Mänskliga rättigheter och anti-diskriminering i Östeuropa

Mänskliga rättigheter och anti-diskriminering i Östeuropa
Lagar mot diskriminering har under de senaste åren antagits i flera länder i Östeuropa, men räcker
det? Under ett seminarium den 16 februari på Kungliga myntkabinettet i Stockholm berättade
människorättsaktivister från Ukraina, Georgien, Armenien och Ryssland om deras arbete i en region
där utrymmet för det civila samhället i flera länder krymper. Seminariet organiserades av Sveriges
Belarusier, UN Association of Sweden, Kvinna till Kvinna Foundation, RFSL, RFSU, PRO Global,
Östgruppen och Forum Syd.
– Efter alla nya lagar mot diskriminering trodde vi att något skulle förändras i Ukraina, men det har
det inte gjort. Lagverket finns men mekanismer för att använda det saknas, berättade Olena
Shevchenko, människorättsförsvarare och lärare.
Olena Shevchenko, arbetar för hbtiq (homo, bi, trans, queer) personers rättigheter genom
organisationen Insight som har en betydande roll både i Ukraina och internationellt. Ukraina antog
2012 en lag mot diskriminering efter påtryckningar från EU. Lagen fick kritik för sin svaghet och
omförhandlades 2014. Efter flera förhandlingar beslöt regeringen att vidga diskrimineringsgrunden
till att omfatta diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet, men endast i relation
arbetsmarknaden. Detta till skillnad från Moldavien och Georgien som lyckades skapa en
diskrimineringslag där även sexuell läggning är en diskrimineringsgrund. Kriget i östra delarna av
Ukraina samt ryska påtryckningar gavs som anledningar till varför könsidentitet och sexuell läggning
inte omfattades av en generell diskrimineringslag, berättade Olena Shevchenko.
Tamta Mikeladze från Human Rights Education and Monitoring Center berättade hur den
etnoreligiösa nationalismen växer sig stark och att den ortodoxa kyrkan har stort inflytande över
sociala och politiska processer i Georgien.
– Regeringen visar öppet sin lojalitet till den religiösa makten, vilket är ett allvarligt problem, sa
Tamta Mikeladze.
Till skillnad från Georgien och Ukraina har inte Armenien kommit överens om en plan för att
medborgarna ska kunna resa in i EU utan visum. Visumfriheten som påtryckningsmedel är därför inte
lika starkt och landet har inte antagit en särskild antidiskrimineringslagstiftning. Frågor som rör
diskriminering och jämställdhet sammankopplas ofta med en europeisk värdegrund och ses därför
som ett hot mot den armenska kulturen, sa Anna Hovhannisyan, socialarbetare från Armenien, som
arbetar med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Att Armenien 2013 fick en lag om lika
rättigheter och möjligheter för män och kvinnor är positivt, men det finns inga mekanismer som ser
till att lagen implementeras, berättade Anna Hovhannisyan.
Diskussionen kretsade kring hur länderna på ett effektivt sätt kan implementera lagarna i praktiken.
En handling som flera paneldeltagare betonade hänger samman med värderingar som måste få en
plattform i civilsamhället. Frågor kring rättigheter måste också börja ses som en fråga för hela
samhället, inte bara för de utsatta grupperna, förklarade Tamta Mikeladze.
”Vi försöker att uppfostra en mer tolerant ungdomsgeneration”
Så sa Teona Lebanidze från UN association of Georgia efter en paus i seminariet. Tillsammans med
Pavlov Lysianskyi, människorättsförsvarare från Ukraina och Svetlana Zakharova från Rysslands hbtqnätverk tog de plats på scenen för att diskutera mångfald och tolerans i Östeuropa. Teona Lebanidze
berättade att situationen i Georgien utvecklas men att civilsamhället fortfarande befinner sig i en
svår situation.
– Om vi tittar tillbaka på var vi kom ifrån har vi gjort stora framsteg sedan vi fick vår frihet från
Sovjetunionen. Vi hoppas att EU:s medlemsstater sätter krav på Georgien så att vi från civilsamhället
kan fortsätter att pusha vår regering framåt i frågor om diskriminering, sa Teona Lebanidze.
I Ryssland är situationen svår efter att flera lagar som inskränker civilsamhällets utrymme har införts,
berättade Svetlana Zakharova. Propagandalagen gör det omöjligt att ha öppna diskussioner om
homosexuellas rättigheter och lagen om oönskade organisationer förbjuder vissa organisationer att
arbeta i Ryssland.
– I Ryssland är siffrorna över hat och hatbrott helt enkelt enorma. Vi har inte någon lagstiftning för
anti-diskriminering överhuvudtaget och vi kommer troligen inte få någon snart, sa Svetlana
Zakharova.
Pavlov Lysianski, människorättsförsvarare från Ukraina berättade om situationen i de konfliktfyllda
östra delarna av Ukraina, varifrån det finns en stor andel internflyktingar vars mänskliga rättigheter
kränks. Ett problem är att folket inte känner till sina rättigheter och därför arbetar organisationen
East Human Rights Group med att försvara mänskliga rättigheter i de krigsdrabbade delarna av
Ukraina.
För att på långsikt förändra attityder och stärka civilsamhällets roll är det viktigt att arbeta med
ungdomar, betonade flera ur panelen.
– Vi har sett förändring med våra egna ögon. På ett år har jag sett hur en grupp ungdomar som var
intoleranta bli förespråkare för jämställdhet, berättade Teona Lebanidze.
Moderatorn Joanna Kurosz från Civil Rights Defenders avslutade seminariet med att tacka
paneldeltagarna för deras kamp och gav dem en påminnelse om att de hela tiden uppnår
förbättringar, även fast situationen är svår.
Text. Hanna Thorselius