Högsta Domstolen
NJA 1986 s. 10 (NJA 1986:2)
Målnummer:
Ö505-85
Avdelning:
Domsnummer:
SÖ4-86
Avgörandedatum:
1986-01-08
Rubrik:
En son till en konkursgäldenär begär betalning enligt lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs för en fordran på bl
a lön för arbete i faderns rörelse. Sådan betalning vägras, under
hänvisning till 100 a § KL, på den grunden att fordringen inte
skäligen kan göras gällande i konkursen. Fråga i resningsärende
huruvida med hänsyn till de omständigheter som beaktats vid
skälighetsbedömningen beslutet skall anses grundat på
rättstillämpning som uppenbart strider mot lag.
Lagrum:
100 § konkurslagen (1921:225)
Rättsfall:
REFERAT
HovR:n för Övre Norrland fastställde genom slutligt beslut d 22 nov 1984 ett
beslut av kronofogdemyndigheten i Haparanda, varigenom myndigheten hade
ogillat ett yrkande av T.N. om betalning enligt lagen (1970:741) om statlig
lönegaranti vid konkurs lönegarantilagen) för en fordran som T.N. hade gjort
gällande i sin faders konkurs.
T.N. (ombud förbundsjuristen P.W.) ansökte hos HD om resning under
påstående att den rättstillämpning som låg till grund för HovR:ns beslut
uppenbart stred mot lag.
Som bakgrund till resningsärendet intas här HovR:ns beslut d 22 nov 1984,
som var av följande lydelse:
Handlingarnas innehåll. S-E.N. försattes, efter egen ansökan, i konkurs d 13 jan
1984 vid Haparanda TR. Han hade i juni 1979 på kredit köpt en lastbil med
släp. Han drev vid konkursutbrottet åkerirörelse under firma S-E N:s åkeri. I
rörelsen var hans son T.N. anställd sedan 1979, inledningsvis som extra förare
för att biträda fadern vid längre transporter. S-E.N. har varit ansluten till Kalix
Lastbilcentral, som omhänderhaft merparten av rörelsens räkenskaper.
Avräkning mellan lastbilcentralen och S-E.N. har ägt rum två gånger per
månad. S-E.N. blev fr o m d 1 sept 1980 sjukskriven på grund av hjärtbesvär
och förtidspensionerades sedermera, enligt uppgift d 1 jan 1983 efter att
dessförinnan ha haft sjukpenning och bidrag. - S-E.N. hade köpt åkeriets
fordonskombination av Strömbergs Bil AB i Kalix (nedan kallat bolaget) för ett
kreditbelopp om 267 861 kr. Över köpet hade upprättats avbetalningskontrakt
med äganderättsförbehåll. Sedan S-E.N. inte följt avbetalningsplanen träffade
han i sept 1981 överenskommelse med bolaget av innebörd att S-E.N. till
bolaget överlät sin andel i lastbilcentralen. Efter ytterligare
betalningsförsummelser utbetalade lastbilcentralen - med fullmakt från S-E.N. d 31 okt 1983 10 700 kr till bolaget. På ansökan av bolaget verkställde
sedermera kronofogdemyndigheten d 29 dec 1983 återtagning av lastbilen och
släpet, varefter bolagets återstående fordran hos S-E.N. kom att uppgå till 147
863 kr. Tillgångarna i konkursen uppgick till ca 45 000 kr och skulderna till ca
320 kr. Bland förmånsberättigade borgenärer upptogs i
konkursbouppteckningen T.N. för fordran på lön m m om 69 574 kr.
Den 31 jan 1984 yrkade T.N. hos kronofogdemyndigheten betalning enligt
lönegarantilagen med belopp som framgick av en till kronofogdemyndigheten d
1 febr 1984 inkommen skrift från konkursförvaltaren, vari T.N:s fordran angavs
enligt följande.
Lön d 1 jan-d 30 sept 1983
Uppsägningslön d 1 okt-d 2 dec 1983
Semesterersättning under uppsägningstid
d 1 okt-d 2 dec 1983
Semesterersättning 1982
Semesterersättning 1983
41 298 kr
12 659 kr
1 519 kr
4 921 kr
9 177 kr
--------69 574 kr
I överklagade beslutet lämnade kronofogdemyndigheten T.N:s yrkande utan
bifall. Som skäl för beslutet anförde kronofogdemyndigheten: Lönen omfattar
en tid av sex månader. På grund av den långa tid som förflutit under vilken
löntagaren ej uppburit ersättning för sin arbetsinsats, har värdet av löntagarens
arbete övergått till att bli ett lån till arbetsgivaren. Lönegarantilagen är därför
ej tillämplig.
Yrkande m m i HovR:n. T.N. har yrkat att HovR:n bifaller hans vid
kronofogdemyndigheten framställda betalningsanspråk.
Staten har bestritt ändring.
Till stöd för besvären har T.N. anfört bl a att någon överenskommelse om att
lönen skulle stå inne som ett lån aldrig träffats och inte heller varit på tal.
Staten har i huvudsak anfört följande: T.N. är att betrakta som närstående till
gäldenären enligt såväl 12 § förmånsrättslagen som 29 a § KL. Staten hävdar i
första hand att omständigheterna är sådana, att T.N. måste anses vara den
som bedrivit verksamheten sedan d 1 juli 1983 eller att han i vart fall måste
anses ha haft ett väsentligt inflytande över verksamheten. På grund härav kan
enligt 2 § 1 st lönegarantilagen jämfört med 12 § 3 st förmånsrättslagen någon
betalning inte utgå till honom. I andra hand hävdar staten att T.N:s lönekrav
med hänsyn till omständigheterna är oskäliga.
Häremot har T.N. anfört bl a följande: Staten har inte belägg för att han till
någon väsentlig del skött verksamheten. Han har varken haft fullmakt att
utanordna likvida medel eller i övrigt deltagit i administrationen av företaget.
HovR:ns skäl. Enligt 12 § 3 st förmånsrättslagen skall arbetstagare, som själv
eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt
inflytande över dess verksamhet, ej ha förmånsrätt för sin lönefordran. Vidare
följer av 2 § 1 st lagen om statlig lönegaranti vid konkurs att betalning enligt
garantin inte utgår för lönefordran som ej har förmånsrätt.
Av utredningen i målet framgår att T.N. inte ägt någon andel i faderns företag.
Enligt HD:s uttalande i rättsfallet NJA 1980 s 743 framgår emellertid att 12 § 3
st förmånsrättslagen också gäller för det fallet att en arbetstagare visserligen
själv inte ägde någon andel i gäldenärsföretaget men hans närstående ägde
väsentlig andel däri. För att T.N. skall frånkännas förmånsrätt - och därmed
även rätt enligt lönegarantilagen - måste således fastställas att han haft
väsentligt inflytande över företagets verksamhet. Även om det förefaller
sannolikt att - som staten anfört - T.N. är den ende som kan ha skött
verksamheten efter det att fadern blivit sjuk, finner HovR:n, i brist på närmare
utredning i detta avseende, ej tillförlitligen styrkt att han haft ett sådant
väsentligt inflytande, att han på grund härav saknar förmånsrätt. Statens första
hands invändning kan således inte vinna beaktande.
Staten svarar enligt lönegarantilagen endast för sådan arbetstagares fordran
som kan göras gällande i konkursen. T.N. - som är närstående i den mening
som avses i 29 a § KL äger jämlikt 100 a § samma lag inte göra gällande
fordran på lön i konkursen i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn
till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.
Den verksamhet som åkeribolaget bedrev var av tämligen begränsad
omfattning. T.N. måste ha insett att åkeribolaget befann sig i en dålig
ekonomisk situation. Han har trots denna vetskap fortsatt sin anställning under
sex månader utan lön. Med hänsyn härtill kan enligt HovR:ns mening T.N. inte
skäligen göra gällande någon fordran på lön och semesterersättning i
konkursen. Härav följer att han ej kan anses berättigad till betalning enligt
lönegarantilagen.
På grund av det anförda bör besvären lämnas utan bifall.
HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer kronofogdemyndighetens beslut att
ogilla T.N:s yrkande om betalning enligt lönegarantilagen.
Mot HovR:ns beslut får enligt 9 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid
konkurs talan ej föras.
Resningsärendet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Forsström, hemställde i betänkande att HD måtte
meddela följande beslut: Enligt 2 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid
konkurs utgår betalning enligt garantin för sådan fordran på lön eller annan
ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). I
sistnämnda lagrum föreskrivs i 3 st att förmånsrätt bl a ej tillkommer fordran
på lön som framställs av bl a närstående till konkursgäldenären under
förutsättning av att denne själv eller tillsammans med närstående äger
väsentlig andel i företaget och hade väsentligt inflytande över driften. Vidare
stadgas i 100 a § KL att den som är att anse som närstående - bl a barn till
konkursgäldenären - inte får göra gällande fordran på bl a lön i vidare mån än
som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens
lönsamhet och omständigheterna i övrigt.
HovR:n har med tillämpning av 100 a § KL funnit att T.N. inte skäligen kan
göra gällande någon fordran på lön och semesterersättning i konkursen till följd
varav han inte är berättigad till betalning enligt lönegarantilagen.
HovR:n har således haft att göra en skälighetsbedömning. HovR:ns
rättstillämpning kan inte anses uppenbart stridande mot lag.
På grund av det sagda lämnar HD resningsansökningen utan bifall.
HD (JustR:n Welamson, Persson, Bengtsson, Ehrner och Bergqvist) upptog först
till omröstning frågan om ansökningen borde delges riksskatteverket. JustR:n
Persson och Bengtsson fann därvid att så borde ske, medan JustR:n Welamson,
Ehrner och Bergqvist ej fann anledning därtill föreligga.
HD (JustR:n Welamson, Ehrner och Bergqvist, referent) fattade därefter
följande slutliga beslut: Staten svarar enligt föreskrifterna i lönegarantilagen för
betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs.
Betalning på grund av garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan
ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. I 12 § 3 st
förmånsrättslagen föreskrivs bl a, för det fall att gäldenären är näringsidkare,
att arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i
företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet inte skall ha
förmånsrätt enligt paragrafen för lön. Enligt 100 a § KL får den som skall anses
som närstående till gäldenären inte i konkurs göra gällande fordran på bl a lön i
vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats,
verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt och i intet fall för
längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Som närstående
till gäldenären skall enligt 29 a § KL anses bl a gäldenärens barn.
Till stöd för sin begäran om betalning enligt lönegarantilagen åberopade T.N.
att han hade arbetat som lastbilschaufför i faderns åkerirörelse och att han
hade en fordran på lön och semesterersättning motsvarande det belopp som
han begärde att utfå av staten på grund av garantin.
HovR:n fann i sitt beslut att det inte kunde anses tillförlitligen styrkt att T.N.
hade haft sådant väsentligt inflytande över verksamheten i faderns rörelse att
han av det skälet skulle frånkännas förmånsrätt för sitt anspråk på lön och
semesterersättning. Däremot fann HovR:n, under hänvisning till 100 a § KL, att
T.N. inte skäligen kunde göra gällande någon fordran på lön och
semesterersättning i konkursen. Såsom skäl angav HovR:n att verksamheten i
åkerirörelsen hade varit av tämligen begränsad omfattning, att T.N. måste ha
insett att rörelsen befann sig i en dålig ekonomisk situation och att han trots
denna vetskap fortsatt sin anställning sex månader utan lön. Eftersom staten
svarar enligt lönegarantilagen endast för fordringar som kan göras gällande i
arbetsgivarens konkurs, kunde enligt HovR:n T.N. inte anses berättigad till
betalning enligt lagen.
T.N. har gjort gällande att den rättstillämpning som ligger till grund för HovR:ns
beslut uppenbart strider mot lag. Som skäl har han i huvudsak åberopat att han
under den tid som hans fordran avser har utfört heltidsarbete som chaufför i
åkerirörelsen och att det inte har kunnat begäras av honom att han skulle med
anledning av företagets ekonomiska svårigheter på eget initiativ lämna sin
anställning.
Stadgandet i 100 a § KL har bland lagens regler om återvinning till konkursbo
en motsvarighet i 33 § som innehåller föreskrifter om återgång av bl a
lönebetalning till den som är gäldenären närstående. När betalningen
uppenbart har överstigit vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord
arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt skall
betalningen under vissa ytterligare förutsättningar gå åter till belopp
motsvarande överskottet. Av förarbetena (prop 1975:6 s 216 ff, 264 ff)
framgår att den föreskrivna skälighetsbedömningen skall göras på samma sätt i
de skilda fall som åsyftas med de båda lagrummen, dock med den skillnad som
följer av att enligt 100 a § ett lönekravs oskälighet inte behöver vara uppenbar
för att kravet skall kunna avvisas av konkursboet. Det framgår vidare av vad
som anförs i motiven att bedömningen principiellt skall gälla frågan huruvida
lönekravet är skäligt med hänsyn till den nytta som gäldenären haft av det
arbete som kravet avser. Att kravet på vanligt sätt bygger på avtal om lön för
arbetet och därmed överhuvud kan göras gällande mot gäldenären är då
underförstått.
Det synes i målet inför HovR:n inte ha satts i fråga att T.N. under den tid som
avses med lönekravet har utfört arbete som chaufför i faderns åkerirörelse och
att kravet har beräknats med utgångspunkt i vad som är normal,
kollektivavtalsenlig lön för sådant arbete. När HovR:n vid sin bedömning att
enligt 100 a § KL inte någon del av T.N:s lönefordran fick göras gällande i
konkursen uttalade, att åkeriets verksamhet var av tämligen begränsad
omfattning, kan HovR:n därför inte ha åsyftat att nedvärdera T.N.:s
arbetsinsats i och för sig. Omständigheten synes i stället ha anförts av HovR:n
som underlag för bedömningen att T.N. måste ha insett att åkeriet befann sig i
en dålig ekonomisk situation. Denna påstådda insikt är visserligen
ovidkommande vid bedömning av vad som kan vara ett skäligt lönekrav i och
för sig. Vad HovR:n lagt till grund för sin bedömning är emellertid att T.N., trots
sin enligt HovR:n konstaterade vetskap om åkeriets dåliga ekonomiska
situation, fortsatt sin anställning under sex månader utan lön. Det kan
visserligen starkt ifrågasättas, om detta förhållande har utgjort ett godtagbart
skäl för att vid en bedömning enligt 100 a § KL frånkänna T.N. rätt att göra sin
lönefordran gällande i konkursen. Beslutet kan emellertid i varje fall inte anses
grundat på rättstillämpning som uppenbart strider mot lag. HD lämnar därför
T.N:s resningsansökan utan bifall.
JustR:n Persson och Bengtsson var av skiljaktig mening och anförde: I målet
har inte gjorts gällande annat än att T.N. under den tid som avses med
lönekravet har utfört arbete som chaufför i åkerirörelsen och att kravet har
beräknats efter vad som är normal, kollektivavtalsenlig lön för sådant arbete.
HovR:n har haft denna utgångspunkt för sin bedömning. HovR:ns beslut
innebär att den, efter en skälighetsbedömning enligt 100 a § KL, funnit att T.N.
inte får i konkursen göra gällande sin lönefordran och därför inte heller har rätt
till betalning enligt lönegarantilagen. Som grund för beslutet har HovR:n anfört
att T.N. fortsatt sin anställning under sex månader utan lön, trots att han
måste ha insett att åkeriet befann sig i en dålig ekonomisk situation.
Den som grund för beslutet anförda omständigheten är emellertid
ovidkommande vid en bedömning enligt 100 a § KL. Med hänsyn härtill och då
bedömningen lett till att T.N. frånkänts all rätt till betalning enligt
lönegarantilagen måste HovR:ns beslut anses uppenbart stridande mot lag.
Eftersom resningsansökningen inte delgivits motparten är vi emellertid
förhindrade att bifalla den.
JustR Bengtsson tillade för egen del: I målet har resningsbestämmelsen i 58
kap 1 § 4 RB åberopats i ett fall där domstolen gjort en skälighets bedömning
enligt 100 a § KL. Man kan här ställa den principiella frågan, om redan den
omständigheten att prövningen gällt en skälighetsregel skulle utesluta resning
på grund av rättstillämpning som "uppenbart strider mot lag". Så långt anser
jag inte att man kan gå. Resningsregeln kan enligt sina motiv åberopas när den
lagtolkning som ligger till grund för avgörandet i fråga klart och oemotsägligt
framstår som oriktig (se NJA II 1940 s 172), en princip som fått en ganska
vittgående tillämpning (jfr Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 224 ff med flera
exempel). På senare år har lagstiftaren i allt större utsträckning reglerat
civilrättsliga frågor genom skälighetsbestämmelser, där lagtexten på sin höjd som i det aktuella fallet - ger en mera allmän ledning för bedömningen men
regelns väsentliga innebörd framgår av motiven. Vissa regler av denna typ kan
anses åtminstone delvis ange rättsläget med samma grad av precision som en
mera allmänt formulerad lagbestämmelse av traditionell utformning: om
förhållanden av ett angivet slag föreligger, råder inget tvivel hur
skälighetsbedömningen skall ske. Också vid skälighetsregler finns det behov av
den prövningsmöjlighet som den åberopade resningsgrunden ger. (Jfr om
liknande frågor Cars, Om resning i rättegångsmål s 196 ff.) Fäster man vikt vid
den ofta anförda synpunkten att en bestående oriktig dom kan undergräva
förtroendet för rättsskipningen, kan detsamma sägas gälla fall av klart oriktig
skälighetsbedömning; avgörandet kan rentav te sig särskilt stötande när
domstolen underlåtit att utnyttja den möjlighet att komma till rimligt resultat i
den enskilda tvisten som lagstiftaren här har gett. - När skälighetsprövningen
som i T.N.:s fall förekommit i ett avgörande som inte får överklagas går det för
övrigt inte att rätta till oriktiga bedömningar på annat sätt än genom resning.
Det saknas därför skäl för att generellt undanta skälighetsregler när det gäller
resningsmöjligheten enligt 58 kap 1 § 4. Men det är tydligt att regelns
utformning måste medföra en mycket restriktiv tillämpning av
resningsbestämmelsen (jfr NJA 1953 s 120). Om en uppenbart lagstridig
rättstillämpning torde det i stort sett bara kunna bli tal, när skälighetsregelns
förarbeten i förening med lagtexten (i den mån denna ger någon ledning) på ett
otvetydigt sätt anger, att en sådan bedömning som domstolen gjort aldrig varit
lagstiftarens syfte; utgången ter sig utan något som helst tvivel oskälig i
lagbestämmelsens mening.
I T.N:s fall framträder inte lagstridigheten fullt lika tydligt. Man kan inte säga
att lagstiftaren uttryckligen tagit avstånd från det resultat som HovR:n kommit
till: att T.N. helt skulle gå miste om lön och semesterersättning enligt
lönegarantilagen. Emellertid har HovR:n inte byggt sitt resonemang på det
synsätt motiven till 100 a § KL anvisar - att det väsentliga är arbetets nytta för
gäldenären - utan uteslutande på ett argument, som att döma av motiven är
ovidkommande vid denna skälighetsprövning. Med den bedömning som
lagstiftaren avsett synes man omöjligen kunna helt ogilla T.N:s talan.
Resultatet framstår därtill enligt min mening som klart oskäligt, om man utgår
från de skyddssynpunkter som ligger bakom lönegarantilagstiftningen. På grund
av dessa omständigheter i förening har jag efter viss tvekan kommit fram till
att även detta fall är sådant att rättstillämpningen får anses uppenbart
stridande mot lag.
Sökord:
Litteratur:
Lönegaranti; Konkurs; Skälighet
