Infektioner och äldre
Viktoria Härma, Lars Kärvestedt
Sammanfattning
Infektionsmiljön på särskilt boende och sjukhus är likartad. Hos äldre och multisjuka
ses ofta avvikande symtomatologi, och anamnesen kan vara oklar. De vanligaste
infektionerna är luftvägsinfektioner, främst pneumonier, urogenitala infektioner samt
hud- och mjukdelsinfektioner. Asymtomatisk bakteriuri är vanligt framför allt hos äldre
kvinnor på särskilt boende (upp till 50 %). För att undvika antibiotika i onödan till
denna grupp patienter ska urinprovtagning endast göras då det föreligger klinisk
misstanke om urinvägsinfektion. Antibiotika-associerade diarréer är en vanlig
behandlingskomplikation.
Symtom
Vanligen desamma som hos övriga vuxna, men med stigande ålder och ökad sjuklighet
kan de avvika eller utebli.
Nedsatt kognition kan resultera i oförmåga att förmedla symtom eller att sortera vad
som är aktuella besvär. Förutom nedsatt fysiologisk reaktion på infektion har äldre och
multisjuka också större svårigheter att identifiera och tolka kroppssignaler.
Mental förändring, försämrad kognition, försämrad funktion i dagliga livet (ADL),
trötthet, aptitlöshet och försämrat status i kroniska sjukdomar kan ses i samband med en
mängd olika tillstånd, både infektiösa och icke-infektiösa. Det är därför av vikt med en
ordentlig somatisk undersökning av patienten innan eventuella odlingar tas. Vid
falltrauma hos äldre ska alltid orsaken undersökas då ofta sjukdom, som till exempel
infektion kan ligga bakom.
Ett svårhanterligt problem hos äldre med nedsatt allmäntillstånd och kroniska
sjukdomar är sporadiskt uppträdande kortvarig feber, ”en-dagars feber”. Orsaker och
därmed prevention är till stor del okända. Ibland rör det sig troligen om enstaka
febertoppar sekundärt mindre aspirationer, sekretstagnation, kateterproblem och så
vidare. I dessa fall bör man så långt möjligt undvika antibiotikabehandling.
Diagnostik
Klassiska fynd som feber och leukocytos kan saknas:
• feber hos äldre alltid bör betraktas som ett allvarligt fynd
• CRP är en god markör för infektion och infektionens svårighetsgrad också hos
äldre.
Differentialdiagnostik
Differentialdiagnostik - liksom infektionsutredning - görs på sedvanligt sätt. Innan man
________________________________________________________________________________________________________
Vårdprogram formulerat av Stockholms läns landstings Strama-grupp
Hämtat från www.janusinfo.se
Uppdaterad: 2015-09-02
odlar bör man ha tänkt över indikationen och vad en eventuell positiv odling leder till.
Detta gäller framförallt urinodlingar hos äldre och i särskilda boenden, där bakteriuri är
ett vanligt fynd och diagnosen asymtomatisk bakteriuri (ABU), kan vara svår eller
omöjlig att ställa. Ospecifika symtom som nedsatt aptit, svaghet och trötthet är sällan
uttryck för symtomgivande urinvägsinfektion. Lungröntgen utförs på vida indikationer.
Tandinfektioner kan vara en viktig differentialdiagnos. Differentialdiganoser som inte
är infektionsorsakade bör beaktas (påverkan av polyfarmaci, dehydrering etc.)
Behandling
•
•
•
Doserna kan behöva justeras på grund av åldersrelaterad avtagande njurfunktion.
Vid preparatval måste interaktionsriskerna beaktas vid polyfarmaci.
Dagliga CRP kan i början av behandlingen vara ett tillförlitligt sätt att utvärdera
och följa behandlingseffekten, särskilt vid avsaknad av feber.
Ibland uppkommer situationer där infektionsbehandling måste prövas ”ex juvantubus”.
Symtom eller kliniska fynd kan tala för infektion, men CRP är inte konklusivt. Flera
möjliga infektions-foci finns. Utredningsmöjligheterna är begränsade. Svårigheter med
gränsdragning mellan ABU och urinvägsinfektion, med mera. Innan behandlingsförsök
görs, bör man försäkra sig om att den genomförda infektionsutredningen så långt
möjligt är adekvat, och att odlingar är tekniskt korrekt utförda. Vidare bör man ha en
klar bild av vad som förväntas av behandlingen, så att en dokumenterad utvärdering kan
göras, som stöd för framtida liknande situationer.
Vid antibiotikaval för behandling av okomplicerad nedre urinvägsinfektion bör
användningen av nitrofurantoin och mecillinam öka, medan användandet av kinoloner
bör utgå, framförallt hos kvinnor. Detta på grund av risk för resistensutveckling och risk
för CNS-biverkningar, vilka särskilt verkar drabba äldre, se Stramas vårdprogram för
urinvägsinfektioner i öppenvård.
Allmänt
Grundläggande infektionsprofylax inom sjukhus/särskilda boenden där äldre vistas
inkluderar, förutom basala hygienrutiner och god nutrition, bland annat åtgärder för
snarast möjlig mobilisering till högsta möjliga nivå, eventuellt andningsgymnastik samt
så långt möjligt undvikande av KAD och dehydrering. Ofta finns kronisk sjukdom, som
i sig kan innebära ökad infektionsrisk, där infektionsprofylax kan bestå i optimering av
denna behandling. Exempelvis har diabetiker med dålig blodsockerkontroll en ökad risk
att drabbas av infektioner, framför allt urinvägsinfektion.
Referenser
Anderson DJ, Kaye KS. Skin and soft tissue infections in older adults. Clin Geriatr Med. 2007
Aug;23(3):595-613, vii.
Donowitz GR, Cox HL. Bacterial community-acquired pneumonia in older patients. Clin
Geriatr Med. 2007 Aug;23(3):515-34, vi.
Girard TD, Ely EW. Bacteremia and sepsis in older adults. Clin Geriatr Med. 2007
Aug;23(3):633-47, viii.
Juthani-Mehta M. Asymptomatic bacteriuria and urinary tract infection in older adults. Clin
Geriatr Med. 2007 Aug;23 (3):585-94, vii. PubMed
________________________________________________________________________________________________________
Vårdprogram formulerat av Stockholms läns landstings Strama-grupp
Hämtat från www.janusinfo.se
Uppdaterad: 2015-09-02
