1 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga

advertisement
1
Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar vid årsskiftet
2013/2014. Rapporten kan inte ge en fullständig
bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör också sökas från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Filippinierna 2013
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Utvecklingen vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna har sedan
kuppen mot diktatorn Marcos 1986 varit positiv. En växande urban
medelklass, en relativt god utbildningsnivå och omfattande press- och
tryckfrihet är faktorer som påverkat läget för de mänskliga rättigheterna
positivt. Civilsamhälle och opposition kan huvudsakligen verka fritt och valen
2010 och 2013 ansågs av observatörer väsentligen ha varit fria och rättvisa.
Korruption, fattigdom, orättvisor och politiskt motiverat våld är dock alltjämt
utbredda problem i Filippinierna. Många av landets utmaningar avseende de
mänskliga rättigheterna är kopplade till ekonomiska faktorer. Landets resurser
är ojämnt fördelade och fattigdomen utbredd. Enligt den nationella
fattigdomsdefinitionen är omkring 25 procent av befolkningen fattig. En stor
del av befolkningen får inte sina grundläggande ekonomiska och sociala
rättigheter tillgodosedda.
Sedan president Aquinos regering tillträdde 2010 har utvecklingen vad gäller de
mänskliga rättigheterna på många områden gjort tydliga framsteg. Straffriheten
i landet är dock fortsatt utbredd. Få personer åtalas och döms för utomrättsliga
avrättningar och påtvingade försvinnanden, trots att problemet länge varit
utbrett. Fredsförhandlingarna med självständighetsrörelsen Moro Islamic
Liberation Front, MILF, har förbättrat läget för de mänskliga rättigheterna på
den sydligaste ön Mindanao.
2
Journalister är särskilt utsatta och internationella medier har återkommande
rapporterat om riktade mord på journalister i landet. Den 23 november 2009
dödades 57 människor, varav 32 journalister och flera kvinnor och barn i
Maguindanao på Mindanao. Det rättsliga efterspelet efter massakern har
kantats av utmaningar och pågår ännu.
I provinsen Davao på Mindanao finns alltjämt uppgifter om särskilda så
kallade dödspatruller vars aktioner riktar sig mot påstått kriminella personer,
gängmedlemmar och mot gatubarn. Straffriheten är utbredd för dessa brott,
trots att regeringen säger sig vilja prioritera frågan.
Det förekommer också fortsatta rapporter om mord, trakasserier och
vräkningar i samband med att fattiga bönder försöker hävda sin rätt till land i
samband med jordbruksreformer.
Filippinerna har överlag gjort betydande framsteg när det gäller att möta FN:s
milleniemål. På jämställdhetsområdet och vad gäller barnadödlighet har man
nått längre än målsättningen. På utbildningsområdena har dock ingen tydlig
förbättring skett.
Tillgången till utbildning och hälsovård är på många håll otillräcklig. Den
ekonomiska tillväxten i landet har de senaste åren varit god, men tillväxten har
endast i begränsad utsträckning kommit landets många fattiga till del. Många
barn exploateras i den omfattande sexindustrin.
I muslimskdominerade områden på Mindanao gäller särskild islamsk
lagstiftning, som bland annat diskriminerar kvinnor, särskilt inom arvsrätten
men också genom att underåriga flickor tillåts ingå äktenskap. Både FN och
civilsamhällesorganisationer rapporterar också om att det alltjämt förekommer
att unga muslimska kvinnor och flickor tvingas ingå äktenskap.
Hög befolkningstillväxt försvårar kampen mot fattigdomen. Tillgången till
preventivmedel är dålig, men Aquinoadministrationen har genomfört
omfattande reformer på området. Ny lagstiftning förväntas kraftigt öka
tillgången till preventivmedel. Abort är helt förbjudet, vilket Filippinerna
kritiserats för i flera sammanhang, bland annat i FN:s universella
granskningsmekanism, Universal Periodic Review, UPR.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s
konventionskommittéer
Filippinerna har ratificerat följande konventioner:
-
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR, 1987, samt de fakultativa
3
-
-
-
-
-
protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet,
1989.Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR,
1976.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, CERD,
1969.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women, CEDAW, 1981, samt det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt, 2004.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, CAT, 1987, samt det
fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, 2012.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child,
CRC, 1990, samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter respektive om handel med barn och barnpornografi, 2003
respektive 2002.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CRPD, 2008.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, CRSR,
samt det tillhörande protokollet från, 1981.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court, ICC, 2011.
Filippinerna har inte alltid respekterat sin rapporteringsskyldighet till FN.
Rapporterna till ICESCR och CERD från 2008 respektive 2009, var till
exempel elva år sena. Rapporten till CEDAW från 2006 var 18 år sen, och
saknade viktig information. För närvarande är rapporteringen till ett flertal
kommittéer försenad. Landet granskades i FN:s universella
granskningsmekanism, Universal Periodic Reviw, UPR 2012.
Huvuddragen i kritiken från utskotten är att den fortgående konflikten på
Mindanao, i södra Filippinerna, drabbar civilbefolkningen hårt. Kvinnor och
barn är särskilt utsatta. I de södra muslimskdominerade områden på Mindanao
gäller särskild familjelagstiftning, som bland annat diskriminerar kvinnor.
Dessutom finns det i landet ett absolut förbud mot abort, något som bland
annat uppmärksammats i UPR-granskningen av landet. Filippinerna har svårt
att implementera skydd för de mänskliga rättigheterna som landet har åtagit sig
i och med ratificeringen av konventionerna. Problemen beror både på utbredd
korruption och på att för lite resurser avsatts för ändamålet.
FN:s specialrapportör för människohandel, särskilt med kvinnor och barn,
besökte Filippinerna 2012 på regeringens begäran. Fattigdom och väpnade
4
konflikter är enligt specialrapportören den underliggande förklaringen till den
utbredda människohandeln.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Utomrättsliga avrättningar och påtvingade försvinnanden har länge varit ett
stort problem i Filippinerna. Frågan om det höga antalet utomrättsliga
avrättningar i Filippinierna har uppmärksammats både nationellt och
internationellt. Inte sällan har dessa övergrepp varit politiskt motiverade. I den
allvarligaste enskilda händelsen på senare år dödades minst 58 personer, varav
omkring hälften journalister, i Mindanao i november 2009. Händelsen hade
politiska förtecken och har ännu inte fullt ut utretts av det filippinska
rättsväsendet.
Poliser och militärer har ofta pekats ut som misstänkta förövare, både av
utomrättsliga avrättningar och av påtvingade försvinnanden. Såväl nationella
som internationella rapporter hävdar att militären alltjämt använder tortyr,
påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar i kampen mot
kommunistgerillan och mot separatistgrupper på Mindanao och i
Suluarkipelagen. Straffriheten för militär personal som deltagit i utomrättsliga
avrättningar eller i försvinnanden är mycket omfattande. Regeringen har
prioriterat frågan om utomrättsliga avrättningar. Det finns tecken på att denna
politik har gett resultat. Den filippinska kommissionen för mänskliga
rättigheter utredde 2012 omkring 30 fall av utomrättsliga avrättningar, en
nedgång från 2011 då kommissionen utredde 92 fall.
President Aquino beslutade i november 2012 att etablera en
samordningskommitté mellan samtliga berörda myndigheter i landet (Interagency
Committee on Extrajudicial killings, Enforced Disappearences, Torture, and other Grave
Violations of the Right to Life, Liberty, and Security of Persons). Kommittén leds av
justitieministern och syftar till att stärka samarbetet mellan statliga institutioner.
Den filippinska kommissionen för mänskliga rättigheter har också tilldelats
ökade utredningsresurser för att utreda fall då militär koppling till misstänkta
övergrepp inte kan uteslutas. Den filippinska regeringen samarbetar på detta
område med EU.
Militären hävdar ofta att det inte finns någon systematik i de ouppklarade
morden, att motiven till morden är av privat karaktär eller att de är begångna
av vänstergerillan. I de fall där militär eller polis erkänt brott har de beskrivits
som undantagsfall utförda av så kallade odisciplinerade element.
5
Offren för utomrättsliga avrättningar och försvinnanden är i många fall
vänsteraktivister, försvarare av de mänskliga rättigheterna, studenter,
journalister, fackföreningsledare, kyrkliga företrädare samt ledare för
bondeorganisationer.
Även om tendensen sedan 2010 varit nedåtgående med färre rapporterade fall,
rapporterar internationella och nationella civilsamhällesorganisationer att
straffriheten i landet fortfarande är utbredd. Få fall leder till fällande dom. En
orsak till den omfattande straffriheten är det bitvis ineffektiva rättsväsendet
samt korruption inom polis-, åklagar- och domstolsväsende.
Den filippinska konstitutionen förbjuder tortyr. En lag som föreskriver
totalförbud av tortyr antogs 2009. Uppgifter om att medlemmar av
säkerhetsstyrkor och polis ibland använder tortyr i samband med gripanden
och kvarhållanden förekommer. Civilsamhällesorganisationer (bland annat
Asian Human Rights Commission) har rapporterat om flera nya fall under 2013.
Straffriheten för poliser och militärer som misstänks för delaktighet i dessa
övergrepp är betydande, särskilt för personer i ledande ställning. Flera enskilda
organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter har kritiserat det faktum
att Filippinierna inte godkänner FN:s tortyrkommittés rätt att granska
individuella fall.
Förhållandena i landets fängelser är bristfälliga med dåliga sanitära villkor,
undermålig och otillräcklig kost samt överbeläggning. Ofta hålls inte kvinnor
och män i skilda avdelningar och övergrepp mot kvinnliga interner har utretts
av landets kommission för de mänskliga rättigheterna. Trots att det är olagligt
att placera barn under femton år i fängelse, hålls minderåriga fortfarande
fängslade på många av landets anstalter. I ett försök att komma tillrätta med
problemen med överbeläggning byggdes elva nya fängelseenheter under 2012,
något som har förbättrat läget. Snabbare hantering av rättsprocesser ledde 2012
till att över 26 000 fångar kunde friges, vilket likaledes har inneburit
förbättringar.
Diplomatisk personal, internationella Röda Korset och representanter för
internationella organisationer för de mänskliga rättigheterna har tillträde till
landets fängelser.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades 2006.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Filippinsk lag garanterar rätten till frihet och personlig säkerhet men
kapacitetsproblem inom bland annat rättsväsendet bidrar till att dessa
rättigheter inte respekteras fullt ut. Enligt filippinsk lag måste en domstol enligt
6
huvudregeln besluta om häktning. Flera undantag finns dock från denna regel.
En person som misstänks för delaktighet i upprorsverksamhet kan
frihetsberövas utan häktningsbeslut. I dessa fall riskerar den misstänkte att sitta
frihetsberövad under lång tid utan domstolsprövning. Kapacitetsbrister i
domstolsväsende och kriminalvård leder till att även andra kategorier
misstänkta kan sitta häktade i flera år i avvaktan på rättegång. Fattiga personer
är särskilt utsatta.
Påtvingade försvinnanden är ett stort problem. Kommissionen för de
mänskliga rättigheterna, ett oberoende statligt organ, registrerade sju nya fall av
påtvingade försvinnanden under 2012. Civilsamhällesorganisationer
rapporterar regelbundet om nya fall. Anhöriga till offer för påtvingade
försvinnanden har rätt att tvinga statliga myndigheter att vittna i domstol om
sina kunskaper i specifika fall. Emellertid har klagomål framförts från anhöriga
till offer mot hur fall behandlas där polis eller militär misstänks vara
inblandade. Straffriheten är utbredd för dessa brott och de flesta klaras aldrig
upp. År 2012 infördes en lag som definierar och kriminaliserar påtvingade
försvinnanden. Kraven på registrering av gripna och häktade personer har
skärpts och offer har numera rätt att kräva kompensation för övergrepp av
myndigheterna.
Rörelsefriheten, som är inskriven i den filippinska författningen, är överlag
god. Det finns särskilda begränsningar avseende utvandring. Dessa regler syftar
till att minska risken för bland annat människohandel. Som ett av de länder i
världen med störst utvandring (uppemot tio procent av befolkningen har
utvandrat) har Filippinerna ett omfattande regelverk och flera institutioner som
arbetar med att ge stöd åt landets emigranter
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
I den filippinska författningen görs en klar åtskillnad mellan den verkställande,
lagstiftande och dömande makten. Domstolarna är formellt självständiga i
förhållande till den politiska makten. De politiska organen respekterar överlag
domstolarnas självbestämmande.
Det filippinska rättsväsendet har betydande utmaningar vad gäller korruption
och bristande transparens. Rättsväsendet har också problem med bristande
kapacitet och ineffektivitet. Bristande resurser leder till svårigheter att rekrytera
kompetent personal, inte minst till distriktsdomstolar. Särskilt svårt att tillsätta
domartjänster har domstolar i de självstyrande muslimska områdena på
Mindanao. Lönerna inom det offentliga rättsväsendet är låga. Det är vanligt att
rättsprocesser drar ut på tiden, ofta tar en rättsprocess flera år trots att
grundlagen garanterar rätten till rättegång inom skälig tid.
Enligt filippinsk lag ska alla medborgare ha tillgång till rättslig prövning innan
straff utdöms men på grund av korruption, ineffektivitet och knappa resurser
7
blir den rättsliga prövningen inte sällan godtycklig och eftersatt. Män och
kvinnor har överlag likvärdig tillgång till rättsväsendet. Barn under 18 år ska
enligt lag inte dömas till fängelsestraff men även här förekommer brister i hur
lagen följs.
Presidenten utser domare på alla nivåer efter förslag från ett råd bestående av
högre jurister och politiker från kongressen.
Det finns en självständig ombudsmannainstitution med uppgift att granska
allmänhetens klagomål mot företrädare för statliga myndigheter.
Ombudsmannen har även initiativrätt och rätt att väcka åtal i vissa fall.
Vanligtvis inriktar sig ombudsmannen på anklagelser om korruption, men även
våldtäkter och politiskt motiverade mord har blivit föremål för
ombudsmannens utredningar.
Vissa insatser genomförs för att stärka statliga institutioners kapacitet vad gäller
frågor relaterande till de mänskliga rättigheterna. Polis och militär utbildar sina
anställda i människorättsfrågor, i vissa fall i samarbete med bland annat FN.
Befordran av militär personal föregås numera av en granskning om personen
har utfört handlingar som bryter mot de mänskliga rättigheterna, men systemet
har brister.
7. Straffrihet
Straffriheten är utbredd i Filippinerna, vilket bland annat är en följd av den
omfattande korruptionen. Amnesty International skriver i en rapport 2013 att
tusentals fall av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna ännu är
outredda i landet. Mycket få åtal har väckts rörande allvarliga brott, såsom
utomrättsliga avrättningar och påtvingade försvinnanden. Ännu färre har lett
till fällande dom. Hittills har fällande domar inom dessa områden
huvudsakligen förekommit i några fall där journalister tillhört offren.
President Aquino valdes 2010 på en valplattform som bland annat lovade att
bekämpa straffriheten. Dennes administration har under sin tid i
regeringsställning gjort betydande reformer på området. Satsningar har
exempelvis gjorts för att stärka kapaciteten inom domstols- och
utredningsväsendet. Under 2012 väcktes ett uppmärksammat åtal mot en högt
uppsatt militär och en före detta guvernör för misstänkt inblandning i mord på
en journalist. Ansträngningarna har inte lett till någon betydande ökning av
antalet åtal.
Utomrättsliga uppgörelser är inte ovanliga. Vittnen och målsägandens tystnad
kan i många fall köpas.
8
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Press- och yttrandefrihet finns inskrivet i filippinsk grundlag. Ett brett
spektrum av politiska uppfattningar finns representerade i filippinsk media.
Filippinerna har dock stora problem med våld och hot mot journalister. I
Reportrar utan gränsers årliga rangordning av pressfriheten i världen för år 2013
hamnar Filippinerna på plats 147 av 179 länder.
Flertalet TV- och radiostationer drivs av statliga organ. Tidningar och andra
massmedier är i huvudsak privatägda med en tämligen koncentrerad
ägarstruktur. Ofta finns starka kopplingar mellan ägare av massmedier och
politiker. Misstankar om mutor för att påverka nyhetsrapporteringen
förekommer. Självcensur är ett problem i Filippinierna, en konsekvens av våld
och hot mot journalister.
Landet är en av världens farligaste platser för journalister. Våldet mot
journalister är utbrett och varje år förekommer mord på journalister.
Civilsamhällesorganisationen Committee to Protect Journalists har rapporterat att
nio journalister bragts om livet i Filippinerna under 2013. Den
uppmärksammade massakern i Mindanao 2009 då 32 journalister föll offer för
ett politiskt relaterat attentat är fortfarande inte uppklarad. Hälften av de
misstänkta förövarna har ännu inte kunnat gripas. Den filippinska regeringen
har misslyckats med att ge journalister tillräckligt skydd. Polis och politiker
anklagas på olika håll i landet för att trakassera journalister och för att inte
utreda dödsfall av journalister.
Informationsfriheten på internet är generellt sett god. Under 2012 beslutade
parlamentet om en ny lag mot brott på internet (Cybercrimes Prevention Act).
Syftet med lagen är att stärka brottsbekämpningen på internet, men kritik har
också framförts mot att lagen kan komma att begränsa yttrande- och
informationsfriheten. Lagen ger polisen ökade befogenheter att beslagta data
från brottsmisstänkta och höjer lägsta straffet för ärekränkning på internet från
sex månader till sex år. Lagen har överklagats till högsta domstolen och har
ännu inte införts.
Pressfriheten undergrävs ibland även av benägenheten hos vissa ledande
politiker att använda förtalsbrottet som ett vapen mot medias granskning. Flera
journalister har hotats av fängelsestraff efter att ha skrivit kritiska artiklar mot
ledande politiker och affärsmän. Enligt Freedom House har FN:s kommitté för
mänskliga rättigheter antagit en deklaration som anger att lagarna om förtal och
ärekränkning strider mot konventionen om de medborgerliga och politiska
rättigheterna (ICCPR), som Filippinerna har ratificerat.
9
9. Mötes- och föreningsfrihet
Förenings-, mötes- och demonstrationsfriheten är garanterad i lag och
respekteras överlag. Enligt lagen krävs tillstånd för demonstrationer, något som
dock inte alltid följs i praktiken. Filippinerna har ratificerat Internationella
arbetsorganisationen, ILO:s konventioner om föreningsfrihet. I realiteten finns
särskilda utmaningar för fackföreningar i landet. Det finns rapporter om att
fackföreningsledare är särskilt utsatta för våld och trakasserier.
Civilsamhällesorgansationer har rapporterat om flera fall av våld mot
fackföreningsledare under 2013.
Fackföreningarna är fria och oberoende från myndigheterna. Filippinska
arbetare, med undantag för polis och militär, har lagstiftad rätt att gå med i
fackförbund. Utländska arbetare täcks dock inte av dessa rättigheter, såvida
inte denna rätt finns inskriven i ett mellanstatligt avtal.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Religions- och övertygelsefriheten garanteras av filippinsk lag och respekteras i
huvudsak. Majoriteten av befolkningen är kristen, företrädelsevis katolsk.
Katolska kyrkan är en maktfaktor i landet, även politiskt.
De muslimskdominerade områdena i söder påverkas av den långa konflikt som
pågår i området. Personer som tillhör den muslimska minoriteten uppger att de
utsätts för social och ekonomisk diskriminering. Det finns återkommande
rapporter om illegala gripanden, försvinnanden och mord. Även omvänd
diskriminering kan noteras, särskilt i delar av Mindanao, där muslimer är den
dominerande folkgruppen.
Företrädare för religiösa grupper tillåts föreläsa i religion i kommunala skolor.
Koranskolor är tillåtna. Islamsk rätt gäller i delar av de muslimskdominerade
områdena. Islamska domstolar har där jurisdiktion över familjerätt, men inte i
straffrättsliga frågor. Muslimska domstolar har stora problem att rekrytera
behöriga domare. Cirka 43 procent av domartjänsterna är obesatta i dessa
domstolar, vilket påverkar tillgången till rättsväsendet.
FN:s kommitté för konventionen för avskaffandet av alla former av
diskriminering av kvinnor, CEDAW, har kritiserat Filippinerna eftersom den
del av familjerätten som tillämpas på muslimer, och som baseras på islamsk
rätt, diskriminerar kvinnor. Dessa lagar tillåter bland annat månggifte,
arrangerade äktenskap och giftermål för kvinnor under 18 år.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Filippinerna är ett politiskt pluralistiskt samhälle med en stark presidentmakt
och ett stort antal politiska partier. Oppositionen tillåts verka utan
10
inskränkningar. Det politiska livet domineras av ett antal inflytelserika familjer
som kontrollerar stora delar av den politiska sfären och som samtidigt äger
betydande delar av landets tillgångar. Personliga lojaliteter och vänskapsband är
betydelsefulla faktorer i den filippinska politiska miljön, som har inslag av
oligarki och klientelism.
Val hålls regelbundet och valdeltagandet är högt. Presidenten väljs för en
sexårsperiod och kan inte väljas om. För att undvika valfusk användes
automatiska röstmaskiner vid det senaste presidentvalet i maj 2010. Valet anses
generellt sett ha varit fritt och rättvist men det rapporterades också om
oegentligheter och våldsincidenter. I maj 2013 hölls val till parlamentets
underhus och halva överhuset. Nästa presidentval hålls 2016.
Våld i samband med val är ett mycket stort problem i Filippinerna. Inför varje
val rapporteras om ett stort antal dödsoffer.
Kvinnor är kraftigt underrepresenterade i det politiska livet. Antalet kvinnor i
ledande politisk ställning och inom offentlig administration är dock relativt
hög.
Även om inga formella hinder finns för att kandidera till politiska poster är
deltagande i det politiska livet i praktiken i stor utsträckning beroende av
personens ekonomiska och sociala ställning. Det finns starka kopplingar mellan
den politiska och den ekonomiska eliten. Valet av parlamentsledamöter från
nationella partilistor missgynnar bland annat minoritetsgrupper, enligt kritiker.
Många muslimer och personer från ursprungsbefolkningen vill istället att
senatorerna väljs på regional nivå, något som skulle kräva en grundlagsändring.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Filippinerna har ratificerat alla ILO:s åtta centrala konventioner om förbud
mot tvångsarbete, förbud mot barnarbete, icke-diskriminering i arbetslivet
samt föreningsfrihet och förhandlingsrätt.
Sett i ett regionalt perspektiv är arbetslösheten hög i Filippinerna. Den öppna
arbetslösheten sjönk under 2013 och ligger nu under sju procent, men många
arbetslösa är inte officiellt registrerade och saknas därmed i statistiken. En stor
del av landets befolkning arbetar inom den informella sektorn.
Tvångs- och slavarbete är förbjudet enligt lag. Den lagstadgade minimilönen
ligger för närvarande på 8,1 US dollar per dag för en arbetstagare i
huvudstadsregionen. För jordbruksarbetare på landsbygden är minimilönen
omkring 4,85 US dollar per dag. Bristen på effektiv statlig kontroll leder till att
11
många tvingas acceptera att arbeta för löner som ligger långt under den
etablerade miniminivån. Kontrakts- och praktikantanställningar under
minimilöner är vanligt förekommande.
Enligt lag är en normal arbetsvecka 48 timmar för industriarbetare och 40
timmar för offentliganställda. Även om det finns arbetstids- och
arbetsmiljölagar så respekteras de ofta inte. Påtvingad övertid är vanligt
förekommande. Arbetare har ofta svårt att vägra att utföra farligt arbete utan
att äventyra sin anställning.
Ett förslag om förbud mot åldersdiskriminering har sedan några år varit
föremål för diskussion i senaten.
Den privata äganderätten skyddas i konstitutionen, men konstitutionen
innehåller betydande begränsningar av hur mycket land som enskilda får äga.
För de stora jordägarna innebär detta att deras äganderätt åtminstone i teorin
kraftigt har begränsats. Åtskilliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna har
skett i samband med att bönder har försökt hävda sin rätt till mark, detta inte
minst bland urbefolkningen.
Barnarbete förekommer i betydande omfattning. ILO uppmanar Filippinerna
att stärka övervakningen på arbetsplatser för att begränsa antalet arbetande
barn. Ett stort problem är att strax över fyra miljoner filippinska barn inte går i
skolan, vilket i många fall leder till barnarbete. ILO råder därför Filippinerna
att införa skolplikt upp till 15 års ålder.
Fackföreningsverksamheten är ganska aktiv och formellt sett oberoende i
Filippinerna. Ett stort antal fackföreningar finns i landet men antalet fackligt
anslutna har sjunkit drastiskt de senaste åren. År 1995 var cirka 30 procent av
den sysselsatta arbetskraften ansluten till fackförbund. Motsvarande siffra för
2010 var drygt tio procent (avser den formella sektorn).
Den nationella strejkrätten gäller i hela landet. I de särskilda geografiska
exportzonerna är det emellertid inte ovanligt att man med olika medel försöker
begränsa föreningsfriheten genom fack- och strejkförbud.
Arbetsmarknadsministern har enligt filippinsk lag rätt att avbryta en strejk om
ministern anser att den äventyrar det nationella intresset. Även presidenten kan
förbjuda strejker. Att delta i en förbjuden strejk är straffbart och kan leda till
fängelsestraff, vilket ILO kritiserar. Trots att det finns en arbetslagstiftning
finns det ett tämligen stort mått av okunskap hos allmänheten om
grundläggande arbetsrättigheter vilket stundvis försvårar facklig verksamhet.
Hot om avsked och andra åtgärder är vanligt bland fackliga ledare. Det har
även förekommit att strejker har upplösts av polis och militär. Våld mot
fackföreningsaktiva är inte ovanligt. En civilsamhällesorganisation (The
12
Philippines Center for Trade Union and Human Rights) har uppgivit att sex
fackföreningsledare dödades i Filippinerna 2012.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Rätten till bästa uppnåeliga hälsa är grundlagsfäst. Utbredd fattigdom påverkar
dock många filippiniers tillgång till sjukvård. I budgeten för 2011 avsatte
Filippinerna drygt 8 procent av utgifterna till hälsosektorn, vilket motsvarar
drygt 4 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Hälsosektorn har under
många år varit kraftigt eftersatt och har varit föremål för hård kritik från olika
civilsamhällsorganisationer i landet. Enligt aktuell statistik från
Världshälsoorganisationen, WHO uppgick de totala utgifterna för sjukvård år
2011 till 169 US dollar per person. De totala utgifterna för sjukvård har ökat
som andel av BNP det senaste decenniet. Eftersom sjukvårdsresurserna är
mycket ojämnt fördelade har många filippinier endast mycket begränsad
tillgång till grundläggande sjukvård. Aquinoadministrationen har ökat
resurstilldelningen till sjukvården, med målsättningen att i första hand nå
landets fattiga.
Det finns dock ännu betydande skillnader vad gäller tillgång till sjukvård mellan
medelklassen i de större städerna och landets många fattiga. Den offentliga
sjukvården lider stor brist på resurser, medan de privata mottagningarna kan
erbjuda god vård. På grund av kostnaderna är stora delar av befolkningen
utestängda från de privata alternativen. Socialförsäkringssystemet är
underfinansierat. Det finns en utbredd undernäring bland gravida kvinnor,
nyblivna mödrar och barn.
14. Rätten till utbildning
Tillgång till utbildning varierar kraftigt inom Filippinerna. Utbildningssektorn
genomgår för närvarande en omfattande reformering, särskilt avseende
skolgång för barn. Grundläggande skolgång (grundskola och gymnasium) har
under Aquinoadministrationen utökats från tio till tolv år.
Utbildningsministeriet har samtidigt fått ökade anslag. Regeringen har
återinfört yrkesförberedande utbildning för studenter som inte har råd med
den avgiftsbelagda universitetsutbildningen. Regeringen har under 2013
genomfört betydande satsningar på förbättrad infrastruktur i landets skolor,
främst nya klassrum.
Det finns lagstadgad rätt till avgiftsfri grundutbildning. För den fattiga delen av
befolkningen kan kostnader för skoluniformer, skolmåltider, böcker,
utrustning och transport bli för höga och många tvingas att lämna skolan i
förtid av ekonomiska skäl.. Omkring elva procent av barn i grundskoleålder går
inte i skolan. Problemet är särskilt framträdande på landsbygden. Den högre
utbildningen är avgiftsbelagd. Avgifterna varierar från olika universitet och
13
platser i landet, men kan vara höga. I städerna är den högre utbildningen dyrare
än på landsbygden.
Det råder brist på både lärare och skollokaler och den snabba
befolkningstillväxten har gjort situationen än mer besvärlig. Situationen för
landets många minoritetsfolk som lever i avlägsna delar av landet är extra svår.
Där förekommer alltjämt väpnade konflikter och barns skolgång blir ofta
sporadisk i berörda områden. En del barn rekryteras till stridande grupper och
alternerar mellan skolgång och gerillaverksamhet. Återkommande
naturkatastrofer påverkar också barns skolgång.
Överlag görs ingen skillnad mellan flickors och pojkars tillgång till skolgång
men i vissa områden i de muslimska delarna av landet kan pojkars utbildning
prioriteras. Läs- och skrivkunnigheten är enligt officiell statistik runt 97
procent för män och drygt 92 procent för kvinnor över 15 år.
Det förekommer ingen obligatorisk utbildning i mänskliga rättigheter i
skolundervisningen men ämnet ingår i vissa utbildningar på universitetet.
Förslag om undervisning i grundskolan i ämnet mänskliga rättigheter har
nyligen lagts fram. I militärakademin och polishögskolan finns det
undervisning om de mänskliga rättigheterna integrerat i den normala
kursplanen.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Trots god ekonomisk tillväxt är fattigdomen ännu mycket utbredd i
Filippinerna. Lönerna varierar mycket från en region till en annan och många
arbetsgivare betalar inte ens lagstadgad minimilön. Vissa låginkomsttagare med
minimilön är befriade från att betala skatt. Landets resurser är ojämnt
fördelade och fattigdomen är utbredd. Omkring 40 procent av befolkningen
lever på mindre än två US dollar per dag enligt statistik från Världsbanken.
Den nationella fattigdomsgränsen definieras annorlunda och baseras på
uppskattade levnadskostnader. Enligt den nationella fattigdomsdefinitionen är
omkring 25 procent av befolkningen definitionsmässigt fattig. Dessa grupper
har begränsad tillgång till bostäder, utbildning och hälsovård. Fattigdom och
bostadsproblem finns i hela landet. I huvudstadsregionen uppges drygt tre
miljoner människor leva i slumområden. Situationen förvärras också av att
många flyttar från landsbygden till städerna i jakt på arbete. Filippinerna ligger
på plats 114 av 186 i FN:s utvecklingsindex för 2013.
14
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Enligt lag har män och kvinnor samma rättigheter. Men traditionella och
religiösa värderingar medför att många av kvinnors rättigheter i praktiken
inskränks på olika sätt. Kvinnor på landsbygden har överlag betydligt sämre
möjligheter att värna sina rättigheter än kvinnor som tillhör den urbana
medelklassen.
Enligt särlagstiftningen för den muslimska minoriteten tillåts månggifte för
män. Kvinnor tillåts dock av islamsk rätt endast ha en make. Dessa regler är
alltså del av filippinsk lag, men tillämpas endast för den muslimska minoriteten.
Inom förvaltning och näringsliv intar kvinnor en förhållandevis framträdande
roll och utgör en stor andel av arbetskraften. Av landets omkring 2,6 miljoner
officiellt arbetslösa utgör kvinnor omkring 40 procent.
Diskriminering på grund av kön förekommer fortsatt. Kvinnors aggregerade
löner är generellt sett lägre än mäns, kvinnor har som grupp mellan 37 och 47
procent lägre lön än män. Stora grupper kvinnor söker sig utomlands för att få
arbete och kunna försörja sig själva och sina familjer.
Det finns inga formella bestämmelser eller lagar som begränsar kvinnors
möjlighet att delta i politisk verksamhet. Tre av nitton ministrar i regeringen är
kvinnor. Av Representanthusets 289 ledamöter är för närvarande 79 kvinnor
(cirka 27 procent). Av senatens 24 ledamöter är sex kvinnor.
I allmänhet går fler flickor än pojkar vidare till gymnasium och högskolor.
Flickor genomgår ofta mer traditionellt kvinnligt dominerade utbildningar
(sjuksköterskor och lärare). Majoriteten av de miljontals filippinier som årligen
åker utomlands för att arbeta är kvinnor, vilket medför att det i många fall är
kvinnor som är familjeförsörjare.
Enligt studier gjorda av FN-organen UNFPA och UNICEF utförs runt
560 000 olagliga aborter per år. Dessa utförs ofta av personer utan medicinsk
utbildning, och får ofta förödande konsekvenser för kvinnan. Mycket på grund
av den katolska kyrkans starka ställning i landet respekteras kvinnors
reproduktiva rättigheter generellt sett inte. Enligt uppgifter från mänskliga
rättighetsorganisationer dör 4 000 kvinnor varje år som följd av komplikationer
vid förlossningar. President Aquino har liberaliserat landets konservativa
lagstiftning vad gäller tillgång till preventivmedel. Ändå är tillgången till
preventivmedel fortsatt mycket dålig på många håll i landet.
15
Våldtäkt är förbjudet i lag, men förblir ett mycket stort problem. Under 2012
anmäldes drygt 1 000 våldtäkter, men mörkertalet är stort. I de områden som
ursprungligen ingick i de muslimska sultanaten på Mindanao förekommer
månggifte. Kvinnlig könsstympning är förbjudet enligt lag.
Våld mot kvinnor i hemmet är ett stort problem i landet. Under 2012
upprättade landets polis omkring 11 000 anmälningar, men mörkertalet är
betydande. Lagstiftning finns som förbjuder våld mot kvinnor och barn,
inklusive våld i hemmet. Straffen är hårda, lagen föreskriver upp till 40 års
fängelse. Polisen, som har cirka nio procent kvinnor anställda, har tillsammans
med frivilligorganisationer inrättat särskilda kontaktpunkter med uppgift att
hjälpa utsatta kvinnor.
Det är inte ovanligt att kvinnor under bedrägliga former lockas in i prostitution
eller arrangerade äktenskap med utländska män. Såväl sexköp som sexuella
trakasserier är kriminaliserat. Även om strikt lagstiftning finns på området finns
det stora brister i hur lagarna följs. Så kallat cybersex förbjöds 2012 som en del
i regeringens Cybercrimes Prevention Act.
Fattigdom och väpnade konflikter orsakar en utbredd människohandel i landet.
Filippinerna har betydande utmaningar att i praktiken genomföra sin egen
lagstiftning vad gäller människohandel. Korruptionen är en försvårande faktor.
Mycket få fall leder till åtal och straffriheten är därmed utbredd. Filippinerna
återfinns på plats 77 av 148 i UNDP:s Gender Inequality Index för 2013.
17. Barnets rättigheter
FN-kommittén som övervakar barnkonventionen noterade i en rapport 2013
flera positiva aspekter vad gäller barns rättigheter. Kommittén
uppmärksammade att skyddet mot barnpornografi har stärkts genom ny
lagstiftning. Detsamma gäller skyddet mot barnarbete och handel med barn.
Kommittén noterade dock att det i flera avseenden brast i det praktiska
genomförandet av lagstiftningen. Dessutom efterfrågade kommittén större
resurser för genomförandet av en nationell handlingsplan. Kommittén
uttryckte också oro över att barn exploateras för kommersiella sexuella syften i
landet, bland annat av besökande turister.
Barnarbete är förbjudet enligt lag. Lagen verkar generellt respekteras inom
tillverkningssektorn. Situationen för minderåriga som arbetar i storstädernas
informella sektorer eller som obetalda familjearbetare på landsbygden är värre.
Många minderåriga flickor arbetar som hembiträden.
Enligt ILO finns det omkring 5,6 miljoner barnarbetare i Filippinerna. Detta
motsvarar nästan 19 procent av alla barn i landet. Många arbetar i miljöer med
höga risker (gruvindustrin, hamnarbete). Illegala rekryterare förmedlar barn
från fattiga landsdelar till underbetalda jobb i städerna. Enligt officiell statistik
16
är minst tre miljoner barn utsatta för våld i hemmet. Socialministeriet har
vidtagit åtgärder för att stärka dessa barns tillgång till skydd samt medicinsk
och psykosocial assistans.
Den lägsta tillåtna åldern för att ingå äktenskap är 18 år och för alla under 21 år
krävs föräldrarnas medgivande. För den muslimska befolkningen är dock
minimiåldern för män 15 år medan flickor kan ingå äktenskap när de når
puberteten. Det finns uppgifter som gör gällande att nioåriga flickor har gifts
bort.
Kommersiell sexuell exploatering av barn är fortsatt ett stort problem. FNkommittén som övervakar barnkonventionen uppskattar att det finns mellan
60 000 och 75 000 prostituerade barn i Filippinerna. Lagstiftningen på detta
område har gradvis skärpts. I november 2009 antogs en lag mot
barnpornografi som innehåller straff på upp till livstids fängelse. Under 2012
infördes en lag som höjde straffsatsen för barnpornografibrott och införde
hårda straff för straffbart cybersex.
Barns rättigheter påverkas i hög grad av socioekonomiska faktorer. Stödet till
fattiga familjer har de senaste åren stärkts. Cirka tre miljoner barnfamiljer får
statligt bistånd med syfte att motverka utnyttjandet av barn. Ett program mot
människohandel med barn skapades 2010 och ledde till att över 400
prostituerade barn fritogs 2011. Merparten av de barn som exploateras i
sexhandeln är barn från landsbygden som förs in till städerna. Den filippinska
regeringen söker etablera ett internationellt samarbete mot handel med kvinnor
och barn.
Enligt FN-organet UNICEF finns cirka 250 000 gatubarn i landet. Vissa
civilsamhällesorganisationer uppskattar att antalet är betydligt större. Åldern
för värvning till de militära styrkorna är 18 år. Barnsoldater förekommer i de
områden där det pågår väpnad konflikt. Fredsprocessen på Mindanao har
förbättrat situationen och minskat användandet av barnsoldater i konflikten.
Enligt lag förbjuds frihetsberövande av barn under 15 år. Trots detta
förekommer det att barn hålls fängslade, ofta tillsammans med vuxna. Lagen
föreskriver att minderåriga lagöverträdare ska omhändertas av sociala
myndigheter, men det finns brister i hur lagen följs. Under det senaste året har
regeringen i samarbete med frivilligorganisationer överfört flera hundra barn
från fängelse till rehabiliteringsanstalter. Socialförvaltningen förfogar för
närvarande över elva regionala anstalter för ungdomsbrottslingar. I Manila
finns tre anstalter för unga lagöverträdare.
Myndigheterna uppskattar att omkring 600 000 barn saknar födelsebevis.
Problemet är särskilt förekommande bland ursprungsbefolkningen och den
muslimska befolkningen.
17
Barnaga är förbjudet i skolan och utdelas inte som straff inom rättsväsendet.
Emellertid tillåts barnaga fortfarande i hemmen. Enligt en internationell studie
från 2010 har över 70 procent av barnen i Filippinerna utsatts för milda former
av barnaga. Knappt tio procent har utsatts för allvarlig barnaga. Under 2013
har ett lagförslag om totalförbud mot barnaga behandlats i senaten. Frågan har
ännu inte avgjorts slutligen..
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
I grundlagen förbjuds diskriminering på grund av ras, kön, hudfärg, etnisk
härkomst, sexuell läggning, religiös, politisk eller annan åskådning. Otillräckliga
lagar, korruption och bristande resurser leder dock till att diskriminering ändå
förekommer.
Den största religiösa minoriteten i landet är muslimer som utgör mellan fem
och elva procent av befolkningen. Dessa bor främst på Mindanao och
närliggande öar. I Filippinerna finns enligt statistik från National Commission on
Indigenous Peoples, NCIP, drygt elva miljoner personer, uppdelade på 110
etnolingvistiska grupper, som tillhör landets ursprungsbefolkning.
Det finns ingen lag som diskriminerar personer som tillhör minoriteter när det
gäller medbestämmande eller tillgång till utbildning och hälsovård. Då dessa
personer ofta lever i avlägsna delar av Filippinerna förhindras de emellertid
ofta i praktiken från att delta i viktiga beslut rörande bland annat
landrättigheter. De har som regel dålig tillgång till utbildning och hälsovård.
Säkerhetsproblemen i dessa delar av landet bidrar även till svårigheten att
rekrytera läkare, sjukvårdare och lärare från andra delar av landet.
Civilsamhällesorganisationer uppskattar att uppemot 70 procent av barn som
tillhör något av ursprungsbefolkning inte slutför sin skolgång. Denna siffra
nämns också i USA:s rapport om situationen för mänskliga rättigheter i
Filippinerna.
Grundlagen ger omfattande rättsligt skydd för urfolken och deras traditionella
landområden garanteras i lag. Genom lagen om urfolks rättigheter, IPRA, från
1997, etablerades en nationell kommission för urfolks rättigheter, NCIP, som
har till uppgift att bereda frågor om landrättigheter och så kallade ”ancestral
domain lands”. IPRA erkänner urfolkens rätt till traditionella landområden
liksom deras rätt till självstyre och rätten att behålla och utveckla traditionell
kultur och sedvänjor. Genomförandet av IPRA är emellertid bristfälligt.
I samband med att kommersiella projekt inom gruvnäringen, dammbyggen,
turistanläggningar genomförs åsidosätts inte sällan individers äganderätt och
landrättigheter, inte minst i områden som traditionellt bebos av urfolk. Särskilt
gruvlagen är kontroversiell. Enligt IPRA ska en konsultationsprocess inledas
och medgivande ges innan gruvdrift kan påbörjas på land som tillhör urfolk.
18
Dock förekommer rapporter om våldsamma protester där aktivister fängslats,
åtalats och trakasserats i samband med infrastrukturprojekt som utförts utan
urfolkens godkännande. Det finns också uppgifter om att vissa grupper, av
rädsla för konsekvenserna, gett sitt medgivande till exploatering av sina
områden.
Många av urfolken bor i konfliktområden på Mindanao eller Sulu där
gerillagrupper verkar. Uppgifter om våld och tvångsförflyttningar förekommer.
Uppgifter finns även om att de tidvis tvångsrekryteras av gerillan.
Fredsprocessen på Mindanao har under 2013 förbättrat läget något.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
I författningen förbjuds diskriminering på grund av sexuell läggning, men
diskriminering av personer med annan än heterosexuell läggning förekommer,
framför allt utanför storstäderna. Antalet hatbrott mot hbt-personer har ökat
de senaste åren. Civilsamhällesorganisationer rapporterar att hbt-personer
grips, trakasseras och diskrimineras på grund av sin läggning. Det finns
rapporter om att polis utför räder mot samlingslokaler för hbt-personer och
det händer att personer ställs inför rätta med stöd av lagar om
förargelseväckande beteende.
Den katolska kyrkans inflytande över det filippinska samhället påverkar synen
på hbt-personer. Civilsamhällesorganisationer som arbetar med hbt-frågor
uppger att kyrkans inställning till homosexualitet leder till ökad diskriminering
av hbt-personer. Äktenskap mellan två människor av samma kön erkänns inte
av vare sig staten eller kyrkan.
Flera lagförslag som syftar till att skydda hbt-personers rättigheter har
behandlats i kongressen och senaten under senare år. Syftet har varit att i ökad
utsträckning söka harmonisera filippinsk lagstiftning med internationell
standard vad gäller de mänskliga rättigheterna.
20. Flyktingars rättigheter
Filippinernas geografiska belägenhet bidrar till att antalet externa asylsökande
är begränsat. År 2013 fanns 142 flyktingar registrerade i Filippinerna. Landet
har undertecknat 1951 års flyktingkonvention, men nationell lagstiftning på
området saknas. Justitieministeriets flyktingenhet beslutar om vilka
asylsökanden som ska tillerkännas flyktingstatus.
Landet erbjuder möjlighet till tillfälligt skydd enligt 1951 år konvention liksom
1967 år protokoll. Den filippinska staten uppmuntrar frivillig återflyttning och
motsätter sig som regel tvångsåtgärder såsom avvisning och utvisning. År 2006
beviljade den filippinska regeringen för första gången filippinskt
medborgarskap till en person med flyktingstatus. Samarbete sker med
19
UNHCR. I augusti 2009 slöt Filippinerna ett avtal med UNHCR om
transitering av flyktingar genom Filippinerna.
De återkommande naturkatastroferna, främst orkaner och översvämningar,
samt de väpnade konflikter som pågår i landet, leder tidvis till ett stort antal
internflyktingar. Regeringen har vidtagit åtgärder för att bistå drabbade
grupper. Militära sammandrabbningar i främst Mindanao har under lång tid
tvingat hundratusentals filippinier att lämna sina hem. Situationen har dock
förbättrats under fredsprocessen på Mindanao och antalet konfliktrelaterade
internflyktingar har sjunkit kraftigt. I september 2013 tvingades omkring
26 000 familjer fly sina hem som en konsekvens av sammandrabbningar mellan
centralregeringen och separatistgruppen MNLF.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Grundlagen förbjuder diskriminering av personer med funktionsnedsättning.
Grundlagen stadgar dock samtidigt att personer med psykisk och mental
funktionsnedsättning i vissa fall saknar rösträtt. Administrativa domstolar
avgör i enskilda fall frågan.
Lagstiftning finns för att garantera funktionshindrades lika tillträde till
offentliga lokaler och organisationer. Trots lagstiftningen är möjligheterna för
personer med fysisk funktionsnedsättning att ta sig fram i offentliga byggnader
och skolor och med offentliga kommunikationer begränsade. Regeringens
åtgärder för att rätta till missförhållandena har inte varit tillräckliga.
Personer med funktionsnedsättning har också lagstadgad rätt till rehabilitering
och arbete. Det finns ett antal center som ska bistå med arbetsförmedling men
dessa är ofta underbemannade och saknar tillräckliga resurser. Regeringen har
gjort vissa insatser för att öka möjligheten att använda offentliga
kommunikationer, främst i Manila, men infrastrukturen för rullstolsburna och
andra rörelsehindrade är överlag mycket bristfällig.
Arbetsmarknadsministeriet ansvarar för att arbetsgivare inte diskriminerar
personer med funktionsnedsättning, men det finns ofta brister i hur lagarna
följs. Staten har program för att få personer med funktionsnedsättning i arbete,
vilket har visat sig vara svårt att genomföra. Mindre än en tredjedel av personer
med funktionsnedsättning tar emot någon typ av statligt stöd.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
I Filippinerna finns ett stort antal enskilda organisationer, både nationella och
internationella, som arbetar med att främja mänskliga rättigheter. Vissa av
20
dessa är helt oberoende, medan andra är knutna till politiska partier och
särintressen. Det finns ingen lagstiftning som formellt begränsar enskilda
organisationers verksamhet. Situationen för den del av civilsamhället som
arbetar med mänskliga rättigheter har förbättrats något de senaste åren.
Rapporter förekommer om att personer som är engagerade i
frivilligorganisationer eller på annat sätt försvarar de mänskliga rättigheterna
utsätts för våld och trakasserier. Detta gäller bland annat organisationer som
anklagas för samröre med kommunistgerillan. Under Aquinoadministrationen
har dessa kampanjer dock minskat tydligt i omfattning. Frivilligorganisationer
som arbetar med att stödja bönder i deras strävan att få mark via
jordbruksreformer rapporterar om fortsatta trakasserier av bondeledare och
journalister.
Civilsamhällesorganisationer som arbetar med mänskliga rättigheter uppger att
dialogen med staten har förbättrats sedan president Aquino tillträde. Flera
personer med ledande ställning inom regeringen har bakgrund inom
frivilligorganisationer. Kommissionen för mänskliga rättigheter har fått större
befogenheter än tidigare och upprättat goda kontakter med regeringen.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
UNDP och andra FN-organ arbetar med ett rättighetsperspektiv i sina
programinsatser. EU har omfattande program för stärkande av mänskliga
rättigheter inom olika områden i det filippinska samhället. År 2009 etablerades
ett särskilt program för tekniskt stöd till Filippinerna (EPJUST, the EUPhilippines Justice Support Programme). EPJUST har bland annat till uppgift att
bidra med kapacitetsuppbyggnad inom det civila samhället och stärka
kompetensen vad gäller mänskliga rättigheter inom polis- och rättsväsendet.
Tillgång till rättssystemet, kampen mot straffriheten och mot korruptionen är
centrala moment. Programmet har förlängts till 2016 under beteckningen
EPJUST II.
Sverige hade under lång tid ett bilateralt utvecklingssamarbete med
Filippinerna, bland annat inom området mänskliga rättigheter. Landet omfattas
numera av Sveriges regionala utvecklingssamarbete i Sydostasien. Sverige ger
stöd till flera organisationer med verksamhet i Filippinerna. Sverige har bidragit
till en fond för stabilisering av Mindanao, Mindanao Trust Fund, som hanteras av
Världsbanken. Fonden innehåller bland annat stöd för mänskliga rättigheter.
Filippinerna drabbades mycket hårt av den tropiska orkanen Haiyan (också
kallad Yolanda) i november 2013. Cyklonen är en av de kraftigaste som har
uppmätts. De materiella skadorna blev omfattande och tusentals människor
omkom. Sverige bidrog under 2013 med över 95 miljoner kronor i humanitärt
stöd till Filippinerna i direkt respons till tyfonen, bland annat genom FN,
21
internationella organisationer och genom insatser från Myndigheten för
samhällsskydd och beredskap, MSB. Svenska civilsamhällesorganisationer
bedriver verksamhet i Filippinerna till stöd för arbetet med de mänskliga
rättigheterna men omfattningen har minskat sedan det bilaterala samarbetet
fasats ut. USA har ett omfattande samarbete med Filippinerna, som även
omfattar stöd för de mänskliga rättigheterna.
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Create flashcards