Mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter
FN:s konventioner om mäNskliga rättigheter
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
I detta utbildningshäfte beskrivs i korthet innehållet i åtta av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter liksom de övervakningsmekanismer som
är kopplade till respektive konvention. För ytterligare information se övriga
utbildningshäften i serien samt regeringens webbplats för mänskliga rättigheter www.manskligarattigheter.se eller FN:s högkommissaries webbplats
www.ohchr.org
2
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
3
FN:s konventioner om mänskliga rättigheter
Inledning
I detta utbildningshäfte beskrivs i korthet innehållet i åtta av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter liksom de övervakningsmekanismer som är
kopplade till respektive konvention1. De åtta konventionerna är följande:
Detta häfte ingår i Utrikesdepartementets och Integrations- och Jämställdhetsdepartementets utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter.
Övriga häften i denna serie inkluderar:
•• Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
•• Mänskliga rättigheter – en introduktion
•• Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
•• ILO:s arbete för de mänskliga rättigheterna
•• Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder
•• Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter
•• Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
•• Mänskliga rättigheter i Sverige
•• Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
•• Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
eller bestraffning
•• Konventionen om barnets rättigheter
•• Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade
försvinnanden
Det arbete som FN utför för de mänskliga rättigheterna men som inte är
direkt kopplat till dessa konventioner behandlas i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter – en introduktion.
Producerat av Utrikesdepartementet och Integrations- och jämställdhetsdepartementet 2007
Tryck: Edita, november 2007
Formgivning: Liedgren Design
Illustrationer: Tove Siri Antonsson
Fler exemplar kan beställas på www.regeringen.se
I häftet behandlas de FN-konventioner som har olika övervakningskommittéer kopplade till sig och som Sverige har
ratificerat eller avser att ratificera. Sedan 1990 finns inom ramen för FN även en konvention om migrerande arbetares
och deras familjers rättigheter med tillhörande övervakningskommitté. Endast 36 stater har i april 2007 ratificerat
konventionen. Sverige avser inte att i nuläget ratificera denna konvention.
1
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
4
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
5
Konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter
börd eller ställning i övrigt. De diskrimineringsgrunder som räknas upp
är inte uttömmande och därför kan även andra diskrimineringsgrunder,
såsom funktionshinder och sexuell läggning, omfattas av artikelns tillämpning.
Sammanfattning
Exempel på fri- och rättigheter som slås fast i konventionen är rätten
till liv (artikel 6), förbud mot tortyr och slaveri (artikel 7 och 8), rätten
till frihet och personlig säkerhet (artikel 9), rätten till domstolsprövning
(artikel 14), förbud mot retroaktiv lagstiftning (artikel 15), rätten till
skydd för privat- och familjeliv (artikel 17), tanke-, religions-, åsikts-,
yttrande- och föreningsfrihet (artiklarna 18-22), rätten att ingå äktenskap
och bilda familj (artikel 23), likhet inför lagen (artikel 26) och skydd för
etniska, religiösa och språkliga minoriteter (artikel 27).
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter antogs av FN:s
generalförsamling 1966. Konventionen behandlar rättigheter som rätten till
liv, förbud mot tortyr och slaveri samt olika friheter såsom yttrande- och
religionsfrihet. Till konventionen hör två fakultativa protokoll. Det första
protokollet gäller individuella klagomål avseende påstådda konventionskränkningar och det andra protokollet avskaffande av dödsstraffet. För att
främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars
huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter.
Inledning
Utarbetandet av konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter påbörjades redan 1948 men konventionen antogs först 1966 av FN:s
generalförsamling. Konventionen har kompletterats med två fakultativa protokoll, ett för individuella klagomål avseende påstådda konventionskränkningar samt ett som förbjuder dödsstraff. Sverige har ratificerat konventionen liksom de båda protokollen. I april 2007 har 160 stater förbundit sig
att följa konventionen.
Rättigheterna i konventionen
Konventionen ger i artikel 2 uttryck för den folkrättsligt viktiga principen
om icke-diskriminering, som nämns i en rad internationella dokument
om mänskliga rättigheter. I artikeln anges att stater som anslutit sig till
konventionen ska tillförsäkra var och en som befinner sig på dess område,
och är underkastade dess jurisdiktion, rättigheterna i konventionen utan
åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, språk, religion,
politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom,
I nationella nödlägen, som hotar statens existens, är det enligt artikel 4 i
konventionen möjligt för stater att göra vissa inskränkningar i den enskildes rätt att utöva eller åtnjuta rättigheterna. Dessa inskränkningar får inte
göras enbart på grund av ras, hudfärg, språk, religion eller social härkomst.
Vissa rättigheter, såsom rätten till liv och förbud mot tortyr, får dock
aldrig inskränkas.
Fakultativa protokoll
Det första fakultativa protokollet innebär att stater som förbundit sig att
följa protokollet erkänner rätten för enskilda individer att framföra klagomål om att en stat brutit mot någon av konventionsrättigheterna till en
övervakningskommitté (läs mer nedan).
Det andra fakultativa protokollet slår fast att de stater som är parter till
protokollet ska avskaffa dödstraffet. Stater kan dock genom en särskild
reservation vid tillträdet av protokollet förbehålla sig rätten att tillämpa
dödsstraff under krigstid för särskilt allvarliga brott av militär natur.
Kommittén för de mänskliga rättigheterna
Staternas efterlevnad av konventionens rättigheter främjas bland annat
genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna.
Detta sker främst genom den övervakningskommitté, Kommittén för de
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
mänskliga rättigheterna, som har upprättats i enlighet med konventionen.
Kommittén består av 18 experter, valda av konventionsstaterna för en
period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill
säga inte på uppdrag av sina länder.
Kommittén har möjlighet att övervaka respekten för rättigheterna genom
granskning av konventionsstaters rapporter, mellanstatliga framställningar
eller enskilda klagomål.
Granskning av konventionsstaters rapporter
Enligt artikel 40 ska varje stat som är part till konventionen lämna in en
rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter när kommittén så begär, vilket i praktiken är vart femte år. Dessa rapporter ska bland
annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för
att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för
den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av
situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, som
enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn
på situationen avseende de mänskliga rättigheterna i det aktuella landet.
Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer
till den berörda staten.
6
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
7
Enskilda klagomål
Om en stat har ratificerat det första fakultativa protokollet till konventionen kan individer, vars fri- och rättigheter blivit kränkta, framföra
klagomål mot den staten till kommittén. En förutsättning för att kunna
framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, dvs. att den enskilde först sökt få upprättelse
på nationell nivå, till exempel genom att vända sig till domstol. Utifrån
den information som inkommit från klaganden och från den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter som sedan framförs till staten
liksom till den klagande. Kommitténs synpunkter publiceras också och är
därmed tillgängliga för allmänheten. På det sättet kan de ge den enskilde
en betydelsefull upprättelse och skapa publicitet. Kommitténs synpunkter är dock inte rättsligt bindande och kommittén kan inte tillerkänna
enskilda individer skadestånd eller annan ekonomisk kompensation.
Allmänna kommentarer
Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättigheternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade
kunskap antar kommittén allmänna kommentarer (general comments),
som bland annat närmare tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna.
Arbetet i Sverige
Mellanstatliga framställningar
Enligt artikel 41 i konventionen finns möjligheter för konventionsstater
att framföra klagomål till kommittén om att en annan konventionsstat
inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna
måste ha erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar.
Klagomål i enlighet med denna artikel har dock aldrig framförts av
någon konventionsstat.
Rättigheterna som slås fast i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter skyddas i Sverige till stor del av regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Dessutom är rättegångsbalken och brottsbalken av stor vikt. De rättsvårdande myndigheterna,
såsom Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen, har alla en viktig funktion när det gäller att respektera individens
mänskliga rättigheter. För att kontrollera respekten för rättigheterna
spelar de nationella domstolarna en viktig roll. Individer kan även vända
sig till Justitieombudsmannen, JO, för att påtala att en myndighet eller
annat offentligt organ har handlat i strid med lagen. Läs mer om arbetet i
Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
Konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter
Sammanfattning
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna antogs
av FN:s generalförsamling 1966. Konventionen behandlar rättigheter som
rätten till arbete, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och rätten till utbildning. Stater som anslutit sig till konventionen ska till fullo
utnyttja sina tillgängliga resurser för att säkerställa att konventionens rättigheter gradvis förverkligas. För att främja konventionens förverkligande
finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att
övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av
deras rapporter.
Inledning
Utarbetandet av konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter påbörjades redan 1948 men antogs först 1966 av FN:s generalförsamling. Sverige har ratificerat konventionen. I april 2007 har 156 stater
förbundit sig att följa konventionen.
Rättigheterna i konventionen
Stater som anslutit sig till konventionen ska utnyttja alla sina tillgängliga
resurser för att säkerställa att konventionens rättigheter förverkligas (artikel 2). Förverkligandet av rättigheterna får dock ske gradvis med hänsyn
till att det ofta krävs stora ekonomiska resurser för att rättigheterna ska
kunna förverkligas fullt ut. Det innebär att konventionens krav får anpassas efter vilken stat det är fråga om. Olika åtgärder måste vidtas men
åtgärder på lagstiftningens område nämns särskilt.
I samma artikel anges att konventionsstaterna ska garantera att konventionens rättigheter får utövas utan åtskillnad av något slag på grund av ras,
hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller
social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. De diskri-
8
9
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
mineringsgrunder som räknas upp är inte uttömmande och därför kan
även andra diskrimineringsgrunder, såsom funktionshinder och sexuell
läggning, omfattas av artikelns tillämpning. Även om konventionen ger
staterna visst handlingsutrymme när det gäller hur mycket resurser som
ska satsas på förverkligandet av en viss rättighet får rättigheterna aldrig
genomföras på ett sätt som på olika grunder diskriminerar en individ.
Exempel på rättigheter som slås fast i konventionen är rätten till arbete
(artikel 6), rätten till social trygghet (artikel 9), rätten till en tillfredsställande levnadsstandard (artikel 11), rätten till bästa uppnåeliga hälsa
(artikel 12) och rätten till utbildning (artikel 13).
Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
De flesta övervakningskommittéer som är knutna till FN:s olika konventioner om mänskliga rättigheter har fått sitt mandat från respektive
konvention. Det gäller inte Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som istället bildades 1987 direkt av FN:s Ekonomiska
och sociala råd (ECOSOC). I praktiken arbetar dock denna kommitté
på samma sätt som övriga övervakningskommittéer. Kommittén främjar
efterlevnaden av konventionens rättigheter genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Arton experter, som är valda
av konventionsstaterna för en period på fyra år, arbetar i kommittén. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag
av sina länder.
Granskning av konventionsstaters rapporter
Kommitténs huvudsakliga funktion är att övervaka tillämpningen av
konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i de stater
som har tillträtt den. Det sker genom att konventionsstaterna lämnar in
rapporter om åtgärder som vidtagits för att upprätthålla och respektera
konventionens rättigheter. Utifrån rapporten och den dialog som sedan
förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör
skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma
med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
rättigheter i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade
bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och
beröm samt rekommendationer vad gäller statens efterlevnad av konventionens innehåll.
Allmänna kommentarer
Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättigheternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade
kunskap antar kommittén allmänna kommentarer (general comments),
som bland annat närmare tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna.
Frågan om enskilda klagomål
De senaste åren har frågan om ett fakultativt protokoll till konventionen
om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter diskuterats. Ett protokoll skulle möjliggöra för individer att klaga på sin stat för att den inte
skyddar individens ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En arbetsgrupp som upprättades 2003 under den dåvarande FN-kommissionen
för mänskliga rättigheterna har nyligen utarbetat ett första utkast till ett
sådant protokoll.
Arbetet i Sverige
Rättigheterna som slås fast i FN:s konvention om ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheter skyddas i svensk lagstiftning bland annat genom
regeringsformen men också av socialförsäkrings- och arbetsmarknadslagstiftningen samt av lagar såsom socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och skollagen. En rad myndigheter, såsom Socialstyrelsen, Försäkringskassan, Arbetsmarknadsstyrelsen, Skolverket och länsstyrelserna,
liksom kommuner och landsting har alla en viktig funktion när det gäller
Sveriges åtaganden enligt konventionen. För att kontrollera respekten för
rättigheterna spelar de nationella domstolarna en viktig roll. Individer kan
även vända sig till Justitieombudsmannen, JO, för att påtala att en myndighet eller annat offentligt organ har handlat i strid med lagen. Handi-
10
11
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
kappsombudsmannen, HO, som har till uppgift att bekämpa diskriminering på grund av funktionshinder är ytterligare en tillsynsmyndighet. Läs
mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
Konventionen om rättigheter för personer
med funktionshinder
Sammanfattning
Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder antogs av
FN:s generalförsamling 2006. Konventionsstaterna ska vidta olika typer av
åtgärder, såsom lagstiftning och utbildningsinsatser, för att personer med
funktionshinder ska kunna åtnjuta medborgerliga och politiska men även
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Rättigheter för personer med
funktionshinder finns fastslagna i andra internationella instrument men
denna konvention samlar rättigheterna i ett enda instrument och kommer
att användas som en komplettering till de övriga konventionerna. Till konventionen hör ett fakultativt protokoll som behandlar individuella klagomål
avseende konventionskränkningar. För att främja konventionens förverkligande kommer det att finnas en övervakningskommitté vars huvudsakliga
uppgift består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst
genom granskning av deras rapporter.
Inledning
Utarbetandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder påbörjades 2001. Konventionen antogs 2006 av FN:s generalförsamling. Det fakultativa protokollet för individuella klagomål antogs
samtidigt. Sverige undertecknade konventionen och det fakultativa protokollet i mars 2007. Konventionen har ännu inte trätt i kraft (april 2007).
Rättigheterna i konventionen
Konventionen ger ett ramverk för att säkerställa att personer med funktionshinder inte utsätts för diskriminering och att detta ska speglas i lagstiftning och praxis. Personer med funktionshinder ska kunna åtnjuta sina
medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Konventionen ger inga nya rättigheter till personer med funktionshinder
utan samlar dessa rättigheter som finns fastslagna i andra instrument i ett
enda internationellt instrument.
12
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
13
Fakultativa protokollet
Det fakultativa protokollet antogs samtidigt som konventionen och ger
enskilda eller grupper av individer klagorätt till kommittén för rättigheter
för personer med funktionshinder.
Kommittén för rättigheter för personer med funktionshinder
Staters efterlevnad av rättigheterna i konventionen främjas bland annat
genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Genom den övervakningskommitté som upprättats i enlighet med
konventionen, kommittén för rättigheter för personer med funktionshinder, ska staternas efterlevnad av konventionen kontrolleras. Kommittén
kommer att, till att börja med, bestå av 12 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga
egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder.
Kommittén ska övervaka hur rättigheterna respekteras i konventionsstaterna genom granskning av staternas rapporter, klagomål från enskilda
eller grupper av enskilda samt genom förfrågningar till konventionsstater.
Granskning av konventionsstaternas rapporter
Enligt artikel 35 i konventionen ska alla konventionsstater lämna in en
rapport inom två år efter att de anslutit sig till konventionen. Därefter
ska staterna rapportera vart fjärde år och vidare när kommittén så önskar.
Dessa rapporter ska bland annat innehålla information om vilka åtgärder
staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter som
behandlas i konventionen. Utifrån rapporterna och den dialog som förs
med staterna, skapar sig kommittén en bild av situationen och ger förslag
till den berörda staten.
Enskilda klagomål
Enligt det fakultativa protokollet har kommittén kompetens att pröva
enskilda individers eller grupper av individers klagomål gentemot den
berörda staten om staten har anslutit sig till protokollet. En förutsättning
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
för att kunna framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat
att alla inhemska rättsmedel har uttömts.
14
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
15
Konventionen om avskaffande av alla former
av rasdiskriminering
Förfrågningar till en konventionsstat
Protokollet ger också kommittén möjlighet att på eget initiativ undersöka
påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen. Det kan
ske om kommittén mottar trovärdiga upplysningar som tyder på allvarliga
eller systematiska kränkningar av konventionens rättigheter i en som stat
som anslutit sig till protokollet.
Arbetet i Sverige
Rättigheterna som slås fast i FN:s konvention om rättigheter för personer
med funktionshinder skyddas i svensk lagstiftning bland annat genom
regeringsformen, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade,
lagen om förbud mot diskriminering, lagen om förbud mot diskriminering
av personer på grund av funktionshinder i arbetslivet, lagen om förbud
mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever,
socialförsäkringslagstiftningen, socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och skollagen. En rad myndigheter, såsom Socialstyrelsen, Försäkringskassan, Arbetsmarknadsstyrelsen, Skolverket och länsstyrelserna,
liksom kommuner och landsting har alla en viktig funktion när det gäller
Sveriges åtaganden enligt konventionen. För att kontrollera respekten för
rättigheterna spelar de nationella domstolarna en viktig roll. Individer
kan även vända sig till Justitieombudsmannen, JO, för att påtala att en
myndighet eller annat offentligt organ har handlat i strid med lagen. Handikappombudsmannen, HO, som har till uppgift att bekämpa diskriminering på grund av funktionshinder är ytterligare en tillsynsmyndighet. Läs
mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.
Sammanfattning
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering antogs
1965. Konventionsstaterna ska vidta olika typer av åtgärder, såsom lagstiftning och utbildningsinsatser, för att förhindra att människor blir diskriminerade på grund av etnisk tillhörighet. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består
i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning
av deras rapporter.
Inledning
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, rasdiskrimineringskonventionen, antogs av FN:s generalförsamling 1965.
Sverige har ratificerat konventionen. I april 2007 har 173 stater förbundit
sig att följa konventionen.
Rättigheterna i konventionen
Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna och principen om icke-diskriminering finns genomgående med i olika dokument som behandlar mänskliga rättigheter. Rasdiskrimineringskonventionen är det främsta internationella dokumentet för
att motarbeta etnisk diskriminering. Konventionen syftar till att garantera
alla människor, oavsett etniskt ursprung, deras mänskliga rättigheter.
Konventionsstaterna åtar sig att fördöma all form av rasdiskriminering och
att med alla tillgängliga medel bedriva en politik som leder till avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Konventionsstaterna förbinder sig
att skapa lagar som förbjuder rasdiskriminering samt bekämpa fördomar
som kan leda till rasdiskriminering. Med rasdiskriminering menas bland
annat varje skillnad som görs på grund av ras, hudfärg, härstamning eller
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte att inskränka åtnjutandet på lika villkor av mänskliga rättigheter på olika områden av det
offentliga livet.
Rasdiskrimineringskommittén
Staternas efterlevnad av konventionens rättigheter främjas bland annat
genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna.
Detta sker främst genom den övervakningskommitté, Rasdiskrimineringskommittén, som i enlighet med konventionen har upprättats. Kommittén
består av 18 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra
år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på
uppdrag av sina länder.
16
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
17
Mellanstatliga framställningar
Enligt artikel 11 i konventionen finns möjligheter för konventionsstater att
till kommittén framföra klagomål mot annan konventionsstat om denna
inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna
måste ha erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar.
Klagomål i enlighet med denna artikel har dock aldrig framförts av någon
konventionsstat.
Enskilda klagomål
Kommittén har möjlighet att övervaka respekten för rättigheterna genom
granskning av konventionsstaters rapporter, mellanstatliga framställningar
eller enskilda klagomål. Vidare har kommittén utvecklat de två metoderna tidiga varningsåtgärder och akuta förfaranden.
Enligt konventionens artikel 14 kan en konventionsstat erkänna kommitténs kompetens att pröva enskilda individers eller grupper av individers
klagomål gentemot den berörda staten. En förutsättning för att kunna
framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts. Sverige är ett av 51 länder (2007) som
accepterar denna typ av granskning i förhållande till rasdiskrimineringskonventionen.
Granskning av konventionsstaters rapporter
Tidiga varningsåtgärder och akuta förfaranden
Enligt artikel 9 ska alla stater som är part till konventionen lämna in en
rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter vartannat år.
I praktiken sker dock rapporteringen i regel vart fjärde år. Dessa rapporter ska bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har
vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas
i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén
en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra
aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens genomförande i
det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning
(concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt
rekommendationer till den berörda staten.
Rasdiskrimineringskommittén kom 1993 fram till att det ibland krävs att
kommittén snabbt kan agera för att förhindra allvarliga kränkningar av
konventionens rättigheter. Två olika metoder utvecklades: Tidiga varningsåtgärder (Early warning measures) utarbetades för att förhindra att
existerade problem eskalerar till en konflikt. Det kan handla om att agera
mot omfattande propagandaspridande av rashat till exempel från olika
offentliga personer. Den andra metoden är ett akut förfarande (Urgent
procedure) som tillämpas då en situation kräver omedelbar uppmärksamhet för att förhindra eller begränsa allvarliga kränkningar av konventionen.
Dessa båda metoder har använts gentemot mer än tjugo konventionsstater.
Allmänna kommentarer
Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättig-
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
heternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade
kunskap antar kommittén allmänna kommentarer eller ”general recommendations” som de i praktiken kallas för. Dessa kommentarer tolkar och
beskriver de konkreta rättigheterna.
Arbetet i Sverige
I regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009 (skrivelse 2005/06:95) redovisas bland annat
regeringens åtgärder, såsom lagstiftning och utbildningsinsatser, för att
bekämpa rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering.
Från den 1 juli 2003 gäller lagen om förbud mot diskriminering. Syftet
med lagen är att motverka diskriminering på grund av bland annat etnisk
tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning inom en rad olika områden såsom arbetsmarknadspolitisk verksamhet, start eller bedrivande av
näringsverksamhet samt i fråga om varor, tjänster och bostäder. Det finns
även lagar mot diskriminering på dessa grunder inom arbetslivet
och högskolan.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, ska verka för att etnisk
diskriminering inte förekommer i samhället. DO ska även genom råd
och på annat sätt medverka till att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta till vara sina rättigheter. Ombudsmannen ska vidare genom
överläggningar med myndigheter, företag och organisationer samt genom
opinionsbildning, information och på annat liknande sätt ta initiativ till
åtgärder mot etnisk diskriminering. En viktig uppgift som DO har är att
se till att de nämnda lagarna efterlevs.
Det finns även straffbestämmelser mot olaga diskriminering och hets mot
folkgrupp. Anmälningar om dessa brott görs till polis och i vissa fall till
Justitiekanslern, JK.
Läs mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter
i Sverige.
18
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
19
Konventionen om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor
Sammanfattning
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
antogs av FN:s generalförsamling 1979. Konventionen ger ett ramverk för
att säkerställa lika rätt för kvinnor och män. Till konventionen hör ett
fakultativt protokoll som framförallt ger individer, eller grupper av individer, klagorätt vad gäller kränkningar av konventionens rättigheter. För
att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté
vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av
konventionen främst genom granskning av deras rapporter.
Inledning
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, kvinnodiskrimineringskonventionen, antogs 1979 av FN:s generalförsamling.
Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll, som framförallt ger enskilda individer eller grupper av individer klagorätt. Sverige
har ratificerat konventionen liksom det fakultativa protokollet. I juni 2007
har 185 stater förbundit sig att följa konventionen.
Rättigheterna i konventionen
Konventionen ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och
män och den lyfter fram staternas skyldighet att i lagstiftning och praxis
förhindra alla former av diskriminering av kvinnor på grund av kön.
Staterna ska vidta olika åtgärder, inklusive lagstiftning, för att säkerställa
kvinnors fulla utövande och åtnjutande av de mänskliga rättigheterna.
Konventionsstaterna har möjlighet att genomföra tillfälliga åtgärder som
gynnar kvinnor, till exempel positiv särbehandling, för att säkerställa att
kvinnor kan åtnjuta de mänskliga rättigheterna till fullo.
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
20
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
21
Fakultativa protokollet
Enskilda klagomål
Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll, som ger
enskilda individer eller grupper av individer klagorätt till kommittén mot
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, kvinnodiskrimineringskommittén. Protokollet ger också kommittén möjlighet att på eget
initiativ undersöka påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i
konventionen (läs mer nedan).
Kvinnodiskrimineringskommittén har också behörighet att i enlighet med
det fakultativa protokollet ta emot och pröva klagomål från enskilda individer eller grupper av individer. För att en framställan ska kunna prövas
krävs bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, dvs. att den
enskilde först sökt få upprättelse på nationell nivå genom att vända sig
till domstol. Utifrån den information som inkommit från klaganden och
från den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter som sedan
framförs till staten liksom till den klagande.
Kvinnodiskrimineringskommittén
Staternas efterlevnad av konventionens rättigheter främjas bland annat
genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna.
Detta sker främst genom den övervakningskommitté, kvinnodiskrimineringskommittén, som i enlighet med konventionen har upprättats. Kommittén består av 23 experter, valda av konventionsstaterna för en period
på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte
på uppdrag av sina länder.
Kommittén övervakar hur rättigheterna respekteras i konventionsstaterna
genom granskning av staternas rapporter, klagomål från enskilda eller
grupper av enskilda samt genom förfrågningar till konventionsstater.
Granskning av konventionsstaters rapporter
Enligt artikel 18 ska alla konventionsstater lämna in en rapport ett år
efter att de anslutit sig till konventionen och därefter vart fjärde år.
Dessa rapporter ska bland annat innehålla information om vilka åtgärder
staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter
som behandlas i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs
med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar
sig kvinnodiskrimineringskommittén en bild av situationen i landet. Inför
förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer,
att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende
situationen för kvinnor och deras mänskliga rättigheter i det aktuella
landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding
observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten.
Förfrågningar till en konventionsstat
Protokollet ger också kommittén möjlighet att på eget initiativ undersöka
påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen. Det kan
ske om kommittén mottar trovärdiga upplysningar som tyder på allvarliga
eller systematiska kränkningar av konventionens rättigheter i en stat som
anslutit sig till protokollet.
Allmänna kommentarer
Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättigheternas innebörd och praktiska genomförande.
Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer
eller ”general recommendations” som de i praktiken kallas för. Dessa kommentarer tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna.
Jämställdhetsarbetet i Sverige
Regeringens målsättning är att jämställdhetsaspekten ska genomsyra alla
delar av regeringens politik. Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Jämställdhetsarbetet ska vara en del av det ordinarie
politiska och verkställande arbetet.
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
I Sverige finns flera ombudsmän som lyder under regeringen och vars
uppgifter har anknytning till de mänskliga rättigheterna. Jämställdhetsombudsmannens, JämO, huvuduppgift är att se till att jämställdhetslagen
efterlevs. Jämställdhetslagen har till ändamål att främja kvinnors och
mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt
utvecklingsmöjligheter i arbetet. JämO ska även genom rådgivning och
information verka för jämställdhet inom skolväsendet, högskolan, arbetsmarknadsutbildningen och andra utbildningsformer. JämO ska också
bevaka efterlevnaden av lagen om likabehandling av studenter i högskolan.
Läs mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter
i Sverige.
22
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
23
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning
Sammanfattning
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning antogs av FN:s generalförsamling 1984. Konventionen syftar till att förhindra tortyr och skapa ett system av garantier
för att den som utför eller har utfört tortyr ska bestraffas. Till konventionen
hör numera också ett fakultativt protokoll som syftar till att etablera ett
nationellt och internationellt besöks- och inspektionssystem för att motverka företeelsen av tortyr eller liknande behandling på platser där personer
hålls frihetsberövade. För att främja konventionens förverkligande finns en
övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka
staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter.
Inledning
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning, tortyrkonventionen, antogs 1984 av FN:s
generalförsamling. Konventionen har kompletterats med ett fakultativt
protokoll som syftar till att etablera ett nationellt och internationellt
besöks- och inspektionssystem för att motverka företeelsen av tortyr eller
liknande behandling på platser där personer hålls frihetsberövade. Sverige
har ratificerat konventionen liksom det fakultativa protokollet. I april
2007 har 144 stater förbundit sig att följa konventionen.
Rättigheterna i konventionen
Förbudet mot tortyr kan i dag sägas vara en folkrättslig regel som stater
inte kan avtala bort och som är bindande för alla stater oavsett om de
tillträtt några konventioner om mänskliga rättigheter.
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
Tortyrkonventionen definierar närmare denna folkrättsliga regel och syftar
till att förhindra tortyr och skapa ett system av garantier för att den som
utför eller utfört tortyr ska bestraffas. Enligt konventionen är tortyr varje
handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller
psykiskt, medvetet tillfogas en annan person. Handlingen ska utföras av
eller på uppdrag av en person som företräder staten och i ett visst syfte,
till exempel för att framtvinga en bekännelse.
I konventionen finns ett uttryckligt förbud mot utvisning av en person till
ett land där det finns välgrundade skäl att tro att han eller hon blir utsatt
för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling.
Fakultativt protokoll
I december 2002 antog FN:s generalförsamling ett fakultativt protokoll
till tortyrkonventionen. Protokollet, som trädde i kraft den 22 juni 2006 ,
syftar till att stärka möjligheterna att förebygga tortyr. Ett preventivt besöks- och inspektionssystem etableras för att motverka tortyr, m.m. på de
platser där personer hålls frihetsberövade. För detta ändamål ska dels en
internationell underkommitté till FN:s kommitté mot tortyr, tortyrkommittén, inrättas, dels ska anslutande stater säkerställa att det finns ett eller
flera nationella organ som utför motsvarande uppgift. Underkommittén
består tillsvidare av tio oberoende experter som utsetts för en period av
fyra år. Sverige ratificerade protokollet i september 2005.
Tortyrkommittén
Staternas efterlevnad av tortyrkonventionens rättigheter främjas bland
annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker främst genom den övervakningskommitté, tortyrkommittén, som har upprättats i enlighet med konventionen. Kommittén
består av tio experter, valda av konventionsstaterna för en period på två
år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på
uppdrag av sina länder.
Kommittén har möjlighet att övervaka respekten för rättigheterna genom
granskning av konventionsstaters rapporter, förfrågningar till konventionsstater, mellanstatliga framställningar eller enskilda klagomål.
24
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
25
Granskning av konventionsstaters rapporter
Enligt artikel 19 ska alla stater som är part till konventionen lämna in en
rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter vart fjärde år.
Dessa rapporter ska bland annat innehålla information om vilka åtgärder
staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera rättigheterna i
konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén
en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter
om sin syn på situationen avseende genomförandet av konventionen i det
aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning
(concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt
rekommendationer till den berörda staten.
Förfrågningar till en konventionsstat
Får kommittén tillförlitlig information om att tortyr systematiskt används
på en konventionsstats territorium har kommittén möjlighet att uppmana
den berörda staten att samarbeta för den närmare granskningen av denna
information (artikel 20).
Mellanstatliga framställningar
Enligt artikel 21 finns möjligheter för konventionsstater att till kommittén
framföra klagomål mot annan konventionsstat om denna inte har fullgjort
sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar. Klagomål i enlighet
med denna artikel har dock aldrig framförts av någon konventionsstat.
Enskilda klagomål
Enligt tortyrkonventionens artikel 22 kan en konventionsstat erkänna
kommitténs kompetens att pröva enskilda individers klagomål gentemot
den berörda staten. En förutsättning för att kunna framföra enskilda
klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel
har uttömts, det vill säga att den enskilde först sökt få upprättelse inom
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
landet, till exempel genom att vända sig till domstol. Utifrån den information som inkommit från klaganden och från den berörda staten utarbetar
kommittén sina synpunkter som sedan framförs till staten liksom till
den klagande. Kommitténs synpunkter publiceras också och är därmed
tillgängliga för allmänheten. Synpunkterna är dock inte rättsligt bindande
och kommittén kan inte tillerkänna enskilda individer skadestånd eller annan ekonomisk kompensation.
Allmänna kommentarer
Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionen samlar kommittén en djup och bred kunskap om bland annat konventionens praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar
kommittén allmänna kommentarer (general comments), som kan användas som stöd för konventionsstaterna i deras arbete med att genomföra
konventionen.
Arbetet i Sverige
Det skydd mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning som slås fast i konventionen motsvaras i svensk
lagstiftning främst av regleringar i regeringsformen men också till exempel
i lagar som berör polisen och kriminalvården. Myndigheter som Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen och Statens institutionsstyrelse har alla
en viktig funktion när det gäller Sveriges åtaganden enligt konventionen.
De nationella domstolarna har en viktig kontrollfunktion. Vidare kan
individer vända sig till Justitieombudsmannen, JO, för att påtala att en
myndighet eller annat offentligt organ har handlat i strid med tortyrförbudet. Läs mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter
i Sverige.
26
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
27
Konventionen om barnets rättigheter
Sammanfattning
Konventionen om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling
1989. Konventionen innehåller både medborgerliga och politiska rättigheter och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Till konventionen
hör två fakultativa protokoll. Det första behandlar frågor om barn i väpnade konflikter. Det andra handlar om handel med barn, barnpornografi
och barnprostitution. För att främja konventionens förverkligande finns
en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att
övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av
deras rapporter.
Inledning
Konventionen om barnets rättigheter, barnkonventionen, antogs 1989 av
FN:s generalförsamling. Konventionen har kompletterats med två fakultativa protokoll, ett som avser barn i väpnade konflikter och ett som
avser handel med barn, barnpornografi och barnprostitution. Sverige har
ratificerat konventionen liksom de båda protokollen. Ingen konvention
om mänskliga rättigheter har fått sådant gensvar som barnkonventionen. I
april 2007 har 192 stater förbundit sig att följa konventionen. Bland dessa
stater saknas Somalia och USA som endast har undertecknat den.
Rättigheterna i konventionen
Barnkonventionens budskap kan sammanfattas med att barn är fullvärdiga
medlemmar i samhället, har egna mänskliga rättigheter och ska respekteras. Konventionen är inriktad på individen, det enskilda barnet och
innehåller både medborgerliga och politiska rättigheter och ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter. Särskild hänsyn tas till barnets utsatthet
och sårbarhet vilket kommer till uttryck i de rättigheter som syftar till att
ge barnet skydd mot övergrepp och utnyttjande. Vidare behandlas rättigheter som syftar till att barnet ska få sina grundläggande behov tillfreds-
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
ställda samt barnets rätt att delta i samhällslivet, att uttrycka sina åsikter
och bli tagen på allvar.
Konventionen om barnets rättigheter bör ses som en helhet, där alla artiklar är viktiga och bidrar till denna helhet. Konventionen innehåller dock
fyra principer som ska vara styrande för tolkningen av övriga artiklar, men
som också har en egen självständig betydelse:
•• Inget barn får diskrimineras på grund av härkomst, kön, religion, funk
tionshinder eller andra liknande skäl (artikel 2).
•• Barnets bästa ska vara vägledande vid allt beslutsfattande och vid alla åtgärder som rör barn och unga (artikel 3).
•• Barn och unga ska tillåtas att utvecklas i sin egen takt och utifrån sina egna förutsättningar (artikel 6).
•• Barn och unga ska ges möjlighet att framföra och få respekt för sina åsikter i frågor som berör dem (artikel 12).
Fakultativa protokoll
Det första fakultativa protokollet, som behandlar frågor om barn i väpnade konflikter, ålägger staterna att vidta alla genomförbara åtgärder för
att personer under 18 år inte ska delta direkt i fientligheter. Åldern för
obligatorisk rekrytering höjs från 15 till 18 år jämfört med barnkonventionen. Vidare åläggs stater att höja åldersgränsen vid frivillig rekrytering
från nuvarande 15 år med erkännande att personer mellan 15 och 18 år
har rätt till särskilt skydd.
Det andra fakultativa protokollet, som behandlar frågor om handel med
barn, barnprostitution och barnpornografi, syftar till att stärka genomförandet av barnkonventionen, framförallt artiklarna 34 och 35. Dessa
artiklar behandlar skydd av barn mot alla former av sexuellt utnyttjande
och övergrepp samt förhindrande av försäljning och handel med barn.
28
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
29
Kommittén för barnets rättigheter
Efterlevnaden av rättigheterna främjas bland annat genom möjligheten att
kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker främst genom den övervakningskommitté, kommittén för barnets rättigheter, som
i enlighet med konventionen har upprättats. I dag arbetar 18 oberoende
experter i kommittén. De är valda för en period på fyra år och de tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder.
Granskning av konventionsstaters rapporter
Kommitténs huvudsakliga funktion är att övervaka tillämpningen av
barnkonventionen i de stater som har tillträtt den. Det sker genom att
konventionsstaterna lämnar in rapporter med information om åtgärder
som vidtagits för att upprätthålla och respektera konventionens rättigheter. Detta ska ske två år efter tillträdet till konventionen och därefter vart
femte år. Utifrån rapporten och den dialog som sedan förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén
en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra
aktörer, såsom enskilda organisationer och FN-organ, att inkomma med
skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens
rättigheter i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade
bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och
beröm samt rekommendationer till den berörda staten.
Allmänna kommentarer
Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättigheternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade
kunskap antar kommittén allmänna kommentarer (general comments),
som bland annat närmare tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna.
Enskilda klagomål
Det finns ingenting i konventionstexten som formellt öppnar för individuella klagomål till kommittén från enskilda barn eller deras talespersoner.
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
De övervakningskommittéer som har möjlighet att ta upp enskilda klagomål gentemot konventionsstater kan dock redan i dag granska klagomål
relaterade till barnkonventionen förutsatt att klagomålet för övrigt faller
inom kommitténs mandat.
30
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
31
Konventionen till skydd för alla människor
mot påtvingade försvinnanden
Sammanfattning
Barnets rättigheter i Sverige
Allt sedan barnkonventionen ratificerades av Sverige 1990 har en rad
olika åtgärder vidtagits för att öka kunskapen om konventionen och för att
anpassa lagstiftningen till dess krav. Den senaste lagstiftningen är den nya
lagen om förbud mot diskriminering och kränkande behandling av barn
och elever som trädde i kraft den 1 april 2006. För att säkerställa barnets
rättigheter krävs en kombination av åtgärder: lagstiftning, effektiva styrmedel, opinionsbildning, utbildning och information. Såväl domstolar och
myndigheter som kommuner och landsting ska ta hänsyn till de rättigheter som slås fast i barnkonventionen.
Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden
antogs av FN:s generalförsamlingen 2006. Konventionen behandlar förbud
mot påtvingad försvinnande och syftar till att bland annat förebygga, undersöka, förhindra och återgälda offer vid fall av påtvingade försvinnanden. För
att främja att konventionens förvekligande finns en övervaktningskommitté
vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av
konventionen främst genom granskning av deras rapporter.
Inledning
Till grund för regeringens politik inom området ligger den nationella strategin för att förverkliga barnkonventionen. Strategin godkändes av riksdagen 1999 och har därefter vidareutvecklats i en skrivelse till riksdagen
2004. Målet med strategin är att barnkonventionen och dess intentioner
ska finnas med i allt beslutsfattande som rör barn.
Utarbetandet av konventionen till skydd för alla människor mot påtvingande försvinnanden påbörjades 2002 och konventionen kunde antas år
2006 av FN:s generalförsamling. Sverige undertecknade konventionen i
februari 2007. Konventionen har ännu inte trätt i kraft (april 2007).
Barnombudsmannen har till uppgift att företräda barns och ungdomars
rättigheter och intressen mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen. Barnombudsmannen ska gentemot kommuner, landsting
och myndigheter driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av
barnkonventionen. Barnombudsmannen ska särskilt uppmärksamma att
lagar och författningar och deras tillämpning stämmer överens med barnkonventionen. Barnombudsmannen rapporterar varje år till regeringen om
sin verksamhet och lämnar förslag på hur barns villkor kan förbättras.
Läs mera om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter
i Sverige.
Rättigheterna i konventionen
Konventionens förbjuder påtvingade försvinnanden och kräver att konventionsstaterna kriminaliserar sådana handlingar i sina lagstiftningar. Med
påtvingade försvinnanden menas hemlighållande anhållande, häktning,
bortförande eller annan form av frihetsberövning utförda av representanter för staten eller individer eller grupper av individer som handlar med
statens bemyndigande, stöd eller godkännande. Konventionen behandlar
straffrättsligt ansvar för personer i både överordnad och underordnad
ställning, nationella och internationella preventiva åtgärder, utlämning
och internationellt samarbete. Konventionen syftar till att förebygga,
undersöka och förhindra förekomsten av påtvingade försvinnanden samt
kompensera offer för påtvingade försvinnanden.
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
32
FN:S KONVENTIONER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
33
Kommittén mot påtvingande försvinnanden
Akuta förfaranden
Staternas efterlevnad av konventionen främjas bland annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker
främst genom den övervakningskommitté, kommittén mot påtvingande
försvinnanden, som i enlighet med konventionen ska upprättas. Kommittén ska bestå av 10 experter, valda av konventionsstaterna för en period
på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte
på uppdrag av sina länder. Kommittén ska ha möjligheten att övervaka
att konventionens artiklar efterföljs genom granskning av konventionsstaternas rapporter, mellanstatliga framställningar och enskilda klagomål.
Vidare ska kommittén kunna vidta akuta humanitära åtgärder och fältundersökningar samt uppmärksamma FN:s generalförsamling på påtvingade
försvinnanden som är av vidsträckt och systematisk karaktär.
Individer med direkt anknytning till det påtvingade försvinnandet kan
begära att Kommittén mot påtvingade försvinnanden vidtar åtgärder för
att söka och hitta den försvunna. Kommittén kan kräva information av
konventionsstaten och att denna gör allt för att den försvunna personen
ska hittas.
Granskning av konventionsstaternas rapporter
Alla stater som är part till konventionen ska lämna in en rapport inom
två år efter tillträdet till konventionen. Dessa rapporter ska bland annat
innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera artiklarna i konventionen. Utifrån rapporterna
ska kommittén skapa sig en bild av situationen och ge kommentarer och
förslag till den berörda staten.
Mellanstatliga framställningar
Enligt artikel 32 i konventionen är det möjligt för konventionsstater att till
kommittén framföra klagomål mot en annan konventionsstat om att denna inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna
måste ha erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar.
Enskilda klagomål
Enligt konventionens artikel 31 kan en konventionsstat erkänna kommitténs kompetens att pröva enskilda individers eller grupper av individers
klagomål gentemot den berörda staten. En förutsättning för att kunna
framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts.
Uppmärksamma FN:s generalförsamling
Om det finns goda grunder för att anta att påtvingade försvinnanden sker
i vidsträckt och systematisk form och därmed utgör brott mot mänskligheten kan kommittén, via FN:s generalsekreterare, uppmärksamma FN:s
generalförsamling på problematiken.
Arbetet i Sverige
Svensk lagstiftning skyddar den enskilde mot godtyckligt frihetsberövande bland annat genom regeringsformen och polislagen. Individer kan
bland annat vända sig till Justitieombudsmannen (JO) för att påtala att
någon har frihetsberövats i strid med lagen. Sverige har även ratificerat
den internationella brottmålsdomstolens stadga som anger att påtvingade
försvinnanden utgör brott mot mänskligheten om de är av vidsträckt och
systematisk karaktär. Läs mera om arbetet i Sverige i utbildningshäftet
Mänskliga rättigheter i Sverige.
Utrikesdepartementet
Integrations- och
jämställdhetsdepartementet