katolska kyrkan - Pingstkyrkan i Borås

KATOLSKA
KYRKAN
LIKHETER & SKILLNADER I VÅR TRO
Föredrag om Katolsk och evangelisk tro 1 april 2014
Katolska kyrkan, enheten och Bibeln
För uppåt 20 år sedan blev jag inbjuden till ett par dagars
gemenskap och avkoppling för unga förkunnare på
Bjärka-Säby utanför Linköping.
Det var ett ganska informellt litet sammanhang – ingen
offentligt annonserad retreat eller liknande, utan ett
erbjudande mun till mun om ett par dagars stillhet
tillsammans med den då ganska nystartade
kommuniteten där.
Väl där fick vi veta att dag två skulle vi få sällskap av en
livs levande katolsk, svensk, munk som skulle hålla ett
föredrag om karmeliternas historia och spiritualitet...
Lät skapligt intressant – iallafall var det ju inget man visste
något om innan.
Och så dyker då talaren upp – en ganska liten man i
munkkåpa o hela kitet, direkt från tåget, instrosande mitt i
vår fikastund. Han slår sig ner, presenterar sig som ”Broder
Anders av Den Helige Ande”, och samtalet börjar, och en
riktigt go ”broder” visar han sig vara. Finurlig och lite
smårolig, karismatisk och seriös – helt enkelt en skön
människa och medkristen.
Inte ett så dumt intryck av mitt livs första livs levande
katolik, med andra ord...
För inte så många av oss svenskar eller frikyrkliga har ju
någon särskilt stor kunskap om katolska kyrkan eller känner
särskilt många katoliker – iallafall få aktiva sådana; vi
kanske har en invandrad granne från Chile eller något
som bekänner sig som katolik – men utifrån vår syn på
kristen tro och religiöst engagemang känns de kanske inte
särskilt kristna. Och att vara katolik utan att vara
invandrare är ju nästan suspekt i vårt protestantiska
fosterland!
Men på senare år har ju något hänt på den här fronten –
från pingsthåll minns vi kanske främst hur Sten-Gunnar
Hedin gjorde gemensam sak med katolske ärkebiskopen
och drev en Jesusdebatt i självaste Svenska Dagbladet.
Plötsligt uppmärksammade vi att den katolske biskopen
verkade vara finurlig och lite smårolig, karismatisk och
seriös – helt enkelt en skön människa och medkristen.
Själv stoltserade jag med att jag minsann hade fikat med
ärkebiskopen medan han ”bara” var ”broder Anders av
Den Helige Ande”, och inte ärkebiskop Anders Arborelius...
Och i Jesusmanifestationer, OAS-möten och Livets Ords
Europakonferens har vi vant oss vid katolsk närvaro och
katolska talare – och Peter Halldorf har fått höra en
mängd glåpord om katolicism (fast han nog snarare lutar
åt ortodoxa eller koptiska kyrkan, om något...). Och för oss
i frikyrkan har nog ofta den i moralfrågor ju ganska strikta
katolska kyrkan framstått mer och mer som en åsiktsfrände
än den allt mer liberala lutherska Svenska Kyrkan.
För oss, med en bara drygt hundraårig historia som rörelse
har RKK (Romerska Katolska Kyrkan) också kunnat
upplevas om en länk tillbaka till den kristna historien, och
vi har insett att det finns mycket gott att hämta där som vi
kanske förut inte känt till eller litegranna ”slängt ut med
badvattnet”.
Så egentligen var det väl bara en tidsfråga innan någon
konverterade; att det sedan blev Ulf Ekman kan ju förvåna
med tanke på hans historia – det är ändå samme kille som
för 25 år sedan sa: ”De katolska dogmerna är inget annat
än gärningslära, falsk religiositet och vidskepelse.” och
”[det är] ett system som är fullt av religiösa andemakter...
… ett religiöst system som är antikristligt.”
(Magazinet, Juni 1989)
Och det är ju rätt långt därifrån till att istället säga: ”Jesus
efterlämnade en Kyrka med apostoliskt ursprung, det som
Nya Testamentet kallar för Kristi kropp. Denna synliga,
konkreta Kyrka har en historisk kontinuitet från Jesu och
apostlarnas tid, genom hela historien tills han kommer
tillbaka... ...jag började inse att autenticiteten och
fullheten av denna Kyrka och dess konkreta uttryck
igenom historien finns i den katolska kyrkan. Denna insikt
kom genom en djupare förståelse av Kyrkans
sakramentala dimension och dess fasthållande av en
autentisk auktoritet som kan avgöra och vägleda i både
lärofrågor och moraliska frågor.”
(Dagens Nyheter, 9 mars 2014)
Vilken Ulf Ekman har rätt, liksom?
Och vad står katolska kyrkan för – egentligen? Har de rätt
som varnar för att ALL katolsk ekumenik syftar till att leda
alla in under påvens styre? Och hur är det med tillbedjan
av helgonen, och med skärselden och nattvarden – och
med Mariadyrkan?
Ska vi vara ärliga så vet de flesta av oss inte jättemycket
om katolsk tro – och mycket av det vi vet är ju präglat av
en protestantisk förståelse av katolsk tro, vilket lätt leder till
att vi beskriver den på ett sätt som kanske få katoliker
skulle känna igen sig i.
Därför började jag mina studier inför ikväll med att plöja
rejäla utdrag ur katolska kyrkans katekes i ämnen som
Maria, Påven, helgonen, nattvarden, successionen,
traditionen, Bibeln, andra kristna, andra religioner osv.
Min ambition har varit att försöka förstå, och att beskriva,
katolsk lära så att en katolik skulle känna igen sig – inte
börja eventuell kritik utifrån en frikyrklig nidbild eller
missuppfattning – för jag vet ju hur illa jag själv tycker om
att bli beskriven eller kritiserad utifrån helt felaktiga bilder
av vad jag tror.
Så.
Vad hittar man när man börjar studera katolsk tro och
lära?
Det första är ett antal stora skillnader – definitionsfrågor,
ömsesidig okunskap och en bredd inom RKK som gör det
svårt att definiera vad som ÄR katolsk tro.
Det är också lätt att se att katolska kyrkan i ett land som
Sverige, där den är i tydlig minoritet och inte har en så
lång historia i modern tid har en helt annan framtoning
och öppnare ekumenisk inriktning än i länder där den är i
majoritet och har så varit i århundraden.
I Österrike erkänns alla världsreligioner av staten och har
skattelättnader och får undervisa om religion in skolorna,
men inga frikyrkor utom Frälsningsarmén är ”godkända”,
utan varnas för som sekter – så ser den ekumeniska
verkligheten ut i ett katolskt land.
Eller fråga missionärer i Latinamerika – och bilden av RKK
som vänlig samarbetspartner bleknar rätt fort. Och det är
en mycket befogad fråga vilket som är RKK:s sanna
ansikte – men det är svårt att svara på.
Därför har jag valt att i första hand se till den officiella
läran så som den uttrycks i deras katekes, som finns på
nätet www.katekesen.se – sökbar och användarvänlig.
Har också frågat katolska Facebookbekanta om hur de
tror, och läst en uppsjö artiklar på nätet och i teologiska
uppslagsverk + läst två böcker i ämnet, ”Evangelium enligt
Rom” av James McCarthy och ”Enhet under påven?” av
Tomas Dixon.
Så – det var inledningen och bakgrunden – nu till själva
frågan:
Vad tror katoliker på?
Vad tror vi samma om, och vad tror vi olika om?
Det första som vi måste förstå är att vi inte förstår
varandra.
Att vi använder samma ord, men menar olika saker, och
har så olika grundsyn i vissa frågor att vi knappt KAN
diskutera dem, för det finns knappt gemensam mark att
mötas på...
Till exempel: Nåd.
Vi citerar gärna t.ex. Ef 2:8-9
Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva,
Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall
kunna berömma sig.
...och det gör en katolik också.
Vi kan enas om att nåden är det som räddar oss. Att vi blir
rättfärdiga genom tron, och bara tron.
...men menar ändå olika saker.
Vi ser nåden som en gåva, ett efterskänkande av straff,
en juridisk term som innebär att vi genom att Jesus dör på
korset är evigt befriade från straffet genom vår tro på
Honom.
Katoliker får lära sig att det finns två olika sorters nåd:
• Den heliggörande nåden
• Den hjälpande nåden
Den heliggörande nåden fås i (det katolska) barndopet,
och befriar från synden, räddar barnet undan Satans
makt och gör det till en del av kyrkan:
Det heliga dopet är grunden för hela det kristna livet, porten till livet i
Anden (vitae spiritualis ianua) och dörren som ger tillträde till de
andra sakramenten. Genom dopet befrias vi från synden och föds på
nytt som Guds barn, vi blir Kristi lemmar, inlemmas i kyrkan och får
del av hennes sändning. ”Dopet är pånyttfödelsens sakrament genom
vatten och ord.”
RKK:s Katekes [1213]
Den heliggörande nåden ger pånyttfödelsen och plats i
Kristi kropp – i sig självt:
Dopets frukt eller dopnåden är en rik verklighet som medför
förlåtelsen av arvsynden och alla personliga synder; födelsen till ett
nytt liv genom vilken människan blir upptagen till Faderns barn, lem i
Kristus och tempel för den helige Ande. Genom själva dopet blir den
döpta människan inlemmad i kyrkan, Kristi kropp, och får del av
Kristi prästadöme.
(RKK:s Katekes [1279])
Och det är dopet som egentligen gör det möjligt att alls
tro på Gud eller alls kunna leva efter Guds vilja:
Den heliga Treenigheten ger den döpta människan den heliggörande
nåden, rättfärdiggörelsens nåd som sätter henne i stånd till:
— att tro på Gud, att hoppas på honom och att älska honom...
RKK:s Katekes [1265]
Men. Man är inte frälst för det – det är bara första steget –
sedan måste man nämligen ta emot och samverka med
”den hjälpande nåden”.
Man får den genom att lyssna till predikan, gå i kyrkan,
bikta sig och ta del av nattvarden – och den ses som en
manande kraft som ska driva den troende till goda
gärningar och ett kristet liv.
Utan dessa gärningar förlorar man i förlängningen också
den heliggörande nåden.
I våra protestantiska öron känns ju detta som en
gärningslära, men en katolsk teolog menar att det är en
nåd att Gud ger denna maning till goda gärningar – att
det i sig är ett uttryck för Guds kärlek och nåd och att det
därför ändå har sitt ursprung i Gud och alltså inte är en
gärningslära, utan en nåd.
Människans förberedelse för att ta emot nåden är redan ett nådens
verk. Den är nödvändig för att framkalla och understödja vår
samverkan med rättfärdiggörelsen genom tron och helgelsen genom
kärleken. Gud fulländar i oss det han har börjat, ty han ”påbörjar sitt
verk genom att med sin handling åstadkomma att vi ger vår vilja en ny
inriktning; han fulländar detta verk genom att samverka med vår vilja
som redan blivit omvänd”.
RKK:s Katekes [2001]
Och teoretiskt/teologiskt kanske det går ihop – jag förstår
ju hur de menar; men hur blir det i praktiken?
Hur blir vardagslivet för den enskilde troende?
Följden blir ju att han aldrig kan vara trygg i sin frälsning,
att gärningarna och riterna – nattvardsfirandet, bikten
och bönerna är nödvändiga – dvs i praktiken blir det tro +
gärningar, oavsett vad katekesen säger om gärningarna
som en nåd...
Detta hör också ihop med läran om skärselden – för att ge
balans och rättvisa måste nämligen synder som inte
bekänts och gjorts bot för här få sitt straff – sin rening –
efter döden.
RKK:s Katekes [1030]:
De som dör i Guds nåd och vänskap men är ofullständigt renade även
om de är säkra på sin frälsning undergår efter sin död en rening för att
uppnå den helighet som är nödvändig för att träda in i himlens glädje.
Ingen vet förrän den har dött, alltså, ”hur frälst” den är,
inte heller de efterlevande, som uppmanas att hjälpa sina
nära & kära i skärselden genom bön, allmosor, avlat och
genom att fira nattvarden.
...Från allra äldsta tid har kyrkan hållit de dödas minne i ära och burit
fram böner för dem, särskilt det eukaristiska offret, för att de skulle
renas från sina synder och nå fram till det saliga skådandet av Gud.
Kyrkan rekommenderar också allmosor, avlat och botgärningar för de
döda
RKK:s Katekes [1032]
Avlat är synen att Kyrkan har fullmakt att efterskänka straff
som tack för olika fromma gärningar – och kan så göra
även för dem som redan dött.
Det finns alltså en gärningslära, även om man kallar det
för en del av Guds nåd...
En katolsk lärobok för lekmän, ”Dogmatic Theology for the
Laity” uttrycker det så här:
”Det är en universellt accepterad katolsk dogm att
människan måste göra sig förtjänst av himlen genom att i
samverkan med en helige Andes nåd utföra goda
gärningar... ...Himlen måste man kämpa för, himlen måste
förtjänas”
Trentkonciliet, som var kyrkans respons på reformationen,
där ju bl.a. Sola Gratia och Sola Fide – Nåden allena och
Tron allena – var ledord och lära, uttryckte det såhär:
”Med mindre än att Gud ger särskild uppenbarelse är det
omöjligt att veta vem Gud har utvalt åt sig själv.”
Evangelisk / protestantisk tro säger att var och en som tror
kan vara säker på sin frälsning, sin plats i himlen, enligt
bibelord som t.ex.
1 Joh 5:11-13
Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv,
och det livet finns i hans son. Den som har hans son har
livet. Den som inte har Guds son har inte livet. Detta skriver
jag till er som tror på Guds sons namn, för att ni skall veta
att ni har evigt liv.
Och någon skärseld tror vi ju heller inte på – och det helt
enkelt för att den inte finns i Bibeln.
RKK hänvisar till bl.a. 1 Kor 3:15
Den vars verk brinner ner skall bli utan [lön]. Själv skall
han dock räddas, men som ur eld.
...ett minst sagt långsökt bibelstöd, så man använder sig
även av ett par apokryfiska texter, framförallt 2 Mack 12.
- Som vi i protestantiska kyrkor inte betraktar som
inspirerad skrift – Guds Ord, och därför inte bryr oss om.
Och så gör vi för att den tidiga kyrkan gjorde så:
Judarna på Jesu tid godkände dem inte som del av GT,
de citeras aldrig i NT, och t.ex. just 2 Mackabeerboken
säger uttryckligen om sig själv att den är sammandrag av
andras verk – och inte inspirerad skrift... 2 Mack. 2:23
om allt detta har Jason från Kyrene skrivit fem böcker,
som jag här skall försöka sammanfatta i en enda.
Det var heller inte förrän 1546 vid konciliet i Trient som RKK
förklarade dem – eller iaf delar av dem – som varande
inspirerade, och därmed jämbördiga med Gamla och
Nya Testamentet.
För oss ickekatoliker känns ju detta sista smått absurt – att
man kan lägga fram en så genomgripande ny idé 1500 år
efter Jesus och göra den till allmän lära – det borde väcka
protester och vara svårt att få folket att acceptera, kan
tyckas – men då är vi inne på ännu ett område där vi har
så olika syn att vi överhuvudtaget knappt pratar om
samma sak, fastän vi använder samma ord...
Synen på Kyrkan och dess auktoritet.
Det är en av sakerna som Mikael Karlendal tog upp i sina
artiklar i Världen Idag apropå just Ekmans konvertering:
För evangeliskt kristna är det en självklarhet att det finns många
olika kyrkor. Man är van vid att i princip vem som helst kan
starta en ny församling. Det räknas som tämligen normalt att
det ska finnas olika församlingar som är nischade för att nå
olika grupper av människor. Kyrkans enhet för evangeliskt
kristna är en osynlig enhet i Anden. Om man kan samarbeta
över samfundsgränserna och ha goda vänskapliga relationer
och slå ihop en eller annan liten tynande församling, så har vi
”ekumenik”. Alla olika kyrkor och samfund räknas på ett sätt
som lika goda och jämställda. Ingen är bättre eller sämre än
någon annan...
...Katoliker tänker radikalt annorlunda. Här utgår man mer
utifrån ett historiskt perspektiv. De utgår från att Jesus grundade
en synlig kyrka på klippan Petrus. Och denna kyrka är inte bara
en andlig enhet eller organism, utan också en institution. Jesus
instiftade i princip en kyrka styrd av biskopar och där biskopen
av Rom (påven), som enligt romersk-katolsk övertygelse är
Petrus efterträdare i ämbetet, är den högste ledaren. Kyrkan är
alltså inte bara först och främst något osynligt, bestående av
alla sant troende, utan samtidigt också en synlig institution med
ett av Jesus instiftat ledarskap. Den katolska kyrkan är denna
organisation.
KYRKAN är den kanal genom vilken Gud talar – det är
genom KYRKAN man tar emot nåden – den kan
egentligen bara fås genom de sakrament KYRKAN
förmedlar – dopet, nattvarden osv.
Det är Kyrkan som säger att Bibeln är sann, därför kan
man lita på Bibelordet – vad Bibeln säger om Kyrkan är
inte lika viktigt som vad Kyrkan säger om Bibeln, lite
tillspetsat uttryckt...
Kyrka har ett läroämbete, kallat Magisterium, som
betraktas som ofelbart. Det är den yttersta auktoriteten i
alla lärofrågor – och uppenbarelsen, Guds tilltal om läran,
betraktas som pågående och i utveckling.
I motsats till det betraktar vi evangeliskt kristna Bibeln som
en avslutad uppenbarelse – har en lära inte stöd där så
förkastas den.
Men Kyrkan har i sig rätten att definiera också nya läror
som inte nämns i Bibeln. RKK:s Katekes [119]:
”Det åligger exegeterna att efter dessa regler arbeta på en djupare
förståelse och återgivning av den i den heliga Skrift liggande
innebörden. Därmed mognar, tack vare sådana vetenskapliga
förarbeten, kyrkans urskillningsförmåga. Allt som har med Skriftens
utläggning att göra faller ytterst under kyrkans dom, och kyrkans av
Gud givna uppdrag och tjänst är att bevara Guds Ord och utlägga det.”
Man ser det i läran om Marias syndfrihet – den
obefläckade avelsen:
Med tiden blev kyrkan medveten om att Maria, ”överhöljd med nåd”
av Gud hade blivit återlöst redan från sin tillblivelse. Det är detta som
dogmen om den obefläckade avlelsen (Marias utkorelse och fullkomliga renhet), proklamerad av påven Pius IX år 1854, bekänner:
”Den saliga jungfrun Maria blev från det första ögonblicket av sin
tillblivelse genom en enastående nåd och ett särskilt privilegium av
Gud, den allsmäktige, med hänsyn till Jesu Kristi – hela
människosläktets Frälsares – förtjänster, bevarad fri från varje fläck
från arvsynden.” RKK:s Katekes [491]
”Med tiden blev Kyrkan medveten om...”
– Uppenbarelsen är alltså inte slutgiltig, utan kan växa
fram genom historien och mynna ut i nya läror.
Till Bibeln lägger man också Traditionen.
Och vi tänker att då menar man tradition ungefär som att
vi brukar fira jul på det ena eller andra sättet – att det
handlar om hur man ”brukar göra” eller ”brukar tolka eller
tro” - men Traditionen är mer än så.
Dels menar man att den utgörs av apostlarnas och de
första kristnas talade ord – det som förts vidare muntligen.
Men den består också av riterna, liturgin, vanorna, OCH
av den så att säga samlade livserfarenheten hos de som
just nu utgör de levande katolikerna.
”Traditionen är ordet som lever kontinuerligt i de troendes
hjärtan”
I ”Evangelium enligt Rom” visar McCarthy hur just denna
syn på Traditionen som något levande, i utveckling
spelade stor betydelse för när läran om Marias
himmelsfärd kom till.
RKK lär alltså att Jesu mor Maria vid sin död fördes till
himlen direkt och att hennes kropp aldrig förmultnade i en
grav.
Läran erkändes officiellt 1 november 1950, men vägen dit
började 1946 med ett brev från påven till alla biskopar i
världen där han frågade om de ansåg Marias
himmelsfärd vara lämplig som dogm.
I processen togs så hänsyn till om NT nämner det
(Nej.)
...om trosbekännelserna nämner den
(Nej.)
...om de s.k. kyrkofäderna trodde på den
(2 av 88 gjorde det...)
...om den ingick in biskoparnas undervisning
(Ja.)
...om tron var utbredd bland vanligt folk
(Ja.)
Och när både biskoparna och ”folket” med
överväldigande majoritet redan trodde så, så lyftes läran
också upp till officiell dogm.
Traditionen – det ”kollektiva trosmedvetandet” hos
KYRKAN hade sagt sitt...
Varifrån läran kom, vad den hade för ursprung, om den
hade stöd i Nya Testamentet eller inte – såna saker
spelade mindre roll, eftersom den levande Traditionen
godkände läran.
Har alltså en lära bara funnits tillräckligt länge och
omfattas av tillräckligt många så kan den anses bli en del
av Traditionen, och därmed upphöjas till officiell
gudagiven lära och dogm.
Och Traditionen ses som helt jämbördig med Bibelordet –
de är två strömmar från samma källa – Gud...
”Den heliga Traditionen och den heliga Skrift står därför i nära
samband och samverkan med varandra. Båda har framgått ur samma
gudomliga källsprång, flyter på sätt och vis samman till ett och strävar
mot samma mål.”
RKK:s Katekes [80]
Detta betyder att kyrkan, åt vilken förmedlingen och tolkningen av
uppenbarelsen har anförtrotts, ”inte får sin visshet om allt i
uppenbarelsen enbart genom den heliga Skrift. Båda, Skriften såväl
som Traditionen, bör därför tas emot och hållas i ära med samma
hängivenhet och vördnad”
RKK:s Katekes [82]
Skriften OCH traditionen – som i sin tur ska tolkas av Kyrkan:
”Uppdraget att tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har
tillerkänts enbart kyrkans levande läroämbete, och detta utövar sin
befogenhet i Jesu Kristinamn.” Detta läroämbete innehas av kyrkans
biskopar i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom.
RKK:s Katekes [85]
Observera att tolkningen tillhör ENBART kyrkans
läroämbete – lekmän har alltså inte rätten att själva tolka.
Jag ställde frågan för ett par veckor sedan till en katolik
hur han skulle hantera det OM han hittade något i Bibeln
som inte stämde överens med Kyrkans tro och lära, vilket
som skulle ”vinna”, så att säga; Ordet eller Traditionen?
Hans svar: ”Om Kyrkan har fel så saknar Bibeln något
värde... ...det är genom Kyrkan som jag vet att Bibelns
kanon är kanonisk, som jag vet att Bibeln är auktoritativ
och utan fel”
Alltså, igen – det är viktigare vad Kyrkan säger om Bibeln
än vad Bibeln säger om Kyrkan...
Katoliker tror så att säga genom Kyrkan – den är ett filter
som, menar man, rensar bort felaktiga läror och talar om
exakt vad man ska tro och hur man ska leva – därför
behöver enskilda inte kunna så mycket eller själva läsa
Bibeln, eftersom Kyrkan och Kyrkans läroämbete sköter
det åt dem – lite krasst uttryckt.
Och detta ”läroämbete” är dessutom ofelbart: (ej på PPT)
Läroämbetets uppdrag hänger nära ihop med att det nya förbund som
Gud slutit med sitt folk i Kristus är definitivt; han måste beskydda det
från avvikelser och felaktigheter och garantera dess objektiva
möjlighet att utan misstag bekänna den autentiska tron. Läroämbetets
herdeuppdrag är alltså avsett att vaka över att Guds folk förblir i den
sanning som befriar. För att kyrkans herdar skall kunna fullgöra detta
uppdrag har Kristus försett dem med ofelbarhetens särskilda nådegåva
i tros- och moralfrågor. Denna särskilda nådegåva kan tas i anspråk på
flera sätt:
”Biskopen av Rom, biskopskollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet
i kraft av sitt ämbete. Det sker när han som alla troendes högste herde
och lärare som stärker sina bröder i tron, förkunnar en lära i tros- och
moralfrågor genom ett slutgiltigt avgörande.... Också biskopskollegiet
innehar den ofelbarhet som utlovats åt kyrkan, när det utövar det
högsta läroämbetet tillsammans med Petrus efterträdare”, framför allt
på ett ekumeniskt koncilium. När kyrkan genom sitt högsta läroämbete
framlägger något ”som man skall tro såsom uppenbarat av Gud” och
som Kristi lära ”måste man hålla sig till sådana definitioner med
trons lydnad”. Denna ofelbarhet rör allt som finns i det trosarv som
den gudomliga uppenbarelsen förmedlat åt oss
RKK:s Katekes [890-891]
Alltså:
Kyrkan KAN inte ha fel.
Vi erkänner att vi KAN ha fel – att vi kan ha gjort misstag
som kyrkor, församlingar, pastorer – och protestantismen
bygger ju på att man menade att katolska kyrkan hamnat
snett.
Att läran blivit fel och behövde rättas till. Och
frikyrkorörelsen som vi är en del av strävar ju tillbaka till
innan kyrkan kom till som organisation – söker sina ideal
och sina läror i urkyrkan, de första kristna – just för att vi vill
undvika mänskliga påhitt som lagts till genom historien.
Och att då gå i debatt med en katolik urartar rätt snabbt i
två fasta ståndpunkter där vi säger ”Nya testamentet
säger ju att...” och katoliken säger ”Ja, men Kyrkan säger
att...” och sen är det liksom kört, för lika lite som vi tycker
att det är ett argument att RKK tror på ett visst sätt, lika lite
tycker katoliken att en annan tolkning av NT än Kyrkans är
ett ens tänkbart argument.
För kyrkan KAN inte ha fel.
Och främst i denna ofelbarhet står Påven.
Han är Petrus efterföljare i rakt nedstigande led – det som
kallas successionen, och har därför ärvt Petrus auktoritet
som den främste aposteln och Kyrkans fasta klippa och
grund.
Det grundar man på Petrus (påstådda) position som
ledare bland apostlarna, och bl.a. på Jesu ord till Petrus i
Matt 16:18
Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den
klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar
skall aldrig få makt över den.
Och visst – Jesus ger Petrus ett särskilt uppdrag av något
slag här – men att han personligen skulle vara någon form
av grund för kyrkan motsägs av andra bibelord som t.ex.
1 Kor 3:11
Ingen kan lägga en annan grund än den som redan
finns, och den är Jesus Kristus.
1 Pet 2:4-9
När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av
människor men utvald av Gud och ärad av honom, då
blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni
blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer
som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus. Det står ju i
skriften: Se, på Sion lägger jag en hörnsten, utvald och
ärad; den som tror på den skall inte stå där med skam.
Äran tillfaller alltså er som tror. Men för dem som inte tror
har stenen som husbyggarna ratade blivit en hörnsten, en
sten som de snavar på, en klippa som de stöter emot. De
stöter emot därför att de inte lyder ordet. Så är det
förutbestämt för dem.
Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt
folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han
har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.
Jesus själv är klippan som församlingen/Kyrkan (samma
ord i grekiskan) byggs på – ingen annan!
...ett bibelställe som ju för övrigt också kallar alla troende
för präster och därmed undergräver den katolska synen
på prästernas särställning som förmedlare av nåden via
sakramenten o.s.v.
Och även OM Petrus skulle varit den förste Biskopen i Rom,
vilket märkligt nog inte nämns i NT, och någon form av
ledare för hela kyrkan så finns heller inte ett ord i Nya
Testamentet om någon form av ärvande av ämbetet eller
av någon auktoritet utöver det vanliga, och Biskopen i
Rom som kyrkans överhuvud fanns definitivt inte med från
början; den förste som egentligen gjorde anspråk på en
sådan position var påve Leo I ”den store” som ”regerade”
440-461.
Vissa menar att den förste som faktiskt hade samma
position som påven idag var Gregorius den store, som
innehade ämbetet 590-604.
Inte heller är successionen historiskt bevisad eller ens i
Katolska kyrkans egen historieskrivning oförändrad genom
åren, utan har reviderats åtskilliga gånger, senast 1947.
Och de första 200 åren vet vi egentligen ingenting
fastslaget om utanför den påstådda påveföljden som RKK
gärna visar upp men inte har några andra källor än sig
själv till...
Vi ser helt enkelt helt olika på auktoritet och varifrån vi ska
hämta våra trossatser. Karlendal igen, från Världen Idagartikel nr 3:
Evangeliska kristna betraktar den katolska kyrkan som en kyrka
bland andra och inte som den kyrka som Jesus grundade.
Visserligen har den historiska rötter som få, med det har också
de ortodoxa och de orientaliska kyrkorna. Och historiska rötter i
sig själv är inte en garanti för rätt lära. Man tror att Gud bevarar
sin kyrka och den kristna lärans sanning på annat sätt än
genom en enda institution och ett enda läroämbete. Man tror till
och med att splittringarna som skett har varit nödvändiga för att
evangeliets sanningar ska bevaras.
Alla dessa skillnader härrör ytterst sett ur en och samma
grundfråga, nämligen auktoritetsfrågan. Vem kan avgöra vad
som är rätt lära? Här har katoliker och evangeliska kristna helt
olika perspektiv och utgångspunkt.
Katolikerna menar att vi alla borde tro på dessa katolska läror
därför att kyrkan lär så. Kyrkan har ett ofelbart läroämbete som
inte kan lära ut felaktig lära. Men när evangeliska kristna
betraktar de katolska läror man inte ser harmonierar med
Bibeln, ja även ibland motsägs av Bibeln, då tänker man att det
är så mycket fel i dessa läror att ett ofelbart läroämbete
omöjligen skulle kunna lära ut något sådant. Därför kan de inte
heller tro att ett sådant läroämbete finns.
Om katolska kyrkans syn på sig själv och på påveämbetet är
korrekt – om läroämbetet har tolkningsföreträde, då faller alla
de andra katolska lärorna på sin plats. Om Gud beskyddar
läroämbetet från att lära ut felaktigheter, då är lärorna om Maria
och helgonen, om skärselden, den eukaristiska vördnaden med
mera rätta.
Men om den evangeliska kristna tron är rätt, att flera katolska
läror som exempelvis de nämnda inte stämmer överens med
Bibeln, som är den högsta auktoriteten för tro och liv, då kan
man inte överlåta sig åt tron på ett läroämbete med
ofelbarhetens nådegåva i den katolska kyrkan
Se'n ska det sägas att det finns en poäng i idén om ett
läroämbete och om en succession.
I den tidiga kyrkan växte ett sådant tänkande fram som
respons på olika villoläror och utbrytargrupper. Genom att
påvisa en obruten kedja av ledare/lärjunge hela vägen
tillbaka till Jesus 12 apostlar kunde man avvisa villolärornas
anspråk på uråldrig och hemlig kunskap och liknande.
Så småningom uppstod hierarkier bland präster och
biskopar, och ur det så den episkopala kyrkoordningen
med Påve-Kardinaler-Ärkebiekopar-Biskopar-Prästerlekmän.
Den direkta förebilden kom dock från romerska
statstjänstemän och deras indelning, i samband med att
romarriket på 3-400-talet gjorde kristendomen till
statsreligion och biskoparna faktiskt officiellt blev
statstjänstemän!
Och precis där har vi enligt mig ett av de största – kanske
DET största misstaget i kyrkans historia:
Tanken om statskyrkan.
Jesus passade inte in i sin tids formaliserade judendom,
utan predikade en ny frihet, och den kristna kyrka vi ser i
Nya Testamentet är ganska spretig.
Den har alla kännetecken på en ny rörelse, med maktoch lärostrider, åsikter om allt, vilda idéer och övertoner –
men också en framtidstro och brinnande övertygelse.
Paulus skriver brev efter brev för att styra upp saker, och
som sagt så växer ganska snart ett mer formellt styresskick
fram. Och det kan ha varit nödvändigt.
Den sanna läran behövde bevaras, det behövdes ramar,
struktur och kyrkoordningar.
...men när man gick i allians med staten, då blev det fel.
Då kom tanken på Kyrkan som en maktfaktor – man fick
mandat att lägga sig i medborgares liv och diktera hur de
skulle leva och vad de skulle tro utifrån en egentligen
sekulär maktposition och oavsett om människor själva
trodde eller inte.
Ett egentligen extremt feodalt och föråldrat sätt att se på
människor och tro: Fursten, kungen, regenten –
bestämmer vad alla i hans land eller rike ska tro...
Man tar helt bort den personliga tron, den egna
omvändelsen efter att själv ha övertygats, efter att själv
ha mött Gud, man behöver inte längre det steget, utan
staten och Kyrkan blir mellanhand.
I all välmening säkert – men ändå så fel...
Jesus kom underifrån – han talade visserligen ”med makt
och inte som de skriftlärda” - men han använde inga
maktmedel eller tvång. Hela grejen med att han kom var
ju att han uppenbarade Gud på ett nytt sätt – i mänsklig
gestalt, som någon man kunde relatera till och ha en
personlig relation med.
Innan dess gällde etnisk tillhörighet – jude, omskuren på
8:e dagen och uppehållare av lagen – det räckte, även
om det självklart fanns gott om judar som upplevde mer
och för vilka tron var djupt personlig. Men institutionen,
Templet, formerna, den etniska tillhörigheten var i
centrum.
Jesus bryter med allt det – och 400 år senare är det
återinfört.
Och se'n ser vi genom historien hur kristen tro blir en fråga
om nationalitet, etnisk tillhörighet, om att vara döpt och
tillhöra KYRKAN, mer än om att ha mött den
livsförvandlande Jesus personligen.
Tomas Dixon skriver i sin bok ”Enhet under påven?” utifrån
sin erfarenhet att det är samma sak att vara Österrikare
som att vara Katolik, i de flesta Österrikares ögon.
Precis som det var ganska otänkbart för ett par hundra år
sedan att inte vara Lutheran om man var svensk – Kungen
måste ju enligt lag fortfarande vara det...
Ett helt förvridet sätt att vara kristen – som katolska kyrkan
inte bara står för, utan försvarar, förkunnar och är upphov
till.
Det märks också i RKK:s katekes, som här och där har med
som trossats vad staten ska göra och inte – som om det är
kyrkans sak att bestämma det?!
RKK:S Katekes [1895]:
Samhället skall gynna utövandet av dygd och inte sätta hinder i vägen
för den. En riktig värdeskala skall inspirera det.
...det är å andra sidan ett tänkande som vi också har ärvt
och predikat – och där vi kanske måste tänka efter – för
kan vi verkligen kräva att ett sekulärt samhälle ska följa
religiösa lagar?
Vi är ju stenhårt mot det i muslimska länder – samtidigt
som vi i alla fall ibland lika hårt propagerar FÖR det här
hemma...
Och visst kan och ska vi påverka vårt samhälle – men
frågan är om vi ska göra det underifrån, genom att
människor kommer till tro och insikt, eller uppifrån, utifrån
en maktposition, där folk ska tvingas följa kristna
värderingar vare sig de har en kristen tro eller inte...
Det senare leder bara till avkristning, till motstånd mot
trons tvång från dem som inte tror och till en urlakning av
tron hos dem som tror, eftersom det snart blir minsta
gemensamma nämnare som gäller istället för ett tydligt
och frälsande evangelium.
Andra må se det annorlunda – men så tänker jag: Det
största misstaget i kyrkans historia var att gå i allians med
makten och bli statskyrka!
Vi ska gå in för landning snart, men det finns några
klassiska frågor där många vet att vår tro skiljer sig åt, men
kanske inte i detalj HUR vi tror olika, och jag tänkte ganska
snabbt gå igenom några sådana:
Vi har redan avverkat Kyrkans auktoritet och synen på
Bibel/Tradition, och nosat på påvens roll – jag kan bara
tillägga att även om det frågade jag en katolik härom
veckan; om hur han såg på påvens roll för de troende,
om han inte riskerar att näst intill bli en avgud för många,
och jag fick till svar att:
”Som kärv nordbo som har uppfostrats med jantelagenn
som ett ok så kan jag absolut ha förståelse för de känslor
du ger uttryck för. Men samtidigt, sett ur ett himmelskt
perspektiv, så är påven Konungens Lord Chancelor,
ställföreträdaren som anförtrotts himmelens nycklar,
utvald och utsedd av Konungen själv. Jag har stor
förståelse och sympati med folkmassorna som ger påven
denna uppvaktning och upphöjda position.”
Se'n var vi överens om att den senaste påven dock är en
förebild i att tona ner sin roll och behålla ödmjukheten, sin
position till trots...
Men grundhållningen är ändå att det är mitt/vårt
perspektiv det är fel på – för eftersom påven är utvald av
Gud (Hurdå? - Genom KYRKAN!) så kan det inte vara fel.
Punkt.
Vi har också talat lite om dopet och om nåden kontra
gärningar, så det lämnar vi också därhän, och ger oss på
den nog vanligaste invändningen från vårt håll angående
katolsk tro: Mariadyrkan...
Tillber katolikerna Maria?
Stickholms katolska stift har en nedladdningsbar liten text
med titeln 25 frågor och svar om Katolsk tro, i vilken just
den frågan ställs, och får till svar:
Marias plats i katolsk tradition missförstås ofta. Katolikerna tillber
inte Maria (men de ber om hennes förbön). Tillbedjan tillkommer bara
Gud.
Katolikerna har stor vördnad för Maria, eftersom hon fick den största
uppgift en människa kunde få. Maria gav Jesus en kropp och då kom
han in i mänsklighetens historia. Ingen större värdighet har någonsin
givits en människa.
Denna värdighet tvingades inte på henne. Den var beroende av hennes
frivilliga ja. I Bibeln berättas om hur Maria svarade Gud: ”Jag är
Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38).
Tack vare Marias tillitsfulla svar på Guds kallelse är hon ett föredöme
för varje kristen. Som Jesu mor var hon den första att överlämna sig
helt åt honom och ställa sig i hans tjänst.
Katolikerna ser Maria som sin andliga mor. Precis som jag kan be en
medmänniska om förbön kan jag be Maria om förbön: ”Be för oss
syndare nu och i vår dödsstund.”
Men.
Samtidigt som det är sant att det finns missförstånd, så
finns det ju saker som det här svaret nogsamt undviker att
nämna...
Ta till exempel följande ord från Andra Vatikankonciliet:
”Maria, som genom Guds nåd har upphöjts till platsen närmast efter
Kristus men framför alla änglar och människor, vördas med rätta av
Kyrkan med en särskild vördnad, emedan hon är Guds heliga moder
som har fått ta del i Kristi mysterier”
Och samtidigt som man säger – och menar – att tillbedjan
endast tillkommer Gud, så har man en särskild form av
tillbedjan som bara handlar om Maria:
Man lär nämligen att det finns tre nivåer av att ära någon:
Latria – den högsta formen av dyrkan, som endast tillhör
Gud.
Hyperdulia – näst högst, ”den högsta grad av vördnad
som kan visas en skapad varelse” - tillkommer enbart
Maria.
Dulia – vördnaden som tillkommer helgon och änglar.
Alltså är det liksom OK med vördnad och tillbedjan – så
länge det inte handlar om Latria... man lär rent av att
tillbedjan av Maria ”främjar” tillbedjan av Gud - alltså att
man genom att tillbe Maria lättare dras in i tillbedjan till
Fader, Son och Helig Ande:
Kyrkans vördnad för den heliga Jungfrun hör hemma i den
kristna gudstjänsten.” Den heliga Jungfrun ”hedras med rätta av
kyrkan med en särskild vördnad som Guds allraheligaste moder, som
var med i Kristi mysterier. Från äldsta tid är den saliga Jungfrun
vördad under titeln Guds moder. Under hennes beskydd tar de troende
sin tillflykt i bön under alla faror och bekymmer. Denna kult... är
visserligen ensam i sitt slag men är väsensskild från den tillbedjan som
ensam tillkommer det inkarnerade Ordet jämte Fadern och den helige
Ande. Den främjar också denna i hög grad
RKK:s Katekes [971]
Men tillbedjan är det ju ändå – i våra protestantiska ögon,
och svårt att få ihop med bibelord som Jesus svar på
Satans frestelse att tillbe:
Luk 4:8
Jesus svarade: "Det står skrivet: Herren, din Gud, skall du
tillbe, och endast honom skall du dyrka."
Eller budet ”Du ska inga andra gudar ha vid sidan av mig”
och ”Du ska inte göra dig någon avbild...inte tillbe dem
eller tjäna dem.
Hur kan det stärka min tillbedjan av Gud att be till en
människa – Maria?
Och var går gränsen, liksom?
Blir det inte i praktiken att mängder av katoliker tillber
Maria, inte Gud genom Maria, utan ber TILL Maria, tackar
Maria för bönesvaren och i allt väsentligt riktar sin tro och
sina böner till henne? Eller, för den delen till något av
helgonen?
På det svarade min katolske bekant att eftersom katoliker
inte lär att Maria och helgonen kan agera utanför Guds
vilja eller göra något utan Guds hjälp så spelar det
egentligen ingen roll – gör man fel i god tro blir man
automatiskt förlåten...
Och med tanke på vad som sägs om Maria är det svårt
för en utomstående att inte tycka att hon ges gudomliga
attribut och egenskaper långt bortom vad någon
människa borde få.
Katoliker ser det dock inte så, just eftersom hon har en
sådan särställning – det blir ett cirkelresonemang till sist:
Jungfru Maria är helig för att hon är så speciell och utvald
och hon är speciell och utvald för att hon är så helig...
Eller som katoliken bakom disken på pizzerien uttryckte
det härom veckan:
Vem är jag att säga något om Jesus mamma?!
Åter till ett par citat till om Maria, dock:
Påven Pius IX (påve1846-1878):
”Gud har anförtrott åt henne alla goda ting, så att alla skall veta att det
är genom henne som man får tillgång till allt hopp, all nåd och all
frälsning. Ty detta är hans vilja, att vi skall få allting genom Maria.”
Eller den efterföljande påven Leo XIII (påve 1878-1903):
”Alla nådegåvor ges i tre steg: Gud förmedlar dem till Kristus, Kristus
ger dem vidare till Jungfrun, och via Jungfrun når de oss.”
Hur får man ihop det med Paulus text om de andliga
nådegåvorna i 1 Kor 12:11 ?
Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom
att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.
Och samme Leo XIII uttryckte sig i bön så här:
”O allra heligaste Jungfru, ingen uppfylls av kunskapen om gud utom
genom Dig, ingen o Guds Moder, uppnår frälsning utom genom Dig,
ingen tar emot en gåva från barmhärtighetens tron utom genom Dig.”
Maria är genom sin villighet till tjänst att betrakta som
medförlöserska – hon var utsedd före tidens början till att
spela en roll för vår frälsning, och Gud såg därför till att
hon föddes utan arvssynd och att hon aldrig syndade i
hela sitt liv.
Hon är alltså enda undantaget bland oss människor från
Rom 3:23
Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud,
Hon är Kyrkans mor, Guds mor, Himmelens drottning – och
liksom Jesus är den nya Adam, som tar bort den förste
Adams fall är Maria den nya Eva, som tar bort den synd
som Eva förde in i skapelsen vid fallet – hennes lydnad
ställs emot Evas olydnad.
Hon är också evig jungfru, enligt Katekesen [499]:
Fördjupningen av kyrkans tro på Marias jungfruliga moderskap ledde
henne till att bekänna Marias verkliga och ständiga jungfrulighet
också då hon födde Guds Son som blivit människa. Kristi födelse
”förminskade inte, utan helgade” hans moders ”jungfruliga renhet”.
Kyrkans liturgi hyllar Maria som Aeiparthenos, ”alltidjungfru”.
Personligen tycker jag att det lyser igenom en ganska
unken sexualsyn här – att Maria var tvungen att resten av
livet avstå från sexuellt umgänge med sin make för att på
något sätt bevaras ”ren” - att Guds kärl för födandet av
Sonen annars skulle på något sätt ha smutsats ner...
Det finns mycket i den katolska synen på Maria som vi som
protestanter bara inte kan acceptera, utifrån vår syn på
Gud och på Bibeln, där ju hennes roll inte alls är så stor
som i RKK:s lära. Snarare verkar det ju som att Jesus i viss
mån distansierar sig från sin jordiska familj, t.ex. Luk 8:19-21
Hans mor och hans bröder kom dit, men de kunde inte
ta sig fram till honom i trängseln. Man sade till honom: "Din
mor och dina bröder står där ute och vill träffa dig." Men
han svarade: "Min mor och mina bröder, det är alla dessa
som hör Guds ord och handlar efter det."
Och i Nya Testamentets församlingssyn betonas ju snarast
jämlikheten – att ingen är förmer än den andre – att jude,
hedning, slav, fri, man eller kvinna är sak samma – alla är
vi ett i Kristus.
Ingen ska tillhöra Paulus, eller Apollos – utan alla är ett i
Kristus – gång på gång görs det upp med tendensen att
ge människor särskilda positioner eller upphöjelse; när
Petrus kommer till Cornelius hus står det:
Apg 10:25-26
När Petrus skulle stiga in, kom Cornelius emot honom
och kastade sig vördnadsfullt för hans fötter. Men Petrus
sade åt honom att resa sig: "Stig upp, jag är en människa,
jag också."
Och fastän apostlarna i någon mån var de som
förmedlade t.ex. Andens dop vidare genom
handpåläggning så säger ändå Paulus i
1 Tim 2:5-6
Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och
människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till
lösen för alla, vittnesbördet när tiden var inne,
Ingenstans i NT finns tillstymmelse av särskild vördnad för
Maria – eller några andra människor. Det är senare läror –
vilket ju också Katekesen anger: Fördjupningen av kyrkans tro
på Marias jungfruliga moderskap ledde henne till att bekänna...
och
Med tiden blev kyrkan medveten om att Maria, ”överhöljd med nåd”
av Gud hade blivit återlöst redan från sin tillblivelse...
Ett tänkande som ter sig märkligt för oss protestanter –
men som är fullt logiskt i Katolskt sammanhang, eftersom
synen på Uppenbarelse och Kyrkans roll i uppenbarelsen
är annorlunda.
För mig är de rent teologiska uttalandena om Maria dock
inte det största problemet; den teoretiska/teologiska idén
om att be via helgonen går ju att förstå – och även att
man menar att det eftersom det är tillbedjan som når Gud
så är det inte avgudadyrkan.
Jag förstår konceptet, även om jag inte håller med.
Mitt stora problem är att man verkar blind för hur det ser ut
i praktiken – att Maria för alldeles för många katoliker i
praktiken är den man tillber, ärar, söker hjälp hos och
dyrkar som sin Gud.
Att Marias roll har vuxit med åren, och att själva synen på
traditionen gör att om tillräckligt många tillräckligt länge
fortsätter tro på henne i praktiken som en gudinna så finns
det egentligen inget som hindrar att Kyrkan så småningom
anammar det som lära.
Där har du mina största problem – för i de här fallen så
hindrar Mariadyrkan människor från att nå fram till
frälsningen i Jesus och bara Jesus, eftersom han främst
presenteras som ett barn i den mäktiga Jungfruns famn.
OK... 2 saker kvar:
Nattvarden – och synen på kristen enhet.
De hänger ihop, men vi börjar med nattvarden.
Nattvarden – Eukaristin – är det heligaste heliga,
Sakramentens Sakrament.
Därför har det en plats i katolikers liv som vi som
protestanter inte riktigt förstår.
Vi ser ju nattvarden som främst en symbolhandling, något
vi gör till minne av Jesu död, och som en ganska allmän
gemenskapshandling.
I Katolska kyrkan är nattvarden ett Sakrament – en Helig
handling som i sig själv förmedlar uppehållande,
hjälpande, nåd till oss.
Den är nödvändig för frälsningen och ett påbud –
Katekesens artikel nr 1389 säger att det är en plikt att
åtminstone ta emot nattvarden en gång om året, men
helst oftare, gärna varje dag.
Detta för att den konkret och verkligt, enligt artikel 1393,
”skiljer oss från synden... renar oss från de synder vi begått
och bevarar oss för framtida synder.”
Det sker för att varje gång man firar nattvard så upprepas
Jesus korsdöd – varje gång utgjuts hans blod på nytt – och
varje gång Jesu blod utgjuts, så utgjuts det till syndernas
förlåtelse.
Jesu kropp och blod är nämligen inte bara symboliskt
närvarande i brödet och vinet, utan en transsubstantiation
sker, där brödet och vinet i allt synligt fortsätter att framstå
som bröd och vin – det smakar bröd, smakar vin, men
varje droppe och varje lite smula är till själva sin inre natur,
till sin substans, förvandlat till Jesu verkliga kropp och blod.
Därför låses eventuellt överblivna helgade – konsekrerade
– gåvor in, och ett särskilt ljus hålls tänt om det i skrinet finns
helgat bröd, så att man vet att man bör buga för det,
eftersom Jesus är där...
Därför får heller inget gå till spillo – i alla fall förr hade
kloster/kyrkor en särskild ”vask” där man hällde ut
eventuellt överblivet vin, där det leddes ner i klostrets
grund, så att Kyrkan byggdes på Jesu blod.
Och vi kan tycka att det är konstigt – men att ena stunden
tala om vinet som ”Kristi Blod, för dig utgjutet” och 10
minuter senare hälla ut det med diskvattnet, som vi gör, är
minst lika absurt i katolska ögon...
Därmed inte sagt att jag köper deras nattvardssyn – inte
minst för att den upprepar Jesu offer gång på gång.
RKK:s Katekes [1367]
Kristi offer och mässoffret är ett enda offer: ”Det är ett och samma
offer, det är samme Kristus som frambär sig själv genom prästernas
tjänst – han som frambar sig själv på korset. Endast sättet att offra
är annorlunda”: ”En och samme Kristus som på korset frambar sitt
blodiga offer är verkligen närvarande i det gudomliga offer som äger
rum i mässan. Han offras här på ett oblodigt sätt. Därför har
mässoffret verkligen sonande karaktär”
Det är samma offer som sker igen varje gång mässan firas.
Man tar då väldigt bokstavligt fasta på att Jesus säger i
instiftelseorden ”Detta är min kropp som offras för er.” osv
Att Jesus själv sitter där och håller i brödet och bägaren
när han säger det gör det för mig väldigt tydligt att hans
ord är bildliga och symboliska – inget i lärjungarnas
reaktion tyder heller på att de tar orden bokstavligt –
annars borde iallafall NÅGON ha reagerat på det
synnerligen orena i att bokstavligen äta människokött...
(Så sker ju när Jesus vid ett annat tillfälle talar om att man
ska komma att äta hans kött – men icke så vid instiftandet
av nattvarden)
För mig – för oss – känns det uppenbart att Jesus ord är av
samma typ som när han säger ”Jag är Vägen, Sanningen
och Livet” eller ”Jag är den gode herden” - det är
bildspråk, aldrig avsedda att tas bokstavligen.
Dessutom menar vi ju att Jesus dog en gång för alla och
att ett upprepande av offret i samband med mässan
varken är nödvändigt eller verkligt – Jesus menade vad
han sa i Joh 19:30
"Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och
överlämnade sin ande.
Och det var en gång för alla, det är just det som är den
stora skillnaden mot det gamla förbundet: Heb 9:24-26
Ty Kristus gick inte in i en helgedom som var byggd av
människohand och bara en bild av den verkliga. Han gick
in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår
sak. Och han gjorde det inte för att offra sig många
gånger, så som översteprästen varje år går in i
helgedomen med blod som inte är hans eget. Då hade
han måst lida många gånger alltifrån världens skapelse.
Men nu har han trätt fram, en gång för alla, vid tidens slut,
för att utplåna synden genom att offra sig själv .
Vid nattvarden kommer också vår skilda syn på ämbetet –
på prästers roll – fram:
Endast giltigt vigda präster kan leda eukaristin och konsekrera bröd
och vin, så att dessa gåvor blir Herrens kropp och blod. RKK:s
Katekes [1411]
...det innebär alltså att det vi firar i våra kyrkor enligt dem
”bara” är en minnesmåltid, men inte en giltig nattvard.
Därför kan de heller inte ha nattvardsgemenskap med
oss:
De kyrkliga samfund som framgått ur reformationen och som är skilda
från den katolska kyrkan, har ”framför allt på grund av att
prästämbetet saknas, inte bevarat det eukaristiska mysteriets
ursprungliga och fulla väsen”. Detta är skälet till att eukaristisk
interkommunion med dessa samfund inte är möjlig för den katolska
kyrkan.
RKK:s Katekes [1400]
Och åt andra hållet är det inte heller möjligt, eftersom
man måste tro på den katolska nattvardssynen och vara
döpt i katolska kyrkan för att få delta:
...ingen kan delta i den om han inte tror på att det som lärs hos oss är
sant, om han inte har tagit emot badet till syndernas förlåtelse och
därmed blivit född på nytt, och om han inte lever enligt Kristi bud
RKK:s Katekes [1355]
Och ändå (från vårt perspektiv) beklagar sig katekesen
över splittringen och säger i artikel [1398]:
Inför storheten i detta mysterium utropar Augustinus: ”O godhetens
sakrament! O enhetens tecken! O kärlekens band!” Så mycket
smärtsammare känns den kyrkliga splittringen som bryter
gemenskapen vid Herrens bord, så mycket intensivare är bönerna till
Herren om att den tid då det råder fullständig enhet mellan alla dem
som tror på honom skall återkomma.
Och eftersom Nattvarden är enhetens symbol är det just
där som Katolska kyrkan talar om enhet – och om sin
längtan efter att alla ska kunna delta – men det är utan
minsta kompromiss något som ska ske på Katolska Kyrkans
villkor:
Vilka är dessa enhetens band? Framför allt är det kärleken, ”det band
som ger fullkomlighet” (Kol 3:14). Men enheten i kyrkan garanteras
också av synliga föreningsband:
—
bekännelsen av en och samma tro som man har tagit emot av
apostlarna;
— det gemensamma firandet av gudstjänsten, framför allt
sakramenten;
— den apostoliska successionen genom vigningens sakrament som
innebär att det råder samstämmighet i Guds familj.
”Detta är Kristi enda kyrka.... Efter sin uppståndelse överlämnade vår
Frälsare henne åt Petrus så att han skulle vara hennes herde.... Denna
kyrka som har formats och organiserats i världen som ett samfund,
förverkligas i (subsistit in) den katolska kyrkan, som styrs av Petrus
efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom.”
Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken klargör: ”Endast
genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till
frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror
nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus
förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en
enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt
tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo”.
RKK:s Katekes [815-816]
I utifrånperspektiv känns det ju extremt märkligt att ett
”dekret om ekumenik” uttrycker ”Vi har den enda och
fulla sanningen, så vill ni va med får ni komma till oss!”
Å andra sidan ska vi kanske passa oss för att alltför skarpt
fördöma Katoliker för att ge sig in i ekumeniken för att
tvinga oss alla in under påven om vi själva har som som
mål att göra alla andra till tungomålstalande
karismatiker... - Men hos oss är det åtminstone inte en
uttalad lära – utan i så fall bara ett attitydproblem...
Men det är på grund av de här lärorna – synen på Kyrkan,
på vad enhet och gemenskap är, på Uppenbarelse
sanning och auktoritet, som det blir nödvändigt att
konvertera om man vill uppnå gemenskap på riktigt med
katolska kyrkan.
Vi kan ha samtal, och vi kan ha bönegemenskap, men
organiserad enhet med synliga yttre tecken kommer inte
att ske om inte vi konverterar, så enkelt är det – katolsk syn
på vad enhet är ÄR att alla så att säga ”återvänder” till
KYRKAN.
Se'n är det en annan sak på gräsrotsnivå – där finns det
också gott om katoliker som i allt väsentligt delar samma
tro som oss – som tonar ner Marias roll, som har en mer
flexibel praxis vad gäller gemenskap med andra troende,
men ändå har en tydlig katolsk identitet.
Och skiljelinjerna kommer kanske i framtiden inte att gå så
mycket mellan samfund som mellan dem som har en
levande personlig tro med fokus på Bibeln och ett genuint
kristenliv och de som har en mer etniskt orienterad, liberal
och politiskt korrekt tro.
Och i ett sådan framtid kommer vi nog att kunna hitta
god gemenskap med många katoliker.
Samtidigt vill jag ändå allra till sist svara ja på på en fråga
som ställs ibland:
Bör vi missionera i katolska länder?
Förr var det självklart, nuförtiden är det fler som ser det
som tveksamt.
Men.
Ju mer jag läser om Katolsk dogm, desto mer upplever jag
det som att där finns så mycket som skymmer Jesus.
Maria, inte minst. Men även Påveämbetet – Kyrkan själv
och attityden att den troende mer eller mindre
omyndigförklaras och ska tro via kyrkans läroämbetes
förklaringar och i princip inte själv läsa Bibeln.
Riterna, som vi underbetonar, överbetonas så till den grad
att alltför många bygger sin frälsningsvisshet på
handlingar, så att nåden ersätts av en livslång radda
gärningar – och ÄNDÅ kan man inte vara säker på en
biljett till himlen, utan får antagligen räkna med åratal i
Skärselden...
Det finns mycket många behöver befrias ifrån. Det kanske
inte behöver betyda att alla måste lämna sitt katolska
sammanhang – kanske kan man bli kvar där, men få nytt
liv och en mer personlig relation till Jesus – men ja, katolska
länder behöver evangelisation, om inte annat så för att
där finns otroligt många sekulariserade ”katoliker”, som
må ha en stark katolsk identitet, men som helt saknar en
personlig relation till Jesus, och som heller inte kommer att
få det via sina få kyrkobesök i katolska kyrkan, tyvärr.
Mycket skiljer oss åt, men mycket förenar också – och till
skillnad från Katolska kyrkan så hävdar vi ju (väl?) inte
absolut kunskap om den absoluta sanningen, och kanske
just därför kan vara de som bjuder till en liten aning mer
för att uppnå enhet och gemenskap.
Samtidigt som vi behöver kunskap för att inte lockas med i
den ibland aningslösa nutida fascinationen för de s.k.
historiska kyrkorna – den katolska, ortodoxa och koptiska.
Så läs gärna böckerna jag citerat – kolla upp saker i
katekesen online – och var inte rädd för att dela din tro
med en katolik!
Gud välsigne dig, och Gud välsigne katolikerna!
Christian Kastö
Pastor med ansvar för ungdom
Pingstkyrkan Borås
Mars 2014