Direkt ur hjärtat
Att inleda ett årsmöte är svårt. För så är det ju ofta med årsmöten, man slår sig ner i bänken,
sneglar lätt ner i pappershögen man har framför sig och snart är tanken redan långt framme i
förhandlingarna.
Och ändå… vad skulle hända om vi bara dök rakt ner i samtal och beslut? Hur fel skulle det
inte vara att börja där och inte hos Gud, nu när det är hans församling det handlar om, och
när Jesus ju säger: ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra
också.” Vad händer då om vi inte alls söker Guds vägledning först utan börjar fatta beslut av
bara farten; beslut vi kanske inte alls fattar i bemärkelsen förstår?
”Vad skulle hända?” frågade jag Maria, som som vanligt såg lite förskräckt ut när hon hör
mig säga sådant. ”Vad skulle hända om jag struntade i det där lite sövande och andaktsfulla
och bara sa några saker direkt från hjärtat? Sådant jag tror är viktigt för oss just nu.
Jag tror att jag helt enkelt gör ett försök, så får vi väl se.
De två saker jag då tänker omedelbart på är dessa:
1) Kyrkans krig är ett tvåfrontskrig
2) Väktartjänsten är viktig
Låt oss se var vi hamnar. Först: Det Gud föder står ofta omedelbart under attack. När Moses
föds vill farao döda honom. När Jesus föds vill Herodes döda honom. När kyrkan föds vill
Saul döda den. För det Gud föder möter ofta motstånd, och t.o.m. förföljelse. Och Jesus som
visste det sa, Joh 16:33: ”Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida,
men var inte oroliga, jag har besegrat världen."
Här behöver man dock höja ett varningens finger: Detta får inte göra oss misstänksamma, så
att vi drabbas av förföljelsemani, eller på annat sätt hindra oss från att leva som öppna, kloka
och fria människor. Dock behöver vi så klart inse vad det är för situation vi lever i.
Jag bad tillsammans med ett antal rätt tilltygade kristna ledare för en tid sedan och hade då
en slags förnimmelse av hur en familj liksom slagit sig ner på ett stridsfält, på en campingfilt
med kaffekorg och kakor, men som när allt trivsamt dukats upp, nu gav uttryck för sin
förvåning över att det börjat hagla granater omkring dem. Fast Bibeln så tydligt säger, Ef
6:11-13: ”Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är
inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna
över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds
rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt.”
Kyrkans krig är ett tvåfrontskrig. På den ena
kanten står striden om ordet. Där attackerar
liberaliseringen och sekulariseringen med
full kraft. ”Skulle Gud ha sagt” väser ormen i
det höga gräset. Adam och Eva tvivlar,
försvagas och faller. ”Skulle Gud ha sagt…”
”Anpassa er inte efter den här världen”, skriver
Paulus i Rom 12:1. ”Anpassa er”, ropar,
världen mot kyrkan. ”Fall in i ledet. Stick inte
ut!”
Så har det alltid varit. Från första stund. Hade
kyrkan bara anpassat sig lite, tillbett kejsaren
1
någon gång då och då, hade den sluppit förföljelsen. Men där gick en gräns för det möjliga,
som när Sadrak, Mesak och Abed-Nego, tre unga män i Babylon vägrade att tillbe
Nebukadnessar och svarar på hans hot om en brinnande ugn, att Gud nog skulle rädda dem,
men (Dan 3:18) ”Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe
den gyllene staty som du har rest."
Jag tror att den pressen kanske kommer att hårdna. Jag tror att kraven på kyrkan att anpassa
sig kommer att bli allt tydligare artikulerade. Och jag anar att många kommer att vika ner sig
och överge sin bibeltro, på olika sätt.
När Jesus frestas i öknen övervinner han djävulen med några ständigt återkommande ord:
”Det står skrivet”, Matt 4. Detta är den ena fronten. Där attackerar liberaliseringen och kräver
kapitulation, anpassning, ”skulle Gud ha sagt”.
Men på den andra handlar striden istället om radikalisering. Risken är att en och annan
tycker att det verkar bra, som att detta vore väckelse och radikalisering ett bönesvar. Men
det är det inte. Med radikalisering menar jag nämligen den risk den förföljda kyrkan möter
att bli hård, dömande, en kall sekt som vill slå tillbaka, en stängd grupp som förlorar
kärleken, empatin och öppenheten. Denna radikalisering är en livshotande nedkylning av
sund kristen tro. De radikaliserade tror att de står för väckelse, men egentligen river de
sönder och ner kyrkan och predikar inte längre nåd och hopp till kärlek till den värld Jesus
ger sitt liv för.
Kyrkans väg genom en sådan tid måste vara att förbli både i ödmjuk bibeltro och i varm
kärlek till Gud och människor. Det uttrycks så väl i Kol 3:16: ”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin
rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft
av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.”
D.v.s. håll fast vid Ordet och bli kvar i nåden.
Jag är rädd för en liberaliserad kyrka. Jag är lika rädd för en radikaliserad kyrka, d.v.s. en
forcerad, hård och vettlös radikalitet. Men jag tror på en enkel kyrka, som lyssnar till Gud
och försöker leva ut hans kärlek.
Och då… då vill jag säga någonting
om… ska vi säga kyrkans väktartjänst.
För när vi bett, inte minst på våra
morgonbönesamlingar på onsdagar så
har det ofta kommit till mig att vi, d.v.s.
Korskyrkan, finns här på Norrby med
ett särskilt mandat och en särskild
kallelse.
”Ni är Norrbys portvakter” tycker jag
att Anden säger. Jag önskar att vi tar
med den tanken in i bönevrån, men
också in i samtalet om våra framtida
lokaler. För jag antar att tanken då och
då uppstår: - Ska vi verkligen vara kvar
här? Kanske kan vi bygga större, bättre
och t.o.m. billigare någon annanstans. Fast om vi lämnar den här byggnaden lämnar vi
kanske också över portvaktsnyckeln till någon annan. Till vem? Jag tror – som dem som först
byggde denna kyrka här - att det behövs en varm, levande kyrka på Norrby.
2
Du får pröva, och du får motsäga mig, men jag tror att Korskyrkan är kallad att använda den
där nyckeln och att ta sitt ansvar som den här stadsdelens portvakt, med Jesu mandat och
auktoritet enligt orden i Matt 16:19, ur ett lokalt perspektiv: ”Jag skall ge dig nycklarna till
himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden
skall vara löst i himlen.”
Jes 62:6: ”På dina murar, Jerusalem, ställer jag väktare. De skall aldrig tystna, varken dag
eller natt. Ni som ropar till Herren, ge er ingen ro! Och ge honom ingen ro, förrän han
upprättar Jerusalem och hela jorden sjunger dess lov.”
Hur skulle det kunna låta, om orden nu riktades om lite grann, och ner till en konkret lokal
liten församling, med sin egen trohet till Kristus att tänka på. Kanske så här:
”På dina murar, Norrby, ställer jag väktare. De skall aldrig tystna, varken dag eller natt. Ni
som ropar till Herren, ge er ingen ro! Och ge honom ingen ro, förrän han upprättar Norrby
och dess rykte blir ett annat.”
Väktartjänsten i Bibeln var viktig. Väktarna gick på muren och höll utkik. De var stadens
försvarare, den skarpa blicken i mörkret. Men Bibelns väktare var inte bara kallade att hålla
utkik efter fara, deras uppgift var också att tillkännage morgonljusets ankomst och
proklamera en ny dag. Jag tror att Gud därför kallar på oss i dessa ord från Jak 4:7-8, för utan
detta kommer vi att sakna auktoritet i den andliga världen, och inte heller, egentligen ha
någonting att säga om gryningsljuset: ”Böj er alltså under Gud. Stå emot djävulen, och han
skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er.”
Så skyddar vi varandra och vår stadsdel och vår stad, genom profetisk förbön, som innebär
att vi är ödmjuka inför Gud och att vi träder närmre honom för att höra vad han säger.
När du då lyssnar och hör någonting är det inte alls säkert att du alltid ska ta det vidare till
andra, d.v.s. träda upp och berätta det i en talarstol. Ibland ska du det, men långt ifrån alltid.
I ibland delar Gud hemligheter med dig helt enkelt för att du ska kunna be; be för kyrkans
medlemmar och ledare, be för Norrby och för annat som Gud anförtror dig.
Detta är väktartjänsten: profetisk förbön, profetisk förkunnelse och profetisk tillbedjan. Så
beskyddas kyrkan, och så frigörs många att börja följa Jesus.
Detta var vad jag tror att jag hade att säga idag. Jag tror att vi verkligen ska bejaka att vi är
där vi är, öppna hjärtan och kyrkportar mot Norrby och ta vårt väktaransvar på muren. Och
när det sker ska Gud ge oss en auktoritet i det mötet vi inte visste att vi hade och en
nyckelroll för människors liv och evighet.
Låt oss därför börja vårt årsmöte med Gud, och inte med springa rakt in i årsberättelser,
ekonomi och beslut, utan med att först böja oss ödmjukt inför Gud. Börja oss inför Gud så att
Gud kan upprätta oss, som profeten säger i Jes 52:1-2: ”Vakna upp, vakna upp, klä dig i din
styrka, Sion, klä dig i din högtidsskrud, Jerusalem, heliga stad. Ingen oomskuren och oren
skall mer komma in i dig. Skaka dammet av dig, res dig, du fångna Jerusalem, lös bojorna
kring din hals, du fångna dotter Sion.”
3
