Göta hovrätt
RH 1996:151
Målnummer:
T311-95
Avdelning:
1
Avgörandedatum:
1996-07-12
Rubrik:
Arbetstagare som avbrutit föräldraledighet och åter ställt sig till
arbetsmarknadens förfogande i samband med att arbetsgivaren
försattes i konkurs har ansetts berättigad till ersättning enligt
lönegarantilagen.
Lagrum:
7 § lönegarantilagen (1992:497)
12 § förmånsrättslagen (1970:979)
5 kap. 2 § konkurslagen (1987:672)
Rättsfall:
REFERAT
Länstidningen Växjöbladet AB försattes i konkurs vid Växjö tingsrätt den 22 juli
1994. I samband härmed blev I.B. uppsagd från sin anställning i bolaget.
Uppsägningstiden löpte från den 1 augusti till den 31 december 1994.
Konkursförvaltaren beslutade den 17 augusti 1994 att betalning enligt
lönegarantilagen skulle ske till I.B. för uppsägningslön under hela
uppsägningstiden. Uppsägningslön för augusti 1994 betalades ut. I.B. födde
den 26 augusti 1994 ett barn. Den 20 september 1994 omprövade förvaltaren
sitt tidigare beslut och ändrade det på så sätt att ersättning enligt
lönegarantilagen inte skulle utgå för tiden efter den 1 september 1994. Som
skäl för beslutet anförde förvaltaren följande: "I.B. har den 26 augusti 1994
nedkommit med ett barn. Enligt förhandsbesked till arbetsgivaren beräknade
I.B. att vara ledig med föräldrapenning under tiden 1.9--31.12.1994. I.B. är
anmäld på arbetsförmedlingen såsom arbetssökande. I kravet på att vara
anmäld som arbetssökande hos offentlig arbetsförmedling ligger förutom det
rent formella anmälningskravet, att vederbörande verkligen står till
arbetsmarknadens förfogande (jfr prop. 93/94:208 s. 30 ff). Detta har också
särskilt framhållits av lagrådet i dess yttrande. I.B. kan ej anses stå till
arbetsmarknadens förfogande. Hon är därmed ej berättigad till förmånsrätt för
uppsägningslön för tiden efter den 1.9.1994. Genom nedkomsten och därav
följande rätt till föräldrapenning anser jag vidare att I.B:s situation är sådan att
det inte kan anses skäligt att hon skall ha rätt till uppsägningslön för tiden efter
1.9.1994. Fordran på lön kan då inte heller enligt 5 kap. 2 § konkurslagen
göras gällande i konkursen. Rätten till semesterersättning påverkas inte. Jag
finner således att I.B. enligt såväl 12 § förmånsrättslagen som enligt 5 kap. 2 §
konkurslagen ej skall vara berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen för
uppsägningslön avseende tiden efter den 1 september 1994."
I.B. väckte därefter talan mot staten och yrkade att hon skulle förklaras
berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen för uppsägningslön under tiden
1 oktober-- 31 december 1994.
Staten bestred hennes talan.
I.B. anförde till stöd för sin talan: Hon har anmält sig till arbetsförmedlingen
med verkan per den 1 oktober 1994. Hon har varit fullt beredd och kapabel att
då återgå i arbete och har haft barnpassningsfrågan ordnad genom sina
föräldrar, vilka intygat att de är beredda att ställa upp. Kriterierna för
förmånsrätt enligt lönegarantilagen är därmed uppfyllda. -- Att en arbetstagare
tillerkänns ersättning enligt lönegarantin då vederbörande har möjlighet att ta
ut betald föräldraledighet strider inte mot lönegarantilagens syfte. En tolkning
som innebär motsatsen skulle leda till orimliga konsekvenser. Bland annat
skulle ett konkursbo, som i och för sig har medel till löner, kunna kräva att
arbetstagare i tillämpliga fall skulle försörja sig på föräldraförsäkringen under
uppsägningstiden och reservera lönen för borgenärer med sämre förmånsrätt.
Dessutom skulle den möjlighet föräldraledighetslagen ger föräldrarna, att efter
fritt val dela den betalda ledigheten mellan sig, inskränkas genom att den
förälder som blir uppsagd också blir den som måste ta ut föräldraledigheten.
Staten genmälde bl.a.: I.B. lämnade i god tid före sin nedkomst
förhandsbesked till sin arbetsgivare att hon skulle vara föräldraledig under den
tid det nu gäller. När hon redan en månad efter nedkomsten anmälde sig till
arbetsförmedlingen finns det således fog för att bedöma denna anmälan som
rent formell. Det skulle i praktiken varit mycket svårt för henne att blott en
månad efter nedkomsten ta arbete. Det skulle strida inte blott mot grundtanken
i lagen om allmän försäkring att erbjuda en nybliven moder en väl tilltagen
föräldraledighet utan även mot det faktum att så kort föräldraledighet som den
I.B. utnyttjat inte förekommer i praktiken. -- 1994 års ändringar i
lönegarantilagen bygger på grundtanken att försöka begränsa statsmakternas
utgifter för lönegarantin. En konsekvens av detta bör vara att den som redan
åtnjuter ekonomiskt skydd enligt ett socialt garantisystem inte bör kunna växla
över till lönegarantin, som också i grunden är en social skyddslagstiftning. En
arbetstagare som åtnjuter förmån från annat håll äger inte rätt till ersättning
enligt lönegarantin. I.B. var redan från nedkomsten garanterad ersättning för
sitt inkomstbortfall under samma tid som den varunder uppsägningstiden löpte.
Genom sitt förfarande har hon i realiteten försökt maximera möjlig ersättning
enligt de bägge bidragssystemen. En arbetstagare kan inte ensam ha tillgång
till ett sådant manövreringsutrymme i regelsystemet. I.B:s lönefordran
avseende uppsägningslön överstiger därför uppenbart vad som kan anses
skäligt.
Växjö tingsrätt (1995-05-23, lagmannen Anders Palm samt rådmännen Kjell
Bylund och Jan-Åke Jakobsson) lämnade käromålet utan bifall. I sina domskäl
anförde tingsrätten:
I.B:s påstående att hon varit fullt beredd och kapabel att från och med den 1
oktober 1994 återgå i arbete har inte blivit motbevisat. Hennes uppgift att hon i
händelse av en anställning haft barntillsynsfrågan ordnad står oemotsagd.
Annat är därför inte visat än att I.B. under den tid det här är fråga om
verkligen stått till arbetsmarknadens förfogande. Den fordran på
uppsägningslön som I.B. gjort gällande omfattas således enligt tingsrättens
bedömning i och för sig av förmånsrätt enligt 12 § 2 st. förmånsrättslagen.
I frågan om I.B:s anspråk ändå med hänsyn till 5 kap. 2 § 1 st. konkurslagen
skall underkännas, gör tingsrätten följande bedömning. I.B. har inte gjort
någon invändning mot uppgiften från statens sida om att hon till sin
arbetsgivare -- och således före konkursutbrottet -- lämnat besked om att hon
avsåg att vara föräldraledig under hela den tid som målet gäller. Uppgiften får
därför godtas. Hon har inte heller lämnat någon förklaring till varför hon trots
den planerade föräldraledigheten sedan anmälde sig som arbetssökande från
och med den 1 oktober 1994. En upplysning från henne i det avseendet hade
varit naturlig till bemötande av de invändningar staten gjort mot hennes
lönegarantianspråk. Hennes tystnad på den punkten kan därför mot bakgrund
av övriga omständigheter rimligen inte tolkas på annat sätt än att motivet för
hennes anmälan varit att genom lönegarantin få ut högre ersättning än vad hon
kunde få i föräldrapenning. Detta leder i sin tur till slutsatsen att I.B., om
arbetsgivaren inte gått i konkurs, säkerligen inte skulle ha återgått i anställning
hos denne tidigare än hon inför den från början planerade föräldraledigheten
beräknat. Under sådana förhållanden måste den fordran på uppsägningslön hon
nu gjort gällande anses fullt ut uppenbart oskälig. Hon har därför inte rätt till
någon betalning för den enligt lönegarantilagen. Hennes talan skall alltså
ogillas.
I.B. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes talan.
Staten bestred ändring.
Göta hovrätt (1996-07-12, hovrättsråden Carl Wilhelm Nisser och Lena Bång,
referent, samt hovrättsassessorerna Anders Norin och Johan Sjöö) förklarade
att I.B. var berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen för uppsägningslön
under tiden 1 oktober -- 31 december 1994 med 38 379 kr. Hovrätten uttalade
i domskälen:
I.B. har till stöd för sin talan i hovrätten anfört bl.a. följande: Hennes
lönefordran överstiger inte uppenbart vad som kan anses skäligt enligt 5 kap. 2
§ 1 st. konkurslagen. Det är riktigt att hon ursprungligen avsåg att vara
föräldraledig under den tid målet avser och att hon inte skulle ha återgått i
arbete tidigare än hon från början hade planerat om inte arbetsgivaren hade
gått i konkurs. Konkursutbrottet och den därmed sammanhängande
uppsägningen förändrade emellertid hennes planer. Skälet till att hon beslöt att
avbryta föräldraledigheten i samband med arbetsgivarens konkurs var inte att
få ut högre ersättning genom lönegarantin än vad hon kunde få i
föräldrapenning, utan hennes beslut att åter ställa sig till arbetsmarknadens
förfogande dikterades helt av trygghetshänsyn. På grund av den otrygga
försörjningssituation som uppstått genom uppsägningen beslöt hon således att
spara återstående föräldraledighet och åter snarast möjligt ställa sig till
arbetsmarknadens förfogande för att förbättra sina möjligheter till en ny
anställning. En arbetstagare har inom vissa ramar möjlighet att själv välja när
hon eller han vill förlägga sin föräldraledighet. Det är uppenbart att hennes
möjligheter att komma i fråga för ett nytt arbete, om något sådant skulle
uppenbara sig, skulle ha varit mindre om hon vore föräldraledig i ytterligare ett
antal månader. Hennes agerande att under dessa omständigheter ändra sina
ursprungliga planer och skjuta upp återstående del av föräldraledigheten kan
på intet sätt anses förestavat av något otillbörligt syfte och den fordrade
uppsägningslönen kan därför inte anses uppenbart överstiga vad som kan
anses skäligt.
Staten har hänfört sig till vad som anförts vid tingsrätten.
Hovrätten gör följande bedömning.
Lika med tingsrätten finner hovrätten att den uppsägningslön som I.B. har gjort
gällande omfattas av förmånsrätt enligt 12 § andra stycket förmånsrättslagen
(1970:979).
Rätten till uppsägningslön kan begränsas i enlighet med reglerna i 5 kap. 2 §
konkurslagen. Där föreskrivs att en fordran på lön inte får göras gällande i den
mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till
gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.
Skälighetsbedömningen skall ske på grundval av en helhetsbedömning av
föreliggande omständigheter.
Den uppsägningslön som I.B. fordrat är inte oskälig, vare sig i förhållande till
hennes arbetsinsatser i företaget eller med hänsyn till verksamhetens
lönsamhet. Att I.B. föredragit att bryta sin föräldraledighet och åter ställa sig
till arbetsmarknadens förfogande gör inte heller hennes anspråk oskäligt,
särskilt som hon enligt lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn
m.m. haft rätt att inom vissa ramar själv bestämma över hur rätten till
föräldraledighet skulle utnyttjas.
Hovrätten finner således vid en samlad bedömning att I.B. är berättigad till
ersättning enligt lönegarantilagen för uppsägningslön. Någon tvist råder inte
om storleken av uppsägningslönen.
Målnummer T 311/95
Sökord:
Lönegaranti
Litteratur:
Walin m.fl., Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m.m., 1995;
Christensen, Avstängning från arbetslöshetsersättning, 1980; Bratthall
m.fl., Kontant stöd vid arbetslöshet, 1989.
