Förvaltningsplan för mellanskarv och storskarv ISBN 91-620-5261-6

Artbeteckning: storskarv (Phalacrocorax carbo carbo) och
mellanskarv Phalacrocorax carbo sinensis)
Rapport 5261
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Förord
Denna förvaltningsplan har tillkommit som resultat av ett behov att sprida kunskap om
skarven, dess levnadsvillkor och biologi, och inte minst klargöra fakta bakom de många
konflikter som råder mellan människan och skarven. Planen kan läsas både av den
allmänt intresserade och den som söker detaljfakta. Den ger också riktlinjer för myndigheter och andra beslutsfattare vid förvaltning. Intresset för skarven (här mellan/storskarv)
har ökat betydligt under senare decennier i takt med att den europeiska populationen
genomgått en dramatisk tillväxt och spridning. Detta avspeglar sig inte minst i den
massmediala uppmärksamhet skarven åtnjutit, och forskning i olika omfattning, kring
skilda delar av skarvens biologi, bedrivs i idag i stort sett i varje europeiskt land.
Dessutom är populationen bättre känd än hos de flesta andra fågelarter. Även om den
kritiske forskaren säkert kan tycka att mycket återstår att studera, kan kunskapen anses
tillräcklig idag. Materialet kommer framför allt från ett stort antal vetenskapliga
publikationer och rapporter, men också via muntlig kommunikation med personer med
särskild kunskap om skarvar och fiske. Förvaltningsplanen har haft som mål att
sammanställa fakta kring skarven, både från ett nationellt och internationellt perspektiv,
tonvikten ligger dock på situationen i Sverige. Planen är dock på intet sätt heltäckande,
och för den som söker områdesspecifik kunskap hänvisas till de många referenser som
återfinns i texten.
Planen har arbetats fram av Henri Engström, Populationsbiologiska avd., Evolutionsbiologiskt Centrum, Uppsala Universitet och Christer Pettersson, Naturvårdsverket. Planen
är framtagen efter samråd med Fiskeriverket.
Stockholm i december 2002
Lars-Erik Liljelund
Generaldirektör
3
Förvaltningsplan för mellanskarv och storskarv
BESTÄLLNINGAR
Ordertelefon:
Orderfax:
E-post:
Postadress:
Internet:
08-505 933 40
08-505 933 99
[email protected]
CM Gruppen
Box 110 93
161 11 Bromma
www.naturvardsverket.se/bokhandeln
NATURVÅRDSVERKET
Tel:
E-post:
Postadress:
08-698 10 00 (växel)
[email protected]
Naturvårdsverket,106 48 Stockholm
ISBN 91-620-5261-6-X
ISSN 0282-7298
Elektronisk Publikation
© Naturvårdsverket 2003
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
FÖRORD ................................................................................................................3
SAMMANFATTNING..........................................................................................5
ENGLISH SUMMARY.........................................................................................6
PROTECTION AND CONTROL MEASURES ................................................................7
THE MANAGEMENT PLAN FOR THE GREAT CORMORANT.......................................7
INLEDNING ..........................................................................................................9
LÄGESBESKRIVNING .....................................................................................10
UTBREDNING OCH STATUS ..................................................................................10
FÖRVÄNTAD POPULATIONSUTVECKLING .............................................................14
SKARVBESTÅNDEN I SVERIGE LANDSKAPSVIS ....................................................15
SKARVBESTÅNDEN I STÖRRE INSJÖAR .................................................................19
BIOLOGI OCH EKOLOGI ...............................................................................21
HABITATVAL ......................................................................................................21
HÄCKNING ..........................................................................................................21
POPULATIONSREGLERANDE FAKTORER ...............................................................22
NÄRINGSVANOR..................................................................................................23
FLYTTNING .........................................................................................................27
PROBLEMBESKRIVNING OCH GENOMFÖRDA INSATSER ........................................27
ERFARENHETER AV GENOMFÖRDA INSATSER ......................................................29
FORSKNING .......................................................................................................33
SKADOR PÅ FISK I REDSKAP ................................................................................33
SKARVENS EFFEKTER PÅ FISKSAMHÄLLENA .......................................................34
ÅLFISKET OCH SKARVEN .....................................................................................35
MÅL OCH ÅTGÄRDER ....................................................................................37
LÅNGSIKTIGA MÅL..............................................................................................37
KORTSIKTIGA MÅL ..............................................................................................37
ÅTGÄRDER ..........................................................................................................37
ADMINISTRATIVA ÅTGÄRDER .............................................................................39
RIKTLINJER FÖR FÖRVALTNINGEN ......................................................................39
KUNSKAPSBEHOV ...............................................................................................40
RESURSBEHOV ....................................................................................................41
ANSVARSFÖRDELNING ........................................................................................41
UTVÄRDERING OCH RAPPORTERING ....................................................................42
SLUTKOMMENTAR .........................................................................................43
REFERENSER.....................................................................................................44
4
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Sammanfattning
Skarvbeståndet i Sverige idag är tillfredställande för att garantera artens överlevnad.
Lokalt beror dock förutsättningen för skarven på den inställning som finns hos de
människor den skall dela livsrum med. Det övergripande målet, precis som för andra
naturligt förekommande växt- och djurarter i landet, är att ge skarven förutsättningar för
att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Skarvens ökning och
spridning under senare år bör ses som en återkolonisering av tidigare utbredningsområde.
Utbredningen bör därför inte förhindras utan tillåtas med utgångspunkt från existerande
naturliga förutsättningar, dock med undantag (se Åtgärder) i de fall förekomsten av
koloni(er) lett till omfattande negativa effekter på andra intressen.
I de långsiktiga målen bör även ingå att öka förståelsen för skarven hos näringar och
allmänhet och i de fall problemen är reella att åtgärder vidtas för att minska såväl
problemen som konflikter.
För att uppnå ovanstående mål rekommenderas nedan föreslagna åtgärder. Åtgärderna
är i överensstämmelse med åtgärdsplanen ”Action Plan for the Management of the Great
Cormorant in the African-Eurasian Region” (Proceedings of the Workshop towards an
international Conservation and Management Plan for the Great Cormorant Phalacrocorax
carbo, van Dam & Asbirk, eds. 1997) som arbetats fram av representanter från Danmark
och Nederländerna, som resultat av flera internationella expertmöten. I åtgärdsplanen
framgår att det är upp till de enskilda länderna att vidta lämpliga åtgärder för att minimera
skadorna på olika näringar, men att åtgärderna inte får stå i motsägelse till internationella
överenskommelser i Bern- och Bonnkonventionen samt EGs fågeldirektiv, vilket Sverige
är skyldigt att tillämpa.
Skarvangrepp på fisk i redskap skall minimeras i första hand genom redskapsutveckling.
Jakt, även under häckningstid, bör användas vid fasta fiskeredskap (<300m), i avvaktan på utveckling av dylika redskap samt då ovan nämnda metoder inte hjälpt. Syftet med
sådan jakt är i första hand att uppnå en skrämseleffekt. Tillstånd till jakt lämnas av
länsstyrelsen. Då det största problemområdet är skador på fisk i redskap bör åtgärder
vidtas i syfte att minska skadorna främst genom redskapsutveckling.
5
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
English summary
A number of wild animals are subject to debate since they in different ways interact with
human activities. The Great Cormorant causes conflicts, which are mainly linked to
fishery interests. In recent decades the problems have been brought into focus since the
population has increased significantly in many parts of Europe, including Sweden. The
strong increase and re-colonisation of suitable areas have been met with mixed feelings.
Many fishermen claim that the birds have a negative impact upon fishery; fish populations are depleted and fish caught in fishing gears are lost and damaged, which leads to
economic loss. Other conflicts occur when cormorants are occupying islands where there
is tree or plant vegetation valuable upon a conservation point of view, or sites favoured
by outdoor recreation. The ethic aspect should also be mentioned; each year probably
several hundred cormorants drown in fishing gears.
The return of the cormorant is welcomed by ornithologists and conservationists, and is
seen as a result of long-term conservation efforts in Europe. In addition, improved
feeding conditions, possibly as a result of eutrophication of inland and coastal waters,
could be a reason for the population increase.
In Sweden the Great Cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis) is found breeding
along the Baltic Sea Coast, more or less contiguously from the province of Skåne in the
south to Uppland in the north. There are also a few small and medium-sized colonies
north of latitude 60ºN in the Gulf of Bothnia. A restricted number of small colonies also
exists along the Swedish West Coast. In recent years, the cormorant has started to occupy
inland areas, and is now found breeding in several lakes south of latitude 60ºN. The core
area of distribution of cormorants in Sweden is Kalmar Sound in the south-eastern part of
the country. This area is where the species were established in the late fifties after having
been absent as a breeding species for almost 50 years due to human persecution. Until
mid-1980s, the number of cormorants remained very low in Sweden, but in the following
15 years, a rapid increase occurred. In 1999 the total population was estimated to about
25 500 pairs, distributed among about 150 colonies. In recent years cormorant numbers
appear to have stabilised in the main breeding areas.
The Great Cormorant has been relatively little studied in Sweden compared to some
other European countries holding large populations. Recent studies have shown that the
largest conflicts with human activities are related to the fact that cormorants injure and
catch fish from fishing gears, mainly pound-nets. Large-scale changes of fish populations
due to cormorant predation have not been documented in Sweden, except for one recent
study that indicates such a linkage. In some small lakes with high densities of cormorants,
a reduction in fish catch that may be linked to the cormorants has been observed. As fish
farming is rare in Sweden, conflicts between this practise and cormorants are very small.
Studies on cormorant diet in lakes and coastal areas indicate that the birds mainly
consume fish species and size classes that are of low value to commercial fishery.
However, concern has been expressed that local gathering of large numbers of cormorants
may have a negative impact on the population of some red-listed fish species. Verified
competition about breeding sites or other conflicts with waterbirds like terns, (herons) and
auks are very few if any.
6
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Protection and control measures
The Great Cormorant is protected in accordance to the EU Birds directive (79/409). In
1995 when Sweden joined the European Community the open hunting season on
cormorants had to be abandoned. Article 9 in the directive declares that, EU members are
allowed to derogate from the protection on grounds given in the Article. In recent years,
due to increasing conflicts between cormorants and fishery interests, the EU commission
has encouraged the use of control measures. In 1997 the Great Cormorant was deleted
from Annex I of the directive.
Control measures in Sweden are given by the County Administrative Boards. Legal
control measures related to cormorants have been decided upon during the last 10 years.
The measures include shooting of birds at or near standing fishing gears, destruction of
eggs, killing of young and deliberate disturbance at potential breeding sites. Up to now
egg picking is known to be carried out in at least 19 colonies, and reported shooting
involved between 895 and 3752 birds per year (1994-2000). There are few studies on the
impact of the various control measures on the population. In addition to actions approved
by the County Administrative Boards, a number of illegal actions against cormorants
have taken place in the last 10 years. For example, during the period 1985-1999, a total of
at least 43 colonies were subjected to occasional or repeated illegal actions. The impact
on the population due to control measures is not fully documented. It seems, however, as
if local reduction in number of breeding pairs occurred in some of the sites, whereas no
(significant) effect has been recorded if taking the regional or the whole Swedish
population into accounts.
The management plan for the Great Cormorant
The main purpose of the management plan is to provide information about the species;
distribution, population trends, biology and possible areas of conflict and also to give
advice about the protection of the species as well as about ways to minimise conflicts
mainly linked to fishery interests. The plan is meant to provide a common basis of
knowledge to all relevant parties such as authorities, NGOs representing fishery,
ornithological and conservation interests, and the public. Hopefully the plan will facilitate
decisions on future control measures, taking full account of the need to maintain a
favourable conservation status for the species.
The significant increase of the population and the rapid expansion of the distribution
area of the species’ should be seen partly as a re-colonisation of old habitats. Therefore,
in general, the expansion should not be opposed and birds should normally be allowed to
settle where natural conditions can be found. The overall goal is to create conditions for
the species to survive in vital populations.
The management guidelines are intended to minimise conflicts between cormorants
and fisheries by alleviating, preventing or reducing real damage and by reducing
perceived damage.
7
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
For conflicts related to fisheries, priority should be given to the adaptation of fisheries
practises, in order to prevent fish from being injured or caught and birds from drowning
in the nets. The main responsibility for such development rests with the fishery sector.
Due to the significant increase in the population size in Europe, the conservation status
of the Great Cormorant is favourable in Sweden and several other countries. From both
biological and administrative point of view, it is justified to list the species in Annex II of
the Birds directive. It is not sure, however, that such a change alone will solve the
conflicts.
The control measures suggested in the plan are in line with the provisions included in
Article 9. Shooting within close distance of fishing gears (< 300 meters), if necessary
even during breeding time, is justified pending the development of cormorant-safe fishing
gears. In some cases it is recommended to control cormorant populations locally by
disturbing birds just prior to the selection of the breeding site or by destroying (spraying)
eggs within established colonies. Such cases should normally include a threat to other
important nature conservation values or other reasons of overriding public interest.
The County Administrative Boards can derogate from the Birds directive. Once a year
the County Administration Boards has to report the number of licences, birds killed or
eggs destroyed to the Swedish Environmental Protection Agency, who submits the
information to the European Commission according to Article 9 of the directive.
8
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Inledning
Ett flertal av våra vilda djurarter är föremål för diskussioner om deras påverkan på olika
näringar. Detta gäller inte minst skarven – som åter hamnat i fokus efter att beståndet
under de senaste årtiondena ökat närmast explosionsartat. Den snabba ökningen och
spridningen har tagits emot med blandade känslor. Bland många yrkesfiskare anses
fåglarna inverka negativt på fiskerinäringen, medan ornitologer och bevarandebiologer
ser fåglarnas återkomst som ett resultat av ett långsiktigt och framgångsrikt naturvårdsarbete. Det är viktigt att skarvstammen i vårt land förvaltas på ett sådant sätt att alla parter,
inkluderande allmänheten, fiskare, markägare, jägare m fl., kan acceptera och uppskatta
skarvens närvaro i vår fauna.
Huvudsyftet med denna förvaltningsplan är att ge berörda parter (myndigheter, fiskerinäringen, allmänheten m.fl.) en gemensam ”kunskapsbas” och riktlinjer att utgå ifrån vid
bedömningen av de olika behov av insatser som erfordras ur ett förvaltningsperspektiv.
Förslaget till förvaltningsplan för skarv har remissbehandlats och kommenterats av
Fiskeriverket, Länsstyrelser, Jägarförbundet, WWF, Svenska Naturskyddsföreningen,
Sveriges Ornitologiska Förening etc.
9
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Lägesbeskrivning
Utbredning och status
Skarvar tillhör gruppen pelikanfåglar och är utpräglade sjö/havsfåglar med dominerande
förekomster i tempererade och tropiska områden. Av ca fyrtiotalet arter är storskarven
den mest spridda och finns representerad i samtliga världsdelar utom Sydamerika och
Antarktis (Cramp 1977; Johnsgard 1993). Av sex allmänt beskrivna raser häckar två i
Europa. Den mindre av de i Europa förekommande raserna, knuten till främst insjöar och
brackvattenmiljöer, benämns vanligen mellanskarv P. carbo sinensis, medan den marina
rasen benämns storskarv Phalacrocorax carbo carbo. Raserna är i princip oskiljbara i fält
men uppträder i Sverige under delvis olika årstider. Ur förvaltningsperspektiv är raserna i
flera fall att jämställa men i vissa fall inte. Det är därför av vikt att där så behövs känna
till raserna avseende deras generella uppträdande och flyttning. I en del litteratur används
storskarv synonymt för båda raserna.
Samtliga i Sverige häckande skarvar är med största sannolikhet mellanskarv. Storskarven häckar närmast i mellersta Norge och vid Storbritanniens kuster, men påträffas i isfria
områden vid Sveriges kuster, och insjöar under vinterhalvåret. Då och då påträffas även
toppskarv i svenska vatten. Vid ett tillfälle har också dvärgskarv observerats.
Senare års kraftiga expansion har berört beståndet av framför allt mellanskarv (men se
Debout m.fl.1995 för storskarven). Det västeuropeiska beståndet är idag förmodligen
större än någon gång tidigare i historien. Kring sekelskiftet bestod beståndet av färre än 1
500 par, men uppgår idag till drygt 150 000 par (Veldkamp 1996, Bregnballet m.fl. i
tryckning). Ökningstakten har i början av 1990-talet i en del områden legat på ungefär 30
procent årligen och skarvar har till och med börjat uppträda i områden i Västeuropa där
de förmodligen aldrig observerats tidigare (Muselet 1989).
Det faktum att skarven konkurrerar med människan om en gemensam resurs har under
lång tid påverkat människans attityd till skarven. Skarvens historia i Europa är därför
fylld av massavskjutningar, ingrepp i kolonier och fördrivning genom mänsklig
förföljelse (Jonsson 1977). Vid skarvarnas kärnområden i Nederländerna ledde aldrig
förföljelsen till att skarven försvann helt (Zijlstra 1989), men i Danmark och Sverige
försvann fåglarna i slutet av 1800-talet. Mot slutet av 1930-talet började skarvar ånyo
dyka upp i Danmark. Tio år senare (omkring 1948) började fåglarna häcka i Sverige på
ön Svartö i södra Kalmarsund, möjligen som konsekvens av mänsklig fördrivning av
skarvar på ön Rügen, Tyskland (Andersson 1984). Utvecklingen var i början långsam och
ännu så sent som 1980 fanns bara 750 par. Ytterligare en koloni uppstod 1961 på Gåsö i
norra Kalmarsund men hade 20 år senare fortfarande bara några få häckande par (Jonsson
1977). Från och med andra halvan av åttiotalet ökade tillväxttakten mycket kraftigt och
skarvarna spreds till ett flertal nya områden (Lindell 1995). Denna kraftiga beståndstillväxt kom att beröra i princip hela Västeuropa, men påbörjades omkring 5 år tidigare i
Nederländerna och Danmark jämfört med Sverige.
Skarvens häckningsområden (1999) omfattar större delen av landets kustområden utom
Norrbotten (Tabell 1) (se Engström 2001b för utförlig beskrivning). Insjöhäckningar är
10
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
begränsade till söder om 60°N (d.v.s. i höjd med Värmland, Västmanland och Uppland).
På Västkusten, Bohuslän och Halland, är skarven mycket sparsamt förekommande som
häckfågel. I Skåne, Blekinge, Småland, Öland, Gotland och Östergötland, häckar
majoriteten skarvar i Sverige. Största kolonierna (> 1 000par) finns i Blekinge (1 st.),
Kalmarsund (3 st.), och Gotland (L. Karlsö). I kustområden i Uppland och norr ut är
antalet häckande fåglar förhållandevis litet men fortfarande under viss tillväxt. Första
insjöhäckningen efter skarvens återkomst, ägde troligen rum 1987 i sjön Ymsen i
Västergötland (Engström 2001b). Därefter har ett flertal insjöhäckningar tillkommit, bl.a.
i de fyra stora sjöarna; Vänern, Vättern, Hjälmaren och Mälaren. Skarvbeståndet i Sverige
omfattade 1999 ca 25 600 par (25 400-26 000) fördelade på omkring 150 kolonier (Tabell
1). Sommarpopulationen skarvar, d.v.s. det totala antalet fåglar efter avlutad häckning,
inkluderande häckande individer, producerade ungar, icke könsmogna individer och
vuxna individer som valt att inte häcka, beräknade 1999 till 125 700 individer (118 000135 000). Vid beräkningen av totala antalet fåglar har omräkningsfaktorerna 4,7-5,2
individer per par använts. Omräkningsfaktorerna är baserade på fältuppgifter från ett stort
antal kolonier i Europa inklusive Sverige (M. Frederiksen och T. Bregnballe muntl.
medd.). I dessa siffror är hänsyn tagen även till att ungproduktionen varierar beroende av
att kolonierna befinner sig i olika utvecklingsfaser. Det är viktigt att framhålla att antalet
häckande par i Sverige 1999 (25 600) bygger på omfattande och noggranna inventeringar
där populationsutvecklingen följts under mer än 10 år. Trots detta kan det inte uteslutas
att enstaka små kolonier eller enskilda par förbisetts i samband med inventeringarna.
Orsaken till skarvens kraftiga ökning och spridning under senare decennier kan
huvudsakligen sökas utifrån två grundfaktorer. Mellan åren 1965 och 1980 gavs skarven
ett kraftfullare skydd i många länder. Särskilt viktigt var ett EU-beslut (1979) att föra upp
mellanskarven på EGs så kallade fågeldirektiv (79/409/EEG) med ett konsekvent skydd
över hela Västeuropa som resultat (Staub 1994). För det andra har paradoxalt nog
övergödning av sjöar och kustområden skapat ett större födounderlag och förbättrat
skarvarnas möjligheter till fiske, exempelvis fiske i grupp (De Nie 1995,Van Eerden
1995b). En tredje faktor av betydelse är ett ökat intresse för fiskodling i många europeiska länder. Särskilt i samband med skarvarnas flyttning utnyttjas fiskodlingsdammar vid
födosök (Moerbeek 1987). Minskad användning av miljögifter har troligen också varit av
betydelse för skarvens återhämtning (Van Eerden 1995b).
Mellanskarven har tidigare varit upptagen på den svenska rödlistan under kategorin
Hänsynskrävande. I den senaste rödlistan ingår inte arten längre utan klassas som
Livskraftig (Gärdenfors (ed.) 2000).
11
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Tabell 1
Populationsutveckling, antal par (bon), för mellanskarv i Sverige 1948-1999.
Tabell 1. Populationsutveckling, antal par (bon), för mellanskarv i Sverige 1948-1999.
Kolumnen längst till höger visar andelen par per område.
Number of breeding pairs (nests) of Great cormorants Ph. carbo sinensis per year and province, separated on lakes and
coast, in Sweden 1948- 1999. The far right column (%-99) shows proportion of pairs within
each area.
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
6
1
1
107
483
842
1098
1007
1009
10
5
15
45
16
150
211
334
532
668
100
125
90
126
%-99
0
0,0
1305
1186
1312
5,1
88
98
0,4
953
1099
4,3
206
0,8
inland (lakes)
Halland*
Skåne**
Småland***
Östergötland****
Västergötland
1
3
4
6
6
9
14
27
10
12
38
53
180
325
1,3
10
22
48
122
206
272
409
579
797
958
1094
4,3
23
118
163
388
1,5
Vättern
Vänern
Hjälmaren
Mälaren
totalt sjöar
procentuell
förändring
1
4
32
60
79
185
379
1,5
3
14
28
161
630
1212
1638
1900
2382
3155
3839
4901
19,2
200
367
100
475
291
92
35
16
25
32
22
28
26
30
?
4
77
0,3
3
?
40
58
0,2
kust (coast)
Bohuslän
Halland
Skåne
Blekinge
Småland
12
1785
1861
3
143
680
1028
1234
682
479
663
793
3,1
700
650
1280
1761
1727
1233
1584
1389
5,4
?
12
< 0.1
7027
8403
32,9
69
183
10
62
?
14
12
199
519
522
?
2452
3098
3927
3878
4577
6654
6468
6841
5964
7443
5846
Öland
350
543
17
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Östergötland
280
446
950
1064
1128
1905
2746
2573
2165
1818
1621
1852
7,2
85
390
1005
1035
1221
1776
2587
2943
11,5
50
174
263
125
425
664
362
1615
2175
2389
3016
11,8
30
100
290
332
573
1092
1422
5,6
70
0
0,0
17
32
0
0
12
5
0
0,0
22
38
87
0,3
300
451
615
2,4
9
< 0.1
8849 10577 13898 13766 15877 14234 17571 20676
80,8
Gotland
Södermanland
Uppland
Gästrikland
Hälsingland
Medelpad
Ångermanland
Västerbotten
totalt
kusthäckningar
procentuell
förändring
totalt kust- och
insjöhäckn.
tot. procentuell
förändring
3
1785
1785
Småland 1948-1980
1861
2469
3447
4616
5414
6450
4
33
40
34
17
19
1861
2470
3450
4630
5442
6611
4
33
40
34
18
21
43
1948
1955
1960
1965
1970
1975
1980
37
20
31
2
-1
137
15
-10
23
18
9479 11789 15536 15640 18226 17389 21367 25577
24
32
1
17
-5
23
20
Häckn
75
?
125
175
337
753
*Ottersjön; **Ellestadsjön, Vombsjön, Ringsjön, Rössjön och Ivösjön (+4 sjöar med tillfälliga häckningar); ***Salen, Läen, Vidöstern,
Bolmen, Kösen, Möckeln och Virstadsjön.
13
100
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Förväntad populationsutveckling
Den mycket snabba beståndsutveckling som ägt rum sedan mitten av 1980-talet har delvis
avstannat. I Sverige har antalet skarvar i princip stabiliserats i Skåne, Blekinge, Småland,
Östergötland och sydvästra Gotland. Dessa områden utmärks av särskilt goda häckningsoch födoförutsättningar och följaktligen återkoloniserades dessa områden först. I
Hjälmaren, Mälaren, Vänern, kustområden i norra Södermanland, Uppland samt vattnen
kring sydöstra Gotland sker fortfarande tillväxt och tillkomst av kolonier. Redan inom
något eller några år förväntas bestånden nå mättnad även där och tillväxten och
spridningen kommer att stanna upp. I några områden är antalet häckande skarvar
betydligt lägre än vad som kan förväntas med avseende på tillgången av lämpliga
födosöksområden. Så är fallet i kustområden i ex. Öland, Östra Gotland, Uppland,
Halland och Bohuslän samt sjöarna Hjälmaren och Mälaren. Bestånden kan komma att
växa ytterligare i dessa områden under förutsättning att fåglarna finner lämpliga
häckningsplatser. Andra faktorer som kan påverka de lokala beståndens utveckling är
mänskliga störningar och ingrepp i kolonier. Skarven häckar även i ett antal näringsfattiga
sjöar, ex. Vättern, Bolmen och Sommen. Förutsättningarna för höga skarvtätheter bedöms
dock som låg i dessa sjöar. Skarvbeståndet i Sverige som helhet kommer sannolikt att
plana ut kring 25 000-30 000 par inom de närmaste åren. Denna bedömning grundas bl.a.
på beståndsutvecklingen i andra länder och områden i Sverige där skarvarna redan
uppnått mättnad.
Då tillgången på föda, förhållandena i övervintringsområdena, väder osv. kan variera
från år till år sker fluktuationer i de lokala beståndens storlek. Lokalt, i vissa större
kolonier, har t.o.m. viss minskning av antalet häckande skarvar ägt rum. Vad som är
långsiktigt stabilt är svårbedömt men kan komma att ligga även under nuvarande nivåer.
Åtgärder för att minska övergödningen av Östersjön och många insjöar kommer få som
effekt att skarvbeståndet kommer att minska pga. försämrat födounderlag (Engström
2001c). Till exempel, undersökningar har visat att ett statistiskt positivt samband råder
mellan antalet skarvpar per sjöyta och yrkesfiskets fångster, vilka i sin tur var statistiskt
kopplade till totalfosfornivåerna i sjöarna (Engström 2001c).
Populationens storlek i Sverige styrs delvis även av vad som händer i landets omgivningar. Förändringar i populationsstorleken inom olika länder har oftast skett enligt ett
likartat mönster. Till exempel uppvisar bestånden i Nederländerna, Tyskland och
Danmark, sedan några år tillbaka tecken på mättnad. Dessa länder hade år 2000
tillsammans ca 75% av totala antalet häckande skarvar i Nordvästeuropa. Danmark, som
har flest skarvar i Europa, registrerades år 2000 ca 42 000 par (Bregnballe m.fl. i tryckn.).
Orsaker till uppbromsningen i tillväxttakten är inte klargjorda, men troligen råder
populationsmättnad i häckningsområdena relaterad till födotillgänglighet (Bregnballe
1996, Engström 2001a, Bregnballe m.fl. i tryckn.). I vissa områden kan möjligen
tillgången på lämpliga häckningsplatser verka begränsande på beståndsutvecklingen.
Observationer tyder på populationsmättnad även i vissa övervintringsområden (Suter
1995).
14
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Skarvbestånden i Sverige landskapsvis
Bohuslän och Halland
Som häckfågel är skarven svagt representerad i de båda landskapen. Orsaker till de
fåtaliga etableringarna är inte kända, och förefaller inte bero direkt av brist på lämpliga
häckningsplatser, dåliga födoförutsättningar, spridningshistoria eller mänsklig förföljelse.
Orsaken till de fåtaliga häckningarna kan vara kopplade till den marina miljön, som av
okänd anledning skulle kunna vara mindre fördelaktig för mellanskarven jämfört med vad
den är för den utpräglat marina rasen storskarven. Detta motsägs dock av att mellanskarven häckar framgångsrikt i marin miljö i Danmark. År 2000 fanns på Västkusten endast
två kolonier av betydelse, båda med färre än 100 häckande par vardera. Båda kolonierna
har varit utsatta för ”sabotage” (förstörelse av bon och ägg). Delar av Västkusten är
traditionellt viktiga övervintringsområden för storskarvar, men under senare år har även
stora koncentrationer mellanskarvar uppehållit sig här under vinterhalvåret (Bengtsson
1999). (populationsdata från: T. Järås, J. Udén, A. Hultfelt).
Skåne
I Skåne återkom skarven som häckfågel 1991 efter omkring etthundra års frånvaro.
Etablering ägde då rum både utmed kusten (Eskilstorps holmar) och i en insjö (Ellestadsjön). 1999 fanns två kustkolonier, båda i Öresund, samt sex insjökolonier inom två
huvudområdena Ivösjön och Sydöstskånska sjöarna. Mänskliga störningar har varit litet
förekommande. I flertalet äldre kolonier sker inte längre någon ökning av antalet
häckande par, men för landskapet som helhet bedöms beståndet vara litet i förhållande till
bärandekapaciteten. Under 1997 och 1998 tillkom kolonier i Ringsjön vilka bedöms
kunna tillväxa i storlek. Konflikter med yrkesfisket har varit omfattande i flera av
insjöarna. (populationsdata från: G. Andersson, P.. Carlsson, H. Cronert, P. Kananen &
N. Kjellén).
Blekinge
Ett av de s.k. kärnområdena för skarven i Sverige är Blekinge, där skarven näst efter
Småland först etablerade sig efter att varit försvunnen som häckfågel i Sverige under
första halvan av 1900-talet. Området som helhet bedöms som mycket lämpligt för
skarven med vidsträckta grundområden, men illegala störningar i kolonier kan vara en
anledning att beståndet inte ökat mer än vad det hittills gjort, särskilt i det östra kustområdet. Största och enda kolonin av betydelse finns på Fröstensskärv med 1 613 par 2000.
Genom ett avtal med den privata markägaren arrenderar Sveriges Ornitologiska Förening
ön mot att skarvarna tillåts häcka där. Kolonin har minskat något under senare år, vilket
kan tyda på lokal populationsmättnad i detta område. På ett par öar i Blekinge har buskar
och träd röjts eller tagits bort med syftet att förhindra skarvetableringar. (populationsdata
från: L. Carlsson & L. Möllersten)
15
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Småland
Kalmarsund är det mest betydelsefulla häckningsområdet för mellanskarven i Sverige och
totalt fanns här 34% av landets totala bestånd 1999. Området hyser bl.a. tre kolonier med
vardera omkring 2 000 par. Totalt finns inte mindre än 14 kustkolonier och fem
insjökolonier. Insjökolonierna ligger i Bolmen, Möckeln, Salen, Kösen och Virstadsjön.
De är alla små, totalt 98 par 1999, och förutses heller inte kunna tillväxa särskilt mycket,
då de ligger i framförallt mindre produktiva sjöar. I kustområdena har mänskliga ingrepp
(främst förstörelse av bon och ägg) varit omfattande och lett till att 10 kolonier försvunnit
mellan åren 1985 och 1998. Totalt har mänskliga ingrepp ägt rum i 17 kolonier varav 11
illegalt. Trots detta har beståndet som helhet förblivit starkt, förmodligen beroende av att
två stora kolonier (Svartö och Svartingskär) utvecklats på platser där skarvarna förblivit
tämligen ostörda. Såvitt är känt har jakt och störningar vid dessa platser varit mycket få.
Stora delar av kustområdet (utom det nordligaste) bedöms idag vara i princip mättat på
häckande skarvar och någon ytterligare beståndstillväxt av betydelse är ej att vänta. För
kustområdet som helhet uppnåddes populationsmättnad redan omkring 1992. Den äldsta
och under lång tid största kolonin i Sverige, Svartö, har tillsammans med intilliggande
häckningsholmar minskat i storlek under senare år. (populationsdata från: R. Alman, K.
Johansson, S. Johansson, T. Larsson, B. Lewander, L. Lindell, K. Wahlström och Å.
Widgren.)
Öland
Skarven påbörjade häckning på Öland 1989 och uppgifter finns om häckningar på minst
fyra platser. Största kolonin utvecklades på Marskär, Löt (510 par 1996), men efter att
markägaren avverkat samtliga boträd på ön har endast ett mindre antal par valt att stanna
kvar på platsen. Beståndet 1999 bestod av några tiotal par och det är osäkert varför
skarven inte etablerat större populationer trots tillgången av vidsträckta grundområden
lämpliga vid födosök. (populationsdata från: L. Lindell).
Östergötland
Första dokumenterade häckningen ägde rum 1988. Därefter har en snabb utveckling skett
och kolonier tillkommit på ett flertal platser, både utmed kusten och i insjöar. Precis som
för Småland har mänskliga störningar varit omfattande i området och det är svårbedömt
hur många ytterligare par som skulle häckat om störningarna inte ägt rum. Totalt har
minst 21 kolonier mellan 1988 och 1999 utsatts för mänskliga ingrepp varav 16 illegalt.
Av dessa har i 7 fall ingreppen medfört att kolonierna försvunnit. Efter 1994 har
kusthäckande beståndet visat en negativ utveckling, vilket kan ha naturliga orsaker, men
också bero av mänsklig påverkan. Särskilt i de södra delarna av landskapets kustområden
bedöms beståndet vara mindre än förutsättningar för födotillgång mm. Under de år
skarvarna häckat i landskapet har ingen koloni överstigit 500 par.
I insjöar i Östergötland fanns 1999: sex kolonier i Roxen (894 par); fyra i Glan (180
par); en koloni vardera i Sommen och Tåkern. Kolonin i Tåkern påbörjade häckning på
gungfly, men övergavs i tidigt skede. Kolonier finns även i Vättern (se nedan). Kustkolo-
16
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
nierna uppgick 1999 1 852 par fördelade på 15 kolonier. (populationsdata från: G.
Andersson, G. Hector, L. Hedenström, L. Gezelius, V. Olsson och L. Svensson)
Västergötland
Största kolonin utanför Vänern finns i Ymsen dit skarvarna kom troligen 1987. Koloni
bestod 2000 av ca 135 par. Skarvens starkaste fäste i Västergötland är i Vänern (se
nedan). Nyligen har häckningsförsök och/eller små kolonier etablerats i Hornborgasjön,
Fävren (?), Torparsjön och Åsunden. Häckningarna i Hornborgasjön misslyckades 1999,
sannolikt på grund av sabotage. (populationsdata från: K. Andersson, G. Gautier, H.
Engström and P. Fäldt).
Gotland
På Gotland började skarven häcka 1992. Beståndsökningen var kraftig under de därpå
följande åren. Största kolonin finns på Lilla Karlsö, 2 268 par 2000, vilken dock ökade
endast obetydligt i storlek mellan 1998 och 1999. På östra Gotland finns en koloni (Laus
holmar, 1 120 par) som är under stark tillväxt. Båda kolonierna är belägna i fågelskyddsområden. Sannolikt finns förutom enstaka häckningar även ett par mindre kolonier på
norra Gotland, vilka dock saknas närmare uppgifter kring. På östra Gotland bedöms
beståndet ännu vara litet med avseende på tillgången av lämpliga födosöksområden och
under förutsättning att fåglarna kan finna lämpliga häckningsplatser är det troligt att
bestånden kan tillväxa ytterligare. (populationsdata från: S. Hedgren, B. Jernqvist och K.
Larsson).
Södermanland
Bestånden i kustområdena i Södermanland har kommit att utvecklas starkt under senare
år. Uppgifter om mänskliga störningar i området har varit mycket få (1 koloni legalt). Det
kan inte uteslutas att fåglar som störts i kolonier i Östergötland har valt att etablera sig i
mindre utsatta områden i Södermanland. Totalt fanns 1999 omkring 3 000 par fördelade
på 17 kolonier i kustområdet (för insjöar se Mälaren). Den fortsatta utvecklingen av
skarvbeståndet i landskapet är svårbedömt. Det förefaller dock som att beståndet i de
södra delarna är nära mättnad, medan ökning kan fortgå ett tag till i de norra delarna.
(populationsdata från: Å. Andersson, H. Engström, B. Lundberg och B. Söderlund).
Uppland
I Uppland är skarven ännu svagt representerad, och vid sidan om ett flertal kolonier i
Mälaren är kustkolonierna koncentrerade till två huvudområden. I söder: Svartlögafjärden-Gälnan-Furusundsleden och i norr: Lövsta- och Gävlebukten. Däremellan finns även
minst två små kolonier i Galtfjärden öster om Hargshamn. Möjligen kan ytterligare
enstaka kolonier finnas i området strax norr om Östhammar, där heltäckande inventeringar saknas från senare år (M. Amcoff pers. medd.) Kustområdet som helhet bedöms kunna
hysa betydligt fler par än vad som finns idag, men det är osäkert i vilken omfattning
17
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
fåglarna kan finna tillgång på lämpliga häckningsplatser. Arealen grundområden lämpliga
vid skarvarnas födosök är litet, vilket kan motverka en kraftig ökning av beståndet i
området. Totalt fanns 1999 minst 10 kolonier. Illegala ingrepp med ett omfattande
dödande av ungar förekom 1999 i samtliga tre kolonier i Lövsta- och Gävlebukten. Få
ungar tros därför ha producerats i detta område 1999. Konflikter med yrkesfisket
förekommer i det nordliga området, men är små i jämförelse med de problem sälen
orsakar fisket i området (B. Muhr muntl. medd.). Totalt påbörjade 1 290 par häckning i
kustområden i Uppland 1999. (populationsdata från: M. Amcoff, H. Engström, L.
Gustavsson och R. Staav).
Gästrikland
En koloni 1998 (Klubbstenarna, 70 par) som ej återkom 1999. Orsaken tros ha varit
sabotage (populationsdata från: P. Aspenberg).
Hälsingland
Försök till häckning eller fullbordad häckning har konstaterats på fyra platser mellan
1993 och 1998, dock utan att någon av kolonierna överstigit 25 par. Det är osäkert varför
skarven inte framgångsrikt etablerat sig i området. En förklaring kan vara att omgivande
vatten i huvudsak är djupa och därmed mindre omtyckta av skarven vilket dock motsägs
av framgångsrika häckningar i liknande miljöer i Ångermanland. Mänsklig störning av
kolonier är inte rapporterade från området. (populationsdata från: M. Axbrink).
Medelpad
Första konstaterade häckningen ägde rum 1993. 1999 fanns två kolonier, varav den
största med 82 par. (populationsdata från: L. Olausson).
Ångermanland
Häckningsförsök har gjorts på inte mindre än sju platser (1994-99), varav två 1999
innehöll 301 par, Långskärsklubb, och 283 par, Gnäggen. Utvecklandet av kolonier av
den här storleken så långt norr ut, och omgivna endast av små arealer grunt vatten är
intressant och tidigare inte känt hos mellanskarv. (populationsdata från: K. Holmqvist).
Västerbotten
Totalt 9 par i en koloni 1999. Kolonin återkom inte under 2000. Kolonin är den hittills
nordligaste konstaterade häckningen av mellanskarv i Sverige (populationsdata från: U.
Grenmyr). År 2000 påträffades dock en koloni i Finska Bottenviken (31 par) och är den
hittills nordligaste kända kolonin av förmodad mellanskarv i världen. (T. Asanti pers.
medd.).
18
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Skarvbestånden i större insjöar
Vänern
Skarven började häcka i Vänern 1989 på Ruskskär söder om Lurön. År 2002 fanns 19
kolonier (1 647 par) ganska jämt fördelade över sjön. Den årliga ökningstakten sedan
skarven etablerade sig har varierat mellan 4 och 40%. Den största kolonin finns på västra
Kållandsö (620 par 1999) och är Sveriges största genuina insjökoloni. Få rapporter finns
om mänskliga störningar av kolonier i Vänern. Konflikterna med yrkesfiskarena är här
omfattande pga. ofta förekommande bitmärken på fisk fångade i redskap. Som ett led att
lokalt försöka minska skadorna på fisk i redskap genomförde länsstyrelsen i samråd med
yrkesfiskare och ornitologer 1999 på försök paraffinoljepåläggning av ägg i en skarvkoloni med syftet att minska ungproduktionen (Landgren 2000). Metodstudien omfattar
även uppföljning av effekter på övrig fågelfauna och räkningar av skarvar vid närliggande
kolonier. (populationsdata från: T. Landgren)
Vättern
I den näringsfattiga och djupa Vättern började skarven häcka 1994. Totalt fanns 1999 fem
kolonier med sammanlagt 325 par koncentrerade till Motalabukten och norra delen av
sjön. Medelökningen senaste tre åren har varit 120%. Trots denna kraftiga ökning bedöms
förutsättningarna för stora skarvtätheter i Vättern som liten. Sjön är djup vilket missgynnar skarvarna vid födosök och i södra delen saknas möjligen tillgång till lämpliga
häckningsplatser. Konflikter med yrkesfisket och båtfolk i främst Motalabukten är
tilltagande. Inga rapporter finns om mänskliga ingrepp i kolonier. (populationsdata från:
L. Gezelius och O. Strand).
Hjälmaren
Skarven påbörjade häckning i Hjälmaren 1996. Beståndet har sedan dess genomgått en
snabb tillväxt och 1999 fanns 388 par fördelade på nio kolonier. Samtliga kolonier utom
en bestod 1999 av mindre än 100 par. Konflikten med yrkesfisket är omfattande och från
yrkesfiskare har påtalats att skador främst på gös i redskap är ett stort problem. Mänskliga
ingrepp har ägt rum i fem kolonier varav två illegalt. Hösten 1999 organiserades en
omfattande jakt från ett flertal holmar och skär i sjön. Enligt rapporter till länsstyrelsen
sköts 554 skarvar. Osäkert är i vilken omfattning massavskjutningar liknande denna på
sikt påverkar beståndet i Hjälmaren. Uppgifter behövs då bl.a. om åldersfördelningen hos
de skjutna fåglarna och hur stor andel av de skjutna skarvarna som härrör från det lokala
häckande beståndet. Hjälmaren är en grund sjö med god fisktillgång och skarvbeståndet
bedöms därför kunna öka ytterligare. (populationsdata från: O. Strand).
Mälaren
Skarvhäckningarna i Mälaren uppvisar flera likheter med de i Hjälmaren. Samtliga
kolonier är belägna på trädbevuxna öar och är uppdelade på många och små kolonier.
19
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Totalt fanns 1999 379 par fördelade på 16 kolonier. Första häckningen ägde rum 1994.
Inga rapporter finns om mänskliga ingrepp i kolonier. Däremot avverkades träden på en ö
där skarven tidigare häckat, vilket medförde att häckningen uteblev året därpå. Ökningstakten i beståndet under senare år har varit kraftig. Precis som för skarven i Hjälmaren
bedöms förutsättningarna i Mälaren avseende födotillgång och häckningsmiljöer vara god
och beståndet kan troligen tillväxa ytterligare i storlek. (populationsdata från: G.
Aronsson, T. Pettersson, R. Staav och P.Westin).
20
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Biologi och ekologi
Habitatval
Stora skarvkolonier återfinns i grunda kustområden och näringsrika insjöar där tillgången
på fisk som regel är god, medan mindre bestånd finns främst i näringsfattiga sjöar,
nordliga kustområden och andra områden där bestånden ännu inte uppnått mättnad
(Engström 2001b). Störningsfria häckningsplatser är också nödvändigt. Vattnen där
skarvar häckar får inte heller vara isbelagda till allt för sent på våren, för att den långa
häckningscykeln skall kunna fullbordas innan fåglarna påbörjar flyttningen söderut.
Dessa krav uppfylls mer eller mindre utmed hela svenska Östersjökusten utom möjligen
längst upp i Bottenviken och i ett stort antal insjöar i Syd- och Mellansverige. Idag är
koncentrationen skarvar störst i kustområden i Skåne, Blekinge, Småland, Östergötland,
Södermanland och Gotland - av vilka samtliga mer eller mindre har tillgång till
vidsträckta grundområden. Bland insjöar är antalet skarvar betydligt större i grunda och
näringsrika sjöar jämfört med djupa och näringsfattiga sjöar (Engström 2001c). Detta
beror på större tillgång av fisk på grunt vatten och skarvarnas preferens att fiska i sådana
miljöer (se ex. van Eerden och Voslamber 1995). Den geografiska fördelningen av
svenska mellanskarvar idag kan förklaras utifrån huvudsakligen sjöarnas näringsstatus
och fisktillgång, areal grundområden närmast kolonin, tillgång på lämpliga häckningsplatser, mänskliga aktiviteter, klimat och tidigare förekomst. I sitt val av häckningsbiotop
är mellanskarven flexibel. Av 154 kända kolonier 1999 (inkl. tre solitärhäckningar)
återfanns samtliga kolonier på mer eller mindre små öar. Av dessa platser hade skarvarna
i 35% av fallen valt att häcka på kala skär med bona placerade direkt på marken, 19% på i
huvudsak buskbeklädda skär och resterande 45% på öar med äldre skog. I de fall
öarna/skären var bevuxna med buskar eller träd återfanns bona som regel i dessa
(Engström H. opubl.).
Häckning
Mellanskarven häckar i kolonier som kan bestå av några enstaka par till mer än 8 000 par
(van Eerden 1995b, Bregnballe m.fl. i tryckn.), i Sverige maximalt omkring 3 000 par
(Engström 2001b). Häckningen påbörjas vanligen under mars-april. Unga fåglar utan
erfarenhet av reproduktion påbörjar ofta häckningen senare och ännu i augusti kan man
finna icke flygfärdiga ungar i kolonierna. Boet är konstruerat av sammanflätade kvistar,
tång och annat material, och varierar i storlek med tillgång på bomaterial, fåglarnas ålder,
och erfarenhet av tidigare häckning (Johnsgard 1993). Hanen ansvarar huvudsakligen för
insamlandet av bomaterial och honan för boets konstruktion. Bona placeras direkt på
marken eller i grenklykor i buskar eller träd. Bona används år efter år, men byggs på eller
nykonstrueras i de fall de förstörs under vintern. De till färgen svagt blåfärgade äggen,
som blir vita efter några dagars ruvning, är vanligen 3-5 (max 7) och ruvas i 28-31 dagar
(Cramp 1977). Liksom ruvningen sker matningen av ungarna av båda föräldrarna. Efter
21
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
43-55 dagar blir ungarna flygfärdiga och efter åtta veckor upphör föräldrarna med
ungvårdnaden (Johnsgard 1993). Variationen i häckningsframgång är stor. Medelantalet
flygga ungar per par baserat på uppgifter från ett stort antal kolonier i Europa ligger på ca
1-3 och varierar framförallt med kolonins utvecklingsfas (se Bregnballe et al. 1997 för
ref.). I tre undersökta kolonier i Småland, Södermanland och Uppland 1996 var den
genomsnittliga ungproduktionen 2,4-2,9 ungar per par (H. Engström opubl.). Generellt
gäller att ungproduktionen minskar i takt med att kolonierna avstannar i tillväxt.
Överlevnaden under första året har beräknats till 64%, andra året 78% och tredje året
84% (Kortland 1942, se även Frederiksen och Bregnballe 2000). Fåglarna blir vanligen
könsmogna och häckar för första gången vid två till tre års ålder. I sällsynta fall har
häckning påbörjats redan vid ett års ålder (Bregnballe et al. 1997). Häckning vid låg ålder
leder dock till sämre häckningsresultat. Hälften av skarvarna etablerar sig vid den koloni
där de en gång kläcktes och utbyte av fåglar mellan kolonier är mindre vanligt (Gregersen
1989a). Generellt sett är skarven mycket välstuderad avseende häckningsbiologi och
utförligare information och referenser kan inhämtas från t.ex. Ardea (1995:83-1).
Populationsreglerande faktorer
Mellanskarvens kraftiga expansion under senare decennier antas bero framförallt på
minskat jakttryck och exceptionellt goda födoförhållanden (se t.ex. Van Eerden &
Gregersen 1995). En sannolik effekt av det ökade antalet skarvar är ökad konkurrens om
prefererade områden, dvs. områden där livsförutsättningarna är särskilt goda. För mindre
konkurrenskraftiga individer kan uppehåll i suboptimala områden innebära bl.a. ökad risk
för svält. Inverkan av svält är litet studerad hos skarven, men är sannolikt av betydelse,
precis som det kan vara för många andra fågelarter. Skarvens mångsidiga diet gör den
förmodligen mindre känslig än exempelvis andra havsfåglar med mer specialiserad diet.
Ett mycket stort antal skarvar drunknar regelbundet i fiskeredskap. I Sverige handlar
det om åtskilliga hundra individer årligen (Engström 1998b) och i ex. Danmark flera
tusen individer (>14 000 individer 1978-82, T. Bregnballe, manus). Då flertalet skarvar
som drunknar i redskap är ungfåglar (82%, Engström opubl.) är påverkan på beståndens
storlek och utveckling troligen litet. Hög dödlighet bland unga individer har normalt
mindre påverkan på populationstillväxten än förlust av häckande individer. Det beror av
att dödligheten ”normalt” är betydligt högre bland unga individer jämfört med gamla. I en
dansk studie baserad på återfynd av ringmärkta fåglar (T. Bregnballe, manus) konstaterades att drunkning i fiskeredskap svarade mot en mycket hög andel av dödligheten bland
unga individer, 42% (23% hos gamla). Jakt svarade för 15% (unga) respektive 21%
(gamla) av dödligheten. För övriga påträffade döda fåglar kunde dödsorsaker inte
fastställas.
Under senare år har den procentuella andelen skarvar som drunknar i redskap i Danmark minskat. Orsakerna kan vara flera (T. Bregnballe, manus), bl.a. att delar av
bestånden efter häckningen ändrat uppehåll till ”säkrare” områden. 1993 tillkom en lag att
använda utterstoppgaller på ryssjor i sjöar och senare även i vissa kustområden. Gallrena
hindrar även skarvar att komma in i ryssjorna. Många områden är dessutom mättade på
22
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
skarvar, vilket innebär att trots totalt högre antal skarvar idag jämfört med tidigare stiger
inte antalet skarvar i de mest prefererade områdena.
Som vuxna har skarvarna få naturliga fiender vid sidan om människan. Trutar, kråka
och havsörn, eventuellt även berguv, kan dock äta ägg och/eller ungar. Människan utgör
största hotet mot skarven och var troligen den bidragande orsaken till att beståndet under
lång tid befann sig på en mycket låg nivå.
Sjukdomar är en naturlig reglerande faktor som kan påverka tätheten av skarv. Hittills
finns dock inga observationer där sjukdomar påverkat det europeiska beståndet av
mellanskarv. Den nordamerikanska skarven P. auritus drabbades emellertid på 1990-talet
av en virussjukdom (Newcastle Disease), och beståndet sjönk kraftigt i antal (van Eerden
1995c). Studier vid Statens Veterinärmedicinska anstalt (T. Mörner medd. per brev) visar
att Newcastlevirus även finns i det svenska skarvbeståndet. För att avgöra om en
smittspridning kan ske eller har skett måste dock virus odlas fram. Rent teoretiskt kan
massutbrott av Newcastle virus, liknande de i Nordamerika, uppstå även hos skarvar i
Sverige.
Som predator högt upp i näringskedjan kan skarven påverkas negativt av miljögifter
vilket också belagts i ett flertal studier. I en undersökning från Nederländerna konstaterades att hög konsumtionen av feta fiskar, exempelvis ål, jämfört med konsumtion av andra
icke feta fiskar, kunde leda till en tvåfaldig ökning av organiska miljögifter i fåglarnas
lever (Platteeuw 1995). Missbildningar har påträffats på näbbar och tarser hos ungar i
bl.a. Blekinge (L. Carlsson muntl. medd.) och Östergötland (Olsson 1992). Orsaken till
skadorna är inte kända.
Näringsvanor
Skarvar livnär sig nästan uteslutande på fisk. Skarvarna kan regelbundet företa långa
flygsträckor (20-30 km) till och från fiskeområdena (Jonsson 1977, Persson 1996). Efter
nedslaget på vattenytan inleds oftast fisket direkt. Jaktsättet bestäms åtminstone delvis på
bytesfiskarnas beteenden. Dykningarna varar oftast 15-30 sekunder och upprepas till dess
att byte fångats. Skarven fiskar oftast på vatten grundare än 20 meter. Skarven saknar den
anpassning till vistelse i vatten som finns hos andra sjöfåglar, nämligen en vattenavvisande fjäderdräkt, vilket innebär att skarvarna tillbringar mycket liten tid på och i vattnet
(Jonsson 1977).
Skarvarna fiskar både ensamma och i grupp. Beteendet att fiska i grupp har blivit allt
vanligare under senare decennier. Det har satts i samband med förändringar i fiskpopulationerna som beror på eutrofiering (Voslamber 1989, van Eerden 1995a). Eutrofieringen
gynnar stimbildande fiskarter med tidig könsmognad så som mört och braxen samt andra
karpfiskar och gärs. Laxfiskar, däremot, missgynnas vid eutrofiering. Stimbildande fiskar
som lever pelagiskt (i fria vattenmassan) är lätta att fånga för gruppfiskande skarvar (van
Eerden1995a). I klara sjöar och i rinnande vatten fiskar skarven i huvudsak solitärt eller i
små grupper (De Nie 1995, van Dobben 1995).
Vad beträffar födovalet är skarven så kallad generalist och opportunist. Födan kan
därför variera kraftigt mellan områden och tidpunkt på året. Det dagliga födointaget
uppskattas till ca 15-25% av fåglarnas kroppsvikt (D. Carss pers. medd., se även Carss
23
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
1995, Feltham & Davies 1995), vilket motsvarar omkring 350-585gr fisk (se även
Engström 2001c). I samband med uppfödandet av ungarna under häckningen ökar
födointaget ytterligare. Det bör noteras att den stora vidden i angivna värden beror bl.a.
på skillnader i metodik och tidpunkt på året för undersökningens utförande. Tidpunkten
på året påverkar skarvarna såtillvida att energibehovet ökar med sjunkande vatten- och
lufttemperatur (D. Carss pers. medd). Hanar har ett genomsnittligt högre energibehov än
honor då de väger omkring 20 procent mer.
Skarvar, likt flera andra fåglar som sväljer byten hela, lämnar ofta efter sig spybollar
bestående av svårsmälta delar som ben, fjäll och otoliter (hörselstenar). Genom analys av
benrester i spybollar eller maginnehåll från drunknade/skjutna fåglar kan fiskens
arttillhörighet och ursprungliga storlek fastställas. Skarvens föda har i Sverige undersökts
vid olika tidpunkter och i olika områden (Tabell 2, Engström 1998b och opubl., Jonsson
1977, Lindell 1997). I näringsrika insjöar dominerade abborre, gärs och mört. Braxen
förekom sällsynt i födan trots att den är vanlig i dessa sjöar. Från näringsfattiga system
finns endast ett mindre material från Vänern. I detta material var sik, abborre och mört de
viktigaste bytena. I kustområdena varierade födan kraftigt med plats och tidpunkt. I
Kalmarsund var storspigg, mört och tånglake särskilt viktiga byten. Vid två lokaler i
Södermanland och Uppland var, under fåglarnas häckning, strömming och tånglake de
vanligast förekommande bytena. Kommersiellt viktig fisk som ål och laxartade fiskar
förekom endast i liten omfattning i skarvarnas föda (undantaget sik i sydöstra Vänern).
Att ål påträffades endast i ett av de undersökta områdena innebär inte att skarvarna inte
äter ål i de andra områdena. Konsumtionen av ål är dock mycket liten i förhållande till
andra fiskar. Födovalsmaterialet från Ymsen (Tabell 2), där ål saknades, är insamlat på
senvåren, den period på året då ålen förväntas vara mest utsatt för skarvpredation. Detta
på grund av låg vattentemperatur vilket gör ålen trögrörlig. Fortsatta undersökningar i
Ymsen visar dock att ålen förekommer i skarvens föda fast i litet antal. Under 1998 och
1999 utsattes omkring 1 500 ålar märkta med mikrochip (H. Wickström, Sötvattenslaboratoriet). År 2000 genomsöktes marken vid Ymsenkolonin efter mikrochip, vilka skulle
kunna vara lämningar efter konsumerade ålar. Tre mikrochip påträffades då ca 60-70% av
kolonin genomsöktes (Engström 2001c). Från undersökningar i Nederländerna har
konstaterats att betydelsen av ål som föda för skarven minskat under senare decennier i
takt med ökad eutrofiering, vilket förmodligen gör ålen svår att upptäcka för skarven (van
Dobben 1989).
24
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Tabell 2. Födovalssammansättning hos skarvar från olika insjöar och kustområden i
Sverige.
a
Ringsjön- och Vombsjönmaterialet baserat på analys av maginnehåll från skjutna/drunknade skarvar i
fiskeredskap, 13 juli - 28 sept. 1994, N=19+15 fåglar. Ymsenmaterialet baserat på analys av spybollar , 2 22 maj 1997, N=67 spybollar. Roxenmaterialet baserat på maginnehåll från drunknade skarvar våren 1996,
N=11 fåglar. Torsömaterialet (Vänern) baserat på maginnehåll från drunknade skarvar 12 juni - 7 sept. 1995.
N=13 fåglar. Torsås- och Mönsteråsmaterialet baserat på maginnehåll från skjutna skarvar, april 1994 samt
aug. - sept. 1994, N=56/22 fåglar. Stenskären-, och Skrakhällenmaterialet baserat på analys av uppkastad
föda funnet på marken i kolonin, 13 maj - 17 juni 1996, N=25/15 fiskuppkast (analyserna utförda av L.
Jonsson och H. Engström).
Östra och Västra Ringsjön 3 967 ha,
Skåne
Antal
%
Abborre Perca fluviatilis
22
31
Braxen Abramis brama
1
<2
Gädda Esox lucius
1
<2
Gös Stizostedion lucioperca
1
<2
Mört Rutilus rutilus
40
57
Sik Coregonus sp.
2
3
Små/Storspigg Gasterosterus/Pungitius
*
Obest. Karpfisk
3
4
Total
70
100
*påträffade men ej kvantifierade
Vombsjön 1 217 ha, Skåne
Antal
%
Abborre Perca fluviatilis
12
19
Benlöja Alburnus alburnus
10
16
Gärs Gymnocephalus cernuus
4
6
Gös Stizostedion lucioperca
2
3
Lake Lota lota
1
<2
Mört Rutilus rutilus
34
53
Sik Coregonus sp.
1
<2
Total
64
100
Ymsen 1 353 ha, Västergötland
Antal
%
Abborre Perca fluviatilis
166
10
Braxen Abramis brama
1
<1
Benlöja Alburnus alburnus
1
<1
Gädda Esox lucius
25
<2
Gärs Gymnocephalus cernuus
###
75
25
Gös Stizostedion lucioperca
3
<1
Lake Lota lota
8
<1
Mört Rutilus rutilus
186
11
Sarv Scardinius erythrophthalmus
6
<1
Obest. Karpfisk
6
<1
Totalt
###
100
Roxen 9 640 ha, Östergötland
Antal
%
Abborre Perca fluviatilis
15
18
Benlöja Alburnus alburnus
2
2
Gärs Gymnocephalus cernuus
20
24
Gös Stizostedion lucioperca
1
<2
Mört Rutilus rutilus
44
54
Totalt
82
100
Sydvästra Vänern 575 900 ha
Antal
%
Abborre Perca fluviatilis
12
30
Gädda Esox lucius
1
<3
Gös Stizostedion lucioperca
2
5
Lake Lota lota
1
<3
Mört Rutilus rutilus
8
20
Sik Coregonus sp.
16
40
Totalt
40
100
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Torsås, S Kalmarsund, Småland
Antal
%
Abborre Perca fluviatilis
6
<1
Benlöja Alburnus alburnus
26
<1
Björkna Blicca bjoerkna
1
Mört Rutilus rutilus
Stenskärenkolonin, Nyköping, Södermanland
Antal
%
Abborre Perca fluviatilis
8
3
<1
Gärs Gymnocephalus cernuus
6
3
106
10
Gädda Esox lucius
2
<1
Oxsimpa Tauralus bubalis
8
1
Mört Rutilus rutilus
2
<1
Rötsimpa Myoxocephalus scorpius
1
<1
Nors Osmerus eperlanus
2
<1
Sarv Scardinius erythrophthalmus
1
<1
Rötsimpa Myoxocephalus scorpius
2
<1
Skrubbskädda Platichthys flesus
4
<1
Sjurygg Cycloperus lampus
1
<1
Småspigg Pungitius pungitius
16
2
Skrubbskädda Platichthys flesus
2
<1
Storspigg Gasterosteus aculeatus
713
68
Storspigg Gasterosteus aculeatus
24
10
Strömming Clupea harengus
1
<1
Strömming Clupea harengus
115
49
Tobiskung Hyperoplus lanceolatus
10
1
Tånglake Zoarces viviparus
67
29
Tånglake Zoarces viviparus
117
11
Obest. Karpfisk
2
<1
Tångspigg Spinachia spinachia
31
3
Totalt
231
100
Ål Anguilla anguilla
2
<1
Obest. Karpfisk
8
1
Skrakhällenkolonin, Lövstabukten,
Uppland
Antal
%
Kräftdjur
5
<1
Mört Rutilus rutilus
1
<2
Totalt
###
100
Storspigg Gasterosteus aculeatus
1
<2
Strömming Clupea harengus
56
62
Mönsterås, S Kalmarsund, Småland
Antal
%
Torsk Gadus morhua
1
<2
Abborre Perca fluviatilis
4
3
Tånglake Zoarces viviparus
31
34
Gädda Esox lucius
1
1
Totalt
90
100
Id Leuciscus idus
3
2
Benlöja Alburnus alburnus
1
1
Mört Rutilus rutilus
11
8
Oxsimpa Tauralus bubalis
2
1
Skrubbskädda Platichthys flesus
5
4
Storspigg Gasterosteus aculeatus
83
59
Strömming Clupea harengus
3
2
Tånglake Zoarces viviparus
20
14
Obest. Karpfisk
7
5
Totalt
140
100
26
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Flyttning
Traditionellt viktiga övervintringsområden för svenska mellanskarvar finns i Medelhavsområdet samt i
sjöar och floder i Väst- och Centraleuropa (Fransson & Pettersson 2001). Det stora flertalet svenska
mellanskarvar lämnar landet i augusti – september och återkommer i mars - april. Under senare år har
ett betydande antal mellanskarvar övervintrat i södra Östersjön, i Öresund och utmed svenska
Västkusten. Särskilt stora koncentrationer har förekommit i Öresund och till exempel observerades en
flock med 12 000 fiskande skarvar vid Barsebäckshamn i december 1997 (Bengtsson 1999).
Vinteråterfynd har även påträffats så långt norrut som Vänern och Bråviken. Några individer
påträffades döda i samma områden som de som ungar ringmärktes, vilket indikerar att åtminstone
delar av populationen väljer att tillbringa vintern i nära anslutning till häckningsområdena (Bengtsson
1999). Sannolikt är att det allt större antal mellanskarvar som uppehåller sig i svenska vatten vintertid
tvingats till det på grund av populationsmättnad i traditionella övervintringsområden. Det kan
möjligen också bero på förbättrade födoförhållanden och klimat i nordliga områden. Vintertid
uppträder också skarvar som tillhör nominatrasen (P. c. carbo) i svenska vatten. Storskarven har ett
mera nordligt vinterutbredningsområde jämfört med mellanskarven. Storskarven häckar närmast vid
norska kusten norr om Trondheim och vid Storbritanniens kuster (Cramp 1977). Antalet storskarvar
som uppehåller sig i svenska vatten vintertid är numera troligen litet jämfört med antalet övervintrande
mellanskarvar i samma områden.
Efter avslutad häckning sker också en mera småskalig flyttning. De oerfarna ungarna utvidgar
successivt sitt hemområde och kan efter ett tag uppträda i helt nya vatten på flera tiotal mils avstånd
från hemkolonin. Av den anledningen kan på sensommaren stora koncentrationer av skarvar uppträda i
områden där antalet häckande par bevisligen varit lågt.
Problembeskrivning och genomförda insatser
Den konfliktsituation som existerar mellan människa och skarv beror i första hand på konkurrens om
den gemensamma resursen fisk. I vissa fall åberopas skador på vegetationen vid skarvarnas häckningsplatser och störningar på friluftsintressen. Problembilden beror också på bristande kunskap om
arten och dess biologi. Störningar på friluftsintressen har i sällsynta fall uppkommit då båtfolket inte
längre kan angöra tidigare omtyckta bad- och utflyktsholmar eftersom skarv nu koloniserat öarna. Av
totalt 154 skarvkolonier i Sverige 1999 återfanns 19 skarvkolonier på öar vilka av varierande grad
varit av intresse för det rörliga friluftslivet före koloniernas tillkomst (Engström opubl.). De flesta
kolonier har dock tillkommit på öar som från början utgjort häckningsplatser för andra sjöfåglar
(Engström opubl.).
Problem relaterat till yrkesfisket uppstår i första hand därför att skarvar plockar bort och skadar fisk
i redskap. Skarvar kan också genom misslyckade fångstförsök skada fiskar i fria vattnet vilket
sannolikt leder till försämrad överlevnad. Bitskador på fisk påverkar försäljningsvärdet och kan i vissa
fall göra fisken osäljbar. Med sina vassa näbbar och klor kan skarvar skada fiskeredskap. Skador av
det slaget är dock mindre vanliga, men då det förekommer är det främst förknippat med skötar
(Engström 1998b). Ett mycket stort antal skarvar drunknar i bottengarnens ryssjor. Detta lidande
måste minimeras samt att det innebär ett merarbete för yrkesfiskarena (Engström 1998b). Det bör
understrykas att skador på yrkesfisket inte nödvändigtvis är mest omfattande i områden med flest
häckande skarvar. Det finns indikationer på att många insjöar mottar ansenliga mängder skarv på
sommaren som ursprungligen kommer från bl.a. kusthäckande bestånd. Skarvens påverkan på
27
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
fiskbeståndens storlek invid stora skarvkolonier är omdiskuterat (se även under Forskning). Studier av
skarvens påverkan på fiskbestånd kompliceras bland annat av ofta förekommande stora “normala”
variationer i fiskbeståndens storlek. Många vattenmiljöer är kraftigt påverkade av mänskliga
aktiviteter vilket kan påverka fiskbestånden negativt. Orsaker till beståndsminskningar av fisk kan
därför vara svåra att fastställa och effekter av skarvpredation på fiskpopulationer i närheten av
häckningskolonierna bygger därför oftast på teoretiska resonemang.
I vilken omfattning skarvens ökning skulle kunna leda till påverkan på skyddsvärda fiskbestånd
saknas idag kunskap om. Exempel på skyddsvärda bestånd är t.ex. mal i Möckeln, Emån och Båven,
utvandrande smolt av havsöring och vild lax i Emåns och Mörrumsåns mynningar samt öring och
röding i exempelvis Sommen och Vättern.
I ett europeiskt perspektiv är skador och bortplockande av fisk i odlingsdammar, särskilt karpodlingar, det ojämförligt största problemet och kan orsaka enskilda odlare betydande ekonomiska
förluster (Osieck 1989). Vid en jämförelse med problem som skarvarna orsakar fiskerinäringen på
flera håll i Europa är de ekonomiska förlusterna i Sverige mycket begränsade. Detta förhållande
motsäger dock inte att enskilda fiskare, särskilt vid insjöar, riskerar att bli drabbade. Paradoxalt nog
gynnas sannolikt ”svenska” skarvar av goda födoförhållanden i exempelvis fiskodlingsdammar i
samband med flyttningen genom Europa.
Skarvarnas påverkan på vegetationen vid häckplatserna medför att boträden efter hand dör på grund
av spillningen och kvistbrytande till skarvarnas bon. Växtsamhället i övrigt förändras också och går
mot näringstoleranta arter som exempelvis fläder, hallon, brännässla, hundkäx, skräppor, vissa arter av
gräs mm. På Svartö, den äldsta skarvkolonin i Sverige, har de tallar som en gång i tiden gav ön laga
skydd, fallit till marken. Skarvarna har dock fortsatt att häcka både på de omkullfallna träden och
direkt på marken. Ur ekologisk synvinkel är förändringen eller försvinnandet av vegetationen en del
av en dynamisk process. En del arter missgynnas medan förutsättningar för en del andra arter
förbättras. Generellt kan sägas att den förbuskning som äger rum på många skärgårdsöar är till nackdel
för en del fåglar som exempelvis vadare, tärnor och skrattmås. Problemet med igenväxning och
vikande fågelpopulationer har uppmärksammats bl.a. på flera öar i Vänern (T. Landgren muntl.
medd.). Av totalt 69 kolonier (1999) på öar/skär med övervägande äldre träd var på sju platser tidigare
trädvegetation mer eller mindre död och försvunnen som konsekvens av skarvarnas häckning
(Engström opubl.). Oavsett vegetationstyp gäller att påverkan tilltar med kolonins varaktighet på
platsen.
Konkurrens med andra arter
Det har ibland framförts att skarvarna skulle kunna tränga undan arter som exempelvis skräntärna,
alkor eller andra fåglar i behov av skydd. Det finns få belägg som stödjer den teorin. Tärnkolonier
byter “regelbundet” häckningslokaler och visar ingen motvilja att häcka i närheten av en skarvkoloni.
Tvärtom finns det exempel på kolonier av tärnor och grisslor som slagit sig ner i omedelbar anslutning
till skarvkolonier, där de troligen finner ett effektivt skydd mot rovdjur. I Gryts skärgård i Östergötland påbörjade en skräntärnekoloni häckning på Röskären efter det att skarvarna kommit till platsen.
Skräntärnorna häckade tidigare på den intilliggande Örskären (Viking Olsson muntl. medd.).
Detsamma gäller för sillgrisslor som börjat häcka i nyetablerade skarvkolonier i Stockholms och
Södermanlands skärgård på platser där sillgrissla veterligen aldrig tidigare befunnits häcka (Åke
Andersson & Roland Staav muntl. medd.). I Vänern har skräntärna påträffats häcka alldeles invid
skarvkoloni (Thomas Landgren muntl. medd.) Vid mänsklig aktivitet och störning av skarvkolonier
kan därför existerande och potentiella häckplatser för exempelvis tärnor och grisslor gå förlorade. Det
finns heller inget som tyder på att den mycket kraftigt expanderande skarvkolonin på Lilla Karlsö
påverkat antalet häckande grisslor på ön. (S. Hedgren & B. Hjernqvist muntl. medd.). Skarven väljer
ibland att etablera kolonier i redan befintliga hägerkolonier. Efterhand som skarvarna blir flera kan
28
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
antalet häckande hägrar minska, förmodligen genom konkurrens om lämpliga boplatser, och dessa får
uppsöka nya platser där de kan etablera kolonier. Totalt sett har dock antalet hägrar ej minskat under
perioden för skarvens kraftiga ökning.
Erfarenheter av genomförda insatser
I mer än 10 år har olika former av skyddsjakt och äggprickning bedrivits på skarv i Sverige.
Dokumentationen har varit delvis bristfällig och kan därför inte användas som underlag vid en
utvärdering av jaktens betydelse vare sig på de lokala eller det totala skarvbeståndet i Sverige. Detta är
olyckligt eftersom jakt ofta åberopas som en möjlig utväg vid olika problem förknippat med skarvar.
Av rapporterad avskjutning till länsstyrelserna framgår dock att jakten inget år sannolikt överstigit 4
000 individer (Tabell 3). Omfattningen av äggprickningsinsatser, både legala och illegala, är i flera
områden ofullständigt kända, men lokalt och periodvis har insatserna berört ett mycket stort antal
kolonier (Engström 2001b).
En viktig fråga är om skadeverkningarna på fisket kan minskas lokalt genom att fördriva/reducera
enstaka kolonier. Det beror bland annat av om skarvarna har tillgång till alternativa häckningsplatser,
t.ex. inom fågelskyddsområden. Om alternativa häckningsplatser finns tillgängliga på nära avstånd
från ursprungskolonierna kan skarvarna komma att fiska i samma områden som tidigare även om de
inte längre häckar där. Studier indikerar att skarvarna som regel inte är begränsade av lämpliga
häckningsplatser (Engström 2001b) och att skarvarna dessutom redan från början ofta sökt sig till
platser där andra sjöfåglar häckar – och där har någon form av skydd. Situationen kompliceras av att
skadorna på fisket som regel är störst på sommaren efter avslutad häckning. Skarvarna är då mycket
rörliga samtidigt som de sprider sig utmed kusterna och till sjöar och kan uppträda på helt andra
platser än de ursprungligen kom från. Jakt och äggprickning på lokala bestånd kan därför vara av
begränsad verkan.
Tabell 3. Jaktregler och jaktstatistik för mellanskarv Phalacrocorax carbo sinensis länsvis i Sverige
1994-2000.
Hunting regulations and statistics for the Great cormorant in Sweden
1994-2000.
Blekinge län
jaktregler 2000 område/area skyddsjakt
hunting regulations
2000 - shooting
kustomr. Bl
skyddsjakt (1)
jaktregler 2000 äggprickning
hunting regulations
2000 - egg pricking
ej tillåtet
Gotlands län
kustomr. Gtl
skyddsjakt (2)
ej tillåtet
Gävleborgs län
kustomr. Gstr,
Hls
kustomr. Hl
SO Vättern
kustomr. Sm
samt Öland
ej tillåtet
ej tillåtet
skyddsjakt (1)
ej tillåtet
skyddsjakt (3)
ej tillåtet
ej tillåtet
i flertalet kolonier
ej tillåtet
ej tillåtet
län/county
Hallands län
Jönköpings län
Kalmar län
Kronobergs län
29
sjöar i Sm
antal rapporterade antal legalt
skjutna skarvar
prickade ägg/bon
no. reported shot no of eggs/nests picked legally
birds
< 10/år (senaste 5 0
åren)
uppg. saknas ,
0
sannolikt få
0
0
uppgift saknas
0
0
0
medel: 2 065, max: tillförlitliga uppgifter saknas
2 915 (1994-2000), för flertalet år, (2000): 9 000
(tillåten avskjs. max prickade ägg i koloniner i
Segersgärde naturreservat
4 000), (2000): 2
430 varav 81%
skjutn. norr om
Timmernabben
0
0
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
jaktregler 2000 län/county
område/area skyddsjakt
Västra Götalands kustomr. Bh, kust: skyddsjakt (1)
län
Vänern
Vänern: skyddsj.
(3). Ymsen: (2000)
max 10
Skåne län
kustomr.
skyddsjakt (1)
sjöar Sk
Uppsala län
kustomr. Upl, skyddsjakt (2)
Mälaren
ej tillåtet
Värmlands län
Vänern
skyddsjakt (3)
ej tillåtet
Västerbottens
län
Västernorrlands
län
Västmanland län
kustomr. Vb
ej tillåtet
ej tillåtet
antal rapporterade antal legalt
skjutna skarvar
prickade ägg/bon
kust (1998): 153, (1999): 38 bon
(1999); 100,
(2000); 82. Vänern
(1997-2000): 0
0
Ivösjön: tot. 200
(1994-99),
Ellestadsjön: 132
(1996)
kust: 111 (1999), 0
112 (2000) för
Mälaren se
Uppsala län
kust (1999): 0, för kust: 0, för Hjälmaren
se Örebro län
Hjälmaren och
Mälaren se
Uppland och
Örebro
Mälaren (2000): 33 0
(tillåten avskjs. max
600), kust: 0
se Västra
se Västra Götalands län
Götalands län
0
0
ej tillåtet
0
0
ej tillåtet i Mälaren,
för Hjämaren se
Örebro län
(2000): ej tillåtet,
(1999): samtl. utom
4 huvudkolonier
se Uppsala &
Örebro län
för Hjälmaren se Örebro län
Stockholm län
jaktregler 2000 äggprickning
(1999): 1 koloni i
Vänern (Dagskär)
ej tillåtet
kustomr. Upl, kust: skyddsjakt (2) ej tillåtet
Mälaren: skyddsj.
Srm,
(3)
Mälaren
Södermanlands kustomr. Srm, kust: skyddsjakt (2) ej tillåtet
län
Mälaren,
Hjälmaren
kustomr. Mdp, ej tillåtet
Ång
Mälaren,
skyddsjakt (3)
Hjälmaren
Örebro län
Hjälmaren
Östergötlands
län
kustomr. Ög,
Roxen, Glan
skyddsjakt (3)
(1999): 554
("allmän" höstjakt),
(2000): 123 vid
fasta redsk., 388
vid "allmän" jakt
(max 750)
kust: skyddsjakt (2) kust: tillåtet i 4 kol., kust: medel 270,
Glan: samtl. utom 4 max 541(1992Roxen, Glan:
2000), Roxen: 141,
kolonier, Roxen:
skyddsj. (3)
samtl. utom 3 kol. 300 (1999-2000),
Glan: < 20/år
(1999): rapporter
saknas men troligen
begränsad
kust: medel 221 bon,
max 511 (1994-2000),
Roxen: medel 400
(1999-2000),
Glan: uppg. saknas
Sverige (totalt)
skyddsjakt (1): licens krävs, skyddsjakt (2): jakt förbehållet licensierade yrkesfiskare, som
regel tillåtet bara invid (200-300m) fasta redskap,
skyddsjakt (3): inbegriper yrkesfiskare, jägare, markägare och jaktvänner
Betydelsen av jakt och äggprickningsinsatser på populationsnivå är ett angeläget forskningsområde, dock med begränsade möjligheter att studera i fält. Givet är att äggprickning och
dödande av ungar påverkar de individer och ägg insatserna är riktade mot, men på frågan om
bestånden i stort påverkas negativt krävs en noggrannare analys. Datasimuleringar (populationsmodeller) är för närvarande bästa verktyget och kan ge en tämligen god bild av utfallet
vid ingrepp i olika delar av fåglarnas livscykel (Bregnballe m.fl. 1997, Frederiksen m.fl.
2001). Generellt kan sägas att äggprickning, dödande av ungar samt jakt på ungfåglar har liten
effekt på populationen i stort, men kan lokalt ge effekt på den berörda delen av populationen.
30
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Effektivast, men svårast, är jakt på könsmogna vuxna individer. Att så är fallet framgår med
all tydlighet av följande exempel. Trots lokalt mycket omfattande ingrepp på ägg och ungar i
kolonier, både i Sverige, Europa och Nordamerika, har skarvbestånden fortsatt att öka.
Frederiksen m.fl. (2001) beräknade med hjälp av sin populationsmodell att först vid en
avskjutning motsvarande omkring 13% av beståndet nåddes en kritisk gräns och antalet fåglar
började minska. Omräknat på det svenska sommarbeståndet av skarvar motsvarar detta en
årlig avskjutning av ca 15 000 – 18 000 individer, vilket är långt mer omfattande än nuvarande
jakt (Engström 2001b). Även denna jakt skulle förmodligen vara otillräcklig om den inte
bedrevs parallellt också i andra länder. Svårigheten med jakt kan belysas med ett exempel från
Bayern i Tyskland. Under vinterhalvåret 1996/97 räknades vid inventeringar till i medeltal 6
127 skarvar (max: 8 910) och under samma period sköts 6 258 individer. Följande säsong
hade antalet skarvar inom samma inventeringsområden ökat till 7 068 (max: 8 386). Jaktmotivationen hos jägarna minskade och 3 380 skarvar sköts detta år. De följande två säsongerna
räknades till 6 444 respektive 6 876 skarvar medan jakten omfattade 3 640 och 2 500 skarvar
(T. Keller muntl. medd.). Exemplet visar att områden viktiga för skarvarna (i många fall
viktiga även för fisket) attraherar skarvar från kringliggande områden och att dödandet av
fåglar innebär att andra fåglar kan ta deras platser. Samtliga mellanskarvar i Nordvästeuropa
bedöms tillhöra samma bestånd och det måste framhållas att jakten kräver internationell
samordning för att märkbart sänka populationen.
Det är osäkert hur mycket störningarna i kolonier i exempelvis kustområden i Småland och
Östergötland påverkat beståndsutvecklingen under senare år och i vilken takt bestånden skulle
ha utvecklats utan ingrepp. Dock, vid en jämförelse av populationsutvecklingen i områden
med omfattande störningar, och populationsutvecklingen i områden med endast små
störningar verkar uppbromsningen av beståndstillväxten ägt rum ungefär samtidigt. Således
hade skarvbeståndet utan ingrepp sannolikt endast varit obetydligt större än vad det är idag
(Engström 2001b).
Genom jaktbrott 1993 raderades en skarvkoloni (ca 3 000 par) ut på Gåsö i Norra Kalmarsund av några yrkesfiskare. Samma år vidtog en mycket kraftig tillväxt vid flera kringliggande
kolonier (< 20 km) från Gåsö och 1994 var antalet häckande par i området ungefär det samma
som före skadegörelsen (2 900 par). Observationer i t.ex. Östergötland pekar möjligen på en
omförflyttning av skarvar från områden med omfattande störningar (markhäckningar i
ytterskärgården) mot områden med mindre utsatt läge (trädhäckningar inomskärs och i sjöar)
(Östergötlands Ornitologisk Förening). Skarven är mycket flexibel: den kan snabbt finna nya
häckningsplatser och kan börja häcka vid låg ålder (2-3 år, i sällsynta fall 1 år), samt kan lägga
stora äggkullar och, kan uppnå förhållandevis hög ålder. Dessa faktorer sammantaget gör att
enstaka år med dålig reproduktion knappast påverkar populationen i stort. Exemplen ovan
visar att insatser riktade främst mot delar av fåglarnas livscykel då dödligheten från början är
stora ger effekter som i regel är begränsade.
Naturvårdsverkets samlade bedömning är att jakten i många fall endast haft begränsad
inverkan såväl på regionala bestånd som på det totala skarvbeståndet i landet (se även
Engström 2001b). Skarvbestånd som utsätts för jakt uppträder skyggt och är svårjagade. Som
tidigare nämnts har skarven hög reproduktionstakt och ökad dödlighet genom jakt kompenseras förmodligen till stor del genom ökad överlevnad bland kvarvarande individer i beståndet
(se även Bregnballe et al. 1997).
Insatser för att minska skadeverkningarna på fisket har bestått främst i jakt på fåglar invid
fasta redskap (avstånd < 200 m) samt äggprickning i utvalda kolonier. Mest omfattande har
jakt- och äggprickningsinsatser hittills varit i kustområden i Östergötland och Småland (Tabell
3). Under de senaste två åren har ett stort antal skarvar skjutits även i Hjälmaren. I flera
områden har illegala ingrepp i kolonier förekommit och tidvis varit omfattande. Tillstånd för
31
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
skyddsjakt har hittills beviljats av berörda länsstyrelser i Skåne, Blekinge, Kalmar, Östergötland, Gotland Västra Götaland, Västmanland, Värmland, Södermanland, Halland, Stockholm,
Uppsala och Örebro (Tabell 3).
32
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Forskning
Skarven är lite studerad i Sverige jämfört med flera andra europeiska länder med stora
skarvpopulationer. Emellertid gjordes en tämligen omfattande studie i Kalmarsund på 1970talet (Jonsson 1977). Jonsson undersökte bl.a. skarvarnas födoval och yrkesfiskets fångster i
områden med och utan skarv. Först 1995 påbörjades en mer omfattande studie (H. Engström) i
samarbete mellan Uppsala Universitetet, Fiskeriverket, Naturvårdsverket och WWF med
syftet att utröna skarvens långsiktiga effekter på fiskbestånd och yrkesfiske (Engström 1998b,
Engström 2001a, Engström 2001c). Uppnådda resultat från dessa undersökningar redovisas
nedan. Skarvens effekter på fiskbestånd (främst abborre) har under senare år studerats i
Kalmarsund (Saulamo m.fl. 2000).
Skador på fisk i redskap
Bitskador på fisk orsakade av skarv i olika fiskeredskap är det största problemet relaterat till
skarvar och fiske i Sverige. Problemet förefaller generellt vara mer omfattande i sjöar jämfört
med kustområden. Skador förekommer mer eller mindre i samtliga områden där skarvar finns.
Skadornas omfattning varierar dock påtagligt mellan områden och någon tydlig koppling till
antalet häckande skarvar i området förefaller inte finnas. I de sydöstskånska sjöarna Ellestadsjön, Krageholmssjön, Vombsjön och Ringsjön, som har mycket höga skarvtätheter,
påträffades bitmärken på ål (5-30%). Bitmärkena försämrade dock endast i undantagsfall
försäljningsvärdet. Skador på andra fiskarter förekom endast sällan.
I Vänern är skador på framförallt sik i fasta redskap och siklöja på skötar ett problem. Hos
två yrkesfiskare var i medeltal 7,3 och 7,7% av den bottengarnsfångade fisken skadad. Fisket
efter romstinn siklöja sker på senhösten och svarar mot en betydande del av inkomsten för ett
flertal yrkesfiskare i området. Problemet är särskilt svårlöst då skarvarna är mycket rörliga
under den här perioden och bildar små flockar som rör sig över stora områden.
Hos en yrkesfiskare i sjön Roxen hade 7,4% av den landade fångsten skador som kunde
relateras till skarv. Skador förekom i princip på samtliga fångade arter. Tätheten skarvar
(par/sjöyta) i Roxen var vid undersökningsåret 1996 mycket högt.
I Norra Kalmarsund var skadorna begränsade trots mycket höga skarvtätheter. Hos en
yrkesfiskare vid Vållö påträffades i medeltal 2,4 sikar med bitmärken vid en medelfångst av
5,9 sikar per vittjningstillfälle. Att siken är särskilt utsatt kan bero på att fisken gärna söker sig
till ytan där den är ett exponerat byte. Ålen, den viktigaste fisken för det kommersiella fisket i
området, förefaller inte vara utsatt för skarvattacker liknande som påträffats på ålar i skånska
sjöar.
Det är oklart hur mycket fisk som försvinner ur redskap genom skarvkonsumtion, men
troligen handlar det främst om förhållandevis små fiskindivider av lägre kommersiellt värde.
Tydligt är att skarven i många fall försöker ta fiskar, och lämnar bitmärken efter sig på
dessa, i fiskeredskap som är betydligt större (>1 kg) än vad som är möjligt att hantera under
naturliga förhållanden (i fria vattnet).
33
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Skarvens effekter på fisksamhällena
Att skarvens konsumtion av fisk i närheten av stora kolonier är omfattande är givet men vilka
effekter ett stort fiskuttag kan få på fiskbestånden är hittills inte väl kända. En vanlig
uppfattning är att det skulle ett råda ett direkt samband mellan skarvarnas uttag av fisk och
motsvarande förändringar av fiskbeståndets biomassa och produktion. Utifrån ett strikt
biologiskt betraktelsesätt är ett sådant resonemang alltför enkelt och ett flertal välkända
biologiska mekanismer skulle också kunna motverka den typen av effekter. Till kompensatoriska mekanismer räknas framförallt minskad konkurrens om föda hos de överlevande
fiskarna, med möjlighet till ökad storlekstillväxt och överlevnad som följd. En minskad
numerär kan därför inte direkt översättas i minskad biomassa av fisk. Utglesning av fiskbestånd kan möjligen också leda till en omförflyttning av fisk från områden med högre täthet
mot områden med lägre fisktätheter. Allmänt känt är också att fiskpopulationer fluktuerar
kraftigt i storlek beroende på att år med god rekrytering bara infaller under vissa år. Starka
årsklasser kan därför komma att dominera för flera år framöver. Komplexiteten i fiskekosystemens struktur med olika trofinivåer, inom- och mellanartsinteraktioner (t.ex. predation,
kannibalism, födokonkurrens etc.), fluktuationer i fisktäthet kopplade till temperatur,
näringsförhållanden mm försvårar bedömningen av skarvarnas effekter på bytesfisken. Det är
därför inte möjligt att utifrån kunskap enbart om skarvarnas totala konsumtion och sjöarnas/kustvattnens produktion (avkastning) dra slutsatser om fåglarnas effekter på fisket.
De flesta undersökningar visar att skarvarna konsumerar framförallt arter och storlekar som
inte är intressanta för fisket. Visserligen utgör dessa fiskar viktig föda för rovfiskar (av vilka
flera är kommersiellt viktiga) men som små individer är de också konkurrenter om samma
föda. Långa tidsserier (provfisken) med möjligheten att jämföra fiskbeståndens utseende före
och efter skarvetablering är tillsvidare därför det bästa sättet att studera predationseffekter men
saknas för flertalet områden där skarvarna etablerat sig. Skarvens långsiktiga effekter på
fiskbestånd har i Sverige studerats grundligt endast i sjön Ymsen i Västergötland. Att flera
områden med skarvar inte studerats ingående beror bl.a. på bristande grundläggande
kunskaper om fiskbeståndens storlek och sammansättning. Långa tidsserier i Ymsen
(provfisken: 1983-1998) har möjliggjort jämförelse av fisksamhällets utveckling före och efter
skarvarnas etablering. Skarvarnas totala uttag av fisk i Ymsen var stort; ca 13 kg/ha/år,
yrkesfiskets; 8,6 kg/ha/år. Trots omfattande uttag antyder såväl provfiskedata som kommersiell fångststatistik att skarven sannolikt inte påverkat beståndsstorlekarna av skilda fiskarter
negativt (se Engström 2001a).
Skarvens möjliga effekter på kommersiellt viktiga arter har nyligen undersökts med hjälp av
yrkesfiskares fångststatistik i 15 sjöar i Södra Sverige (se Engström 2001c). Långa tidsserier
(medel 33 år, max 87 år) har möjliggjort jämförelse av fiskbeståndens utveckling före och
efter skarvarnas etableringar. Skarvarnas uttag av fisk varierade kraftigt (ca 0,2-15 kg/ha/år)
bland sjöarna. Detta beror på skillnader i produktion (fiskmängd) vilket påverkar skarvtätheten. Något samband mellan växande skarvbestånd och minskade fångster kunde inte påvisas
för flertalet arter. Ålen har visserligen minskat i flera sjöar under senare år men kopplingen till
ökade skarvbestånd är oklar då åltätheterna påverkats av flera faktorer (se nedan). För ett
flertal fiskarter, i ett flertal sjöar, kunde konstateras en allmänt nedåtgående trend i fångster,
som påbörjades långt innan skarvarna etablerade sig. Den troliga förklaringen bakom dessa
fångstminskningar är en minskad produktion relaterad till minskade nivåer av fosfor.
Minskade nivåer av fosfor beror främst av förbättrad rening av avloppsvatten.
I kustområden kompliceras bedömningen av skarvarnas effekter på fiskbestånden av
omfattande säsongsmässiga variationer i olika fiskars uppträdande samt möjligheten för fisk
att röra sig in mot, eller bort från, skarvarnas fiskeområden. Temporärt tillgänglig fisk, som
34
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
ex. lekande strömming under våren, kan minska trycket avsevärt på de lokala fiskbestånden.
En lokal minskning av fisk (genom predation) kan möjligen till viss del kompenseras genom
invandring av fisk från områden med högre täthet. Under senare år har det framkommit att
bestånden av vuxen gädda och abborre, samt yngel av dessa arter, i delar av Kalmarsund varit
mycket låga. Observationer tyder på att skarven inte är den grundläggande faktorn, utan att
orsaken istället är kopplad till ökad närsaltbelastning (Andersson m.fl. 2000). Låga tätheter av
exempelvis gädda har under senare år observerats även i åländska och finska vatten (för ref. se
Andersson m.fl. 2000), områden där skarvtätheterna är låga. Se även Hansson (1985) och
Hansson och Rudstam (1990) för diskussioner om effekter av eutrofiering på fiskbestånd i
Östersjön.
Ålfisket och skarven
Många yrkesfiskare uppfattar skarvens predation på ål som ett problem. Ålen har ett högt
kommersiellt värde och är en viktig inkomstkälla för ett antal yrkesfiskare i Syd- och
Mellansverige. Vid Västkusten fiskas nästa enbart uppväxande gulål, medan fisket vid
Östersjökusten och i sjöar främst bedrivs efter utvandrande blankål. Sport- och husbehovsfiske
efter ål är också viktigt och fångsten är ungefär lika stor som den yrkesmässiga fångsten.
Skarven har tidigare beskrivits som en så kallad generalist och opportunist vilket innebär att
den tar vad som är tillgängligt inom ett rimligt storleksintervall. Ålen ingår därför också i
skarvens föda. En utbredd uppfattning är att skarvens fiske skulle vara riktat särskilt mot just
ålen vilket även antyds av namnet ålkråka. Skarvens födoval har under senare år studerats i
flera områden såväl vid kusten som i sjöar. I det flesta proverna påträffades ingen ål alls
medan enstaka ålar påträffades i några få områden (Tabell 2, Engström 2001c, Lindell 1997).
De fåtaliga ålarna i födovalsundersökningarna gör det svårt att exakt fastställa hur stor andel
av skarvarnas föda som består av ål men en försiktig bedömning är att ålen sannolikt utgör
mindre än 1 %, i vikt räknat (med viss variation för olika områden). Undersökningar i
Danmark och Nederländerna visar att ålen kraftigt minskat i betydelse under senare decennier
som föda för skarven och att det kan bero på eutrofiering vilket gör ålen svår att upptäcka för
skarvarna (Van Dobben 1995, se även Madsen & Spärck 1950 för äldre dietdata)
Det är välkänt att ålinvandringen till svenska och andra europeiska vatten under senare
decennier minskat, och det utan fullgoda förklaringar (Svärdson 1976, Hagström & Wickström 1990, Svedäng 1999). Rekryteringen till den europeiska kontinenten är idag endast 5-10
% av vad som gällde före nedgången (Moriarty & Dekker 1997). Om skarven, trots låg
konsumtion av ål, kan ha bidragit till de fångstminskningar som observerats under senare år i
många sjöar och kustområden är flitigt debatterat. Det bör dock framhållas att ålfångsterna
påverkas av flera faktorer. Till exempel, för att motverka minskade fångster, på grund av
minskad naturlig ålinvandringen, har omfattande utsättningar av ål ägt rum i många sjöar och
kustområden. Yrkesfisket efter ål i insjöar (och möjligen till viss del även i Östersjön) är idag
mer eller mindre helt beroende av stödutsättningar (Wickström 1986). Utsättningarna har dock
varierat kraftigt över tiden och bestått av olika utsättningsmaterial. En stor andel (60-70%) av
ålarna i sjöar i södra Sverige är bärare av simblåsemask Anguillicola crassus (Wickström m.fl.
1999) och det kan inte uteslutas att infekterade ålar är särskilt exponerade för predation
(Engström 2001c). I två av 15 sjöar i Södra Sverige som undersökts med avseende på skarvens
möjliga påverkan på kommersiellt viktiga arter har ålfångsterna minskat kraftigt ungefär
samtidigt som antalet häckande skarvar ökat (Engström 2001c). Predationstrycket från
skarvarna förefaller vara mycket stort i de båda sjöarna och det är troligt att skarvpredation är
huvudorsaken bakom de observerade fångstminskningarna. Dock, i de flesta av de undersökta
35
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
sjöarna, där fångstminskningar observerats under senare år, har minskningarna påbörjats flera
år innan skarvarna etablerade sig och rimligen måste andra faktorer orsakat minskningarna.
Vid sidan om skarvens uttag av ål påverkas ålförekomsterna av faktorer så som utsättningar,
naturlig invandring, fiske, predation av rovfiskar, konkurrensförhållanden, näringsförutsättningar, sjukdomar, vattentemperatur etc. och med nuvarande kunskap är det svårt att
kvantifiera olika faktorers inbördes betydelse på fångsterna.
36
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Mål och åtgärder
Långsiktiga mål
Skarvbeståndet i Sverige idag är tillfredställande för att garantera artens överlevnad. Lokalt
beror dock förutsättningen för skarven på den inställning som finns hos de människor den
skall dela livsrum med. Det övergripande målet, precis som för andra naturligt förekommande
växt- och djurarter i landet, är att ge skarven förutsättningar för att fortleva under naturliga
betingelser och i livskraftiga bestånd. Skarvens ökning och spridning under senare år bör ses
som en återkolonisering av tidigare utbredningsområde. Utbredningen bör därför inte
förhindras utan tillåtas med utgångspunkt från existerande naturliga förutsättningar, dock med
undantag (se Åtgärder) i de fall förekomsten av koloni(er) lett till omfattande negativa effekter
på andra intressen.
Det finns inga definitiva svar på frågan hur många skarvar eller kolonier som ska finnas i
olika områden för att säkra artens långsiktiga status. Inte heller är det möjligt att sätta en övre
gräns för antalet häckande fåglar i en koloni eller område utan att allvarliga skador kan uppstå
på kvarvarande individer i kolonin/området. Om skarvbeståndet i Sverige som helhet lämnas
åt fri utveckling, vilket generellt bör tillåtas ske, tyder det mesta på endast begränsad fortsatt
tillväxt. I kärnområdena (Skåne, Blekinge, Småland, Östergötland och västra Gotland) sker
redan idag i princip ingen tillväxt längre, medan tillväxten kommer att fortsätta i flera sjöar
och kustområden norr om Östergötland.
I de långsiktiga målen bör även ingå att öka förståelsen för skarven hos näringar och
allmänhet och i de fall problemen är reella att åtgärder vidtas för att minska såväl problemen
som konflikter.
Målsättningen om skarvens bevarande i enlighet med internationella konventioner får anses
vara uppfylld mot bakgrund av skarvens generellt sett goda status inom landet idag.
Kortsiktiga mål
Ett kortsiktigt mål är att tillåta etableringen och tillväxt i områden där skarven ännu är svagt
representerad eller under expansion, t.ex. Västkusten och kustområden norr om Södermanland. Då konflikter kan förväntas uppkomma i dessa områden bör dock åtgärder vidtas för att
mildra problemen.
I de områden som skarvbestånden nu verkar uppnått populationsmättnad behövs generellt
inga ytterligare åtgärder för att begränsa bestånden. Åtgärder för att undanröja eller dämpa
lokala problem kan dock genomföras enligt detta dokument.
Arbete med att öka förståelsen hos allmänheten för skarven och dess inverkan på miljön bör
fortgå.
Åtgärder
För att uppnå ovanstående mål rekommenderas nedan föreslagna åtgärder. Åtgärderna är i
överensstämmelse med åtgärdsplanen ”Action Plan for the Management of the Great
37
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Cormorant in the African-Eurasian Region” (Proceedings of the Workshop towards an
international Conservation and Management Plan for the Great Cormorant Phalacrocorax
carbo, van Dam & Asbirk, eds. 1997) som arbetats fram av representanter från Danmark och
Nederländerna, som resultat av flera internationella expertmöten. I åtgärdsplanen framgår att
det är upp till de enskilda länderna att vidta lämpliga åtgärder för att minimera skadorna på
olika näringar, men att åtgärderna inte får stå i motsägelse till internationella överenskommelser i Bern- och Bonnkonventionen samt EGs fågeldirektiv vilket Sverige är skyldigt att
tillämpa.
Rekommenderade åtgärder har syftet att minimera konflikten mellan främst fiskeriintressen
och skarven, samtidigt som en gynnsam bevarandestatus för arten erhålls.
Redskapsutveckling
Skarvangrepp på fisk i redskap skall minimeras i första hand genom redskapsutveckling.
Skyddsjakt
Jakt, även under häckningstid, bör användas vid fasta fiskeredskap (<300m), i avvaktan på
utveckling av dylika redskap samt då ovan nämnda metoder inte hjälpt. Syftet med sådan jakt
är i första hand att uppnå en skrämseleffekt. Utanför häckningstiden kan licensierade
yrkesfiskare och fiskare som fiskar med enskild fiskerätt ges möjlighet att jaga även vid
ryssjor och bottensatta nät, med samma avståndsbegränsning som för fasta redskap Tillstånd
till jakt lämnas av länsstyrelsen.
Då det största konfliktområdet är skador på fisk i redskap bör åtgärder vidtas i syfte att
minska skadorna främst genom fortsatt redskapsutveckling. Ansvaret för detta vilar i första
hand på fiskerinäringen. Jakt som metod att minska skadeverkningarna har endast begränsad
betydelse då skarven uppträder mycket skyggt och är svårjagad. Ett grundläggande problem
vid jakt (i syfte att begränsa antalet fiskande fåglar i och invid redskapen) är att skador
uppkomna under sommaren och hösten bara till viss del kan tillskrivas lokala populationer.
Danska undersökningar har visat att populära fiskeområden kan vara mättade på skarvar och
först vid en teoretisk eliminering av 2/3 av beståndet förväntas en effekt uppnås och skarvtäten
i området minska (T. Bregnballe muntl. medd.). Följaktligen, för att minska skadeverkningarna genom jakt skulle det krävas en mycket omfattande avskjutning, vilket inte är förenligt med
fågeldirektivet och berörda konventioner. Det enda som i princip kan anföras som positivt vid
skyddsjakt är att bryta yrkesfiskarens känsla av vanmakt och åstadkomma viss skrämseleffekt
på skarvarna.
Ingrepp i kolonier
Ingrepp i kolonier (ex. äggprickning) bör endast medges om en koloni hotar andra betydande
naturvärden eller andra viktiga samhällsintressen. Syftet med äggprickningsinsatser i kolonier
är att lokalt påverka populationsstorleken (häckningsutfallet) och därmed minska skadorna på
fisket. Prickning av ägg är en metod som dock har begränsad effekt på populationen som
helhet. Exempelvis är den ”normala” dödligheten på ägg och ungar mycket hög. Upprepade
störningar i kolonier kan medföra att skarvarna uppsöker andra platser och förlägger sin
häckning dit. Då skarvarna kan tillryggalägga långa sträckor vid födosök, regelbundet upp till
20 km, sällan mer än 30 km, kan fåglarna komma att fiska i samma områden som tidigare,
även om de inte längre häckar där (se även nedan). Ingrepp i skarvkolonier kan även innebära
38
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
att andra arter i behov av skydd påverkas negativt. Exempel på betydande naturvärden som
kan föranleda lokal skyddsjakt kan vara att skydda lax/öringssmolten i Emåns mynning då det
handlar om populationer av arter med högt bevarandevärde. Ett annat är det unika rödingbeståndet i Sommen. Områden av särskilt intresse för friluftslivet kan också komma i fråga.
Ytterligare ett annat exempel kan vara en skarvkoloni i ett särskilt värdefullt växtsamhälle,
t.ex. ett naturreservat, avsatt för att bevara ett värdefullt skogsområde eller platser som
innehåller nyckelbiotoper. Exempel på andra viktiga samhällsintressen är situationen i och
kring Hjälmaren.
Att hindra etablerande av skarvkolonier är som regel inte motiverat i annat fall än då en
kolonis närvaro står i direkt konflikt med betydande naturvärden (se ovan). Om kolonin står i
stark konflikt med andra intressen skall den motas bort genom upprepade besök i samband
med fåglarnas bobyggande och tidiga ruvning. Skarvarna är särskilt känsliga vid denna
tidpunkt och lämnar vanligen platsen vid upprepad störning. Risken för spridning till annan
lokal bör dock beaktas.
Administrativa åtgärder
Skyddsjakt – Allmän jakt
Länsstyrelserna och Naturvårdsverket skall i första hand verka för att skyddsjakten på skarv
genomförs på platser där det enligt denna förvaltningsplan är motiverat. Detta då en allmän
jakt inte garanterar att tillräckligt antal skarvar skjuts eller andra åtgärder vidtas på de platser
som främst behövs. Vidare bör Naturvårdsverket och länsstyrelserna gemensamt bidra med
information om att fällda skarvar mycket väl kan konsumeras.
Riktlinjer för förvaltningen
Rättsliga förutsättningar
I och med Sveriges EU-inträde upphörde möjligheten till allmän jakt på skarv från och med 1
januari 1995. Som konsekvens av skarvens kraftiga ökning under senare år pågår inom EU
diskussioner om möjligheterna och följden av att införa mellanskarven på fågeldirektivets
bilaga 2a eller 2b, vilket skulle möjliggöra allmän jakt. Sedan 1997 har mellanskarven utgått
ur direktivets bilaga 1, vilket innebär att det numera inte föreligger skyldighet att inrätta
särskilda skyddsområden (SPA) för arten.
Vid partsmötet 1994 för Bonnkonventionen antogs en rekommendation om bevarandet av
stor/mellanskarven inom de afrikanska, europeiska och asiatiska regionerna. Som en följd av
denna rekommendation har, som nämnts ovan, Danmark och Nederländerna tagit initiativ till
att utarbeta en åtgärdsplan för denna art.
Naturvårdsverket har under senare år, och vid flera tillfällen, särskilt i internationella
sammanhang, framfört vikten av att skarven numera förs till bilaga 2 enligt Fågeldirektivet.
Huvudskälet är mellanskarvens tillfredställande populationsstatus motiverar att få skarven
införd på fågeldirektivets bilaga 2, vilket skulle medföra möjligheter att återinföra den
allmänna jakten. Effekten av allmän jakt på beståndets storlek under höst bedöms dock bli
begränsad då en betydande del av skarvarna redan lämnat landet (se även under rubriken
Erfarenheter av genomförda insatser). Enligt fågeldirektivets bestämmelser tillåts inte allmän
jakt under perioden före/under häckningen, även om arten förs till bilaga 2.
39
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Några undantag från det allmänna skyddet är möjliga och finns under artikel 9 i fågeldirektivet. Det kan handla om t.ex. omfattande skador på fisket. EG-kommissionen deklarerade att
beslutande organ i berörd medlemsstat avgör om nödvändiga lagförslag uppfyllts i överensstämmelse med artikel 9. Enligt 7§ jaktlagen (1987:259) ges regeringen rätt att låta myndighet
besluta om jakt på en viltart i de fall beståndets storlek medför risker för skador. I 24§
jaktförordningen (1987:905) ges länsstyrelsen rätt att besluta om sådan skyddsjakt utom när
det gäller jakt på björn, varg, lo, sälar, rovfåglar och ugglor.
Den som önskar söka tillstånd för att bedriva jakt på skarv kan vara en enskild person eller
organisation och innehavare av jakträtt. Länsstyrelsen beslutar om villkoren för jakten;
exempelvis tidpunkt, plats, avstånd från koloni o.s.v. Berörd fastighetsägare/jakträttsinnehavare skall ha medgivit tillstånd till jakten. Efter avslutad insats är tillståndsinnehavaren skyldig att lämna länsstyrelsen en rapport om insatsens omfattning enligt
fågeldirektivets bestämmelser. Detta är särskilt viktigt för att i efterhand kunna utvärdera
jaktens verkningar. Länsstyrelsen skall underrätta Naturvårdsverket om tillstånd och resultatet
av skyddsjakten. Naturvårdsverket sammanställer länsstyrelsernas rapporter och redovisar
årliga utfallet till EU-kommissionen.
Kunskapsbehov
Forskning
Det finns flera frågeställningar med koppling till skarven och dess inverkan på andra intressen,
där nuvarande kunskapsläge behöver förbättras med hjälp av forskning, t.ex. följande:
•
Utvecklingen av fiskeredskapen är ett angeläget forskningsområde, både av hänsyn till
skadebilden och den omfattande fågeldöden som fiskeredskap orsakar. Metoder att minska
skarvens skadeverkningar på fisk i redskap är inte studerade i Sverige. Försök i bl.a.
Danmark har dock visat på delvis lovande resultat och minskat fiskens åtkomlighet i
redskapen för skarvarna (Bildsoe 1998). Sedan 1993 måste alla ryssjor i sjöar i Danmark
vara försedda med utterstoppgaller, och sedan 1994 även i kustområden i västra och norra
Jylland. Antalet uttrar som drunknar i ryssjor i Danmark har drastiskt minskat efter att
ryssjornas öppningar försetts med stoppgaller. Galler tycks heller ej minska fångsten av ål,
dock möjligen av andra fiskarter. Stoppgaller förhindrar även skarvar att komma in i
ryssjorna (T. Bregnballe manus, se även Madsen 1996). Då skador på fisk i redskap orsakade av skarv är det enskilt största problemet är behovet av fortsatta undersökningar på
området stort. Ett samarbete bör här lämpligen ske med motsvarande arbete för säl.
•
Undersökningar av effekterna av olika predationstryck på fisksamhällens storlek och
sammansättning.
•
Fortsatta undersökningar bör göras kring betydelsen av skarvens predation på ål i sjöar
och kustområden med intensivt ålfiske och omfattande ålutsättningar.
•
Effekterna av skarvpredation på fisksamhällen bör studeras genom jämförelser med
situationen före och efter skarvetablering. Såväl oligotrofa som eutrofa sjöar bör ingå i
denna studie.
•
Undersökningar av skarvens predation på skyddsvärda (rödlistade) arter och vilka effekter
de kan få på bestånden av dessa arter (för exempel på skyddsvärda arter se Problembeskrivning).
40
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
•
Skarvens jaktbeteende och fiskars undvikandebeteende bör studeras såväl i fält som under
kontrollerade experiment.
•
Den höga andelen påträffad sik i skarvens föda i Vänern kan innebära konkurrens med
yrkesfisket. Existerande material är litet och bygger på analys av maginnehåll från skarvar
drunknade i bottengarn. Det kan därför inte uteslutas att sik är överrepresenterad i materialet, då siken tycks vara särskilt utsatta för skarvpredation i redskap. Här är ytterligare ett
område där sambanden är viktiga att klargöra.
•
Teoretiska beräkningar visar att även begränsad predation av gös skulle kunna påverka
bestånden negativt, ex. i Hjälmaren (Per Nyberg muntl. medd.). Minskade gösbestånd
skulle påverka yrkesfisket negativt.
Övervakning
•
Den fortsatta utvecklingen av skarvbestånden bör följas. Det är önskvärt att fortlöpande ha
en överblick över såväl beståndsstorleken som antalet kolonier. Resultatet av insatta
åtgärder (skyddsjakt, äggprickning, störning) bör så långt som möjligt dokumenteras
(ansvar: länsstyrelserna i samarbete med yrkesfiskarnas organisationer och gärna i samarbete med lokala ornitologiska föreningar).
•
Dokumentation och kvantifiering av skador på näringar, främst fisket och naturmiljön, bör
ske. Det åvilar på ansvariga myndigheter att ta tillhandahålla dokumentationsunderlag
(ansvar: Fiskeriverket, Naturvårdsverket och länsstyrelserna).
Information
•
Information på lokal och regional nivå bör ges och avpassas till föreliggande behov.
•
Ett faktablad om skarv avsett för en bred publik tas fram (ansvar: Naturvårdsverket).
•
Information om skarv hålls tillgänglig på Naturvårdsverkets hemsida på Internet (ansvar
Naturvårdsverket).
•
Informationsskyldighet ligger även hos intresseorganisationerna, så som företrädare för
jägare, ornitologer, sport- och yrkesfiskare.
Resursbehov
Åtgärd
Finansiering
2002
2003
2004
Forskning (se
Kunskapsbehov)
Naturvårdsverket
Fiskeriverket
800 000 kr
900 000 kr
1 000 000 kr
Ansvarsfördelning
Naturvårdsverket ansvarar efter samråd med Fiskeriverket, för framtida utvärdering av beslut
som tas av länsstyrelse vad gäller tillstånd till skyddsjakt efter skarv.
41
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Naturvårdverket ansvarar för att bevaka frågan om skarvens införande på fågeldirektivets
bilaga 2.
Naturvårdsverket ansvarar för att ev. internationella erfarenheter av förvaltningen av
skarvbestånden delges berörda instanser inom landet.
Naturvårdsverket och Fiskeriverket skall gemensamt sträva efter att resurser för fortsatta
studier av konfliktområden skarv – fiske finns tillgängliga.
Fiskeriverket ansvarar för att arbetet med att utveckla skarvanpassade fiskeredskap påbörjas.
Länsstyrelserna ansvarar för att effekterna av de tillstånd som lämnas för skyddsjakt på
lämpligt sätt dokumenteras (antal, plats tidpunkt etc.) och att den lokala utvecklingen av
skarvpopulationen övervakas i samarbete med lokala ornitologiska föreningar. Kopior på
beslut om skyddsjakt inklusive ingrepp i kolonier tillställs årligen Naturvårdsverket som
rapporterar vidare till EU.
Naturvårdsverket i samarbete med Fiskeriverket ansvarar för att ta fram ett faktablad och
sprida information om arten till allmänheten och berörda myndigheter/organisationer.
Utvärdering och rapportering
Löpande uppföljning av länsstyrelsebeslut och beståndsutveckling såväl regionalt, nationellt
som internationellt skall ske liksom uppföljning av resultat från nationella forskningsprojekt
om skarv samt om/när annan information finns. Huvudansvarig är Naturvårdsverket.
Sammanställning och informationsspridning av länsstyrelsebeslut, nordiska och internationella beslut samt resultat från forskningsprojekt rörande skarv görs av Naturvårdsverket i den
takt informationen finns tillgänglig.
42
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Slutkommentar
Skarvbeståndet i Sverige idag är tillfredställande för att garantera artens överlevnad. Lokalt
beror dock förutsättningen för skarven på den inställning som finns hos de människor den
skall dela livsrum med. För att arten skall kunna accepteras måste problem av olika slag lösas
eller mildras. I de fall problemen är ogrundade bör dessa bemötas i första hand med kunskapsinformation.
Forskningsprojekten avser att väsentligt öka kunskapen om skarven. Med ökade kunskaper
kommer arten förhoppningsvis även att bättre accepteras hos allmänheten än vad den gör idag
och bidra/finna lösningar på de problem som orsakar/at konflikter. Redan med nuvarande
kunskaper går det att säga att t.ex. ålen, den kommersiellt viktigaste fisken för många insjöoch kustnära yrkesfiskare, endast utgör en marginell andel av skarvarnas föda. Att skarvarna
skadar vegetationen på häckningsplatserna är oomtvistat, men bör i de flesta fall kunna
accepteras i synnerhet då det handlar om ett fåtal öar i relation till de många tusen öar skarven
inte bebor.
Ett problem bedöms komma att dominera – att skarvarna skadar och konsumerar fisk i fasta
redskap och på nät. Problemet bör skyndsamt undersökas närmare och med olika metoder
lösas eller mildras.
Till sist bör framhållas det positiva att en art som under lång tid förföljts kraftigt av människan och varit försvunnen från många länder, däribland Sverige, återkommit och nu åter utgör
en naturlig del av den svenska fågelfaunan.
43
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Referenser
Andersson, G., Karlsson, J., Kjellén, N. (1984). Storskarven Phalacrocorax carbo i Skåne.
Tidigare förekomst och nutida uppträdande. Anser(23): 109-124.
Andersson, J., Dahl, J., Johansson, A., Karås, P., Nilsson, J., Sandström, O., Svensson, A.
(2000). Utslagen fiskrekrytering och sviktande fiskbestånd i Kalmar läns kustvatten,
Fiskeriverket, Göteborg. Rapport 2000:5.
Bengtsson, K. (1999). Increasing numbers of wintering Cormorants of the race Phalacrocorax
carbo sinensis in Öresund. Ornis Svecica 9: 23-34.
Bildsoe, M., Jensen, I. B., Vestergaard, K. S. (1998). Foraging behaviour of cormorants
Phalacrocorax carbo in pound nets in Denmark: The use of barrel nets to reduce predation.
Wildlife-Biology 4(3): 129-136.
Bregnballe, T. (1996). Reproductive performance in Great Cormorants during colony
expansion and stagnation. National Environmental Research Institute,
Denmark, Aarhus University: pp. 103.
Bregnballe, T., Goss-Custard, J. D., le V. Dit Durell, S. E. A. (1997). Management of
Cormrorant Numbers in Europe: a Second Step towards a European Conservation and
Management plan. Cormorants and Human Interests, Lelystad, the Netherlands, National
Reference Centre for Nature Management.
Bregnballe, T. Drowning in fishing nets of Great Cormorants Phalacrocorax carbo sinensis
ringed in Denmark.” (manuscript).
Bregnballe, T., Engström, H., Knief, W., Van Eerden, M. R., Van Rijn, S., Kieckbusch, J. J.,
& Eskildsen, J. In press: Development of the breeding population of Great cormorants in
The Netherlands, Germany, Denmark and Sweden during the 1990s. Vogelwelt.
Carss, D. N. (1995). Techniques for assessing cormorant diet and food intake: towars a
consesensus view. IV European Conference on Cormorants, Bologna, Italy, Istituto Nazionale per la Fauna Selvatica.
Cramp, S., Simmons, K.E.L. (1977). Birds of the Western Palearctic. Birds of the Western
Palearctic. S. Cramp. Oxford, London, New York, Oxford University Press. 1: 200-207.
De Nie, H. W. (1995). Changes in the inland fish populations in Europe and its consequences
for the increase in the Cormorant Phalacrocorax carbo. Ardea 83(1): 115-122.
Dekker, W. 1997. The impact of cormorants and fykenet discards on the fish yield from
Lake Ijsselmeer, the Netherlands. In: van Dam, C. and Asbirk, S. (eds.), Cormorant and
human interests, Lelystad, the Netherlands. p. 45-52.
44
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Engström, H. (1998a). Mellanskarvens ekologi och effekter på fisk och fiske. Drottningholm,
Stockholm, Sötvattenslaboratoriet, Fiskeriverket: 1-29.
Engström, H. (1998b). Conflicts between cormorants Phalacrocorax carbo L. and fishery in
Sweden. Nordic J. of Freshw. Res. 74: 148-155.
Engström, H. (2001a). Long-term effects of cormorant predation on fish communities and
fishery in a freshwater lake. Ecography 24:127-138.
Engström, H. (2001b). The occurrence of the Great Cormorant in Sweden with special
emphasise on the recent population growth. Ornis Svecica 11:155-170.
Engström, H. (2001c). Effects of Great Cormorant predation on fish populations and fishery.
Doktorsavhandling, Populationsbiologiska avd., Evolutionsbiologiskt Centrum, Uppsala
Universitet (svensk sammanfattning).
Feltham, M. J., Davies, J. M. (1995). Daily food intake of Cormorants: a summary. IV
European Conference on Cormorants, Bologna, Italy, Istituto Nazionale per la Fauna
Selvatica.
Fiskeriverket Information (1999). RASKA - Resursövervakning av sötvattensfisk. Fiskeriverket och Laxforskningsinstitutet. Fiskeriverket Information: 8.
Fransson, T., Pettersson, J. 2001. Svensk ringmärkningsatlas. Naturhistoriska Riksmuseet och
Sveriges Ornitologiska Förening.
Frederiksen, M, Bregnballe, T. (2000). Diagnosing a decline in return rate of 1-year-old
cormorants: mortality, emigration or delayed return?
Frederiksen, M., Lebreton, J.-D. & Bregnballe, T. (2001). The interplay between culling and
density-dependence in the great cormorant: a modelling approach. Journal of Applied
Ecology 38: 617-627.
Gregersen, J. (1989a). Colour-ringing of Cormorants in Denmark. Second International
Workshop on Cormorants, Lelystad, Netherlands.
Gärdenfors, U. (ed.) (2000). Rödlistade arter i Sverige 2000 - The 2000 Red List of Swedish
Swedish. Artdatabanken, SLU, Uppala.
Hagström, O., Wickström, H. 1990. Immigration of young Eels to the Skagerrak-Kattegat area
1900-1989. Int. Revue ges. Hydrobiol. 75(6): 707-716.
Hansson, L.-A. (1998). Biomanipulering som restaureringsverktyg för näringsrika sjöar, en
kunskapssammanställning. Stockholm, Swedish Environmental Protection Agency: 1-107.
Hansson, S. (1985). Effects of eutrophication on fish communities with special reference to
the Baltic Sea - a literature review.
45
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Hansson, S. & Rudstam, L. 1990. Eutrophication and Baltic fish communities. Ambio 19:
(3)123-125.
Johnsgard, P. A. (1993). Cormorants, darters, and Pelicans of the World. Washington and
London, Smithsonian Institution Press.
Jonsson, B. (1977). Skarvarna och Yrkesfisket. Stockholm, Swedish Environmental Protection
Board: 1-63.
Lindell, L. (1997). Food composition of Cormorants Phalacrocorax carbo sinensis in Sweden.
IV European Conference on Cormorants, Bologna, Suppl. Ric. Biol. Selvaggina XXVI:
163-172
Lindell, L., Mellin, M., Musil, P., Przybysz, J., Zimmerman, H. (1995). Status and population
development of breeding Cormorants Phalacrocorax carbo sinensis of the central European
flyway. Ardea 83(1): 81-92.
Madsen, A. B. (1996). Odderens Lutra lutra ekologi of forvaltning i Danmark, PhD thesis,
Dept. of Zoology, Aarhus University.
Madsen, F. J., & Spärck, R. 1950. On the feeding of the Southern Cormorant in Denmark.
Danish Review of Game Biology. Vol. 1, Part. 3, pp. 45-76.
Moerbeek, D. J. (1987). Cormorant damage prevention at fish farms in the Netherlands.
Biological Conservation(39): 23-38.
Moriarty, C., Dekker, W. 1997. Management of the European Eel. Report: EC Concerted
Action AIR A94-1939.
Muselet, D. (1989). Cormorants wintering in the Loire valley and the Brenne-Sologne fish
ponds (France). Second International Workshop on Cormorants, Lelystad, Netherlands.
Olsson, V. (1992). Skarvar, skarvar. En bild av den dramatiska expansionen i Östersjön. Vår
Fågelvärd 6: 16-20.
Osieck, E. R. (1989). Prevention of Cormorant dammage at the Lelystad fish farm. Second
International Workshop on cormorants, Lelystad, Rijkswaterstaat.
Persson, L.-E. (1996). Mellanskarv, skadedjur eller skyddsvärd art? Kalmar, Kalmar
University: 1-24.
Platteeuw, M., Van Eerden, M. R., Van de Guchte, K. (1995). Variation in contaminant
content of livers from cormorants Phalacrocorax carbo sinensis living nearbye a polluted
sedimentation area in lake Ijsselmeer, the Netherlands. Ardea 83(1): 315-324.
Saulamo, K., Andersson, J., Thoresson, G. (2000). Skarv och fisk vid svenska Östersjökusten.
Rapport, Fiskeriverkets kustlaboratorium.
46
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Staub, E., Ball, R. (1994). Effects of Cormorant Predation on Fish Populations of Inland
Waters. EIFAC, Rome, Italy, Swiss EIFAC, Federal Office of Environment, Forests and
Landscape.
Suter, W. (1995). Are Cormorants Phalacrocorax carbo wintering in Switzerland approaching
carrying capacity? An analysis of increase pattern and habitat choice. Ardea 83(1): 255-266.
Svedäng, H. 1999. Vital population statistics of the exploited eel stock on the Swedish west
coast. Fisheries-Research-Amsterdam 40(3): 251-265.
Svärdson, G. (1976). The decline of the Baltic Eal Population. Drottningholm, Sthlm, Inst. of
Freshw. Res.
van Dobben, W. H. (1989). The food of the Cormorant: 51 years later. Second International
Workshop on Cormorants, Lelystad, The Netherlands, Rijkswaterstaat.
Van Dobben, W. H. (1995). The food of the Cormorant Phalacrocorax carbo sinensis: old and
new diet research compared. Ardea 83: 139-142.
van Eerden, M. R., Voslamber (1995a). Mass fishing by cormorants Phalacrocorax carbo
sinensis at lake Ijsselmeer, The Netherlands: a recent and succesfull adaption to turbid
envieronment. Ardea 83(1): 199-212.
van Eerden, M. R., Gregersen, J. (1995b). Long-term changes in the North West European
population of Cormorants. Phalacrocorax carbo sinensis. Ardea 83(1): 61-79.
van Eerden, M. R., Koffijberg, K., Platteeuw, M. (1995c). Riding on the crest of the wave:
Possibilities and limitations for a thriving population of migratory cormorants Phalacrocorax carbo in man-dominated wetlands. Ardea 83(1): 1-9.
Veldkamp, R. (1996). Cormorants, Phalacrocorax carbo in Europe, a first step towards a
European management plan. Steenwijk, The Netherlands, Bureau Veldkamp for ecological
research and advice: 1-109.
Voslamber, B., Eerden, v.M.R. (1989). The habit of mass flock fishing by the Cormorants at
Ijsselmeer, the Netherlands. Second International Workshop on Cormorants, Lelystad,
Netherlands.
Wickström, H. (1986). Sötvattenslaboratoriets ålundersökningar 1977-85. Drottningholm,
Fiskeriverket, Sötvattenslaboratoriet.
Wickström, H., P. Clevestam and J. Höglund 1998. The spreading of Anguillicola crassus in
freshwater lakes in Sweden. Bull. Fr. Pêche Pisic. 349: 215-221.
Wickström, H. (2001). Stocking as a sustainable measure to enhance eel populations.
Doktorsavhandling, avdelningen för Systemekologi, Stockholms Universitet.
47
Förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv
Zijlstra, M., Eerden, v.M.R. (1989). Development of the breeding population of Cormorants
Phalacrocorax carbo carbo in the Netherlands till 1989. Second International Workshop on
Cormorants, Lelystad, Netherlands, Rijkswaterstaat.
48
Rapport 5261
Förvaltningsplan för mellanskarv
och storskarv
Skarven ökar i antal. Det är inte risk för artens överlevnad, men på sina
håll uppstår konflikter med fisket där skarvarna häckar. Naturvårdsverket
har tagit fram en förvaltningsplan för skarv. I första hand ska problemen
mötas med redskapsutveckling, i andra hand skyddsjakt.
ISBN 91-620-5261-6
ISSN 0282-7298
NATURVÅRDSVERKET