1

Följande presentation baseras på den forskning och försöksverksamhet som
bedrivs vid Biodynamiska Forskningsinstitutet och Skilleby försöksgård i Järna.
Kartan på bilden beskriver försöksgården Skilleby med lokaliseringen av de
långliggande jämförande gödslingsförsöken som pågår på gården, mätstation för
studier av näringsläckaget samt dammanläggningar. De långliggande fältförsöken
på Skilleby startade 1991 och finns på varje skifte som en del av gårdens
växtföljd och med användning av gårdens egen gödsel. Uppläggningen av dessa
försök bygger vidare på den forskning som startade redan 1958 i Järna med
jämförelser mellan olika odlingssystem och som sp småningom ledde till ett
samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet. År 1971 startade jämförande
studier av konventionell och biodynamisk odling som resulterade i de första
doktorsavhandlingarna med ekologisk odling (Dlouhý 1981, Pettersson, 1982 och
Salomonsson, 1986). Dessa studier följdes av gårdsstudierna på Skilleby som
startade 1981 med fokus på kväveförsörjningen, näringskretslopp, miljö och
resurshushållning. Detta resulterade i en doktorsavhandling med jämförande
gårdsstudier av konventionell och ekologisk odling med gårdar både i
Mellansverige och i Skåne (Granstedt, 1990; 1992). Under åren utvecklades
detta vidare till jämförande gårdsstudier i flera länder, först i Sverige och Finland
(Granstedt, 2000) och från 2003 i hela Östersjöregionen inom ramen för ett EUprojekt, BERAS, Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society (Granstedt et
al, 2008). En del av dessa resultat presenteras i följande figurer och text.
Fördjupad information kan hämtas från vetenskapliga rapporter och som finns att
ladda ned från institutets hemsida www.jdb.se/sbfi, samt Beras projektets
hemsida: www.beras.eu.
[email protected]
1
Bakgrund:
Flödande energi från solen, kretslopp och mångfalden av levande organismer i
samverkan ger oss luften vi andas, vattnet vi dricker och maten vi äter. Livet på
jorden utspelas i spänningsfältet mellan liv och död. Uppbyggandet av organisk
substans genom växtrikets förmåga att binda solenergi genom fotosyntesen står i
ett balanserat ekosystem i jämvikt med den nedbrytning som pågår hos alla
levande varelser. Vår framtid är nu hotad av att nedbrytningen, förbränningen
(den högra röda pilen) är större än återuppbyggnaden, ekosystemet jordens
balans är rubbad, mer kol i form av CO2 avges till atmosfären än vad som åter
binds genom fotosyntesen.
[email protected]
2
Ett allt varmare klimat sätts i samband med den ökningen av koldioxidhalten i
luften som nu pågår. Den s.k. Keeling-kurvan är uppkallad efter dess upptäckare.
Sicksacklinjen visar variationerna till följd av växtlighetens dominans på norra
halvklotet med tillväxt och koldioxidassimilation under vår och sommar. När
växtligheten dör och organisk substans bryts ner på hösten och vintern då ökar
koldioxidhalten ånyo. Kurvan åskådliggör hur det avges mer koldioxid till
atmosfären än vad växtligheten förmår binda.
[email protected]
3
De globala kolförråden är huvudsakligen bundna i bergrunden, stora mängder i
världshaven samt det som finns fossilt lagrat från jordens förhistoria.
Koncentrationen i atmosfären runt jorden motsvarar bara 4 av 10 000 molekyler.
Mellan förrådet i luften, kolet bundet i vegetationen (skogar utgör en väsentlig
del) och markens organiska substans (humus och i norr också stora torvlager)
pågår ett ständigt utbyte. Av den totala mängden i atmosfären motsvarande ca
760 milliarder ton så binder växtligheten så mycket som en sjättedel om året. Det
nya i jordens historia är att mer kol avges till atmosfären än vad som åter binds.
Både fossilt lagrat kol och av växtriket upplagrat kol i skogar och i humuslagret är
nu i avtagande genom mänsklig verksamhet medan koldioxidhalten i atmosfären
ökar.
[email protected]
4
Avskogning och därav följande markförstöring för bland annat sojaodling till foder
åt högproduktiva enkelmagade djur utgör ett väsentligt bidrag till
koldioxidökningen i atmosfären utöver förbukningen av fossila lager av kol, olja
och gas.
[email protected]
5
Avskogning och humusnedbrytande odlingsmetoder leder till avtagande
mullhalter och markförstöring som negativt påverkar klimatet, den globala
vattenhushållningen och jordens långsiktiga produktionsförmåga.
Även i Sverige sker en degradering av odlingsmarken i de spannmålsintensiva
odlingsområdena. Enligt en rapport från FAO:s mark- och vattenenhet
(FAO/ISRIC 2008/01 Global Assessment of Land Degradation and Improvement)
är 20 % av den globala odlingsmarken, 30 % av skogsarealen samt 10 % av
världens betesmarker degraderade.
[email protected]
6
Utöver de ökande utsläppen av koldioxid bidrar också utsläppen av metangas
och dikväveoxid kraftigt till växthuseffekten.
[email protected]
7
I denna sammanställning av Svenska Naturvårdsverket beräknas maten stå för
28 % av klimatbelastningen räknat per person. Men då har man inte medräknat
matens bidrag till avskogningen. Transportkostnader från butiken till bostaden,
förvaring och matlagning som ligger i de andra sektorerna är inte heller
medräknade.
8
Vår försörjning av livsmedel bidrar genom dagens produktionsmetoder både
direkt och indirekt till utsläppen av växthusgaser. Jordbruket bidrar till
växthuseffekten genom avskogning för röjande av ny åkermark till bland annat
sojaodlingen som användes till djurfoder, metangasutsläpp från djurhållningen,
konstgödseltillverkning som förbrukar både fossil energi och avger olika
växthusgaser, drivmedel till maskiner och transporter, underhåll och tillverkning
av maskinutrustning och byggnader. Jordbruket tillför mer energi baserat på
huvudsakligen fossila resurser än energivärdet i de produkter som kommer från
jordbruket. Till detta kommer användningen av fossil energi inom
livsmedelsindustrin, transporter och distribution. Totalt kan jordbrukets och vår
konventionella livsmedelsförsörjning beräknas ansvara för minst 40 % av
utsläppen av växthusgaser.
[email protected]
9
Diagrammet visar växthusgasbelastningen i ton koldioxid ekvivalenter per person
och år (CO2 t e/p) i Sverige, Polen, globalt genomsnitt, det som bedöms som
uthållig nivå om man accepterar en temperaturstegring med ca 2oC och till sist
den nivå som gäller för länder som Bangladesh. Bangladesh är ett av de länder
som drabbas värst av de rika ländernas utsläpp.
[email protected]
10
10
Ytansamlingar av cyanobakterier kan ses i satellitbilderna, som gulgröna,
slingrande, områden på havsytan. De vita områdena i bilden är moln och de
ljusblå områdena är höga moln vilket i vissa fall kan försvåra tolkningen. Mörkblå
områden är vatten fritt från alger.
I Östersjön är det främst två arter av cyanobakterier som blommar under
sommaren och bildar ytliga ansamlingar. De dominerande arterna är
Aphanizomenon flos-aquae och den giftiga Nodularia spumigena (Katthårsalg).
[email protected]
11
När algerna dör och bryts ned på hösten förbrukas syre. Diagrammet till vänster
visar hur syrehalterna avtagit i Bottehavet och vid Gotlandsdjupet och till höger
ses utbredningen. När Syrehalten sjunker under noll så att underskott uppstår
gynnas organismer som avger svavelväte som är giftigt för fiskar och andra
syrekrävande vattenorganismer. Östersjöns avvattningsområde omfattar
länderna Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen,
delar av Danmark och en del av Ryssland och Tyskland med
totalt 85 millioner människor och en land yta på 160 millioner ha
varav 30 miljoner ha är åker.
[email protected]
12
Totalt ansvarar jordbruket för 59 % av den kväve och 55 % av den
fosforbelastning på Östersjön som mänskliga verksamheter orsakar (den s.k.
antropogena belastningen). Därutöver är privata och kommunala avlopp
storbelastare. För avloppen finns tekniska lösningar medan den diffusa
belastningen från de vidsträckta ytor som jordbruket utgör måste åtgärdas genom
ändrade brukningsmetoder.
I Sverige ökade den genomsnittliga användningen av konstgödselkväve från 20 kg till 80 kg per ha och år
från år 1950 till år 1980. Gapet ökade mellan tillförd mängd växtnäring i konstgödsel och mängden växtnring
i jordbruksprodukter.
[email protected]
14
Utöver tillförsel av konstgödselkväve så tillförs jordbruket kväve i form av importerade fodermedel, framför
allt sojaprotein. I Sverige importeras ca 30 % av djurens foder. Differensen mellan tillförseln på total 110 kg
kväve per ha odlad åker och år och bortförsel på 30 kg i form av kött, mejeriprodukter och
vegetabilieprodukter är det överskott som belastar miljön. Det direkta markläckaget från jordbruket utgörs av
cirka en tredjedel av detta överskott medan resten avges till luften i form av ammoniumföreningar från
djurhållningen samt emissioner av kväveföreningar från marken till luften. En del avges I form av lustgas
(N2O) som är en mycket stark växthusgas. Även fosfortillförseln ökade från 1950 till 1980 i form av
konstgödsel och importerade fodermedel. Fosforgödselanvändningen har därefter minskat men tillförseln är
fortfarande hög i förhållande till utbytet i livsmedelsprodukter och överskotten är höga på de
foderimporterade djurgårdarna.
[email protected]
15
I konventionellt jordbruk fortsätter tillförseln av kväve i form av konstgödsel
(artifizial fertilizers)och importerat foder som sojaprotein (imported fodder) att öka i
förhållande till borförseln genom produktion av livsmedelsprodukter (vegetabilie och
animalieprodukter grön kurva). Skillnaden mellan tillförsel och avsalu- produktion
(surplus) och därmed potentialen för kväveförluster fortsätter att öka i konventionellt
jordbruk. Detta är en konsekvens av fortsatt koncentration av djurhållning. Den
minskning som förekommer är resultat av ökande arealer ekologisk odling.
Samtidigt med den ökande användningen av lättlösliga mineralgödselmedel och
specialisering i jordbruket ökade även användningen av kemiska
bekämpningsmedel. Den totala bekämpningsmedelsanvändningen har fortsatt att
öka i Sverige efter 1990 –här angivet i antal tusen hektardoser per år, detta trots
den ökande andelen kontrollerad ekologisk odling helt utan kemisk bekämpning
ökat från 1 % av åkerarealen till 18 % av åkerarealen under samma tid. Källor:
Jordbrukstatistisk årsbok, åren 1990 – 2010. Sveriges officiella Statistik.
Kortsiktig förbrukning av jordens resurser har pågått i långa tider. Redan det
tidiga Svedjejordbruket är exempel på detta. Svedjebruk förekom här i Norden
fram till i början av 1900-talet som ett komplement till den övriga odlingen. När
marken svedjas frigörs i både vegetationen och i marken anrikade näringsämnen
som naturen under lång tid byggt upp. Uppodlingen skedde med hjälp av elden
och bearbetning av jorden. Den röjda marken gav foder till djuren och näring åt
människan. När näringskapitalet i marken tog slut flyttade man bosättningar och
odlingar och ny mark svedjades. Människorna var färre till antalet och ännu för
några hundra år sedan fanns stora ännu inte uppodlade områden i världen.
Dagens rovdrift med skogsskövling framför allt i de tropiska länderna och
förbrukning av fossila bränslen har nu globala konsekvenser. Här i Norden
utvecklades mer resurshushållande odlingsformer redan under järnåldern. Ett
kallare klimat bidrog antagligen till detta. Under några få sommarmånader gällde
det att samla i ladorna foder till husdjur och mat åt människor så att det räckte
över den långa kallare årstiden.
[email protected]
18
På de i den av Brusewitz och Emmelin (1985) dokumenterade landskapsbilden från ett område i
Roslagen kan man följa jordbrukets vidare utveckling. Bofasta bybildningar utvecklades i redan
slutet av bronsåldern (ca 800 f. kr) när klimatet blev kallare. Det möjliggjordes tack vare
betesdjuren och kultiverandet av naturmarken med beteshagar och ängsslåtter som gav
vinterfoder. Djuren gav mjölk, kött som räckte över vintern men djuren gav även gödsel. Endast
en mindre del av arealen plöjdes upp som åker. Användning av den under vintern ansamlade
gödseln till att gödsla åkrarna gjorde det möjligt att odla samma mark år efter år med avbrott för
träda var tredje eller fjärde år utan att man behövde bruka upp ny mark. Åkern göddes på
ängsmarkens bekostnad. Detta beskrivs av uttrycket: Äng är åkers moder. Slåtterängens
mångfald av träd med djupare rötter och som också skördades, buskar och mångfald av örter med
inslag även av olika kvävefixerande baljväxter bidrog till att man kunde utnyttja markens
näringsreserver. Regenerationsförmågan var hög. Detta jordbruk var uthålligt under många
århundraden. Men även detta jordbruk blev till rovdrift på sikt. En utarmning skedde av
ängsmarken när foderproduktionen på ängsmarken begränsas av tillgången på näringsämnen i
marken. Storleken på skördarna från ängsmarken, som också inkluderade skördar från busk och
trädvegetation (hamling), samt myrslåtter begränsade tillgången på foder och gödsel och
begränsade därmed också jordbrukets försörjningsförmåga samtidigt som befolkningen växte.
[email protected]
19
I slutet av 1700-talet klarade ej längre det gamla slåtterjordbruket att försörja oss
med mat. Befolkningen ökade från 2 miljoner till 7 miljoner på 150 år. Hur var det
då möjligt att försörja denna ökande befolkning med mat under de 150 åren?
Många tror att konstgödseln gjorde det möjligt att producera mera mat. Det är fel.
Den stora befolkningsökningen på 200 % skedde innan dess och ur en
svältsituation för en del av befolkningen . Hur gick det till?
[email protected]
20
Svaret finns här. Baljväxternas stora kapacitet att genom symbios med
baljväxtbakterierna fixera luftkväve möjliggjorde den agrara revolutionen långt
innan det fanns någon konstgödsel . Baljväxternas egenskaper var väl kända
redan under antiken. En klövervall kan under mellansvenska förhållanden ge en
vallskörd på ca 40 ton per ha (7 ton torrsubstans) och binda 200 kg kväve per ha
ur luften. (Dagens konventionella gräsvallar utan klöver måste gödslas med ca
200 kg konstgödsel kväve för ge få samma skörd.) Den forna slåttervallen gav
bara en fjärdedel så mycket. Förutsättningarna för vallens tillväxt är god övrig
näringsämnesförsörjning och som säkerställs genom att de mesta
mineralämnena, särskilt kalium återfördes via stallgödsel och urin från
djurhållningen. God vattenförsörjning krävs samtidigt som marken måste vara
väldränerad så att det är tillräckligt mycket luft i marken.
Fixeringen av luftkväve, till för växten tillgängliga kväveföreningar, är en
energikrävande process. Genom fotosyntesen bunden solenergi och den
biologiska kvävefixeringen är ömsesidigt betingande processer. Det är från luften
i markens por- och spricksystem baljväxtbakterierna som finns i de uppsvällda
knölarna på rottrådarna hämtar luftkvävet samt syret för förbränning av de genom
fotosyntesen bildade kolhydraterna. Vallbaljväxterna bidrager också genom sitt
djupa rotsystem och genom symbios med rostsvampar (mykorrhiza) till att göra
viktiga mineralämnen ur markförrådet tillgängliga
[email protected]
21
Vallen med klöver och andra baljväxter har dels en förfruktsverkan i form av
skörderester och rötter som tillför näring till de närmast efterföljande grödorna när
dessa brukas ned och förmultnar i marken före nästa gröda i växtföljden och dels
en gödslingsverkan via djurens gödsel. Detta produktiva klövervalls- och
kretsloppsbaserade jordbruk byggde på varje gårds egna lokala och
förnyelsebara resurser. Jordbruket var också självförsörjande med sin dragkraft
för alla åkerarbeten och transporter – hästarna vars foder också var en viktig del
av odlingen.
[email protected]
22
Försörjningskrisen i slutet av 1700-talet vändes till att Sverige kunde exportera livsmedelsprodukter dryg hundra år
senare samtidigt som den egna befolkningen ökade. Detta möjliggjordes genom den ökande andelen vall med baljväxter.
Ordnade växtföljder med balans mellan närande baljväxtvallar och tärande spannmålsgrödor underlättades av de stora
skiftesreformerna. Detta på egna resurser högproduktiva jordbruk utvecklades från den nöd som gällde för delar av den
fattigare landsbygdsbefolkningen i slutet av 1700 talet och i början av 1800-talet och som också ledde till en betydande
utvandring. Förändringsprocessen började tidigare i andra delar av Europa, kom till Danmark där jordbruket förändrades i
grunden under 1700-talet tack vare klöverodling och mångsidiga växtföljder och slutligen till Sverige och något senare till
Finland (Kjaergard, 1994; Granstedt, 1998).
Vid slutet av 1700-talet beräknades den plöjda åkern till drygt 1 miljon ha medan ängsmarken var nästan tre miljoner ha.
Införandet av växtföljder med baljväxtvallar på åker innebar att den plöjda åkerarealen ökade på ängsmarkens
bekostnad. Den uppodlade arealen var som störst i början av 1900-talet. Skiftesreformerna, bättre redskap, starkare
hästar och utdikning av våtmarksängar var viktiga förutsättningar. Den odlade kulturvallen med baljväxter gav flerdubbelt
högre skördar än den tidigare ängsvallen, gav mer foder till djuren, ökad produktion av kött och mjölk och samtidigt mera
gödsel tillbaka till åkern och som i sin tur möjliggjorde ökad produktion av spannmål och näringskrävande grödor som
potatis som tidigare hade stor betydelse för livsmedelsförsörjningen. I början av 1900-talet blev Sverige även exportör av
livsmedel och foder. Aldrig har vi haft ett så högproduktivt jordbruk baserat på egna, lokala och förnyelsebara resurser
som tiden innan konstgödseln infördes i början på 1900 talet. Jordbruket var då också självförsörjande med sin egen
dragkraft, 750 000 hästar vars foder också producerades av detta självförsörjande jordbruk.
[email protected]
23
Människan griper in och förändrar natur och landskap för att klara sin överlevnad
på jorden. Historien visar hur vi människor kortsiktigt kan förbruka den resursbas
vi skulle behöva för framtiden men också hur vi kan förädla och förkovra
densamma. Från den ursprungliga byn ser vi nu efter skiftesdelningen tre gårdar,
var och en med sin välväxtföljd i vilken de symbiotiskt kvävefixerande
baljväxterna utgör en viktig del. På varje gård fanns djur anpassade till den egna
foderproduktionen och vars gödsel och växtnäring återfördes till åkern.
Drivkrafterna var de ekologisk grundprinciperna solenergi, kretslopp av
näringsämnen och biologisk mångfald och som man nu lärt sig att utnyttja till
mänsklig nytta. I början av 1900 talet blev Sverige t.o.m. exportör av foder och
livsmedelsprodukter. Detta jordbruk som vuxit fram genom odlingshistorien bröt
samman efter 1950 med konstgödselns införande.
[email protected]
24
Samma landskapsområde men nu med bilden totalt förändrad. Gårdar, hagar och
djur är borta. Här är nu specialiserad spannmålsodling utan varken vallar eller
djur och markerna utgör endast en del av en större gård.
Strukturrationaliseringen efter 1950 har här gått hårt fram med sammanslagning
av odlingsmarkerna till stora gårdsenheter och specialisering. Framställning och
användande av konstgödsel med hjälp av fossil energi gjorde det möjligt att
bortrationalisera det fram till dess för folkförsörjningen nödvändiga kretsloppet av
gödsel via djur och användande av baljväxter för biologisk kvävefixering. Den nu
ensidiga odlingen av spannmålsgrödor ledde till ökande problem med ogräs,
skador och sjukdomar och som i sin tur ledde till ökande användning av
bekämpningsmedel. Djurhållningen överfördes alltmer till specialiserade
djurgårdar med sina problem och framför allt stora förluster av växtnäring.
[email protected]
25
En näringsbalans på gårdsnivå visar hur mycket näringsämnen som tillförs i form
av kvävefixering, fodermedel, utsäde och konstgödsel (input) och hur mycket
som avges (output) i form av försålda växtprodukter och djurprodukter.
Mellanskillnaden är ett överskott som slutligen kan gå förlorat till luften eller
vattensystemen.
De specialiserade spannmålsgårdarna dominerar i slättbygdområdena. I genomsnitt tillförs ca
150 kg kväve per ha huvudsakligen i form av konstgödsel till de spannmålsgårdar som är anslutna
till rådgivningsprogrammet ”greppa näringen” och där årliga beräkningar av
växtnäringsbalanserna görs. Utbytet av kväve i växtodlingsprodukter som brödsäd, fodersäd och
oljeväxter är här 105 kg kväve per ha. Detta utbyte kan med dagens teknik effektiviseras
ytterligare men som genomsnitt blir här ett kväveöverskott på ca 45 kg kväve per ha. Det är inte
på dessa gårdar vi har de riktigt stora förlusterna av kväve och fosfor uppstår och som drabbar
Östersjön. Men förutsättningar för detta skapas här därför att det som odlas här till största delen är
djurfoder (över 80 %) och vars växtnäringsinnehåll ej recirkuleras utan blir till överskott någon
annanstans, på de specialiserade djurgårdarna som får sitt foder från växtodlingsgårdarna.
Spannmålsgården är helt beroende av att årligen tillföra ny växtnäring och som kostar stora
resurser av fossil energi och utsläpp av växthusgaser att producera industriellt.
[email protected]
27
Växtnäringen i det djurfoder som odlas på spannmålsgårdarna koncentreras på de allt färre
djurgårdarna. Utöver foder från landets spannmålsgårdar sker som tidigare framhållits också en
betydande import av kväve med importerat proteinfoder för att uppnå dagens höga kött- och
mjölkproduktion. Många konventionella djurgårdar köper dessutom till konstgödselkväve. Med allt
fler djur på de specialiserade djurgårdarna, blir överskotten av växtnäring i gödsel här allt större
och som går förlorad ut i den omgivande miljön. Djurhållningen och gödselproduktionen på de
flesta djurgårdar är två till tre gånger större än vad som kan utnyttjas av gårdens grödor –figuren
visar ett genomsnitt för mjölkgårdar anslutna till greppa näringen åren 2000-2006, överskottet är
här i genomsnitt ca 130 kg kväve och 3 kg fosfor per ha. Överskottet av växtnäring i form av ej
utnyttjad stallgödsel ökar med ökad djurhållning till följd av motsvarande större inköp av
växtnäring med foder. Vid en djurtäthet på 1,2 djurenheter 1) per ha blir överskottet 150 kg N och 6
kg P/ha . Jordbruket står för cirka hälften av den antropogena kväve och fosforbelastningen till
Östersjön. Dagens intensiva djurhållning medför också betydande djurhälsoproblem, användning
av antibiotika och reser frågor om djurens välbefinnande särskilt i svin och fjäderfäproduktionen.
1)
En djurenhet motsvarar en fullvuxen mjölkko
[email protected]
28
Skeendet kan sammanfattas i fyra bilder. Vi har ett allt mer linjärt flöde av växtnäring. Tillförsel av
handelgödsel till växtodlingen, överföring av växtnäring via både inhemska och importerade
foderprodukter till den specialiserade djurhållningen (mjölk-, kött-, fläsk-, fjäderfä- och
äggprodukter) och vars växtnäringsöverskott i slutändan bl.a. läcker ut i havet.
Linjära flödena av naturresurser istället för kretslopp innebär både att ändliga resurser förbrukas
och att miljön skadas. Dagens framställning och användning av konstgödsel innebär att fossila
resurser förbrukas och medför miljöskador som drabbar både havet och klimatet.
Den ensidiga spannmålsodlingen utan återförsel av allsidigt sammansatt stallgödsel innebär
dessutom att odlingsmarken på dessa gårdar utarmas allt mer på de spårämnen som bortförs
med grödorna och som inte finns i konstgödseln. Näringsinnehållet av spårämnen i brödsäd från
konventionella spannmålsgårdar och i vårt dagliga bröd är i avtagande.
[email protected]
29
De specialiserade djurgårdarna finns framför allt i det såkallade animaliebältet I
södra Sverige, det innebär ett flöde av växtnäring med fodergrödor från
spannmålsdistrikten i Mellansverige till Sydsverige där näringsöverskotten och
förlusterna är störst. Områden med koncentrerad djurhållning och särskilt stora
växtnäringsöverskott kan lokaliseras i alla Östersjöländer. I Finland är
djurhållningen särskilt hög i till exempel Österbotten. 1 a.u. (animal unit) är
detsamma som en djurenhet. (One a.u. equals either 1 dairy cow, 2 young cows,
3 sows, 10 fattening pigs or 100 hens).