Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Gambia 2005 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Nuvarande president Yahya Jammeh kom till makten genom en militärkupp 1994 då en demokratiskt vald regering avsattes. Sedan dess har val hållits som utländska observatörer inte har funnit anledning att rikta någon allvarlig kritik mot. Nästa presidentval hålls 2006. Gambia uppvisar brister beträffande de mänskliga rättigheterna (MR). Våld mot kvinnor är vanligt förekommande, könsstympning är tillåtet och mycket utbrett även om hälsovårdsmyndigheterna motarbetar kränkningarna. Straffmyndighetsåldern är 7 år och barnprostitution samt människohandel ökar. Domstolsväsendet är ineffektivt och korrumperat och yttrandefriheten har utsatts för svåra påfrestningar under året. I december 2004 mördades landets mest framstående journalist. Yttrandefriheten har även inskränkts genom ändrade förutsättningar för de fria medierna. De civila myndigheterna utövar i allmänhet en effektiv kontroll av säkerhetsstyrkorna, men civila personer och oppositionsmedlemmar, samt häktade och fängslade, har utsatts för attacker och i vissa fall tortyr. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna ser en potentiell risk för politisk instabilitet i landet på grund av det höga antalet gripanden av offentliganställda och angrepp, troligen med politisk udd, mot journalister och medieföretag. Fred råder dock och Gambia tar i förhållande till sin storlek emot ett stort antal flyktingar och samarbetet med UNHCR fungerar väl. 2. Ratifikationsläget vad gäller de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter Gambia har ratificerat följande centrala konventioner om de mänskliga rättigheterna: 2 - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och anslutit sig till dess första fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR) - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) - Konventionen om barnets rättigheter - Flyktingkonventionen jämte tillhörande protokoll - Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen - Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter Gambia har undertecknat men inte ratificerat konventionen mot tortyr (CAT), inte ratificerat det andra fakultativa protokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter om avskaffande av dödsstraffet och inte heller det fakultativa protokollet till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW), om enskild klagorätt. Återrapporteringen till FN:s kommittéer för mänskliga rättigheter är kraftigt fördröjd, förutom rapporteringen till CEDAW. 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Enligt lag skall en person som gripits av myndigheterna ställas inför rätta eller friges inom 72 timmar. Det förekommer, i synnerhet vad gäller journalister och politiker, att dessa bestämmelser inte efterlevs och att föreskriven arresteringsorder saknas. Inga försvinnanden rapporteras men polis har återigen skjutit och skadat en person vid en så kallad checkpoint. Konstitutionen förbjuder tortyr eller annan omänsklig behandling. Under året har en journalist anklagat polisen för tortyr. Det förekommer att säkerhetsstyrkorna misshandlar gripna personer. Straffmyndighetsåldern är sju år vilket MR-organisationer är emot och försöker förändra. Förhållandena i landets största fängelser håller en internationell standard, men lokala fängelser är överfulla. Kvinnor, män respektive ungdomar hålls åtskilda och vid ett fängelse har en specialavdelning upprättats för ungdomsbrottslingar. Piskning förekommer. MR-organisationer tillåts inspektera fängelser. 3 4. Dödsstraff Dödsstraffet avskaffades 1993 men återinfördes 1995 under militärens styre. Elva dödsdomar har meddelats sedan 1995. Senaste avrättningen utfördes 1981. Lagen förbjuder inte dödsstraff för barn under 18 år. 5. Rättssäkerhet Kvinnors och barns rättssäkerhet är överlag sämre än mäns. Endast vart tredje barn registreras vid födseln och den utbredda fattigdomen är ett stort hinder för utveckling. Rättssystemet består av ett formellt domstolssystem som står oberoende i förhållande till den exekutiva makten. Därutöver följs traditionell lag, shari'a, som generellt sett diskriminerar kvinnor. Shari'a rör beslut om äktenskap, arv, innehav av mark, ledarskap och andra sociala relationer. Trots att konstitutionellt stöd saknas finns militärdomstolar. Domstolsväsendet är ineffektivt och korruption förekommer, särskilt i lägre instans. Utländska domare har anställts för att förbättra situationen och dessa är i gemen mindre känsliga för påtryckningar än inhemska domare. Även poliskåren lider av korruption. Internationella påtryckningar mot korruption har givit resultat. När landet 2003 antog ett antikorruptionsprogram avbröt regeringen genast sina öppna valutaspekulationer på svartabörsmarknaden. En undersökningskommission har tillsatts med rätt att utreda tidigare offentliganställdas ekonomiska förehavanden 10 år bakåt i tiden. Detta har bland annat lett till att förre majoritetsledaren i parlamentet har dömts till nio års fängelse för ekonomisk brottslighet. Även myndighetschefer under nuvarande styre har avskedats p.g.a. anklagelser om bedrägeri. Polis och domstolar har särskilt svårt att hantera det under senare tid växande antalet väpnade rån. Gränsområdet mot Casamanceprovinsen i Senegal är fortfarande instabilt och drabbas regelbundet av attacker från kriminella grupper, även om fredsavtal undertecknades i december 2004. 6. Personlig frihet Vid olika tillfällen har oppositionspolitiker och journalister godtyckligt gripits eller frihetsberövats utan legal grund. Medborgarna har full rörelsefrihet, men regeringen kan inom ramen för konstitutionen införa "skäliga restriktioner". Oppositionsmedlemmar drabbas av reserestriktioner genom indragna pass. 7. Straffrihet 4 Sedan 2001 har presidenten enligt lag rätt att bevilja amnesti för handlingar som begåtts vid tidpunkter när den allmänna ordningen störts. Detta har påverkat brottsoffers vilja att anmäla brott negativt. Det är sällsynt att övergrepp av polis eller militär beivras. 8. Yttrande- och mediafrihet Trots ett år av mycket svåra kränkningar mot yttrandefriheten fortsätter de fria medierna att publicera regeringskritiskt material. De hittills olösta fallen rör hot, anhållanden, förhör och kvarhållanden, men även ett fall av tortyr har rapporterats. Våldet mot pressen kulminerade då landets mest framstående journalist och reporter för såväl AFP som Journalister utan gränser, Deyda Hydara, mördades i december 2004. Detta skedde under en period av stor spänning mellan regering och oberoende media. Två kollegor skadades. Ingen ansvarig har ännu utpekats. Tidningen The Independent och dess anställda har haft en svår tid under året, bland annat sattes den nya tryckpressen i brand. En journalist vid BBC fick sitt hus antänt. Författningen gör inga inskränkningar i yttrande- och mediafriheten, men i praktiken begränsas denna kraftigt, inte minst av den självcensur som är vanligt förekommande. Statliga medier utgör främst ett instrument för regeringen men det förekommer att uttalanden från parlamentariker i opposition publiceras. Utländska TV- och radiosändningar tillåts. Den nationella mediekommissionen med mandat att bland annat tvinga journalister att avslöja sina källor, upplöstes efter stark nationell och internationell kritik i december 2004. Samtidigt antog parlamentet ett tillägg till landets tidningsstadga. Tillägget innebär att kåren själv skall upprätta en etisk yrkeskodex med tillhörande kontrollorgan. Dessutom femdubblades den deposition som icke-regeringstrogna tidningar måste erlägga som en fond för eventuella böter och skadestånd, från 3 448 USD till 17 240 USD. Den brottsliga innebörden av förtal utvidgades också och den maximala strafftiden förlängdes från 6 månader till 3 år. Genom det höga antalet gripanden, förhör av och trakasserier mot offentliganställda och attacker, troligen med politisk udd, mot journalister och medieföretag finns enligt FN:s kommitté för mänskliga rättigheter en potentiell risk för politisk instabilitet i landet. Polisen har omstrukturerats för att bättre möta dessa svårigheter. Författningen garanterar församlingsfriheten, men i praktiken begränsar regeringen denna på olika sätt. Även föreningsfriheten är inskriven i författningen, men begränsningar förekommer. Allmänheten har inte tillgång till dokument från offentliga myndigheter. 5 Religionsfriheten är inskriven i landets författning och respekteras normalt av regeringen. 9. De politiska institutionerna Medborgarna omfattas av allmän rösträtt och kan i fria val välja sin regering. Nästa presidentval är 2006. På grund av att oppositionspartierna bojkottade 2002 års parlamentsval är representationen av andra partier än regeringspartiet mycket liten. Denna bojkott var oppositionens reaktion mot de oegentligheter som de ansåg ha förekommit vid tidigare val. Oppositionen är fortsatt svag och splittrad men initiativ har på senare tid tagits till ett större enande. Internationella valobservatörer har inte riktat allvarlig kritik mot hur valet 2002 genomfördes. Parlamentet har 13 procent kvinnliga ledamöter. President Jammeh har uteslutit en kvinnlig parlamentariker efter att hon öppet visat sitt stöd för parlamentets förre majoritetsledare. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Arbetslagstiftningen tillåter bildandet av fackföreningar med undantag för polis, militär och statstjänstemän. Dessa grupper omfattas inte heller av den allmänna strejkrätten. Endast ett fåtal anställda är fackligt anslutna. Gambia har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner men utan fullständig implementering. Efter kritik från International Confederation of Free Trade Unions har regeringen uppgivit att arbetslagstiftningen ska harmoniseras i enlighet med ILO-konventionerna, men hittills utan resultat. Konstitutionen förbjuder såväl tvångsarbete som barnarbete. Ändå är barnarbete vanligt förekommande, även under den av gambisk lag satta minimiåldern 14 år. Antalet barn som arbetar ökar. 2003 arbetade 22 procent av barnen under 14 år, vilket bland annat beror på att den avgiftsbefriade obligatoriska grundskolan i praktiken inte är gratis. Inga uppgifter förekommer om diskriminering på grund av kön, hudfärg eller religion, medan däremot oppositionella kan riskera att avskedas. Minimilönen uppgår till 0,66 USD per dag vilket är otillräckligt för att garantera en arbetare och dennes familj en rimlig levnadsstandard. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Trots att regeringen prioriterar hälsovård och välfärdsfrågor är resurserna otillräckliga. Vaccinationsprogram inom barnhälsovården har dock gett goda resultat och omfattar idag 85 procent av barnen. Tystnaden kring hiv/aids har tack vare MR-organisationers arbete brutits men FN:s kommitté för mänskliga rättigheter uttrycker en mycket stor oro för det 6 växande antalet barn och vuxna som drabbas. Smittspridningen ökar på grund av de hårda ekonomiska villkor som tvingar unga kvinnor och män till prostitution vilket ytterligare underblåses av turistindustrin. 12. Rätten till utbildning Utbildning prioriteras och upptar 27 procent av statsbudgeten, men området är ändå underfinansierat. Hög inflation och kraftiga kostnadsökningar hindrar reell utveckling och planerade budgetnedskärningar kommer att urholka utbildningssektorn ytterligare. Analfabetismen är utbredd och bara 30 procent av kvinnorna respektive 44 procent av männen kan läsa. De första nio skolåren skall vara obligatoriska och gratis. I praktiken omöjliggörs detta på grund av avgifter för böcker, skrivmaterial, skoluniform, transporter med mera, vilket särskilt drabbar flickor och barn från fattiga familjer. Regeringen har tagit initiativ för att minska dessa kostnader och för att öka andelen flickor på högstadienivå. Dessutom har fler skolor byggts och sanitetsförhållandena förbättrats. Detta har varit särskilt positivt för flickors deltagande. Förutom ekonomiska skäl och prioritering av pojkars utbildning, är även tvångsäktenskap av unga flickor en faktor som hindrar flickors skolgång. Men antal barn som börjar skolan ökar, även om avhoppen fortsatt är stora. 54 procent av pojkarna och 49 procent av flickorna gick i grundskolan 2003 och cirka en tredjedel av flickorna nådde gymnasiet. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Gambia hör till ett av världens 20 fattigaste länder där halva befolkningen består av barn under 18 år. Dessutom beräknas landet ha en fortsatt hög befolkningstillväxt. Regeringen har utarbetat ett program för att minska fattigdomen men på grund av det kraftiga beroendet av stöd från internationella givarorganisationer saknas garantier för kontinuitet och långsiktighet. OLIKA GRUPPERS SITUATION 14. Kvinnans ställning Våld mot kvinnor är vanligt förekommande och det saknas egentlig lagstiftning. Polisen vidtar inga åtgärder och även om lagstiftning förbjuder våldtäkt i hemmet anmäls det inte eftersom det i praktiken inte ses som ett brott. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har riktat stark kritik mot bristen på lagstiftning mot våld mot kvinnor. Diskriminering på grund av kön är förbjudet enligt konstitutionen men mer än 90 procent av gambierna är muslimer och omfattas av shari'a, som generellt sett diskriminerar kvinnor, exempelvis beträffande arvs- och äganderätt och rätt till skilsmässa. Tvångsäktenskap med unga flickor är vanligt 7 förekommande. Polygami dominerar. Abort är helt förbjudet, vilket i vissa fall leder till farliga aborter som i sin tur bidrar till hög mödradödlighet. FN:s MRkommitté uppmanar Gambia att införa vissa undantag till abortförbudet, exempelvis om kvinnan varit utsatt för våldtäkt. Kvinnlig könsstympning är tillåtet och omfattar cirka 70-80 procent av kvinnorna. Sju av nio större etniska grupper praktiserar denna tradition. Regeringen arbetar mot könsstympning inom ramen för hälsovården och även genom att söka byledares stöd för att upphöra med könsstympning. Landets kvinnliga vicepresident har föreslagit ett reformprogram med en alternativ ritual för flickor. Kvinnor är underrepresenterade inom arbetslivet och i de politiska institutionerna även om framsteg gjorts och den yngre generationen börjat etablera sig på ledande poster inom det offentliga livet. Men i parlamentet är bara 6 av 53 ledamöter kvinnor. På nationell nivå ligger ansvaret för frågan hos Ministry of Health, Social Welfare and Women's Affairs men även under vicepresidenten, som ansvarar för det rådgivande organet The National Women's Council and National Women's Bureau of The Gambia. Rådet kan liknas med ett kvinnoparlament där ett 40-tal valda representanter för landets kommuner och regioner sedan 1980 möts kvartalsvis för att driva frågor om kvinnans ställning. Även många MR-organisationer med fokus på kvinnor verkar i landet. 15. Barnets rättigheter Hälften av Gambias befolkning är barn under 18 år. Starka traditioner gör arbetet med att implementera barnkonventionens principer och rättigheter svårt. Barnaga tillåts och förekommer ofta i hem, i skolan och andra institutioner för barn. Vid svåra fall har straff utdömts. Fattigdomen är utbredd och ett stort och växande antal barn blir så kallade almudus och dras in i tiggeri genom det utbildningssystem som tillämpas av religiösa ledare. Dessa barn riskerar att utsättas såväl för polisvåld som för sexuell exploatering. Enbart vart tredje barn som föds registreras. En enhetlig barnlag har utarbetats och anmälningar om missförhållanden kan göras till departementet för social välfärd. Ett ombudsmannasystem har införts men har inte fungerat i fråga om barnets rättigheter. The Child Protection Alliance, där såväl nationella som internationella organisationer ingår, arbetar för att skydda barn mot kränkningar av skilda slag. Tillsammans med regeringen har UNICEF utarbetat en rapport om den ökande exploateringen av barn. Mestadels är det minderåriga barn som används för barnprostitution på de stora turistorterna. Samma rapport 8 beskriver handel med barn som ett växande problem. Det är huvudsakligen fråga om sexuell exploatering av barn och merparten av dem har flytt från krigsdrabbade länder. Regeringen bedriver viss verksamhet mot människohandel genom Task Force on Trafficking in Persons utifrån ett gemensamt beslut av ECOWAS, med representanter för en stor bredd av myndigheter såväl som parlament, och genom The Child Protection Alliance (CPA), där bland annat UNICEF ingår. 16. Olika befolkningsgruppers situation Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av ras, religion, kön, funktionshinder, språk eller social status. Detta respekterades i huvudsak av myndigheterna. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Homosexualitet är förbjuden enligt lag och är starkt tabubelagt i det gambiska samhället. Utifrån perspektivet med riskerna kring hiv/aids har frågan om homosexualitet har börjat uppmärksammas av oberoende media. Den svåra stigmatisering som homosexuella drabbas av ökar risken för smittspridning eftersom den sexuella läggningen hemlighålls. Detta gäller inte minst många homosexuella som på grund av det sociala trycket lever i heterosexuella förhållanden. 18. Flyktingars rättigheter Gambia tar i förhållande till befolkningens storlek emot ett stort antal flyktingar. Landet har ratificerat 1951 års flyktingkonvention och 1967 års protokoll, men har inte implementerat någon flykting- och migrationslagstiftning. Regeringen samarbetar med UNHCR och andra humanitära organisationer och beviljar flyktingar från Senegal och GuineaBissau asyl. Genom sitt medlemskap i ECOWAS omfattas Gambia av lagar som ger andra ECOWAS-medlemmar rätt till ekonomiskt stöd och rätt att arbeta, om uppehållstillstånd medgivits. Flyktingarna i Gambia lever utspridda, främst i förstäderna kring Banjul, och är därför svåra att nå med bistånd. Uppskattningsvis befinner sig 12 000 flyktingar i landet, varav de flesta kommer från Sierra Leone, Senegal och Liberia. Under 2004 repatrierades 750 flyktingar till Sierra Leone. Beredskapen kring mottagandet av flyktingbarn är mycket dålig. Om det fredsavtal som ingåtts mellan parterna i konflikten i Casamance, Senegal, består beräknar UNHCR att 1 000 senegaleser kan repatrieras under 2006. 9 19. Funktionshindrades situation Det finns inga lagar eller föreskrifter om funktionshindrades tillgång till olika former av samhällsservice. Privata välgörenhetsorganisationer ansvarar normalt för vård av gravt funktionshindrade. Personer med mindre funktionshinder accepteras till fullo i samhället och diskrimineras i princip inte i arbetslivet. Lagstiftningen ger funktionshindrade barn ett dåligt skydd. Många utestängs från skolgång och pedagogiska hjälpmedel saknas helt. Nuvarande lagstiftning tillåter inte alla psykiskt funktionshindrade personer att överklaga sin diagnos. Detta kan innebära att människor felaktigt hålls inspärrade, ibland under obegränsad tid. 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Lokala och internationella MR-organisationer tillåts verka i landet och samarbetet mellan dessa och de gambiska myndigheterna fungerar i huvudsak väl. Detta motiveras inte minst genom enskilda organisationers beredvillighet att medverka vid finansiering av åtgärder som innebär förbättringar på MRområdet. Ett nationellt konsortium, The Child Protection Alliance (CPA), där nationella och internationella organisationer ingår, syftar till att försvara barnet rättigheter bland annat genom utbildningsinsatser riktade till lärare, polis och religiösa ledare. The International Society for Human Rights (ISHR) har ett lokalt kontor i Gambia. Verksamheten håller ett brett MR-fokus, men lägger störst vikt vid barns och kvinnors rättigheter. The African Centre for Democracy and Human Rights Studies (ACDHRS) är en internationell MR-organisation med säte i Gambia som även bedriver lokal verksamhet. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter Flera FN-organ bedriver verksamhet i landet, bland annat UNICEF, UNFPA och WHO. ILO är verksamma för att skydda barnets rättigheter på arbetsplatser. Storbritannien är det enda EU-land som har egen representation i Gambia. Den brittiska ambassaden har ett intimt samarbete i MR-frågor med bl.a. EU-representationen och amerikanska ambassaden. The National Women's Council and National Women's Bureau of The Gambia är ett särskilt organ under vicepresidenten som arbetar för att förbättra kvinnans rättigheter.