Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Gambia 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Nuvarande president Yahya Jammeh kom till makten genom en militärkupp
1994 då en demokratiskt vald regering avsattes. Sedan dess har val hållits som
utländska observatörer inte har funnit anledning att rikta någon allvarlig kritik
mot. Nästa presidentval hålls 2006.
Gambia uppvisar brister beträffande de mänskliga rättigheterna (MR). Våld
mot kvinnor är vanligt förekommande, könsstympning är tillåtet och mycket
utbrett även om hälsovårdsmyndigheterna motarbetar kränkningarna.
Straffmyndighetsåldern är 7 år och barnprostitution samt människohandel
ökar. Domstolsväsendet är ineffektivt och korrumperat och yttrandefriheten
har utsatts för svåra påfrestningar under året. I december 2004 mördades
landets mest framstående journalist. Yttrandefriheten har även inskränkts
genom ändrade förutsättningar för de fria medierna.
De civila myndigheterna utövar i allmänhet en effektiv kontroll av
säkerhetsstyrkorna, men civila personer och oppositionsmedlemmar, samt
häktade och fängslade, har utsatts för attacker och i vissa fall tortyr. FN:s
kommitté för de mänskliga rättigheterna ser en potentiell risk för politisk
instabilitet i landet på grund av det höga antalet gripanden av offentliganställda
och angrepp, troligen med politisk udd, mot journalister och medieföretag.
Fred råder dock och Gambia tar i förhållande till sin storlek emot ett stort antal
flyktingar och samarbetet med UNHCR fungerar väl.
2. Ratifikationsläget vad gäller de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter
Gambia har ratificerat följande centrala konventioner om de mänskliga
rättigheterna:
2
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och
anslutit sig till dess första fakultativa tilläggsprotokoll om enskild
klagorätt
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(CESCR)
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
(CERD)
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW)
- Konventionen om barnets rättigheter
- Flyktingkonventionen jämte tillhörande protokoll
- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen
- Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter
Gambia har undertecknat men inte ratificerat konventionen mot tortyr (CAT),
inte ratificerat det andra fakultativa protokollet till konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter om avskaffande av dödsstraffet och inte
heller det fakultativa protokollet till konventionen om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor (CEDAW), om enskild klagorätt.
Återrapporteringen till FN:s kommittéer för mänskliga rättigheter är kraftigt
fördröjd, förutom rapporteringen till CEDAW.
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Enligt lag skall en person som gripits av myndigheterna ställas inför rätta eller
friges inom 72 timmar. Det förekommer, i synnerhet vad gäller journalister och
politiker, att dessa bestämmelser inte efterlevs och att föreskriven
arresteringsorder saknas. Inga försvinnanden rapporteras men polis har
återigen skjutit och skadat en person vid en så kallad checkpoint.
Konstitutionen förbjuder tortyr eller annan omänsklig behandling. Under året
har en journalist anklagat polisen för tortyr. Det förekommer att
säkerhetsstyrkorna misshandlar gripna personer.
Straffmyndighetsåldern är sju år vilket MR-organisationer är emot och försöker
förändra. Förhållandena i landets största fängelser håller en internationell
standard, men lokala fängelser är överfulla. Kvinnor, män respektive ungdomar
hålls åtskilda och vid ett fängelse har en specialavdelning upprättats för
ungdomsbrottslingar. Piskning förekommer. MR-organisationer tillåts
inspektera fängelser.
3
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades 1993 men återinfördes 1995 under militärens styre.
Elva dödsdomar har meddelats sedan 1995. Senaste avrättningen utfördes
1981. Lagen förbjuder inte dödsstraff för barn under 18 år.
5. Rättssäkerhet
Kvinnors och barns rättssäkerhet är överlag sämre än mäns. Endast vart tredje
barn registreras vid födseln och den utbredda fattigdomen är ett stort hinder
för utveckling.
Rättssystemet består av ett formellt domstolssystem som står oberoende i
förhållande till den exekutiva makten. Därutöver följs traditionell lag, shari'a,
som generellt sett diskriminerar kvinnor. Shari'a rör beslut om äktenskap, arv,
innehav av mark, ledarskap och andra sociala relationer. Trots att
konstitutionellt stöd saknas finns militärdomstolar.
Domstolsväsendet är ineffektivt och korruption förekommer, särskilt i lägre
instans. Utländska domare har anställts för att förbättra situationen och dessa
är i gemen mindre känsliga för påtryckningar än inhemska domare. Även
poliskåren lider av korruption.
Internationella påtryckningar mot korruption har givit resultat. När landet 2003
antog ett antikorruptionsprogram avbröt regeringen genast sina öppna
valutaspekulationer på svartabörsmarknaden. En undersökningskommission
har tillsatts med rätt att utreda tidigare offentliganställdas ekonomiska
förehavanden 10 år bakåt i tiden. Detta har bland annat lett till att förre
majoritetsledaren i parlamentet har dömts till nio års fängelse för ekonomisk
brottslighet. Även myndighetschefer under nuvarande styre har avskedats p.g.a.
anklagelser om bedrägeri.
Polis och domstolar har särskilt svårt att hantera det under senare tid växande
antalet väpnade rån. Gränsområdet mot Casamanceprovinsen i Senegal är
fortfarande instabilt och drabbas regelbundet av attacker från kriminella
grupper, även om fredsavtal undertecknades i december 2004.
6. Personlig frihet
Vid olika tillfällen har oppositionspolitiker och journalister godtyckligt gripits
eller frihetsberövats utan legal grund. Medborgarna har full rörelsefrihet, men
regeringen kan inom ramen för konstitutionen införa "skäliga restriktioner".
Oppositionsmedlemmar drabbas av reserestriktioner genom indragna pass.
7. Straffrihet
4
Sedan 2001 har presidenten enligt lag rätt att bevilja amnesti för handlingar
som begåtts vid tidpunkter när den allmänna ordningen störts. Detta har
påverkat brottsoffers vilja att anmäla brott negativt.
Det är sällsynt att övergrepp av polis eller militär beivras.
8. Yttrande- och mediafrihet
Trots ett år av mycket svåra kränkningar mot yttrandefriheten fortsätter de fria
medierna att publicera regeringskritiskt material. De hittills olösta fallen rör
hot, anhållanden, förhör och kvarhållanden, men även ett fall av tortyr har
rapporterats. Våldet mot pressen kulminerade då landets mest framstående
journalist och reporter för såväl AFP som Journalister utan gränser, Deyda
Hydara, mördades i december 2004. Detta skedde under en period av stor
spänning mellan regering och oberoende media. Två kollegor skadades. Ingen
ansvarig har ännu utpekats. Tidningen The Independent och dess anställda har
haft en svår tid under året, bland annat sattes den nya tryckpressen i brand. En
journalist vid BBC fick sitt hus antänt.
Författningen gör inga inskränkningar i yttrande- och mediafriheten, men i
praktiken begränsas denna kraftigt, inte minst av den självcensur som är vanligt
förekommande. Statliga medier utgör främst ett instrument för regeringen men
det förekommer att uttalanden från parlamentariker i opposition publiceras.
Utländska TV- och radiosändningar tillåts.
Den nationella mediekommissionen med mandat att bland annat tvinga
journalister att avslöja sina källor, upplöstes efter stark nationell och
internationell kritik i december 2004. Samtidigt antog parlamentet ett tillägg till
landets tidningsstadga. Tillägget innebär att kåren själv skall upprätta en etisk
yrkeskodex med tillhörande kontrollorgan. Dessutom femdubblades den
deposition som icke-regeringstrogna tidningar måste erlägga som en fond för
eventuella böter och skadestånd, från 3 448 USD till 17 240 USD. Den
brottsliga innebörden av förtal utvidgades också och den maximala strafftiden
förlängdes från 6 månader till 3 år. Genom det höga antalet gripanden, förhör
av och trakasserier mot offentliganställda och attacker, troligen med politisk
udd, mot journalister och medieföretag finns enligt FN:s kommitté för
mänskliga rättigheter en potentiell risk för politisk instabilitet i landet. Polisen
har omstrukturerats för att bättre möta dessa svårigheter.
Författningen garanterar församlingsfriheten, men i praktiken begränsar
regeringen denna på olika sätt. Även föreningsfriheten är inskriven i
författningen, men begränsningar förekommer.
Allmänheten har inte tillgång till dokument från offentliga myndigheter.
5
Religionsfriheten är inskriven i landets författning och respekteras normalt av
regeringen.
9. De politiska institutionerna
Medborgarna omfattas av allmän rösträtt och kan i fria val välja sin regering.
Nästa presidentval är 2006. På grund av att oppositionspartierna bojkottade
2002 års parlamentsval är representationen av andra partier än regeringspartiet
mycket liten. Denna bojkott var oppositionens reaktion mot de oegentligheter
som de ansåg ha förekommit vid tidigare val. Oppositionen är fortsatt svag och
splittrad men initiativ har på senare tid tagits till ett större enande.
Internationella valobservatörer har inte riktat allvarlig kritik mot hur valet 2002
genomfördes.
Parlamentet har 13 procent kvinnliga ledamöter. President Jammeh har
uteslutit en kvinnlig parlamentariker efter att hon öppet visat sitt stöd för
parlamentets förre majoritetsledare.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Arbetslagstiftningen tillåter bildandet av fackföreningar med undantag för
polis, militär och statstjänstemän. Dessa grupper omfattas inte heller av den
allmänna strejkrätten. Endast ett fåtal anställda är fackligt anslutna. Gambia har
ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner men utan fullständig
implementering. Efter kritik från International Confederation of Free Trade
Unions har regeringen uppgivit att arbetslagstiftningen ska harmoniseras i
enlighet med ILO-konventionerna, men hittills utan resultat.
Konstitutionen förbjuder såväl tvångsarbete som barnarbete. Ändå är
barnarbete vanligt förekommande, även under den av gambisk lag satta
minimiåldern 14 år. Antalet barn som arbetar ökar. 2003 arbetade 22 procent
av barnen under 14 år, vilket bland annat beror på att den avgiftsbefriade
obligatoriska grundskolan i praktiken inte är gratis.
Inga uppgifter förekommer om diskriminering på grund av kön, hudfärg eller
religion, medan däremot oppositionella kan riskera att avskedas. Minimilönen
uppgår till 0,66 USD per dag vilket är otillräckligt för att garantera en arbetare
och dennes familj en rimlig levnadsstandard.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Trots att regeringen prioriterar hälsovård och välfärdsfrågor är resurserna
otillräckliga. Vaccinationsprogram inom barnhälsovården har dock gett goda
resultat och omfattar idag 85 procent av barnen.
Tystnaden kring hiv/aids har tack vare MR-organisationers arbete brutits men
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter uttrycker en mycket stor oro för det
6
växande antalet barn och vuxna som drabbas. Smittspridningen ökar på grund
av de hårda ekonomiska villkor som tvingar unga kvinnor och män till
prostitution vilket ytterligare underblåses av turistindustrin.
12. Rätten till utbildning
Utbildning prioriteras och upptar 27 procent av statsbudgeten, men området är
ändå underfinansierat. Hög inflation och kraftiga kostnadsökningar hindrar
reell utveckling och planerade budgetnedskärningar kommer att urholka
utbildningssektorn ytterligare. Analfabetismen är utbredd och bara 30 procent
av kvinnorna respektive 44 procent av männen kan läsa.
De första nio skolåren skall vara obligatoriska och gratis. I praktiken
omöjliggörs detta på grund av avgifter för böcker, skrivmaterial, skoluniform,
transporter med mera, vilket särskilt drabbar flickor och barn från fattiga
familjer. Regeringen har tagit initiativ för att minska dessa kostnader och för att
öka andelen flickor på högstadienivå. Dessutom har fler skolor byggts och
sanitetsförhållandena förbättrats. Detta har varit särskilt positivt för flickors
deltagande. Förutom ekonomiska skäl och prioritering av pojkars utbildning, är
även tvångsäktenskap av unga flickor en faktor som hindrar flickors skolgång.
Men antal barn som börjar skolan ökar, även om avhoppen fortsatt är stora. 54
procent av pojkarna och 49 procent av flickorna gick i grundskolan 2003 och
cirka en tredjedel av flickorna nådde gymnasiet.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Gambia hör till ett av världens 20 fattigaste länder där halva befolkningen
består av barn under 18 år. Dessutom beräknas landet ha en fortsatt hög
befolkningstillväxt. Regeringen har utarbetat ett program för att minska
fattigdomen men på grund av det kraftiga beroendet av stöd från
internationella givarorganisationer saknas garantier för kontinuitet och
långsiktighet.
OLIKA GRUPPERS SITUATION
14. Kvinnans ställning
Våld mot kvinnor är vanligt förekommande och det saknas egentlig
lagstiftning. Polisen vidtar inga åtgärder och även om lagstiftning förbjuder
våldtäkt i hemmet anmäls det inte eftersom det i praktiken inte ses som ett
brott. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har riktat stark kritik mot
bristen på lagstiftning mot våld mot kvinnor.
Diskriminering på grund av kön är förbjudet enligt konstitutionen men mer än
90 procent av gambierna är muslimer och omfattas av shari'a, som generellt
sett diskriminerar kvinnor, exempelvis beträffande arvs- och äganderätt och
rätt till skilsmässa. Tvångsäktenskap med unga flickor är vanligt
7
förekommande. Polygami dominerar. Abort är helt förbjudet, vilket i vissa fall
leder till farliga aborter som i sin tur bidrar till hög mödradödlighet. FN:s MRkommitté uppmanar Gambia att införa vissa undantag till abortförbudet,
exempelvis om kvinnan varit utsatt för våldtäkt.
Kvinnlig könsstympning är tillåtet och omfattar cirka 70-80 procent av
kvinnorna. Sju av nio större etniska grupper praktiserar denna tradition.
Regeringen arbetar mot könsstympning inom ramen för hälsovården och även
genom att söka byledares stöd för att upphöra med könsstympning. Landets
kvinnliga vicepresident har föreslagit ett reformprogram med en alternativ
ritual för flickor.
Kvinnor är underrepresenterade inom arbetslivet och i de politiska
institutionerna även om framsteg gjorts och den yngre generationen börjat
etablera sig på ledande poster inom det offentliga livet. Men i parlamentet är
bara 6 av 53 ledamöter kvinnor.
På nationell nivå ligger ansvaret för frågan hos Ministry of Health, Social
Welfare and Women's Affairs men även under vicepresidenten, som ansvarar
för det rådgivande organet The National Women's Council and National
Women's Bureau of The Gambia. Rådet kan liknas med ett kvinnoparlament
där ett 40-tal valda representanter för landets kommuner och regioner sedan
1980 möts kvartalsvis för att driva frågor om kvinnans ställning. Även många
MR-organisationer med fokus på kvinnor verkar i landet.
15. Barnets rättigheter
Hälften av Gambias befolkning är barn under 18 år. Starka traditioner gör
arbetet med att implementera barnkonventionens principer och rättigheter
svårt. Barnaga tillåts och förekommer ofta i hem, i skolan och andra
institutioner för barn. Vid svåra fall har straff utdömts. Fattigdomen är utbredd
och ett stort och växande antal barn blir så kallade almudus och dras in i tiggeri
genom det utbildningssystem som tillämpas av religiösa ledare. Dessa barn
riskerar att utsättas såväl för polisvåld som för sexuell exploatering. Enbart vart
tredje barn som föds registreras.
En enhetlig barnlag har utarbetats och anmälningar om missförhållanden kan
göras till departementet för social välfärd. Ett ombudsmannasystem har införts
men har inte fungerat i fråga om barnets rättigheter. The Child Protection
Alliance, där såväl nationella som internationella organisationer ingår, arbetar
för att skydda barn mot kränkningar av skilda slag.
Tillsammans med regeringen har UNICEF utarbetat en rapport om den
ökande exploateringen av barn. Mestadels är det minderåriga barn som
används för barnprostitution på de stora turistorterna. Samma rapport
8
beskriver handel med barn som ett växande problem. Det är huvudsakligen
fråga om sexuell exploatering av barn och merparten av dem har flytt från
krigsdrabbade länder. Regeringen bedriver viss verksamhet mot
människohandel genom Task Force on Trafficking in Persons utifrån ett
gemensamt beslut av ECOWAS, med representanter för en stor bredd av
myndigheter såväl som parlament, och genom The Child Protection Alliance
(CPA), där bland annat UNICEF ingår.
16. Olika befolkningsgruppers situation
Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av ras, religion, kön,
funktionshinder, språk eller social status. Detta respekterades i huvudsak av
myndigheterna.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Homosexualitet är förbjuden enligt lag och är starkt tabubelagt i det gambiska
samhället. Utifrån perspektivet med riskerna kring hiv/aids har frågan om
homosexualitet har börjat uppmärksammas av oberoende media. Den svåra
stigmatisering som homosexuella drabbas av ökar risken för smittspridning
eftersom den sexuella läggningen hemlighålls. Detta gäller inte minst många
homosexuella som på grund av det sociala trycket lever i heterosexuella
förhållanden.
18. Flyktingars rättigheter
Gambia tar i förhållande till befolkningens storlek emot ett stort antal
flyktingar. Landet har ratificerat 1951 års flyktingkonvention och 1967 års
protokoll, men har inte implementerat någon flykting- och
migrationslagstiftning. Regeringen samarbetar med UNHCR och andra
humanitära organisationer och beviljar flyktingar från Senegal och GuineaBissau asyl. Genom sitt medlemskap i ECOWAS omfattas Gambia av lagar
som ger andra ECOWAS-medlemmar rätt till ekonomiskt stöd och rätt att
arbeta, om uppehållstillstånd medgivits.
Flyktingarna i Gambia lever utspridda, främst i förstäderna kring Banjul, och är
därför svåra att nå med bistånd. Uppskattningsvis befinner sig 12 000
flyktingar i landet, varav de flesta kommer från Sierra Leone, Senegal och
Liberia. Under 2004 repatrierades 750 flyktingar till Sierra Leone.
Beredskapen kring mottagandet av flyktingbarn är mycket dålig.
Om det fredsavtal som ingåtts mellan parterna i konflikten i Casamance,
Senegal, består beräknar UNHCR att 1 000 senegaleser kan repatrieras under
2006.
9
19. Funktionshindrades situation
Det finns inga lagar eller föreskrifter om funktionshindrades tillgång till olika
former av samhällsservice. Privata välgörenhetsorganisationer ansvarar normalt
för vård av gravt funktionshindrade. Personer med mindre funktionshinder
accepteras till fullo i samhället och diskrimineras i princip inte i arbetslivet.
Lagstiftningen ger funktionshindrade barn ett dåligt skydd. Många utestängs
från skolgång och pedagogiska hjälpmedel saknas helt.
Nuvarande lagstiftning tillåter inte alla psykiskt funktionshindrade personer att
överklaga sin diagnos. Detta kan innebära att människor felaktigt hålls
inspärrade, ibland under obegränsad tid.
20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Lokala och internationella MR-organisationer tillåts verka i landet och
samarbetet mellan dessa och de gambiska myndigheterna fungerar i huvudsak
väl. Detta motiveras inte minst genom enskilda organisationers beredvillighet
att medverka vid finansiering av åtgärder som innebär förbättringar på MRområdet.
Ett nationellt konsortium, The Child Protection Alliance (CPA), där nationella
och internationella organisationer ingår, syftar till att försvara barnet rättigheter
bland annat genom utbildningsinsatser riktade till lärare, polis och religiösa
ledare. The International Society for Human Rights (ISHR) har ett lokalt
kontor i Gambia. Verksamheten håller ett brett MR-fokus, men lägger störst
vikt vid barns och kvinnors rättigheter. The African Centre for Democracy and
Human Rights Studies (ACDHRS) är en internationell MR-organisation med
säte i Gambia som även bedriver lokal verksamhet.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter
Flera FN-organ bedriver verksamhet i landet, bland annat UNICEF, UNFPA
och WHO. ILO är verksamma för att skydda barnets rättigheter på
arbetsplatser. Storbritannien är det enda EU-land som har egen representation
i Gambia. Den brittiska ambassaden har ett intimt samarbete i MR-frågor med
bl.a. EU-representationen och amerikanska ambassaden.
The National Women's Council and National Women's Bureau of The Gambia
är ett särskilt organ under vicepresidenten som arbetar för att förbättra
kvinnans rättigheter.
