Högsta Domstolen
NJA 1989 s. 747 (NJA 1989:123)
Målnummer:
Ö1487-89
Avdelning:
Domsnummer:
SÖ599-89
Avgörandedatum:
1989-12-08
Rubrik:
En person som har häktats på grund av såväl kollusionsfara som
fara för fortsatt brottslig verksamhet har ansetts inte ha rätt att
besvära sig över enbart grunden kollusionsfara.
Lagrum:
24 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740)
Rättsfall:
NJA 1980 s. 444
NJA 1981 s. 1204
NJA 1983 s. 894
REFERAT
(Jfr 1980 s 444, 1981 s 1204 och 1983 s 894)
Linköpings TR (rådmannen Kjellgren) fann i beslut d 9 nov 1989 om häktning
C.L. på sannolika skäl misstänkt för grov misshandel samt angav som skäl för
häktningen att det fanns risk för att den misstänkte genom att undanröja bevis
eller på något annat sätt försvårade sakens utredning och att det fanns risk för
att den misstänkte fortsatte sin brottsliga verksamhet.
C.L. anförde besvär i Göta HovR och yrkade att häktningsskälet kollusionsfara
skulle upphävas. Han anförde att han önskade påbörja verkställigheten av ett
fängelsestraff som ådömts honom d 24 okt 1989 och att möjligheten därtill
saknades så länge häktningsskälet kollusionsfara kvarstod.
Åklagaren yrkade att besvären skulle avvisas eftersom de endast avsåg
häktningsgrunden. I andra hand vidhölls att kollusionsfara förelåg.
HovR:n (hovrättsråden Ericsson och Olsson samt adj led Lerman Dahl, referent)
anförde i beslut d 15 nov 1989: Eftersom häktning på grund av kollusionsfara i
flera hänseenden har rättsföljder enligt lagen (1976:371) om behandling av
häktade och anhållna m fl, bör även den fara som angivits ha föranlett
häktningen anses utgöra en del av själva häktningsbeslutet och inte enbart ett
skäl till detta (jfr Welamson SvJT 1989 s 554 f). I anledning härav skall
besvären upptagas till prövning.
HovR:n finner att risk föreligger att C.L. genom att undanröja bevis eller på
annat sätt försvårar sakens utredning. HovR:n lämnar besvären utan bifall.
HovR:n anmärker att enligt 9 § 3 st lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m m får, om den dömde är häktad i annat mål, verkställigheten påbörjas där
han förvaras. Den omständigheten att han är häktad på grund av kollusionsfara
utgör ej hinder för att verkställigheten påbörjas.
C.L. (offentlig försvarare advokaten C.K.) anförde besvär och yrkade den
ändringen av häktningsbeslutet att häktningsgrunden kollusionsfara upphävdes.
Riksåklagaren yrkade att HD, med undanröjande av HovR:ns beslut, måtte
avvisa C.L:s talan mot TR:ns häktningsskäl. I andra hand bestred RÅ bifall till
besvären.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Holmstrand, föreslog i betänkande att HD meddelade
följande beslut: Skäl. Mot domstols beslut om häktning har talan om ändring
enbart beträffande de av domstolen åberopade skälen för beslutet ansetts inte
få fullföljas (NJA 1980 s 444). Föredragande statsrådet har i proposition
1986/87:112 om anhållande och häktning m m som sitt ställningstagande
angett att någon möjlighet att föra talan även mot skälen för ett
häktningsbeslut inte bör införas (s 61 f).
Med hänsyn till det anförda hade HovR:n inte bort ta upp C.L:s besvärstalan.
HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut avvisar HD C.L:s i
HovR:n förda besvärstalan.
HD (JustR:n Höglund, Jermsten, Magnusson, referent, Lars Å Beckman
och Lambe) fattade följande slutliga beslut:
Skäl. Enligt förarbetena till RB gäller som allmän förutsättning för parts rätt att
överklaga en dom att parten har ett rättsligt intresse av att erhålla ändring i
domen. Ett sådant intresse torde enligt förarbetena i regel inte föreligga, då
parten är missnöjd endast med domskälen. Hänsyn måste emellertid i viss
utsträckning tas till motiveringen, om den inverkar på partens rättsliga
ställning. (NJA II 1943 s 625.) Att klagan över enbart domskäl i princip inte är
tillåten har också framhållits i litteraturen (se bl a Welamson, Rättegång VI, 2
uppl 1978 s 26 ff, Ekelöf-Boman, Rättsmedlen, 10 uppl 1987 s 35 f och
Bergholtz, Ratio et Auctoritas s 151 ff).
I nu förevarande mål har C.L. blivit häktad av TR:n på grund av såväl risk för
att han genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens
utredning (kollusionsfara) som risk för fortsatt brottslig verksamhet. Frågan är
om det förhållandet att kollusionsfara har åberopats som grund för häktningen
har sådana rättsverkningar för C.L. att han bör tillerkännas klagorätt enbart
såvitt han yrkar upphävande av denna häktningsgrund.
Motsvarande fråga har efter besvär av riksåklagaren prövats av HD i fallet NJA
1980 s 444. I detta fall, som gällde utlämning till Norge, hade en person
förklarats häktad av TR på den grunden att det skäligen kunde befaras att han
skulle avvika. Riksåklagaren yrkade efter besvär i HD att även kollusionsfara
skulle anges som häktningsgrund. HD avvisade riksåklagarens besvärstalan
med motiveringen att TR:n genom det överklagade beslutet hade bifallit
åklagarens häktningsyrkande samt att talan inte fick fullföljas endast i fråga om
skälen för TR:ns beslut.
I ett par andra fall har prövats frågan, huruvida TR, sedan den förklarat en
person häktad såsom misstänkt för visst brott, kan på yrkande av åklagaren
meddela nytt beslut, varigenom personen förklaras häktad såsom misstänkt för
annat brott. I det ena fallet, NJA 1981 s 1204, ansågs att TR:n inte hade bort
uppta det nya häktningsyrkandet till prövning, eftersom den misstänkte redan
var häktad. I det andra fallet, NJA 1983 s 894, blev däremot bedömningen en
annan. Frågan var där huruvida vissa gärningar för vilka en misstänkt hade
häktats av TR kunde i senare häktningsbeslut av TR:n bli rubricerade på annat
sätt än i det förra beslutet. Den misstänkte befann sig utomlands och hade
begärts utlämnad till Sverige. HD ansåg i likhet med TR:n och HovR:n att nytt
häktningsbeslut kunde meddelas och uttalade i sin motivering följande. Vid
häktning var - framför allt i sammanhang där som i det förevarande fallet
utlämning till Sverige från annat land aktualiserades - betydelsefulla rättsföljder
beroende av vilken brottslighet häktningsbeslutet gällde. Domstolens
ställningstagande till arten och omfattningen av brott som häktningen avsåg
kunde därför inte sägas utgöra enbart ett skäl för frihetsberövandet utan borde
i stället betraktas som en del av själva häktningsbeslutet. Mot bakgrund härav
kunde hinder inte anses möta mot att den som redan var häktad blev häktad
för även annan brottslighet eller att en gärning för vilken en misstänkt häktats
blev i senare häktningsbeslut rubricerad på annat sätt än i det ursprungliga
beslutet.
Av intresse i det nu förevarande fallet är att, när en person har häktats på
grund av kollusionsfara, häktningsgrunden kan få viss betydelse vid
tillämpningen av lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna
m fl. Enligt lagen kan nämligen den som är häktad på grund av misstanke om
brott underkastas vissa inskränkningar i sin frihet, om det föreligger fara för att
bevis undanröjs eller utredning om brott annars försvåras. Inskränkningarna
kan avse bl a rätten att avsända eller ta emot brev, att ta emot besök och att
ha telefonsamtal. Inskränkningarna inträder dock inte utan vidare, utan det
krävs beslut av åklagaren (eller undersökningsledaren) i varje särskilt fall (se
16 § i lagen). Åklagaren torde därvid vara bunden av domstolens
häktningsbeslut såtillvida att, om domstolen inte godtagit åklagarens påstående
om kollusionsfara, åklagaren i princip har att utgå härifrån vid sin prövning av
fråga om inskränkningar. Av lagmotiven framgår emellertid att, även om någon
har häktats på grund av kollusionsfara, inskränkningar i den häktades rätt bör
ske med största återhållsamhet och i förekommande fall så långt möjligt göras
partiella. Å andra sidan kan en ändrad bedömning från åklagarens sida vara
motiverad, om det under brottsutredningens gång uppstår sådana förändringar
i utredningssituationen som inte kunnat beaktas i domstolsbeslutet (prop
1975/76:90 s 44 och 54; NJA II 1976 s 512 och 520 ff).
Det nu sagda innebär att häktningsgrunden kollusionsfara inte har samma
betydelse i fråga om rättsföljder som den brottslighet för vilken häktning sker.
Vad särskilt gäller utlämningsärenden kan det erinras om att beslut om
häktning normalt utgör grund för utlämning av en misstänkt till Sverige från
annat land och att lagföring i allmänhet inte får ske för annan före utlämningen
förövad brottslighet än den för vilken utlämningen ägt rum.
Frågan om möjlighet att föra talan mot enbart skälen för ett häktningsbeslut
har diskuterats även i lagstiftningssammanhang. Så skedde under förarbetena
till den år 1987 beslutade nya lagstiftningen om anhållande och häktning. Med
hänsyn till rättsfallet NJA 1980 s 444 ansågs att en sådan talerätt inte kunde
åstadkommas utan stöd av en uttrycklig lagregel. Föredragande statsrådet
avstod emellertid från att föreslå en sådan regel. Som skäl angavs att behovet
av en särskild möjlighet att överklaga häktningsskäl inte var tillräckligt starkt
för att man för dessa fall skulle medge undantag från den generella principen
att det inte är möjligt att överklaga enbart skälen för ett beslut (prop
1986/87:112 s 61 ff).
På grund av det anförda finner HD att HovR:n inte hade bort ta upp C.L:s
besvärstalan till prövning.
HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut avvisar HD C.L:s i
HovR:n förda besvärstalan.
Sökord:
Litteratur:
Häktning; Avvisande av talan; Kollusionsfara
