Krig och ofärd - Svarta Galten

HISTORIA NIVÅ 2 | ADEL/SOLDATER NIVÅ 3
Krig och ofärd
Krigen i den kända världen åren 780–843
784 – Fem hertigars förbund
823-24 – Det lenoriska tronföljdskriget
Fem hertigdömen i sydost blockerade Lakmarviken och utropade sig
till det självständiga riket Shardenland, men det hela kvästes sedan
borgen i Wurden hade belägrats och intagits. Det här var det sista utbrottet av sydgregorisk nationalism på senare tid. Flera av hertigätterna
byttes ut mot höggregorisk adel och därmed mer pålitliga ätter.
Delar av resterna av de hertigtrogna trupperna flydde söderut till
de lenoriska gränsmarkerna, där de efter en tids oordnat stråtröveri på
nytt samlades under Ursula von Hochenstein, en oäkta dotter till en
av hertigarna. De gjorde dock inga försök att utmana den övermäktiga
gregoriska kungamakten och återerövra sina provinser utan gjorde
i stället karriär som legosoldater i olika lenoriska städers tjänst. Det
”Shardiska kompaniet” blir både fruktat och ökänt.
Detta blev inledningen på en ”tradition” – under de följande decennierna blev gregoriska (först nästan enbart sydgregoriska, så småningom även höggregoriska) legotrupper och allierade kontingenter
allt vanligare parter i de lenoriska inbördeskrigen och fejderna under
den här tiden.
Ett fullskaligt inbördeskrig bröt ut i Lenorien mellan de två tronpretendenterna Carlo och Odilia och deras anhängare. Som vanligt mobiliserade båda sidor allierade även utomlands, särskilt från Gregorien.
Den gregoriska inblandningen blev dock snabbt såväl mer storskalig som allvarlig då kronprins Ulvaine Paschal tog ställning för Carlo
och ledde en stark här till hans hjälp. En del gregoriska trupper, framför allt legokompanier av huvudsakligen sydgregoriskt ursprung, stred
dock även på Odilias sida.
Carlo segrade med hjälp av det militära stödet från prinsen. Lenorien förblev dock oroligt – Carlo har hela tiden varit en svag kung och
betraktas av många som en gregorisk marionett – och fejder och småkrig mellan olika städer är vanliga. Flera gregoriska ädlingar gifte in sig
i lenoriska släkter och fick således egna ekonomiska och territoriella
intressen i landet.
786 – Tronskifte i Gregorien
827 – Slaget om Crac-de-Perline
Kung Arnaude Guillaume av Gregorien avled och efterträddes av Aravaine Caspien.
De gamla gränstvisterna mot Ireba blossade upp igen. Under 820-talet
hade ireberna rustat upp och förstärkt flera fästen och borgar i gränslandet, och befälhavaren på den borg som i Gregorien kallas Crac-dePerline började slå ut räder mot de angränsande gregoriska områdena.
Detta ledde till att en stark gregorisk här drog norrut och erövrade
Crac-de-Perline efter en lång belägring.
827-829 – Nytt krig med Ireba
801 – Tronskifte i Gregorien
Kung Aravaine Caspien av Gregorien avled och efterträddes av Sandrine Eleonore.
828 – Bakhållet vid Buruhandi
Under de närmaste 20 åren förekom sporadiska gränstvister och
skärmytslingar mot Ireba och i viss mån Kastaria. Många gregorier
deltog också i inbördesstrider mellan olika lenoriska städer och grupperingar.
Kung Arnaude lät följa upp erövringen av Crac-de-Perline med en
straffexpedition in i Ireba, som medförde omfattande härjningar i
södra Visarosi, men ledde till ett pinsamt bakslag då en gregorisk
styrka gick in i ett bakhåll i Siras Susis utlöpare (Draktandsbergen)
inte långt från det atariska fästet Buruhandi och led ett svårt nederlag.
Ett försök att även belägra Bator avstyrdes efter politiska-ekonomiska
påtryckningar.
802 – Tronskifte i Gregorien
Drottning Sandrine Eleonore av Gregorien avled och efterträddes av
Arnaude Thomas.
829 – Freden i Bator
817-820 – Gränskonflikt med Ireba
Efter ytterligare en del räder fram och tillbaka avslutades de öppna stridigheterna mot Ireba för den här gången. Fredsförhandlingarna leddes
av representanter för Handelsfederationen, vilket inte sågs med blida
ögon från högadligt gregoriskt håll. Men då förhandlingsdelegationen
hade välsignats av påven Christine II fanns inte mycket att invända.
Krig utbröt mellan Gregorien och Ireba om omstridda gränsområden.
Kriget blev lågintensivt med ömsesidiga räder och skärmytslingar och
ledde inte till några avgöranden. Det här kriget var huvudsakligen en
lokal affär mellan hertigdömena Moselle och Bellechasse på den gregoriska sidan och Visarosi på den irebiska.
1
HISTORIA NIVÅ 2 | ADEL/SOLDATER NIVÅ 3
832-33 – Mötet i citruslunden
Krigen mot Nedan och deras följder
Stridigheter mellan de lenoriska städerna Amerina och Montebasso
eskalerade våldsamt och hotade att på nytt störta hela Lenorien i inbördeskrig vartefter som fler städer och stormän blev indragna på båda
sidor. Återigen deltog gregoriska trupper, såväl ädlingar med nya eller
gamla släktintressen, som fria kompanier, i striderna på båda sidor.
837-838 – Det första heliga kriget mot Nedan
Påven Sebastian III utlyste ett heligt krig mot det ogudaktiga Nedan.
Kung Valdemar Duvhök av Kastaria ledde kriget till en början, men
stupade vid det första större slaget utanför staden Pondalez. Kriget gick
efter nyåret 838 in i en ny fas av plundring och massakrer efter påvens
oväntade dödsfall. Sedan den nya påven, Isabelle IX, hade tillträtt tonade hon ner och avslutade kriget.
833 – Tronskifte i Gregorien
Kung Arnaude Thomas av Gregorien avled och efterträddes av Ulvaine
Paschal. Ulvaine ledde en expedition in i Lenorien för att ”återställa
ordningen”. Detta blev avgörande då de gregoriska kompanier som
stridit på motståndarsidan inte ville slåss mot sin egen kung utan bytte
sida eller drog sig ur.
841-842 – Det andra heliga kriget mot Nedan
Under andra sommarmånaden angrep en nedansk storhär oväntat
södra Kastaria. Trupper från Kastaria och Gregorien skickades skyndsamt iväg för att avvärja hotet. Mot slutet av tredje sommarmånaden
stod slaget vid Ärans fält, där den samlade gregoriska-kastariska hären
besegrade den nedanska invasionsstyrkan. Efteråt utlyste Isabelle IX
det andra heliga kriget mot Nedan.
Den farsot som bröt ut i södra Kastaria efter slaget omöjliggjorde
mer omfattande strider i den delen av världen, varför gregoriska trupper skickades söderut till Lenorien. Lenoriska trupper gick över muren
och angrep Nedan, men möttes av ett oväntat starkt motstånd från vad
man senare förstått var ett flertal legioner från Nedans allierade från
bortom havet.
Striderna böljade fram och tillbaka under hösten och vintern, med
bland annat nedanska angrepp mot de lenoriska kuststäderna, vilket i
sin tur ledde till att de gregoriska trupperna förlades som skydd runt
städerna istället för att delta i kriget på andra sidan den lenoriska
muren. Stora delar av Scoli förstördes genom bombardemang under
andra höstmånaden. Under sista höstmånaden landsattes en snabb
nedansk ryttarstyrka utanför Amerina och drog härjande rakt genom
Lenorien och vidare mot Batti och togs sedan över Trerikssjön tillbaka
till Nedan, varvid den höll delar av den gregoriska hären sysselsatt med
en ny ”Kastariaritt”.
833 och framåt – Pirater längs kusten
Pirater från de nagaturiska öarna, som agerat som kapare för båda
sidor, återgick till sjöröveri och blev ett allvarligt problem under de
närmaste åren. Handelsfederationen stärkte samtidigt sin ställning ytterligare genom en våldsam och effektiv kamp mot dem.
835 – Röda hindens sista färd
En gemensam gregorisk-lenorisk sjöexpedition (sponsrad av de lakmariska bankerna) rökte ut en av piraternas huvudbaser.
Drottning Beatrice av Lenorien avled i barnsäng under året, vilket bäddade för en ny tronföljdskonflikt längre fram.
835-836 – Det kastariska inbördeskriget
Valdemar Duvhök samlade stöd för att vräka kung Tiburtius, som
enligt de flestas uppfattning gått och blivit galen och/eller förhäxad av
de kastariska magikerna. I samband med striderna passade kyrkan på
att fånga in och avrätta 113 av magikerna och understöddes i sitt värv
av inkvisitionssoldater och riddare från bland annat Sankt Bernardeorden.
En mindre gregorisk-lenorisk legostyrka gick tillfälligt in i Gripmark under våren 836, men deltog inte i striderna på någondera sidan.
Sedan Valdemar Duvhök krönts till ny kung över Kastaria ombads
styrkan att skyndsamt packa sig iväg.
842-843 – Biskopsupproret
När biskoparna i Lenorien i slutet av sommaren 842 nåddes av budet
om vapenstillestånd i kriget mot Nedan valde en skara ärkebiskopar
och biskopar under ledning av ärkebiskop Werehavn att utropa denne
till ny påve under namnet Fastius. Den falske påvens mål var att återuppta kriget mot Nedan, men det hela slutade med att han med sina
trogna måste söka skydd i borgen Genaus näve, som strax sattes under
belägring. Under sista vintermånaden 843 föll fästet för de rättrognas
rättmätiga vrede, varvid Werehavn med sina sista trogna flydde in i
Nedan. Under detta krig ställdes huvudsakligen kyrkoriddare mot kyrkoriddare, med världsliga lenoriska trupper i stort sett på Werehavns
sida och gregoriska och lakmariska på den påvliga sidan.
En separat händelse under den här konflikten var Lakmariens proklamation om att lämna Lenorien, varvid man samtidigt svor trohet åt
Hennes helighet Isabelle IX. Sedan första höstmånaden 842 har gregoriska trupper vakat längs gränsen mellan Lenorien och Lakmarien.
2