Treuddar och hägnader. E18-undersökning vid

advertisement
Bilaga 5. Historisk landskapsanalys
Av Elisabeth Gräslund Berg, Kulturgeografiska
institutionen, Stockholms universitet
Även utgiven av Kulturgeografiska institutionen som
rapport 2006.
Inledning
Inför utbyggnaden av E 18 sträckan Örebro–Lekhyttan görs en rad exploateringsgrävningar. Flera av
dessa berör odlingslämningar, huvudsakligen i form
av områden med röjningsrösen. I samband med de
arkeologiska undersökningarna har dessa områden
med röjningsrösen daterats. Dateringarna varierar
från yngre bronsåldern till 1600-tal. En viktig fråga
rör den stora spännvidden i dateringarna. En annan
viktig fråga är röjningsrösenas förhållande till andra
fornlämningar, som till exempel gravar, och till landskapet som helhet. Hur ska dessa områden med röjningsrösen förstås i ett långt tidsperspektiv?
I föreliggande rapport har en analys av det historiska landskap som dessa platser är en del av gjorts.
Analysen baseras i första hand på genomgångar av
det historiska kartmaterialet, medeltida belägg och
belägg i jordeböcker från 1500-tal och framåt. Det
område som behandlas är de tre socknar som lokalerna med röjningsrösen ligger inom, det vill säga Hidinge, Vintrosa och Täby socknar. När det gäller Hidinge socken är det framför allt den så kallade landslagsdelen som behandlats. Större delen av socknens
bergslagsbygd har utelämnats i denna studie.
Rapporten består står av två delar. Den första delen utgörs av en översiktlig beskrivning och analys av
markanvändning och bebyggelsehistoria under historisk tid. Den andra delen består av mer detaljerade
genomgångar av de bebyggelseenheter som omfattas
av de arkeologiska undersökningarna.
Översikt
Det faktum att det förekommer fossil åkermark med
röjningsrösen visar att det har skett förändringar i
markanvändningen; odlingsmark har blivit gräsmark.
Många av enheterna med förhistoriska och medeltida
lämningar har vidare betydligt yngre namn, vilket tyder på någon form av brott i kontinuiteten av brukandet av de platserna. Vid Äspsätter, Västra Via och
Bengtstorp återfinns odlingsrösena i mark som idag
är skogsmark och som under de historiska kartornas tid varit ängs- och hagmark. Säbylokalen berör
idag odlad mark som även under historisk tid varit
åkermark. Centrala frågor för landskapsanalysen är
bland annat: När var den sista brukandefasen? Vilka
markanvändningsförändringar kan beläggas i det
historiska kartmaterialet och medeltida dokument?
Områdets historiska geografi
Undersökningsområdet ligger huvudsakligen inom
Närkes slättbygd, men i västra delen tar skogs- och
bergsbygd vid i en tämligen skarp övergång från slätten
till Leksbergen. Området var under såväl förhistorisk
som historisk tid ”fullkoloniserat”. Före 1800-talet
präglades Närkes slättområde av sammanhängande
sjösystem och vattensjuka marker med högre liggande områden med lätta, sandiga moränjordar. Dessa
moränjordar var attraktiva att bruka och har nyttjats
intensivt framför allt som åkermark under återkommande tidsperioder. De lägre liggande markerna var
sjöar eller sanka ängsmarker. Under 1800-talet och
början av 1900-talet gjordes kraftiga utdikningar
för att vinna mer åkermark och de sanka markerna
försvann till stor del. Bebyggelsen i området har huvudsakligen utgjorts av byar, och odlingssystemet har
framför allt varit tvåsäde. Bergsbruk har varit en viktig verksamhet i bergslagsdelen av undersökningsområdet under framför allt nyare tid, men järnhantering
har förekommit allt sedan förhistorisk tid.
Genomgång av historiska kartor
De historiska kartorna har excerperats vid Lantmäteristyrelsens forskningsarkiv vid Lantmäteriet i
Gävle. I samband med genomgången av de historiska
kartorna som finns för de tre socknarna, har fokus
legat på markanvändningsförändringar, dels explicita markanvändningsförändringar som framträder i
kartorna, dels indikationer på tidigare markanvändningsförändringar bland annat genom förekomst av
rösen i kartmaterialet utanför odlad mark. Ett annat
fokus har legat på förändringar i ägo- och bebyggelsestruktur, både explicita i kartorna och indikationer
på tidigare sådana. Totalt har cirka 175 kartor gåtts
igenom.
Explicita markanvändningsförändringar
En generell förändring i hela Sverige under framför
allt 1700-talets slut och 1800-talet var en ökning av
åkermarken på bekostnad av ängs- och hagmark.
Detta gäller också för undersökningsområdet som
helhet. Här har också funnits så kallade lindor som
delvis förekommer i 1700-talskartorna och som i
1800-talskartorna redovisas som åker.
I samband med att arronderingen av marken förändrades vid laga skiftet försvann de ägoblandade
och tegskiftade åkrarna samt den gemensamma fädriften på utmarken, och ersattes med enskilda åkrar
respektive enskilda betesmarker. Se exempelvis Säby
där den gamla fägatan togs bort vid laga skiftesförrättningen (laga skifte i Säby, Vintrosa socken, 1843–
1848, LSA S70-47:3).
Bilagor 117
Fig. 84. Rösen i Hässelkulla Storäng 1821. LSA S70-22:2. Foto: Elisabeth Gräslund Berg.
Indikationer på tidigare
markanvändningsförändringar
Allmänt sett var det mycket rösen i åkermarken i
dessa socknar i de undersökta socknarna. De indikationer på markanvändningsförändringar som har
skett redan före de historiska kartornas tillkomst är i
första hand att det på kartorna förekommer röjningsrösen utanför den då odlade åkermarken. I framför
allt de yngre kartorna förekommer också ganska ofta
att rösen utanför åkermarken karterats. Sådana rösen är alltså starka indikationer på att dessa mark­
ytor tidigare har odlats, men sedan lagts igen. I en del
fall är det fråga om rösen som låg i så kallade lindor,
vilket innebar att de emellanåt odlades även om de
vid karteringstillfället låg i linda. Den övervägande
delen rösen fanns dock i mark som på kartorna var
ängsmark och hag- eller utmark. Tydliga exempel är
bland annat i Hässelkullas Storäng ned mot Svartån
(se fig. 84), i Solbergas gärdesäng (se fig. 85) och i
Skeppstas äng (se fig. 87 och 88).
Det finns också en del rösen som tycks vara del i
en uppodling av tidigare inte odlad jord, som i Säbys
hagmark.
Karteringen av rösen utanför åkermark i historiska kartor är inte fullständig, utan i vissa kartor finns
118 Treuddar och hägnader
rösen medan de inte finns i andra. Det gäller framför
allt de äldre kartorna, där de oftast bara redovisades
inom åkermarken och då i allmänhet bara när det var
stora mängder rösen. Vid laga skiftet däremot, när
all marks odlingspotential värderades inför omarronderingen, var det mer relevant att kartera dem. Det
var då i första hand för att visa rösena som blivande
impediment i marken, på motsvarande sätt som de
redovisades i åkermarken. Detta medför att det inte
behöver vara fråga om röjningsrösen utan istället kan
vara till exempel gravar. Karteringen av rösena ger
heller inte någon kronologisk information, annan än
att de fanns vid den tidpunkt de karterades samt att
marken vid denna tidpunkt inte användes som åker.
Rösena skulle således kunna vara helt nya i samband
med förberedelse för uppodling av marken lika väl
som förhistoriska lämningar.
Rösen i lindor och i ängsmark är intressanta att
diskutera ur flera olika aspekter. En aspekt är att de
kan vara en del av ett aktivt lindbruk, det vill säga
röjning, plöjning och periodvis odling av ängen i
syfte att förbättra höskörden. Lindbruket har tidigare inte varit särskilt väl undersökt, men nyligen har
agrarhistorikern Jesper Larsson tagit ett mer samlat
grepp på frågan om hur man ska förstå lindbruket,
Fig. 85. Rösen i och runtom Solbergas åkermark 1856.
LSA S70-40:1. Foto: Elisabeth Gräslund Berg.
Fig. 86. Lanna skog med de avgärda enheterna Knutstorp,
Äspsätter, Älgkärr, Älgkärrstorp och Korsgata 1744. LSA
S29-20:1. Foto: Elisabeth Gräslund Berg.
var det förekommit, dess syfte, uppkomst och funktion. Tidigare har det framför allt varit känt som ett
särskilt Bergslags- eller Falu-fenomen, med syftet att
förbättra ängsskörden. Larsson argumenterar för att
det ska förstås som ett eget sorts jordbrukssystem,
där ängens produktivitet var viktig i sig och för boskapsproduktionen i sig, inte bara för åkerns skull.
Det ska också ha varit ett allmänt norrländskt jordbrukssystem, med vissa regionala variationer. Larsson ställer detta mot det sydsvenska jordbruket där
åkermarken varit i centrum och där odlingssystem,
träda och markanvändningen på ängs- och hagmark
organiserats för att syfta till en god produktion på
åkern (Larsson 2005). Undersökningsområdet för
landskapsanalysen vid E 18-projektet omfattar både
skogs-/bergslagsbygd och slättbygd. Större delen av
socknarna Vintrosa och Täby utgörs av den slättbygd
som varit ett av kärnområdena för den äldre forskningen om odlingssystemen (Jansson 2003. F.f.a. David Hannerberg).
Man skulle kunna tänka sig att en del av rösena
utanför den historiska åkermarken inom undersökningsområdet ingått i ett lindbruk. I den syn som
finns inom forskningen idag borde det i så fall bara
gälla bergslagsdelen av undersökningsområdet och
inte slättdelen. Detta ligger också i linje med Larssons argumentation att lindbruket är ett specifikt
norrländskt jordbrukssystem. Det ligger också i linje
med bilden av det syd- och mellansvenska odlingssystemen med markanvändningen uppdelad i åker (i
Bilagor 119
en-, två-, tre- och flersäde), äng och utmark. Det är
dock helt klart att det har förekommit lindor även
inom åtminstone Mälarbygden, men Mälarbygdens
lindor är inte närmare undersökta.
Frågan om ängsmarkens betydelse inom de historiska jordbrukssystemen har i allmänhet hamnat i
skuggan av forskningens fokus på åkermarken. De
stora ängsmarker som funnits inom undersökningsområdet före sjösänkningarna på 1800- och 1900-talen visar att stora arealer har varit ängsmark och att
denna resurs här har varit en karaktäristiskt och
mycket viktig del jordbruket här.
Det framgår vidare att det har funnits en hel del
utjordar och ängstegar som varit upptagna som egna
kamerala enheter i jordeböckerna, framför allt i ängarna längs Svartån i Vintrosa socken och på Rumboslätt i Vintrosa, Tysslinge, Gräve och Ånsta socknar.
Det finns också medeltida belägg för enskilda tegar
som var ängstegar, som till exempel den teg vid ”otyrspangh” (möjligen vid Spånga) som Julita kloster
ägde på 1400-talet och som lejdes ut för 1 pund järn
om året till kyrkoherden i Kumla socken (brev 10/8
1478 u.o. RAp or).
En annan aspekt på rösena är att de är belägg för
eller indikationer på ett äldre åkerbruk på platsen, det
vill säga att röjningen aldrig görs för något annat än
odling. De rösen som återfinns på kartorna kan inte
dateras annat än i relation till att det inte var åkermark
där vid tidpunkterna för kartorna. Igenläggning av
åkermark för att istället bruka den som ängsmark till
hö har förekommit i Bergslagen och östra Värmland
och finns belagt framför allt från 1600- och 1700-talen. Detta har hängt ihop med de stora behoven av
hö till dragdjur i bergsbruket och en omfattande boskapsskötsel (se t.ex. Jansson 2005:48). Förekomsten
av rösen kan alltså vara resultat av olika processer
under historisk eller förhistorisk tid. De kan vara resultatet av ett lindbruk, och alltså ha ingått i en form
av cirkulationsbruk där ängsmarken under vissa perioder användes som åker och därmed också röjdes
från sten. De kan även vara resultatet av övergivande
av permanent åkermark, där mark som tidigare har
odlats (under såväl förhistorisk som historisk tid) av
någon anledning har övergivits som åkermark och
övergått till ängs- eller betesmark. Sannolikt har båda
processerna verkat i området.
Förändringar i ägo- och bebyggelsestruktur
Flera av de historiska kartorna är tillkomna i samband med förändringar i ägo- och bebyggelsestrukturen. Det gäller framför allt skifteskartorna. Laga
skiftet innebar en omarrondering av ägorna. Ägandet blev i och med detta enskilt och samlat. Vid laga
skiftet skiftades även bebyggelsen ut, och flera gårdar
kom att lokaliseras utanför de tidigare bytomterna.
120 Treuddar och hägnader
Även tidigare skogsdelningar och vissa storskiften
var ganska radikala i detta avseende.
I 1600- och 1700-talskartorna förekommer också
några avgärdningar. Avgärdningar innebär att nybyggen som hade tagits upp på de gamla byarnas utmarker formellt bröts ut från moderbyarna och att
nybyggena blev egna skattlagda jordregisterenheter.
I samband med avgärdningen fastlades också avgärdaenhetens gränser mot moderbyn. Avgärdaenheter
finns på flera av de större byarnas ägoområden inom
de tre socknarna. Exempel på sådana är de avgärdade
enheterna Knutstorp, Äspsätter, Älgkärr, Älgkärrstorp
och Korsgata inom Lanna bys mark, som 1744 fick
egna specificerade, avskilda skogsmarker (se fig. 86).
Andra exempel är till exempel Svartkärr och Solberga
vid Västra Via. Det förhållandet att det förekommer
avgärdaenheter visar alltså på att förändringar har
skett i bebyggelsestrukturen före de historiska kartorna upprättades. På byarnas marker har nybyggen,
sannolikt i form av torp eller mindre gårdar, tagits
upp i en kolonisationsprocess. Det har alltså skett en
utvidgning av bebyggelse till nya områden vilket gav
upphov till en högre grad av täthet i bebyggelsen.
En indikation på tidigare förändringar i ägostrukturen är att det förekommer tvister kring gränserna
till vissa jordregisterenheter i de undersökta socknarna. Ett tydligt sådant exempel är Bengtstorp i
Täby socken, som karterades år 1723 med anledning
av att grannarna i såväl öster som väster ifrågasatte
en stor del av Bengtstorps ägoanspråk (Geometrisk
avmätning år 1723, Bengtstorp, Täby socken, LSA
S67-2:1). Ett annat exempel är Lilla Ulvgryt, också
i Täby socken, som år 1719 avrösades i samband
med Täby bys skogsdelning (Skogsdelning år 1719,
Täby by, Täby socken, LSA S67-11:1). Mellan de två
olika bebyggelseenheterna Lilla Ulvgryt och Täby
by hade alltså inte tidigare någon gräns funnits markerad. Tvister brukar förekomma där gränserna av
olika skäl är oklara, vilket ofta hade sin bakgrund i
att det har skett förändringar. Även avrösningen vid
Lilla Ulvgryt kan tolkas som att här år 1719 fanns
ett behov av att markera en tidigare odefinierad eller
omarkerad gräns.
Genomgång av jordeboksbelägg
Information om hur bebyggelsen redovisats i jordeböckerna har hämtats från OAU:s jordeboksexcerpter.
Originalmaterialet har alltså inte använts. Materialet
har excerperats för hela tidsperioden, d.v.s. 1540-tal
till 1880. Fokus har legat på belägg på bebyggelseenheters och andra kamerala enheters förekomst och
en datering av förekomsten. Fokus har vidare legat
på de olika byarna och gårdarnas jordnaturer, förändringar i antal gårdar, nytillkomst av enheter och
försvinnande av enheter. Det finns en del källkritiska
problem med jordeböckerna och jordeboksutdragen
och de siffror som presenteras ska därför läsas som
ungefärliga. Underlaget presenteras i tabell 13–16.
Jordnaturer och bebyggelsestruktur
Vid 1500-talets mitt var mer än hälften av bebyggelseenheterna i undersökningsområdet ägda av frälse
jordägare och olika kyrkliga institutioner (se tabell
13). I Vintrosa och Täby socknar var den resterande
jorden skattejord, medan det i den berörda delen av
Hidinge också fanns en andel kronojord. Kronojorden
utgjordes framför allt av nybyggen i skogsbygden.
Bebyggelsen låg huvudsakligen i byar, även om det
också fanns en hel del ensamgårdar. Vid mitten av
1500-talet låg cirka 80 % av gårdarna inom området
i byar (se tabell 14), samtidigt som ensamgårdarna
utgjorde drygt hälften av antalet bebyggelseenheter
(se tabell 15). Byarna var i många fall med mellansvenska mått mätt tämligen stora. Vid 1500-talets
mitt bestod cirka 2/3 av byarna i undersökningsområdet av 4–7 gårdar medan övriga byar bestod av
färre gårdar (se tabell 15).
Nybyggen
I jordeböckerna förekommer ett drygt tjugotal nybyggen, det vill säga bebyggelseenheter som var nyupptagna och fick skattefrihet under ett antal år för
detta. Skattefriheten var Kronans sätt att uppmuntra
till nyetableringar och ett kommande ökat skatteunderlag. Uppmaningar till nybyggen gjordes allmänt
under 1500- och 1600-talen. Särskilt hertig Karl
gjorde sådana uppmaningar i sitt hertigdöme (i vilket
Närke ingick) under 1580-talet. Nybyggen fick vidare inte förhindras och nybyggarna fick besittningsrätt
till jorden (Brunius 1980:119).
Nybyggen förekom i alla tre socknarna, och dyker upp i materialet under 1580-, 1590-, 1600- och
1610-talen, samt tre enstaka senare. De torp som dyker upp under perioden kan också vara nybyggen.
Flest nybyggen registrerades i Vintrosa socken (tolv
nybyggen) och de flesta av dem redovisades första
gången under 1590-talet (se tabell 16). Jan Brunius
har för sitt undersökningsområde i de angränsande
socknarna i söder visat att det där är markant att nybyggen främst etablerats under 1580- och 1590-talen,
och att det innebär en tydlig korrelation med hertig
Karls nybyggesuppmaningar (Brunius 1980:118ff).
fiskt ödelagda och därmed också faktiskt ödelagda
som bebyggelseenheter.
Sju noteringar om öde enheter har hittats i jordeboksutdragen. Det rör sig i alla fallen om ödejordar
i byar. De saknar angivna brukare under hela den tid
som de anges som öde i jordeböckerna. De anges som
utjordar eller som öde i de äldsta jordeböckerna (ca
1550) och upptas som aktiva enheter med brukare
allt från 1580-tal till 1715.
I OAU:s jordeboksexcerpter ingår excerperingar
från nybyggesrannsakningar 1580, i vilken flera av
nybyggena i området ingår i. Där finns ett antal anteckningar om nybyggen som uppges vara upptagna
av ”ödemarck”. Detta uttryck tolkar Brunius i andra
sammanhang som en klar indikation på en ödegård
(Brunius 1980:55). Sådana omnämnanden finns om
Korsgata, Sibbalycka (försv?), Fågelmo, Hummelbäcken, Sädbytomptar(?), Källerud samt Svalsn och
Nyhyttan.
Brunius har argumenterat för att termen ”torpestad”, som kan betyda nybygge, i de medeltida
handlingarna och jordeböckerna ofta indikerar ödegårdar, liksom att termen under 1500-talets slut blev
mycket vanlig som ödemarkering för torp (Brunius
1980:126). Termen är använd för en del bebyggelseenheter inom området, i några fall på ett sådant sätt
att det bör tolkas som en ödelagd enhet. Detta gäller
sannolikt till exempel den femte gården i Sanna by,
som under 1560- och 1570-talen angavs vara ”Enn
Törpsta, äng” och som redovisades som en utjord
brukad under Prästgården i Vintrosa.
Genomgång av medeltida belägg från området
Ingångarna till att hitta medeltida dokumentation
om området har framför allt varit OAU:s excerptsamlingar och sökningar i Svenskt Diplomatariums
huvudkartotek på Internet.
Sammantaget finns relativt få medeltida belägg
från de tre socknarna. Som regel finns ett till två brev
per decennium från 1270-talet fram till 1490-talet
bevarat. Dock finns två undantag: Dels saknas helt
belägg från området under perioden 1360–1400, dels
finns fler belägg från 1470-talet än övriga perioder.
Att det saknas belägg från 1300-talets andra hälft är
anmärkningsvärt, eftersom det generellt sett är från
1340-talet och framåt som det börjar finnas större
mängder skriftliga dokument bevarade i Sverige
(Myrdal 2004:109f).
Försvunna enheter – explicit och indikationer
Förutom etablerade och nya bebyggelseenheter finns
i jordeböckerna ibland också noteringar om öde bebyggelseenheter. Det är inte självklart hur den typen
av noteringar ska tolkas. Det kan vara fråga om att
enheterna var kameralt öde eller att de var demogra-
Typ av belägg
De äldsta skriftliga belägget är från 1200-talets slut
och utgörs av högfrälse personers testamenten, vilka
tar upp jordegendomar eller gåvor till bland annat
Strängnäs domkyrka och Riseberga kloster (DS 593
Bilagor 121
10/6 1275; DS 615 30/5 1276; DS 1722 u.d. (ca 1283–
1290); samt DS 748 24/6 1282). Från 1300-talets första hälft finns ett antal brev som berör framför allt
Vin­trosa socken. Breven visar på biskoparnas närvaro
i området genom att är daterade vid gården Götavi.
Biskoparna var också part i olika lokala jordtransaktioner i Vintrosa och Hidinge socknar (DS 1776 7/2
1311; DS 2753 24/11 1329 u.o.; DS 4032 2/2 1346;
DS 6239 a 23/2 1360). Riseberga kloster, som låg i
den angränsande Edsbergs socken, deltog i jordtransaktioner i undersökningsområdet under 1300-talets
första hälft och återkommande under 1400-talet (DS
2194 & DS 2194a 12/6 1319; DS 3522 19/10 1340;
SD 1216 19/11 1409; SD 2148 19/10 1415; brev 21/1
1480 RAp or). Från 1400-talets andra hälft finns ett
antal belägg på gårdar i undersökningsområdet i jordeböcker tillhörande olika högfrälse personer (se t.ex.
Sälvan i Arvid Trolles jordebok 1498 [H.H. 31:86]).
Flera jordtransaktioner under 1300-talets första hälft
tycks beröra lokala, ofrälse jordägare (se DS 1351
21/11 1301; DS 5922 24/6 1358). Från 1400-talet
finns vidare ett antal belägg som berör frälsepersoner av mer lokal/regional karaktär (se t.ex. brev 19/3
1440 RAp or; brev 16/8 1458 RAp or; brev 18/8 1460
H. Sk. H. IX s 25ff; brev 21/1 1480 RAp or).
Indikationer på bebyggelsestruktur
och markanvändning i medeltidsmaterialet
Några torp finns omtalade i de medeltida handlingarna. Torpet Koppartorp (idag försvunnet) skänktes
av innehavarna av Hidinge, Magnus Peterson och
hans hustru Bengta Andersdotter, för en proventa på
Riseberga kloster 1480 (brev 21/1 1480 RAp or). I
ett brev från år 1435 omtalas Vintrosatorp i ett jordabyte (brev 16/1 1435 Göksholm RAp or). I Möckelsbodar fanns ett klostertorp, som ingick i ett byte
1343 (se SD 282 15/2 1403).
I medeltidsmaterialet finns några indikationer på
att det har funnits större gårdar, möjligen huvudgårdar. I de äldre beläggen omnämns såväl Granhammar
i Vintrosa socken som Råberga i Täby socken som
”gården” Granhammar respektive ”gården” Råberga, d.v.s. inte som gårdar i dessa byar (Granhammar
brev 10/6 1275, tryckt DS 593; Råberga, avser möjligen Råberga i Täby socken, brev 30/5 1276 tryckt
DS 615 och brev 24/6 1282 tryckt DS 748). Likaså
hade biskopen gården Götavi under 1300-talets förs­
ta hälft (brev 7/2 1311 tryckt DS 1776, brev 5/7 1354
tryckt SD 5468 omtalar förhållandena år 1326 el.
1327). År 1409 skrev sig den lokale frälsemannen Peter Magnusson i Hidinge (brev 19/11 1409, tryckt SD
1216). Hidinge var alltså hans sätesgård. Det framgår då inte om Hidinge var en gård eller en by vid
denna tidpunkt. Femtio år senare gav sonen Magnus
Petersson sin hustru Bengta Andersdotter fyra gårdar
122 Treuddar och hägnader
i Hidinge, som dessförinnan varit satta i pant (Brev
18/8 1460. H. Sk. H. IX s. 25ff). Ytterligare drygt
trettio år senare donerade hustrun detta morgongåvegods, som då bestod av ”…store gordhen i hidinghe
pa hwilkin two bøndr sithia … oc ii garda i samma
by …” (brev 6/7 1494 RAp or). I fallet Hidinge finns
alltså mycket som tyder på att det har funnits en stor
huvudgård, som åtminstone tidvis har fungerat som
sätesgård. Sannolikt har det samtidigt funnits några
underlydande gårdar i samma by samt åtminstone ett
underlydande torp, vilket omnämndes ovan.
Förekomst av byar framgår av explicit av ett par
belägg, utöver de för Hidinge by ovan, nämligen från
Myckelby i Hidinge socken och Råberga i Täby socken (brev 29/4 1470 RAp or.; DSD 2148 19/10 1415;
brev 24/3 1458 RAp or.; brev 21/12 1458 RAp or).
De är alla från 1400-talet. Utöver dessa finns belägg
som bör tolkas som att det finns flera gårdar eller
gårdar och utjordar i byn, som i Skeppsta och Ulvgryt
i Täby socken (DS 2194 a 12/6 1319; 16/5 1473 RAp
or; brev 24/6 1479).
Förekomst av bergsbruk i undersökningsområdet
framkommer i ett par av de bevarade dokumenten
från 1400-talets andra hälft. Bland annat genom att
betalningar av avrad ställvis skedde i järn. År 1458
såldes Svenshyttan på Lekeberget. Brevet är skadat,
men det framgår ändå att till hyttan hörde skogar,
malmgruvor och dammsjöar och att det betalades
järn i skatt för hyttan (brev 16/8 1458? Tiveden RAp
or). Leksberg ingick i arvskiftet efter Magnus Bengtsson 1478, men då nämns inget specifikt om järnhantering (DN XVI nr 268: 17/6 1478 Västerås).
Avslutande diskussion översikten
En analys av hur de olika indikationerna och beläggen
på tidigare verksamheter, samt förändringar i markanvändning och bebyggelse, inom undersökningsområdet fördelar sig rumsligt visar att det är tydligt att
tidigare verksamheter har kommit att påverka senare
verksamheter. Av bilaga 21:2 framgår att förekomst
av områden med röjningsrösen, nybyggen och ödeläggelse av bebyggelseenheter sammanfaller. Det förekommer/har förekommit röjningsrösen utanför åkermarken på många bebyggelseenheter inom området.
Dessa områden med röjningsrösen kan härröra från
många olika tidsperioder. På flera av platserna har
också funnits namn som på något sätt har att göra
med gräsväxt, till exempel grästomter, grästegar o.s.v.
Nybyggen från 1500- och 1600-talen förekommer i
vissa delar av undersökningsområdet. Några av dessa
nybyggen sammanfaller med platser med röjningsrösen (som Falltorp, Solberga och Korsgatan). Belagda
ödelagda enheter under medeltiden och/eller under
1500-talet finns i området. Flera av dessa sammanfal-
ler i sin tur med senare nybyggen (observera att större
delen av ödebeläggen härrör från nybyggesmaterialet, och att frekvensen i sammanfallen mellan dessa i
denna undersökning till stor del grundas i vilket källmaterial som använts. Det faktum att dessa sammanfallanden finns förringas dock inte av det begränsade
källmaterialet) och ett par sammanfaller med platser
där det också finns röjningsrösen (Korsgatan), samt
även med namn som handlar om gräsväxt (Säby).
Några områden utmärker sig mer tydligt och
väcker intressanta frågor om landskapets förändring. Det första området är i västra delen av undersökningsområdet, vid de många 1500-talsnybyggena
och avgärdaenheterna norr om Vreta och Lanna som
också fortsätter längre åt nordost längs höjdkanten
nordväst om Västra Via, Östra Via och Säby. Detta
område ligger på gränsen mellan slättbygden och
bergslagsbygden, på mark som hörde till de äldre
slättbygdsbyarnas utmarker. Här har bebyggelseenheter med rötter i såväl förhistorien som medeltiden
övergivits och ödelagts i något skede för att senare
under 1500- och 1600-talen åter bebyggas som nybyggen. Alla dessa nybyggen var avgärdaenheter från
de större slättbygdsbyarna, även om de huvudsakligen var kronojord i jordeböckerna. Hur ska man då
förstå den tidigare markanvändningen och bebyggelsen där? Var de underlydande moderbyarna och
därför självklart tillhörde dessa när de övergavs eller var de jämbördiga bebyggelseenheter som när de
övergavs helt enkelt inkorporerades i kringliggande
bebyggelseenheters ägoområden? Vilken betydelse
hade ägoförhållanden och dispositionsrättigheter för
brukande, övergivande och återupptagande?
Det andra området, i östra delen av undersökningsområdet, ligger i gränsområdet mellan Täby, Vintrosa
och Ånsta socknar. Där ligger en rad 1500-talsnybyggen (Hyltran, Falltorp, Källerud, Hummelbäcken och
Fågelmon). Flera av dessa uppges vara upptagna på
ödemark, eller hade röjningsrösen utanför åkermarken i de historiska kartorna. Även här kan man ställa
frågan om vilken typ av bebyggelseenheter och vilken
markanvändning det var i området före ödeläggelsen
och på vilket sätt dispositionsrättigheter och ägande
styrt såväl övergivande som återupptagande av dessa
enheter. Några av de intilliggande bebyggelseenheterna (Bengtstorp, Hummelbäcken, Stora Ulvgryt och
Lilla Ulvgryt) är nämligen intressanta just avseende
att det senare finns oklarheter kring gränsläggning.
Att samma plats använts för odling och bebyggelse under separata men återkommande tillfällen
väcker frågor om hur man ska förstå de sociala förutsättningarna för sådana förändringar. I vems intresse
ligger förändringarna, vem möjliggör och vem förhindrar sådana förändringar? Vem sätter villkor och
vem kan agera?
Fig. 87. Detalj Skeppstas Storäng år 1786. Litt D är
”Grästegarna”. LSA S67-9:2. Foto: Elisabeth Gräslund
Berg.
Fig. 88. Detalj motsvarande ställe i Skeppstas Storäng
vid laga skiftet 1850–1853. LSA S67-9:4. Foto: Elisabeth
Gräslund Berg.
En annan fråga som kartan över undersökningsområdet väcker handlar om på vilket sätt man ska förstå
förändrad markanvändning på en plats? Antikvariskt
belagda röjningsrösen liksom indikationer i kartmaterialet visar att den uppodlade marken tidigare har
haft en annan och sannolikt även större utbredning
än den hade under 1700- och 1800-talen i delar av
området. Gemensamt för dessa områden är att de
brukats som ängs- och hagmark i det historiska kartmaterialet. I genomgången av kartmaterialet förekom
vidare ett antal namn som ”grästomt”, ”gräslycka”,
”grästegar” o.s.v. Sådana namn indikerar att marken
var/varit gräsbeväxt. Begreppet grästomt stod för antingen en särskilt avsatt yta för att ange de korrekta
måtten för de olika gårdarnas andel i byn, eller en
äldre väl reglerad tomt som behölls som måttstock
när byns bebyggelse flyttade till nya bebyggelselägen
(Sporrong 1985:113f). I dessa fall är förleden ”gräs”
något som visar att tomten användes som hage eller
slåttermark istället för som byggnadstomt. I kartmaterialet förekommer åtminstone två andra gräsnamn
som väcker vidare frågor. Dels är det centrala åkergärde i Säby som på 1777 års karta benämns ”GräsåBilagor 123
krar”, dels är det de tre–fyra tegar i Skeppstas Storäng
som kallades ”Grästegar” på en karta 1768 (se fig. 87
och 88). ”Gräsåkrarna” i Säby var vid karteringstillfället brukade som åker, d.v.s. ”gräs”-namnet tycks
inte referera till den då aktuella markanvändningen,
utan förmodligen till någon tidigare situation. I fallet
med ”grästegarna” i Skeppsta tycks namnet istället
mer rimligt i förhållande till den på kartan aktuella
markanvändningen. Men varför benämndes just bara
dessa tegar ”gräs”tegar? Även de övriga tegarna i
ängen var väl rimligen också bevuxna med gräs? Av
kartan framgår att något som skilde ut de tegar som
benämndes ”grästegar” från övriga tegar i ängen var
att det fanns ett antal rösen inom dem (se fig. 87 och
88). Hur ska detta förstås?
Generellt sett fungerar det så att genom att på något sätt bruka mark, hävdar man också någon form
av rätt till marken (se t.ex. Blomley 1994). Efter senmedeltidens ödeläggelser var det vanligt att på olika
sätt hävda ödelagd mark. Janken Myrdal har visat
att det i det medeltida materialet framstår som att
grästräda/lindbruk fick en viktig roll i den hävden
(Myrdal 2004:224ff, med en översikt över andra
forskares resultat och egna genomgångar av framför
allt senmedeltida jordeböcker). Möjligen skulle man
kunna tolka ”gräs”-namnen i Säby och Skeppsta som
indicier på ödeläggelse av tidigare odlad jord, som
hävdats vidare genom grästräda.
Mer övergripande pekar ett sådant resonemang på
betydelsen av markbundet kapital för fortsatt markanvändning. Markbundet kapital innebär att fysiska
strukturer och jordkvalitet genom tidigare (investeringar av) arbete blir en resurs för framtida verksamhet, men bunden på platsen (se Widgren in press).
Förhistoriska och senare stenröjningar inom undersökningsområdet har därför kunnat spela en stor roll
för såväl lokalisering av senare nybyggen som för ett
mer utbrett lindbruk.
En sammanfattande tolkning av markanvändningshistorien och bebyggelseförändringar i området
i det undersökta området är: Markanvändningen i
området har varit flexibelt sett i ett långt tidsperspektiv. Under såväl förhistorisk som historisk tid delar av
marken växlat mellan att ha varit åker och gräsmark.
Detta är framför allt synligt i områdets mer perifera
delar, men indikationer finns också på att systemet
har förekommit i mer centrala lägen (exemplet Säby).
Detta jordbruk har stora likheter med lindbruket,
som finns beskrivet för andra delar av Sverige. Vissa
områden lades som gräsmark redan under förhistorisk tid och har sedan aldrig odlats upp till åker igen.
Andra områden har växelvis använts som åkermark
och växelvis som gräsmark, där man alltså återkommande har återuppodlat och lagt mark som gräsmark. Återuppodlingen förlades då till redan tidigare
124 Treuddar och hägnader
odlad mark, där investeringar i form av arbete redan
hade gjorts. I samband med den senmedeltida agrarkrisen blev flera gårdar i området ödelagda. Detta
synes särskilt vanligt i de mer perifera delarna. Dessa
gårdars åkermark användes då som gräsmark av
grannbyar och granngårdar. De flesta av dessa ödelagda gårdar återupptogs under senmedeltiden eller
1500-talet, i några fall först under 1600-talet. Även
i dessa fall återvände man till mark som redan hade
varit uppodlad och där investeringar i marken redan
hade gjorts.
Analys av utgrävningslokalerna Äspsätter
(Hidinge sn), Västra Via (Vintrosa sn),
Säby (Vintrosa sn) och Bengtstorp (Täby sn)
Äspsätter, Hidinge socken
På platsen för de arkeologiskt undersökta röjningsrösena finns inte belagt någon senare bebyggelse eller odling. Platsen ligger inom Äspsätters ägor, men
i östra delen sträcker sig röjningsröseområdet öster
om gränsen till Västra Via (gränsen utgör också sockengräns).
Äspsätter är äldst belagt år 1597, då som ett nybygge (kyrkojord). Fram till 1600-talets första hälft
är det bokfört som ett torp, och från 1640-talet som
ett ¼-hemman. Efter vad som framkommit i stickprov
av husförhörslängder från 1700-talets slut, fanns vid
den tiden tre hushåll i Äspsätter.
I kartmaterialet finns platsen karterad enligt följande:
• På G. Thoringhs småskaliga karta från år 1688
(LSA S8:9) finns Äspsätter markerat med en hussymbol. Inget finns markerat vid RAÄ 88.
• År 1738 anges Äspsätters inägomark på en
skogsdelningskarta (LSA S29-20:1).
• På laga skifteskartan 1795 (LSA S29-48:1) anges
området som äng, ”[Litt.] 12. Södra ängen”. Det
område som motsvarar det nordvästraboplatsområdet är markerat som litet mindre bördig
äng, litt. 13.
• På häradskartan år 1864–1867 är området äng
till Äspsätter.
Äspsätter var ett avgärdahemman på Lanna by enligt karta 1738 års karta. Utöver Äspsätter var även
Älgkärr (2 hemman), Älgkärrstorp, Korsgatan och
Knutstorp avgärdade enheter från Lanna.
Analys och tolkning. Vid Äspsätter har de arkeologiska undersökningarna (av RAÄ 88, RAÄ 109 och
RAÄ 110, Hidinge socken; samt RAÄ 78, Vintrosa
socken) visat på en markanvändning med åkerbruk
under såväl bronsålder, romersk järnålder, vikingatid,
medeltid och 1500–1600-tal. Här finns också lämningar efter flera hus från romersk järnålder och folk-
Fig. 89. Inägor Äspsätter, Hidinge socken, år 1738.
LSA S29-20:1. Foto: Elisabeth Gräslund Berg.
Fig. 90. Inägor Äspsätter, Hidinge socken, år 1795.
LSA S29-48:1. Foto: Elisabeth Gräslund Berg.
vandringstid, eventuellt också från vikingatid. Den
senare kända markanvändningen på platsen har varit
som gräsmark – slåttermark. Det i kartorna kända
Äspsätter är belagt som nybygge år 1597. Möjligen
skulle den sista röjningsfasen i 14C-dateringarna kunna hänföra sig till den nybyggnadsfasen, men eftersom det senare kända Äspsätter inte hade sin odlade
mark där odlingsröseområdet är beläget, kan det också handla om någon annan röjningsinsats. Som analysen av hela undersökningsområdet i de tre socknarna
ovan visade, etablerades en flera av 1500-talets nybyggen på mark som hade varit brukad tidigare under
medeltiden. Dateringarna av den fossila åkermarken i
Äspsätter visar att samma förhållande gällde här.
Området med fossil åkermark härrör alltså från en
gård som fanns på platsen redan under förhistorisk
tid. Möjligen har marken sedan tidvis använts som
gräsmark, för att åter vara åkermark under medeltiden. Under medeltidens senare del ödelades gården
och marken blev gräsmark, sannolikt hävdad under
en granngård eller grannby. Under 1500-talets senare
del återkoloniserades Äspsätter och delar av den tidigare åkermarken återuppodlades medan annan mark
förblev gräsmark. Det är den mark som förblev gräsmark som idag ligger som fossil åkermark.
En intressant fråga i detta fall är hur kopplingen
mellan den arkeologiskt dokumenterade markanvändningen under förhistorisk tid–medeltid och den
senare historiskt kända markanvändningen hänger
samman.
Vid en etablering av ett nybygge måste dessa områden med tidigare stenröjda ytor, i gränsområdet mellan den bebyggda slätten och bergslagens skogsmark,
rent resursmässigt ha varit fördelaktiga att ta i anspråk. Här fanns redan ett grundarbete investerat i
marken, eftersom det inte krävdes samma förarbete
innan marken kunde börja odlas. Dessutom kan
gräsväxten ha varit god i området, om det var så att
platsen hävdats som gräsmark genom slåtter och/eller
bete, vilket innebar goda materiella förutsättningar
för boskapshållningen parallellt med uppodlingen.
Frågan är hur man ska se på de sociala och ägorättsliga förutsättningarna för detta händelseförlopp.
Det enda vi säkert vet är att Äspsätter under 1700-talet var en avgärdaenhet från Lanna by. Lanna by
måste alltså antingen i slutet av 1500-talet vid nybygget, eller redan tidigare, ha varit den fastighet varpå
det upplåtits mark till bebyggelse här. Dispositionsmässigt skulle man kunna tänka sig att ägare och/eller brukare från Lanna by, i egenskap av intilliggande
grannar, var de som tog över hävden av ett ödelagt
medeltida ”Äspsätter”, något som man i andra fall
kunnat konstatera vid medeltida ödeläggelse. När det
gäller äganderätten kan det varit så att det förhistoriska/medeltida ”Äspsätter” inte var en självständig
bebyggelseenhet utan att det även då på något sätt
lydde under Lanna by – som någon form av torp,
landbogård eller dylikt. Alternativt skulle en ägosituation med samma ägare till Lanna by och till ett
självständigt medeltida ”Äspsätter” kunna innebära
Bilagor 125
en möjlighet till att ”Äspsätter” efter ett övergivande
inte bara hävdades av Lanna utan även ägorättsligt/
bebyggelseenhetsmässigt inkorporerades i Lanna.
Västra Via, Vintrosa socken
På platsen för de arkeologiskt undersökta röjningsrösena vid RAÄ 52 finns belagt odling under 1800-talet.
Platsen ligger inom Västra Vias ägor. Medeltida belägg skiljer inte på Östra och Västra Via, det kommer
först i 1500-talets jordeböcker. De medeltida belägg
som finns är i Karl Knutssons jordebok från 1400-talets mitt (1457/1459) och senare under 1400-talets
slut i Jöns Ulfssons Roos jordebok 1498.
Fig. 91. Området för RAÄ 52. Västra Via,
Vintrosa socken, år 1699. LSA S70-51:1. Foto: Elisabeth
Gräslund Berg.
Fig. 92. Området för RAÄ 52. Västra Via,
Vintrosa socken, år 1740. LSA S70-51:2. Foto: Elisabeth
Gräslund Berg.
126 Treuddar och hägnader
Enligt 1500-talets jordeböcker bestod Västra Via av
fem frälsehemman, medan Östra Via bestod av tre
skattehemman och ett kyrkohemman. Ett av frälsehemmanen i Västra Via var då halvt och benämndes
Östervia. Alla skattehemmanen i Östra Via blev på
1500-talets slut förmedlade till halva hemman. Ett av
dem var dock i sin första notering på 1550-talet en
skatteutjord ”1 öde jord i Östra Via” utan omnämnande av brukare.
I kartmaterialet finns platsen karterad enligt följande:
• År 1699 var det skog (LSA S70-51:1). Området
är på kartbilden illustrerat med höjder samt med
orden ”Ahl och Sanck Gran Skough”. Öster om
det aktuella området finns på kartan 1699 fullt
med mindre enskilda hagar, små åkervretar, inhägnade ängar och lindor. Flera av dessa har särskilda namn som Hoppahagen, Stoorhagen, Steenhagen, Nyhagen, Aplahagen, (?)Twättebacken,
Gubbehagen, Margaretas Lycka. Allmänt om
skogen 1699 sägs att hemmanen har ”nödtorftigt
Muhlbete sampt fånge skough och Wedebrandh
som består af gran, tall och ahl skough. Ingen
timber eller Biörke skough hwar af Lööf kunde
hämptas för sina kreatur, doch lijk wähl hämptas
någre tiågh ahl lööf af dhen små och unge skougen, åhllon, book eller Lÿnn skough finnes intet
på denna uthmarcken.”
• År 1740 förrättades en skogsdelning på Västra
Via (S70-51:2). Vid denna avsattes också skog till
avgärdaenheterna Solberga och Svartkärr. Svartkärr fick området mellan vägen till Lannafors
och Wästgiöthawägen. Området söder därom,
fram till Landswägen, uppges på kartan vara
”Afhugen Marck Til föredne af åboerne dehlt,
har warit med gran och Ahlskog bewäxt”. Området söder om Landswägen (Swartkierrsbacken)
delades. Det uppges bestå af ”små ahlskog med
någon ung gran ibland tienlig til Bränsle”. Nordost därom delades området mellan hagarna och
Wästgiötawägen.
• År 1786 avsattes skog från Västra Via och Östra
Svartkärr til Trumslagarbostället Västra Svartkärr (LSA S29-35:1). Vid det tillfället avsattes
också ersättningsskog till Östra Svartkärr. Detta
berör den västra delen av RAÄ 52.
• Vid laga skiftet år 1839 var det aktuella området
till stor del uppodlat (LSA S70-51:6). Dessutom
finns på denna karta rösen utanför den mark
som odlades 1839 – norrut i skogsmarken.
I beskrivningen benämns markytorna ”skog”
resp ”hage”. Rösena omnämns inte i de områdena. Vid detta tillfälle avsätts också en plats för
”grusgrav”/”sandtag” i det aktuella området.
Analys och tolkning. Området vid RAÄ 52 i Västra
Via liknar det angränsande Äspsätter genom att odlings- och bebyggelselämningarna härstammar från
flera olika tidsperioder, där den yngsta är 1500–1600tal. Här i Västra Via har dock området åter tagits i
bruk för odling under 1800-talet. I de arkeologiska
undersökningarna har konstaterats att det inte verkar ha nyanlagts några rösen då, utan att man istället
byggt vidare på dem som fanns sedan tidigare.
Det finns inte skriftligt belagt något 1500-talsnybygge just på denna plats, men såväl det angränsande
Svartkärr i väster som Solberga i nordost är kända
som nybyggen från 1610-talet. Runt åkermarken i
Solberga finns på senare kartor en mängd rösen, som
skulle kunna indikera att 1600-talets nybygge föregåtts av tidigare faser av röjning för odling även där.
I så fall finns en hel ”zon” med äldre röjningsrösen
som övergivits som åkermark, men åter tagits i anspråk under senare perioder (1500–1600-tal respektive 1800-tal) från Äspsätter i väster till Solberga i
öster. Troligen sträcker sig den än längre åt väster
(Knutstorp o.s.v.) och följer topografin åt öster/nordost åt Västra och Östra Tomta, Rastorp o.s.v.
Både i Äspsätter och i Västra Via finns det arkeologiskt belagd verksamhet från 1500-talet i form
av odlingsrösen och bebyggelselämningar, men som
inte motsvarar de skriftligt belagda nybyggena från
1500-talets slut och 1600-talets början. Hur ska detta
förstås? Är de nybyggen som vi möter i det kamerala
materialet och som levt vidare som etablerad bebyggelse bara en andel av en betydligt mer omfattande
nybyggesverksamhet? Eller är 1500-talslämningarna
en äldre fas, som istället visar på en period av ganska
hastiga förändringar i bebyggelse och markanvändning under just 1500-talet?
Eftersom det vid RAÄ 52 inte är fråga om någon
senare, historiskt känd, egen bebyggelseenhet, måste
man här istället resonera om möjligheten att den
eventuella förhistoriska/medeltida bosättningen här
helt gått upp i (Västra) Via, eller redan tidigare var en
del av samma by. I 1600- och 1700-talets kartor finns
öster om läget för RAÄ 52 ett område med många enskilt innehavda åker- och beteshagar. Det är ovanligt
med så många enskilda hagar så förhållandevis tidigt
som 1600-talets slut, även om det kan förekomma.
Hagarna har egna namn och varje gård i Västra
Via har ett antal av dem som enskilt ägda eller som
ägda tillsammans med en annan granne. Många av
hagarna uppges ligga på utmarken, men har jord av
god svartmylla. I den allmänna beskrivningen av byn
står i kartan 1699 att dessa hagar ”…doch för Weder
giälningh icke andra kunna Betiena;…”. Det skulle
kunna tydas som att gårdarna i Västra Via egentligen inte tycker sig ha särskilt mycket nytta av dem
och inte heller kan hyra ut dem mot betalning. Det
Fig. 93. Området för RAÄ 52. Västra Svartkärr,
Hidinge socken, år 1789. LSA S29-35:1. Foto: Elisabeth
Gräslund Berg.
Fig. 94. Området för RAÄ 52. Västra Via, Vintrosa
socken, år 1839. LSA S70-51:6. Foto: Elisabeth
Gräslund Berg.
innebär då att hagarna sannolikt inte fanns där av
brukningstekniska skäl. En tolkning till att hagarna
fanns där skulle då kunna vara att detta var jord tillhörande en övergiven enhet, som delats upp mellan
gårdarna i Västra Via. Det är vidare i detta område
som SAU grävt ut RAÄ 84 med järnframställningsplatser, järnåldershus och kanske medeltida hus. En
vidare kontextuell analys av detta är då viktig.
Bilagor 127
En central fråga för att förstå bebyggelseutvecklingen
och markanvändningen i området över tid är naturligtvis hur de olika bosättningarna och aktiviteterna
förhållit sig till varandra – om de existerat samtidigt
eller avlöst varandra kronologiskt samt vilka typer
av relationer de haft till varandra när det gäller rättigheter till resurser och avkastning. Det krävs vidare
undersökningar för att besvara dessa frågor. Vad som
kan konstateras är åter att äldre verksamheter på
platsen haft en påverkan på senare tiders bebyggelse
och markanvändning.
Säby, Vintrosa socken
Platsen för de arkeologiska undersökningarna av
RAÄ 93 ligger inom Säby bys historiska inägomark.
Säby finns belagt i en jordebok från medeltidens
slut (C13). Eftersom Säby är ett vanligt ortnamn i
närområdet och i hela södra Sverige, är det svårt att
med säkerhet bestämma om de övriga möjliga medeltida beläggen verkligen handlar om just detta Säby.
I 1500-talets jordeböcker framträder Säby med 2
skattehemman och 1 ödejord. Ödejorden angavs under 1500-talet omväxlande som frälsejord, biskopsjord och kronojord. År 1562 angavs en brukare på
ödejorden (vilket uppgetts för de övriga två gårdarna
redan tidigare) och från 1600-talets början bokfördes
det som ett torp och senare ¼ hemman.
Fig. 95. Inägor Säby, Vintrosa socken, år 1638.
LSA S1:153. Foto: Elisabeth Gräslund Berg.
Fig. 96. Inägor Säby, Vintrosa socken, år 1777.
LSA S70-47:2. Foto: Elisabeth Gräslund Berg.
128 Treuddar och hägnader
I kartmaterialet framträder platsen på följande vis:
• Äldsta kartan över Säby är från år 1638 och
finns inbunden i en geometrisk jordebok (LSA
S1:153). Åkermarken var då indelad i fyra gärden, utan särskilda namn. Gärdena A + B var
lika stora som gärdena C + D. Det aktuella området var odlat på kartan, dock inte ända ned
till gränsen i väster. Kartan visar röjningsrösen i
åkermarken, men de tycks vara schablonmässigt
placerade och utformade i de delar av åkern där
de är markerade. Tre gårdar är markerade på
kartan och de var belägna på samma bytomt som
senare. Tomten var vid denna tid inte lika stor åt
öster som senare och inte heller tycks grästomten
väster om bytomten vara lika stor som den var
senare.
• Säbys inägor storskiftades 1777 (LSA S70-47:2).
Markslaget vid platsen för RAÄ 93 är på denna
karta huvudsakligen åkermark, och ned mot
gränsen i väster är vägområdet helt redovisad
som åkermark (till skillnad från 1638 års karta).
Byn bestod vid denna tid av två hela hemman
och ett ¼ hemman (den senare är Mellangården).
Åkermarken var indelad i tre gärden: Norra gärdet (motsvarar C år 1638), Södra gärdet (motsvarar D år 1638) och Västra gärdet (motsvarar
A + B år 1638). Jämfört med 1638 är bytomten
Fig. 97. Inägor Säby, Vintrosa socken, år 1843–1844.
LSA S70-47:3. Foto: Elisabeth Gräslund Berg.
Fig. 98. Detalj av RAÄ 92-området ur LSA S1:153,
S70-47:2 och S70-47:3.
Bilagor 129
utvidgad något åt öster och likaså är grästomten
i väster större. På kartan anges många namn på
åkrar och lindor. Inom undersökningsområdet
berörs från väster till öster åkrar som benämns
”Fredagar och Leråkrar”(nr 12), ”Gräsåkrar”
(nr 11), ”Sand- och backåkersskiftet” (nr 6) samt
”Ladstens- och Walbiörkåkrar med Leråkersflaten” (nr 5).
• Vid laga skiftet 1843–1844 (LSA S70-47:3) hade
åkermarken expanderat ytterligare på ängens
bekostnad, men mängden rösen var fortfarande
mycket stor. Antal gårdar och tomternas utformning var desamma som vid storskiftet.
Analys och tolkning. Vid Säby har de arkeologiska
undersökningarna visat på olika hus från framför allt
äldre järnålder, odlingslämningar – med äldsta dateringen till vendeltid – och en mycket ovanlig, vikingatida gravkulle. Platsen för detta är i mark som åtminstone under de senaste 400 åren har varit brukad som
åker. På kartorna från år 1638 och framåt är detta en
central del av Säby bys inägor. Åkermarken brukades
i ägoblandning inom gemensamma gärden för de tre
gårdarna i byn fram till laga skiftet vid 1800-talets
mitt. Röjningsrösen finns markerade i den mesta av
byns åkermark i stor omfattning under både 1600-,
1700- och 1800-talen.
I storskifteskartan från år 1777 finns angivet en
rad marknamn för åker och äng, som kan vara viktiga i analysen av platsen. Åkern väster om vägen kallas där för ”Gräsåkrar”. Ortnamnselementet ”gräs”
brukar tolkas i betydelsen att ”där växer gräs” eller
”riklig gräsväxt” (Hellberg 1967:210f). Kombinationen av gräs och åker framstår ändå som märklig, så
till vida att det inte är gräs man vill ha växande på
åkern utan andra grödor. Det skulle kunna syfta på
att en del av gräsmarken odlats upp, eller att åkern
huvudsakligen använts som linda för gräsväxt men
emellanåt odlades. Ordet ”grästomt” brukar tolkas
antingen som en aldrig bebyggd tomt använd som
måttstock för byamålet och brukad för slåtter/bete,
eller alternativt som en äldre, övergiven tomt, bevarad som måttstock och nu gräsbevuxet, kanske brukad för slåtter/bete. Namnet ”Gräsåkrar” år 1777
borde därför kunna indikera att just denna åkermark
antingen vid något tillfälle tagits upp av gräsmark
och/eller vid något tillfälle lagts igen för gräsväxt.
En sådan tolkning hade förefallit som sakmässigt
ganska enkel och trovärdig, om detta åkerstycke legat mer perifert i förhållande till övrig odlingsjord,
eller om det bara funnits som åker under en kortare
tid (d.v.s. bara på någon av de tre kartorna). Säbys
”Gräsåkrar” 1777 har, av det övriga kartmaterialet
att döma, varit kontinuerligt odlad central åkermark
under 400 år Dessutom finns förhistoriska dateringar
130 Treuddar och hägnader
av röjningsrösen och odlingsverksamhet här, vilket
gör att man kan ställa sig frågande till tolkningen.
Det finns dock i 1500-talets jordeböcker – d.v.s. i en
mellanperiod mellan de dateringar av förhistoriska
lämningar och 1600-talets karta – anteckningar om
ödejord i Säby. Av de tre gårdar i byn som fanns under 1600-talet och framåt omnämns bara två år 1549
och 1554, och under åren 1555–1610 omnämns två
gårdar och en ödejord. Det visar att det har förekommit ödeläggelse i byn, åtminstone kring 1500-talets
mitt. Finns det då något samband mellan dessa noteringar om ödeläggelse och 1700-talets marknamn?
En hypotes skulle kunna vara att en eller flera gårdar
i byn drabbats av ödeläggelse under medeltid eller
1500-talets början och att de resterande gårdarna
då inte förmådde eller behövde bruka all åkermark,
utan lade igen en del som istället hävdades som gräsmark. Så småningom togs marken i bruk som åker
igen, kanske samtidigt som eller efter det att den öde
enheten i byn också åter togs i bruk.
Den ödeläggelse som finns belagd från 1500-talets mitt kan vara en viktig pusselbit i förståelsen av
kronologin på platsen och i tolkningen av relationen
mellan den förhistoriska bebyggelse och odling som
belagts vid RAÄ 93 och den historiskt kända byn
Säby.
Bengtstorp, Täby socken
Det aktuella området utgörs av ett gravfält samt röjningsrösen. Det ligger inom Bengtstorps ägor.
Bengtstorp är äldst belagt i jordeböcker på
1590-talet, då det utgjorde ett kronotorp, senare
ett ¼ hemman. I jordeböckerna benämns det Äsperödh fram till 1640, därefter Äspsätter, men namnet
Bengtstorp återfinns åtminstone i kartmaterialet från
1700-talet.
I kartmaterialet finns platsen karterad enligt följande:
• Bengtstorp finns karterat vid ett tillfälle, år 1723
(S67-2:1). Bengtstorps ägogränser blev då ifrågasatta i såväl väster av Humlebäcken och som
i öster av Stora Ulvgryt. Det östra tvisteområdet
(Litt C på kartan) ville Stora Ulvgryt hävda fram
till hägnaden vid skogskanten i väster, medan
Bengtstorp ville hävda området fram till vägen
(Litt D) i öster. Området C, i vilket det utgrävda
gravfältet ligger, beskrivs inte närmare i kartan
än den text på kartbilden som säger ”Gran Skog
i Ländig Marck”. Det finns inte några rösen eller råmärken som markerar var gränserna går.
Området F betecknas i kartan som ”Siön Gran
Skog” och sägs vara tillräckligt för Bengtstorp. I
väster rör det sig om ett betydligt större tvisteområde, som sträcker sig längs Humlebäcks inägor
fram till gränsen mot Falltorps inägor och upp
till Rumboslätten och Ånsta sockengräns. Tvisten hänvisas till domstol (domböcker från denna
häradsrätt och finns inte bevarade från denna tid
på Landsarkivet i Uppsala). Att döma av senare
kartor fick Humlebäck området i väster, medan
Bengtstorp kunde hävda området fram till vägen
D i öster.
Analys och tolkning. Det undersökta området
RAÄ 34 och RAÄ 35 i Bengtstorp omfattar i första
hand ett gravfält med treuddar och andra stensättningar från förromersk tid, romartid och folkvandringstid. På samma höjd som gravfältet fanns i den
västra delen röjningsrösen som daterats till 1100-tal
och röjda ytor. Även en hägnad uppe på höjden vid
gravfältet har daterats till 1100-talet. På en höjd väster därom, norr om Humlebäcken, har bebyggelse
från äldre järnålder grävts ut och i samma område
finns röjningsrösen (RAÄ 97 Vintrosa) som daterats
till tidig medeltid.
Bakgrunden till den kartering av Bengtstorp som
gjordes år 1723 var tvistiga gränsförhållanden mellan Bengtstorp och Humlebäcken i väster respektive
mellan Bengtstorp och Stora Ulvgryt i öster. Sådana
tvister och oklara ägoförhållanden har ofta sin grund
i att det skett förändringar i ägostrukturen, där resultatet av förändringen antingen var oklart eller där
vissa parter inte gett förändringarna full legitimitet.
Den tvist om gränsdragningarna som finns på kartan
1723 hänvisades alltså vidare till häradsrätten. Om
man jämför denna karta med häradskartan tycks det
som att Humlebäcks och Stora Ulvgryts anspråk fått
rätt.
I diskussionen av det större undersökningsområdet lyftes området kring Bengtstorp fram för att det
karaktäriseras av många 1500-talsnybyggen, ödeindikationer och äldre röjningsrösen. Bengtstorp är
äldst belagt med namnet Äsperud från år 1597 då det
var ett torp. Det finns varken noteringar om explicit
nybygge eller att det skulle finnas några ödeindikationer just här. Humlebäcken som angränsar i väster är
äldst belagt som utjord vid 1500-talets mitt, och upptogs 1583 av ödemark som ett nybygge. Falltorp är
ett nybygge äldst belagt 1594, Hyltran är äldst belagt
som torp 1589 och sedan som nybygge från 1597.
Fågelmon är belagt som ett nybygge upptaget av ödemark år 1583, Källerud är belagt som ett nybygge
upptaget av ödemark 1585 och Tredingskullen äldst
belagt som ett torp 1597. Ulvgryt, som är den enda
bebyggelseenheten i Bengtstorps närhet som finns belagt under medeltiden, är i jordeböckerna upptaget
som två olika enheter, men uppträder som mantalssatta först 1620/1630. Före dess är åtminstone (Stora) Ulvgryt en utjord. Brukaren av utjorden i Ulvgryt
har också brukat åkrar i Halvesta(?) och Roskälla i
Fig. 99. Bengtstorp, Täby socken år 1723. LSA S67-2:1.
Foto: Elisabeth Gräslund Berg.
Ånsta socken (Jordeboksutdrag Täby och Vintrosa
socknar, Örebro län, OAU, SOFI).
Ulvgryt är belagt under medeltiden i samband med
olika testamenten och köp av jord (DS 1722 1283
u.d. u.o., möjl SDhk 1330000h, 16/5 1473 Torshälla RAp or., 2/7 1474 Strängnäs RAp or., 24/6 1479
Telge RAp or). Flera av dessa är från 1470-talet, då
biskop Hans i Strängnäs köpte jord för att donera till
en mässa han instiftade i domkyrkan i Strängnäs och
även Magdalena Karlsdotter (Bonde) donerade jord
i Ulvgryt dit. I det första köpet är det fråga om en
hel gård med tomt och åker och äng och i donationen uppges den ränta som Ulvgryt bör avkasta. I den
tilläggsdonation som Magdalena Karlsdotter gjorde
handlar det om två öresland jord. Det finns inget i
detta som tyder på att det då skulle ha varit fråga om
ödejord eller ödelagda bebyggelseenheter. Eftersom
Ulvgryt omtalas som en hel fungerande gård är det
heller inget som förklarar varför detta bara var en
utjord vid 1500-talets mitt.
Särskiljandet på Stora och Lilla Ulvgryt finns inte
belagt förrän från 1600-talets mitt och framåt. Stora
Ulvgryt finns inte karterat förrän på häradskartan,
medan Lilla Ulvgryt finns med på en karta från 1719
över Täby by (LSA S67-11:1 1719). Det är en skogsdelning och i samband med den avrösas Lilla Ulvgryt
från Täby, inom vars bygränser Lilla Ulvgryt då uppges ha legat. Detta är litet anmärkningsvärt, eftersom
det inte är fråga om en avgärdning från Täby by och
inte heller omtalas som en korrigering av en existerande gräns. Lilla Ulvgryt framstår som en egen självständig bebyggelseenhet, men inom Täby by. Detta är
Bilagor 131
alltså ytterligare en indikation på oklara ägoförhållanden i Bengtstorps närområde.
De dateringar som finns av röjningsrösena vid
gravfältet i Bengtstorp är till tidigmedeltid, sedan är
det först från senmedeltid som vi har några skriftliga
belägg i området. Vid denna tid var Ulvgryt en gård
samt en jordegendom på två öresland. Därnäst är
det en bild från 1500-talets slut som träder fram. Då
tycks hela området kring Bengtstorp vara omstrukturerat, med en mängd nybyggen och mindre torp,
varav en hel del var upptagna av ödemark. Dessutom
var det oklara gränsförhållanden mellan de olika
bebyggelseenheterna långt in på 1700-talet. För att
kunna svara på vad som hänt här krävs ytterligare
undersökningar, men så här långt är det helt klart att
det har skett tämligen drastiska förändringar både i
landskapsutnyttjandet och förutsättningarna för det.
Utifrån de mycket sporadiska hållpunkter som finns
från medeltid och 1500-tal kan man möjligen hypotetiskt tänka sig att detta kanske skett först under
tidigt 1500-tal. Det skulle i så fall stämma med Jan
Brunius bild av bebyggelse- och befolkningsutvecklingen i de angränsande socknarna i söder. Han ser
framför allt 1520- och 1560-talen som perioder av
bebyggelseförändringar som ödeläggelse, vilket han
menar kan hänga samman med krigssituationer (Brunius 1980).
Referenser
Blomley, N. 1994. Law, Space and the Geographies
of Power. The Guilford Press. New York/London.
Brunius, J. 1980. Bondebygd i förändring. Bebyggelse och befolkning i Västra Närke ca 1300–1600.
Bibliotheca Historica Lundensis XLV. Det Nordiska Ödegårdsprojektet Publikation nr 9. CWK
Gleerup/Lund.
DN = Diplomatarium Norvegium.
DS = Diplomatarium Suecanum.
H. H. = Historiska Handlingar.
H. Sk. H. = Handlingar Rörande Skandinaviens Historia.
Hellberg, L. 1967. Kumlabygdens ortnamn och
äldre bebyggelse. Kumlabygden: Forntid – nutid
– framtid: 3. Kumla.
Jansson, U. 2003. Örebro. Ett län med många landskap. Program för kulturmiljövården i Örebro
län del 2. Länsstyrelsen Örebro län. Publikationsnr 2002:22.
132 Treuddar och hägnader
– 2005. ”Till salu några tunnor spannmål, några
pund ost och smör”. Odlingssystemens ekonomiska dimension i östra Värmland. I: Jansson,
U. & Mårald, E. (red.) Bruka, odla, hävda. Odlingssystem och uthålligt jordbruk under 400
år. Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden
nr 33. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.
Stockholm.
Larsson, J. 2005. Den norrländska jordbruksfrågan.
Lindbruk i södra Norrland och Dalarna. Bebyggelsehistorisk Tidskrift 49/2005. Från slott och
koja. Red. Rosemarie Fiebranz.
LSA = Lantmäteristyrelsens Arkiv, Lantmäteriet,
Gävle.
Myrdal, J. 2004 (2003). Digerdöden, pestvågor och
ödeläggelse. Ett perspektiv på senmedeltidens
Sverige. Andra upplagan: nätpublicering. Avdelningen för agrarhistoria. Uppsala.
OAU = Ortnamnsarkivet, SOFI (Språk- och Folkminnesinstitutet), Uppsala.
RAp or = Riksarkivets pergamentsbrev. (Fotostatkopior UUB.)
SD = Svenskt Diplomatarium.
Sporrong, U. 1985. Mälarbygd. Agrar bebyggelse
och odling ur ett historisk-geografiskt perspektiv.
Meddelanden serie B 61, Kulturgeografiska institutionen Stockholms universitet. Stockholm.
Widgren, M. In press. Pre-colonial Landesque Capital: A Global Perspective. I: Hornborg, A. Martinez-Alier, J. & McNeill, J. R. (red.). Rethinking
Environmental History: World-System History
and Global Environmental Change. AltaMira
Press, Walnut Creek.
Övrigt
Lantmäteristyrelsens arkiv, Forskningsarkivet, Lantmäteriet. Gävle. Äldre lantmäteriakter för Hidinge socken, Örebro län. Äldre lantmäteriakter
för Vintrosa socken, Örebro län. Äldre lantmäteriakter för Täby socken, Örebro län.
Ortnamnsarkivet, Språk- och Folkminnesarkivet.
Uppsala. Äldre namnbelägg för Hidinge, Vintrosa och Täby socknar i Örebro län.
Jordeboksutdrag för Hidinge, Vintrosa och Täby
socknar i Örebro län.
Uppsala Landsarkiv, Uppsala. Knista Kyrkoarkiv:
Husförhörslängder Knista och Hidinge socknar
1775–1793.
Uppsala Universitetsbibliotek, Carolina Rediviva.
Uppsala. Fotostatkopior av Riksarkivets pergamentsbrev.
Tabell 13. Jordnaturer ca 1550 i undersökningsområdet. I antal gårdar och i procent.
Socken
Skattejord
Frälsejord
4
21
10
35
35 %
Hidinge (del av)
Vintrosa
Täby
Totalt
I procent
Kronojord
Kungsjord
Totalt
12
Kyrko-, biskopsoch klosterjord
4
7
0
27
6
7
25
25 %
19
7
30
30 %
0
0
7
2
0
2
2 %
48
24
99
Fr och ky sammantaget
7 %
56 %
Källa: Jordeboksutdrag för Hidinge, Vintrosa och Täby socknar, Örebro län, OAU, SOFI.
Tabell 14. Antal gårdar i som låg i ensamgårdar respektive byar
inom undersökningsområdet ca 1550. I antal gårdar och i procent.
Socken
Hidinge
(del av)
Vintrosa
Täby
Totalt
I procent
Ensam- Gårdar i byar Gårdar i byar Gårdar i byar Gårdar i byar Gårdar i byar Gårdar i byar
gårdar
om 2 gårdar
om 3 gårdar
om 4 gårdar
om 5 gårdar
om 6 gårdar
om 7 gårdar
6
0
0
4
5
0
14
14
3
23
21 %
6
2
8
7 %
6
3
9
8 %
0
0
4
4 %
20
0
25
23 %
Totalt
29
6
12
18
17 %
0
7
21
19 %
52
27
108
Källa: Jordeboksutdrag för Hidinge, Vintrosa och Täby socknar, Örebro län, OAU, SOFI.
Tabell 15. Byar och ensamgårdar inom undersökningsområdet ca 1550.
I antal byar och i procent.
Socken
Hidinge
(del av)
Vintrosa
Täby
Totalt
I procent
Ensam­
gårdar
6
Byar om 2
gårdar
0
Byar om 3
gårdar
0
Byar om 4
gårdar
1
Byar om 5
gårdar
1
Byar om 6
gårdar
0
Byar om 7
gårdar
2
Totalt
14
3
23
55 %
3
1
4
10 %
2
1
3
7 %
0
0
1
2 %
4
0
5
12 %
1
2
3
7 %
0
1
3
7 %
24
8
42
2–3 gårdar
0
5
2
7
37 %
4–7 gårdar
4
5
3
12
63 %
Antal byar med
Hidinge (del av)
Vintrosa
Täby
Totalt
I procent av antalet byar
10
Källa: Jordeboksutdrag för Hidinge, Vintrosa och Täby socknar, Örebro län, OAU, SOFI.
Bilagor 133
Tabell 16. Nybyggen och äldre torp, sockenvis.
Hidinge sn (del av)
Ekeberg 1
Högsätter 1
Korsgatan 1
Knutstorp 1
Smedstorp 1
Svartkärr 1
Äspsätter 1
Sättran 2
Första
år
1605
1610
1594
1594
1605
1610
1597
1605
Sista
år
1615
1615
1621
1615
1615
1615
1621
1621
Nybygge
eller torp
ny
ny
ny
ny
ny
ny
ny
Qvarntorp 1
Skärmartorp 1
Sättran 1
Älgkärrstorp 1
Häradslyckan
1554
1554
1555
1554
1554
1555
1555
1555
1555
torp
kr (e 56 sk)
torp
kr (e 56 sk)
torp kr ± -(e 56 sk)
torp
kr
torp
kr
Vintrosa socken
Sista
år
1615
1615
1621
Nybygge
eller torp
ny
ny
ny
Jordnatur
Brunsvik
Falltorp 1
Fågelmo 1
Första
år
1594
1594
1591
Hummelbäcken 1
1591
1621
ny
kr
Hyltran 1
Rastorp 1
1597
1597
1621
1621
ny
ny
kr
kr
Solberga 1
Stenkulla 1
Svartkärr 1
Svinbron 1
Tomta Västra 1
Tomta Östra 1
Kjätslevad 1
Ängetorp 1
1610
1615
1615
1597
1594
1594
1615
1630
1621
1621
1621
1615
1621
1621
ny
ny
ny
ny
ny
ny
torp
torp
kr
kr
kr
kr
kr
kr
ky
kr
Täby socken
Sista
år
1615
Nybygge
eller torp
ny
Jordnatur
Hagabytorp
Första
år
1605
Källerud
1597
1615
ny
kr
Källtorp
1605
1615
ny
kr
Stenslätt nybygge
tillökt
Engelsmanstorp
1650
ny
kr
Vad quarn
1581
1605
ny
sk
Prästebol
1560
1615
torp
ky
Tredingskullen
1597
1630
torp
kr
Stora Ulvgryt
1555
1621
utj
ky
Äspsätter
1597
1630
trp
kr
Svalsn
1580
Är opt anno 84 af ödemarck.
Nÿhÿttan
1580
Opt anno 85 af ödemarck.
1623
Jordnatur
ky
ky
ky
ky
ky
ky
ky
kr
kr
kr
Korsgata optt anno etc. 84 aff ödemarck.
Per ib Korsgata optt anno 84.
Står under Nyhyttan vissa år.
Obs. finns antecknat redan 1594.
Qvartorph optt 83; Qvarnetårp går i skatt 90.
Skermaretorp optt 85; Skermaretårp togz 84 går i skat 91.
Sibbalyckia optt anno 86 aff ödemarck; Sibbelöcke går i skatt 93.
Kommentar (bl.a. i nybyggesrannsakning 1580)
Benämns Fall och Falla. 1594: ”tillbåcht 94, till skatt 95”.
Foglemo ett torp, ehr optagitt af ödemarck ao 83. Bör skatta anno
88, går i skatt 90. Tillöcht 90.
(1555–56 utj ky). Humblebeck ett torp ehr uptagett af ödemarck
anno 83, Bör skatta anno 88, går i skatt anno 90.
(1589–94 torp kr)
(1555–56 Ransta torp sk)
1597–1621 två gårdar Rastorp som är nybyggen.
Heter Bäcketorp fram t.o.m. 1640, därefter Svartekärr.
Heter Smedztorp.
1555–1610 utj ky. 2 små tegar under Kätzlevadz torpestad.
Kommentar (bl.a. i nybyggesrannsakning 1580)
kr
Källa: Jordeboksutdrag för Hidinge, Vintrosa och Täby socknar,
Örebro län, OAU, SOFI.
134 Treuddar och hägnader
Kommentar (bl.a. i nybyggesrannsakning 1580)
1594 trp kr. Kiellerudh opt. Anno 85 aff ödemarck.
(1605 kr)






Rösen,
ödeindikationer, gräsnamn och nybyggen

Bilagor 135
Bilaga 6. Vedarts- och 14C-analys
Vedartsanalys
Av Ulf Strucke, UV Mitt
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
Art
6300
3028
246,0
Över
Gran
Träkol
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
6296
3465
0,4
6
Gran
Träkol
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
PM7178
0,4
6
6
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
PK15120
1,4
3
3
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
PM12394
3,5
35
30
6286
3592
1,4
3
Tall
Träkol
Ung kvist.
6282
3695
5,3
Över 1 000
Gran
Träkol
Växtdelar (träd/
Antal
buskar)
Material
Träkol
Kommentar Granbarr. Valda för datering.
AnalysId
6283
Anläggning 3980
Provnr
Vikt
0,4
Analyserad vikt
Fragment
2
Analyserat antal
Art
Ek
Antal
Material
Träkol
Kommentar Stam. Egenålder över 30 år.
AnalysId
6290
Anläggning 5023
Provnr
Vikt
0,1
Analyserad vikt
Fragment
2
Analyserat antal
Art
Lönn
Antal
Material
Träkol
Kommentar
AnalysId
6289
Anläggning 5023
Provnr
Vikt
0,1
Analyserad vikt
Fragment
2
Analyserat antal
Art
Tall
Antal
Material
Träkol
Kommentar Stam.
136 Treuddar och hägnader
PK3046
26,4
46
46
5
PK12297
0,4
2
2
PK12744
0,1
2
2
PK12743
0,1
2
2
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
Fragment
Art
Material
Kommentar
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
5649
5100, treudd
0,1
2
Gran
Förkolnad.
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
162
0,1
2
2
6288
5100/6655
Provnr
PK14893
0,1
Analyserad vikt 0,1
1
Analyserat antal 1
Barrträd
Antal
1
Träkol
Cf Picea sp. Kraftigt nedbruten.
6291
5188
Provnr
PK12213
0,3
Analyserad vikt 0,3
8
Analyserat antal 8
Björk
Antal
2
Träkol
Ej tillvaratagen.
8
Analyserat antal 8
Gran
Antal
5
Träkol
Ej tillvaratagen.
Hassel
Antal
1
Träkol
Vald för datering.
3099
5188, gravhägnad Provnr
76
0,1
Analyserad vikt 0,1
6
Analyserat antal 6
Ek
Antal
5
Träkol
Vald för datering.
Gran
Antal
1
Träkol
Ej tillvaratagen.
6295
5731
Provnr
PM12521
0,5
Analyserad vikt 0,5
17
Analyserat antal 17
Björk
Antal
16
Träkol
Vald för datering.
Gran
Antal
1
Träkol
Ej tillvaratagen.
5646
5789, stensättning Provnr
21
0,8
Analyserad vikt 0,8
4
Analyserat antal 4
Barrträd
Antal
4
Träkol
Cf Picea sp. Kraftig nedbruten före förbränning.
Ingen tydlig cellstruktur bevarad.
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
5645
6060, stensättning
0,2
3
Björk
Träkol
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
30
0,2
3
3
6293
6100
0,1
1
Gran
Träkol
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
PK10927
0,1
1
1
5640
6100, treudd
Provnr
166
0,1
Analyserad vikt 0,1
4
Analyserat antal 4
Lövträd
Antal
4
Träkol
Mycket hårt bränt träkol. Blåsig struktur. Endast
små ytor med bevarad cellstruktur.
5642
6438, stensättning Provnr
33
0,4
Analyserad vikt 0,4
6
Analyserat antal 6
Al
Antal
6
Träkol
5638
6500, stensättning
0,9
3
Björk
Träkol
6284
6534
0,1
4
Björk
Träkol
Vald för datering.
Lind
Träkol
Ej tillvaratagen.
5639
6609, stensättning
0,1
6
Lind
Träkol
5643
7390, grop
0,2
3
Tall
Träkol
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
137
0,9
3
3
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
PM12298
0,1
4
1
Antal
3
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
119
0,1
6
6
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
15
0,2
3
3
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
Art
Material
Kommentar
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
3446
A1004, stenpackn.
0,1
12
Gran
Träkol
Provnr
Analyserad vikt 0,1
Analyserat antal 12
Antal
12
3447
A303, härd
0,2
5
Ek
Träkol
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
6281
A7977
0,2
13
Gran
Träkol
PK1756
0,2
5
5
Provnr
PM7995/
nr 22
Analyserad vikt 0,2
Analyserat antal 13
Antal
13
6298
11028
Provnr
PK11135
0,1
Analyserad vikt 0,1
4
Analyserat antal 4
Växtdelar (ört)
Antal
4
Förkolnade
Hasselskal.
6285
11217
Provnr
PM200121
8,1
Analyserad vikt 5
Över 50
Analyserat antal 38
Ek
Antal
30
Träkol
Stam.
Gran
Antal
8
Träkol
Vald för datering.
5648
11503, brandgrop Provnr
52
5,3
Analyserad vikt 5,3
15
Analyserat antal 15
Al
Antal
1
Träkol
Ej tillvaratagen.
Bark
Antal
1
Förkolnad.
Ej tillvaratagen. Med oförkolnade partier.
Björk
Antal
13
Träkol
Vald för datering.
5636
12000, härd
Provnr
118
0,1
Analyserad vikt 0,1
8
Analyserat antal 8
Ask
Antal
2
Träkol
Bilagor 137
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
Art
Material
Kommentar
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
14
Salix sp
Träkol
Antal
6
5644
12110, härd
0,1
8
Alm
Träkol
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
128
0,1
8
8
6297
12137
5,5
23
Gran
Träkol
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
PK1246
535
23
23
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
105
0,5
5
2
Antal
1
Antal
2
Provnr
Analyserad vikt
PK12457
0,1
5637
12222, härd
0,5
5
Björk
Träkol
Ej tillvaratagen.
Ek
Träkol
Ej tillvaratagen.
Hassel
Träkol
Vald för datering.
6287
12475
0,1
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
AnalysId
Anläggning
Vikt
Fragment
Art
Material
Kommentar
1
Analyserat antal
Gran
Antal
Träkol
Ung kvist.
5641
13628, härd
Provnr
0,1
Analyserad vikt
1
Analyserat antal
En
Antal
Träkol
Kvist med en ålder av 6 år.
6299
13912
Provnr
28,5
Analyserad vikt
Över 100
Analyserat antal
Gran
Antal
Träkol
5647
14988, härd
7,9
42
Gran
Träkol
Välvuxen stam.
6294
15072
0,2
1
Alm
Träkol
1
1
151
0,1
1
1
PM14571
28,5
30
30
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
177
7,9
42
42
Provnr
Analyserad vikt
Analyserat antal
Antal
PM15094
0,2
1
1
C-dateringstabell och dateringskurvor
Av Ångströmslaboratoriet, Uppsala universitet
Ua nr
28158
27736
28171
27734
28023
28026
27737
28012
28027
27731
28153
27725
28148
28025
27739
28155
28149
26580
26581
28022
Prov
Kp 169
Kp 128
F124
Kp 52
F73
F127
Kp 105
F18
F129
Kp 137
Mp 82
Kp 162
Kp 132
F147
Kp 177
Kp 178
Kp 163
Kp1756
F186
Provtyp
Alm
Alm
Kol i järn
Björk
Ben
Ben
Hassel
Kol i järn
Ben
Björk
Björk
Gran
Lönn
Ben
Gran
Gran
Barrträd
Ek
Gran
Keram. matsk.
138 Treuddar och hägnader
C BP
5905 ±45
5880 ±50
3475 ±25
2390 ±40
2335 ±35
2315 ±35
2300 ±40
2295 ±65
2220 ±40
2165 ±40
1825 ±35
1770 ±40
1770 ±35
1765 ±35
1755 ±40
1735 ±35
1730 ±35
1695 ±35
1695 ±35
1695 ±35
14
Kal. 1 sigma
4810–4710 f.Kr.
4810–4690 f.Kr.
1820–1740 f.Kr.
520–390 f.Kr.
410–360 f.Kr.
410–360 f.Kr.
410–350 f.Kr.
310–200 f.Kr.
330–200 f.Kr.
240–160 f.Kr.
130–240 e.Kr.
210–350 e.Kr.
220–340 e.Kr.
230–350 e.Kr.
230–350 e.Kr.
240–350 e.Kr.
250–390 e.Kr.
320–410 e.Kr.
320–410 e.Kr.
320–410 e.Kr.
Kal. 2 sigma
4860–4680 f.Kr.
4860–4600 f.Kr.
1890–1730 f.Kr.
550–380 f.Kr.
520–350 f.Kr.
420–350 f.Kr.
410–340 f.Kr.
550–150 f.Kr.
390–170 f.Kr.
370–90 f.Kr.
120–260 e.Kr.
130–390 e.Kr.
130–390 e.Kr.
130–390 e.Kr.
210–400 e.Kr.
230–410 e.Kr.
230–410 e.Kr.
250–430 e.Kr.
250–430 e.Kr.
250–430 e.Kr.
Kontext
137, 15072
130, 12110
16, 6500
101, 11503
11, 6451
119, 10025
132, 12222
40, 5188
100, 11028
16, 6500
87, 6534
4, 5100
8, 5023
26, 6516
136, 14988
127, 11217
4, 5100
FU303
FU1004
15, 6060
Anläggningstyp
Härd
Härd
Lie, grav
Grav
Grav
Brandgrop
Härd
Lie, stenvall
Brandgrop
Grav
Stenpack, röjn.
Treudd
Grav
Grav
Härd
Härd
Treudd
Härd
Grav
Grav
Period
Mes
Mes
–
Frj
Frj
Frj
Frj
–
Frj
Frj
Rj
Rj
Rj
Rj
Rj
Rj
Rj
Rj
Rj
Rj
Ua nr
27732
28159
28024
27728
27735
28152
27730
27738
28157
28151
28147
27726
27727
28160
28156
27729
28146
28145
28150
28161
28154
27733
Mes
Frj
Rj
Fv
Prov
Kp 119
Kp 89
F218
Kp 30
F207
Kp 46
Kp 33
Kp 151
Kp 154
Kp 108
Kp 79
Kp 76
Kp 21
Kp 171
Kp 70
Kp 166
Kp 18
Kp 2
Kp 74
Mp 86
Kp 22
Kp 15
Provtyp
Lind
Gran
Harts
Björk
Keram. matsk.
Gran
Al
En
Gran
Björk
Ek
Ek
Barrträd
Tall
Gran
Lövträd
Gran
Gran
Hassel
Granbarr
Gran
Tall
Mesolitisk tid
Förromersk järnålder
Romersk järnålder
Folkvandringstid
C BP
1665 ±40
1645 ±35
1640 ±35
1635 ±40
1630 ±40
1610 ±35
1600 ±40
1595 ±40
1580 ±35
1520 ±35
1050 ±35
960 ±35
895 ±40
630 ±30
505 ±35
435 ±35
425 ±35
415 ±35
370 ±35
300 ±35
260 ±35
205 ±35
14
Kal. 1 sigma
340–430 e.Kr.
340–440 e.Kr.
340–440 e.Kr.
380–440 e.Kr.
380–470 e.Kr.
410–470 e.Kr.
420–540 e.Kr.
420–540 e.Kr.
480–540 e.Kr.
530–610 e.Kr.
970–1030 e.Kr.
1080–1160 e.Kr.
1040–1100 e.Kr.
1345–1395 e.Kr.
1408–1437 e.Kr.
1434–1477 e.Kr.
1436–1483 e.Kr.
1430–1490 e.Kr.
1450–1530 e.Kr.
1520–1600 e.Kr.
1630–1670 e.Kr.
1760–1810 e.Kr.
10 000–4 000 f.Kr.
500 f.Kr–Kr.f.
Kr.f.–400 e.Kr.
400–600 e.Kr.
Kal. 2 sigma
250–470 e.Kr.
320–540 e.Kr.
330–540 e.Kr.
330–540 e.Kr.
340–540 e.Kr.
380–550 e.Kr.
380–570 e.Kr.
380–570 e.Kr.
400–570 e.Kr.
430–620 e.Kr.
940–1030 e.Kr.
1000–1170 e.Kr.
1020–1230 e.Kr.
1290–1400 e.Kr.
1390–1450 e.Kr.
1410–1520 e.Kr.
1410–1520 e.Kr.
1420–1530 e.Kr.
1440–1530 e.Kr.
1480–1660 e.Kr.
1610–1680 e.Kr.
1720–1820 e.Kr.
Vik
Tme
Sme
Er
Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.9 Bronk Ramsey (2003); cub r:4 sd:12 prob usp[chron]
Kontext
25, 6609
31, 7776
10, 6478
15, 6060
129, 12000
5, 6100
18, 6438
133, 13628
13912
78, 5731
52, 3980
40, 5188
80, 5789
1, 2
131, 12137
5, 6100
63, 3465
93, 3028
40, 5188
71, 3695
111, 7977
110, 7390
Vikingatid
Tidig medeltid
Senmedeltid
Efterreformatorisk tid
Ua-28159 1645 ±35 BP
Ua-27736 5880 ±50 BP
Ua-28024 1640 ±35 BP
Ua-28171 3475 ±25 BP
Ua-27728 1635 ±40 BP
Ua-27734 2390 ±40 BP
Ua-27735 1630 ±40 BP
Ua-28023 2335 ±35 BP
Ua-28152 1610 ±35 BP
Ua-28026 2315 ±35 BP
Ua-27730 1600 ±40 BP
Ua-27737 2300 ±40 BP
Ua-27738 1595 ±40 BP
Ua-28012 2295 ±65 BP
Ua-28157 1580 ±35 BP
Ua-28027 2220 ±40 BP
Ua-28151 1520 ±35 BP
Ua-27731 2165 ±40 BP
Ua-28147 1050 ±35 BP
Ua-28153 1825 ±35 BP
Ua-27726 960 ±35 BP
Ua-27725 1770 ±40 BP
Ua-27727 895 ±40 BP
Ua-28148 1770 ±35 BP
Ua-28160 630 ±30 BP
Ua-28025 1765 ±35 BP
Ua-28156 505 ±35 BP
Ua-27739 1755 ±40 BP
Ua-27729 435 ±35 BP
Ua-28155 1735 ±35 BP
Ua-28146 425 ±35 BP
Ua-28149 1730 ±35 BP
Ua-28145 415 ±35 BP
Ua-26580 1695 ±35 BP
Ua-28150 370 ±35 BP
Ua-26581 1695 ±35 BP
Ua-28161 300 ±35 BP
Ua-28022 1695 ±35 BP
Ua-28154 260 ±35 BP
Ua-27732 1665 ±40 BP
Ua-27733 205 ±35 BP
4000 Cal BC
2000 Cal BC
Kalibrerat värde
Cal BC/Cal AD
Period
Rj–Fv
Rj–Fv
Rj–Fv
Fv
Fv
Fv
Fv
Fv
Fv
Fv–Ve
Vik–Tme
Tme
Tme
Sme
Sme
Sme
Sme
Sme
Sme–Er
Er
Er
Er
800–1050 e.Kr
1050–1250 e.Kr.
1350–1500 e.Kr.
1500 e.Kr.–
Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.9 Bronk Ramsey (2003); cub r:4 sd:12 prob usp[chron]
Ua-28158 5905 ±45 BP
6000 Cal BC
Anläggningstyp
Grav
Grav
Grav
Grav
Härd
Treudd
Grav
Härd
Sotlager/härd
Röjningsröse
Röjningsröse i inhägnad
Inhägnad
Röjningsröse
Berget, skreva
Härd
Treudd
Röjningsröse
Kolbotten
Inhägnad
Röjningsröse
Grop i röjningsröse
Grop i röjningsröse
500 Cal BC Cal BC/Cal AD
500 Cal AD
1000 Cal AD
1500 Cal AD
2000 Cal AD
Kalibrerat värde
Bilagor 139
Bilaga 7. Osteologisk analys
Av Agneta Ohlsson, UV Bergslagen
Inledning
Under hösten 2005 undersöktes fornlämning RAÄ 34
och RAÄ 35, Bengtstorp i Närke. Undersökningen
utfördes av Riksantikvarieämbetet UV Bergslagen
under ledning av arkeologerna Martin Edlund och
Tina Fors. Benmaterialet kommer från ett tidigare
känt gravfält med stensättningar och brandgravar
från äldre järnålder.
Material
Materialet utgjordes av enbart brända ben och bestod totalt av 3 343,8 gram. Sammanlagt har 620,35
gram av materialet kunnat identifieras, det vill säga
ungefär 18,5 %. Totalt 1 004 fragment har kunnat
bestämmas. Benmaterial kommer från 74 fyndenheter från sammantaget 26 anläggningar, fyra fyndenheter från två grävenheter samt en ytterst liten mängd
(0,4 g) som tillvaratagits ur fem makroprov. Genomsnittsvikten per fyndenhet var ungefär 43 gram och
för anläggningarna 128,3 gram. Benmängden har
varierat från 0,4 gram till 821 gram. Enbart tre av
anläggningarna innehöll mer än 500 gram brända
ben. I jämförelse med andra material från samma tid
är mängden ben förhållandevis liten. En mycket liten
mängd av den kremerade kroppen kan konstateras
ha nedlagts i gravarna i Bengtstorp. I de gravar som
för platsen innehöll en relativt stor mängd ben, var
materialet sotigt, medan det i gravar med mindre
mängd ben som regel var sotfritt och rent (fig. 72).
mittskiktets (diploë) omfattning samt tjockleken på
det inre och yttre kompakta skikten (tabula interna
och externa).
De vuxna individerna har efter bedömning delats in i olika åldersgrupper: adultus = 18–44 år, maturus = 35–64 år och senilis = 50–89 år (Sigvallius
1994). Flera av individerna har emellertid inte kunnat placeras i någon av dessa åldersgrupper, det har
endast gått att avgöras att de är vuxna. Bedömningen i åldersintervall blir att individen är någonstans
mellan 18 och 89 år. Den lägsta gränsen är satt efter
den ålder då ett skelettet tidi­gast kan anses vara fullt
utveck­lat. Den övre gränsen är en teoretisk gräns för
högsta livslän­gd. Vid tveksamma fall finns dessutom
en över­lappning mellan de olika grup­perna. De delar
av skalltaket som använts är främst hjässbenen (ossa
parietalae), och i vissa fall har pannbenet (os frontale) använts.
Människa
Åldersbedömningen har utförts enligt kriterier nedan
(efter Sigvallius 1994).
• Adultus: En individ har bedömts höra till åldersgrupp 18–44 år i de fall då suturerna ännu varit
helt öppna, när diploës omfattning varit 1/3 av
den totala skalltakstjockleken och när båda tabulae varit relativt lika tjocka.
• Maturus: Till åldersgruppen 35–64 år har individen bedömts tillhöra om suturernas sammanväxning påbörjats i tabula interna och om diploës
omfattning varit mer än 1/3 av den totala skalltakstjockleken och tabula interna varit tunnare
än tabula externa.
• Senilis: Till ålders­gruppen 50–89 år har individen
ansetts tillhöra om sutursam­manväxningen har
varit långt framskriden i tabula externa, det vill
säga endast mindre spår av suturerna kunnat observeras, om diploës om­fattning varit mer än 1/3
av den totala skall­takstjockleken och om båda
tabu­lae varit tunna.
• Kombinationer: Åldersbedömningar över dessa
kategorigränser har skett när få skalltaksfragment funnits samt om kriterierna varierar. Två
individer har åldersbedömts till 35–89 år och ett
antal till 18–89 år.
Åldersbedömningen på de vuxna individerna har
avgjorts efter graden av skalltakets sutursamman­
växning (Bukistra & Ubelaker 1994) samt på skalltaksfragmentens utveckling efter Gejvalls metod
(opubl.). Gejvalls metod ger en ganska grov bedömning av åldern med vida åldersintervall som resultat.
Detta på grund av att kranieväggens utveckling kan
variera stort hos individer. Metoden bygger på tre
olika variabler i skalltakets uppbyggnad: skallsömmarnas (suturer) grad av sammanväxning, det porösa
Det kroppsdelar som registrerats och som använts
för könsbedömning utgörs enbart av kraniefragment,
framför allt pannbenet (os frontale) och nackbenet
(os occipitale). Bedömningen har främst gjorts efter
gradering av ögonbrynsbågen (glabella) och ögonhålans övre kant (margo supra orbitale) (efter Bukistra
& Ubelaker 1994). Mått för könsbedömning har
även tagits på skaftet (diafysen) på några av de långa
rörbenen (efter Gejvall 1948).
Metod
Benfragmenten har, i den mån det varit möjligt, bedömts till art och benslag. Bedömningen har skett
okulärt med tillgång till ett referensmaterial. Den
osteologiska analysen och allt benmaterial finns registrerat i Intrasis. Resultaten finns åskådliggjorda
genom spridningskartor utarbetade i Intrasis GIS.
140 Treuddar och hägnader
Djur
I och med att brandgravar ofta inte innehåller den
mängden ben som normalt skulle erhållas vid en kremering av ett helt djur (vilket även gäller människa),
antas att inte alla ben hamnat i graven, eller att inte
alla benelement bränts på bålet. Denna företeelse gör
det svårare att hitta dubbletter i materialen som dessutom ofta är mycket fragmenterade. Det är följaktligen mycket enklare att fastställa att det finns djur i
gravarna än att säga exakt hur många.
Resultat
Människa
Totalt har ben från människa identifierats i 40 av de
sammanlagt 78 fyndenheterna. I 13 fall av dessa har
ingen åldersbedömning kunnat utföras framför allt
för att fyndposterna varit mycket små och endast
något eller några skalltaksfragment funnits att identifiera. I 22 av de 26 anläggningarna och i en av grävenheterna har fragment av människa identifierats.
I 16 av anläggningarna samt i en av grävenheterna
har individerna kunnat åldersbedömas. De identifierade individerna är framför allt vuxna i varierande
åldersgrupper, men även barn förekommer (A6038,
A6060) (fig. 100, tabell 17, 18). En av anläggningarna (A6060) innehåller två individer från två separata
gravnedläggningar, ett barn i 3–4 års ålder samt en
äldre vuxen i åldersgruppen senilis (50–89 år). Könsbedömning har kunnat utföras på fyra individer, alla
män (A6438, A11028, A11503, A11991; fig. 73).
Antal individer
7
6
5
En äldre individ (A10025) har haft ledförändringar
som visar sig genom osteofyter och porositet på ländkotorna. Skelettförändringen är ett resultat av förslitning och/eller belastning i nedre ryggraden.
Djur
Djurben har identifierats i en av gravarna på gravfältet (A11028, F129). I denna grav tillhörande en man,
var hund den enda förekommande arten. Hund är
normalt ett vanligt förekommande djur i brandgravar från äldre järnålder. Framför allt är dock får/get
det djur som sedvanligast förekommer i brandgravar
från denna period, men saknas helt i detta material.
Under äldre järnålder, framför allt tidig äldre järnålder, var det dock sedvänjan att låta djur följa med på
gravbålet ganska begränsad.
I anläggningar med liten benmängd skulle avsaknaden av djurben kunna förklaras med att de få
fragment som funnits från början har brutits ned
och upplösts. Förutsättningen att hitta identifierbara
fragment minskar naturligt ju mindre benmaterial
som finns (gäller även människa). Identifieringen är
därutöver beroende av hur fragmenterat ett material
är. Men inte ens i de gravar med en större mängd ben
hittades de djur som normalt brukar förekomma under äldre järnålder. Materialet är dock tämligen litet
i sin omfattning (knappt 3,5 kg) och det kan vara en
tillfällighet att just de gravar som innehåller en större
mängd ben är just de gravar som har saknat djur i
nedläggningen.
Därutöver har inte resultaten från 14C-analysen
av de brända benen inkommit under tiden som detta
skrivs. Visar det sig att gravarna till övervägande del
tillhör äldre förromersk järnålder som är en särskilt
fyndfattig period under järnålder och ett begynnelseskede för seden att lägga djur i gravarna, uppvisar
dock gravfältet i Bengtstorp inget annorlunda.
4
Slutsats och diskussion
3
2
1
0
3–4
5–24
18–44
18–64
35–89
50–89
18–89
Ålder
Fig. 100. Åldersfördelning för identifierade individer i anläggningar.
Tabell 17. Åldersbedömning totalt.
Ålder (år)
Antal
3–4
1
5–24
1
18–44
2
18–64
3
35–89
2
50–89
2
18–89
6
Oident.
6
Summa
23
Materialet utgjordes av enbart brända ben (3 343,8 g).
Totalt kommer benmaterialet från 26 anläggningar
med 74 fyndenheter samt två grävenheter med fyra
fyndenheter. Framför allt vuxna individer i varierande åldersgrupper har identifierats, men även två
unga individer (3–4 år och 5–24 år). Den största stensättningen på krönet av gravfältet (A6060) innehöll
två avskilda gravnedläggningar, den ena med ett litet
barn och den andra med en äldre vuxen.
Könsbedömning har kunnat utföras på fyra individer, alla män. Samtliga av dessa gravar ligger koncentrerade på gravfältets krön. Två av mansbegravningarna var stratigrafiskt belägna under en treudd
på krönet av gravfältet (som dock tillhör ett senare
skede). De två andra identifierade männen var nedBilagor 141
Tabell 18. Sammanställning av allt identifierat material.
Människa
Kontext
A6038
Fyndenhet
200143
Fnr
142
Vikt, g
0,9
A6038
10530
143
1,1
A6060
10472
108
0,2
A6060
10931
131
19,7
A6060
10931
132
A6060
10982
A6060
10363
A6060
Djur, brända ben
Fr. Ålder, år
2 Kön
Ind.
1
Art
Vikt, g
Fr.
Oid. bränt
28,4
10 5–24
1
1
44,9
90 3–4
1
1
56,2
5,9
1 3–4
1
6,8
135
34,9
137
2,1
73 50–89
?
1
76,6
10 35–89
?
1
11118
139
0,7
15
2 1
8,3
A6060
11112
141
0,1
A6060
10815
145
3,6
1 18–89
A6060
200170
153
A6060
11499
160
A6100
10928
181
1,1
A6427
10284
72
3
A6438
10306
99
4,9
A6451
10323
73
2,3
1 1
3,6
12 0–14
1
6,7
3
10 50–89
?
1
19,8
0,2
1 18–89
?
1
0,1
1 18–89
1
0,1
9 1
9,3
Man?
1
51
3 1
33
5,1
11 18–89
A6466
200139
171
0,7
2 18–89
1
A6478
11101
173
0,7
1 18–89
1
4,4
A6500
12833
149
5,9
9 18–89
1
23,8
A6500
12586
161
1,7
1 18–89
1
A6500
12573
162
2,4
1 18–89
1
A6500
12786
163
2,9
2 18–89
1
8
A6500
12810
164
0,8
1 1
0,9
A6500
12818
165
9,6
15 18–89
1
30,2
A6516
10840
147
12,3
62 18–44
1
65,4
A6609
12732
185
0,8
4 1
0,1
A10001
200138
126
0,8
1 1
8,2
A10025
200136
127
114,7
?
1
483,5
A10039
11118
229
0,3
1
A11028
11169
129
94,2
151 18–64
494,6
A11328
11529
133
4,3
6 18–44
A11503
11516
134
85,8
154 18–64
A11991
12128
128
177,3
192 50–89
A12000
12603
183
0,2
1 A12015
12148
174
0,3
1 A12551
12559
184
17,4
A12733
12777
175
0,8
9 GE11338
11416
177
2,2
5 18–89
GE11338
11416
178
0,1
1 1PM200134
0,05
619,95
Summa
105 35–89
1 Man?
1
Hund
0,4
1
1
10,9
Man?
1
406,3
Man
1
643,7
1
2,1
1
1,4
?
1
113,6
1
5,9
1
2,2
1
0,5
1 1
0,05
1003 40
0,4
1
2 671,65
40 18–64
lagda i mindre stensättningar som geografiskt låg
i nära anslutning till treudden. Möjligen kan detta
påvisa ett mönster för hur gravfältet har varit organiserat, eller är det en ren tillfällighet? I nära anslutning till varandra ligger emellertid på liknande sätt
det två gravar i vilka två yngre individer identifierats.
Beklagligt är att inga kvinnor kunnat identifieras i
materialet. Kanske kan fynden ge en fingervisning
142 Treuddar och hägnader
om vilken placering och organisation de har haft på
gravfältet.
Benmaterialet har varit väl förbränt och för den
övervägande delen av gravarna har materialet utgjorts av rena benfragment. I fyra av gravar har benmaterialet varit sotigt (A10025, A11028, A11503
och A11991). Intressant är att alla dessa gravar innehåller en relativt stor mängd ben i förhållande till de
gravar som innehåller rena ben. Gravarna har dessutom störst mängd ben av alla på gravfältet. Mansbegravningar innehåller normalt en större mängd ben
än vad kvinnogravar gör och tre av dessa gravar med
mycket ben har dessutom kunnat identifieras som
mansgravar.
Ofta förekommer framför allt får/get och därefter
hund i brandgravar från äldre järnålder, men även
häst, nötboskap, gris, fågel och björn förekommer
normalt. Det är dock även brukligt att inga djur alls
följer med på gravbålet eller läggs ned i graven, framför allt under äldsta järnålder. Materialets karaktär i
detta avseende ger således en antydan om att det härrör från den tidiga perioden av äldre järnålder. Endast
en grav innehåller djurben, närmare bestämt hund.
Materialet är dock förhållandevis litet för att någon
definitiv slutsats ska kunna göras. Genomsnittsvikten
för anläggningarna har utgjorts av ungefär 128 gram
brända ben.
Referenser
Bukistra, J. E. & Ubelaker, D. H. 1994. Standards
for Data Collection from Human Skeletal Remains. Arkansas Archeological Survey Research
Series no. 44. Arkansas.
Gejvall, N.-G. 1948. Benbestämningar. I: Sahlström
& Gejvall, N.-G. Gravfältet på Kyrkbacken i
Horns socken, Västergötland. KVHAA 60:2,
1948.
Sigvallius, B. 1994. Funeral Pyres. Iron Age Cremations from North Spånga. Thesis and Papers in
Osteology I. Stockholms Universitet.
Sjøvold T. 1978. Inference concerning the age distribution of skeletal populations and some consequences for paleodemography. Anthrop. Közl.
22, 99–117.
Ubelaker, D. H. 1978. Human Skeletal Remains.
Excavation analysis, interpretation. Aldine, Chicago.
Tabell 19. Osteologisk katalog.
Kontext
Fnr
Mängduppgift
6038
54
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
6038
138
5,4 g brända ben, allt oidentifierat
6038
140
8,4 g brända ben, allt oidentifierat
6038
142
29,3 g brända ben varav 0,9 g
kunnat identifieras
6038
143
46 g brända ben varav 1,1 g kunnat
identifieras
6038
144
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
6038
159
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
6060
108
1,2 g brända ben varav 0,2 g kunnat
identifieras
Identifierat material
Kommentar
Människa (Homo sapiens) (0,9 g)
Kranium 2 fr. (temporale: pars petrosa)
Människa (Homo sapiens) (1,1 g) En ung
i individ i åldersgruppen Infans II – juvenilis (5–24 år)
Skalltak 10 fr. (calvarium)
6060
131
Människa (Homo sapiens) (0,2 g)
(Ben ovan urna.)
Kranium 2 fr. (temporale: pars petrosa)
75,9 g brända ben varav 19,7 kunnat Människa (Homo sapiens) (19,7 g)
Ett barn i åldersgruppen infans I (0–7 år)
identifieras
(3–4 år ±12 mån)
Skalltak 82 fr. (calvarium)
Kranium 4 fr. (temporale: pars petrosa
4 fr.)
(Ben inom urna.)
Rörbensfragment med öppen metafys.
Åldersbedömning efter tandframbrott
blir 3–4 år ±12 månader.
(Ubelaker 1978.)
Tänder 3 fr. (dentes, kronor)
Strålben 1 fr. (radius diafys)
6060
135
111,5 g brända ben varav 34,9 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (34,9 g)
En vuxen individ i åldersgruppen senilis
(50–89 år)
(Ben under urna.)
Skalltak 68 fr. (calvarium)
Underkäke 1 fr. (mandibula med alveoler)
Lårben 1 fr. (femur diafys)
Skenben 3 fr. (tibia diafys)
6060
132
12,7 g brända ben varav 5,9 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (5,9 g)
Ett barn i åldersgruppen infans I (0–7 år)
(3–4 år ±12 mån)
Molar, 6-årstandens krona är nästan helt
frambildad (3–4 år ±12 mån).
Skalltak 15 fr. (calvarium)
(Ubelaker 1978.)
(Ben under urna.)
Tand 1 fr. (dens, molar)
Skenben 1fr. (tibia)
6060
136
3,2 g brända ben, allt oidentifierat
Bilagor 143
Kontext
Fnr
Mängduppgift
Identifierat material
6060
137
17,1 g brända ben varav 2,1 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (2,1 g)
En vuxen individ i åldersgruppen maturus–senilis (35–89 år)
Kommentar
Skalltak 9 fr. (calvarium)
Kranium 1 fr. (temporale: pars petrosa)
6060
139
9 g brända ben varav 0,7 g kunnat
identifieras
Människa (Homo sapiens) (0,7 g)
Skalltak 1 fr. (calvarium)
Kranium 1 fr. (zygomaticum sin)
6060
141
3,7 g brända ben varav 0,1 g kunnat
identifieras
6060
145
10,3 g brända ben varav 3,6 g
kunnat identifieras
Möjligen fragment från två individer, en
ung och en vuxen, men går inte att fastställa med säkerhet.
Skalltaksfragmentet är mycket tunt och
kraniefragmentet är kraftigt.
Människa (Homo sapiens) (0,1 g)
En vuxen individ (18–89 år)
Tand 1 fr. (dens, rot)
Människa (Homo sapiens) (3,6 g)
Ett barn i åldersgruppen infans I – infans
II (0–14 år)
Skalltak 11 fr. (calvarium)
Kranium 1 fr. (cranium)
6060
148
0,3 g brända ben, allt oidentifierat
6060
153
22,8 g brända ben varav 3 g kunnat
identifieras
Människa (Homo sapiens) (3 g) En vuxen Smuliga och sköra ben, men väl förindivid i åldersgruppen senilis (50–89 år) brända.
Skalltak 9 fr. (calvarium)
Kranium 1 fr. (temporale: pars petrosa)
6060
158
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
6060
160
0,3 g brända ben varav 0,2 g kunnat
identifieras
10039
229
0,3 g brända ben, allt identifierat
Söder om A6060.
Människa (Homo sapiens) (0,2 g)
En vuxen individ (18–89 år)
Sydöst om A6060.
Skalltak 1 fr. (calvarium)
Människa (Homo sapiens) (0,3 g)
Ligger i A6060.
Skalltak 1 fr. (calvarium)
6060
106
0,2 g brända ben, allt oidentifierat
6060
154
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
6060
155
1,1 g brända ben, allt oidentifierat
6060
156
0,2 g brända ben, allt oidentifierat
6060
157
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
6100
179
0,3 g brända ben, allt oidentifierat
6100
180
0,3 g brända ben, allt oidentifierat
6100
181
1,2 g brända ben varav 1,1 g kunnat
identifieras
6427
71
0,6 g brända ben, allt oidentifierat
6427
72
12,3 g brända ben varav 3 g kunnat
identifieras
”Kring grop”.
Människa (Homo sapiens) (1,1 g)
En vuxen individ (18–89 år)
Skalltak 1 fr. (calvarium)
Människa (Homo sapiens) (3 g)
Skalltak 6 fr. (calvarium)
Kranium 3 fr. (cranium)
6438
99
53,9 g brända ben varav 4,9 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (4,9 g)
En vuxen individ (18–89 år) Man?
Margo supra orbitale är kraftig och rundad (4–5) = man.
Skalltak 10 fr. (calvarium)
(Bukistra & Ubelaker 1994:20–21).
Kranium 1 fr. (frontale med margo supra
orbitale)
6451
73
35,3 g brända ben varav 2,3 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (2,3 g)
Kranium 1 fr. (cranium)
Tand 1 fr. (dens)
Skenben 1 fr. (tibia diafys)
6466
171
5,8 g brända ben varav 0,7 g kunnat
identifieras
Människa (Homo sapiens) (0,7 g)
En vuxen individ (18–89 år)
Skalltak 1 fr. (calvarium)
Kranium 1 fr. (cranium)
6478
170
0,3 g brända ben, allt oidentifierat
6478
172
0,3 g brända ben, allt oidentifierat
6478
173
5,1 g brända ben varav 0,7 g kunnat
identifieras
6500
20
2,5 g brända ben, allt oidentifierat
6500
21
0,8 g bränd ben, allt oidentifierat
Människa (Homo sapiens) (0,7 g)
En vuxen individ (18–89 år)
Skalltak 1 fr. (calvarium)
144 Treuddar och hägnader
Eroderade fragment.
Kontext
Fnr
Mängduppgift
Identifierat material
Kommentar
6500
149
29,7 g brända ben varav 5,9 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (5,9 g)
En vuxen individ (18–89 år)
Möjligen skalltaksfragment från en äldre
individ (50–89 år), men fragmenten är
för få och för fragmenterad för att en
säker bedömning ska kunna göras.
Skalltak 8 fr. (calvarium)
Lårben 1 fr. (femur diafys)
6500
150
1 g brända ben, allt oidentifierat
6500
151
0,6 g brända ben, allt oidentifierat
6500
161
1,7 g brända ben, allt identifierat
Människa (Homo sapiens) (1,7 g)
Rörben 1 fr. (humerus/femur)
6500
162
2,4 g brända ben, allt identifierat
6500
163
10,9 g brända ben varav 2,9 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (2,4 g)
En vuxen individ (18–89 år)
Skenben 1 fr. (tibia)
Människa (Homo sapiens) (2,9 g)
En vuxen individ (18–89 år)
Skalltak 1 fr. (calvarium)
Skenben 1 fr. (tibia diafys)
6500
6500
164
165
Människa (Homo sapiens) (0,8 g)
1,7 g brända ben varav 0,8 g kunnat
identifieras
Kranium 1 fr. (cranium)
39,8 g brända ben varav 9,6 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (9,6 g)
En vuxen individ (18–89 år)
Skalltak 9 fr. (calvarium)
Kranium 3 fr. (frontale 1 fr. Temporale:
pars petrosa 2 fr.)
Revben 1 fr. (costa)
Armbågsben 1 fr. (ulna proximal diafys)
Lårben 1 fr. (femur diafys)
6515
116
4,8 g brända ben, allt oidentifierat
6515
117
2,4 g brända ben, allt oidentifierat
6515
118
5,9 g brända ben, allt oidentifierat
6515
125
0,7 g brända ben, allt oidentifierat
6515
146
0,3 g brända ben, allt oidentifierat
6515
147
79,8 g brända ben varav 12,3 g
kunnat identifieras
Vita och mjöliga ben.
Människa (Homo sapiens) (12,3 g)
En vuxen individ i åldersgruppen adultus
(18–44 år)
Skalltak 61 fr. (calvarium)
Kranium 1 fr. (temporale: pars petrosa)
6609
19
0,7 g brända ben, allt oidentifierat
6609
185
0,9 g brända ben varav 0,8 g kunnat
identifieras
6630
168
0,3 g brända ben, allt oidentifierat
6630
169
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
10001
57
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
10001
126
9 g brända ben varav 0,8 g kunnat
identifieras
Kraniefragment.
Kranium 4 fr. (cranium)
Eroderade fragment.
Människa (Homo sapiens) (0,8 g)
En vuxen individ i (18–89 år)
(Ej ben från grop A10035 men överlagrar denna.)
Kranium 1 fr. (cranium, processus mastoideus dx)
10025
127
598,2 g brända ben varav 114,7 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (114,7 g)
En vuxen individ i åldersgruppen
maturus–senilis (35–89 år)
Skalltak 61 fr. (calvarium)
Kranium 6 fr. (cranium)
Överkäke 1 fr. (maxilla)
Underkäke 7 fr. (mandibula)
Väl förbränt, något sotiga ben.
Ledförändringar genom osteofyter och
porositet på ländkota, vilket indikerar
förslitning och belastning i nedre ryggraden. Dessutom pekar det på att det
rör sig om en äldre individ, vilket även
skalltaksfragmenten påvisar.
Tänder 8 fr. (dentes)
Halskota 1 fr. (vertebrae cervicalis)
Ländkota 1 fr. (vertebrae lumbalis)
Ryggrad 4 fr. (vertebrae oscpec.)
Armbågsben 2 fr. (ulna proximalt dx 1
fr., diafys 1 fr.)
Lårben 5 fr. (femur diafys)
Skenben 7 fr. (tibia diafys)
Fingerben 1 hel (phalanx III)
Finger/tåben 1 fr. (phalanx ospec.)
Bilagor 145
Kontext
Fnr
Mängduppgift
10100
166
5,5 g brända ben, allt oidentifierat
11016
130
1,1 g brända ben, allt oidentifierat
11028
129
589,2 g brända ben varav 94,6 g
kunnat identifieras
Identifierat material
Kommentar
Människa (Homo sapiens) (94,2 g)
En vuxen individ i åldersgruppen adultus– maturus (18–64 år) Man?
Väl förbränt, något sotiga ben.
Några av rörbensfragmenten är eroderade.
Skalltak 84 fr. (calvarium)
Kranium 16 fr. (cranium: temporale 9 fr.:
sin 2 fr., dx 1 fr., sin/dx 2 fr.,, pars petrosa 4 fr., sin/dx, zygomaticum 1 fr. sin,
frontale 2 fr., occipitale 4 fr.)
Överkäke 1 fr. (maxilla sin med alveoler)
Underkäke 4 fr. (mandibula sin 1 fr., dx 1
fr. sin/dx 2 fr.)
Tänder 23 fr. (dentes rötter)
2:a halskotan 1 fr. (axis)
Ländkota 1 fr. (vertebrae lumbalis)
Ryggrad 2 fr. (vertebrae oscpec.)
Revben 1 fr. (costa)
Lårben 10 fr. (femur)
Skenben 7 fr. (tibia)
Fingerben 1 fr. (phalanx I)
Hund (Canis familiaris) (0,4 g)
Underkäke 1 fr. (mandibula)
11328
133
15,2 g brända ben varav 4,3 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (4,3 g)
En vuxen individ i åldersgruppen adultus
(18–44 år)
Suturerna är nästan helt slutna på insidan, vilket skulle kunna indikera en lite
äldre individ.
Skalltak 4 fr. (calvarium)
Underkäke 2 fr. (mandibula dx)
11503
134
492,1 g brända ben varav 85,8 g
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (85,8 g)
En vuxen individ i åldersgruppen adultus– maturus (18–64 år) Man?
Väl förbränt, något sotiga ben. Frontale
med margo supra orbitale är kraftig
(4–5) = man.
Skalltak 133 fr. (calvarium)
(Bukistra & Ubelaker 1994:20–21.)
Kranium 10 fr. (cranium: temporale 6 fr.,
varav pars petrosa 3 fr., frontale 1fr., occipitale 2 fr., zygomaticum 1 fr.)
Underkäke 4 fr. (mandibula med alveoler)
Tänder 4 fr. (dentes, rötter)
Lårben 2 fr. (femur diafys)
Skenben 1 fr. (tibia diafys)
11991
128
821 g brända ben varav 177,3
kunnat identifieras
Människa (Homo sapiens) (177,3 g)
En vuxen individ i åldersgruppen senilis
(50–89 år) Man
Suturerna är nästan helt slutna på insidan av skalltaksfragmenten.
Skalltak 113 fr. (calvarium)
Glabella är kraftig = man.
Kranium 14 fr. (cranium: temporale 7 fr.,
varav pars petrosa 4 fr., processus zygomaticum sin 1 fr., och dx 1 fr. Zygomaticum 3 fr. Occipitale 2 fr. Frontale 2 fr.)
Protuberantia occipitalis externa är kraftig = man.
Överkäke 1 fr. (maxilla med alveoler)
Underkäke 5 fr. (mandibula dx 1 fr., sin/
dx med alveoler 4 fr.)
Tänder 18 fr. (dentes, rötter)
2:a halskotan 1 fr. (axis)
Ländkota 1 fr. (vertebrae lumbalis)
Överarm 4 fr. (humerus diafys 2 fr., distalt med ledrulle 2 fr.)
Strålben 2 fr. (radius diafys)
Armbågsben 3 fr. (ulna)
Lårben 12 fr. (femur diafys)
Skenben 13 fr. (tibia)
Fingerben 4 fr. (phalanx I 1 fr., phalanx
III 3 fr.)
Överarm/lårben 1 fr. (humerus/femur
caput)
146 Treuddar och hägnader
Väl förbränt, något sotiga ben.
(Bukistra & Ubelaker 1994:20–21,
34–35).
Mått på radius diafys 3,1 mm = man
(Gejvall 1948).
Kontext
Fnr
Mängduppgift
Identifierat material
Kommentar
12000
183
2,3 g brända ben varav 0,2 g kunnat
identifieras
Människa (Homo sapiens) (0,2 g)
Eroderade ben.
Kranium 1 fr. (cranium)
12015
174
1,7 g brända ben varav 0,3 g kunnat
identifieras
Människa (Homo sapiens) (0,3 g)
En vuxen individ (18–89 år)
12509
12517
0,05 g brända ben, allt oidentifierat
12551
184
131 g brända ben varav 14,7 g
kunnat identifieras
(A6466.)
Skalltak 1 fr. (calvarium)
(Ben ur kolprov.)
Människa (Homo sapiens) (14,7 g)
En vuxen individ i åldersgruppen adultus–maturus (18–64 år)
Skalltak 33 fr. (calvarium)
Kranium 4 fr. (temporale: pars petrosa
2 fr., processus zygomaticum 1 fr., fossa
mandibularis 1 fr.)
Underkäke 1 fr. (mandibula)
Halskota 1 fr. (vertebrae cervicalis)
Skenben 1 fr. (tibia diafys med foramen
nutricium.)
12733
175
Eroderade fragment.
6,7 g brända ben varav 0,8 g kunnat
identifieras
Människa (Homo sapiens) (0,8 g)
Identifierat material
Kommentar
Människa (Homo sapiens) (2,2 g)
En vuxen individ (18–89 år)
Eroderade fragment.
Grävenhet
Fnr
Mängduppgift
11338
167
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
11338
177
4,4 g brända ben varav 2,2 g kunnat
identifieras
11338
178
0,6 g brända ben varav 0,1 g kunnat
identifieras
Skalltak 9 fr. (calvarium)
Skalltak 5 fr. (calvarium)
12475
176
3,3 g brända ben, allt oidentifierat
1PM
Fnr
Mängduppgift
Människa (Homo sapiens) (0,1 g)
Skalltak 1 fr. (calvarium)
Identifierat material
Kommentar
11143
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
Ur makroprov.
11503
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
Ur makroprov.
12568
0,1 g brända ben, allt oidentifierat
200134
1 g bränd ben varav 0,05 g kunnat
identifieras
Ur makroprov.
Människa (Homo sapiens) (0,05 g)
Ur makroprov
Tand 1 fr. (dens, rot)
Bilagor 147
Bilaga 8. Metallografisk analys
Av Lena Grandin, UV GAL
Sammanfattning
Två järnliar från Bengtstorp 1:1, RAÄ 34 och
RAÄ 35, Täby socken, Närke har lämnats till Geoarkeologiskt Laboratorium, UV GAL av Martin Edlund UV Bergslagen, Riksantikvarieämbetet. Uppdraget för UV GAL omfattade att provta liarna och
göra en metallografisk analys för att undersöka deras
uppbyggnad och sammansättning. Dessutom fanns
ett önskemål om att datera liarna med hjälp av ett
eventuellt kolinnehåll i det metalliska järnet.
F124, är en kortlie. Den framkom strax innanför kantkedjan i en rund stensättning med spridda
brända ben. Stensättningen är daterad till 370–90 BC
(2 sigma). Den andra lien, F18, är en halvlång, dubbelvikt lie som låg inom stenkonstruktionen i en oval
stenhägnad daterad till medeltid (1100–1400-tal).
Metallografiska analyser av kortlien var svåra att
genomföra då den till stora delar var korroderad. Undersökningen genomfördes i flera steg och i ett prov
från liens rygg, nära lieknäet, kunde en blandning av
mjukare järn och stål, mestadels lågkolhaltigt stål,
konstateras. Ett prov i lieknäet hade en större andel
mjukt järn. Liens egg ingick inte i provet och om stålet fortsätter ut i den kunde inte avgöras. Den dubbelvikta lien provtogs genom hela bladet, det vill säga
från egg till rygg. Delar av den, bland annat yttersta
eggen, var bortkorroderad, men den innehöll trots
detta betydligt mer information om material och
tillverkning. Lien är sammansatt av mjukt järn och
hårdare stål där vår tolkning är att stålet är invällt
centralt mellan två lager av mjukt järn, enligt modell
som använts i senare tiders liesmide, med inläggning
av stål i en kilformad ränna av mjukare järn.
Båda liarna har daterats med hjälp av det kol som
ingår i järnet, det vill säga i de delar som utgör stålet.
Resultaten gav en betydligt högre ålder än de respektive kontexter de påträffades i. Kortlien daterades till
3475 ±25 BP (Ua-28171, 1880–1740 BC [2 sigma])
och den dubbelvikta lien till 2295 ±65 BP (Ua-28012,
410–200 BC [2 sigma]). Resultatet för den dubbelvikta lien är samtida med stensättningen som kortlien påträffades i. Det är anmärkningsvärt tidigt för
denna typ av lie, men inte för tillgången på järn och
stål eller smidestekniken i sig. Den höga åldern som
dokumenterats för kortlien är betydligt mer uppseendeväckande eftersom den ligger långt före känd
järnframställning i Sverige, och snarare motsvarar
den äldsta kända järnframställningen i världen. Detta
resultat kräver därför en annan förklaring. En sannolik anledning är att lien istället är tämligen ”modern”
och att den uppnådda åldern beror på användningen
av stenkol i smidet, vilket är en modernare teknik
148 Treuddar och hägnader
än att använda träkol. En sådan tolkning kan vara
rimlig även för den större lien. Stenkol är fossilt material med betydligt högre ålder än träkol och en inblandning av sådant material resulterar i en skenbart
för hög ålder – hur mycket för hög beror på hur stor
inblandningen är.
Inledning
Två järnliar från Bengtstorp 1:1, RAÄ 34 och
RAÄ 35, Täby socken, Närke har lämnats till Geoarkeologiskt Laboratorium, UV GAL av Martin
Edlund UV Bergslagen, Riksantikvarieämbetet. Frågeställningen är om liarna kan dateras med hjälp
av ett eventuellt kolinnehåll i det metalliska järnet.
Uppdraget för UV GAL omfattade att provta liarna
och genom en metallografisk analys undersöka om
kolinnehållet är tillräckligt för en 14C-datering. Om
kolinnehållet bedömdes tillräckligt skulle också prover sändas till Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet för datering.
Två liar har påträffats vid arkeologiska undersökningar genomförda av UV Bergslagen som också
försett oss med följande information. Liarna kommer
från ett område med gravfält bestående av stensättningar och treuddar, en oval stenhägnad vid ett berg,
samt odlingslämningar i form av rösen och stenpackningar. Den ena, F124, är en kortlie. Den framkom
strax innanför kantkedjan i en rund stensättning
med spridda brända ben. Stensättningen är daterad
till 370–90 BC (2 sigma). Den andra lien, F18, är
en halvlång, dubbelvikt lie som låg inom stenkonstruktionen i en oval stenhägnad daterad till medeltid
(1100–1400-tal).
Liarna har valts ut för direkt datering för att se om
och hur de kan kopplas med respektive anläggning
och i så fall vilket samband de har med deponeringen
i grav respektive hägnadsvall. Eftersom metallografisk analys ska genomföras för att bedöma om järnets
sammansättning är lämplig för datering finns också
möjlighet att undersöka liarnas uppbyggnad och
sammansättning. Analysresultaten kan ge mer information om liarnas funktion och vilka tekniker som
smederna som tillverkat dem har använt sig av.
För att en datering ska kunna genomföras krävs
en viss mängd kol. Det betyder att det behövs olika
mycket järnprov beroende på vilken kolhalt det är i
järnet. Metallografiska analyser görs för att bedöma
kolinnehållet. Detta görs i ett snitt och om fördelningen av kol är ojämn får man göra en tolkning av
hur utbredningen fortsätter in i resten av materialet.
Efter en inledande analys och datering av de två liarna visade det sig att kolmängden inte var tillräcklig
i en av liarna, F124, varför ytterligare ett prov togs
vid ett senare tillfälle.
Material och metoder
Provtagning
Vid provtagning finns flera faktorer att ta hänsyn till.
Naturligtvis prioriteras bevarande av liarnas form så
långt som det är möjligt och vi försöker minimera
ingreppet. Ingen av liarna var konserverad vid den
första provtagningsomgången. För att kunna uppnå
syftet med analysen, att genomföra en datering, krävs
dock att materialet innehåller metall där ett kolinnehåll kan konstateras och vid tunna preparat kan
ett större stycke krävas. Järnets sammansättning kan
variera mellan olika delar av föremålet. Föremål med
eggar, har vanligtvis ett kolinnehåll i den skärande
delen men behöver inte vara homogena varför andra
delar kan var kolfattigare.
Med detta som utgångspunkt prioriterades liarnas
blad med eggar i första hand. Båda liarnas spetsar var
lösa. Kortliens (F124) spets kunde enligt uppdragsgivaren säkerställas tillhöra lien men det var mer tveksamt om den dubbelvikta (F18) liens förmodade lösa
spets kunde knytas till lien varför vi inte provtog den.
Kortlien är tunn och har ett tydligt korrosionsskikt,
även den lösa spetsen (fig. 101). Den är tämligen kraftigt magnetisk varför ett metallinnehåll ändå kunde
misstänkas. Den lösa spetsen visade sig dock sakna
metall och ett snitt nära den fragmenterade brottytan
visade sig innehålla intakt metall endast i millimeterstorlek, vilket inte bedömdes vara tillräckligt för datering. För att inte ytterligare skada liens spets valdes
därför den motstående delen, lieknäet, där skaftet,
orvet, har varit fäst, och som är tjockare. Den har
också en större andel metall bevarad (fig. 102–103).
Ett delprov valdes för analys och ett för datering.
Kortlien provtogs ytterligare en gång. Detta skedde
efter att konservering genomförts och gjordes av Åsa
Norlander vid RAÄ ATm, i samråd med UV GAL.
För att minimera skadorna på lien togs ett prov, i två
delar, från ryggsidan och cirka halvvägs in i bladet (se
fig. 107). Provet innehöll till största delen metalliskt
järn. Ett prov slipades, polerades och etsades inför
en metallografisk analys enligt nedanstående beskrivning. Resten av provet daterades.
Den dubbelvikta lien (F18, fig. 111) är något
tjockare än kortlien och provtogs cirka 20 millimeter
från den fragmenterade spetsen. Metallinnehållet var
tämligen gott och snittet genom bladet uppvisar en
långsmal triangulär form (fig. 112) där spetsen motsvarar eggen. Ett delprov valdes för analys och ett
för datering.
Metallografisk analys
Den provtagna snittytan på respektive prov slipades
och polerades. Metallografiska undersökningar utfördes på det polerade järnet för att identifiera dess
olika texturer, beroende på kemisk sammansättning
och grad av bearbetning. Provet etsades med 2 % nitallösning (för att observera innehåll och fördelning
av kol och fosfor). Undersökningarna genomfördes i
ett Zeiss Axioskop 40A polarisationsmikroskop.
Några termer som används för att beskriva metallen är ferrit som är mjukt järn utan kolinnehåll, cementit som är en förening av järn och kol (Fe3C), och
perlit som är en struktur uppbyggd av omväxlande
ferrit och cementit. Generellt medför alltså en större
mängd perlit en högre kolhalt och ett hårdare material. Innesluten slagg består vanligen av flera mineral, bland annat olivin som är ett järnsilikatmineral,
wüstit som är en järnoxid, och en glasfas som är en
finkornig huvudsakligen ickekristallin fas vars sammansättning kan variera över stora intervall.
Datering
Dateringen sker på det kol som är i kemisk förening
med järn. Det extraheras vid förbränning av provet
genom att CO2-gas bildas. Denna omvandlas till grafit
som är det som används i acceleratorbestämningen.
(Se även resultatprotokoll från Ångströmlaboratoriet
i bilagan.)
Resultat
Metallografisk analys
F124
Delprov 1. I snittet finns endast en liten yta bevarat
metalliskt järn (fig. 103–104). Detta är omgivet av
korrosionsprodukter och man kan ana den ursprungliga ytterkanten, formande en rektangulär yta. Järnet är bevarat i en fransig triangel vid ett av hörnen.
Genom denna yta löper ett tunt, osammanhängande
band av slagginneslutningar, maximalt 10 mikrometer tjocka och något tiotal mikrometer långa. Eftersom slagginneslutningarna är så små är det svårt att
se vad de består av men sannolikt så innehåller de
endast en glasfas. En spricka, delvis korroderad löper
genom stycket och skär slagginneslutningarna i liten
vinkel. I korrosionsskiktet utanför metallen är materialet selektivt korroderat och uppvisar en textur som
antyder att metallen har varit en blandning av ferrit
och perlit, det vill säga kolhaltigt.
Korrosionen antyder att det är ett kolhaltigt järn
(i korroderade ytan ferrit med perlit, några tiondels
viktsprocent kol). Få och små slagginneslutningar,
mestadels kraftigt långsträckta och enhetliga i sammansättning, indikerar möjliga vällfogar med användning av vällsand (kvartsrikt glas).
Etsning av provet visar att den bevarade metallen
har liknande sammansättning som kunde noteras i
den korroderade texturen. Till stora delar är det tämligen homogent och jämnkornigt och består av ferrit
Bilagor 149
med mindre mängder perlit (fig. 105). Lokalt finns
ferrit med cementit i korngränsen, i andra änden perlit med ferrit i kornkontakterna (fig. 106). Kolhalten
är därmed mestadels kring 0,2 % men når lokalt upp
till 0,7 %. Inga vällsömmar kan observeras som indikerar att flera stycken av skilda sammansättningar
skulle ha lagts samman. De tecken på användning av
vällsand som kunde noteras med hjälp av de glasiga
slagginneslutningarna, sammanfaller inte med kontakterna mellan områden med olika kolhalt. Eventuellt har sand använts endast för att skydda föremålet
från oxidering under smidesarbetet. Den del av lien
som vi ser i lieknäet, eller brommen, har tillverkats
från ett järnstycke som har något varierande, men
mestadels lågt, kolinnehåll.
Delprov 2. Snittytan som analyserats består till
största delen av metalliskt järn. Små områden med
korroderat järn finns också, liksom en del slagginneslutningar, mestadels koncentrerade till snittets centrala del. Lien är hopvikt i ryggen, sannolikt av ett
stycke vars två delar är sammanfogade centralt, där
slagginneslutningarna och en spricka finns, däremot
saknas en tydlig vällfog. Järnet besår huvudsakligen
av ferrit och perlit, i något varierande proportioner
(fig. 108–110). Lokalt finns nästan enbart ferrit, lokalt
enbart perlit. Övergångarna mellan de olika kolhalterna är kontinuerliga och kolhalten är något högre
i den ena halvan än i den andra. Eftersom det endast
är ryggdelen som ingår i provet är det inte möjligt att
uttala sig om hur eggen ser ut. Provet har dock en
kolhalt som bör vara tillräcklig för datering.
F18
Det undersökta tvärsnittet är långsmalt triangulärt
(fig. 112). Sannolikt finns ingen ursprunglig ytterkant
av eggen med i provet. Nära triangelns bas finns ett
yttre korroderat skikt där en ursprunglig ytterkant,
ryggen, kan anas.
Metallen är även korroderad i mer centrala delar
i oregelbundna former. Vad som är anmärkningsvärt
är det lilla innehållet av slagginneslutningar. De få
som finns är dessutom mestadels mycket små. Några
enstaka något större (som mest 50 mikrometer långa
och ca 5 mikrometer breda) inneslutningar finns koncentrerade i ett stråk centralt i snittet och löper från
ytterkanten och en bit in i snittet längs med triangelns
höjd. De flesta ligger samlade i några få stråk som
löper i det närmaste parallellt med den långsmala
triangelns höjd alternativt med en av långsidorna, i
centrala delar ett stycke från spetsen. Enstaka, också
små, slagginneslutningar finns utspridda i snittet. De
är alla utdragna i samma riktning. Inneslutningarna
består av en järnoxid (sannolikt wüstit) och en silikatrik fas (glas eller olivin).
150 Treuddar och hägnader
Etsning av metallen visar en diffust lagrad textur,
med kontakter parallellt med triangelns höjd (fig.
113). Vid spetsen uppträder järn med två olika sammansättningar på ömse sidor om den centrala rostiga fliken. På ena sidan finns perlit med lite ferrit,
på andra dominerar ferrit med perlit/cementit i kornkontakterna. Den perlitdominerade delen kan följas
längs ett band mot basen men inte riktigt ända fram.
Det ferritdominerade bandet löper på andra sidan
rostkoncentrationen och kan i sin tur delas upp i två
delområden med lägre kolhalt centralt i snittet och
något högre längre ut.
Datering
Järnet innehåller kol i varierande halter i de båda studerade liarna. Kolhalten är genomgående låg i delprov
1 av F124. Den högsta kolhalten finns i ett mycket
begränsat område i det studerade snittet. Om detta
fortsätter i ytterligare en dimension är det rimligt att
tro att provets kolhalt är tillräcklig för en datering.
För F18 är järninnehållet lokalt ännu högre och totalt
sett finns en större andel metall som inte har rostat
som är användbart för dateringen. Bedömningen är
att F18 sannolikt har en tillräckligt hög kolhalt för
datering.
Resultatet från provberedningen hos Ångströmlaboratoriet visade att det inte fanns tillräckligt mycket
daterbart material (se bilaga) i F124. Den dubbelvikta lien, F18, innehöll tillräckliga mängder och har
daterats till 2295 ±65 BP (Ua-28012). Efter att resultatet kalibrerats får vi en datering inom intervallet
410–200 BC (1 σ) eller 550–150 BC (2 σ).
Efter den första dateringen gjordes ytterligare ett
provurval ur F124 (delprov 2). Detta innehöll tillräckliga mängder för datering. Resultatet (se bilagan)
var 3475 ±65 BP (Ua-28171). Efter att resultatet kalibrerats får vi en datering inom intervallet 1880–1740
BC (1 σ) eller 1890–1690 BC (2 σ).
Diskussion och tolkning
Material och tillverkningsteknik
Kortlien, F124, var till stora delar korroderad i spetsen. För att om möjligt kunna ta ett prov med material för datering valdes i stället ett prov från lieknäet,
vid den så kallade brommen där skaftet, orvet, fästes, även om detta skulle innebära att information om
liens funktion och skärande egenskaper inte skulle
kunna fås. Provet visade sig huvudsakligen bestå av
ett mjukt järn, med endast ett lokalt förhöjt kolinnehåll som ökat dess hårdhet. Den del som har undersökts är smidd av ett tämligen slaggfritt järnstycke.
Den förnyade provtagningen från ryggdelen, nära lieknäet, visade ett material med något högre kolhalt,
mestadels ett lågkolhaltigt stål, lokalt hårdare stål
som är smitt av ett stycke. Provet i sig kan dock inte
ge information om eggens sammansättning.
Den dubbelvikta lien, F18, innehöll betydligt mer
information om material och tillverkning. Trots att
delar av provet var korroderat, bland annat den allra
yttersta delen av eggen, växte en bild fram av ett smidesarbete som omfattat såväl ett mjukare järn som
ett hårdare stål. Tre lager med olika sammansättning
kunde följas, delvis avgränsade av små mängder innesluten slagg. Det mjukaste materialet finns centralt i
den bevarade delen, och det hårdare mot de nuvarande ytterkanterna. Det allra hårdaste stålet, med de
bästa skärande egenskaperna, finns emellertid enbart
på ena sidan. Hur såg lien ursprungligen ut? Om vi
tittar på fig. 112 och 113 framgår att delar av den
har försvunnit i rosten och det är svårt att hitta de
ursprungliga ytorna runt om. Därför kan vi fundera
kring några alternativ om hur liens blad ursprungligen var uppbyggt och tillverkat.
Ett möjligt alternativ är att bladet har en kärna
av mjukt järn som är omgiven av stål på båda sidor,
där stålet delvis saknas idag, främst på en sida. Den
sida som saknar det hårdaste stålet motsvarar bladets
undersida när en högerhänt använder lien. En rimlig
tolkning blir därför att stålet kan ha slitits bort under
ett långt användande och inte enbart rostat bort.
Ett annat alternativ är att det främst är andra
halvan av bladet som har rostat (till vänster i fig.
112–113). Om vi spegelvänder den del som är bevarad får vi ett resultat med stål i kärnan omgivet
av ett mjukare järn. I båda fallen finns stålet i eggen, antingen omböjt runt det mjukare järnet, eller
centralt och mer utskjutande än omgivande mjukare
material. Oavsett vilken av dessa båda varianter som
är gällande har smeden haft tillgång till två olika material, järn och stål som båda var tämligen slaggfria,
som har vällts samman. En detalj som skulle kunna
förväntas, men saknas, är att stålet är härdat.
Sammanläggning av stål och mjukare järn förekommer i senare tiders liesmide. Från det omfattande
liesmidet i Lima beskrivs tillvägagångssättet under slutet av 1800-talet med inläggning av stål i en kilformad
ränna i mjukare järn (Jonell Ericsson 1982:409ff).
Samma process åskådliggörs också av Norén och Enander (2001). Det innebär att stålet ligger centralt,
omgivet av mjukare järn, vilket vi också föreslog som
ett alternativ för den dubbelvikta lien. Från Lima
med omnejd beskrivs även att stålet inte når fram till
ryggen på bladet, inte heller till knäet eftersom dessa
delar skulle tåla slag och häftiga böjningar (Matsson
1982:334). Motsvarande gäller för de liar vi nu har
sett. I den dubbelvikta lien fortsatte inte stålet ända ut
i ryggen, och i kortlien noterades ett mestadels lågkolhaltigt stål i ryggen och ett mjukare järn i lieknäet.
Ett särdrag som inte direkt har kunnat studeras är
vid vilka förhållanden som lien har blivit dubbelvikt
och om detta har skett i varmt eller kallt tillstånd.
Vi har inte provtagit den egentliga omvikningen men
med tanke på dess sammansättning är det osannolikt
att den har kunnat vikas samman i en sådan mjuk
böj utan att spricka om den inte först upphettats. Vi
kan notera att det inom andra föremålskategorier, till
exempel svärd, finns en tradition bland annat under
förromersk järnålder att göra dem obrukbara genom
att böja dem.
Datering
En av liarna, den dubbelvikta, kunde dateras med
hjälp av det kol som i förening med järn bildar stål.
I kortlien var kolinnehållet dessvärre för lågt i det
första provet varför en förnyad provtagning och datering gjordes. I det andra provet var kolhalten tillräcklig för datering.
Resultatet för den dubbelvikta lien, F18, blev
2295 ±65 BP. Det resultatet avviker markant från tidigare dateringsresultat av den hägnad som den påträffats i. Det är också anmärkningsvärt med denna
tidiga datering för en så stor lie eftersom långa liar
inte är kända i Skandinavien förrän under senmedeltid. Resultatet överensstämmer bättre med dateringen
av den stensättning som den andra lien påträffats i.
Även om denna typ av lie är känd först långt senare,
är det i sig inte skäl nog att avfärda dateringen som
orimlig. Såväl järn och stål har använts under denna
period och järnet har varit en viktig faktor i jordbrukets utveckling och denna lie skull därför kunna
ge en antydan att utvecklingen inom jordbruket var
annorlunda än vi idag känner till.
Dateringen av kortlien, F124, resulterade i en ålder av 3475 ±25 BP. Detta är långt före stensättningen
den påträffades i och kortliar är kända i skandinaviskt
material först från romersk järnålder. Vad som är än
mer bekymmersamt är att resultatet infaller cirka ett
millennium före järnframställning ägde rum i denna
region. Det finns dessutom endast ett fåtal nedslag i
världen med järnframställning under denna tidsperiod
varför resultatet behöver diskuteras ur flera aspekter.
En felkälla är provtagning och provpreparering som
har skett i flera steg. Ingreppet och preparering gjordes efter samråd med Göran Possnert vid Ångströmlaboratoriet och inga föroreningar från dessa tillfällen
kan påverka resultatet eftersom det endast är den rena
metallen som behandlas i dateringsanalysen. Frågan
om egenålder på träet som har använts bör diskuteras i alla sammanhang, speciellt vid datering av kol i
järn eftersom inga vedartsanalyser kan göras vare sig
för att bestämma träslag eller dess ålder. I detta fall
skulle vi behöva tänka oss en uråldrig ek vilket inte är
optimalt ur någon aspekt. I smidet förekom, såvitt vi
Bilagor 151
känner till, vanligen betydligt yngre material och av
andra träslag. Om vi återvänder till den dubbelvikta
lien, skulle detta möjligen kunna vara en orsak att
diskutera till den, till synes, ”för tidiga” dateringen
men det är fortfarande orimligt att föreslå att gamla
ekar används till framställning eller smide.
Ytterligare ett alternativ som vi kan diskutera
kring är att det inte alls är träkol som har använts.
I järnframställningsprocessen kan vi dock förutsätta
att det rör sig om träkol, men i smidet kan stenkol
användas. Stenkol är ett fossilt material med betydligt högre ålder än träkol. Av och till har stenkolsstycken daterats och många gånger genererat resultat
i storleksordningen 40 000 BP (stenkol är äldre men
detta är en rimlig dateringsgräns med denna metod
eftersom ju äldre det är desto svårare är det att avgöra exakt eftersom sönderfallskurvan planar ut).
Vare sig vid metallografiska analyser eller vid dateringsanalysen kan man avgöra varifrån kolet kommer eftersom kolet under järnframställningen och/eller smidet har ingått i kemisk förening med järn och
det man ser är järnkarbid. Varför får vi då en ålder
på 3475 BP? Detta resultat ligger långt från erhållna
stenkolsresultat men är av allt att döma också långt
från rimliga resultat för järnföremål. Därför måste vi
fundera kring vid vilka tillfällen som kol kan förenas
med metallen. I järnframställningen, oavsett om den
är i blästugn eller masugn (som inte är helt modern),
har vi träkol som källa. I smidet kan vi ha träkol eller stenkol, eller till och med en blandning av träkol
och stenkol. Det senare omnämns även av ”moderna” smeder och beror på tillgång och specifika behov
(Enander och Norén 2001). Det finns med andra ord
flera möjligheter för att båda typerna av kol har bidragit till liens kolinnehåll.
Problematiken om användandet av stenkol eller
blandning av träkol och stenkol och vilka effekter
det får på dateringsresultat har berörts av Cook m.fl.
(2003). Ett stort antal järnföremål av varierande ålder har daterats på kol i järn och jämförts med andra
uppgifter om datering som finns för respektive föremål. En del gav avvikande resultat som i några fall
antogs bero på stenkolsanvändning. Dessvärre presenteras inte de detaljerade dateringsresultaten varför
de inte är direkt jämförbara med det vi nu har. Författarna konstaterar dock att inblandning av stenkol
har resulterat i för höga åldrar (Cook m.fl. 2003).
För att få en uppfattning om vilken effekt en inblandning av fossilt material har på ett dateringsresultat
kan vi använda oss av tidigare presenterade beräkningar (Bowman 1990) för hur en uppmätt ålder (eller egentligen aktivitet) är sammansatt av flera delar,
till exempel det som representerar provets egentliga
ålder och det som representerar en förorening. Om
vi översätter de termerna till lien så kan vi anta en
152 Treuddar och hägnader
komponent av träkol, som är ”den rätta” åldern för
liens tillverkning och en komponent av stenkol, som
i detta fall utgör föroreningen. En liten inblandning
(någon procent) av stenkol ger några hundra år fel
men om föroreningen är större, flera tiotals procent,
blir effekten flera tusen år för mycket. Om vi som
konkret exempel tittar på kortlien och antar att den
är cirka 200 år gammal och antar att inblandningen
av stenkol är drygt 30 % motsvarar det en uppmätt
ålder av drygt 3 000 år. Vi kan också åskådliggöra
detta i ett schematiskt diagram (fig. 114).
Om användning av både träkol och stenkol är anledningen till kortliens dateringsresultat är det rimligt
att överföra en sådan slutsats även på den dubbelvikta lien och diskutera ett sådant alternativ även om
det fortfarande är rimligt med en sådan ålder med
avseende på vad vi tidigare vet om järnframställning
i regionen, förekomst av stål och järn och möjligheten att bearbeta båda material. Däremot är det mer
tveksamt med avseende på typologi.
I fallet kortlien har resonemanget lett fram till
att en till synes ”gammal” lie istället har blivit en
tämligen ”modern” lie. Sättet liarna är framställda
på liknar, så långt som analysen kan ge svar, också
senare tiders beskrivning av hur liar har tillverkats,
och delvis tillverkas idag. Stenkol bör ha använts på
1800-talet, möjligen även på 1700-talet. En ännu tidigare användning är dock tveksam. Med tanke på
fyndomständigheterna, med ett läge som inte kan ses
som helt slutet, så förefaller det enligt uppdragsgivaren inte omöjligt att lien är instucken i stenhägnaden
vid ett senare tillfälle. Fynden betraktades dock som
förhistoriska, vilket medförde att de valdes för datering. Hur mycket senare liarna har placerats där de
påträffades är dessvärre inte möjligt att närmare specificera enbart utifrån detta resultat men övriga fynd,
anläggningar och omgivande miljö kan säkerligen
bidra till den fortsatta diskussionen. En sådan bör
rimligtvis också omfatta möjligheten till stenkolsanvändning såväl vad gäller tidpunkt som tillgång på
material och i vilken miljö smidet har skett, det vill
säga om det fanns speciella liesmeder eller om liarna
är tillverkade i den egna gårdssmedjan.
Referenser
Dateringsresultaten har under arbetets gång diskuterats med Eva Hjärthner-Holdar (UV GAL), Ulf
Strucke (UV Mitt) och Martin Edlund (UV Bergslagen). Deras idéer och synpunkter har bidragit till utformningen av denna rapport. Åsa Norlander (ATm)
har varit till stor hjälp med provtagning och diskussion kring denna. Göran Possnert (Ångströmlaboratoriet) har bidragit med information kring provpreparering och felkällor för datering av metallprover.
Bowman, S. 1990. Radiocarbon dating. Published
for the Trustees of the British Museum, by British
Museum, London. 64 p.
Cook, A.C., Southon, J.R. & Wadsworth, J. 2003.
Using Radiocarbon Dating to establish the Age
or Irion-Based Artifacts. http://www.tms.org/
pubs/journals/JOM/0305/Cook-0305.html. JOM,
55:5, 15–22.
Enander, L. & Norén, K-G. 2001. Järnsmidesboken.
nielsen & norén förlag HB, Stockholm, Lars Enander Smide, Hudiksvall.
Jonell Ericsson, B. 1982. Industriella anläggningar.
I: Lima och Transtrand. Ur två socknars historia.
Red S. Björklund. Malung.
Matsson, N. H. 1982. Arbetsmetoder och smidesalster. I: Lima och Transtrand. Ur två socknars
historia. Red S. Björklund. Malung.
Norén, K-G. & Enander, L. 2001. Klassiskt järnsmide. nielsen & norén förlag HB, Stockholm, Lars
Enander Smide, Hudiksvall.
Fig. 101. Kortlie, F124, från Bengtstorp, Täby sn, Närke.
Foto: Lena Grandin, UV GAL, om inget annat anges.
Fig. 104. Motsvarande polerat tvärsnitt från kortlie F124
spegelvänt och fotograferat i mikroskopet. Metallen är
ljus. Slagginneslutningar i metallen är grå liksom omgivande rost. Skala nederst i bild.
Fig. 102. Detalj på kortlie, F124. Yttersta delen är provtagen (se nästa figur).
Fig. 105. Polerat och etsat tvärsnitt av kortlie F124.
Foto från mikroskopet visar exempel på sammansättning
med ferrit (ljusa fält) och perlit (mörkare och tunna, i
korngränser). De grå långsmala ytorna är slagg, i några
fall rost. Det senare framträder också i flera lager i övre
vänstra hörnet.
Fig. 103. Tvärsnitt från kortlie F124 som har analyserats.
Kärna av metalliskt järn omgivet av korrosionsprodukter.
Bilagor 153
Fig. 106. Polerat och etsat tvärsnitt av kortlie F124. Detta
foto från mikroskopet visar den högsta kolhalten i provet
med större mängd perlit jämfört med i föregående figur,
främst i övre delen där perlit (brunblå, spräcklig) utgör
kornen och ferrit (ljus) finns i korngränserna. Grå ytor är
rost och slagg.
Fig. 107. Kortlie, F124, från Bengtstorp, Täby sn, Närke,
efter konservering. Foto: Åsa Norlander, RAÄ ATm. Område för provtagning markerad. Tvärsnitt från provet har
undersökts metallografiskt.
Fig. 109. Polerat och etsat tvärsnitt av prov 2 från kortlie
F124. Foto från mikroskopet visar exempel på den högsta
kolhalten med störst andel perlit.
Fig. 110. Polerat och etsat tvärsnitt av prov 2 från kortlie
F124. Foto från mikroskopet visar exempel på den lägsta
kolhalten med störst andel ferrit.
Uppmätt ålder, BP
5000
4500
4000
3500
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
0
10
20
30
40
50
Förorening av fossilt material, %
Fig. 108. Polerat och etsat tvärsnitt av prov 2 från kortlie
F124. Foto från mikroskopet visar exempel på den vanligast förekommande sammansättningen med ferrit (ljusa
fält) och perlit (mörkare och tunna, i korngränser). De
grå långsmala ytorna är slagg, i några fall rost.
154 Treuddar och hägnader
Fig. 114. Schematisk illustration av hur en förorening av
fossilt material kan påverka den uppmätta åldern på ett
prov. Som exempel har effekten av inblandning av 40 000
år gammalt material i ett 200 år gammalt prov valts. I
diagrammet ser vi att om föroreningen utgör 20 % blir
den uppmätta åldern ca 2 000 år, istället för 200 år.
Fig. 111. Dubbelvikt lie, F18, från Bengtstorp, Täby sn,
Närke. Före och efter konservering. Nedre fotot Åsa Norlander RAÄ ATm.
Fig. 112. Prov från den fragmenterade spetsen av den
dubbelvikta lien F18. Tvärsnitt som studerats metallografiskt syns till vänster.
Fig. 113. Polerat och etsat tvärsnitt av delen närmast eggen
hos den dubbelvikta lien. Den centrala grå ytan högst upp
(närmast eggen) är rost. Till vänster om den finns ett band
av stål i form av huvudsakligen perlit (blåfärgad) som kan
följas nedåt i bild. Centralt finns mestadels mjukt järn (ferrit). Den högra delen utgörs av mjukare järn med mest ferrit (ljusa ytor) med lokalt perlit i kornkontakterna.
Bilagor 155
Resultat från datering av järnliar
Kalibrering från Ångströmlaboratoriet.
156 Treuddar och hägnader
Bilaga 9. Rester av växter,
bland rösen och riter
Av Mats Regnell, Institutionen för naturgeografi
och kvartärgeologi, Stockholms universitet
Bakgrund
I samband med de arkeologiska undersökningarna inför nybyggnation av E 18 väster om Örebro har jordprover från fyra lokaler analyserats med avseende på
växtrester. Resultatet av dessa analyser presenteras i
föreliggande rapport. De fyra platserna uppvisar stora
likheter genom att liknande lämningar undersöktes
samt att de generellt representerade samma tidsperioder. Det fanns dock särdrag hos var och en av lokalerna.
Den undersökta sträckan löper i öst–västlig riktning
och av de här behandlade platserna ligger Äspsätter
längst i väster. Mindre än 1 kilometer österut återfinns
Västra Via, ytterligare 2 kilometer österut ligger Säby.
Bengtstorp ligger ungefär 5 kilometer öster om Säby.
Det är alltså cirka 8 kilometer mellan den västligaste
och den östligaste platsen. Berggrunden varierar längs
med den undersökta sträckan. I väster, där Äspsätter och Västra Via återfinns, är berggrunden ortoceratitkalksten. Sandsten utgör undergrund i Säby och
Bengtstorp återfinns på urberg. Denna variation har
en viss betydelse för de naturgeografiska förhållandena
och kanske framför allt för odling eftersom kalkstenen
lär innebära högre bonitet än urbergsmarkerna. Området är beläget på den så kallade Närkeslätten och är
i allmänhet flackt. I öster, mellan lokalerna Västra Via
och Säby, reser sig landskapet via en förkastning upp
till den av skiffer och kalksten präglade Latorpsplatån.
Landskapet är väsentligen format av landisens rörelseriktning och avsmältningsriktning som i området sammanfaller och ger upphov till ett nord–sydligt stråk
av åsar och dalar. Inlandsisens rörelse från norr till
söder har bildat en likartad morän på de tre västliga
platserna eftersom kalksten återfinns norr om dem.
På Bengstorpslokalen är moränen präglad av urberg.
Jordarten är däremot likartad i hela området, nämligen siltig morän. I allmänhet är lerinnehållet dock
större i jordarna i väster (Fromm 1972). En mycket
kort beskrivning av platsernas undersökta lämningar:
Äspsätter. Vintrosa socken RAÄ 78, Hidinge
socken RAÄ 88 och RAÄ 110. Lokalen omfattar
odlingslämningar med åkerytor, röjningsrösen och
vallar samt bebyggelselämningar från järnålder och
eventuell medeltida etablering. Boplatsspår både från
äldre och yngre järnålder.
Västra Via. Vintrosa socken RAÄ 52. Platsen präglas av röjningsrösen, terrasser och stenvallar. Röjningsrösena är daterade från äldre järnålder till medeltid.
Säby. Vintrosa socken RAÄ 93. En komplex lokal
med gravar från bronsålder och vikingatid, boplats-
lämningar från äldre järnålder samt röjningsrösen
och förmodade odlingslager.
Bengtstorp 1:1. Täby socken, RAÄ 34 och
RAÄ 35. Lokalen sågs ursprungligen som ett järnåldersgravfält på krönet av en moränrygg. Gravarna
representerades av treuddar och stensättningar. Utgrävningarna visade dock att ett flertal av stensättningarna var röjningsrösen.
En viktig fråga i samband med undersökningarna
har varit att studera skillnader mellan stensättningar
och röjningsrösen. Dateringarna ligger i äldre och
yngre järnåldern samt äldre medeltid.
Metoder
Makrofossilanalys
De tillsända proverna volymbestämdes genom att
den lufttorkade jorden hälldes i en graderad bägare
och en känd volym vatten tillsattes. Provvolymen utgjorde alltså jordpartiklar minus luftvolymen mellan
partiklarna. Proverna finfördelades i en till två timmar i lut (NaOH < 5 %) och preparerades därefter
med en kombination av slamnings- och flotationsteknik. Ingen särskild flotationsapparatur utnyttjades.
Sikt med 0,25 millimeters maskvidd användes. Från
Bengtstorp var de flesta prover redan flotterade då de
anlände. Dessa prover lades i blöt i lut (NaOH < 5 %)
under mindre än en timme varefter de siktades. Proverna lufttorkades efter preparering och studerades
under mikroskop i 6,7–40 gångers förstoring. Sedvanlig bestämningslitteratur och fröreferenser har
utnyttjats. Proverna innehöll rikliga mängder färska
rötter samt enstaka färska frön, daggmaskkokkonger
och insekter. Dessa betraktades som recenta och noterades inte som fynd. Samtliga växtrester som redovisas var förkolnade. Förkolnade granbarr återfanns
i flera av proverna. De var i regel fragmenterade och
har därför kvantifierats i tre grupper där fragmenten
sammantaget har bedömts motsvara 1–5, 5–50 respektive >50 barr.
Pollenanalys
Fem cm3 jord ur varje prov togs ut för preparering.
Proverna silades genom sikt med maskvidd 0,25 millimeter och genomgick därefter behandling enligt standardmetod (Berglund & Ralsa-Jasiewiczowa 1986).
Samtliga prover har behandlats med fluorvätesyra.
Flera prover innehöll endast få pollenkorn. I de prover som innehöll rimliga mängder pollenkorn har ett
minimum om 400 pollen räknats. I prover med få
pollenkorn har räknandet avslutats efter två timmars
mikroskoperande, oavsett hur många pollen som
påträffats. Analysen har utförts med ljusmikroskop
i 400 och 1000 gångers förstoring. Sedvanlig bestämningslitteratur och pollenreferenser har utnyttjats.
Bilagor 157
Nomenklaturen för svenska och latinska växtnamn
följer Den nya Nordiska floran (Mossberg & Stenberg 2003), pollentyperna är i enlighet med Moore
m.fl. (1991).
Kvarvarande jord, preparerade prover och fynd
förvaras på Institutionen för Naturgeografi och
Kvartärgeologi, men kan med kort varsel tillsändas
uppdragsgivaren om så önskas.
Resultat
Analysresultaten från respektive lokal presenteras i
tabeller i slutet av rapporten, uppdelat i makrofossil- och pollenanalyser. I vissa sammanhang är det
dessutom angeläget att föra ihop olika anläggningstyper från de olika lokalerna i separata tabeller, vilket
presenteras i den löpande texten under rubriken Diskussion. Platserna presenteras i ordning från väster
till öster.
Makrofossilanalys
Sammantaget har 76 prover analyserats. Analyserna
från de olika platserna har skett parallellt och jämförelser har därför underlättats. Resultatpresentationen
är enhetlig med några få undantag, bland annat saknar proverna från Bengtstorp volymangivelser.
Äspsätter
Fjorton prov till en sammanlagd volym av 17,2 liter
har analyserats. Proverna var tagna i olika odlingslämningar men även två härdar har analyserats (tabell
24). De senare, från RAÄ 110, innehöll rikliga mängder träkol men i övrigt inga bestämbara förkolnade
växtrester. Från en av härdarna, A7749, utgjorde halva provvolymen träkol – slående mycket. I merparten
av proverna från odlingslämningar återfanns förkolnade granbarr, i vissa fall i stora mängder. Övriga bestämbara växtfynd från odlingslämningarna utgjordes av hasselnötsskal (rösen A1700 och A1880), al
(röse A1700) samt hallon (röse A1260). Innehållet
av träkol i proverna från odlingslämningar varierade,
men i allmänhet fanns det små mängder. Undantag
är rösen A1700 samt A1387 och långprofil sydväst
om röse A1700 som innehöll måttliga respektive rikliga mängder träkol. I provet från långprofil sydväst
om röse A1700 fanns dessutom 6 slaggfragment,
samtliga mellan 0,5 och 1 cm3. Förekomsten av slagg
pekar givetvis ut någon form av järnhantering, men
om hanteringen var nära eller perifer i förhållande
till någon bosättning går inte att säga enbart utifrån
slaggfynden.
Västra Via
Tretton prover som sammantaget utgjorde 15,7 liter
jord har analyserats. Proverna är tagna inom eller
158 Treuddar och hägnader
i anslutning till röjningsrösen samt gropar, en härd
och invid en hålväg (tabell 23). Den enda analyserade härden, A5335, innehöll i fråga om förkolnade
växtrester endast rikliga mängder träkol. En golvrest,
A6426, och ett röjningsröse, A905, innehöll endast
måttliga mängder träkol. I en källargrop, A669,
återfanns enstaka träkolsfragment, enstaka granbarr
samt ett frö av smällglim. Smällglim är en nejlikväxt
som är vanlig på frisk, näringsrik kulturmark och
har rimligen växt på det ursprungliga gårdstunet. I
ett prov från röjningsröse A972 fanns utöver enstaka
träkolsbitar även ett sädeskorn av emmer eller enkorn. Dessa två agnklädda vetesorter är ofta svåra
att särskilja men båda förekommer ganska vanligt i
Sydskandinavien under neolitikum samt under äldre
järnålder (Engelmark 1992; Robinson 1993; Regnell
1998). I två prov, ett från källargropen A669 och ett
från en profil öster om röse A1568, hittades enstaka
granbarrsfragment. Tre av proverna innehöll emellertid stora mängder granbarr; från en grop under vall
A1560, en profil strax utanför röse A905 samt ett
prov från en profil genom en odlingsyta. Övriga prov,
från profil invid hålväg A555, grop A5436 och från
profil väster om röse A1568 innehöll endast mindre
mängder träkol. Förekomst av förkolnade granbarr i
samband med odlingslämningarna är intressant, inte
minst eftersom de även förekommer på Äspsätter och
Bengtstorp. Sannolikt förkolnades barren i samband
med röjningseldning.
Säby
Från Säby har 20 prover analyserats som tillsammans
motsvarar 20,1 liter jord. Proverna kommer från
röjningsrösen och odlingslager, härdar, en grop samt
från kremeringsgravar (tabell 24). De sju proven från
odlingslämningar innehåller förutom enstaka träkolsfragment i två fall även bestämbara växtrester. I
röse A43196 hittades en kärna av brödvete och i röse
A947 återfanns en stamknöl av pärlhavre. Pärlhavre
(Arrhenatherum elatius ssp. bulbosum) är ett gräs som
troligen är infört till Sverige från kontinenten under
förhistorisk tid. De tidigaste fynden av knylhavre är i
Sydskandinavien ett fåtal från bronsåldern, men med
en betydligt vanligare förekomst under järnåldern.
Stamknölarna är jordnötsstora och sitter runt stammen vid jordytan. Knölarna är stärkelserika och kan
utnyttjas som föda. Men trots att jag vid flera tillfällen
har sökt i litteraturen efter upptäckningar av historiskt utnyttjande av pärlhavrens knölar, har jag ännu
inte funnit någon relevant information kring detta. I
nutid växer pärlhavre runt Medelhavet och norrut på
kontinenten till södra England och Tyskland (Lagerberg 1956). Norr om detta område är den införd och
med avseende på förhistoriska fynd verkar det alltså
som om detta i Skandinavien har skett under brons-
åldern. Men hur och varför är ännu en öppen fråga.
Ytterligare intressant blir växten eftersom förkolnade
stamknölar av pärlhavre flera gånger har återfunnits i
gravar. Gustafsson (1995) redovisar tre gravfynd från
järnålder samt sju boplatsfynd med dateringar som
sträcker sig från slutet av bronsåldern till yngre järnålder. Man bör därför utvärdera möjligheten att fynd
av pärlhavre kan kopplas till rituella aktiviteter.
I proven från härdarna fanns enstaka till rikliga
mängder träkol. I ett av proven, A4097, bestod jorden till 20  % av träkol. I ganska sällsynta fall innehåller prov från härdar även förkolnade sädeskorn.
Min uppskattning är att mindre än ett av tio prov
från härdar uppvisar sädeskorn. Orsaken är troligen
först och främst att härdar genererar så hög värme
att mindre beständiga växtdelar som frön kommer
att förbrännas fullständigt i dem. Frön har störst
möjlighet att bevaras i härdarnas kanter eller snarare
omedelbart intill dem. Ett prov som är taget i centrum av härden, där det är som svartast av kol och
därmed till synes ser bevaringsmässigt spännande ut,
ger i de allra flesta fall endast träkol i utbyte vid en
makrofossilanalys. I två av härdarna från Säby återfanns dock sädeskorn. I A51682 fanns en kärna av
skalkorn, i A57674 fanns fyra kärnor av brödvete
samt tre som inte kunde bestämmas. Även i en grop,
A50186, hittades ett sädeskorn som dock inte kunde
bestämmas till spannmålssort. Härdarna som innehöll spannmål bör kopplas tillmatlagning. Gropen,
som vare sig innehöll keramikskärvor, bränd lera eller benfragment, bör inte omedelbart knytas till avfall. Gropar är svåra!
Proven från gravar innehöll enstaka och i ett fall
måttliga mängder träkol. I flera av dem fanns ansenliga mängder brända ben, i provet från A56790
inte mindre än 35 gram, vilket måste betecknas som
mycket eftersom provvolymen endast var 0,5 liter.
Intressant nog innehöll tre av gravproven även enstaka sädeskorn. I A56904 fanns en kärna av skalkorn
samt en obestämbar kärna. I A56790 fanns förutom
rikligt med brända ben även en skalkornskärna. Fynd
av sädeskorn eller ogräsfrön förekommer då och då i
gravar. I den senare diskussionen ska jag ge ett förslag
till tolkning av denna förekomst.
som röjningsrösen, i varje fall har en relation till
markanvändning som brukar kopplas till så kallade
odlingslämningar. I fem av dessa förekom förkolnade
granbarr eller växter från betes- eller ängsmark. Dessa anläggningar, A3465, A3516, A3695, A3980 samt
A5789, ligger tämligen nära varandra i undersökningens nordöstra del. De frön som hittades representerar
gräs, svartkämpar, ängssyra och starr. Varken fynden av gräs eller starr kunde artbestämmas eftersom
dessa grupper innehåller många och närbesläktade
arter vars frön i allmänhet är mycket lika till utseendet. Starr brukar få indikera våtmark, men ett flertal
arter är vanliga på fuktig eller frisk mark. Jag tolkar
sammansättningen till en frisk äng. Svartkämpar och
ängssyra hör definitivt hemma i ängsmark. I samma
prov återfinns förkolnade granbarr. Detta innebär att
två olika vegetationstyper är representerade. Jag för
denna diskussion vidare i rapportens senare del.
Den andra intressanta anläggningstypen är brandgropar i anslutning till en treudd. Två av groparna
underlagrar treudden och anses vara tydligt äldre,
men likväl representera kremeringsgravar. I proven
från brandgroparna hittades brända däggdjursben,
dock för små för att jag ska kunna bedöma om de
härrör från människa. En osteolog bör titta närmare
på dem. Det finns relativt många fynd av sädeskorn
och frön i dessa gropar. Av sädeskorn är både skalkorn och brödvete representerade av vardera två kärnor i A11503 respektive A11028. I samma prover
finns även enstaka obestämbara sädeskorn. Förutom
ett frö av al finns även frön av typiska ogräs som
trampört, vanlig pilört och åkerspergel i dessa prov.
Två frön vardera av gräs och starr i de båda nämnda
groparna kompletterar fyndlistan. Den tredje gropen,
A11991, utmärker sig genom sitt anmärkningsvärda
innehåll av 83 hallonfrön. Förutom i mesolitiska utkastlager har jag aldrig stött på så många hallonfrön i
ett och samma prov. Det bör definitivt tas i beaktande
att den ansenliga mängden hallon kan höra samman
med begravningsritualen. Jag vill inte utesluta att
även sädeskornen och ogräsfröna kan kopplas till
ritual. Dessutom ger fyndet en fingervisning om att
begravningen skett under sommaren.
Pollenanalys
Bengtstorp
Tjugonio prov har analyserats från Bengstorp (tabell
25). Prov har analyserats från gravkontext med stensättningar och härdar samt odlingslämningar i form
av stenpackningar/rösen. Merparten av proven innehöll enbart varierande mängder träkol, dock i regel
ganska rikliga mängder. Härdarna är tydliga exempel
på detta. Två anläggningstyper framstår med spännande resultat. Den första gruppen är stenpackningar.
Växtresterna från dessa anläggningar pekar ut dem
Sammantaget har pollenanalys utförts på 13 jordprover. I tabellen nedan framgår från vilka platser
och vilken kontexttillhörighet proverna har. De prov
som innehöll diskuterbara mängder pollen är gråmarkerade.
I tabellen som visar resultatet av pollenanalysen
(tabell 26) har de olika pollentyperna ordnats i samma följd som en tidigare pollenanalys utförd inom
E 18-projektet av Leif Björkman, kvartärgeologiska
avdelningen, Lunds universitet.
Bilagor 159
Tabell 20. Pollenanalys
Plats
Provnr/Anr Kontext
Bengtstorp
Pnr 6381
Profil genom röjd mark
Bengtstorp
Pnr 10794/ Stensättning
A6060
Bengtstorp Pnr 12369/ Stenpackning
A3916
Äspsätter
Pnr 8794/ Grop under röse A1880, 80 cm
under markyta
Äspsätter
Pnr 9281/ Röse, undre delen, 60 cm under
A1880
markyta
Äspsätter
Pnr 9285
Långprofil söder om röse A1656,
25 cm under markyta
Äspsäter
Pnr 9286
Långprofil söder om röse A1656,
45 cm under markyta
Äspsäter
Pnr 9292/ Röse, undre delen, 40 cm under
A1700
markyta
Västra Via Pnr 5065/ Källarggrop, i anslutning till stenlagt
A669
golv
Västra Via Pnr 5425
Profil genom röse, 45 cm under
markyta
Västra Via Pnr 5521
Grop med stenar under vall A1560
Västra Via
Pnr 5549
Röse, 106 cm under rösets topp
Västra Via
Pnr 6342
Profil öster om röse A1055, 45 cm
under markyta
Pollenbevaringen är minst sagt varierande. De tre
prov som analyserades från Bengtstorp innehöll alla
rimliga mängder pollen, medan de från Äspsätter och
Västra Via endast i ett av tio prov uppvisade användbara mängder pollen. Det ska påpekas att prepareringen utfördes parallellt och identiskt på alla prov
och att den var sedvanligt noggrant utförd. Det brukar vara svårt att förutsäga polleninnehållet i prover
från mineraljord, men jag kan tänka mig en rimlig
förklaring till att proverna från Bengtstorp var de
mest innehållsrika. Som jag nämnde i inledningen är
moränen vid Bengtstorp präglad av urbergsmineraler, medan Äspsätter och Västra Via återfinns i mark
där moränen karakteriseras av ortoceratitkalksten.
Urbergsmorän är generellt surare än kalkstensjord
och lågt pH är en viktig faktor för bevaring av pollenkorn. Det kan helt enkelt vara mark-pH som är
den avgörande faktorn. Även i prov där pollenkorn
är bevarade i större utsträckning kan det finnas en
slagsida i selektiv bevaring av speciella pollentyper,
men sannolikt har resultatet bara i liten utsträckning
påverkats av detta. Det är inte möjligt att diskutera
resultaten i hänseende till en sekvens eftersom proverna med rikligt polleninnehåll inte har någon stratigrafisk relation till varandra. De olika pollenspektra
som representeras i resultaten får stå för sig själva
som ögonblickbilder av en omgivande vegetation.
Jag redovisar inte pollenspektra platsvis utan låter
de fyra intressanta proverna jämföras med varandra
utan hänsyn till plats. De fyra proven är alla tagna i
rösen eller invid rösen i omgivande röjd mark.
160 Treuddar och hägnader
I alla fyra prov dominerar björk, dessutom är al och
tall vanliga. I ett prov från Bengtstorp och i provet
från Äspsätter förekommer hassel i lika stora mängder som al, i de två andra proven från Bengstorp är
hassel inte så framträdande. Antalen granpollen är
generellt små och det är tveksamt om granar har funnits i den närmsta omgivningen. Trädvegetationen
har präglats av björk och på fuktigare jord även al.
Enstaka individer av ek, alm och ask har funnits i
närheten. Ett av proven från Bengtstorp innehöll stora mängder lindpollen, samma prov som uppvisade
rikligt med hasselpollen. Det är möjligt att just detta
prov representerar en fas av igenväxning och där lind
lyckas bra i konkurrensen med andra träd. Förekomsten av ljung kan indikera en viss försurning eller utarmning av mineraljorden men det är lika troligt att
ljung har växt i omgivningens kärrmarker. Det finns
enstaka sädeskornspollen i proverna och uppenbarligen har odling förekommit i närheten. Men ett flertal
örtpollen talar även för en väsentlig aspekt av gräsmark, det vill säga äng eller betesmark.
Sammantaget ser jag framför mig ytor som odlats
under kortare tid, ett fåtal säsonger, och som framför allt utnyttjas som betesmark. Omgivningarna karakteriseras i buskskitet av björksly och hasselstånd.
Enstaka mogna individer av ädellöv sträcker sig över
slyet. I de fuktiga svackorna växer al och älgört.
Vitmossa, ormbunkar och ljung bildar markskiktet
i fuktsänkorna. Bosättningarna är nära eftersom lukten av brandrök är tydlig (det finns rikligt med mikroskopiskt träkol i proverna). Då den röjda marken
odlas vajar antingen råg eller korn, när ängen hävdas
av människor eller betas av djur samsas gräset med
mångtaligaörter.
En pollenanalys utförd i Öjamossen, cirka 15 kilometer rakt söderut från Västra Via, visar en intressant
sekvens för tiden efter Kristi födelse (Fromm 1972).
Även om dateringarna är osäkra i detta diagram finns
det indikationer på att en period vid övergången mellan äldre och yngre järnålder representeras av ett avsnitt där en tydlig dominans av björkpollen åtföljs av
en period där tall dominerar. Mellan maxima i björk
och tall återfinns en markant topp i lindkurvan. Kanske har de rikliga mängderna lindpollen i prov 6381
från Bengtstorp även en kronologisk signifikans.
Möjligen representerar provet en tid motsvarande
romersk järnålder–folkvandringstid.
Diskussion
Resultaten av makrofossilanalyserna från odlingslämningarna från alla platserna kan ställas samman i
en följd som representerar olika faser i markanvändning. Detaljgraden kan diskuteras men i tabellen ned-
an går det att läsa ut att de förkolnade växtresterna
återspeglar röjning, odling och bete eller äng.
Var igenväxningen ska placeras i en succession är
osäkert, men olika stadier av igenväxning är beroende av variationer i markutnyttjandet. Ängs eller
betesmarksfasen är tydlig i resultaten från Bengts-
torp, men saknas på de andra platserna. I proven
från gravar från Säby och Bengtstorp återfanns sädeskorn och ogräsfrön. Ett prov från en brandgrop
från Bentstorp innehöll stora mängder frön av hallon. Inte helt orimligt kan detta tolkas in i aspekter
kring gravritualen. Mycket lite är känt kring det ritu-
Tabell 21. Resultat av makrofossilanalyserna från odlingslämningarna.
Plats
Provnr
Atyp och kontext
Hasselnötskal (ant. fragm.) (Corylus
avellana) Hallon (Rubus idaeus) Al, hanhänge (Alnus sp. male flower
spindle) Pärlhavre (Arrhenatherum elatius ssp.
bulbosus) Gräs i allmänhet (Poaceae indet.) Svartkämpar (Plantago lanceolata) Ängssyra (Rumex acetosella) Starr (Carex sp.) Bete eller äng
Brödvete (Triticum aestivocompactum) Igenväxning
Emmer eller speltvete (Triticum
dicoccum/T. spelta) Odling
Granbarr ° (Needles Picea sp.)
Röjn.
Bengtstorp
Pnr 7405 A7390
Grop, i anslutning till stenpackning A4166
Bengtstorp
Pnr 7178 A3465
Stenpackning
O
2
Bengtstorp
Pnr 7950 A5789
Stenpackning
O
1
Bengtstorp
Pnr 12298 A6534
Stenpackning
Bengtstorp
Pnr 12394 A3695
Stenpackning
OO
1
1
1
Bengtstorp
Pnr 12571 A3516
Stenpackning
O
Bengtstorp
Pnr 12209 A3980
Stensättning
OOO
1
Bengtstorp
Pnr 12296 A3980
Stensättning
2
1
Äspsätter
Pnr 8793 A1880
Röjningsröse
7
Äspsätter
Pnr 8897 A1700
Röjningsröse
O
1
1
Äspsätter
Pnr 8984 A1387
Röjningsröse
OO
Äspsätter
Pnr 8985
Odlingslager mellan rösen 1700 och 1387
OOO
Äspsätter
Pnr 9315
I långprofil V om röse 1700
Äspsätter
Pnr 9319
I långprofil SV om röse 1700
O
Äspsätter
Pnr 9147 A994
Röjningsröse
Äspsätter
Pnr 9288 A1260
Röjningsröse
O
1
Äspsätter
Pnr 9290 A1277
Röjningsröse
Äspsätter
Pnr 9287
Odlingslager mellan rösen 1260 och 1277
O
Äspsätter
Pnr 9325 A1632
Grusvall
OOO
Äspsätter
Pnr 9345 A1333
Grusvall
Västra Via
Pnr 5598
Grop med stenar under vall A1560
OOO
Västra Via
Pnr 5413
Profil V om röse A1568
Västra Via
Pnr 5427
Profil Ö om röse A1568
O
Västra Via
Pnr 5500 A848
Röjningsröse
Västra Via
Pnr 5428 A905
Röjningsröse
Västra Via
Pnr 5435 A905
Profil strax utanför röset
OOO
Västra Via
Pnr 5458 A972
Röjningsröse
1
Västra Via
Pnr 6344
Profil genom odlingsyta
OOO
Säby
Pnr 2996 A947
Röjningsröse
1
Säby
Pnr 21517 A21479 Röjningsröse
Säby
Pnr 49337 A46665 Röjningsröse
Säby
Pnr 49345 A32673 Röjningsröse
Säby
Pnr 51988 A43196 Röjningsröse
1
Säby
Pnr 7997 L7995
Odlingslager i omr. 6
Säby
Pnr 8000 L4179
Odlingslager i omr. 6
° O = 1–5 barr, OO = 5–50 barr, OOO = >50 barr.
Bilagor 161
ella bruket av växter under förhistorisk tid. Det har
föreslagits att växter utnyttjats som husoffer (Regnell
1997) och växter har återfunnits i rituella depositioner i våtmarker (Lindahl-Jensen m.fl. 1996 och där
anförd litteratur) men växter i gravritualer begränsar
sig i Skandinavisk förhistoria till de ovan nämnda
iakttagelserna av stamknölar av pärlhavre. Icke att
förglömma förekommer i gravar från yngre järnålder förädlade växter i form av bröd (Hansson 1997).
Det är inte sällan som jag i gravsammanhang finner
förkolnade växtrester som till sin sammansättning
liknar den som återfinns i boplatslämningar, det vill
säga sädeskorn, åkerogräs och ruderatmarksväxter.
En väsentlig, men av mig hitintills förbigången, notering är att i många fall har undersökta och makrofossilanalyserade gravar inget rumsligt samband med
boplatser, samtida eller inte. Likväl finns i gravrester
ofta sädeskorn, åkerogräs och ruderatmarksväxter.
Jag börjar tro att detta ”boplatsbrus” av förkolnade
frön i gravar har ett mer övervardagligt ursprung. I
ett annat sammanhang ska jag sammanställa analysresultat från ett större område och underbygga argumentationen med religionsfenomenologiska referenser, men jag föregår mig själv och testar idén nu.
I samband med kremering eller gravläggning under förhistorisk fick den döde ofta med sig olika gåvor. Gåvorna representerar kanske personens egendom och kan till exempel beskriva kön, ålder, status
eller personliga egenskaper. Ofta föreställer vi oss
att gravgåvor även hade som syfte att nyttjas av den
döde på andra sidan. I vår kristna gravritual ingår
en detalj som ska påminna oss om vår förgänglighet, nämligen att vigd jord strös över kistan och ”av
jord är du kommen…” uttalas av begravningsförrättaren. Att strö jord över döda återfinns emellertid i
många traditioner världen över och begränsas inte till
kristendomen. Jag föreställer mig möjligheten att det
under förhistorisk tid ansågs betydelsefullt att manifestera en förbindelse mellan den döde och hans eller
hennes härkomst som representerades av jorden från
hemmet. Denna jord hämtades kanske från golvet
i boningen eller marken på tunet och syftet var att
säkerställa att den döde aldrig lämnade just denna
mark. I jorden följde även ”boplatsbruset” med, det
vill säga de växtrester som naturligt sprids på och
inkorporeras i kulturlager på boplatser. Därav sädeskorn, ogräs och ruderatmarksväxter i gravar.
En intressant iakttagelse är att de granbestånd
som växte på platserna före röjningarna inte avspeglas i pollenanalysen. Uppenbarligen har granen hållits undan från de hävdade markerna.
En viss åldersantydning ges av de spannmålssorter som är representerade. Emmer eller enkorn från
162 Treuddar och hägnader
röjningsröse A972 på Västra Via talar för en tidigare
del av järnåldern. Skalkorn och brödvete, som är de
vanligaste sädesslagen i proverna, är dominerande
spannmål under järnålder och tidig medeltid i Skandinavien. De förekommer i lite olika frekvenser under
olika delperioder men kvantiteterna som redovisas här
är för små för att kunna ge närmare hänvisningar.
Referenser
Berglund, B. E. & Ralska-Jasiewiczowa, M. 1986.
Pollen analysis and pollendiagrams. In: Berglund,
B. E. (ed.) Handbook of Holocene palaeoecology
and palaeohydrology. Chichester.
Engelmark, R. 1992. A review of the farming economy in south Scania based on botanical evidence. In: Larsson, L., Callmer, J. & Stjernquist, B.
(eds.) The archaeology of the cultural landscape.
Fieldwork and research in a south Swedish rural
region. Acta Archaeologica Lundensia. Ser in 4º
19. Lund.
Fromm, E. 1972. Beskrivning till geologiska kartbladet Örebro SV. SGU Ser Ae, Nr 5.
Gustafsson, S. 1995. Förkolnad pärlhavre Arrhenatherum elatius ssp. bulbosum från brons- och
järnålder i Sverige. Svensk Botanisk Tidskrift 89.
Lund.
Hansson, A.-M. 1997. On plant food in the Scandinavian oeninsula in early Medieval times. Archaeological Research Laboratory. Stockholms
universitet.
Lagerberg, T. 1956. Vilda växter i Norden. Natur
och Kultur. Stockholm.
Lindahl-Jensen, B., Lagerås, P. & Regnell, M. 1996.
A deposition of bark vessels, flax and opium
poppy from 2500 BP in Sallerup, Southern Sweden. PACT. Vol. 50:305–318.
Moore, P. D., Webb, J. A. & Collinson, M. E. 1991.
Pollen analysis, 2nd edition. London.
Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya Nordiska floran. Wahlström & Widstrand.
Regnell, M. 1997. Växtoffer – en förbisedd fyndkategori i Huslämningar. In: Karsten, Per (ed.)
Carpe Scaniam. Axplock ur Skånes förflutna.
Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar Skrifter Nr 22:102–110.
– 1998. Archaeobotanical finds from the Stone Age
of the Nordic countries. A catalogue of plant remains from archaeological contexts. LUNDQUA
Report vol 36.
Robinson, D. E. 1993. Dyrkede planter fra Danmarks forhistorie. Arkeælogiske Udgravninger i
Danmark 1993.
88/78
88/78
88/78
88/78
88/78
Pnr 9287
88/78
Pnr 9325 A1632 88/78
Pnr 9345 A1333 88/78
Odlingslager mellan rösen
1260 och 1277
Grusvall
Grusvall
Hallon (Rubus idaeus)
Pnr 9315
Pnr 9319
Pnr 9147 A994
Pnr 9288 A1260
Pnr 9290 A1277
Atyp och kontext
Härd
Härd
Röjningsröse
Röjningsröse
Röjningsröse
Odlingslager mellan rösen
1700 och 1387
I långprofil V om röse 1700
I långprofil SV om röse 1700
Röjningsröse
Röjningsröse
Röjningsröse
Al, hanhänge
(Alnus sp. male flower spindle)
RAÄnr
110
110
88/78
88/78
88/78
88/78
Granbarr o (Needles Picea sp.)
Provnr
Pnr 8450 A7749
Pnr 9341 A5637
Pnr 8793 A1880
Pnr 8897 A1700
Pnr 8984 A1387
Pnr 8985
Hasselnötskal (ant. fragm.)
(Corylus avellana)
Tabell 22. Resultat av makrofossilanalys från Äspsätter.
7
1
O
OO
OOO
1
Träkol*
XXX
XXX
X
XXX
XX
X
1,1
1,2
1,6
1,2
1,2
O
O
1
X
XX
X
X
X
1,0
O
X
1,0
1,7
OOO
X
X
Prov­
vol., l
1,4
1,1
1,1
1,4
1,0
1,2
Övrigt
7 dl träkol = halva volymen!
Ung. skalet från en hel nöt
6 g slaggfragment
* X = 10 mg–5 ml (tillräckligt för AMS-datering), XX = 5–100 ml, XXX = >100 ml.
° O = 1–5 barr, OO = 5–50 barr, OOO = >50 barr.
Provvol., l
1,0
1,4
1,4
1,6
1,1
1,1
1,1
1,2
1,0
1,3
1,2
1,2
1,1
Granbarr o
(Needles Picea sp.)
Atyp och kontext
Profil V om hålväg A555
Källargrop
Golv
Härd
Grop
Grop med stenar under vall A1560
Profil V om röse A1568
Profil Ö om röse A1568
Röjningsröse
Röjningsröse
Profil strax utanför röset
Röjningsröse
Profil genom odlingsyta
Smällglim (Silene vulgaris)
Provnr
Pnr 4867
Pnr 4659 A669
Pnr 6515 A6426
Pnr 5393 A5335
Pnr 5516 A5436
Pnr 5598
Pnr 5413
Pnr 5427
Pnr 5500 A848
Pnr 5428 A905
Pnr 5435 A905
Pnr 5458 A972
Pnr 6344
Emmer eller speltvete
(Triticum dicoccum/T. spelta)
Tabell 23. Resultat av makrofossilanalys från Västra Via.
1
1
O
OOO
O
OOO
OOO
Träkol*
X
X
XX
XXX
X
XX
X
X
X
XX
X
X
X
Övrigt
Mkt! rikligt m granbarr
* X = 10 mg–5 ml (tillräckligt för AMS-datering), XX = 5–100 ml, XXX = >100 ml.
° O = 1–5 barr, OO = 5–50 barr, OOO = >50 barr.
Bilagor 163
Pärlhavre (Arrhenatherum
elatius ssp. bulbosus)
Pnr 52389 A43180 Grav
Pnr 56936 A56751 Grav ”E”, innehåll i kruka
Pnr 56990 A56904 Grav, R52889 stick 3 i svart
benlager
Pnr 57075 A56762 Grav ”C”
Pnr 57216 A56790 Grav ”A”
Pnr 57585 A57580 Grav, R52875 st. 6 i packning
under stora stenen
Pnr 57726 A57733 Grav ”G”, innehåll i kruka
Brödvete (Triticum
aestivocompactum)
Atyp och kontext
Röjningsröse
Röjningsröse
Röjningsröse
Röjningsröse
Röjningsröse
Odlingslager i omr. 6
Odlingslager i omr. 6
Härd
Härd
Härd
Härd
Härd
Grop
Sklakorn (Hordeum
vulgare var. vulgare)
Provnr
Pnr 2996 A947
Pnr 21517 A21479
Pnr 49337 A46665
Pnr 49345 A32673
Pnr 51988 A43196
Pnr 7997 L7995
Pnr 8000 L4179
Pnr 12753 A4097
Pnr 51726 A51682
Pnr 53507 A53360
Pnr 57579 A57563
Pnr 57692 A57674
Pnr 54121 A50186
Obest sädeskorn
(Cerealea indet.)
Tabell 24. Resultat av makrofossilanalys från Säby.
3
1
1
1
4
1
Träkol*
X
X
X
X
X
X
X
XXX
XX
X
XX
XX
X
1,5
0,1
1,9
1
1
X
X
XX
0,7
0,5
2,0
3
1
X
X
X
0,2 g br. benfragm
35 g br. benfragm
0,2
X
1,2 g br. benfragm, 5,5 g keramik
Prov­
vol., l
1,0
1,1
1,2
0,6
1,7
0,7
0,9
1,0
1,0
1,2
1,0
0,9
0,9
* X = 10 mg–5 ml (tillräckligt för AMS-datering), XX = 5–100 ml, XXX = >100 ml
164 Treuddar och hägnader
Övrigt
2 dl träkol. Enstaka bränd lera
Måttligt med bränd lera
0,1 g br. benfragm, 1,6 g keramik
Ängssyra (Rumex acetosella)
Starr (Carex sp.)
Härd
Svartkämpar (Plantago lanceolata)
Pnr 15045 A14843
Gräs i allmänhet (Poaceae indet.)
Härd
Härd
Härd
Åkerspergel (Spergula arvensis)
Pnr 12715 A12100
Pnr 12863 A12849
Pnr 14128 A13628
Vanlig pilört (Persicaria lapathifolia)
Pnr 12425 A12258
Pnr 12470 A12229
Pnr 12505 A12222
Pnr 12587 A12000
Grop, i anslutning
till stensättning
A6609
Härd
Härd
Härd
Härd
Trampört (Polygonum aviculare)
Pnr 12568 A12551
Al (Alnus sp.)
Stensättning
Stensättning
Fyndenhet 10363 i
stensättning A6060
Pnr 11071
Fyndenhet 10931 i
stensättning A6060
Pnr 12453 A3577
Stensamling
Pnr 12570 A3383
Stensamling
Pnr 11134 A11028 Brandgrop under
treudd A6100
Pnr 11531 A11503 Brandgrop under
treudd A6100
Pnr 200134 A11991 Brandgrop i anslutning till treudd
A6100
Pnr 12775 A12733 Brandgrop, i anslutning till stensättning A1004
Pnr 15092 A14988 Härd, i anslutning
till treudd A5100
Pnr 200121 A11217 Härd, i anslutning
till treudd A5100
Pnr 12253 A12137 Grop
Pnr 15094 A15072 Grop
Granfrö (Seed Picea sp.)
Pnr 12209 A3980
Pnr 12296 A3980
Pnr 10941
Granbarr o (Needles Picea sp.)
Stenpackning
Stenpackning
Stenpackning
Hallon (Rubus idaeus)
Pnr 12298 A6534
Pnr 12394 A3695
Pnr 12571 A3516
Brödvete (Triticum aestivocompactum)
Pnr 7178 A3465
Pnr 7950 A5789
Atyp och kontext
Grop, i anslutning
till stenpackning
A4166
Stenpackning
Stenpackning
Sklakorn (Hordeum vulgare var. vulgare)
Provnr
Pnr 7405 A7390
Obest sädeskorn (Cerealea indet.)
Tabell 25. Resultat av makrofossilanalys från Bengtstorp.
Tidig
medeltid
O
O
1
2
XX
XX
OO
O
1
1
1
X
XX
X
Rom jå–
fvt
Rom jå–
fvt
OOO
2
1
1
XX
X
XX
X
3
2
1
1
1
2
X
X
XXX
Y brå–
förrom jå
1
2
1
2
XX
83
1
1
XX
Rom jå
XXX
Rom jå
XXX
2 dl träkol
XXX
8 dl träkol
XXX
3 dl träkol
Rom jå
X
XXX
1 br. ben
4×8 mm
Förrom jå
Rom jå–
fvt
Tidigneol
Rom jå–
fvt
XXX
XX
X
XXX
XX
XXX
XXX
4 dl träkol
XX
Datering
via 14C
1700–
1800-tal
Träkol* Övrigt
XX
Måttligt
med br. ben
Enstaka br.
ben <4 mm
Enstaka br.
ben <4 mm
* X = 10 mg–5 ml (tillräckligt för AMS-datering), XX = 5–100 ml, XXX = >100 ml.
° O = 1–5 barr, OO = 5–50 barr, OOO = > 50 barr.
Bilagor 165
Tabell 26. Resultat av pollenanalys från Bengtstorp, Äspsätter och Västra Via.
Gräs och örter
Buskar
Träd
Lokal
Bengtstorp
Äspsäter
Västra Via
Provnr 6381 10794 12369 8794 9281 9285 9286 9292 5065 5425 5521 5549 6342
Björk (Betula)
123
Tall (Pinus)
37
Al (Alnus)
79
Ek (Quercus)
3
Alm (Ulmus)
2
Lind (Tilia)
67
Ask (Fraxinus)
5
Rönn, Oxel (Rosaceae cf. Sorbus)
Gran (Picea)
2
Hassel (Corylus)
79
Sälg, vide (Salix)
En (Juniperus)
Ljung (Calluna)
1
Gräs (Poaceae <40 µm)
15
5
Obest odlade gräs (Poaceae > 40
µm)
Råg (Secale)
Korn (Hordeum)
Halvgräs (Cyperaceae)
Flockblomstriga växter (Apiaceae)
1
Maskrosor, fibblor m.fl. (Asteraceae
8
Liguliflorae)
Korgblommiga växter (Asteraceae
2
Tubuliflorae)
Tistel (Cirsium)
Nejlikväxter (Caryophyllaceae)
Älgört, brudbröd (Filipendula)
Ranunkelväxter (Ranunculaceae)
Senap, kål, rättika (Sinapis)
Rosväxter (Rosaceae)
Måror (Galium)
Gråbo, malört (Artemisia)
Mållväxter (Chenopodiaceae)
Mjölkört (Epilobium angustifolium)
1
Svartkämpar (Plantago lanceolata)
Groblad (Plantago major)
Ängssyra, bergsyra (Rumex acetosa,
R. acetosella)
Pollensumma
430
Antal pollentyper
16
Ormbunkar (Polypodiaceae)
99
Örnbräken (Pteridium)
Lummer (Lycopodium)
Vitmossa (Sphagnum)
1
1 978
Träkolspartiklar <25µm
Obestämbara pollenkorn
40
166 Treuddar och hägnader
244
56
37
6
5
1
1
8
13
6
13
3
198
44
76
4
1
2
2
16
1
24
9
3
1
1
2
1
-
1
1
2
-
125
26
73
3
3
3
1
73
1
1
48
5
1
1
-
4
4
3
3
1
2
1
-
1
2
-
1
2
1
-
1
-
1
2
1
-
1
1
-
1
3
2
1
1
-
-
1
12
16
-
-
1
-
1
-
-
1
2
1
-
-
-
-
-
-
-
-
-
1
1
1
2
1
-
2
15
1
2
4
1
1
-
-
1
1
1
1
1
5
1
2
1
-
-
1
-
-
-
-
-
-
404
20
36
1
5
3
3 369
11
412
23
90
2
3
2 047
16
6
5
1
152
2
4
405
3
24
89
4
2
88 7 829
1
49
2
2
116
-
19
8
3
504
7
4
3
1
15
1
4
3
71
-
2
2
5
196
2
4
3
43
2
2
812
3
Bilaga 10. Keramik- och bergartsanalys
Lilla Ulvgryt
Av Ole Stilborg, Keramiska forskningslaboratoriet,
Lunds universitet
Anläggning och analysmaterial
På uppdrag av arkeologerna Leif Karlenby och Martin
Edlund, UV Bergslagen har keramiska material och
bergartsprov från lokalerna Lilla Ulvgryt och Bengtstorp analyserats vid Keramiska Forskningslaboratoriet, Lunds universitet. Båda lokaler har undersökts i
samband med UV Bergslagens undersökningar inför
vägbygge på E 18 mellan Lekhyttan och Adolfsberg,
väster om Örebro i Närke (se länk). Lokalen Lilla
Ulvgryt med röjningsrösen och boplatslämningar
från äldre järnålder, ligger strax väster om Bengtstorp, där stensättningar och gravar från bronsålderäldre järnålder påträffades invid en bergsklack.
De keramiskt relaterade frågeställningar, som de
två fynden ger upphov till, är ganska olika, samtidigt
som det också finns ett intresse i att jämföra det keramiska hantverket på de två närliggande platserna.
Av denna senare anledning har vi valt att presentera
resultaten i en samlad rapport även om resultaten för
varje plats först presenteras var för sig.
Metoder
Termiska analyser
Genom att bränna redan brända keramiska fragment
i hundra graders steg upp till 1 000 °C och registrera
färgutvecklingen med Munsell Soil Color Chart, kan
den ursprungliga bränningstemperaturen bestämmas
med cirka 100 °C noggrannhet. När den ursprungliga bränningstemperaturen överskrids resulterar detta
i en tydlig ändring av den ursprungliga färgen. Bränningstemperaturen har då legat mellan den senaste
avläsningen av en oförändrad färg och avläsningen
då en färgförändring har inträtt. Metoden kallas
Thermal Colour Test (Hulthén 1976).
Mikroskopering av tunnslip i polarisationsmikroskop
Tunnslip är 0,03 millimeter tunna preparat av i detta
fall keramik, som kan analyseras i ett polarisationsmikroskop. Med denna metod kan man bedöma
mängden, kornstorleksfördelningen och arten av naturligt grovmaterial (silt och sand). Vidare kan man
urskilja samt bedöma mängden och kornstorleken på
eventuell tillsatt magring. En mineralogisk bestämning av grovfraktionerna i leran kan göras. Lerans
innehåll av bland annat järnoxid, glimmer, malm och
andra mineral kan uppskattas. Vid förstoringar på
600–1000× studeras eventuella förekomster av exempelvis diatoméer (kiselalger) och kalkfossil.
När det gäller omvandling/vittringsfenomen i
bergartsproven har vi frågat Anders Lindh, professor
i bergartsgeologi vid Geologiska Institutionen, Lunds
universitet om hans bedömning.
Bland de undersökta anläggningarna på lokalen Lilla
Ulvgryt fanns en komplex delvis nedgrävd anläggning (A12247), som innehöll sten, bränd lera och
keramikskärvor. Bedömt utifrån keramiken har anläggningen daterats till romersk järnålder.
Tolkningen av anläggningen som resterna av en
keramikugn är baserad på en uppdelning i tre delar
benämnt infyrningsgrop, förkammare och brännkammare (fig. 115). I infyrningsgropens nordöstra
del fanns förutom enstaka upp till 0,5 meter stora
stenar en förhöjning (benämnd ”eldpall”) uppbyggd
av mindre markstenar varav några skörbrända och
lera, som senare har blivit hårt bränd. Blandningen
av skörbrända och icke-brända stenar tyder på att
skörbränningen har skett innan stenarna användes
som byggmaterial i ugnsanläggningen. Förhöjningen
var överlagrad av en halvmånformad anhopning av
ugnsväggsfragment, som antas härröra från en kupol
över brännkammaren. Den 0,3–0,4 meter djupa infyrningsgropen var skild från de två övriga delarna av
anläggningen genom en cirka 0,7 meter lång lerkant,
som har tolkats som en rest av den nedersta delen
av en ugnsvägg kring brännkammaren; samt genom
en 0,6 meter stor sten som ligger centralt i anläggningen och i skärningspunkten mellan de tre delarna
av anläggningen. I förkammaren påträffades en del
lösa fragment av ugnsvägg samt största parten av keramikskärvorna som framkom vid undersökningen.
En nordväst–sydöstorienterad ränna mellan stenen i
förkammaren med fortsättning in i brännkammaren
har tolkats som värmekanal.
Brännkammaren innehåller som förkammaren en
hel del sten. Mot norr avgränsas denna del av en lerkant av samma typ och dimensioner som den som
påträffades mellan infyrningsgrop och brännkammare. Botten i brännkammare ligger på samma nivå
som botten i infyrningsgropen. En mindre ansamling
fragment av bränd lera hittades i anslutning till värmekanalen.
Cirka 100 fragment av bränd lera och ugnsväggsfragment med en samlad vikt på 731 gram och ett
liknande antal skärvor och fragment av keramiska
kärl med en samlad vikt på 297 gram togs till vara.
Frågeställning
Den primära frågeställningen rör naturligt nog anläggningens tolkning som resterna efter en keramikugn. Analyserna av ugnsväggsfragment och keramikskärvor från anläggningen ska belysa dennas funktion speciellt med hänsyn till vilka temperaturer de
keramiska materialen har utsatts för.
Innan resultaten av registrering och analyser presenteras och diskuteras måste dock de stora källkriBilagor 167
0
1m
Eldpall
Värmekanal
Infyrningsgrop
Förkammare
Brännkammare
Sten
Fig. 115. Tolkningsplan för A12247. Skala 1:20.
tiska problemen kring detta ämne beröras. Keramiska Forskningslaboratoriets generella hållning till keramikugnar under förhistorisk tid i Skandinavien är,
att de inte har behövts (Lindahl 2002:30f). Bränning
i öppet bål eller grop har varit det enklaste, snabbaste
och mest bränsleeffektiva sättet att bränna de relativt små mängderna av keramik som producerades i
hushållen. Kärlens magrade gods var väl anpassat till
de temperaturpåfrestningar en bränning i öppet bål
utsätter keramiken för. Först medeltidens professionella krukmakare kunde ha något praktisk intresse
i att investera i keramikugnar, eftersom de drejade
produkter av naregods helst ska brännas under en
168 Treuddar och hägnader
långsammare temperaturstigning. De temperaturer
som nästan all förhistorisk keramik har bränts till –
mellan 500 och 800 °C – ligger också inom de enklare
bränningsmetodernas temperaturintervall (Gosselain
& Livingstone-Smith 1995:154). Enbart i en ugnskonstruktion kan man på ett kontrollerat sätt uppnå
temperaturer över 1 000 °C. Därmed föreligger emellertid också risken att temperaturen blir för hög så att
kärlen deformeras (eng. ”wasters”). Även om det således varken finns behov för eller spår efter ugnsbränning på förhistorisk keramik, kan det inte uteslutas
att det har förekommit. För några år sedan utgrävdes
således resterna av en tvåkammarugn vid Järrestad
Fig. 116. Rekonstruktionsförsök för mynning och hals på kärlet från förkammaren. Skala 1:1. Teckning: Ole Stilborg.
i Skåne, vilken har daterats till vikingatid (Brorsson
2003:fig. 10). Denna ugn kunde klart identiferas eftersom den hade flera traditionella karakteristika –
en nyckelhålsformad grundplan (med en mindre infyrningskammare och en större rund brännkammare
med kupol) och fragment av ett galler av bränd lera,
som kärlen har stått på (Lindahl 2002:33). Denna
typ av tvåkammarugn var den mest vanliga hos kelter
och senare romare och är överhuvudtaget den typen
som man oftast ser runt omkring i världen med olika
mindre variationer (Lindahl 2002:fig. 20a–c). Dock
förekommer också etnografiska exempel på bränning
av keramik i enkammarugnar, där bränsle och kärl
inte är separerade (Lindahl 2002:34). Konstruktionsmässigt går det inte att skilja dessa från lågtemperaturugnar, som har använts till exempel till bakning
(Stilborg 2002:144). Inte heller den maximala temperaturen som ugnsväggen har utsatts för kan användas
som entydigt bevis för vad ugnen har använts till. Det
finns etnografiska exempel på att man har bränt lågtemperaturugnar vid ganska höga temperaturer innan
de togs i bruk (Vossen 1990:abb IX). Det är däremot
mindre troligt att den brända leran i kupolen till en
lågtemperaturugn kommer att vara genomoxiderad
eftersom detta kräver längre tids uppvärmning.
För att vara något så när säker på en tolkning av en
anläggning som keramikugn förutsättas således fynd
av rester av ett keramikgaller och/eller påvisningen av
en form som klart anger en tvåkammarkonstruktion
och/eller entydiga rester av felbrända kärl. I andra
fall får vi diskutera indicier såsom maximal bränningstemperatur och eventuell genomoxidering för
den brända leran som har ingått i konstruktionen. En
sådan diskussion kan på sin höjd leda till en tolkning
av anläggningen som en möjlig keramikugn.
Den sekundära frågeställningen rör råmaterialvalet till ugnsvägg respektive keramik på Lilla Ulvgryt.
Har samma eller liknande råmaterial använts? Avviker godset i keramiken på något sätt som skulle
antyda att en mera avancerad bränningsteknologi
använts?
Resultat av teknologisk registrering
Hela det keramiska fyndmaterialet från anläggning
A12247 har genomgåtts med avseende på teknologiska parametrar såsom godsets sammansättning,
konstruktionsspår och bränningseffekter. Observationerna presenteras i relation till de tre delar, som
anläggningen har uppdelats i.
Från infyrningsgropen härrör fynden F7, F15 och
F11 (keramik).
F7 omfattar 16 ugnsväggsfragment med en samlad
vikt på 469 gram. Fragmenten består av ett fint gods
utan större synliga stenkorn och är trots en tjocklek
på upp till 2,6 centimeter genomoxiderade. De flesta
av fragmenten bär 2–2,6 centimeter breda pinnavtryck efter det bärande skelettet i ugnsväggen.
F15 omfattar tre mindre brända fragment med
en samlad vikt på 10 gram. Godset skiljer sig inte
från ugnsväggsfragmenten i F7, men är något rödare.
Även dessa fragment är genomoxiderade.
F11 består av en skärva, som hittades vid den östra kanten på infyrningsgropen. Jag ska återkomma
till denna under presentationen av de keramiska fynden från den delen av anläggningen som tolkats som
förkammare.
Från förkammaren härrör fynd av bränd lera (F2,
F8) och keramik (F3, F6, F9, F14).
F2 omfattar tio upp till 3 centimeter tjocka fragment av ugnsvägg gjort av ett gods som mycket väl
kan vara det samma som i F7. Även pinnavtrycken
på fyra av fragmenten stämmer med diametrar på
1,7–2,6 centimeter väl överens med avtrycken på
fragmenten i F7. Den samlade vikten är 142 gram.
F8 omfattar cirka 40 små fragment (52 g) av bränd
lera. Godset verkar vara det samma som i ugnsväggsfragmenten i F7.
F3, F6, F9, F14 omfattar en mynningsskärva, fem
halsskärvor, åtta bukskärvor; 27 spjälkade skärvor
och 36 fragment från samma kärl (samlad vikt ca
280 g). Det fanns inga entydiga rester efter kärlets
botten. Mynningsskärvan från F3 är från en kort rak,
glättad hals och mynning med en diameter på 10,5
bilagor
169
centimeter (fig. 116). Kärlet har rullbyggts med 9–11
millimeter tjocka kärlväggar av ett grovt granitmagrat gods. I motsättning till den glättade halsen tycks
bukskärvorna ha skrapats med ett tandat verktyg,
vilket har producerat den ytbehandlingen, som normalt betecknas ”strimmig”. Detta kan vara spår efter
ett element i uppbyggnadstekniken som har fått sitta
kvar på buken som en ytbehandlingseffekt, medan
halsen har glättats möjligen för att underlätta rengöring. Kärlet är av en ganska vanlig äldre järnålderstyp. Ett mycket liknande kärl påträffades på platsen
Bredåker, Gamla Uppsala socken (RAÄ 134). Bredåkerkärlet har en lite större mynningsdiameter och ett
något finare gods, men är av samma typ (Eriksson
2004:6). De flesta av bukskärvorna och flera av de
spjälkade skärvorna har en sotig insida, som sannolikt härrör från användning av kärlet. Sotningen har i
flera fall trängd in till kärnan av kärlväggen. Det kan
inte uteslutas att det kan röra sig om en reducering
och sotning uppstått på insidan av kärlet under bränningen om det har stått uppochnervänt på en kompakt yta således att syretillförseln har strypts.
Det är dock åtskilligt mera sannolikt att sotningen
härrör från användningen som liknande spår på ett
stort antal kärl från i stort sett alla kända järnåldersboplatser.
En kraftigt vittrad, 8 millimeter tjock skärva av ett
finare magrad gods i F14 bör härröra från ett annat
kärl, liksom den ovan nämnda skärvan i F11 vid den
östra kanten på infyrningsgropen. Skärvans gods är
mellanmagrat och utsidan glättad.
Från brännkammaren härrör ett fynd av bränd
lera (F5). Fyndet omfattar 25 små fragment av bränd
lera med en samlad vikt på 58 gram. Godset är snarlikt det som har använts till ugnsväggen i F7.
Fragmenten av ugnsvägg och övriga bitar av
bränd lera tycks vara gjorda av samma gods och alla
är genomoxiderade. De bör därför vara rester från
samma konstruktion. De flesta av keramikskärvorna
kommer också från samma kärl, där dock skärvor av
botten saknas. När även sotningen av insidan på en
del av skärvorna tas i beaktning är det mest rimligt
att tolka skärvorna som sekundärt avfall, som har
deponerats i anläggningen.
Resultat av den termiska analysen
Fyra prov av ugnsvägg och bränd lera samt ett prov
av en keramikskärva valdes ut för termisk analys.
Två prov härrör från infyrningsgropen – ett bedömt
utifrån oxideringsfärgen lägre bränt ugnsväggsfragment (F7) och en rödare och därför antagligen högre
bränd bit av lera (F15). Två andra prov av bränd lera
från förkammaren (F2) har på samma sätt utvalts på
bas av deras olika oxideringsfärger som skulle kunna
indikera olika bränningstemperaturer.
Slutligen har en skärva från krukan i förkammaren analyserats (F6). Resultaten av den termiska
analysen visar ungefär samma temperaturintervall
för proverna från infyrningsgropen och förkammaren (tabell 27). De förväntat lägst brända proverna
från F7 och F2 har bränts till en maximal temperatur
på mellan 700 och 800 °C, medan proverna med en
rödare färg från F15 och F2 hade utsatts för temperaturer mellan 900 och 1 000 °C. Keramikskärvan från
F6 hade emellertid inte blivit bränt högre än cirka
600 °C, vilket är en vanlig bränningstemperatur för
järnålderskeramik.
Tabell 27. Resultat av termiska analyser
på prov från A122247.
Fnr
F2
Prov
Br. lera
Placering
Bränningskammare
Max. bränningstemp.
F2
Br. lera
Bränningskammare
900–1000 °C
F7
Ugnsvägg
Infyrningskammare
700 °C
F15
Br. lera
Infyrningskammare
900 °C
F6
Keramik
Bränningskammare
600 °C
800 °C
Tabell 28. Resultat av mikroskopering av tunnslip på skärvor från L. Ulvgryt och Bengtstorp.
G = grov, M = medium grov, F = fin; O = osorterad, S = sorterad; - = sparsam förekomst, * = allmänt förekommande, + = rik förekomst; M = malm, A/P = amfiboler och pyroxener; Nat = naturlig magring; Gr = granit + .
186
207
F
M
S
S
*
+
*
3
4
Bengtstorp
Bengtstorp
6060
12000
-
+
+
-
*
*
Genomsnitt max.
kornstorlek, mm
*
Maximal korn­
storlek, mm
++
Mängd vol. %
O
12247
M,
A/P
M,
A/P
M
M
Noter
Magringstyp
M
Ulvgryt
*
Växtmaterial
7
2
-
Accessoriska
mieral
*
Fnr
3
Järnoxid
*
Anr
12247
Glimmer
Finsand
S
Plats
Ulvgryt
Sand
Silt
M
Tunnslip
1
170 Treuddar och hägnader
Magring
Sortering
Lera
Grovlek
Skärv info
Gr
22
4,2
2,5
Nat
Gr
Gr
19
11
Keramik
0,6
0,5
Ugnsvägg
3,2
3,3
Keramik
Keramik
Såväl den maximala temperaturen kring 1 000 °C
som den upp till 300 grader stora skillnaden mellan den högsta och lägsta konstaterade temperaturen stämmer väl överens med data från bränningar i
traditionella ugnar i Pakistan och Mellanöstern (Rye
1981:103, tabell 3). Däremot talar temperaturen som
krukan från förkammaren hade bränts vid (600 °C)
inte för att denna skulle vara ugnsbränd. Det kan
självklart inte uteslutas att bränningar vid lägre temperaturer har ägt rum i en ugn där ugnsväggen på
någon tidpunkt har utsatts för högre temperaturer.
Det är dock betydligt mindre sannolikt att detta är
fallet här än att krukan har bränts på traditionell
järnåldersvis på öppen eld.
Resultat av tunnslipsanalysen
En bukskärva från krukan i förkammaren (F3) och
ett ugnsväggsfragment från infyrningsgropen analyserades (F7). Såväl ugnsvägg som keramik har gjorts
av en mellangrov, finsandig lera (tabell 28). Leran till
ugnsväggen är dock något grövre med mera silt och
enstaka sandkorn upp till en storlek på 0,6 millimeter. Det är sannolikt denna skillnad i grovlek som är
orsaken till att mängden amfibol bland insandkornen
är mycket större i ugnsväggsgodset än i keramiken.
Det är således inte samma lera som har använts till
ugnen och kärlet, men de två olika leravlagringarna
kan utmärkt ha funnits intill varandra.
Godset till kärlet har magrats med 22 % (vol.)
krossad granit med en maximal kornstorlek på 4,2
millimeter, vilket är en ganska vanlig godskvalitet för
järnåldern (Eriksson 2004:14).
Slutsatser
Analysresultaten är inte entydiga i deras bidrag till
tolkningen av anläggning A12247 som keramikugn.
Det finns helt klart rester av en genomoxiderad ugnsvägg som har utsatts för temperaturer mellan 700
och 1000 °C, vilket kan stämma bra överens med vad
man skulle förvänta sig att hitta efter en keramikugn. Det finns inga sintrade eller glasade fragment,
vilket gör en funktion i anknytning till metallhantering osannolik. Resterna av kärlet i förkammaren
har emellertid bränts vid en vanlig temperatur för
järnålderskärl – även om genomoxideringen är mindre vanlig. Sotningen på insidan av flera skärvor och
frånvaran av bottenskärvor tyder vidare på att skärvorna är ett sekundärt avfall i anläggningen.
När det gäller den föreslagna strukturen i ugnens
uppbyggnad finns det vissa problematiska drag. De
tre konstruktionsdelarna – infyrningsgrop, förkammar/eldkammare och brännkammare – är välkända
delar av keramikugnar från olika tidsperioder och
geografiska områden. Funktionerna är också likartade – med infyrningsgropen som ett arbetsutrymme
i rätt höjd för placering av bränslet i eldkammaren;
med själva värmekällan inne i eldkammaren och slutligen med keramiken i brännkammaren, på något sätt
upphöjd i förhållande till den inströmmande heta luften från eldkammaren. Ulvgrytanläggningen avviker
dock i förhållande till denna modell. Eldpallen med
den hårt brända ytan ligger i infyrningsgropen, inte i
eldkammaren; de tre delarna ligger i en L-formation,
vilket bromsar luftflödet och slutligen är det oklart
hur keramiken i brännkammaren har varit upphöjd i
förhållande till den varma luften. Den föreslagna värmekanalen längs den östra sidan av förkammare och
brännkammare kan påminna om lösningen i en medeltida typ av liggande ugn (Lindahl 2002:33), men
även där är den raka planlösningen en förutsättning
för att det ska fungera. Vidare förundras man över
den stora mängden av sten i Ulvgrytkonstruktionen.
Själva ugnsväggen är byggd över flätverk, vilket man
också skulle ha kunnat göra med värmekanalen, och
det är svårt att se vilken funktion stenen kan ha haft.
Stenen absorberar däremot värmen och förlänger således bränningstiden samt ökar behovet av bränsle.
Konklusionen får bli att Ulvgrytanläggningen
knappast har fungerat som ugn i den föreslagna formen. Om den del som har tolkats som brännkammare
kan vara en senare eller tidigare konstruktion skulle
emellertid de två resterande delarna ha kunnat fungera som eldkammare och brännkammare i en keramikugn av tillnärmelsevis traditionell romersk nyckelhålsform. En viktig indikation på att en keramikugn
faktisk har varit i funktion i detta område under romersk järnålder är förekomsten i boplatskontexter av
keramik bränt till 800–900 °C. Tills detta har påvisats
genom analyser får tolkningen av Ulvgrytanläggning
som keramikugn ses som en intressant hypotes.
Bengtstorp
Anläggning och analysmaterial
De fyra proverna härrör dels från bergsklacken, dels
från keramikfynd i en härd (A12000), dels i en stensättning med en gravläggning (A6060). Bergartsprov
181 har knackats ur berghällen till jämförelse med
det andra bergartsprovet (IPT4461 AF4183, prov 3),
som påträffades löst i en spricka i berghällen. F186
(A12000) är en 13 millimeter tjock bukskärva från
den nedre delen av ett mellanstort/stort kärl med fingerränder på utsidan. F207 är en 11 millimeter tjock
mynningsskärva från ett mellanstort kärl med vittrad
utsida.
Frågeställningar
Ett lokalt ursprung av magringsmaterial till keramik
är oftast ett antagande snarare än ett påvisat faktum
eftersom det vanligtvis inte finns ekonomiskt utrymBilagor 171
borde i så fall – jämfört med exemplen från Kättsta
ovan – kunna ses i form av spruckna kvartskorn i
det exfolierade bergartsprovet. Om provet å andra
sidan uppvisar tydliga tecken på naturlig vittring är
en naturlig process mer sannolik.
Slutligen är det av intresse att jämföra den keramiska teknologin i keramiken från Bengtstorp med
keramik från den närliggande fyndplatsen Lilla Ulvgryt. Här måste det poängteras att antalet prover är
lågt och att man därför inte kan lägga för stor vikt vid
skillnaderna mellan dessa gods. Överensstämmelse i
karakteristiska godselement kan däremot styrka tanken om samhörighet även när det gäller få prover.
En djupare förståelse av kronologiska och sociala
relationer platserna emellan kräver en mera omfattande analys av keramiken.
• Av vilken bergart består bergartsproven från
bergsklacken och visar det exfolierade provet
tecken på kraftig eldpåverkan?
• Har den lokala bergarten använts som magring i
keramik från den intilliggande gravplatsen?
• Kan keramiken från Bengtstorp och Lilla Ulvgryt
tillhöra samma hantverkstradition?
Resultat
Fig. 117. Mikroskopfoto av godset i F186, Bengtstorp.
Krysspolariserad ljus.
Fig. 118. Mikroskopfoto av godset i F207, Bengtstorp.
Krysspolariserad ljus.
me i undersökningsbudgeten att även göra analyser
på potentiellt råmaterial till magring. I vissa fall kan
man ändå sluta sig till ett lokalt ursprung som i fallet med keramiken på gravplatsen Kättsta, Ärentuna
socken, Uppland (Stilborg 2005). Graniten, som har
använts till magring av samtliga järnålderskärl, är
kraftigt eldpåverkad, vilket ger sig tillkänna genom
de spruckna kvartskornen och de många små kantiga
magringskornen. Såväl gravkonstruktionerna som
det intilliggande boplatsområdet är rikt på skörbränd
bergart och det är således ingen tvekan om att krukmakarna har använt denna lättkrossade bergartsresurs till magringen.
I den föreliggande analysen av keramik från gravar
och härd daterade till romersk järnålder på Bengtstorp kan vi emellertid jämföra med bergartsresursen
som utgörs av exfolierat material från bergsklacken
på området. Analysen av bergartsproven ska samtidigt testa huruvida det finns spår i bergartsprovens
struktur, som skulle kunna indikera vad som har
förorsakat exfoliationen. Det finns en teori om, att
ett antal rundade, vittrade ytor på bergsklacken har
förorsakats vid avsiktlig eldning på berget. Detta
172
treuddar och hägnader
Godset i prov 186 utgörs av en fin, endast svagt siltig
lera magrad med krossad granitisk bergart. Merparten av krosskornen utgörs av korn sammansatta av
flera mineral. De flesta består av kvarts och fältspat,
men flera av kvarts, fältspat och relativt stora bitar
biotit. En stor del av fältspaten är markant omvandlad (Lindh, muntlig uppgift). Det största kornet i preparatet har en längd av 3,2 millimeter. Vidare kan
noteras att det förekommer ett flertal järnoxihydroxidrika korn i leran (fig. 117, tabell 28).
I den grövre fraktionen – korn med en längd större
än 0,1 millimeter – är det i jämförelse med slip 207 en
dominans av förhållandevis stora korn. Medelvärdet
för ytan på dessa är 0,23 mm2. Tillsammans upptar
kornen i detta fraktionsområde en yta motsvarande
cirka 19 % av provet, vilket motsvarar den tillsatta
mängden av krossad bergart. I den finare fraktionen,
korn med en längd mindre än 0,1 millimeter och
större än 0,01 millimeter, förekommer relativt få korn
och de har en medelyta av 0,0002 mm2. Tillsammans
utgör kornen inom detta fraktionsintervall cirka 3 %.
Godset i prov 207 utgörs av en siltig lera med en tillsatt magring av krossad granitisk bergart. Huvuddelen av krosskornen utgörs av enskilda mineral såsom
antingen kvarts eller fältspat. Endast ett fåtal korn är
sammansatta av både kvarts och fältspat och endast i
ett fall är ett korn sammansatt av kvarts, fältspat, biotit och epidot. En stor del av fältspatskornen uppvisar
en större eller mindre grad av omvandling. Det största kornet i preparatet har en längd av 3,3 millimeter.
Vidare kan noteras att det förekommer en flertal järnoxihydroxidrika korn i leran (fig. 118, tabell 28).
I den grövre fraktionen – korn med en längd större
än 0,1 millimeter – förekommer jämförelsevis många
korn upp emot tre gånger så många som i slip 186.
Till skillnad från den sistnämnda är kornen här relativt små. Medelvärdet för ytan på kornen är endast 0,045 mm2. Tillsammans upptar kornen i detta
fraktionsområde en yta motsvarande cirka 11 % av
provet, vilket motsvarar den tillsatta mängden av
krossad bergart. I den finare fraktionen – korn med
en längd mindre än 0,1 millimeter och större än 0,01
millimeter – förekommer en relativt stor mängd korn
och de har en medelyta av 0,0002 millimeter? Tillsammans utgör kornen inom detta fraktionsintervall
cirka 7 %.
De två proven skiljer sig på flera punkter. För att
först nämna kornstorlekssammansättningen är det
skillnader i såväl det grövre som det flnare kornfraktionsintervallet.
Vid produktionen av de två kärl, som representeras av proven 186 och 207, har man använt två
olika typer av leror. För kärlet 186 har en relativt
fin lera använts jämfört med den betydligt siltigare
lera som utgjort råmaterialet för framställningen av
kärlet 207.
Även i valet av den tillsatta magringen är skillnaden tydlig, där en granit med ett betydligt större biotitinnehåll har använts för framställningen av kärlet
representerat av prov 186 än den som använts för
kärlet 207. Som bergartsprovet nedan visar kan det
dock finnas stora variationer i innehållet av biotit i de
lokalt tillgängliga granitiska bergarterna.
För att erhålla ett gods som klarar av den termiska
stress av godset som uppstår vid den snabba temperaturstegring och avsvalning, som uppstår vid en bränning i öppen eld krävs en balanserad blandning av
grovfraktioner i leran. I den siltiga och sandiga råleran som använts till kärlet 207 finns det naturligt så
pass stor mängd av de grövre fraktionerna att endast
en mindre mängd krossad bergart behövt tillsättas
som ytterligare magring. Vid tillverkningen av kärlet 186 har keramikern kompenserat denna råleran
med en större mängd relativt grovt krossade bergartskorn.
Bergartsprovet 181 utgörs av en bergartsstuff från
en närbelägen berghäll. Provet uppvisar en heterogen
textur dvs vid en makroskopisk undersökning utgörs
delar av provet enbart av kvarts och fältspat, däremellan delar med koncentrationer av biotit (fig. 119).
Undersökningen av tunnslip av provet visar på
nästan uteslutande kvarts och fältspat i ungefär lika
stora andelar samt en mycket liten andel biotit och
muskovit. Flera av fältspatkornen är markant omvandlade.
Fig. 119. Mikroskopfoto av bergartsprovet B181, Bengtstorp. Krysspolariserad ljus. Fältspaten framvisar samma
omvandlingsfenomen som i provet avbildat i fig. 120.
Fig. 120. Mikroskopfoto av bergartsprovet AF 4183
(exfolierat), Bengtstorp. Krysspolariserad ljus. Mitt för i
den nedre delen av bilden syns ett gröngult korn av biotit. Fältspatkornet ovan för denna visar den spräckliga
”färgen” som är karakteristisk för en typ av omvandling.
”Färgen” är ett resultat av kristallstrukturens brytning av
det polariserade ljuset i mikroskopet.
Anders Lindh menar att denna omvandling av fältspaten har skett tidigare i bergets bildningshistoria
och mycket väl som en del av själva berggrundsbildningen. Båda proven har emellertid samma grad av
markant omvandling.
Bergartsprovet AF 4183 utgörs av en exfolierad
stuff påträffad i en skreva på berghällen. Makroskopiskt uppvisar stuffen en homogen textur med kvarts,
fältspat och biotit. Undersökningen av tunnslip av
provet visar på kvarts, fältspat samt en relativt stor
andel biotit och något lite muskovit. Flera av fältspatkornen är markant omvandlade (fig. 120).
Provet 181, från berghällen, är ganska litet och
enbart på bas av de undersökta proven går det inte
med säkerhet att avgöra om provet AF 4183 kommer
från berghällen. För att detta ska låta sig göras krävs
kännedom om textur och variation i mineralsammansättningen över en större yta. Utseendet på ombilagor
173
vandlingsgraden av fältspaten är emellertid mycket
likartad i de två proven.
Det finns inget i provet AF 4183 som tyder på att
exfoliationen skulle ha orsakats av värmepåverkan.
ramiken från de två platser och de kan mycket väl har
gjorts av olika hantverkare på samma boplats.
Slutsatser
Brorsson, T. 2003. Keramiken på en centralplats.
I: Söderberg, B. (red.). Järrestad. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter nr
51. Stockholm
Eriksson, T. 2004. Keramik och gjuteri i Bredåker.
En specialregistrering. GAL Analysrapport nr.
3-2004. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.
Gosselain, O. & Livingstone-Smith, A. 1995. The
ceramics and society project. An ethnographic
and experimental approach to technological
choises. In Lindahl, A. & Stilborg, O. eds. The
Aim of Laboratory Analyses of Ceramics in Archaeology. KVHAA. Konferenser 34.
Hulthén, B. 1976. On Thermal Colour Test. Norwegian Archeological Review 9:1.
Lindahl, A. 2002. Bränningsmetoder. I: Lindahl, A.
m.fl. (red.). Keramik i Sydsverige. En handbok
för arkeologer. Monographs on Ceramics 1.
Lund.
Rye, O. S. 1981. Pottery technology. Manuals on
Archaeology 4. Washington.
Stilborg, O. 1995. En ugn är en ugn är en ugn. Meta
95:4.
– 2002. Lågtemperaturugnar. I: Lindahl, A. m.fl.
(red.). Keramik i Sydsverige. En handbok för arkeologer. Monographs on Ceramics 1. Lund.
– 2005. Kättsta. Grav- och boplatskeramik från
yngre bronsålder och äldre järnålder. Opubl.
KFL-rapport 05/1128.
Vossen, K. Das tägliche brot in Marokko. In Vossen,
R. Reisen zu Marokkos töpfern. Wegweiser zur
Völkerkunde band 36. Hamburg.
Den omvandling av fältspaten som kan iakttas i båda
bergartsproven är inte orsakad av senare tids värmepåverkan – eld på berghällen – utan har skett tidigare i
bergets utveckling (Lindh, muntlig uppgift). Kvartskornen uppvisar inte heller någon onormal sprickbildning,
som skulle ha kunnat förorsakas av kraftig värmepåverkan. Medan analysen således inte har kunnat påvisa några spår av eldpåverkan på berget finns det inte
heller några tydliga indikationer av naturliga processer
som kan ha förorsakat exfoliationen.
Samma typ av omvandling av fältspaten som ses i
bergartsstufferna kan även iakttas i de båda keramikprovens tillsatta magring.
Dessutom kan man i granitmagringen i de två kärlen notera skillnader i andelen biotit i sammansatta
korn vilka matcher variationen som observerats i
bergartsproven. Tydligast likhet mellan bergartsprov
och keramikprov finns således mellan F186 respektive AF 4183 och mellan F207 och F181.
Det är samma godskvalitet vi hittar i keramikproverna från Lilla Ulvgryt och Bengtstorp. Fina till mellangrova leror har använts till alla tre. Det finns dock
inga mineralogiska eller andra karakteristika (som
t.ex. fossil) som kan visa på, att källan till dessa leror
är den samma. Även om Lilla Ulvgryt-kärlet är mindre än kärlen från Bengtstorp är magringskvaliteten
lite grövre i detta mindre kärlet (22 %, max. korn.
4,2 mm). Det är dock inte förvånande att se att stort
sett samma magringskvalitet har använts oavsett kärlens storlek inom äldre järnålders keramikhantverk i
Mälardalsområdet. Inom denna enkla teknologi finns
det dock utrymme för mer avancerat hantverkstänkande som diskuterat ovan.
Graniten, som har använts till magringen av Lilla
Ulvgryt-kärlet, svarar väl till materialet från Bengtstorp. Bergarten domineras av kvarts och tydligt omvandlad fältspat förutom lite biotit. Även om det inte
finns specifika mineralogiska karakteristika som tydligt
knyter detta material till Bengtstorp, finns det en klar
överensstämmelse i valet av magringsmedel mellan ke-
174 Treuddar och hägnader
Referenser
Muntlig uppgift
Lindh, Anders. Prof. Bergartsgeologiska avd., Geologiska Institutionen, Geocentrum, Lunds universitet.
Övrigt
http://www.raa.se/uv/projekt/bergslagen/2005/E18_
lekhyttan_ adolfsberg/karta.htm.
Bilaga 11. Lipidanalys
Av Björn Hjulström, Arkeologiska Forsknings­
laboratoriet, Stockholms universitet
Även utgiven av AFL som uppdragsrapport 36.
Inledning
En möjlighet att få information om forntida keramikanvändning är att analysera lipidrester (nedbrutna
fetter, oljor och vaxer) som sitter i kärlväggarna (jfr
Evershed m.fl. 2001). När oglaserade kärl används
för tillredning eller lagring av födoämnen kan vätskor från maten sugas upp av keramikens porer. De
lipidrester som, med hjälp av lösningsmedel, går att
extrahera ur keramiken kommer från den eller de
sista användningarna av kärlet (Craig m.fl. 2004).
Utifrån sammansättningen av lipidresterna har man
en möjlighet att uttolka vad kärlet har använts till.
Det resultat som presenteras i denna rapport kommer
från UV Bergslagens undersökningar i Bengtstorp,
täby sn, Närke. Sammanlagt gjordes tre analyser
från två kärl. Två av analyserna gjordes på keramiken och det tredje på en organisk beläggning från den
ena skärvan. Prov 186 kommer från en stensättning
och prov 207 kommer från en härd. Från skärva 207
(prov 207 mynning) analyserades dels en skärva från
mynningen, dels en organisk beläggning från kärlväggen (prov 207 org). Lipiderna analyserades med
gaskromatografi och masspektrometri.
Metodbeskrivning
Beroende på hur mycket prov som gick att ta loss från
keramikskärvorna skiftade den analyserade mängden
mellan 0,25–0,32 gram. Det analyserade keramikpulvret togs från kärlens insida med en kakelfräs.
Även den organiska beläggningen lösgjordes med kakelfräs. Den yttersta millimetern slipades bort för att
undvika ytlig kontamination. Alla glaskärl som användes syratvättades med HNO3 innan användning.
Som internstandard (IS) tillsattes 40 μg n-hexatrikontan (C36). Lipiderna extraherades genom att stå
i ultraljudsbad (2×15 min) i en lösning av kloroform/
metanol (2:1 v/v). Därefter centrifugerades proverna
i 30 minuter med 3000 varv per minut. Den rena lösningen överfördes till preparatrör och lösningsmedlet
indunstades med kvävgas. Proverna derivatiserades
med 50–70 μl 10 % TMS (klortrimetylsilan) i BSTFA
(bis(trimetylsilyl)triflouracetamid) under 15 minuter i
70 ºC. Överbliven reagens avlägsnades med kvävgas.
De derivatiserade proverna löstes i n-hexan (C6H14)
och 1 μl injicerades i GCMS:n.
GC-analysen utfördes på en HP 6890 gaskromatograf med en opolär SGE BPX kolonn (15 m×0,25
mm×0,25 μm). Som bärgas användes helium med
ett konstant flöde på 2 ml/min. Ugnstemperaturen
startade på 50 ºC under två minuter och ökades sedan med 10 ºC/min upp till 360 ºC och bibehölls i
15 minuter. GC:n var kopplad till masspektrometer
HP5973 masselektiv detektor via ett interface som
håller 350 ºC. Fragmentering av separerade ämnen
görs genom elektrisk jonisering vid 70eV. Temperaturen i jonkällan var 230 ºC samt 150 ºC för massfiltret. Massfiltret var ställt att skanna mellan m/z
50–700, vilket ger 2,29 skanningar/sekund. Erhållna
kromatogram och masspektra analyserades med HP
Chemstation™ ver. A.003.00.
Resultat
Specifika föreningar och kvoter som visat sig användbara för att spåra olika kärlanvändningar söktes i varje prov. Förekomsten av dessa föreningar och
kvoter visas i tabell 30. Den kemiska bakgrunden
och vad de olika föreningarna representerar beskrivs
kortfattat nedan.
Bland lipiderna är oftast fria fettsyror dominerande. De fria fettsyrorna kommer huvudsakligen
från triacylglyceroler (TAG) och har lösgjorts genom
hydrolys. Det är inte alltför ofta som TAG finns bevarade. TAG består av en glycerol med tre stycken
fettsyror. TAG utgör huvudbeståndsdelen av det man
till vardags benämner fetter och oljor. Intakta TAG
påträffas ibland i välbevarade förhistoriska prover.
Är distributionen av TAG bred (ca 40–54 kolatomer
i acyldelen, jämfört med ca 46–54) antyder detta fett
från idisslare, då dessa producerar fler kortkedjiga
föreningar. Är andelen av de kortaste (40–44) hög
är detta en indikation på att idisslarfettet kommer
från mjölkfetter (Dudd m.fl. 1999; Mukherjee m.fl.
2005:80). Men de kortkedjiga TAG bryts ned snabbare vilket innebär att prover med smalare distribution kan ha sitt ursprung från idisslare. När en fettsyra frigörs från DAG bildas diacylglycerol (DAG)
och när DAG förlorar en fettsyra bildas en monoacylglycerol (MAG). Båda dessa påträffas ofta i fettrester från förhistorisk keramik. En stor del av denna
hydrolys sker redan vid tillagning men kan fortsätta
under nedbrytningsförloppet. Triacylglyceroler har
påträffats i två av proverna från Bengtstorp.
Kvoten C18/C16 ger indikation på om ursprunget
är animaliskt eller vegetabiliskt (Isaksson 2000:14).
En låg kvot där C16 dominerar är en indikation på
vegetabiliskt ursprung medan höga värden är tecken på terrestriskt animaliskt (landlevande djur) ursprung. Detta är dock en kvot som påverkas under
nedbrytningen då först de kortkedjiga triacylglycerolerna verkar orsaka en ökad halt C16 som sedan
jämnas ut när nedbrytningen fortgår (Barnard et al,
i tryck). C16 halten ökar även när C18:1 bryts ned
Bilagor 175
(den Dooren de Jong 1961). Kvoten ger alltså en indikation på ursprunget men vid tolkning bör denna
kvot komplettas med övriga indikationer till exempel
förekomst av kolesterol. Denna information är dock
inte tillräcklig för att avgöra från vilket djur lipiderna
kommer ifrån eller om det är animaliskt fett från depåfetter (kött) eller från mejeriprodukter, eller beror
alltför nedbrutna fetter.
Animaliskt fett från icke idisslare, till exempel
svin, innehåller antingen mycket lite eller inga av de
grenade fettsyrorna vilka förekommer relativt rikligt
i fett från idisslare. Detta beror på bakterier som lever
i tarmar och magar hos idisslare (Christie 1981). Det
innebär att om fettet härrör från animaliskt fett tyder
en hög C17:grenade/C18:0-kvot på att det kommer
från idisslare. Dudd m.fl. (1999:1480) har visat att
kvoten även kan vara användbar för att särskilja fett
från mjölk från fett från kött inom det intervall som
är karakteristiskt för idisslare. För att vara helt säker
på särskiljandet av fett från köttet från idisslare respektive mjölk från idisslare bör man dessutom även
göra en isotopanalys av 12C och 13C hos de dominerande ogrenade fettsyrorna C16 och C18. Angående
kvoterna är det viktigt att notera att när olika material blandas påverkas självklart de olika halterna av
fettsyrorna varandra. Prov 186 med en kvot på 0,037
är tydligt resultat av att fetterna kommer från idisslare. Prov 207org ligger vid gränsvärdet för idisslare
medan prov 207 mynning däremot har en kvot som
inte stämmer överens med idisslare.
Utanpå många växter finns ett vaxlager, som är
uppbyggt av långkedjiga alkanoler, ketoner och fettsyror, både fria och sammanbundna till vaxestrar.
När växtdelar kokas i vatten kan lite av detta vax
lossna från växten och absorberas av keramiken
(Charters m.fl. 1997). Skärvor som innehåller alkanoler och/eller fettsyror med fler än tjugo kolatomer
har tolkats som innehållandes spår av växtvaxer. Eftersom halterna av dessa ämnen är relativt låga kan
dessa växtdelar ha varit en dominerande ingrediens i
den ursprungliga anrättningen även om de endast utgör en liten del av det bevarade lipidmaterialet. Långkedjiga fettsyror har påträffats i prov 207org.
Många marina fiskar är rika på fleromättade ω-3fettsyror. Dubbelbindningar i fettsyror är dock något
som bryts ned väldigt snabbt (Kumarathasan m.fl.
1992) och kan inte förväntas vara bevarade i arkeologiskt material om inte bevarandeförhållandena är
extremt gynnsamma. När vegetabiliska oljor hettas
upp i samband med matlagning bildas en rad nya
föreningar (Artman & Alexander 1968). En av dessa
produkter, ω-(o-alkylfenyl)fettsyror (Artman & Alexander 1968:644; Matikainen m.fl. 2003:567f), är stabil över arkeologiskt relevanta tidsrymder (Hansel
m.fl. 2004; Olsson & Isaksson i manus). I marina
176 Treuddar och hägnader
fettrester ska det finnas spår av tre alkylfenylfettsyror med 16, 18 respektive 20 kolatomer, vilka bildats
av fettsyrorna C16:3, C18:3 och C20:3. Även vegetabiliska oljor är rika på fleromättade fettsyror men
dessa domineras kraftigt av C18:3. Fettsyran C20:3
förekommer rikligt i inälvsmat (t.ex. lever) från landlevande djur. Fettrester från marina djur och fiskar
ska dessutom innehålla två isoprenoida fettsyror, 4,
8, 12-trimetyltetradekansyra (4, 8, 12-TMTD) och
3, 7, 11, 15-tetrametylhexadekansyra (3, 7, 11, 15TMHD, även kallad fytansyra). Fytansyra kan dessutom bildas genom oxidation av fytol, vilken i sin tur
kommer från klorofyll. Klorofyll finns som bekant i
gröna växter men kan också komma från fotosyntetiserande mikroorganismer. Mager fisk innehåller för
låga halter av av fettsyrorna C16:3, C18:3 och C20:3
för att dessa ska lämna några spår. De behöver inte
heller innehålla några isoprenoida fettsyror. Det enda
som skiljer fettrester efter mager fisk från fettrester
efter vegetabilier är därmed närvaron av kolesterol.
Kolesterol är en sterol som inte produceras av växter
utan finns i djur och fiskar. Växter producerar istället
en rad fytosteroler (t.ex. beta-sitosterol, stigmasterol
eller kampesterol).
Om man finner långkedjiga ketoner är detta ett
belägg för att keramikkärlet använts för tillagning av
föda med hjälp av värme (Evershed m.fl. 1995). Fria
fettsyror från maten binds samman och bildar dessa
ämnen vid upphettning under avgivande av vatten
och koldioxid. Både alkylfenyl fettsyror och ketoner
behöver alltså värme för att bildas. Ketoner har påträffats i prov 186 och prov 207org.
Ibland påträffar man terpenoida föreningar i keramik. När dessa föreningar förekommer i låga halter härrör de troligen från röken från elden kärlen
hettats upp vid (jfr Simoneit m.fl. 2000). Vid högre
halter kan kärlet antingen ha tätats med harts eller
kåda, eller vid närvaro av metyldehydroabietinat av
tjära, eller för att processa dessa produkter. Inga spår
av terpenoider har påträffats.
Tolkning
Prov 186
Kvoten C18/C16, närvaron av kolesterol och triacylglyceroler är tydliga tecken på animaliska fetter.
Den höga C17gr/C18r-kvoten tyder på att fetterna
har kommit från idisslare. Tyvärr går det inte att vara
säker på om det handlar om mejeriprodukter eller om
kött från idisslare eftersom TAG är alltför nedbrutna
för att avgöra det men att det är fetter från idisslare
är tydligt. Det finns även spår av alkylfenylfettsyran
C18 som är en rest av omega 3 fettsyran ω18:3. Denna fettsyra förekommer i fisk och i vegetabiliska oljor.
Eftersom det inte finns några andra indikationer på
fisk i provet så är den troligaste tolkningen att det är
spår av en vegetabilisk olja. På annan plats har det
argumenterats att det troligaste ursprunget när det
gäller järnålderskeramik och vegetabiliska oljor är
linolja eller hampolja (Hjulström & Isaksson 2005;
Isaksson m.fl. 2005). Närvaron av långkedjiga ketoner är ett tecken på att anrättningen har värmts upp.
Tabell 29. Lipidanalys; prover och tolkning.
Prov
186
Tolkning
Uppvärmd anrättning bestående av animalsikt fett
från idisslare. Det går inte att avgöra om det är fett
från kött eller från en mejeriprodukt. I anrättningen
har man även tillsatt en vegetabilisk olja.
Uppvärmd anrättning bestående av animalsikt fett.
Troligen från kött då det finns indikationer på inälvsmat. I grytan har man även haft i vegetabilier.
207
Prov 207
Från kärl 207 analyserades dels en bit av keramiken
från mynningen, dels en organisk beläggning. Dessa
har ett likartat resultat men kompletterar varandra i
vissa avseende. De två olika proven är därför värda
att gå igenom var för sig.
(82 μg/g keramikpulver jämfört med 896 μg/g från
den organiska beläggningen)
P207
Jämför man den organiska beläggningen och mynningen från kärl 207 finns det alltså en del likheter
och en del skillnader. Skillnaderna kan bero både på
bevaringsgraden men även att beläggningen kommer
från ett och samma tillfälle medan lipiderna i kärlet kan komma från de sista användningstillfällena.
I kärlet har det funnits terrestriska animaliska fetter. I den organiska beläggningen tyder C17gr/C18kvoten på att det kan vara fett från idisslare medan
det i mynningen talar för icke idisslare. Detta kan
bero på att det finns fetter från både idisslare och
icke idisslare och kvoterna tar då ut varandra. I båda
proven finns även affs C20 vilket är en nedbrytningsprodukt C20:3. Fettsyran C20:3 förekommer rikligt
i inälvsmat. Även spår av steroler som kommer från
växter har iakttagits i båda proven. I den organiska
beläggningen går det att se att den har värmts upp.
Några tecken på uppvärmning har inte iakttagits i
mynningsskärvan. En mycket hypotetisk förklaring
till värdena skulle vara en anrättning av inälvsmat
från icke idisslare (t.ex. en del vilt, fågel och gris)
kokad med/i en mejeriprodukt (t.ex. mjölk från idisslare) kryddat med gröna vegetabilier.
Organisk beläggning
C18/C16-kvoten visar tydligt på animaliskt ursprung. Närvaron av kolesterol och triacylglyceroler
stöder den tolkningen. C17gr/C18-kvoten tyder på
att handlar om fetter från idisslare. Men kvoten ligger på gränsen mellan kvoter karakteristiska för kött
från idisslare respektive icke idisslare. I provet finns
även en hel del andra indikationer. Det är tydligt att
det har funnits vegetabilier i anrättningen. Det talar
både närvaron av fytosteroler för och vaxrester med
fettsyror med kolkedjor på upp till 28 kol. Så långa
kolkedjor finns i ett skyddande vaxlager på växter.
Den isoprenoida fettsyran (3-, 7-, 11-, 15-TMHD) fytansyra finns både i fisk och i klorofyll från gröna
växter. Det finns inga andra tecken på fisk och klorofyll tolkningen är den mest rimliga. Slutligen så finns
alkylfenylfettsyran C20. Denna förekommer rikligt i
inälvsmat.
Mynning
Även här är det tydligt att det finns animaliska fetter i provet. C18/C16-kvoten är hög och det finns
kolesterol i provet. C17gr/C18r-kvoten tyder på att
det är kött från icke idisslare. Det finns även fytosterol i provet vilket är spår av vegetabilier. Dessutom
finns även i det här provet alkylfenylfettsyran C20.
Avsaknaden av TAG och andra föreningar som har
iakttagits i den organiska beläggningen beror troligtvis på att det finns en klart lägre lipidhalt bevarad i
mynningen jämfört med den organiska beläggningen
Referenser
Artman, N. R. & Alexander, J. C. 1968. Characterization of some heated fat components. Journal
of American Oil Chemist’s society, 45.
Barnard, H., Ambrose, S. H., Beehr, D. E., Forster,
M. D., Lanehart, R. E., Malainey, M. E., Parr,
Tabell 30. Lipidanalys; keramik och analysresultat.
C16
C18
C20
1,297 0,037
46–52 x
-
-
x
-
-
-
x
-
-
A12000 härd
896
2,58
0,023
48–52 x
x
FS C28 x
-
x
-
-
x
-
207 mynning
A12000 härd
82
1,66
0,01
-
x
-
-
-
-
-
x
-
Kolesterol
A6060 stensättning 4871
207 org. beläggning
C17gr/C18r
(0,02)
186
C18:0/C16
(0,48)
3, 7, 11, 15
-TMHD
Terener Tolkning
4, 8, 12
-TMTD
ug/g
Isoprenoida w-(o-alkyl­
fenyl)fettsyror
fettsyror
Långkedjiga
ketoner
Anläggning
Neutrallipider
Vaxrester
Halt
Fytosterol
Kontext
Intakta TAG
Prov
x
-
Bilagor 177
R. E., Rider, M., Solazzo, C. & Yohe II, R. M.
Mixed results of seven methods for organic residue analysis applied to one vessel with the residue of a known foodstuff. Journal of Archaeological Science In Press, Corrected Proof.
Charters, S., Evershed, R. P., Quye, A., Blinkhorn, P.
& Reeves, V. 1997. Simulation experiments for
determining the use of ancient pottery vessels:
the behaviour of epicuticular leaf was during boiling of leafy vegetable. Journal of Archaeological
Science, 24.
Christie, W. W. (ed.). 1981. Lipid Metabolism in Rumimnant Animals. Pergamon Press, Oxford.
Dudd, S. N., Evershed, R. P. & Gibson, A. M., 1999.
Evidence for Varying Patterns of Exploitation of
Animal Products in Different Prehistoric Pottery
Traditions Based on Lipids Preserved in Surface
and Absorbed Residues. Journal of Archaeological Science, 26.
Evershed, R. P., Stott, A. W., Raven, A., Dudd, S.,
Charters, S. & Leyden, A. 1995. Formation of
Long-Chain Ketones in Ancient Pottery Vessels
By Pyrolysis of Acyl Lipids. Tetrahedron Letters,
36.
Hansel, F. A., Copley, M. S., Madureira, L. A. S.
& Evershed, R. P. 2004. Thermally produced
[omega]-(o-alkylphenyl)alkanoic acids provide
evidence for the processing of marine products in
archaeological pottery vessels. Tetrahedron Letters, 45.
Hjulström, B. & Isaksson, S. 2005. Tidevarv i Tuna.
Arkeologiska undersökningar i Tuna by, Alsike
178 Treuddar och hägnader
sn, Uppland. Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 3.
Isaksson, S. 2000. Food and rank in early medieval
time. Theses and Papers in Scientific Archaeology, 3. Archaeological Research Laboratory,
Stockholm University, Stockholm, 69.
Isaksson, S., Olsson, M. & Hjulström, B. 2005. De
smorde sina krås. Spår av vegetabilisk olja i keramik från yngre järnålder. Fornvännen, 2005/3.
Kumarathasan, R., Rajkumar, A. B., Hunter, N. &
Gesser, H. D. 1992. Autoxidation and Yellowing
of Methyl Linolenate. Progress in Lipid Research,
31.
Matikainen, J., Kaltia, S., Ala-Peijari, M., PetitGras, N., Harju, K., Heikkila, J., Yksjarvi, R. &
Hase, T. 2003. A study of 1,5-hydrogen shift and
cyclization reactions of an alkali isomerized methyl linolenoate. Tetrahedron, 59.
Mukherjee, A. J., Copley, M. S., Berstan, R., Clark,
A. K. & Evershed, R. P. 2005. Interpretation of
d13C values of fatty acids in relation to animal
husbandry, food processing and consumption in
prehistory. In: Mulville, J. & Outram, A. (Editors), 9th ICAZ Conference, Durham 2002. The
Zooarchaeology of Milk and Fats, Oxford.
Olsson, M & Isaksson, S. Manuskript. The cooking
and consumption of fish at an Early Medieval
manor.
Simoneit, B. R. T., Rogge, W. F., Lang, Q. & Jaffe, R.
2000. Molecular characterization of smoke from
campfire burning of pine wood (Pinus elliottii).
Chemosphere – Global Change Science, 2.
Bilaga 12. Stenanalys
Av Kalle Thorsberg, UV Bergslagen
Materialet har genomgåtts och sorterats som helhet,
med de identiteter de enskilda artefakterna registrerats i Intrasis. Materialet består dels av slagna stenar av kvarts, kvartsit, flinta och vulkaniska flintlika
bergarter. Dels av föremål av bergart som använts
eller bearbetas på andra sätt, som knackstenar eller
slip- och malstenar. Om dessa är det svårt att säga så
mycket eftersom de tillhör typer som inte varierar så
mycket över tid och dessa typer knappast studerats
systematiskt av någon.
Det slagna materialet kan grupperas i tre grupper.
Kvarts, flinta och övrigt material.
Kvartsen föreligger i två olika råmaterialkvaliteter.
Dels har naturligt runda stenar sönderdelats, dels har
material från fast klyft använts. Den senare kvartsen
är ofta av extremt hög kvalitet och har oftare använts för plattformskärnor eller rundkärnor än den
’sämre’ kvaliteten som i sin tur använts för bipolär
sönderdelning. Detta betyder inte nödvändigtvis att
materialen representerar olika tider eller teknologier.
En troligare tolkning är att de runda nodulerna varit
mindre i storleken, detta tillsammans med den runda
formen gör att plattformskärnor är en oekonomisk
sönderdelningsmetod. Materialet som helhet är för
fragmentariskt att datera entydigt, men kan mycket
väl vara från järnåldern.
Flintan är som vanligt enklare att förstå eftersom
den innehåller flera tolkbara teknologiska element.
I materialet finns ett antal avslag och fragment som
kommer från slipade yxor, i något fall uppenbarligen
tunnackiga sådana. Andra avslag är slagna med metallhammare, i något fall med krusta på motsidan på
ett sådant vis att man troligen haft tillgång till en hel
nodul. En stor del av flintan kommer från rundkärnor, där plattformen inte preparerats och slagriktning
och slagpunktens placering i förhållande till tidigare
avspaltningar visar att man reduktionens syfte varit
att producera breda och relativt tunna avslag, utan
markerade ryggar på motsidan.
Sönderdelningen är helt typisk för metalltid och är
med stor sannolikhet samtida med övriga lämningar
på platsen, med tanke på att flera avslag slagits med
metallhammare är en tolkning av datering till järnålder eller senare rimlig.
En del av flintmaterialet kommer helt klart från
neolitiska yxor, dessa kan ha deponerats på platsen
under neolitikum eller samlats in från andra neolitiska lokaler.
Ett avslag har slagits med metallhammare från
en troligen tidigare inte sönderdelad nodul av hög
flintkvalitet. Sannolikheten för att en sådan skulle
ha överlevt i Närke från tidigneolitikum till järnål-
der utan sönderdelning är mycket liten. Avslaget kan
därmed möjligen användas för att argumentera för
att flinta importerats till Närke under metalltid.
Övrig slagen sten uppvisar i stort samma mönster
som flintan. En del kvartsit har sönderdelats såväl bipolärt som från rundkärnor. Några avslag av flintlika
materal har möjligen slagits med metallhammare.
Delar av det vulkaniska materialet kommer från sönderdelade rundade stenar.
Ett påtagligt stort antal bitar av såväl flinta som
övriga bergarter (ej kvarts) uppvisar raka brott i
slagriktningen, i några fall närmast en kluven slagbula (accident siret), eller andra komplicerade höghastighetsbrott. Den höga frekvensen talar även den
för en sönderdelning under metalltid.
Slutsats: Materialet innehåller minst två faser. Delar av flintmaterialet (och möjligen av det övriga materialet) har deponerats under tidigneolitikum, antingen på platsen eller samlats in från andra lokaler. Materialet är inte komplett, stora delar av reduktionerna
saknas vilket möjligen stärker den senare åsikten.
Stora delar av materialet har sönderdelats under
metalltid. Avslag har producerats på ett för tiden helt
typiskt sätt.
Tabell 31. Genomsortering av stenmaterialet.
Fnr
F23
F24
F25
F26
F27
F35
F36
F37
F41
F40
F43
F44
F45
F46
F47
F48
F49
F50
F51
F52
F56
F58
F59
F60
F62
F63
Beskrivning/anmärkning
Övrig kärna av flinta. Från yxa?
Avslag av flinta, slaget med metall.
Övrig slagen kvartsit?
Avslag av vulkanisk bergart. Från rundkärna. Ingen
preparering.
Stycke av bergart. Troligen ej slaget.
Stycke av kvarts. Troligen ej slaget.
Övrig slagen kvartsit. Som många andra av liknande
råmaterial kluven genom rakt brott.
Avslag av vulkanisk bergart. Proximalavslag
(Öppningsavslag) från rund sten.
Stycke av kvartsit. Troligen ej slaget.
Knacksten, bergart.
Övrig slagen kvarts. Hög råmaterialkvalitet.
Övrig slagen kvartsit.
Övrig slagen kvarts. Hög råmaterialkvalitet.
Två kvartsstycken. Det ena knappast slaget.
Kvartsstycke. Knappast slaget.
Kluven kvartsnodul (rund sten), hög råmaterialkvalitet.
Troligen ej slagen.
Övrig slagen kvartsit.
Avslag av kvarts. Från plattformskärna.
Stycke av kvarts. Troligen ej slaget
Övrig slagen kvarts.
Övrig slagen kvartsit.
Jfr F64. Bergart.
Övrig slagen vulkanisk bergart.
Flisa av kvarts.
Övrig slagen kvarts. Hög råmaterialkvalitet. Möjligen
del av en bipolär kärna.
Övrig slagen kvarts. Hög råmaterialkvalitet.
Bilagor 179
Fnr
F64
F66
F67
F69
F70
F77
F80
F82
F83
F85
F86
F87
F88
F89
F89
F103
F152
F224
F225
F226
F227
F228
F230
F231
F232
F233
F234
F235
F236
Beskrivning/anmärkning
Stycke av skiffer(?), möjligen slipat. Slipsten? Bergart.
Stycke av kvarts. Troligen ej slaget.
Flisa av flinta. Bränd.
Som F51.
Övrig slagen kvarts.
Malsten? Bergart.
Knacksten. Bergart.
Tre flisor av kvarts.
Övig slagen och tre flisor av kvarts. Hög
råmaterialkvalitet.
Stycke av bergart. Troligen ej slaget.
Avslag av flinta.
Övrig slagen flinta med slipning. Från tunnackig yxa.
Två övrig slagen kvarts. Hög råmaterialkvalitet.
Övrig slagen kvarts. Hög råmaterialkvalitet.
Avslagsfragment.
(A6461). Två stycken av kvarts. Troligen ej slagna.
Tre stycken av kvarts. Två troligen ej slagna.
Övrig slagen kvarts. Från rund sten.
Övrig slagen kvartsit.
Tre övrig slagen kvarts, två är troligen fragment av
bipolära kärnor. Två övrig slagen kvartsit.
Två stycken av kvarts. Det ena är troligen en rest av en
bipolär kärna.
Avslag av kvarts. Från rundkärna.
Flisa av vulkanisk bergart. Från plattformskärna.
Plattformsresten är polerad möjligen slipad, men
troligast naturligt slipa.
Flisa vulkanisk bergart. Från plattformskärna.
Avslag av flinta med slipning. Ingen
plattformspreparering.
Avslag av flinta. Proximalfragment, bränt. Ingen
preparering.
Flisa av vulkanisk bergart eller möjligen flinta.
Avslag av flinta. Från rundkärna. Rudimentär
kantpreparering. Slaget med mycket hård teknik.
Bipolär kärna av kvartsit.
Övrig slagen kvartsit. Fragment av avslag kluvet i
komplicerat höghastighetsbrott i slagriktningen.
180 Treuddar och hägnader
Fnr
Beskrivning/anmärkning
F237 Avslag av flinta. Från plattformskärna. Ingen
preparering. Plattformsresten är konkav. Mjuk teknik.
F238 Övrig slagen flinta. Bränd. Troligen distalfragment av
avslag.
F239 Avslag av kvartsit. Ingen preparering från
plattformskärna.
F240 Stycke av kvartsit. Möjligen slagen.
F241 Flisa av flinta(?).
F242 Övrig slagen kvarts.
F243 Dito.
F244 Rund sten. Bergart.
F245 Övrig slagen kvartsit. Avslag fragmenterat genom brott i
slagriktningen. Från rund sten.
F246 Rund sten. Bergart
F247 Övrig slagen kvarts. Hög kvartskvalitet.
F248 Dito. Eventuellt kärnrest.
F249 Övrig slagen och flisa av kvarts.
F250 Avslag av flinta. Slipning?
F251 Avslag och flisa av flinta. Brända, med passning. Brottet
är troligen recent. Ingen plattformspreparering.
F252 Övrig slagen kvarts. Möjl. fragment av bipolär kärna.
F253 Övrig slagen kvarts.
F254 Avslag. Vulkanisk bergart.
F255 Övrig slagen flinta med slipning.
F256 Två övrig slagen kvarts.
F257 Övrig slagen kvarts. Från rundkärna.
F260 Övrig slagen flinta. Slagvågor på motsidan troligen från
avspaltning slagen med metall. Från plattformskärna.
F261 Två flisor av flinta, den ena bränd.
F262 Övrig slagen kvartsit. Eventuellt rest av bipolär kärna.
F263 Övrig slagen flinta.
F264 Övrig slagen vulkanisk bergart Troligen från rundkärna
med sekundär bipolär sönderdelning.
F266 Övrig slagen kvarts.
F267 Avslag av flinta. Bränt. Ingen kantpreparering. Från
rundkärna. Troligen metalltid.
F470 Övrig slagen kvarts. Hög kvartskvalitet. Från
rundkärna.
F471 Övrig slagen kvarts.
Bilaga 13. Konserveringsrapporter
Av Åsa Norlander, RAÄ ATm
Två liar av järn samt fibula av järn
och kopparlegering
Beskrivning av föremål och skadebeskrivning
F98 (A6060, A10039). Armborstfibula av kopparlegering med nål av järn. Fibulans båge och fot saknas.
Bågen har gått av mitt i järnspiralen. Gammalt brott.
Järnspiralen är lindad på ett järnstift. Längst ut på
vardera änden på stiftet sitter ändknoppar av kopparlegering. Järnet är kraftigt korroderat med stora
korrosionsblåsor. Kopparlegeringen är också genomkorroderad och därför mycket skör. Korrosionsskiktet har flagnat fläckvis och tagit med sig delar av originalytan och blottat underliggande mjöliga ljusgröna
kopparkorrosionsprodukter. Järnkorrosionsprodukterna har lagt sig fläckvis ovanpå kopparlegeringen.
F120 (L10039). Liten nit av kopparlegering med
rund platt nitbricka. Niten är helt genomkorroderad
och mycket skör. Konsoliderad med 10 % Paraloid
B72 i etanol.
Litet fragment av kopparlegering med rundad kant
och rester av ornamentik på ovansidan. Fragmentet
är helt plant på undersidan. Fragment från fibula?
F121 (L10039). Litet avrundat droppformat fragment av kopparlegering. Fragmentet är helt genomkorroderat och består av mjöliga korrosionsprodukter.
F18 (A5188). Dubbelvikt lieblad av järn. Lien har
varit på UV GAL för provtagning. Cirka 2 centimeter
av bladets spets sågades av för att komma åt metallen. Resterna av den genomkorroderade spetsen låg,
vid ankomsten till konserveringen, i plastpåsar. Inget
av dessa fragment går att passa ihop, inbördes eller
till liebladet.
Tillsammans med lien låg ett litet blyhagel, A6478,
IF 11093.
F124 (A6500). Kortlie av järn. Också denna lie
har varit på UV GAL för provtagning. Fem lösa fragment från spetsen kunde limmas samman med cyanoakrylatlim, Loctite 480.
Båda liarna är täckta av jord uppblandad med
järnkorrosionsprodukter. Föremålens yta är mycket
ojämn med gropar och stora korrosionsblåsor.
Konserveringsåtgärder
Järnet på fibulan rengjordes från jord och ytliga korrosionsprodukter med roterande diamantborr och
blästring med glaspulver. Delarna av kopparlegering
rengjordes med skalpell, trästicka och pensel. Fibulan
tvättades med 95 % etanol och ytbehandlades sedan
med 10 % Paraloid B72 i etanol.
De små fragmenten av kopparlegering rengjordes
från jord med pensel.
Liarna konsoliderades med 10 % Paraloid B72 i etanol, som droppades ner i sprickor för att undvika ytterligare flagning av ytan. Ytlig korrosion och jord
avlägsnades genom blästring med aluminiumoxid och
glaspulver, samt med hjälp av roterande diamantborr.
Speciellt kortlien hade många stora korrosionsblåsor.
Många av dessa avlägsnades vid framprepareringen.
Korrosionsblåsorna har givit ytan ett gropigt och ärrigt utseende.
Anmärkningar
De båda liarna kommer att stabiliseras genom urlakning av klorider i avjoniserat vatten. Ytbehandling
görs med Dinitrolpasta, ett vaxbaserat rostskyddsmedel.
Råd och anvisningar
Arkeologiska metaller bör för att undvika fortsatt
korrosion förvaras så torrt som möjligt i ett stabilt
klimat.
Tre fynd av kopparlegering och 19 fynd av järn
Beskrivning av föremål och skadebeskrivning
F100. Liten ring, sölja, av kopparlegering. Ringen är
gjord av en ten med runt tvärsnitt.
F122. Sölja av kopparlegering med rembleck. På
remblecket finns dekor i form av cirklar.
F1. Agraffknapp av kopparlegering och nit av
järn. Knappen har en dekor i form av dubbla fåror.
Knappen är mycket kraftigt korroderad. Ytan flagnar och stora fläckar av underliggande mjöliga korrosionsprodukter ligger blottade.
F10. Fragment från hästskosöm av järn.
F6. Två hästskosöm.
F9. Brodd av järn.
F17. Hästskosöm av järn.
F12. Hästskosöm av järn.
F5. Föremål av järn. Ena änden är något avfasad,
under det att den andra är tvärt avskuren.
F14. Hästskosöm av järn.
F8. Hästskosöm av järn.
F15. Sölja av järn.
F97. Svanhalsnål av järn, yttersta spetsen saknas.
F2. Föremål av järn.
F13. Hästsko av järn.
F3. Beslag med två nithål av järn.
F16. Redskap av järn.
F124. Kortlie av järn. Konservering av lien är redovisad i separat rapport 17 juli 2006.
Järnföremålen är täckta av ett relativt tjockt lager
med jord och rost. Många av föremålen har en yta
som har sprickor och som håller på att flaga. Några
av bronsföremålen är kraftigt korroderade och därför mycket sköra.
Bilagor 181
Konserveringsåtgärder
Föremålen av kopparlegering rengjordes från jord och
ytliga korrosionsprodukter med skalpell, trästicka
och pensel. Agraffknapp F1 konsoliderades med
10 % Paraloid B72 i etanol för att undvika fortsatt
flagning. Övriga bronser ytbehandlades med mikrokristallint vax på roterande mjuk gethårsborste.
Ytlig rost och jord på järnföremålen avlägsnades
med hjälp av mikroblästring med aluminiumoxid och
glaspulver samt med roterande diamanttrissa.
Järnet stabiliserades genom urlakning av klorider i
avjoniserat vatten 50 °C. För att förhindra uppkomst
av ny rost, gjordes urlakningen under kvävgasatmosfär. Urlakningen avslutades då kloridmängden i lakvätskan uppmättes till mindre än 4 mg/l.
Efter torkning i värmevakuumugn, behandlades järnföremålen med Dinitrolpasta, ett vax- och lösningsbaserat rostskyddsmedel.
Anmärkningar
F124 kortlie. Provtagning gjordes för 14C-analys.
Från liens ryggsida, i närheten av fästet, avlägsnades
en stycke, som var cirka 10×7 millimeter. Provstället fylldes igen med smältkitt. Smältkittet består av
svartbeck, harts, terpentin, schellack, pimpstenspulver och pigment.
Råd och anvisningar
Arkeologisk metall kan trots konservering vara
mycket känsligt för fukt i omgivningen. Det bör därför förvaras så torrt som möjligt i ett stabilt klimat.
Fig. 121. Beslag (F3). Foto: Åsa Norlander.
Fig. 122. Järnföremål (F5). Foto: Åsa Norlander.
Fig. 123. Hästskosöm (F6). Foto: Åsa Norlander.
Fig. 124. Hästskosöm (F8). Foto: Åsa Norlander.
182 Treuddar och hägnader
Fig. 125. Fragment från hästskosöm (F10).
Foto: Åsa Norlander.
Fig. 126. Hästskosöm (F12). Foto: Åsa Norlander.
Fig. 127. Hästskosöm (F14). Foto: Åsa Norlander.
Fig. 128. Redskap av järn (F16). Foto: Åsa Norlander.
Fig. 129. Hästskosöm (F17). Foto: Åsa Norlander.
Fig. 130. Nit (F120). Foto: Åsa Norlander.
Fig. 131. Sölja (F122). Foto: Åsa Norlander.
Fig. 132. Fibula (F98). Foto: Åsa Norlander.
Bilagor 183
Figur- och tabellförteckning
Figurer
1.Utsnitt ur GSD-Sverigekartan med platsen för undersökningen markerad. 4
2.Utsnitt ur Gröna kartan med platsen för undersökningen
markerad. Skala 1:50 000. 5
3.Utsnitt ur digitala Fastighetskartan med undersöknings­
området och fornlämningar i närområdet markerade.
Skala 1:5 000. 6
4.Terrängmodell i 3D-vy över undersökningsområdet i
plan. 9
5.Laserskanning med Wolfgang Neubauer och Karolin
30.Detaljplan över södra delen av gravfältet med begräns­
ningar. Skala 1:150. 29
31.Brandgrop A100 i profil. 30
32.Bengrop A120 i profil. 30
33.Urnegrav inom A15. Foto. 31
34.Detaljplan över gravskick på södra delen av gravfältet.
Skala 1:150. 32
35.Detaljplan över hägnadernas stenkonstruktioner.
Skala 1:300. 35
36. Hägnadsvallen A41 vid vägen från söder. Foto. 36
37.Profil över hägnadsvallen A41 och stenbrättet A2. 36
Kastowsky från Vienna Institute for Archaeological Science i
38.Inhägnaden A40 vid berget från öst. Foto. 36
Wien, Österrike. 9
39.Detaljplan över inhägnadens konstruktionsdetaljer.
6.Terrängmodell i 3D-vy över undersökningsområdet från
sydöst. 9
7.Gravfältets norra del med treudd, från söder. Foto. 11
Skala 1:150. 38
40.Detaljplan över inhägnadens begränsningar.
Skala 1:150. 39
8.Gravfältets södra del med treudd, från norr. Foto. 11
41.Inhägnadens konstruktion från sydväst. Foto. 36
9.Översiktsplan med lämningar och terräng.
42.Profil inhägnadens västra stenvall. 36
Skala 1:1 000. 12
10.Översiktsplan med anläggningar markerade.
Skala 1:500. 16
11.Berget med stenbrättet och östra hägnaden. Foto. 17
43.Översikt över röjningsrösen och röjda ytor i västra sluttningen. Foto. 40
44.Detaljplan över röjningsrösen, gropar och stolphål.
Skala 1:200. 42
12. Jättegryta i berget. Foto. 17
45.Röjningsröse A90. Foto. 43
13. Skärvig yta i berget. Foto: Johan Ågren. 17
46.Profil röjningsröse A71. 43
14.Detaljplan över norra delen av gravfältet med överbygg­
47.Profil röjd mark och röjningsröse A73. 43
nader och konstruktioner. Skala 1:150. 19
15.Detaljplan över södra delen av gravfältet med överbygg­
nader och konstruktioner. Skala 1:150. 20
16.Norra treudden från lodfoto. 21
17.Norra treudden i profil. 22
18.Södra treudden 3D-skannad. 23
19.Södra treudden, lodfoto. 23
20.Kvadratisk stensättning A8 inom norra delen. Foto. 24
48.Härd A129 vid södra treudden. Foto. 44
49.Härd A133 i Profil. 44
50.Detaljplan över metall- och horn förekomst i gravar.
Skala 1:150. 48
51.Detaljplan över keramik- och hartsförekomst i gravar.
Skala 1:150. 51
52.Detaljplan över stenartefakters förekomst i gravar.
Skala 1:150. 52
21.Kvadratisk stensättning A11 inom södra delen. Foto. 24
53. Fibula (F98). Foto. 53
22. und stensättning A16 inom södra delen. Foto. 24
54.Nål (F123). Foto. 53
23.Rund stensättning A25 inom södra delen. Foto. 25
55.Agraff (F1). Foto. 53
24.Rund stensättning A23 inom södra delen. Foto. 25
56.Sölja (F122). Foto. 53
25.Stora runda stensättningen A15 som 3D-skannad. 25
57.Sölja (F100). Foto. 53
26.Stora runda stensättningen A15 med kärnröse och kant-
58.Sölja (F15). Foto. 53
kedja i lodfoto. 26
59.Nål (F97). Foto. 53
27.Stora runda stensättningen A15 i profil. 26
60.Bultlås (F2). Foto. 53
28.Blockgrav A31 och maskinist Sören Larsson. Foto. 27
61. Hästsko (F13). Foto. 54
29.Detaljplan över norra delen av gravfältet med begräns­
62.Brodd (F9). Foto. 54
ningar. Skala 1:150. 28
63.Kort lie (F124). Foto. 54
64.Lång lie (F18). Foto. 54
184 Treuddar och hägnader
65.Benkammar: F101, F465, F119, F182, F466, F468, F467.
Foto. 54
66.Keramik (F186). Teckning. Skala 1:1. 55
67.Del av flintyxa (F23). Foto. 55
97.Inägor Säby, Vintrosa socken, år 1843–1844. LSA S70-47:3.
Foto. 129
98.Detalj av RAÄ 92-området ur LSA S1:153, S70-47:2 och
S70-47:3. 129
68.Malsten (F33). Foto. 55
99.Bengtstorp, Täby socken år 1723. LSA S67-2:1. Foto. 131
69.Knacksten (F40). Foto. 55
100.Åldersfördelning för identifierade individer i
70.Skålgropssten? (F473). Foto. 55
anläggningar. 141
71. Historiskt kartöverlägg, utsnitt Bengtstorp 1723. 58
101.Kortlie, F124, från Bengtstorp, Täby sn, Närke. Foto. 153
72.Detaljplan över viktfördelning och spridning av brända ben.
102.Detalj på kortlie, F124. Yttersta delen är provtagen. 153
Skala 1:150. 60
103.Tvärsnitt från kortlie F124 som har analyserats. Kärna av
73.Detaljplan över kön och ålder. Skala 1:150. 61
metalliskt järn omgivet av korrosionsprodukter. 153
74.Detaljplan över åldersgrupper. Skala 1:150. 62
104.Motsvarande polerat tvärsnitt från kortlie F124 spegelvänt
75.Gruppfoto med deltagare i fält. Foto. 71
76.Detaljplan (1) över norra delen av gravfältet.
Skala 1:50. 72
77.Detaljplan (2) över norra delen av gravfältet.
Skala 1:50. 73
78.Detaljplan (3) över norra delen av gravfältet.
Skala 1:50. 74
79.Detaljplan (4) över södra delen av gravfältet.
Skala 1:50. 75
80.Detaljplan (5) över södra delen av gravfältet.
Skala 1:50. 76
81.Detaljplan (6) över södra delen av gravfältet.
Skala 1:50. 77
82.Detaljplan (7) över södra delen av gravfältet.
Skala 1:50. 78
83.Detaljplan (8) över södra delen av gravfältet.
Skala 1:50. 79
84.Rösen i Hässelkulla Storäng 1821. LSA S70-22:2. Foto. 118
85.Rösen i och runtom Solbergas åkermark 1856.
LSA S70-40:1. Foto. 119
86.Lanna skog med de avgärda enheterna Knutstorp,
Äspsätter, Älgkärr, Älgkärrstorp och Korsgata 1744. LSA S2920:1. Foto. 119
87.Detalj Skeppstas Storäng år 1786. Litt D är ”Grästegarna”.
LSA S67-9:2. Foto. 123
88.Detalj motsvarande ställe i Skeppstas Storäng vid laga skiftet 1850–1853. LSA S67-9:4. Foto. 123
89.Inägor Äspsätter, Hidinge socken, år 1738. LSA S29-20:1.
Foto. 125
90.Inägor Äspsätter, Hidinge socken, år 1795. LSA S29-48:1.
Foto. 125
91.Området för RAÄ 52. Västra Via, Vintrosa socken, år 1699.
LSA S70-51:1. Foto. 126
92.Området för RAÄ 52. Västra Via, Vintrosa socken, år 1740.
LSA S70-51:2. Foto. 126
93.Området för RAÄ 52. Västra Svartkärr, Hidinge socken, år
1789. LSA S29-35:1. Foto. 127
94.Området för RAÄ 52. Västra Via, Vintrosa socken, år 1839.
LSA S70-51:6. Foto. 127
95.Inägor Säby, Vintrosa socken, år 1638. LSA S1:153.
Foto. 128
96.Inägor Säby, Vintrosa socken, år 1777. LSA S70-47:2.
Foto. 128
och fotograferat i mikroskopet. 153
105.Polerat och etsat tvärsnitt av kortlie F124. Foto. 153
106.Polerat och etsat tvärsnitt av kortlie F124. Foto. 154
107.Kortlie, F124, från Bengtstorp, Täby sn, Närke, efter konservering. Foto. 154
108.Polerat och etsat tvärsnitt av prov 2 från kortlie F124.
Foto. 154
109.Polerat och etsat tvärsnitt av prov 2 från kortlie F124.
Foto. 154
110.Polerat och etsat tvärsnitt av prov 2 från kortlie F124.
Foto. 154
111.Dubbelvikt lie, F18, från Bengtstorp, Täby sn, Närke.
Före och efter konservering. 155
112.Prov från den fragmenterade spetsen av den dubbelvikta
lien F18. 155
113.Polerat och etsat tvärsnitt av delen närmast eggen hos den
dubbelvikta lien. 155
114.Schematisk illustration av hur en förorening av fossilt material kan påverka den uppmätta åldern på ett prov. 154
115.Tolkningsplan för A12247. Skala 1:20. 168
116.Rekonstruktionsförsök för mynning och hals på kärlet från
förkammaren. Skala 1:1. Teckning. 169
117.Mikroskopfoto av godset i F186, Bengtstorp. Krysspolari­
serad ljus. 172
118.Mikroskopfoto av godset i F207, Bengtstorp. Krysspolari­
serad ljus. 172
119.Mikroskopfoto av bergartsprovet B181, Bengtstorp. Krysspolariserad ljus. Fältspaten framvisar samma omvandlingsfenomen som i provet avbildat i fig. 120. 173
120.Mikroskopfoto av bergartsprovet AF 4183 (exfolierat),
Bengtstorp. Krysspolariserad ljus. 173
121.Beslag (F3). Foto. 182
122.Järnföremål (F5). Foto. 182
123.Hästskosöm (F6). Foto 182
124.Hästskosöm (F8). Foto. 182
125.Fragment från hästskosöm (F10). Foto. 183
126.Hästskosöm (F12). Foto. 183
127.Hästskosöm (F14). Foto. 183
128.Redskap av järn (F16). Foto. 183
129.Hästskosöm (F17). Foto. 183
130.Nit (F120). Foto. 183
131.Sölja (F122). Foto. 183
132.Fibula (F98). Foto. 183
Figur- och tabellförteckning 185
Tabeller
16.Nybyggen och äldre torp, sockenvis. 133
1.Samtliga anläggningar. 15
17. Åldersbedömning totalt. 141
2.Gravtyp och gravöverbyggnad. 18
18.Sammanställning av allt identifierat material. 142
3.Konstruktionsdetalj i gravar. 18
19.Osteologisk katalog. 143
4.Typ av gravskick. 27
20.Pollenanalys 160
5.Gravskickens fördelning i förhållande till gravöverbygg­
21.Resultat av makrofossilanalyserna från odlingsläm­
nader. 31
ningarna. 161
6. Första gravperioden. 33
22.Resultat av makrofossilanalys från Äspsätter. 163
7.Andra gravperioden. 33
23.Resultat av makrofossilanalys från Västra Via. 163
8.Tredje gravperioden. 33
24.Resultat av makrofossilanalys från Säby. 164
9.Röjningsrösen, form och läge. 41
25.Resultat av makrofossilanalys från Bengtstorp. 165
10.Konstruktioner i röjningsrösen. 41
26.Resultat av pollenanalys från Bengtstorp, Äspsätter och
11.Datering av röjningsrösen. 41
Västra Via. 166
12.Datering av härdar. 44
27.Resultat av termiska analyser på prov från A122247. 170
13. Jordnaturer ca 1550 i undersökningsområdet. 133
28.Resultat av mikroskopering av tunnslip på skärvor från L.
14.Antal gårdar i som låg i ensamgårdar respektive byar inom
undersökningsområdet ca 1550. 133
15.Byar och ensamgårdar inom undersökningsområdet ca
1550. I antal byar och i procent. 133
186 Treuddar och hägnader
Ulvgryt och Bengtstorp. 170
29.Lipidanalys; prover och tolkning. 177
30.Lipidanalys; keramik och analysresultat. 177
31.Genomsortering av stenmaterialet. 179
Download
Random flashcards
Multiplacation table

156 Cards Антон piter

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards