I Guds namn: Ett brev till muslimer, judar och kristna
Bismi llāh ar-raḥmān ar-raḥīm (I Guds , den nåderikes, den barmhärtiges namn)
as-salām ‘alaykum (Frid vare med er alla)
Detta ”grupp-brev” som jag, en muslimsk kvinna, har fått äran att skriva, riktar sig först och
främst till judar, kristna och muslimer, som håller sina respektive traditioner kära. Det skrivs
i en tid när världen är bittert delad, när extremism, trångsynthet och hat resulterar i
skrämmande handlingar, terrorism, brutalitet och förstörelse. Våldet har ökat med en sådan
fart i våra dagar att det gjort oss mer eller mindre känslokalla. Men den senare tidens
händelser när 132 barn mellan 8 och 18 år gamla sköts ihjäl vid Army Public School i
Peshawar i Pakistan (16 december 2014) och attacken mot Charlie Hebdo i Paris utförd av AlQaeda-grenen i Yemen, som resulterade i 12 döda (7 januari 2015) sände chockvågor över
hela världen. Sådana bestialiska handlingar tyder utan någon som helst tvekan på att något
har gått fruktansvärt fel i vår värld. Det faktum att gärningsmännen ropade Allāhu akbar
(Gud är störst) medan de sköt ihjäl sina offer visar ytterligare hur förstörda de var som
åkallade Guds namn, han som är Raḥmān och Raḥīm – ord som i allra högsta grad står för
barmhärtighet, medkänsla och nåd. Sura 5: al-Mā ’ida:32 upprepar en befallning som gavs
”Israels barn” (som också gäller för kristna och muslimer), nämligen att om man orättfärdigt
dödar en enda människa är det samma sak som att döda hela mänskligheten, medan om
man räddar en enda människas liv är det som att rädda livet på hela mänskligheten.
Den situation vi nu ser ställer frågor som djupt oroar många. Särskilt skrämmande är de –
eller borde vara – för muslimer, kristna och judar som tror att Guds Ande andats i dem, vilket
gör dem till mottagare av särskilda gåvor eller förmågor, men också av ett särskilt ansvar.
Koranen, som muslimerna ser som Guds Ord, har lärt dem att människorna utsetts till Guds
ställföreträdare på jorden – khalā’f al-‘arḍ – som måste vårda den jord där vi lever. De har
också befallts att sträva efter att så långt som möjligt utveckla sina möjligheter, eftersom de
skapats av Gud ”i den bästa skapnad” (sura 95: at-Tīn: 4), ständigt medvetna om den
Koranens världsbild som ligger i orden i sura 53 An-Najm: 42: ”och att slutpunkten är
återkomsten till din Herre”, en världsbild innefattad i den islamiska traditionen (hadithen)
som: ”Skapa i er Guds egenskaper”.
Gud har många attribut. Islamiska mystiker talar ofta om Guds nittionio namn av vilka vart
och ett har sin särskilda betydelse. Vilket av Guds alla attribut bör muslimer, judar och
kristna försöka inprägla i sig? Det finns olika, också motstridiga skolor eller teologiska
perspektiv i våra tre religiösa traditioner. Men centralt för Gudsbegreppet, och för vår
erfarenhet av Gud, i de monoteistiska traditionerna judendomen kristendomen och islam
är att Gud är barmhärtig och medkännande. Det betyder att allt vad Gud gör, alla hans
handlingar, alla de sätt på vilka han svarar oss, är fulla av nåd. Också när Gud måste döma
och ingripa, är de domarna och de handlingarna barmhärtiga.
Här bör det tilläggas att Koranen, som fäster stor vikt vid Guds rättvisa, skiljer mellan två
sorters rättvisa. Den ena heter ‘adl, vilket betyder ”att vara likställda, varken mer eller
mindre”. A. A. A. Fyzee förklarar begreppet och säger: ”I en domstol måste båda parternas
1
anspråk eller påståenden behandlas på samma sätt, utan särskild vikt lagd vid den ena eller
den andra sidan.” Jämnt balanserade vågskålar är tecknet för ’adl eller lagisk rättvisa.
Den andra sortens rättvisa som omtalas i Koranen kallas ehsaan, vilket ordagrant betyder
”att återställa balansen genom att gottgöra en förlust eller en brist”. För att riktigt förstå vad
det innebär är det viktigt att känna till att Koranen ser det ideala samhället eller samfundet
som en umma, vilket kommer av ordet umm (moder). Kännetecknen för en moder och
moderlig kärlek och medkänsla hör också samman med Guds två mest utmärkande attribut,
nämligen Raḥmān och Raḥeīm med roten R-Ḥ-M (livmoder), samma på arabiska och
hebreiska. Det ideala umma värnar om alla sina medlemmar, precis så som en idealisk mor
värnar om alla sina barn, trots att hon vet att de inte är lika i alla avseenden och att de har
olika behov. Att ge något av barnen vissa förmåner skulle vara orättvist, men en mor som tar
hänsyn till ett barns särskilda behov om barnet blir utsatt för något, hon handlar inte
orättvist, hon är då ett exempel på vad som ligger i iḥsān eller medkännande rättvisa genom
att se till att balansen återställs vad gäller det barnet. Att Gud alltid är rättvis framkommer
med all önskvärd tydlighet i Koranen, men varje sura (utom en) börjar med orden Bismi llāh
ar-raḥmān ar-raḥīm . Denna åkallan upprepar muslimerna inte bara när de läser Koranen
utan som inledning till allt av vikt, också i sitt dagliga liv.
När vi talar om Guds nåd finns det särskilt två verser (12 och 54) i sura 6: al-An‘ām som vi
ska se litet närmare på. Vers 12 lyder:
Säg: ”Vem tillhör allt det som är i himlarna och på jorden?” Säg: ⌠Allt
tillhör⌡Gud, ⌠Gud som⌡ har stadfäst nådens och barmhärtighetens ⌠lag⌡.”
Vers 54 lyder:
Och när de som tror på Våra budskap kommer till dig, säg då: ”Fred vare med
er! Er Herre har för Sig stadfäst nådens och barmhärtighetens ⌠lag⌡.”
Den framstående muslimske forskaren Muhammad Asad har i sin översättning och
utläggning av Koranen sagt à propos de här två verserna att ”orden ’Gud har för sig stadfäst
som en lag” (kataba ‘alā nafsihi) förekommer bara två gånger i Koranen – och på båda
ställena har inget av de andra gudomliga attributen med syftning på Hans nåd och
barmhärtighet (raḥma) beskrivits på det sättet. Denna Guds särskilda nåd och barmhärtighet
framhålls också i sura 7: al-A‘rāf: 156: ’Min nåd och Min barmhärtighet når överallt’ och
återkommer i den tillförlitliga tradition där Gud enligt profeten (Muhammad) säger om sig
själv: ’Sannerligen, min nåd och min barmhärtighet är större än min vrede’ (Bukhari och
Muslim).” (Hadithen återgiven i Koranens budskap)
Temat om Guds nåd som är allomfattande och gränslös är ett av de viktigaste i Koranen.
Det uttrycks på många sätt. Till exempel i sura 2: al-Baqara står det i vers 185: ”Gud vill göra
det lätt – inte tungt – för er” och i vers 286: ”Gud lägger inte på någon en tyngre börda än
han kan bära”, sura 3: Āl- ‘Imrān säger i vers 74: ”Guds nåd är en outsinlig källa” och i vers
150: ”Men Gud är er Beskyddare och Han är den bäste Hjälparen”; sura 4 an-Nisā’ säger i
verserna 25-28: ”Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig … Gud vill vända Sig till er och
innesluta er i Sin nåd… Gud vill lätta era bördor” och i vers 64: ”Gud i sin barmhärtighet …”,
2
sura 5: al-Mā’ida vers 6 säger: ”Gud vill inte lägga på er tunga bördor, men⌠Han⌡ vill rena er
och fullkomna Sin nåd mot er” och sura 6: al- An‘ām vers 147: ”Er Herres barmhärtighet når
överallt…”
Guds nåd mot människorna kommer också på ett mäktigt sätt fram i verser som är av
fundamental betydelse i islamisk mystik. Till exempel: sura 2: al-Baqara: 186 där det står:
”När mina tjänare frågar dig om Mig svara då att Jag är nära; Jag besvarar den bedjandes
bön när han ber till Mig…”, sura 27: an-Naml: 62 ställer en retorisk fråga: ”Vem är Den som
bönhör den betryckte som ropar till Honom i nöd och befriar denne från det onda ⌠som
plågade honom⌡, och vem är Den som har låtit er ta jorden i besittning?”; sura 40: Ghāfir: 60
säger: ”Er Herre säger: ”Be till Mig, så skall Jag besvara er ⌠bön⌡” och sura 50: Qāf: 16 visar
på hur nära Skaparen står mänskligheten: ”Ja, Vi har skapat människan och Vi vet vad
hennes själ viskar till henne, eftersom Vi är närmare henne än hennes halspulsåder.”
Guds barmhärtighet, medlidande och nåd betonas lika mycket i de judiska och de kristna
heliga texterna – i den hebreiska Bibeln och i Nya Testamentet – som i Koranen. Ibland
talas det i den hebreiska Bibeln mera i detalj om Guds nåd än i de andra, som t ex i Psaltaren
103 om ”Guds kärlek” står det i verserna 8-12: Barmhärtig och nådig är Herren, långmodig
och stor i mildhet. Han går inte ständigt till rätta och behåller ej vrede evinnerligen. Han
handlar inte med oss efter våra synder, och vedergäller oss inte efter våra missgärningar. Ty
så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. Så
långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss.” Hänvisningar till
Guds överflödande och eviga barmhärtighet finner vi på många stället i Psaltaren (t ex 23:6,
25:6-7, 31:7, 36:5, 37:26, 40:11-12, 51:1-2, 52:8, 57:9-11, 86:5, 100:5, 103:8-12, 106:1,
107:1, 109:26-27, 115:1, 118:1-4 och 29, 119:64, 130:7, 136:1, 145:8-9) och i många andra
texter i den hebreiska Bibeln (t ex Andra Moseboken 34:6-7, Fjärde Moseboken 14:18,
Femte Moseboken 4:31, Första Kungaboken 8:23, Nehemja 9:27, Första Krönikeboken 16:34,
Andra Krönikeboken 30:9, Jesaja 30:18, 49:13 och 54:8, Jeremia 3:12, Klagovisorna 3:22-23
och 32, Daniel 9:9, Hosea 2:23, Joel 2:12-13 och Mika 7:18) 1
Förutom dessa starka försäkringar om Guds barmhärtighet, medlidande, nåd och
kärleksfulla mildhet i den hebreiska Bibeln/Gamla testamentet som läses och aktas av
många kristna, finns det i Nya testamentet många texter som upprepar samma tro och
övertygelse. Jesus gör Guds barmhärtighet till en förebild, en spegel för lärjungarna, när
han i Lukas 6:36 uppmanar dem: ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.” Den
viktiga roll som Guds barmhärtighet och nåd har betonas ofta i berättelserna om Jesu liv, i
Apostlagärningarna och i epistlarna i Nya testamentet. Jag hänvisar här till några ställen, t
ex Matteus 5:7, Lukas 1:50 och 78, Apostlagärningarna 20:24. Romarbrevet 5:8 och 15, 6:15,
9:22-24 och 12:1, Första Korinthierbrevet 10:13, Andra Korinthierbrevet 1:3, Efesierbrevet
2:4-7, Kolosserbrevet 3:12-13, Andra Timotheosbrevet 1:9, Titusbrevet 2:11 och 3:5,
1
(Ö.a.: Bibelcitaten är hämtade ur Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision av
1917 års översättning)
3
Hebreerbrevet 4:16, Jakobsbrevet 2:13, Första Petrusbrevet 1:3 och 5:10 och Andra
Petrusbrevet 3:9.
Även om tanken på Guds barmhärtighet, medkänsla och nåd är en källa till innerlig tröst och
hjälp för troende både i den islamiska, judiska och kristna traditionen, varför har jag ägnat så
mycket tid åt det temat i ett brev skrivet som ett bidrag i en interfaith dialog om mänsklig
sexualitet? Svaret på den frågan finns i det jag lärt under mer än fyra decennier av mitt liv,
först på skolbänken, och sedan i världen där utanför. Jag började min bana som feministteolog 1974 och mitt engagemang i interfaith dialog 1979, och på båda dessa områden var
jag – under många år – en ensam muslimsk kvinna som stod inför väldiga utmaningar. Bland
alla dessa utmaningar finns det en som jag gärna vill nämna här, eftersom det i det fallet
handlar om mänskligt värde och mänsklig sexualitet, vilket ju är temat för den här
dialogen.
Med utgångspunkt i min tro och också i min forskning hade jag slutit mig till att kvinnor
och män, enligt Koranens – den högsta auktoriteten inom Islam – normgivande
undervisning, var jämlika inför Gud. Men var stod den jämlikheten att finna ute i världen,
var fanns den? Jag växte upp i en patriarkalisk kultur i Pakistan, ytterligare förvärrad genom
feodalism och tribalism, och var väl medveten om den orättvisa, det förtryck och det lidande
som de allra flesta flickor och kvinnor var utsatta för i det samhälle där jag levde. Det togs för
självklart där – likaväl som i muslimska sammanhang världen över – att kvinnorna är männen
underlägsna och underordnade. I och med den ”islamisering” som ägde rum i den muslimska
världen efter revolutionen i Iran 1979, blev negativa idéer och förhållningssätt gentemot
kvinnor institutionaliserade genom att det instiftades och verkställdes uttalat anti-kvinnliga
lagar. Den utmaning jag då ställdes inför som muslimsk kvinnlig teolog och aktivist var: hur
skulle jag komma till rätta med den enorma klyftan mellan å ena sidan Guds nåd och
barmhärtighet mot flickor och kvinnor (liksom mot alla marginaliserade människor) och
Hans omsorg och vilja att säkra deras grundläggande rättigheter, och å andra sidan den
verklighet som ett stort antal muslimska kvinnor nu levde i, kanske den mest missgynnade
minoriteten i världen?
Eftersom muslimerna är i hög grad ett ”bok-folk”, dvs de följer Koranen, blev en av mina
huvuduppgifter som feminist-teolog att analysera de texter i Koranen som relaterade till
kvinnofrågor. Dessa texter hade tidigare så gott som uteslutande tolkats av muslimska män,
då muslimska kvinnor – liksom judiska och kristna kvinnor i det förgångna – hade små eller
inga möjligheter att lära sig något om sina egna religiösa texter. Det betydde att den
muslimska kvinnans ontologiska, teologiska, sociologiska och eskatologiska status
definierats av män, av vilka många var utpräglat patriarkaliska i sina tankar och
värderingar. För att göra en exegetisk studie eller tolkning av kvinnorelaterade texter i
Koranen i ett icke-patriarkaliskt (eller feministiskt) perspektiv, måste jag arbeta fram en
egen hermeneutik eller tolkningsmetodik. Eftersom Koranen är skriven på arabiska vilket
(precis som hebreiska) är ett semitiskt språk där varje ord har en rot med flera betydelser,
var kriteriet på lingvistisk exakthet och på filosofisk konsekvens en viktig del i min
hermeneutik. Lingvistisk exakthet betydde att jag måste fastställa vad enskilda ord betydde i
Hijaz på 600-talet, där Koranen uppenbarades. Filosofisk konsekvens handlade om att
4
analysera vissa bestämda termer som återkom i flera olika sammanhang (t ex ”Adam”, som
förekommer 25 gånger i Koranen) för att avgöra huruvida termen brukats konsekvent (eller
inte).
Förutom dessa båda kriterier fanns det ett tredje – jag kallade det för ”det etiska kriteriet”
– vilket jag ansåg vara det allra viktigaste i min hermeneutik. Muslimer ser Koranen som
”Guds ord”, vilket är den högsta och slutgiltiga auktoriteten i alla frågor. Jag menar dock att
över och bortom ”Guds ord” finns Gud, att vi för att förstå ”Guds ord” måste ta
Upphovsmannens, nämligen Guds avsikt med i bilden. Enligt mitt sätt att se är själva
kärnan i Koranen dess etiska ramverk eller en samling av moraliska principer som gör det
möjligt för oss människor att genomföra den kategoriska befallning som Gud gett oss,
nämligen al-amr bi l-ma ‘rūf wa n-nahy ‘an ’al-munkar (att uppmuntra till att göra det som
är gott eller rätt och att förbjuda det som är ont eller fel).
Jag ser etiken som central inte bara i den islamiska, utan också i den judiska och kristna
religiösa världsbilden. I studiet av de profetiska centralgestalterna i judendomens,
kristendomens och islams begynnelse – Abraham, Jesus och Mohammed – slogs jag framför
allt av två mycket framträdande drag, som de alla hade gemensamma. Det första var deras
absoluta tro på och lydnad mot Gud som var den mest förbarmande, den mest
medkännande och den mest nåderike. Det andra var deras djupa andlighet, varur sprang en
moral eller sedelära som gav form åt Guds mest framträdande attribut. Dessa profetiska
gestalters exempel är något helt annat än vad vi annars finner i mycket av mänsklighetens
historia eller i religionshistorien i allmänhet, där det varit djungelns lagar – ”Might is Right” –
som gällt snarare än Guds moraliska lagar, Han som är den mest nåderike, den mest
barmhärtige. Detta gäller också de tre Abrahamitiska traditionerna – judendomen,
kristendomen och islam – där upphovsmännens passionerade moraliska låga hamnade i
bakgrunden allt eftersom tron blev institutionaliserade religioner mer upptagna med att
stärka och skydda sina respektive territorier än att grunda församlingar där rättvisa och
barmhärtighet rådde.
En snabbt ökande extremism under de senaste decennierna, i synnerhet militanta grupper
som begår de mest fruktansvärda brott, har lett till en stigmatisering av islam, eftersom
många av terroristerna identifierar sig som muslimer. Min definition av en muslim är att
han eller hon lever i enlighet med Guds vilja och önskan, Han som är Raḥmān och Raḥīm.
Enligt den definitionen kan de som handlar kränkande mot Guds främsta attribut och
moraliska befallningar inte anses vara muslimer, och de som angriper andra människors
rättigheter måste betraktas som angripare som ställt sig utanför våra Guds-centrerade
religioners gränser.
I Pakistan, som är mitt hemland, har man sett fler terrorattacker än i något annat land. Jag
mår illa när jag tänker på hur Malala blev skjuten (men räddad genom Guds nåd) och 132
oskyldiga skolbarn kallblodigt mördade för inte länge sedan. Jag sörjer dem som dödats, och
jag blir rasande när jag tänker på mördarnas omänsklighet. Men jag känner mig nödgad och
tvungen att tala om för världen att de mål, som får gärningsmännen att begå sådana
vidriga synder och brott, de har ingenting med islam att göra. Muslimer, liksom kristna och
judar och de som tillhör andra religioner, har mänskliga fel och brister. Men det är viktigt att
5
i tider som dessa minnas att tron på Gud som Raḥmān och Raḥīm är grunden på vilken
tiotals miljoner muslimers liv vilar. Den övervägande majoriteten muslimer i världen står
lika långt från Tehrik-e-Taliban, al-Qā‘ida och terrororganisationen som vågar kalla sig den
”Islamiska Staten”, som deras kristna bröder och systrar som tog avstånd från nazisterna.
Islam, kristendomen och judendomen, liksom många andra religioner, har flera dimensioner,
som den rituella, den mytologiska, den läromässiga, den sociala och den politiska. Varje
dimension erbjuder inom sitt eget fält det som är meningsfullt och viktigt för dem som
bekänner sig till de olika traditionerna. Men dessa olika traditioners historia visar att det har
funnits tider när en viss dimension har dominerat medan de andra varit av mindre betydelse.
I den värld vi nu lever i, till exempel, hör man ofta talas om ”politisk islam” eller
politiseringen av islam. Jag vågar hävda att i det sammanhang som vår värld just nu
befinner sig i, där man har många frågor på liv och död att tampas med, där är det
religionens etiska dimension som är den allra viktigaste. Den behövs, inte bara för att
fastställa inom vilka parametrar dessa frågor bör studeras, utan också för att fokusera på
vad som är bra och vad som är skadligt för oss människor. Det jag nu säger grundar jag på
min egen livserfarenhet som feministisk teolog och aktivist. Jag tillåter mig att här nedan helt
kort dela med mig av den erfarenheten, för det visar hur etiken kan användas för att ge dem
kraft och styrka som är marginaliserade och i underläge, men också för att väcka
medvetandet och samvetet hos dem som ligger bakom denna diskriminering.
I fyrtio års tid har jag försökt visa, först muslimska kvinnor och sedan de samhällen där
dessa kvinnor bor, att Gud, enligt Koranen, har gett dem deras grundläggande mänskliga
rättigheter, som ingen människa, ingen grupp, ingen representant för någon grupp kan ta
ifrån dem. Jag har rest över hela världen med uppdraget att undervisa muslimska unga
flickor och kvinnor om den normativa islamiska lära som finns innesluten i Koranen och i
profetens gärningar och som relaterar till alla sidor av deras eget liv. Det här uppdraget har
varit både svårt och farligt, men jag har alltid varit övertygad om att detta var enda sättet att
ge muslimska kvinnor en inre och yttre styrka.
Jag vill i det här sammanhanget nämna tre saker som gäller för väldigt många muslimska
kvinnor – de är fattiga, icke läskunniga och lever på landsbygden. Mångas liv är fulla av alla
möjliga slags umbäranden, men deras förtröstan och tro på Gud vacklar inte, och islam
håller dem hela tiden uppe. Men religionen gör dem också begränsade, för de har fått lära
sig att tro att islam kräver att de ska lyda och tjäna mannen. Jag har talat till muslimska
kvinnor av alla slag och alla samhällsklasser, i alla möjliga sammanhang över hela världen,
och visat dem på den grundläggande etiken i Koranen, som rätten till liv, till undervisning,
frihet, fysiskt välbefinnande och socio-ekonomisk rättvisa, och jag har gjort klart för dem att
de begränsningar som har ålagts dem i islams namn är kulturella och inte sanktionerade av
Gud. Jag vet att det jag har sagt har gått fram till många av dem – jag har kunnat se hur
deras ögon och deras sinne lyst upp när de började förstå att Guds vilja och önskan var att
de skulle börja ägna sig åt jihād fī sabīl Allāh (strävan för Guds sak) för att frigöra sig från de
bojor som håller dem fjättrade. Muslimska kvinnor som genom Koranens etik får kraft att
kämpa för att förverkliga sig själva blir ofta en katalysator för den andliga, moraliska
utvecklingen i den kultur där de lever.
6
Som universitetslärare i religion med speciell inriktning på kvinno- och genderfrågor hade jag
gjort grundliga studier av mänsklig sexualitet inom de större världsreligionerna. Innan jag
blev tillfrågad om jag hade möjlighet att delta i den här dialogen och skriva det här
”gruppbrevet” hade jag dock aldrig vare sig gjort någon specialinriktad studie eller
reflekterat över frågan om homosexualitet i allmänhet eller just i kontexten kristendom,
judendom och islam. Jag hade nog alltid tyckt att det var en komplicerad fråga. Min långa
kamp för att bygga upp ett solitt teologiskt fall för kvinnors jämställdhet med män i den
islamiska traditionen och för att visa att, eftersom kvinnor och män var jämlika inför Gud, så
måste de också vara jämlika i samhället, den kampen hade inneburit så många utmaningar
och tagit så mycket kraft och energi ur mig på många sätt.
Det gladde mig att se att muslimska kvinnor i allmänhet hade gjort stora framsteg sedan
1974 när jag började mitt arbete inom muslimsk kvinnoteologi, men jag kunde inte bortse
från det faktum att det fortfarande fanns stora grupper muslimska kvinnor i världen som
saknade kunskaper om sina Guda-givna rättigheter och som inte förmådde stå upp och ta
plats i de patriarkaliska sammanhang där de levde. Vid 71 års ålder ville jag slippa det jobb
och slit som jag hållit på med i fyra decennier och i stället fokusera på min egen inre resa.
Men hur skulle jag kunna lämna den sak som varit mitt livs största passion? Jag kände att jag
hade mycket arbete kvar att göra – och bad Gud att han skulle hela och stärka mitt fysiska
jag så att jag kunde fortsätta kampen.
När jag fick Anna Karin Hammars inbjudan att delta i den här dialogen, visste jag först inte
hur jag skulle svara. Hon var mycket rar och förstående – hon visste och förstod att detta att
vara en feministisk teolog i den muslimska kulturen redan på många sätt gjort min ställning
riskabel. Hon ville inte vara orsak till ännu fler problem i mitt liv och skulle mycket väl ha
förstått om jag tackat nej. Men det var något – kanske hennes så kärleksfulla tankar och tro
på mig, kanske något i mitt eget inre psyke – som fick mig att känna att det var något
särskilt som hänt. Som akademiker var jag ganska skrämd inför uppgiften, för jag visste ju
att jag aldrig ordentligt studerat frågan om homosexualitet i alla de relevanta religiösa texter
som finns, och inte heller i den allt rikare floran av litteratur i en mängd olika discipliner. Hur
som helst, jag kände mig kallad att acceptera Anna Karins inbjudan och att ge mig ut på en
ny seglats.
Jag hade inte lång tid till mitt förfogande innan jag skulle resa till Sverige för mötet, så jag
började ett intensivt studium av viktiga böcker och artiklar i ämnet. Jag bad också mina lärda
vänner om råd, vänner som specialiserat sig på judiska och kristna källor och interfaith
dialog, och andra, som genom meditation och bön gav mig andlig ledning. Därefter satte jag
mig ner och skrev det här brevet, inte med någon speciell disposition framför mig, men
med bönen Bismil-Laah ir Rahmaan ir Raheem, övertygad om att Gud skulle visa mig hur
jag skulle säga det jag ville säga.
Den här dialogens tema är mänsklig sexualitet, vilket varit föremål för mycken debatt
inom de flesta trosriktningar, också den judiska, den kristna och den islamiska. Om vi ser
bakåt i historien, på hur mänsklig sexualitet har uppfattats, från de äldsta traditionerna (t ex
hinduismen, buddhismen, judendomen, zoroastrerna) till senare traditioner (t ex
kristendomen, islam), så ser vi att synen på sexualitet varierar mellan i hög grad positiv och i
7
hög grad negativ. Sexualitet, vilket i sin vidaste bemärkelse står för ”egenskapen att vara
sexuell” bejakas av den judiska och den islamiska traditionen, för det faktum att
människorna har skapats som sexuella och också som sexuellt differentierade varelser
uppfattas som en väsentlig del i Guds plan för mänskligheten. I motsats till dualistiska
traditioner – religiösa eller filosofiska – ser dessa traditioner inte sexualitet som motsatsen
till andlighet. Men den syn på sexualitet som jag funnit inom den kristna traditionen tycks
dock vara ganska olik och bra mycket mer komplex än i den judiska och den islamiska
traditionen.
Det är viktigt att vi först har klart för oss hur man i den islamiska, judiska och kristna
traditionen såg på sexualiteten i ett heterosexuellt äktenskap innan vi tar itu med frågan
hur man i dessa traditioner såg på homosexuella relationer. Både den islamiska och den
judiska traditionen bejakar i hög grad det heterosexuella äktenskapet. Koranen
uppmuntrar alla muslimer som är kapabla och villiga att äkta en ”dygdig” eller ”kysk” man
eller kvinna, oavsett eventuell skillnad i status eller välstånd dem emellan. Äktenskapet
beskrivs som ett Guds ”tecken” på nåd och frikostighet gentemot människorna, som sura 30:
ar-Rūm:21 säger: ”Och till Hans under hör att Han har skapat hustrur åt er av er egen art, så
att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kärlek och ömhet uppstå mellan er. I detta
ligger helt visst budskap till människor som tänker.” Inom traditionell judendom ses
äktenskapet som en kontraktsbunden förening enligt Guds befallning, där en man och en
kvinna kommer samman och skapar en relation vari Gud är direkt involverad (Femte
Mosebok 24:1), medan den islamiska traditionen ser äktenskapet som ett socialt kontrakt
grundat på en ömsesidig överenskommelse mellan de båda makarna. Även om själva
bröllopsakten inte ses som ett sakrament eller ett förbund, talar Koranen om det som ”ett
högtidligt löfte” (sura 4: an-Nisā’:21).
Många religionsforskare har påpekat att man i den tidiga kristna kyrkan inte såg särskilt
positivt på det heterosexuella äktenskapet. Den framstående religionshistorikern Karen
Armstrong uppmärksammar att celibatet betraktades som ”den främsta kristna kallelsen”
och säger:
Jesus uppmanade dem som följde honom att lämna sina fruar och sina barn
(Lukas 14:25-26)- Paulus, den förste kristne tänkaren, menade att eftersom
Jesus skulle komma tillbaka och införa Guds rike där det inte skulle förekomma
några äktenskap eller att man gav en kvinna i äktenskap, det var helt enkelt
ingen mening med att tynga sig själv med en hustru eller man. Men detta, var
Paulus noga med att framhålla, var hans egen uppfattning, inte en gudomlig
befallning. Det var helt i sin ordning för kristna att gifta sig om de så ville, men
med tanke på den nära förestående Kristi återkomst, rekommenderade Paulus
personligen celibatet. Kyrkofäderna hänvisade ofta till de orden i Nya
testamentet för att smäda äktenskapet … (men) höll med om – även om det
skedde motvilligt – att äktenskapet var en del i Guds plan. Den helige
Augustinus sade att från början, i Edens lustgård, hade sex inom äktenskapet
varit förnuftigt och gott. Men efter Syndafallet hade sexualitet blivit tecken på
mänsklighetens kroniska syndfullhet, en rasande kraft inom en varelse, omöjlig
8
att behärska, en galen, bestialisk njutning som blir ett hinder för våra tankar på
Gud. Augustinus doktrin om arvsynden fick sexualitet och synd att ohjälpligt
förenas till ett i det kristna västerlandets fantasi. Detta fläckade för åtskilliga
århundraden äktenskapet som institution. Augustinus såg sin omvändelse till
kristendomen som en kallelse till celibat … Hans lärare, den helige Ambrosius
av Milano, menade att ”jungfrudomen är det enda som skiljer oss från djuren”.
Den nordafrikanske kristne teologen Tertullianus satte likhetstecken mellan
äktenskap och otukt. ”Att föredra jungfrulighet är inte att nedvärdera det äkta
ståndet”, skrev den helige Hieronimus. ”Ingen kan jämföra två ting om det ena
är gott och det andra är ont.” Martin Luther, som lämnade klostret för att gifta
sig, tog Augustinus dystra syn på sex i arv. ”Hur man än lovordar äktenskapet, ”
skrev han, ”kan jag inte gå med på att det inte är synd.” Äktenskapet var ett
”hospital för sjuka människor”. Det bara täckte över den skamliga akten med
ett anständighetens lager av fernissa, så att ”Gud kan blinka åt det”. Calvin var
den förste teologen i västerlandet att oreserverat lovorda äktenskapet, och
därefter började de kristna tala om ”det heliga äktenskapet”. Våra dagars
entusiasm över ”familjens värde” är därför ett tämligen sent fenomen. I den
romersk-katolska kyrkan måste prästerna dock fortfarande leva i celibat, och
vad som än offentligt sägs om det heliga i äktenskapet, betyder förbudet mot
konstgjord befruktning att sex bara är tillåtet om det finns en möjlighet till
fortplantning. Under stor del av sin historia har kristenheten haft en mer
negativ syn på heterosexuell kärlek än nästan någon annan av de större
trostraditionerna. (”Det icke-så-heliga äktenskapet” i The Guardian den 29 juni
2003).
Efter en snabb titt på synen på det heterosexuella äktenskapet generellt sett i
judendomens, islams och kristendomens historia vill jag påpeka att alla tre traditionerna ju
växte fram i en patriarkalisk kultur, som färgade deras syn på kvinnan. För nästan trettio år
sedan, när jag försökte förstå varför så många muslimer, kristna och judar ansåg att
kvinnan var mannen underlägsen och underordnad, hade jag identifierat tre
grundläggande teologiska antaganden som var roten till den uppfattningen, nämligen: (1)
att Gud först skapade mannen, inte kvinnan, eftersom kvinnan tros ha skapats av mannens
revben och därför är avledd och sekundär ontologiskt sett.¸(2) att kvinnan, inte mannen,
var den främsta orsaken till det som man vanligtvis kallar ”Syndafallet” eller utdrivandet
ur Edens lustgård, och därför måste alla ”Evas döttrar” ses med hat, misstanke och förakt;
och (3) att kvinnan skapades inte bara från mannen utan också för mannen vilket gör
hennes existens instrumentell och utan fundamental betydelse.
Min forskning har visat att dessa antaganden är helt obefogade i skenet av vad Koranen
säger om kvinnan. Flera kristna och judiska feministforskare har utmanat de traditionella
tolkningarna av de texter i Första Moseboken som har citerats som stöd för de antagandena.
Vårt samlade arbete har utan tvekan förändrat den akademiska diskursen vad gäller
frågan om jämställdhet kvinna-man i de judiska, kristna och islamiska traditionerna. Det
har också gett en förklaring och inspiration åt många – kvinnor och män – som alltid menat
att Guds ande andats lika mycket på alla människor. Inte bara är alla människor i grunden
9
jämbördiga i termer av sin skapelse, de är också likställda mottagare av den gåva de fått av
Gud, den nåderike och barmhärtige, universums skapare och hjälpare. I en av de mäktigaste
och skönaste verserna (sura 17: al-Isrā’:70) citerar Koranen Guds genljudande försäkran: ”Vi
har sannerligen visat Adams söner stor heder.”
Det faktum att forskare förkastat teologiska antaganden som i århundraden systematiskt
har reducerat kvinnor till mindre-än-fullt-mänsklig status och förvägrat dem jämställdhet
och värdighet, det är förvisso något att glädja sig åt. Men vad ska man göra åt det faktum
att många muslimer, kristna och judar fortfarande i realiteten menar att det säger sig
självt att kvinnorna är männen underlägsna och underordnade? Den dualistiska synen att
världen bestod av två fundamentalt olika enheter – ande och materia – upphöjde den förra
och ringaktade den senare, identifierade mannen med ande och själ och kvinnan med simpel
kroppslighet. Ett sådant sätt att tänka, vilket har genomsyrat många religiösa och filosofiska
traditioner och åstadkommit oändligt mycket lidande för kvinnor genom tiderna, det lever
fortfarande kvar bland många kristna, judar och muslimer även om de kanske inte alltid är
medvetna om det.
Den islamiska traditionen fick ärva inte bara de anti-kvinno-fördomar som fanns inom
kristendomen och judendomen, utan också de som gällde i de för-islamiska
beduinkulturerna. Där fanns ett ”hedersbegrepp” som tillhörde endast männen men som
kvinnan kunde få att råka i gungning om hennes uppträdande, i synnerhet i sexuellt
hänseende, ansågs vara opassande eller olämpligt. Från 1999 har jag varit engagerad i att
bygga upp ett internationellt samarbete mot ”hedersmord” på flickor och kvinnor, framför
allt i Pakistan som, tyvärr, är det land i världen med högst antal sådana avskyvärda brott.
Min studie av ”hedersbrott” fick mig att inse i hur hög grad denna pre-islamiska uppfattning
om ”heder”, som fullständigt hade förkastats av islam, hade blivit en del av den muslimska
kulturen i allmänhet. Amnesty International framhöll att ”hedersbrotten” i Pakistan
försvarades av många, däribland också sådana som hade ansvar för att lag och ordning skulle
gälla. I mitt idoga ”kampanjande” mot stympning och mord på mängder av unga flickor och
kvinnor använde jag alla de fakta jag kom över om individuella brott, men till sist måste jag
också göra klart inte bara för dem som utförde brotten utan också för dem som verkade för
och gav sitt stöd åt dem, att det var Guds främsta attribut, Hans nåd, barmhärtighet och
rättvisa som de förgrep sig på och att de skulle få stå till svars för sina handlingar på den
Yttersta dagen.
Det främsta skälet till denna korta översikt över de olika sätt att se på mänsklig sexualitet
som varit förhärskande i den judiska, den kristna och den islamiska traditionen är att jag
vill peka på de allvarliga fördomar som kommer upp till ytan när man går litet in på ämnet.
Den diskriminering, den kränkning och det förnekande som våra homosexuella bröder och
systrar idag upplever i många samhällen har kvinnor i heterosexuella äktenskap upplevt i
århundraden, oavsett om äktenskapet sågs som något positivt (som i den judiska och
islamiska traditionen) eller något negativt (som i stora delar av den kristna traditionen).
Alla de större religiösa traditionerna har utvecklats i patriarkaliska kulturer där männen
hade både makt och en ställning där de kunde förnedra kvinnorna. Patriarkatet har inte
makten på samma sätt idag som förr – åtminstone inte i de flesta västländer. Men den bittra
10
sanningen är att makten i de flesta traditioner är ojämnt fördelad mellan dem som har och
inte har något att säga till om i religiösa sammanhang. Och den ojämlikheten leder till
förtryck, något som inte kan anses behaga Gud den nåderike, barmhärtige och rättvise.
Historiskt sett fanns det många skäl, både biologiska, psykologiska, socio-kulturella,
ekonomiska och politiska, till att kvinnan hade en lägre status i de flesta kristna, judiska
och muslimska sammanhang. Men det mest fasansfulla försvaret för kvinnoförtryck var
det som framfördes i religiösa termer, som min tidigare analys av de tre grundläggande
antagandena visade. Med hänvisning till våra homosexuella systrar och bröder finns det
framför allt två skäl som ofta åberopas som försvar för den negativa inställning som möter
dem. Det första, och i mina ögon det främsta, skälet är ”religiöst”, medan det andra
fokuserar på vad som är ”naturligt”. Ofta framförs de båda skälen tillsammans. Ett par korta
kommentarer kommer här nedan.
Judar, kristna och muslimer som fördömer homosexualitet på religiösa grunder citerar
texter från sina respektive heliga skrifter. Judar citerar texter ur den hebreiska Bibeln och
muslimerna texter ur Koranen, kristna citerar texter både ur den hebreiska Bibeln och Nya
testamentet. Den judiska text som oftast används för att fördöma homosexualitet finns i
tredje Mosebok 18:22 och 20:13. Enligt min goda vän Professor Dr. Johanna W.H. van WijkBos, holländsk-amerikansk teolog och reformert präst som undervisar vid Louisville
Presbyterian Theological Seminary, finns den kristna text som innehåller ”det starkaste
fördömandet i Bibeln av samkönade relationer både vad gäller kvinnor och män” i Paulus
brev till kyrkan i Rom, i Romarbrevet 1:18-32 (Making Wise the Simple: The Torah in
Christian Faith and Practice, William B. Eerdmans, Grand Rapids, 2005)
De texter som muslimerna använder för att fördöma homosexualitet är hämtade från
historien om profeten Lot i Koranen, i sura 7: al-A‘rāf: 80-81, sura 11: Hūd: 77-79, sura 15:
al-Hijr: 67-72, sura 21: al-Anbiyā’: 71, 74, sura 26: ash-Shu‘arā’: 165-168, sura 27: an-Naml:
54-55. Sura 29: al-‘Ankabūt: 28-29. Ytterligare en vers citeras ibland i det här
sammanhanget, nämligen sura 4: an-Nisā’: 14-15.
Mycket har sagts och skrivits om dessa verser, i synnerhet på senare tid när traditionella
uttolkare har utmanats av moderna forskare som anser att deras religiösa traditioner, som
enhälligt har fördömt homosexualitet, nu måste omvärderas. Väl medvetna om att heliga
texter har starkt influerat den sociala attityden mot homosexualitet, har reformivrare av
skiftande standard analyserat och tolkat texterna på många olika sätt. Vissa har pekat på
krångligheter i själva språket i texterna och försökt komma med andra – och bättre –
tolkningar att överväga; andra har hänvisat till en mängd andra faktorer, som historiska,
sociologiska, politiska och filosofiska som man borde titta på igen för att komma fram till
andra tolkningar, som ligger mer i tiden.
I en artikel med titeln ”Who says homosexuality is a sin?” tar Josh Gould upp ett gammalt
citat av rabbinen Meir Baal Hanes: ”Varje tolkning av Skriften som leder till hat eller förakt
för andra människor är illegitim.” I samma anda säger Karen Armstrong, eldsjälen bakom
den världsomspännande lanseringen av ett Charter of Compassion i november 2009: ”Om
ens förståelse av det gudomliga gör en människovänligare och mer medkännande och
11
driver en att uttrycka denna sympati i konkreta kärlekshandlingar, då är det god teologi.
Men om ens föreställning om Gud gör en ovänlig, stridslysten, grym eller självrättfärdig,
eller om den driver en att döda i Guds namn, då är det dålig teologi.” (Spiraltrappan; Min
väg ut ur mörkret, sv.övers. 2005)
Som muslim med en tradition bakom mig som ser en Bok – Koranen – som sin primära
källa, så är jag väl medveten om hur viktiga de heliga texterna är i alla troendes liv. När jag
påbörjade min odyssé för att arbeta upp en islamisk feminist-teologisk disciplin, visste jag
att, för att vinna slaget och driva igenom ett erkännande av de muslimska kvinnornas av
Gud givna rättigheter, varenda vers i Koranen som använts för att förneka dessa
rättigheter måste utmanas och omtolkas. När jag nu sitter och skriver det här brevet, vet
jag bara alltför väl att en likadan strid måste utkämpas när det gäller de texter som citerats
mot homosexualitet i den kristna, muslimska och judiska traditionen. Jag har inte här velat
gå in för att analysera de texterna, för det finns det varken tid eller utrymme för. Dessutom
har jag under mitt 35-åriga arbete med judisk-kristen-muslimsk interfaith dialog, där den
komparativa analysen av våra helga texter var en central fråga, lärt mig att, även om arbetet
för många av deltagarna kunde leda till både överraskningar och djupare kunskaper, leder
det oftare till teologiskt hårklyveri än till någon djupare medkänsla med människor av
annan tro.
Jag anar att kampen för att befria Skrifterna från traditionella, negativa tolkningar inte blir
en lätt uppgift för judar, kristna och muslimer. Jag har ju själv trampat på den stigen, så jag
vet hur svårt det är. Inte desto mindre vill jag uppmana forskare och reformivrare i de
judiska, kristna och islamiska traditionerna att följa sina muslimska bröder som under två
århundraden har ropat: ”Tillbaka till Koranen, framåt med Ijtihād!” Med det menade de att
de måste rensa sina traditioner på allt det som hade lagt sig ovanpå och skylde Koranens
budskap. ”Tillbaka till Koranen” betydde sökandet efter de etiska principer som återspeglade
Guds främsta attribut, och ”Framåt med ljtihād” (vilket betyder ”självständigt tänkande)
visade att de skulle använda sitt förnuft (vilket enligt Koranen är Guds särskilda gåva till
mänskligheten) för att förverkliga dessa principer och skapa Guds-centrerade samhällen.
Jag skulle till moderna muslimer vilja dela med mig av poeten-filosofen Muhammad Iqbals
visdomsord. Han är den främste muslimske tänkaren efter Jalaluddin Rumis död år 1273, och
han har haft ett avgörande inflytande på mitt liv och mitt arbete. Iqbal konstaterar att ”saker
och ting har förändrats och den islamiska världen ställs i dag emot och påverkas av helt nya
krafter som släppts loss genom att den mänskliga tanken har som aldrig tidigare utvecklats i
många olika riktningar”, och kommer med ett utomordentligt betydelsefullt uttalande:
”Kravet från den nuvarande generationen av liberala muslimer att, i ljuset av deras egna
erfarenheter och de helt förändrade villkor som råder i det moderna livet, omtolka de
grundläggande legala principerna, det är i mina ögon ett helt berättigat krav. Koranens ord
om att livet är en process, ett ständigt fortgående skapande, måste betyda att varje
generation, under ledning av men inte hämmad av sina företrädares verk, måste tillåtas
lösa sina egna problem.”
Det andra skälet som anförs av dem som strider mot homosexualiteten, på religiösa såväl
som på sekulära grunder, är att det inte är i enlighet med ”naturen”. Den åsikten får
12
mothugg från alltfler människor av olika discipliner och kallelser, i stor utsträckning på basis
av nya vetenskapliga rön och nya insikter om människan som person. I debatten hör man
ibland hänvisningar till den ”gamla hjärnan” och den ”nya hjärnan”, vilka inte så gärna
samsas hos dagens människor. I sin bok 12 steg till ett liv i medkänsla beskriver Karen
Armstrong evolutionen till det senare från det förra och vad detta innebär i vårt moderna liv.
Hon säger:
Det råder inget tvivel om att män och kvinnor innerst inne verkligen är
hänsynslöst själviska. Egoismen är rotad i den ”gamla hjärnan” vi ärvde av
reptilerna som kravlade upp ur urtidsävjan för cirka femhundra miljoner år
sedan, varelser helt inriktade på personlig överlevnad och styrda av
mekanismer som neurovetenskapen har kallat ”de fyra F:en”: födointag,
försvar, flykt och – i brist på ett enklare ord – fortplantning. Dessa drifter
utmynnade i snabbverkande system som gjorde reptilerna redo att utan
förskoning konkurrera om föda, avvärja alla hot, behärska sitt revir, uppsöka en
skyddad plats och föra sina gener vidare. Reptilerna som var våra föregångare
intresserade sig alltså bara för status, makt, kontroll, revir, sex, personlig
vinning och överlevnad. Homo sapiens har ärvt dessa neurologiska system. De
är placerade i hypotalamus i mellanhjärnan och det är tack vare dem som vår
art har överlevt. Emotionerna de ger upphov till är starka, automatiska och
ohöljt egennyttiga.
Under årtusendenas gång har människor emellertid också utvecklat en ”ny
hjärna”, neocortex, säte för de tankefunktioner som gör oss förmögna att
reflektera över världen och oss själva och hålla distans till dessa instinktiva,
primitiva lidelser. Men de fyra F:en präglar fortfarande alla våra aktiviteter…
Dessa instinkter är överväldigande och automatiska. Meningen är att de ska
koppla bort mer rationella överväganden… En stor del av 1900-talet var
sannerligen rött på tand och klo och de fyra F:en har redan varit väl så synliga
under 2000-talet… Likväl fortsätter människor att hylla ideologier som främjar
en principfast, osjälvisk empati. (Sv.övers. 2011)
Ett tankeväckande svar till dem som ser homosexualitet som något ”onaturligt” eller emot
den mänskliga naturen hittar vi i den första, mest omfattande boken om gay, lesbiska och
transsexuella muslimer, skriven av Dr. Scott Siraj al-Haqq Kugle, en homosexuell muslimsk
vetenskapsman som undervisar i Islamic Studies vid Emory University:
Modern psykiatri menar alltmer övertygande att den sexuella orienteringen är
medfödd i en individs personlighet. Det som bestämmer den sexuella
orienteringen kan vara något genetiskt, påverkan av hormonbalansen redan i
livmodern, eller upplevelser i tidig barndom, och den sammantagna effekten av
detta visar sig under tonåren och vid tidig vuxen ålder. Flertalet psykiatriker i
västlandet (och alltfler professionella i muslimska sammanhang) slår fast att en
människas attityd mot sin egen sexualitet är till stor del kulturellt betingad,
men inte orienteringen i sig. Individens beteende till följd av hans eller hennes
sexuella orientering kan kontrolleras, rationellt eller genom kliniska ingrepp,
13
men den underliggande sexuella orienteringen kan inte kontrolleras. Även i
förmodern tid påpekade filosoferna att den sexuella orienteringen bestämdes
utan att personen själv hade något val… Allt eftersom professionella i
muslimska sammanhang långsamt anammar en klinisk syn baserad på forskning
och aktuella medicinska rön, börjar de också tala för ett icke-fördömande
synsätt. Men samtidigt karikerar ny-traditionalistiska muslimer homosexualitet
som ett brott, en sjukdom eller ett beroende, och de har en stor lyssnarskara.
(Homosexuality in Islam, Oneworld Publications, London 2013).
Trots nya data som framkommer i snabb takt beträffande hur och av vad den sexuella
orienteringen påverkas, så skulle, enligt min uppfattning, många både judar, kristna och
muslimer, som är redo att omvärdera den traditionella uppfattningen att homosexualitet är
något ”onaturligt”, instämma i påståendet att ”det exakta upphovet till den sexuella
identiteten och dess etiologi är fortfarande ej helt klarlagd”. (Rapport från Ad Hockommittén om homosexualitet och rabbinämbetet, med officiella representanter för ett
antal institutioner knutna till Reform Judaism, 1990).
Medan debatten fortsätter mellan de som fördömer homosexualitet utifrån de skäl vi nu
talat om och de som är av motsatt uppfattning, så har samkönade relationer fått socialt och
legalt erkännande i många länder, däribland Australien, Belgien, Kanada, Danmark,
Frankrike, Tyskland, Ungern, Island, Israel, Holland, Norge, Portugal, Sydafrika, Spanien,
Sverige och Storbritannien. Som William Stacy Johnson har sagt: ”Ny politik med erkännande
av homosexualiteten har på ett dramatiskt sätt kommit i konflikt med den äldre, där det var
social kontroll som gällde. Som svar på krav från gay och lesbiska att också de ska ha rätt att
ingå äktenskap, har andra hävdat att en förändring av definitionen på vem som har rätt till
äktenskap kommer att få konsekvenser för samhället i sin helhet. Europa och Kanada har
lyckats klara den politiska övergången från kontroll till erkännande med förhållandevis ringa
social uppståndelse, medan erkännandet av samkönade relationer har lett till ett väldigt
bakslag i USA. (A Time to Embrace Same Gender Relationships in Religion, Law, and Politics,
William B. Eerdmans Publishing Company, 2006).
Vi lever i en underlig tid som får mig att tänka på Dickens minnesvärda ord i början på hans
bok Två städer:
Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens
tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var
ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg
framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen – eller
till det motsatta stället. (Sv. övers. 1962)
Medan det väldiga bakslag” mot samkönade äktenskap som jag just talade om pågick som
bäst, fattade Högsta domstolen i USA avgörande beslut som skulle leda till det som Time
magasin refererade till som ”en av de snabbaste och mest dramatiska förändringarna i
USAs historia” (2 februari 2015). Artikeln fortsätter:
Nu råder det nog ingen tvekan, utan senast i sommar kommer rätten till
samkönade äktenskap att vara landets lag. Tärningen var kastad 1996, när
14
Högsta domstolen skrev under Colorados lag som innebar, för första gången,
att homosexuella inte fick diskrimineras genom lag, oavsett vad majoriteten
väljare tänkte och tyckte. 2003 tog domstolen ett steg till och bestämde att
moraliska lagar inte är tillräckligt skäl för att frånta de homosexuella friheten
att ingå i nära relationer. Dessa båda beslut ledde direkt till en fortsättning
2013 då domarna – samma nio som ska besluta i det nu aktuella fallet – drev
igenom the Defence of Marriage Act (DOMA)… Domstolen beslöt att
Konstitutionen ska hindra att förbundsstaterna behandlar särkönade äktenskap
annorlunda mot samkönade äktenskap i de delstater där båda är lagliga. Nu
kommer domstolen att tillämpa samma tänkesätt på delstaternas lagar.
Kommer Konstitutionen att tillåta diskriminering i en delstat när Kongressen
inte kan det? Kan de 14 delstater som fortfarande förbjuder samkönade
relationer vägra att erkänna sådana som tillkommit i andra delstater?...
Domaren Anthony Kennedy, den dominerande rösten i de fall som rört de
homosexuellas rättigheter i två decennier, skrädde inte orden om vad han
tänkte. ”Inget giltigt skäl” finns att försvara en lag ”för att nedvärdera och
skada” samkönade relationer. DOMA ”uppmanar tjänstemän i federal tjänst, ja,
alla som har kontakt med par av samma kön, också de egna barnen, att stå upp
för att deras äktenskap inte är mindre värt än andras”… Den naturligt
slutsatsen av de orden är tydlig… Undersökningar har visat att majoriteten av
amerikaner gärna, till och med mycket gärna, ser att domstolen nu tar det
slutgiltiga steget.
Att stifta lagar som skyddar sårbara och marginaliserade människor för diskriminering och
skada är väsentligt. Jag har sett lagar utfärdas som undergrävde hela basen för muslimska
kvinnors mänskliga rättigheter i Pakistan och i andra islamiska länder och de förödande
konsekvenserna av dessa lagar för så många liv, och jag är tacksam att veta att mina
homosexuella systrar och bröder i USA snart kommer att ha samma lagliga rättigheter som
andra amerikaner. Men är dessa lagliga rättigheter – hur viktiga de än är – allt som dessa
bröder och systrar vill ha, eller förtjänar att ha?
Särskilt orolig är jag för mina homosexuella bröder och systrar som är muslimer, i
synnerhet om de bor i ett muslimskt land där homosexualitet fördöms, inte bara av de skäl
som vi nu har talat om, utan därför att det ses som del i det onda som den västerländska
civilisationen innebär och som tvingats på dem av tidigare politiska kolonisatörer eller nu
genom kulturell kolonisation och flödet av modern västerländsk masskultur. Det finns
inget hopp om någon rörelse för homosexuellas rättigheter i den muslimska världen, där de
mänskliga rättigheterna fortfarande inte erkänns för majoriteten av kvinnor, även om stödet
för kvinnor är av högsta prioritet för de organisationer som är engagerade i de muslimska
länderna. Vad kan göras för att i det muslimska samhället få till en förändring gentemot de
homo- och transsexuella?
För att svara på den frågan upprepar jag min övertygelse att, för att öppna hjärta, själ och
sinnet hos dem som håller den judiska, den kristna och den islamiska traditionen kär, är
det nödvändigt att fokusera på Gud, Raḥmān och Rahīm. Jag har citerat åtskilliga
15
hänvisningar till den oändliga, gränslösa nåden och barmhärtigheten i texter som betyder
oerhört mycket för troende muslimer, judar och kristna. Jag har också hänvisat till två verser
i Koranen som säger att Gud för sig stadfäst nådens och barmhärtighetens lag. Men en sådan
lag har inte blivit stadfäst för de människor som den nåderike skaparen har gett viljans frihet
i gåva. Guds nåd mot människorna visar sig i den moraliska vägledning de får. Jag ska strax
citera några texter ur Koranen som har starka etiska beröringspunkter med kontexten i vår
dialog.
I sura 49: al-Ḥujurāt: 13 låter Koranen oss veta att våra olikheter har skapats av Gud av en
särskild anledning:
Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i
folk och stammar, för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den bäste
av er den vars gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt.
Muhammad Asad hänvisar till det som här sägs om att alla människor skapats av en man och
en kvinna och påpekar att flera framstående exegeter i detta sett att det faktum att allas
biologiska ursprung är lika betyder att också vår mänskliga värdighet, vårt värde som
människor betyder att alla tillhör en enda mänsklig familj, och ingen är medfött överlägsen
någon annan. Han knyter an ”till uppmaningen i de båda föregående verserna att respektera
och vårda varandras värdighet. Med andra ord, meningen med människornas utveckling till
’folk och stammar’ är att vårda och inte försvaga den ömsesidiga önskan att förstå och
värdesätta den mänskliga identitet som de i allt väsentligt har gemensam under alla yttre
olikheter. Därmed fördöms alla fördomar vad gäller ras, nation och stam – underförstått i
Koranen och tydligt och klart av Profeten, som sade ’Alla människor är Adams barn, och
Adam skapades av stoft från marken.’”
Jag ska citera också de båda föregående verser som jag nämnde. De visar att Gud förbjuder
de troende att ägna sig åt omoraliska handlingar, som att förlöjliga, tala nedsättande om,
driva med och kränka andra genom att ge dem fräcka öknamn, eller göra intrång i deras
privatliv eller tala illa om dem bakom ryggen på dem:
Troende! Män skall inte göra narr av andra män – det kan hända att de som de
gör narr av är bättre än de själva. Och kvinnor skall inte göra narr av andra
kvinnor – det kan hända att de som de gör narr av är bättre än de själva. Och
förtala inte varandra och ge inte varandra skamliga öknamn; det är gement att,
troende emellan, använda öknamn som leder tanken till synd och lastbarhet,,
och de som ⌠beter sig så och⌡ inte ångrar det gör sig skyldiga till en svår orätt.
Troende! Undvik i möjligaste mån att göra lösa antaganden ⌠och förmoda det
ena och det andra om varandra⌡; det kan ligga synd i sådana antaganden. Och
spionera inte på varandra och tala inte illa om andra bakom deras rygg.
Här, och även i sura 4: an-Nisā’: 148-149 och sura 24: an-Nūr 16-19 påbjuder Koranen att alla
människor måste skyddas för baktaleri och förlöjligande. En muslim som inte respekterar
denna mänskliga rättighet, en rättighet som är lika mycket våra homosexuella bröders och
16
systrars som någon annans, han – eller hon – bryter mot det som Gud Raḥmān och Rahīm
har förordnat.
Det Koranen säger om att skapade olikheter också ingår i Guds planer, är något att
reflektera noga över. Scott Siraj al-Haqq Kugle konstaterar att ”det finns en moralisk avsikt
med det att den ende Guden skapat olika och till synes motstridiga människotyper”, och
fortsätter: ”Olikheterna oss människor emellan resulterar ofta i utestängdhet och våld, men
det är i själva verket Guds sätt att utmana oss och få oss att ställa upp på kravet på rätt och
rättvisa bortom egoism och chauvinism.”
Det är i den här interfaith dialogen viktigt att också se vad Koranen säger om religiösa
olikheter, i synnerhet bland dem som tillhör de monoteistiska traditionerna. Den kände
historikern Arnold Toynbee påpekar i sin bok An Historian’s Approach to Religion att de tre
religionerna – judendomen, kristendomen och islam – som ju har en och samma historiska
rot, har inte bara ett inslag av exklusivism och intolerans, utan också en tendens att se sig
själv som den av störst värde. Det betyder att de alla, judar, kristna och muslimer,
historiskt sett haft en tendens att utgå ifrån att just de stod i ett högst privilegierat, för att
inte säga exklusivt, förhållande till Gud, vilket ofta lett till triumfalism och trivialisering av
den ”Andra”. Detta avvisar Koranen kategoriskt i ord som återkommer två gånger (sura 2:
al-Baqara: 62 och sura 5: al-Mā’ida: 69) och som, enligt min uppfattning, inte har någon
motsvarighet i någon annan religion:
De som tror ⌠på denna Skrift ⌡och de som bekänner den judiska tron och de
kristna och sabierna – ja, ⌠alla⌡ som tror på Gud och den Yttersta dagen och
som lever ett rättskaffens liv – skall helt visst få sin fulla lön av sin Herre och
de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.
Kärnan i den texten är att det som betyder något för Gud är inte ”etiketten” – huruvida man
ser sig som tillhörande den islamiska, judiska, kristna eller någon annan Guds-centrerad
religion. VEMHELST som tror på Gud och på att vi på Domens dag får stå till svars för våra
handlingar i den här världen, och som gör goda gärningar, ska bli belönad av Gud och
skyddad för fruktan och sorg.
Frågan om hur Gud kommer att döma människor av de olika traditionerna talas det mer
utförligt om i sura 33: al-Aḥzāb: 35, som säger hur Gud kommer att döma individuella
människor – klart uttalat såväl män som kvinnor i deras relation till Gud:
För de män och de kvinnor som har underkastat sig Guds vilja, de troende
männen och de troende kvinnorna, de män och de kvinnor som visar sann
fromhet, de män och de kvinnor som älskar sanningen, de män och de
kvinnor som tåligt uthärdar motgång, de män och de kvinnor som visar
ödmjukhet, de män och de kvinnor som ger åt de fattiga, de män och de
kvinnor som fastar, de män och de kvinnor som lägger band på sin sinnlighet,
de män och de kvinnor som alltid har Gud i tankarna – ⌠för dem alla⌡ har Gud
i beredskap förlåtelse för deras synder och en rik belöning.
17
Liksom Gud inte dömer olika religiösa grupper efter det namn som de tagit, så dömer han
inte heller enskilda människor utifrån deras sexuella identitet, eller deras sociala, politiska
eller någon annan tillhörighet. Oavsett hur en muslim har tolkat den specifika text som
han grundar sitt fördömande av homosexualitet på, så är det Guds innersta natur – den
nåderike, den barmhärtige, den medkännande, den rättvise – som måste vara själva
kärnan i deras tro och etiska ramverk. Här vill jag gärna hänvisa till två grundläggande regler
för hur Koranen ska tolkas, enligt Muhammad Asad i hans förord till The Message of the
Qur’an, den bok som många nutida muslimska forskare anser vara den bästa engelska
översättningen av och förklaringen till Koranen:
För det första får Koranen inte ses som en samling enskilda ålägganden och
befallningar, utan som ett fullständigt helt: det vill säga som en framställning
av en etisk doktrin där varje vers och varje mening har ett mycket nära
förhållande till andra verser och meningar, som alla klargör och utvecklar
varandra vidare. Den verkliga betydelsen kan man därför bara förstå om man
sätter vartenda uttalande i relation till vad som har sagts på andra ställen och
försöker förklara det som sägs genom ständiga korsreferenser – det särskilda
alltid underställt det allmänna och det tillfälliga underställt det inneboende...
För det andra ska ingen del av Koranen ses i ett rent historiskt perspektiv: det
vill säga, varje hänvisning till historiska händelser eller omständigheter – både
på Profetens tid och tidigare – måste ses som en illustration av den mänskliga
förutsättningen och inte som ett mål i sig. Tankar på den historiska situation
som rådde när en viss vers uppenbarades… får därför aldrig tillåtas skymma
den bakomliggande innebörden i den versen och dess djupare samband med
det etiska budskap som Koranen, i sin helhet, lägger fram.
Det är min innerliga förhoppning att sanningen och visheten i dessa Asads ord ska nå fram
inte bara till muslimer som håller Koranen kär, utan också till judar och kristna som håller
sina egna Skrifter kära. Alla gör vi oss mer eller mindre skyldiga till att fokusera på enskilda
passager i våra heliga skrifter i stället för att försöka förstå deras förhållande till det större
sammanhanget eller innebörden i texten i sin helhet. Karen Armstrong påpekar: ”Alla läser
Bibeln selektivt. Om folk ordagrant följde alla bud och lagar skulle världen vara full av
kristna som älskade sina ovänner och vägrade att döma andra människor, vilket
uppenbarligen inte är fallet. Kristna skulle också vara tvungna att äta koscherkött
(Apostlagärningarna 15:20) och stena sina olydiga söner till döds (Femte Mosebok 21:18-21)
… Bibeln måste läsas med varsamhet … Den är inte en helig encyklopedi som ger klar och
otvetydig information, och inte heller är den en lagsamling som utan åtskillnad kan
appliceras på våra mycket olika sammanhang. Att lyfta ut enskilda texter ur deras bibliotek
och kulturella sammanhang kan bara förvränga själva budskapet. Vi måste i stället se på
de bakomliggande principerna i den bibliska religionen och på ett kreativt sätt sätta in dem
i vår egen situation.
Jag skulle vilja påminna muslimerna att mycket av Koranens uppgift är att befria
människorna från de bojor som håller dem bundna: traditionalism, auktoritarism (religiös,
politisk, ekonomisk), tribalism, klass- eller kastsystem, sexism och slaveri. Väl medveten
18
om människans fallenhet för diktatur och despotism, säger Koranen med all önskvärd
tydlighet i sura 3: Āl-‘Imrām: 79:
Det är otänkbart att en människa, som Gud har gett uppenbarelsens gåva och
visdom och kallat till profet, därefter skulle säga till människorna: ”Tillbe mig
vid sidan av Gud.” Nej, ⌠vad han skulle säga är:⌡ ”Bli Guds hängivna tjänare
som undervisar ⌠andra⌡ och fördjupar sin egen kunskap i Skriften.”
Det Koranen säger med oblandad emfas är att Gud, Raḥmān och Rahīm inte gav Profeten
rätt att ålägga sina efterföljare att följa honom i stället för Gud, det medför stora
konsekvenser för muslimerna. Detta plus det faktum att det inte finns en Kyrka inom islam
som kan institutionalisera sina ledares förordningar eller exkommunicera dem som inte
visar lydnad mot traditioner och bestämmelser, det innebär att ingen förutom Gud har rätt
att sätta gränser för människans frihet, så som det sägs i sura 42: ash-Shūrā :21.
Den absolut viktigaste grundprincipen för islam är tron på Tawḥīd, som finns förborgad i
de av muslimska mystiker så älskade orden: lā ilāha illā Allāh (Det finns ingen gud förutom
Gud). Av stor betydelse i de orden är kontrasten mellan ”lā”, vilket står för negationen av allt
som inte är Gud, och ”illā”, vilket bekräftar att Gud är En och Allt. Som A M Schimmel säger,
den kontrasten har ända sedan tidig tid varit en fråga av stort intresse för ”spekulativa
tänkare som fann inte bara en strängt dogmatisk betydelse utan också en djupare mystisk
sanning i konfrontationen mellan ’lā’ och ’illā’.”(Gabriel’s Wing, Leiden, 1963). Många
muslimska mystiker ansåg att det inte var möjligt att finna Gud förrän man hade avstått
från allt som var icke-Gud. En liknande tanke uttryckte Nathan Söderblom, som var
Sveriges ärkebiskop i Uppsala mellan 1914 och 1931 och mottog Nobels Fredspris 1930.
”Nej behövs också. Utan Nej finns det inget riktigt Ja. För då skulle allt som förnekar och
förstör, sänker och försenar det som är rätt och gott tillåtas förbli oantastat och oförstört.
Det är därför som ett Nej är nödvändigt i individens moraliska krigföring, i religionens
evolution och i mänsklighetens historia.” (Citerad i Gabriel’s Wing)
När det gäller Tawḥīd finns det i Koranen många hänvisningar till profeten Abrahams
passionerade, ivriga sökande efter Gud. Koranen hänvisar till hans särskilda förtjänst i det
avseendet och säger i sura 16: an-Naḥl: 120-122: ”Han böjde sig under Guds vilja och var
inte en sådan som ger avgudar sin dyrkan.” När profeten Abraham förstör avgudarna som
dyrkades av hans folk blir det en förebild för alla som vördar den store profeten, som är
lika viktig för såväl judar, kristna som muslimer.
I sina oförglömliga föreläsningar om The Reconstruction of Religious Thought in Islam har
Iqbal talat om Tawḥīd som ”själva grunden för enighet i världen” och sagt: ”Av den
allomfattande Egos (Guds) enighet, han som skapar och bistår alla egon, följer hela
mänsklighetens oumbärliga enighet.” Enligt honom är ”själva essensen i Tawḥīd som
arbetsmodell jämställdhet, solidaritet och frihet.” Han säger att islam inte erkänner vare sig
”monarken med sin spira” eller ”prästen med sin mässkjorta” och deras ”tyranniska
överhöghet”, och citerar Profetens exempel när han överförde principerna från Guds
enighet och suveränitet på det verkliga livet villkor:
Han slog sönder varje gammalt privilegium,
19
Och reste nya murar för att stärka mänskligheten,
Han andades nytt liv i Adams trötta ben,
Löste slaven ur träldomen, släppte honom fri.
(Ur Rumuz-e-Bekhudi, översatt av A J Arberry, The Mysteries of Selflessness, London, 1953)
Iqbal, som är den främste reform-tänkaren i modern tid och anses som ”den andlige
grundaren” av Pakistan, det enda land i världen som tillkommit i islams namn, var mycket väl
medveten om och djupt gripen av det faktum att ”Tawḥīd-principens rena anlete mer eller
mindre fått en hedendomens stämpel på sig, och att den allmängiltiga och icke personliga
karaktären hos islams etiska ideal gått förlorad genom en lokaliseringsprocess.” Det
faktum att Iqbal i sin egen karriär som politisk tänkare förkastade denna
”lokaliseringsprocess” visar att de tankar som låg underförstådda i Tawḥīd för honom var
en levande kraft – en reell och inte bara en teoretisk nödvändighet.
Halide Edib, turkisk författare, forskare och en person i offentligheten engagerad i frågan om
kvinnors emancipation, förklarar Iqbals oomkullrunkliga lojalitet med Tawḥīd och säger
insiktsfullt i sin bok Inside India (1937):
Varän en muslim har sin politiska hemvist måste hans främsta lojalitet vara
med den Ende Guden som inte kan symboliseras genom materiella föremål
eller idéer. Detta kom bäst till uttryck bland de muslimska medlemmarna i
”Front Populaire” i de franska kolonierna. De lyfte sin knutna näve precis som
sina kamrater, som tecken på sin politiska övertygelse, men pekade dessutom
med pekfingret mot himlen. Det senare är ett vanligt tecken hos alla muslimer.
”Det finns ingen gud förutom Gud …” sägs alltid i förening med den gesten,
som betyder att Gud finns ovan och bortom varje jordisk tanke och symbol.
Med sitt kraftfulla budskap förmedlat i såväl poesins som prosans form, på farsi, urdu och
engelska, hade Iqbal inspirerat miljoner indiska muslimer att kämpa för att omsätta Tawḥīds
ideal i praktiken. Men hans ord och hans vision har medvetet uteslutits ur den allmänna
debatten i Pakistan, det land som har Iqbal att tacka för sin existens. Det var landets
själviska maktutövare som såg till det; de ville att befolkningen skulle förbli undergiven så att
man inte protesterade mot dem eller krävde egna rättigheter.
Den moraliska, intellektuella, sociala, kulturella, ekonomiska och politiska degenerering
som utmärker Pakistan idag är också, i varierande grad, uppenbar i den muslimska världen
generellt. Iqbals filosofi är rotad i den etiska visionen i Koranen, och den utmaning som
han riktar mot sina samtida muslimer är att de ska vända åter till lā ilāha illā Allāh. Det
betyder att de måste avstå från allt som är Gud emot, även om det är en tro, en idé, en
attityd, en sedvänja, en vana eller vad som helst annat som religiösa eller kulturella
traditioner hållit heligt. De får inte dyrka falska gudar eller symboler för en auktoritet som
gör anspråk på fullkomlig lojalitet. Den som tillber något som inte är Gud blir strängt
tillrättavisad i sura 12: Yūsuf: 40:
20
Vad ni dyrkar vid sidan av Honom är ingenting annat än namn som ni har tänkt
ut, ni och era förfäder. Gud har inte gett er tillstånd till detta.
Den här versen innehåller ett oerhört viktigt budskap: ”Bedömningen (av vad som är rätt
eller fel) tillkommer Gud allena.”
Vi lever i en värld där hat mot och fruktan för islam håller på att ta närmast kosmiska
dimensioner bland många icke-muslimer, och där majoriteten muslimer är djupt oroade
över det ständigt ökande våldet i deras eget samhälle. Som muslim känner jag starkt att
den allra viktigaste uppgiften vi står inför idag är att i ord och handling vittna om lā ilāha
illā Allāh och i oss själva inprägla Guds främsta attribut, Han som är Raḥmān och Raḥīm.
Jag tror att det är möjligt att reformera muslimska samhällen och gemenskaper om vi
internaliserar och följer det ständigt upprepade budet i Koranen att vi måste visa
medlidande med dem som är sårbara och inte uthärdar fysisk, emotionell eller psykisk
ansträngning, som är utsatta för social, ekonomisk och politisk orättvisa, och som är
förföljda, vilket ofta drabbar dem som är marginaliserade och oförmögna att nyttja de
fundamentala rättigheter som Gud har gett alla människor.
Koranen kommer med en allvarlig varning i sura 29: al-‘Ankabūt: 1-3:
Tror människorna att de efter att ha förklarat ”Vi tror” skall lämnas i fred utan
att få utstå prövningar? Men Vi satte deras föregångare på prov ⌠och Guds
vägar kommer att förbli desamma⌡; Gud vet vilka de sanna och uppriktiga är
och Han vet vilka som ljuger.
Som muslim tror jag att vi idag är kallade att visa att vi är Gud trogna genom att engagera
oss och hjälpa och stödja de individer och grupper i vårt samhälle som mest är i fara och
svårigheter. Bland dem finns utan tvekan våra homosexuella bröder och systrar. Eggade
och tvingade av Koranens etiska befallningar, av vilka jag har citerat många i det här
brevet, måste vi stå upp och försvara deras värdighet och säkerhet. Vi måste anstränga oss
att förena oss med deras mänsklighet, lyssna till deras historia, dela deras sorger och deras
glädjeämnen. Som muslim tror jag att kärlek är inte ett ord, det är en handling. Vi måste
genom våra handlingar visa att vårt hjärta står öppet för våra homosexuella bröder och
systrar och att vi står sida vid sida med dem i Guds kärleksfulla närvaro, Han som är
Raḥmān och Raḥīm.
Judar och kristna som också tror att Gud är den nåderike och barmhärtige har också ett
etiskt uppdrag liknande muslimernas.
Karen Armstrong hänvisar till den judiska traditionen och säger: ”Genom alla de fem
Moseböckerna framhåller de skrivande prästerna Guds medkännande omvårdnad om alla
varelser: alla förklaras vara goda, just så som han skapade dem. Till och med de djur som
hade förklarats ”orena” enligt kultreglerna måste få vara i fred och deras integritet måste
respekteras.”
Det centrala i Jesu viktigaste bud är Kärleken, enligt Markus som säger i kapitel 12:30-31:
”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren vår Gud är den ende Herren, och du skall älska
Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din
21
kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än
dessa finns inte.” I Matteus evangelium 5:44 säger Jesus till dem som följde honom att de
ska älska också sina ovänner, för Gud är lika barmhärtig mot goda som mot onda
människor. Karen Armstrong säger så här: I Nya testamentet gör Jesus allt han kan för att
umgås med dem vars sexuella liv hade fördömts av det självgoda etablissemanget. Enligt
Jesus har ingen rätt att kasta den första stenen när det gäller sådant. I århundraden har de
kristna misslyckats med att lyda det inkluderande budet och haft svårt att acceptera sin
sexualitet. Men till sist lärde de sig att segra över sina fördomar som förordat celibatet och
insåg att ett heterosexuellt äktenskap kunde föra dem närmare Gud. Det nu pågående
försöket att erkänna homosexuellt partnerskap är den senaste utvecklingen i en lång kamp
för att föra in sexualiteten inom det heligas råmärken.”
Den starka betoningen av Guds nåd och barmhärtighet både i Koranen, i Nya testamentet
och i den hebreiska Bibeln gör det till en självklar sak att alla människor oavsett sin
sexuella identitet är mottagare av Guds gränslösa nåd. Judar, kristna och muslimer måste
inse vad detta betyder när det gäller att interagera med sina bröder och systrar som är
gay, lesbiska eller transsexuella. För mig som muslim är det helt klart. Jag måste vara
nåderik och barmhärtig mot alla, framför allt mot dem som har det svårt. Men som muslim
uppmanas jag också att leva upp till den princip som ligger i orden lā ilāha illā Allāh och
måste säga ”nej” till sådant som inte är i överensstämmelse med Guds nåd, barmhärtighet
och rättvisa.
På ett existentiellt plan tror jag att det som är verkligt viktigt i vår värld och i vårt liv, det är
nära mänskliga relationer och inte sexualitet, varken heterosexuell, homosexuell eller
transsexuell. Om en relation mellan två människor, oavsett kön, bygger på ömsesidig kärlek,
barmhärtighet, respekt, tillit, omsorg och trohet, då är det något att fröjdas åt, för det är
utan tvekan en av Guds största välsignelser och något att vara evigt tacksam för. Å andra
sidan, om det i en relation mellan två människor oavsett kön handlar om själviskhet,
missbruk, utnyttjande, grymhet, förtryck och illojalitet, då är det ingenting att glädja sig åt.
Ja, om ena parten i ett förhållande riskerar att skadas – vilket tyvärr händer inte så sällan –
då är det en moralisk plikt att ingripa.
Jag ska nu avsluta det här brevet till er – mina systrar och bröder, muslimer, kristna och
judar – med samma ord som jag inledde med: Bismi llāh ar-raḥmān ar-raḥīm (I Guds, den
nåderikes, den barmhärtiges namn) och med en uppriktig önskan att vi alla, enskilt eller
tillsammans, ska ta med de orden i vår dagliga bön och meditation.
Till mina homosexuella systrar och bröder sänder jag mina välsignelser och dessa odödliga
ord av Rumi, som inbjuder oss alla till en högre plats utom räckhåll för det vanligt
mänskliga.
Där ute, bortom tankar om att handla fel och att handla rätt,
Finns ett fält. Där skall jag möta dig.
När själen lägger sig ner i det gräset,
Är världen alltför full att tala om.
22
Tankar, språk, ja även uttrycket varandra
Betyder inte längre någonting
(Ur Essential Rumi av Coleman Barks)
Wa s-salām (Frid vare med dig)
Riffat Hassan
Översättning till svenska: Katarina Sjöström
Fackgranskning: Jan Hjärpe
23
