2. HÅLLBAR TILLVÄXT
121204 Mikael Malmaeus, Svenska Miljöinstitutet (IVL)
Hållbar tillväxt finns inte
Ekonomisk tillväxt hyllas i samma andetag som demokrati, mänskliga rättigheter,
jämställdhet och hållbar utveckling. Ofta beskrivs ekonomisk tillväxt som en förutsättning
för att lösa miljöproblemen. Men hållbar tillväxt är ett begrepp som snubblar på sin egen
omöjlighet. Det är dags för de ekonomiska vetenskaperna att på allvar intressera sig för
det som är kärnan i deras ämne – hushållning, skriver miljöforskaren Mikael Malmaeus.
Mikael Malmaeus
När Världsbanken inför klimattoppmötet i Doha släpper en rapport som varnar för att vi
är på väg mot fyra graders uppvärmning av jorden vet vi att det är allvar.
Om den globala medeltemperaturen stiger så myc ket skulle livet på jorden knappast
längre vara möjligt. Det skulle med all sannolikhet innebära flera meter högre havsyta,
ökenspridning på kontinental skala och kollapsade ekosystem världen över.
Risken att passera ekologiska trösklar med katastrofala följder ser ut att vara
överhängande på ytterligare en rad områden. Inom naturvetenskapen finns en rad
ramverk som på olika sätt definierar vilket ekologiskt utrymme som existerar om vi
framöver ska leva hållbart. Konceptet med planetära gränsvärden som etablerats av
bland andra Johan Rockström vid Stockholms universitet är ett exempel.
Det brukar sägas att vi människor lever som om vi hade 1,5 jordklot till vårt förfogande. I
Sverige lever vi som om vi hade 3.
Att hushålla bättre med jordens resurser är den största utmaningen som mänskligheten
står inför. Men den vetenskap som har att hantera vår hushållning – samhällsekonomin
(ekonomi betyder just hushållning på grekiska) – är inne på en helt annan linje.
En gång i tiden handlade ekonomi faktiskt om hur vi bäst skulle hushålla med våra
resurser: jorden, kapitalet och arbetskraften. För de tidiga nationalekonomerna – som
Adam Smith, Thomas Malthus och David Ricardo – var detta centrala frågeställningar.
Men med industrialismen kom överflödet, och de frågor ekonomer numera sysslar med är
de motsatta. Det finns så gott om kapital att det riskerar att bli värdelöst. Efterfrågan på
arbete är inte tillräcklig för att skapa jobb åt alla. De ekonomiska teorier som utvecklats
under 1900-talet – keynesianismen, monetarismen och den neoklassiska ekonomin –
intresserar sig inte för hushållning. De centrala frågorna är i stället: Hur skapar vi jobb
och lönsamma investeringar? Hur kan vi gynna konsumtionen och hålla hjulen igång? Det
heliga receptet är ekonomisk tillväxt, det vill säga ständigt ökande produktion och
konsumtion.
Miljöfrågornas inträde på 1960-talet stimulerade visserligen utvecklingen av
miljöekonomin, som undersöker hur olika typer av ekonomiska styrmed el kan användas
för att undvika miljöskador. Men så länge grundteorin förutsätter maximalt
resursutnyttjande och tillväxt förblir nationalekonomin illa rustad att hantera de stora
miljöfrågorna.
Ekonomisk tillväxt uppstår när det samlade värdet av produktionen – BNP – ökar. Och
just sättet att bestämma ekonomiska värden är nationalekonomins akilleshäl. Det
moderna teoribygget kretsar helt kring utbud och efterfrågan – att producenter och
konsumenter möts på en marknad och kommer överens om värdet på alla varor och
tjänster. Men eftersom den samlade efterfrågan bestäms av konsumenternas köpkraft,
som i sin tur bestäms av deras inkomster från produktionen, är teorin oanvändbar för att
bestämma BNP – det samlade utbudet. Marknaden kan inte värdera sig själv. Vi får gå
tillbaka till 1800-talet för att hitta tänkare som på allvar sysselsatt sig med frågor kring
hur ekonomiska värden i grunden ska pas. Det visar sig då att det är mängden resurser
som sätts in i produktionen som avgör det samlade värdet. I förlängningen betyder detta
att ekonomisk tillväxt bara kan uppnås med ökade insatser. Hållbar tillväxt blir därmed
en självmotsägelse.
Den neoklassiska ekonomin kommer aldrig i närheten av dessa frågor, och den
ekonomiska tillväxten fortsätter att tas för given. Uppslutningen kring tillväxten omfattar
betydligt fler än ekonomer. Den hyllas ofta i samma andetag som demokrati, mänskliga
rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling. Inte sällan antas ekonomisk tillväxt
rentav vara en förutsättning för att lösa miljöproblemen. Utan tillväxt, hävdas det,
kommer vi aldrig ha råd att ta oss an miljöproblemen. Det är dock inte klokare än att
försöka släcka en eld med bensin.
Utan en bredare, djupare och mer mångsidig forskning än den som idag bedrivs på de
ekonomiska institutionerna är ingen hållbar utveckling möjlig.
HÅLLBAR TILLVÄXT 121221 Per Krusell, professor i nationalekonomi vid IIES, Stockholms universitet
Nationalekonomin ger oss verktyg att
styra resursanvändningen
Jag håller inte med Malmaeus och Sandström om att den neoklassiska ekonomiska teorin
kommer till korta i frågor om hushållning av naturresurser. Utifrån centrala resonemang
om hur marknadsmekanismerna fungerar kan vi argumentera för vad som krävs för att
tvinga fram en lägre användning av sådana naturresurser som orsakar klimatförändringar,
skriver nationalekonomen Per Krusell.
Per Krusell
Mikael Malmaeus och Christian Sandström delar åsikten att den neoklassiska ekonomiska
teorin brister i beskrivningen av hur ekonomin hushållar med våra naturresurser.
Malmaeus perspektiv är miljöforskarens; Sandströms är teknologens. Eftersom jag är
(national)ekonom och har jobbat med klimatfrågor de senaste åren vill jag ge min syn på
saken. Nationalekonomisk analys handlar om att förstå hur marknader fungerar och, när
de inte fungerar så bra, om att analysera hur ekonomisk politik skulle kunna bota eller
lindra marknadens misslyckanden. Det centrala i hållbarhetsfrågan är att jordens
naturresurser är begränsade. Malmaeus menar då att eftersom vi inte kan expandera mer
än våra naturresurser tillåter, borde vi ha en mindre tillväxtorienterad ekonomisk politi k.
Sandström genmäler att tillväxt i hög grad handlar om att använda naturresurser mer
effektivt, och att vi därför bör främja innovationer i ny teknik.
Huvudproblemet, att vi har begränsade resurser, kan vare sig marknad el ler stat göra
något åt. Frågan är om dessa begränsningar leder till marknadsmisslyckanden. Med andra
ord, behöver marknaden hjälpas på traven på något sätt? Här är vare sig Malmaeus eller
Sandström tydliga i sina resonemang.
En central marknadsmekanism är att när det råder brist på någonting så går priset upp
och detta leder till incitament för en mer effektiv hushållning – det blir mer kostsamt att
slösa på den knappa resursen. Detta gäller också över tid. Om man tror att en resurs
kommer att bli väldigt knapp i framtiden skapas incitament att spara den för framtida
användning. Högre pris skapar också incitament att hitta alternativ som inte kräver den
resurs som det råder brist på eller att återanvända resursen.
Ibland fordrar en mer effektiv resursanvändning ny kunskap – innovationer. Väldigt
många av våra innovationer, stora som små, har historiskt kommit till utan statliga
incitament. I den nationalekonomiska litteraturen finns ändå starka argument för statligt
stöd. Innovativ verksamhet genererar ofta vinster som innovatören inte kan dra nytta av
själv eller ta betalt för, och därför får man för lite innovation om man inte ge r ett visst
statligt stöd
Detta argument gäller all innovativ verksamhet och inte särskilt den som inriktas mot
hushållning med våra naturresurser. Kanske bygger Malmaeus syn på att vi borde lämna
framtida generationer en större del av kakan än de skulle få utan statliga ingrepp för att
bromsa tillväxten. Men hur vet vi att vi tar för mycket eller för lite av kakan?
Säg att vi håller med Malmaeus och att vi borde vara mer altruistiska i förhållande till
framtida generationer. Av detta följer att det inte specifikt är naturresurser vi ska ge
dessa, utan att vi borde tänka lika mycket på den kunskap och infrastruktu r vi ger dem
och de pensionsskulder vi lämnar efter oss. Egentligen skulle vi kanske till och med vilja
”skjuta upp tillväxten” från oss själva till framtida generationer, om man följer denna
logik.
Ett tungt argument för att tvinga fram en lägre användning av vissa naturresurser –
fossila bränslen – är att de ger upphov till negativa externa effekter. När jag kör mi n bil
på bensin orsakar jag en klimatförändring som, enligt tillgänglig forskning, är skadlig för
oss människor. Och detta betalar jag inte för – om inte användningen av bensin beskattas.
Sådan beskattning finns i Sverige och det är en välmotiverad skatt. Men skatten är
motiverad av externa effekter och inte av det faktum att vi har begränsat med olja i
världen! Knappheten på olja är mycket större än den på kol, men det finns all anledning
att beskatta kol minst lika högt som olja.
Min slutsats är att klassisk nationalekonomisk teori verkligen hjälper oss att tänka klart i
dessa frågor. Jag vill därför uppmana er som förespråkar statliga ingrepp att så tydligt
som möjligt basera dem på argument om varför marknaden misslyckas och varför era
föreslagna ingrepp gör situationen bättre.
