Historia i sten
Sammandrag – Anna Andréasson, ArchaeoGarden www.archaeogarden.se
Varför är gravstenarna en användbar och intressant
form av materiell kultur att studera?
•
•
•
Gravstenarna speglar sin tid och sin smak, sin tids samhälle och
samhällsordning.
Sten är ett hållbart – och gravstenarna ett stort, mångfasetterat material.
Gravstenarna visar en del av den industriella revolutionen på ett tydligt
sätt, den inom stenindustrin.
Bunkeflo 1738
Väsby 1883
Hjärsås 1934
Kyrkogården på medeltiden (ca 1000 till ca 1500) Sammansatta stengravvårdar
Västeråker
Uppland
1707
Ex. Eskilstunakista (1000-tal)
Ex. Romanskt sammansatt
gravmonument (11-1200.tal)
Ex. Lockhällar (liljesten, stavkorshäll)
Hällar (1500-tal till 1700-tal)
• Finaste platserna fanns inne i i kyrkan
• Hällar förekom också på kyrkogårdarna, mer vanligt t.ex. i Skåne och på Öland
Hofterup 1786 (döden)
Barsebäck 1589 (bilder)
Bunkeflo 1726
Ystad
(klosterkyrkan)
1700-tal
Resta stenar (1600-tal och 1700-tal)
• Resta hällar på kyrkogården verkar finnas från 1600-talet och framåt
• Ofta återanvända
Åseda, Småland
1600-tal
Skepplanda, Västergötland
Årtal mest 1700-tal
Ovan: Stehag
Nedan: Bosjökloster
Gravstenarna är en mångsidig och spännande form av
”materiell kultur”
som speglar sin tid och sin smak, samhälle och
samhällsordning. De visar också en del av den industriella
revolutionen på ett tydligt sätt – den inom stenindustrin.
Kyrkogårdarna på medeltiden
Kristendomens införande innebar stor förändring i hur
man begravde sina döda. Kyrkogården bestod av en väl
inhägnad yta kring kyrkan – troligen såg den snarast ut
som en ängsmark med enstaka påkostade stengravar.
Sammansatta stengravvårdar med locksten,
gavelstenar och ibland sidostenar.
Finns få kvar på kyrkogårdarna idag, men delar, till
exempel lockstenar, kan hittas återanvända som
byggnadsmaterial eller som gravstenar.
1500-tal till 1700-tal
Från slutet av medeltiden blev det vanligt att de rikaste
och mest inflytelserika personerna begravdes inne i kyrkor
och gravkapell.
På kyrkogården begravdes större delen av
befolkningen.
Traditioner och gravvårdsutformning varierade
stort mellan olika delar av landet.
Hällar förekom framförallt inne i kyrkornas golv,
men också på kyrkogårdarna.
Resta stenar på kyrkogården
1600-tal och 1700-tal
Resta stenar verkar ha använts som gravmarkörer ute på
kyrkogårdarna från och med 1600-talet.
Stenar från denna tid är mycket sällsynta. En anledning
var att de inte sällan återanvändes. I Steghag och
Bosjökloster återanvände man till exempel under 17- och
1800-tal stenar från medeltiden.
Återanända medeltida
gavehällar?
1
Carl XIV Johan
Kring år 1800
•
Större delen av befolkningen begravdes på kyrkogården. Markering
varierar i olika delar av landet. Jordkulle,. Trämarkering troligen vanligt.
•
År 1815 beslöts att kyrkogårdar skulle flyttas ut från städer och byar
snarast. Begravningar inne i kyrkorna blev mer och mer ”omodernt”.
Kring år 1800
Större delen av befolkningen begravdes på kyrkogården.
Stora regionala skillnader i hur man markerade gravarna.
Trämarkeringar var antagligen ganska vanligt.
År 1815 beslöts att kyrkogårdarna skulle flyttas ut från
städer och byar så snart det gick. Begravningar inne i
kyrkorna blev mer och mer omodernt.
Adelöv, Småland 1911.
När begravningarna inne i kyrkorna slutade började även
de rikaste att anlägga sina gravar på kyrkogårdarna, större
och mer påkostade monument blev allt vanligare på
kyrkogårdarna.
Man började på 1800-talet se kyrkogården på ett nytt sätt.
Romantiken gjorde kyrkogården till ett för konst och
poesi.
Man började rusta upp kyrkogårdarna, och arkitekter blev
för första gången anlitade för att rita nya kyrkogårdar.
1800-talets första hälft
•
När begravning i kyrkan förbjöds flyttade även de rikas gravar ut på
kyrkogårdarna - större och mer påkostade monument blev vanligare.
•
Tillsammans med ett nytt sätt att se på kyrkogården, gjorde detta att
kyrkogårdarna började upprustas.
•
Arkitekter började intressera sig för kyrkogårdarna,
nya kyrkogårdar anlades utanför städerna.
Formgivning av gravvårdar tog fart.
Förslag till ny
begravningsplats
I Vänersborg
(1809)
av arkitekten
Fredrik Magnus
Piper
Romantken hade nya tankar och idéer som skapade ett intresse för
kyrkogården som plats. ’Children in a churchyard’
av Charles Rossiter Forwood (1826-1890)
1800-1850
Stora regionala variationer. Ett exempel är de skånska
kalkstensvårdarna som sattes upp mellan ca 1810-tal och
1860-tal.
Gustanviansk stil eller kvardröjande barock.
Text och dekor på båda sidor – skulle ses från båda
hållen (kyrkogården ofta ännu bara en äng).
Ofta målade.
1800-1850
Exempel - Skånska kalkstensvårdar (ca 1810- till 1860-tal)
•
•
Skånska kalkstensvårdar: Gustaviansk stil men också kvardröjande barock,
oftast mer eller mindre målade.
Oftast text och dekor på båda sidor. Skulle ses från alla håll.
Hjärsås 1817 (målning)
Tygelsjö 1828 (gustaviansk)
Västra Klagstorp 1828 (barock)
Gravstelae från Kartago
Klassiska influenser
Kerameikos, Aten.
Hegesos gravstele.
Relieff, sent 400-tal.
Hegeso, Proxenos, dotter
Algeriet
Bulgarien
Rom
1850-1890
1800-talets andra halva: romantik och klassicism
Tidig naturromantik: 1840-tal till 1880-tal
Hofterup 1848
•
•
•
•
Inspirationen från antikens Rom och Grekland.
Det finns en hel del likheter mellan gravstenar från antiken
och gravstenar från den här tiden. Obeliskerna från
antikens Egypten inspirerade gravmonument i granit på
svenska kyrkogårdar.
Västra Klagstorp 1867
Västra Klagstorp 1871
Sandsten/kalksten. Olika stenhuggare - ibland är reliefen mästerverk, ibland mer ”tafatt”.
Den vanligaste varianten har infälld textplatta av marmor och marmorkors, men det förekommer också
varianter utan kors och med text direkt inhuggen på polerad, försänkt textruta.
Rankorna kan vara vin, murgröna eller ek.
Från 1860/70-tal händer finns några exempel på att man lägger till mer dekorerade kors och i något fall även
en infälld rund relief i biskvi.
1850-1890
Under 1800-talets andra halva kunde gravvårdar se ut på
många olika sätt.
En tidig gravsten är den lilla naturromantiska med
växtornamentik som sattes upp 1840-tal till 1880-tal.
livsten i sand- eller kalksten.
växtornamentik
ofta infälld textplatta och kors i marmor
2
1850-1890
1800-talets andra halva: romantik och klassicism
Klassicismen fortsätter finnas - obelisk: 1850-tal till 1920-tal
Under 1830- och 1840-tal dyker
två nya typer av gravstenar upp
på de studerade kyrkogårdarna:
obeliskformen och en liten
romantisk sten i blandade material.
•
En typisk obelisk är en hög pelare som
smalnar av uppåt, fyrkantig profil,
pyramidformig topp.
•
Från antikens Egypten, kom till Europa dels
under romersk antik, dels under 1800-talet
(empiren, Napoleons fälttåg).
•
Typisk har 3 delar. Mellansockel bär texten
övre stenen vanligen är slätpolerad.
•
Rektangulär blev vanligare. Text på övre
stenen. Blev också mer vanligt med enklare
bruten topp.
Burlövs gamla 1842
1850-1890
Tygelsjö 1871
1850-1890
Fler exempel på gravstenar laddade med symbolik:
Den brutna kolonnen
Ekstammen
1800-talets andra halva: romantik och klassicism
Träd och brutna kolonner
Bruten kolonn
1870-tal till 1910-tal
Trädstam
1870-tal till ca 1909
Väsby 1875
Burlövs gamla 1875
1850-1890
Västra Klagstorp 1909
Väsby 1905
1800-talets andra halva: både romantik och klassicism
Medeltidsinspiration och nygotik: 1860-tal till 1880-tal
•
Nygotik
Tydligt gotiskt inspirerade former vanligt under 1860- till 1880-tal på de
undersökta kyrkogårdarna.
Vanligast den där stenarna utformats med inspiration från gotiska fönster.
Gotik = senmedeltid. Urspr. 1150-tal i Frankrike, avlöstes av renässansen på
1500-talet.
•
•
1850Obelisken började sättas upp på 1850-talet.
Inspirerad av antikens Egypten, kom till Europa dels under
den europeiska antiken (romarrikets tid) och dels under
1800-talet (Napoleons fälltåg till Egpyten)
En typisk obelisk har tre delar, en hög kvadratisk övre sten
om smalnar av uppåt, pyramidformig topp, en
mellansockel som bär texten.
Obeliskerna gjordes i princip alltid i granit och något
senare även i diabas.
Medeltidsinspiration och nygotik
Från 1860-tal till 1880-tal finns en hel del gravstenar som
är tydligt inspirerade av den gotiska stilen. Oftast har de
formen av nygotiska fönster.
Matteus kyrka,
Norrköping
Helgo Zettervall
1892
Gotiken var egentligen en byggnadsstil från sen medeltid.
Under 1800-talets andra halva byggdes många nygotiska
kyrkor i Sverige.
Väsby 1865
Tygelsjö 1882
Väsby 1864
Tygelsjö 1856
Blandade former och material
ca 1850 till ca 1890
•
•
•
•
Under perioden 1850- till 1880-tal finns många varianter (från medeltida gotik till klassicism)
Det var vanligt att man lade in en textplatta av marmor, liksom andra detaljer (som krans
och händer) i marmor eller biskvi.
De runda biskvierna fortsätter att finnas fram till 1890-talet, därefter verkar även de
försvinna. Samma sak gäller med handmotivet som verkar finnas mellan 1850- och 1890-tal.
Även traditionen att sätta ett kors ovanpå stenen hör i stort till denna period.
1850-1890
Blandade former och blandade material
Många historiskt inspirerade stilar sida vid sida.
Mest mjuka stensorter som marmor, kalksten och
sandsten.
Stenar ofta sammansatta av flera material, till exempel var
infällda textplattor och dekorelement i marmor eller
biskviporslin vanliga.
Tygelsjö 1883
Västra Klagstorp 1870
Burlövs gamla 1853
Tygelsjö ca 1875
Biskviporslin ca 1850 till ca 1890
•
•
•
•
•
•
Oglaserat porslin som liknar marmor
Reliefer började tillverkas i Köpenhamn på 1840-talet.
Kunglig dansk och Bing & Gröndahl
Den danske nyklassicistiske skulptören Bertel Thorvaldsen
Händer och kransar gick också att få i biskviporslin.
Kristna och klassisistiska motiv – i 1800-talstappning.
Västra Klagstorp 1870
Dödens genius
Personifikationer – sätt att visa abstrakta
Begrepp som sorg, kärlek, eller död
I form av figurer med attribut
Biskviporslin ca 1850-1900
Är en sorts tätt, oglaserat porslin.
Biskvireliefer gjorda efter verk av den då väldigt populäre
danske skulptören Bertel Thorvaldsen är inte ovanliga på
gravstenar.
Relieferna är bräckliga, och sällsynta – kan vara bra att se
efter dem lite extra om man har några på sin kyrkogård.
Natten av Bertel Thorvaldsen 1815. Nyx (Nattens
gudinna ) och hennes barn Hypnos (sömnen) och
Thanatos (döden). Följeslagare ugglan.
3
Nya material – granit och diabas
•
•
•
•
Enstaka granitstenar från ca 1950 – t.ex. obelisker alltid granit.
Under 1880-talet växte antalet gravstenar i granit och diabas kraftigt.
Under 1880-talet blev också mörkgrå och svarta gravvårdar vanligast.
På 1890-talet hade de blivit dominerande.
Först liknande motiv
Kring 1900 – ny dekor & ny teknik
Brunby 1896
Brunby 1881
Tygelsjö 1912
1890-1930
Västra Klagstorp 1922
Tydlig förändring ca 1890.
Vanligast under årtiondena vid sekelskiftet 1900:
Kors i stort format
(ca 1880-1930-tal)
”Monument”
i stort format
(ca 1880-1920-tal)
”Bautastenar”
i stort format
(Nationalromantik)
(ca 1880-1930-tal)
Västra Klagstorp 1899
Hjärsås 1889
Väsby 1890
Polerad svart
diabas med
ythuggen dekor
Mellan 1870 och
1910-tal den
vanligaste
gravstenstypen.
Finns också en lite mer
geometrisk typ à la C. R.
Mackintosh, och Wienerjugend.
Princezna Evacinta
av Alfons Mucha
Hjärsås 1910.
Ny saklighet (mot sirlig, överlastad jugend). Mer avskalad, stram och geometrisk klassicism.
(I Sverige så dominant att den fördröjde modernismens genombrott till 1930-tal).
Kritik mot allt större och mer schablonartade gravmonument. Utställning 1918 på
Skansen. Bok: ’Kyrkogårdskonst’ av Harald Wadsjö 1919. Uttalat mål att ”reformera”
kyrkogårdskonsten.
•
Diskussion om kyrkogårdens planering börjar - mindre, lägre stenar mer regelbundenhet.
Nytt i äldre stil:
Tunna hällar - fortfarande högre än breda
Vanligaste under 1930- till 1950-tal
Tygelsjö 1944
Jugend ca 1910 till ca 1925
Ett av de första resultaten av att man inom konst och
arkitektur försökte hitta en ny stil för det nya århundradet,
som inte var inspirerad av historiska stilar som så mycket
under 1800-talet.
Jugendstenar är oftast stora, inte sällan lika stora som
bautastenarna. De har inte sällan rik växtornamentik men
kan också vara förhållandevis strikta och stadiga.
Hjärsås 1920. Notera skrift - typisk
årtiondena kring 1900
Brunby 1918
Början av 1900-talet – kritisk diskussion och modernism
•
Kring sekelskiftet 18/1900
försvann mycket av inspirationen från de historiska
stilarna, gravstenar var över lag mycket stora. Nya former
vid den här tiden var t.ex. bautastenarna, inspirerade av
förhistoriska gravfält och runstenar.
Diabasen blev ett av de vanligaste materialen i gravstenar.
Tygelsjö 1895
Jugend och Art Nouveau
ca 1910-1925
•
Nya material
Under 1800-talets andra halva började man använda granit
allt mer i gravstenar.
I slutet av 1800-talet upptäcktes den svarta diabasen, och
blev snabbt populär.
Hjärsås 1939
Tygelsjö 1934
Västra Klagstorp 1935
Ny stadig klassicism
gravskulptur och storslagna mausoleer
ca 1905-1935
Seaton-monumentet 1914 – 250 kvadratmeter
Modernistisk diskussion
Under 1900-talets första årtionden pågick en livlig
diskussion om gravstenarnas utformning. Böcker skrevs
och utställningar arrangerades.
Kritikerna tyckte att tidens gravstenar hade blivit för stora,
och för masstillverkade och okänsliga.
Igen letade man även bakåt i tiden för inspiration. Harald
Wadsjö gjorde till exempel en bok om äldre svenska
gravstenar från före industrialismen.
Enklare och mindre gravstenar i andra material än mörk
granit och diabas.
Stora gravmonument och mausoleer ca 1905-1935
Alla var inte intresserade av modernism.
Under perioden anlades också många stora gravmonument
i Sverige, mer påkostade och storslagna än under någon
annan tid.
Bildexempel från Östra kyrkogården i Göteborg.
Östra Kyrkogården Göteborg
… alla var inte
intresserade av någon
modernism…
Röhss mausoleum ca 1904
4
Funktionalismen
Stockholmsutställningen 1930
Allt fler kyrkogårdar fick regler för utformning.
Modet svängde – mindre och mer ”modernt” utformade
gravvårdar blev allt vanligare.
Genom att kremering också blev vanligare under 1920-tal
och 1930-tal började också antalet små urngravvårdar och
mindre hällar öka.
Funktionalismen
•
Utvecklingen mot mer enhetliga, noga planerade
begravningsplatser fortsatte.
Stockholmsutställningen
1930 betraktas ofta som
funktionalismens genombrott
På utställningen fanns också
en gravstensutställning.
Hjärsås 1960- och 1970-tal
Urngravar med små liggande hällar Hjärsås 1970- och 1980-tal
Eldbegängelserörelsen 1880-tal, uppgång 1920- och 1930-tal
Från högre än bred till bredare än hög…
1930-talet
•
•
•
•
Före 1930-talet var huvudstenar som var bredare än höga mycket ovanligt
Första gravvårdarna med tydligt bredare proportioner var de stadigt klassicistiska närmast
barockinspirerade, som dök upp på 1910-talet och hade sten längs hela gravens huvudände.
Mot slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet ändrades huvudstenens form
På 1930-talet blev steninramning mer diskret, från nu också ensamma låga, breda stenar.
Landskrona 1931
Barsebäck 1927
Silvåkra 1935
1930- till 1980-tal: variationen och individualismen finns i detaljerna
Vanligast 1930-tal till 1950-tal : symmetrisk dekor. Grå eller svart.
Vanligast 1970-tal och 1980-tal: asymmetrisk mer informell dekor, fler färger.
- Asymmetrisk dekor börjar i slutet av 1940-talet med kors vid sidan.
Asymetri. Södra Sandby 1966
Stora Harrie 1957
Stilicerad blomsterdekor Tygelsjjö,
1930-tal.
Typiskt 1950-tal, överst Hörröd, Skåne,
nederst Lövestad, Skåne.
Mer naturalistisk blomsterdekor, Väsby,
1960-tal.
Mer informell dekor. Lomma 1980-tal,
Hörröd 1970-tal, Tygelsjö 1960-tal,
1990-tal och 2000-tal
•
•
•
•
Låga breda gravstenar – något nytt ca 1930
Första gravvårdarna som har tydligt bredare proportioner
var de stadiga, klassicistiska som dök upp på 1910-talet –
de hade ofta en central livsten (fortfarande högre än bred)
som flankerades av sidostenar, så graven fick sten längs
hela huvudänden. Mot slutet av 1920-talet och i början av
1930-talet ändrades huvudstenens form och blev bredare.
Samtidigt blev steninramningen mer diskret.
Ny lag April 1991. Gav gravrättsinnehavaren större frihet vid utformning
Gravstenarna har fått mer oregelbunden form, man ser oftare råhuggna ytor
och andra stenmaterial. Även influenser från andra länder och kulturer.
Sökande efter ”ljusare symboler” start tidigare, tydlig på 1990-tal. Också mer
”allmänreligiösa” symboler, ex. duvor som symbol för fri själ och texter som
talar om återseende, men mindre tydlig koppling till specifik trosriktning.
Större vikt vid personens individualitet i symboler etc. ligger också i tiden.
Tygelsjö 1999. Titel, fotografi och dekorelement som
ser snarast jugend-inspirerade ut
Mer fritt utformade mindre stenar på urngravar från 1990tal och 2000-tal, Burlövs gamla kyrkas kyrkogård.
Från 1930-tal till 1980-tal
Variation och individualism finns i detaljerna.
Genom att titta på material och detaljutformning kan man
se skillnad på stenar från olika årtionden.
Under 1930-tal till 1950-tal var till exempel dekoren i
princip alltid symmetrisk, och materialet nästan alltid grå
eller svart granit/diabas. Under 1970- och 1980-tal blir
dekoren mer asymmetrisk och stilen mer informell,
stenarna får fler färger, t.ex. rött.
1990-tal och 2000-tal
Våren 1991 trädde en ny lag i kraft som gav
gravrättsinnehavaren betydligt större frihet vid
utformningen. Stenarna skall fortfarande godkännas men
man sa mer sällan nej.
Tendenser man kan se är fler stenar med oregel-bunden
form. En annan trend är att man lägger större vikt vid att
visa vem den döde var som person genom text och
symboler.
5
