinnor och män som tävlar i rullstolsåkning på elitnivå. Vidare analyserades
nyhetsmedias rapportering från Paralympics. Studien syftade till att närmare granska och analysera hur rullstolsåkarna uppfattade och förstod sig själva och sitt idrottande och hur nyhetsmedia valde att skildra idrottarna och deras prestationer.
Kim Wickman
Pedagogiska
institutionen
Umeå Universitet
I denna artikel kommer jag att ge
en kort inledande beskrivning av
den forskning som producerats inom
området för idrott, genus och funktionsnedsättning under de senaste tre
decennierna. Därefter ger jag några
exempel från min egen avhandling
(Wickman, 2008) som ur ett poststrukturalistiskt perspektiv behandlar detta
område.
Idrott, genus och funktionsnedsättning – en terrängbeskrivning
På den idrottsliga arenan demonstreras
duglighet såväl som femininitet och
maskulinitet. Den funktionella och
könade kroppen bekräftas, beundras
och synliggörs inte minst inom media,
sport- och modeindustrin (Knight &
Giuliano, 2003). Vissa forskare menar
att idrotten som social institution
upprätthåller traditionella värden som
ofta privilegierar vita heterosexuella
medelklassmän och marginaliserar
bland andra kvinnor (Olofsson, 2003,
2005) och idrottare med funktionsnedsättningar (Hargreaves, 2000). Under
de senaste åren har relationen mellan
genus och idrott behandlats av ett flertal nordiska samhällvetenskapliga fors-
kare som exempelvis Fasting (2005),
Hovden (2005), Larsson (2001) och
Olofsson (1989).
Handikappforskning (på engelska,
disability studies) är ett växande forskningsområde som innefattar många
olika teoretiska perspektiv och ansatser
(Shakespeare, 2000; Barron, 2004).
Emellertid har handikappforskningen
kritiserats för att inte problematisera
genus och på motsvarande sätt har
genusvetenskapliga studier i begränsad
utsträckning behandlat funktionsnedsättning (Kristiansen & Traustadóttir,
2004; Barron, 2004). Den handikappidrottsforskning som producerats under
det senaste decenniet pekar på en större
mångfald av teoretiska perspektiv och
ansatser och en större öppenhet för
alternativa angreppssätt. Kvalitativa
studier med samhällsvetenskaplig
inriktning kompletterar idag tidigare
kvantitativa, ofta medicinskt inriktade
studier. Främst handlar det om en
ökad kunskap om idrottens betydelse
i identitetsskapandet med avseende på
genus och funktionshinder och medierepresentationer av idrottande män och
kvinnor med funktionsnedsättningar
(Wickman, 2007).
31
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 1-2009
Mot bakgrund av tidigare forskning
vet vi att funktionshindrade kvinnor
har svårare än funktionshindrade män
och icke-funktionshindrade kvinnor att
socialiseras in i idrott. Vi vet att funktionshindrade kvinnors möjligheter
att identifiera sig med idrott försvåras
genom idrottens nära koppling till vissa
maskulina ideal så som exempelvis
dominans, självsäkerhet och aggression (Seymour, 1989). Vi vet också att
sådana ideal även försvårar alternativa
identitetskonstruktioner bland funktionshindrade män (Sparkes & Smith,
2002). Tidigare forskning visar också
att många funktionshindrade kvinnor
har svårt att se sig själva som dugliga
och deltagande subjekt och att de har
få socialisationsagenter när det gäller
idrott. I kontrast till ovanstående
resonemang visar forskningen också
att funktionshindrade kvinnor tävlar
och tränar i olika sammanhang och på
olika nivåer samt att kvinnor i likhet
med män upplever idrott som positivt
i fråga om självuppfattning, kroppslig
kompetens och prestation (Hargreaves,
2000). Mot denna bakgrundsbeskrivning övergår jag nu till att ge några
exempel ur min egen avhandling.
Det komplexa samspelet
Fysisk förmåga är grundläggande för
utövande av idrott, inte minst när det
gäller elitidrott där energi, uthållighet, styrka och kroppskontroll idealiseras. Utifrån ett sådant perspektiv
är rullstolsåkare som presterar på
elitnivå troligen utsatta för motsägelsefulla föreställningar. Å ena sidan är
rullstolsåkarna per definition ”funktionshindrade”, å andra sidan har de
en högre duglighet än de flesta andra
eftersom deras kroppar är fysiskt tränade att prestera på elitnivå (Wickman,
2008). Att vara kvinna, idrottare och
ha en funktionsnedsättning är också
motsägelsefullt eftersom endast ett
fåtal kvinnor är idrottsaktiva och än
färre når elitnivå i sin idrott. När det
gäller rullstolsidrotter är en förklaring
till att så få kvinnor utövar idrott en
ojämn rekryteringsbas då de flesta
unga människor som hamnar i rullstol är män. Det är känt att genus i
likhet med exempelvis etnicitet, klass
och sexuell orientering strukturerar
idrottsliga erfarenheter, men det är
förhållandevis få studier som behandlar
sådana frågor inom handikappidrotten.
Bakomliggande kulturella, sociala och
historiska orsaker till varför avsevärt
färre rörelsehindrade kvinnor än män
utövar idrott är därmed ett tämligen
outforskat område (Wickman, 2007).
32
Madelene Nordlund framgångsrik rullstolsåkare i Paralympics. Idrott är ett område där både män och kvinnor
med funktionsnedsättningar kan framstå som starka, oberoende och självständiga. Foto Scanpix.
Jag vill i likhet med Hargreaves (2000)
hävda att funktionshindrade kvinnors engagemang i idrott bidrar till en
förändring av dominerande föreställningar om funktionsnedsättning och att
idrott är ett område där både kvinnor
och män med funktionsnedsättningar
kan framstå som starka, oberoende
och självständiga. Idrottsskildringar
av män och kvinnor med funktionsnedsättningar är därmed betydelsefulla
för att komplettera den i media vanligt
förekommande bilden av funktionshindrade som hjälpbehövande, beroende och osjälvständiga. Inte minst
blir detta viktigt för unga människor
med funktionsnedsättningar i deras
sökande efter en vuxenidentitet där inte
alltid icke-funktionshindrade män och
kvinnor räcker som förebilder. Jag vill
därmed påstå att handikappidrott är
ett sammanhang inom vilket genusrelaterade frågeställningar kan bidra
till en utveckling av både handikappforskningen och genusforskningen.
Exempelvis genom att närmare studera
funktionshindrade män och kvinnors
livskontexter, erfarenheter och identitetskonstruktioner.
Handikappidrott fascinerar och
provocerar
Min avhandling visar att media inte
tar tillvara möjligheten att framställa
rullstolsåkarna som kompetenta och
självständiga idrottande kvinnor och
män. Att övervinna sin funktionsnedsättning genom att delta i en tävling
framställs exempelvis som den största
seger en rullstolsåkare kan vinna. Om
hon eller han kommer först eller sist
blir därmed ovidkommande. Det gör
det svårt för rullstolsåkarna själva och
människor i allmänhet att uppfatta och
förstå det ”idrottsliga” i tävlingsprestationen. I min avhandling framgår
det också att handikappidrott inte
betraktas som ”riktig” idrott vare sig
av rullstolsåkarna själva eller av media
vilket kan ge upphov till ambivalens
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 1-2009
och motsägelsefullhet i den egna identitetskonstruktionen som (handikapp)
idrottare. Intervjupersonerna i min
studie identifierar sig alltså inte som
handikappidrottare, inte heller som
friidrottare, utan som rullstolsåkare.
Därmed skulle man kunna säga att
de gör motstånd mot färdiga sociala
kategorier och skapar ett eget sätt
att uppfatta och förstå sig själva som
idrottare.
Vidare tycks begreppet handikappidrott och dess blandning av
rehabilitering/habilitering och idrott
vara problematiskt. I exempelvis
medierepresentation, integrering och
identitetskonstruktioner av idrottare
med funktionshinder blir handikappidrott mycket handikapp och lite idrott.
Handikappidrottens inslag av rehabilitering/habilitering kanske delvis
ger svar på varför media tenderar att
upprätthålla diskrepansen mellan det
som betraktas som ”riktig” idrott och
handikappidrott (Wickman, 2007).
Emellertid är en gränsdragning mellan
rehabilitering och elitidrott svår då
många idrottare med funktionsnedsättningar betraktar sitt eget idrottande
utifrån båda aspekterna. En ökning av
antalet idrottande män och kvinnor
med funktionsnedsättning i kombination med en professionalisering av
flertalet, så kallade handikappidrotter,
har emellertid bidragit till en ökad
nationell och internationell mediebevakning.
Att utmana kollektiva föreställningar
I min avhandling belyser jag det komplexa samspelet mellan genus, idrott
och duglighet. Avhandlingen bidrar
därmed till att ifrågasätta gränser som
upprättats mellan kvinna och man, elitidrott och handikappidrott respektive
duglighet och oförmåga, gränser som
många gånger tagits för givna men som
inte desto mindre är sociala konstruktioner. Rullstolsåkarna i min avhandling gör motstånd mot kollektiva
föreställningar om duglighet och idrott
genom att, som jag tidigare nämnt,
definiera sig själva som rullstolsåkare
och inte som handikappidrottare.
Tävlingsstolen för rullstolsåkaren blir
motsvarigheten till cykeln för cyklisten.
Samtidigt underkastar sig rullstolsåkarna dominerande föreställningar om
genus och duglighet genom att särskilja
sig själva som rullstolsåkare från handikappidrottare. Dessa definieras som
”de andra”, som med sina omfattande
funktionsnedsättningar är oförmögna
att utföra ”riktiga” idrottsprestationer.
Rullstolsåkning representerar i hög
grad maskulina värden såsom fart,
styrka, mod och kraft. Detta gör det
möjligt för manliga utövare att rekonstruera och upprätthålla en maskulin
identitet genom idrottandet. Jag har
till skillnad från exempelvis Seymour
(1998) inte funnit stöd för att dominansen av maskulina värden har haft
en negativ inverkan på de kvinnliga
rullstolsåkarnas identitetsskapande.
Emellertid bygger denna slutsats
på intervjuer med kvinnor som har
etablerat sig på elitnivå och alltså inte
med kvinnor som av olika anledningar
avbrutit sitt idrottsliga engagemang.
Det går därmed inte att utesluta att det
finns ett samband mellan få elitidrottande kvinnor med funktionsnedsättningar och rullstolsåkning och dess
nära koppling till maskulina värden.
Idrott tycks på olika sätt öka individens självkänsla, självständighet och
möjlighet till social interaktion. Trots
att positionerna har flyttats framåt vet
vi fortfarande lite om funktionshindrade mäns och kvinnors idrottsliga
erfarenheter. Det finns även kunskapsluckor om gränsöverskridande idrotter,
exempelvis lagsporter där funktionshindrade och icke funktionshindrade
män och kvinnor tävlar och tränar tillsammans. Handikappidrottens framtid
med avseende på en strävan mot ökad
inkludering av idrottare med funktionsnedsättningar i specialidrottsförbunden är också en högaktuell fråga. Jag
tänker närmast på vilka konsekvenser
en sådan förändring skulle kunna få för
nuvarande handikappidrotter och för
den enskilde idrottsutövaren och hans
eller hennes möjligheter till ett aktivt
idrottsliv. Inte minst vad en inkludering av idrottsmän och kvinnor med
funktionsnedsättningar skulle kunna
tillföra de specialidrottsförbund som
kan tänkas komma ifråga.
Sammanfattningsvis har jag i min
avhandling funnit att idrottare med
funktionsnedsättningar påverkar och
utmanar kollektiva föreställningar
om genus, idrott och duglighet genom
sin närvaro och sina anspråk på (elit)
idrott. Idrottens arena är därmed viktig
att studera i relation till genus och
funktionsnedsättning då sådan forskning kan utmana och bidra till förändring av maktrelationer kopplade till
exempelvis, genus, kropp och prestation och öka möjligheterna till alternativa identitetskonstruktioner. Slutligen
vill jag påstå att kollektiva föreställningar om idrott och om femininitet,
maskulinitet och funktionsnedsättning
är under förändring även om förändring tar tid.
Referenser
Barron, K. (2004). Genus och funktionshinder.
I K. Barron (Red.), Handikapp och samhälle
(pp. 15-51). Lund: Studentlitteratur.
Fasting, K. (2005). Fight or Flight?: Experiences of Sexual Harassment among Female
Athletes. I P. Markula (Ed.), Feminist Sport
Studies. Sharing Experiences of Joy and Pain
(s. 129-145). New York: State University of
New York Press.
Hargreaves, J. (2000). Heroines of sport. The
politics of difference and identity. London:
Routledge.
Hovden, J. (2005). Fra Likestilling -til nytte
og nytelse? Kjønnskonstruksjoner og markedstyrning i idretten. Sociologisk Forskning,1,
19-26.
Knight, J. L., & Giuliano, T. A. (2003). Blood,
sweat, and jeers: The impact of the media’s
heterosexist portrayals on perceptions of male
and female athletes. Journal of Sport Behaviour, 26(3), 272-285.
Kristiansen, K., & Traustadóttir, R. (Eds.).
(2004). Gender and disability. Research in the
Nordic countries. Lund: Studentlitteratur.
Larsson, H. (2001). Iscensättningen av kön i
idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen
och idrottskvinnan (Akademisk avhandling,
Stockholms universitet).
Olofsson, E. (1989). Har kvinnorna en sportlig
chans? Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna under 1900-talet (Akademisk avhandling, Umeå universitet).
Olofsson, E. (2003). Den föränderliga kvinnligheten. Svensk Idrottsforskning, 2, 41-47.
Olofsson, E. (2005). The discursive construction of gender in physical education in
Sweden, 1945-2003: is meeting the learner’s
needs tantamount to meeting the market’s
needs? European Physical Education Review,
3, 219-238.
Seymour, W. (1998). Remaking the body:
Rehabilitation and change. London: Routledge.
Sparkes, A. C., & Smith, B. (2002). Sport,
spinal cord injury, embodied masculinities, and
the dilemmas of narrative identity. Men and
masculinities, 4(3), 258-285.
Shakespeare, T. (2000). The disability reader:
Social science perspectives. London: Continuum.
Wickman, K. (2007). Genus och funktionshinder: Några nedslag i forskningen kring
handikappidrott. Available online at: http://
www.idrottsforum.org/articles/wickman/wickman070516.html (accessed 16 January 2008).
Wickman, K. (2008). Bending mainstream
definitions of sport, gender and ability – representations of wheelchair racers. (Akademisk
avhandling, Umeå universitet).
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=1586
Kontakt:
Kim Wickman, F.D, Lektor
Pedagogiska institutionen,
Umeå Universitet
901 87 Umeå, Sverige
Tel: 090 786 9325
Fax: 0907866693
E-mejl: [email protected]
http://www.pedag.umu.se/personal/
wickman_k/index.htm
33
